Expedition Glittertind - Del 3 - Utan syrgas mot toppen...
Och precis där slutar också alla jämförelser med den hädangångne svenska äventyraren. Likt cyklingen i förrförra inlägget. Men jag gillar symboliken då det för mig var en lika stor befrift. Det här var dock varken Everest eller världens tvåa K2, min likväl det näst högsta berget i Nordeuropa och kanske kunde kallas G2 istället för Glittertind.
[ Tänkte att jag i denna höststorm med Gudrunvibbar skulle passa på att skriva klart den här trestegsraketen om mitt lilla spontana äventyr till vårt kära grannland. Att vi i folkmun kallar Norge för lillebror kommer dock helt på skam när man anländer till de mäktiga bergsmassiven i Jotunheimen. Här i Jättarnas hem är norrbaggarna definitivt storebror om man nu ska börja mäta höjden på bergen. Sverige har elva toppar på över 2000 meter. Norge har över 300, varav 240 av dessa ligger i Jotunheimen. Slut på geografilektion. ]
Även om precis alla verkade hänga på låset till frukosten på Glitterheim denna junimorgon så uppstod inte någon kalabalik runt buffén, och trots att den svenske näringsministern en gång kallade Norge för den sista Sovjetstaten så flöt det på friktionsfritt i brödkön. Själv kastade jag mig över kaffepumparna med trippla muggar så att jag snabbt kunde fylla på kroppens koffeindepå och jobba upp mina sociala färdigheter i händelse av att jag skulle träffa på Megan vid något bord. Försökte hitta ett eget hörn där jag kunde äta och göra nistepakken i lugn och ro. Nog för att jag gillar tidiga morgnar, men att sitta och babbla med kreti och pleti i ottan är verkligen inte min grej. Hur som helst så såg jag inte till henne där och då.
Även om folk verkade ha bråttom till frukosten så var det inte lika många som skyndade ut på sina vandringar efteråt. Jag själv ville i väg och dröjde mig knappast kvar på rummet. Det var bara jag och kanske fyra andra personer som tog sikte på leden mot Glittertind. Stigningen börjar direkt bakom knuten på hyttan. Ingen anmarsch att värma upp på, utan direkt uppför i stenig terräng. Det var lovat en solig dag men morgonen började ganska molnigt och bitvis dimmigt. Regndropparna som stänkt ner under natten verkade dock ha gjort sitt. Efter en timmes vandring når vi upp till det första snöfältet. Det är hyfsat kompakt och håller uppe min tyngd men är betydligt tyngre att gå i än på barmarken.
Emellanåt så håller jag sällskap med en norsk far och son från Kristiansand där personkemin stämmer bra. Jag påtalar naturligtvis direkt att jag under mitt sista norgeår, 2007, var där och glasade in nya Sør Arena. Efter att jag sade upp mig den gången - och gav mig ut på min Le Grand Tour till Asien landvägen - var jag så less på Norge och pendlingen att jag inte återvände förrän 16 år senare då jag upptäckte landet med nya ögon.
Efter ett kort stopp med vätskepaus och snustorr energibar från Rema 1000 så nöter jag på i min egen takt. Passerar baggarna som drar fram mer kläder ur packningen. Jag känner mig stark och målmedveten. Molnen sveper in och drar förbi i omgångar. Sikten är för det mesta dålig och man ser inget av topparna i omgivningen. Kalla fallvindar sveper ner från fjället men rätt var det är så dyker det upp blåa sprickor på himlen med löften om bättre väder men för att lika fort försvinna igen. Drar upp huvan och går som i trans i min egen bubbla och tankevärld någon timme till. Snöfält varvas med stenpartier. Rödmålade stenrös och gamla spår i snön visar vägen. Vänder mig om och inser att jag har tappat norskarna ur sikte. Gissar att jag befinner mig på runt 2000 meters höjd. Jag är helt ensam i en värld av sten, snö och moln, och utan staplar på mobilen. Det är en mäktig känsla som kryper under skinnet. Närmare naturen går det inte att komma. En karg miljö utan liv, men samtidigt ändå en sådan livgivande kraft som fyller varje por med energi.
Men så plötsligt så öppnar himlen upp sig, det är som om blåsten river undan de sista molnen och blottlägger hela Jotunheimen framför mina ögon. Det är en imponerande syn och precis i den stunden säger jag högt för mig själv att det var värt allt att komma hit. Varenda krona och mil i bil var motiverad. Jag sammanstrålar med baggarna igen som har kommit i kapp. Här sliter vinden rejält och jag håller på att frysa fingrarna av mig eftersom jag samtidigt håller på att fippla med 360-kameran i något slags patetiskt livesänt filmklipp. Försöker mig på en "prata" eftersom min gamla dröm var att bli utrikeskorre för Sveriges Radio. Ja, det känns fånigt men det får gå. Det mesta snacket försvinner ändå i vindbruset.
Från toppen kommer det en man med hund på väg ner. Han är engelsman. Gud vet var och när han startade sin vandring. Jag växlar några ord med honom innan jag återansluter med norskarna som står och väntar på mig och ber mig ta ett foto på dem. Den äldre, Harald - med prydliga knävelborrar och en aura som påminner om en äventyrare från en svunnen tid - plockar fram en riktig systemkamera ur en väska på magen och räcker över till mig. Den yngre som har en gps meddelar mig vilken höjd vi befinner oss på, och jag inser där och då att vi passerat Kebnekaise (2106 möh) med över hundra meter. Jag begrundar nöjt detta faktum en stund att jag faktiskt är högre upp än den högsta toppen i Sverige även om det är helt irrelevant i sammanhanget. Att bestiga "Keb" är betydligt tuffare än Glittertind då anmarschen från civilisationen är mycket längre.
Högst i Sverige, fast i Norge... Ca 2200-2300 möh...
Poserar framför den falska toppen. Bakom skymtar dock den riktiga toppen på Glittertind. Midsommarveckan 2025.
Härifrån är det endast vandring på snö. Det är ganska tungt men jag känner mig stark och blir peppad av att jag närmar mig toppen. Baggarna saktar efter och jag drar ifrån och ökar avståndet. Tänker att någon gång måste väl en svensk få vinna över norskarna, vilket inte hade hänt sedan Torgny Mogrens seger i 5-milen i skid-VM i Falun 1993. Nu var det dags för revansch. Målmedvetet tar jag steg efter steg allt högre upp. När jag når upp till den falska toppen så avtar vinden helt och molnen har också skingrats. Glittertind visar upp sig i all sin prakt och gåshuden gör sig lika påmind som när Mogren korsade mållinjen på skidstadion i ett annat århundrade. Stupet under snökappan ser svindlande ut och jag vågar knappt tänka på hur långt ut man vågar gå på kanten innan snön släpper och rasar ner.
If you don't livin' on the edge, you take up too much space... (gammalt djungelordspråk)
Det är så jävla mäktigt och jag spelar in en prata till innan jag jagar vidare mot toppen. Nu ser jag dessutom två andra vandrare som närmar sig lite för fort, men de verkar bli lika hänförda som jag av den åsynen som uppenbarar sig när man kommer upp på den falska toppen. De stannar också och fotar en stund vilket ger mig ett rejält försprång. De unga tjejerna som startade samtidigt på morgonen har jag inte sett röken av på hela dagen sedan de joggade uppför berget med minimal packning. Säkert nere i Spiterstulen redan och molade brunost inför nästa lilla träningsetapp uppför Galdhöpiggen. Inte undra på att norskarna vann alla skidtävlingar. Inklusive Vasaloppet. Men nu var minsann "Søta bror" på väg att bli först upp på toppen denna ytterst sällsynt fina junidag.
Eftersom glaciären ständigt täcker toppen så finns heller inget stenröse eller kors som markerar var den absolut högsta punkten är. I tillägg så är det ganska flackt och drivsnö kan bygga upp platåer och lura en om var högsta bergfasta toppen befinner sig. Jag följer således de gamla spåren i snön en bit innan jag inser att jag faktiskt nog är förbi och vänder om. Det är lite snopet att jag faktiskt redan är uppe, och inte heller är tröttare i benen. Det hade gått betydligt bättre än jag befarat. Jag slår mig ner och blickar ut över det enorma panoramat som breder ut sig. Det går nästan inte att ta in. Det är perfekta förhållanden; sol, vindstilla och några plusgrader. Känslan är obeskrivlig. Hungern slår till. Och kaffesuget. Det hade tagit fyra timmar att gå upp och nu behövde energin fyllas på.
Svensken hade vunnit men snart kom norskarna upp och slog sig ner. Jag firade och bjussade på Sveriges mest sålda bil. Cirkeln var sluten, Søta bror kom återigen - precis som efter kriget - med socker till de arma norrmännen. Den yngre, Kjetil, han med gps:en, tog ut koordinaterna och visade exakt var den högsta punkten var så att vi kunde dra av en segerdans. Nistepakken bestod av alldeles för torrt bröd men slank ner ändå, man är inte så petig efter en sådan här strapats. Jag hade dock en belöning till med mig, men den skulle jag vänta med. Det var en lång vandring ner igen, och de luttrade vandrarna brukade väl alltid påminna om att det var på nervägen man dog. Kanske priset man fick betala när man precis hade levt som mest på toppen av ett berg.
Byter till torr undertröja och sträcker ut mig raklång i snön på det höga berget. Blundar och känner tröttheten komma över mig. Det hade varit en lång resa hit, med planering, packning, körning, regnet, tvivlen och sömnbristen. Men nu var det full återbetalning, med ränta och plusmeny, rätt in på upplevelsekontot.
Det fyller så sakteliga på med folk, och i samma takt så försvinner magin på berget. Lite längre bort får jag syn på en tjej med en lustig isbjörnsluva på sig. Inser att det är ju Megan som sitter där. Jag studsar dit med Ahlgrens bilar i näven och bjussar henne på swedish candy. Hon skiner upp och tar blygsamt några ur påsen och säger att det inte alls ser ut som bilar. Hon berättar vidare att som ensamresande tjej blev hon ständigt inbjuden och bjuden på olika saker. Det var förståeligt.
Megan hade ombestämt sig och klättrat upp på Glittertind istället för att runda det på väg till Spiterstulen där hennes egentliga toppbestigning till Galdhöpiggen skulle ske nästa dag. Hon var vältränad och hade hela sin packning med sig och ändå klarat det på tre timmar. Jag hade tagit fyra timmar på mig upp och hade knappt stannat på vägen. Men nu var det hög tid att bege sig neråt igen.
Vätskebristen gör sig påmind, jag hade haft två flaskor vatten med mig och hade varit sparsam med drickandet då det inte finns några vattendrag att fylla på ifrån. Även om det var sommarsolstånd och plusgrader så var det mesta vattnet bundet i snön. Nu vågade jag slösa på drickat igen, men nedstigningen verkade aldrig ta slut. Längre ner har snön blivit porös och ibland trampar man igenom vilket jag effektfullt råkade få med på film. När jag äntligen nådde ner till stenportalen och trodde att jag nästan var framme så var det fortfarande långt kvar. Det började kännas rejält i knäna och jag fick stanna ofta och vila. Det positiva var att det var optimala förhållanden, och jag hade heller inte bråttom. Middagen låg fortfarande några timmar bort.
När jag äntligen fick visuell kontakt med hyttan på Glitterheim bestämmer jag mig ändå för att ta en liten omväg ner. Ville hitta en liten lugn plats en bit från leden. Tar sikte mot en liten platå där jag tycker mig höra en porlande bäck. Knäna protesterar när jag mödosamt tar mig fram över stenblocken. Väl där drar jag upp den sista provianten ur ryggan som består av en ost- och charkbricka från Ica samt en miniflaska Gato Negro vilken tog en enkelbiljett rätt upp i cortex. Välplacerat må jag säga. Efter nio timmars vandring så var de flesta depåer nere på rött så kroppen tog välvilligt emot allt den erbjöds. Men att på trötta knän balansera ner för stenblocken var inte att tänka på innan vinruset hade klingat av, men det tog sannerligen inte långa stunden innan sockret var omvandlat till energi som gav mig en sista skjuts ner till foten av berget.
Vinmarinerad cortex på G...
Glitterheim badar i midsommarvärme och folk som återvänt från sina vandringar sitter utspridda på innergården och njuter i solen. Här, där ingen trodde att någon kunde bo verkar just nu vara den bästa platsen på jorden att befinna sig på. Trots att mobiltäckning saknas. Märkligt hur det kan vara. I folks händer finns inga telefoner. Som på det förra århundradet. Jag låter ryggsäcken glida av från axlarna, snörar av kängorna och går in och beställer en välförtjänt Frydenlund. Sedan slår jag mig ner på bänken utanför och hamnar i slang med några nyanlända svenskar som ska bestiga Glittertind nästa dag. Jag berättar att det kommer bli deras allra bästa dag och sveper sedan det sista av årets godaste öl.
Norsk fjällfulness...
Filmtime för den som inte orkade läsa...