Dödsolyckan på Lanta

Tänkte skriva några rader angående dödsolyckan i förrgår då ett ungt engelskt par på moppe blev påkörda av en bil. Som jag skrev i slutet på förra inlägget så dog tjejen omedelbart medan killen överlevde och befinner sig nu enligt uppgift på Bangkok Hospital i Phuket. Föraren (thai) hade i sedvanlig ordning smitit från olycksplatsen, och det här är ju något som vi faranger har lite svårt att förstå och så klart tycker är helt förkastligt. En smitning i sig är ett grovt brott. Hemma alltså. Inte här.
 
Jag pratade med polisen (som är ingift på Nature) idag om det inträffade, och frågade om de letat rätt på föraren och det hade inte varit speciellt svårt att hitta honom. Det betyder nu inte att smitaren sitter i häktet på något vis eftersom en smitning är regel här och inte ett undantag. Förresten så hade en av brorsorna på Nature träffat föraren på 7-eleven igår och fått höra hans version av det inträffade. Han hade så klart en historia som passade hans egna intressen och skiljer sig från det jag hört hittills.
 
Bromssträcka.
 
Enligt honom så hade han sett en moppe stå vid vägkanten och var på väg att köra ut från en sidogata eller resort, samtidigt som han påbörjade en omkörning av en annan bil. Helt plötsligt så hade det engelska paret på moppen kört rakt ut i vägen och det fanns inte en chans i världen att han skulle kunna vara förberedd på det, och än mindre hinna bromsa. Empati för den döda tjejen och den svårt skadade killen? Nä, troligtvis inte, det var ju hans eget fel att han körde ut mitt i vägen. Vad man åtminstone kan konstatera är att det har gått riktigt jävla fort, det är bara att titta på bromsspåren som sträcker sig över hela bilden.
 
Bristen på empati är en av de saker jag själv har svårast att förlika mig med här borta i Sydostasien. Jag fick se det alltför många gånger förra säsongen när jag fick en ordentlig inblick bakom kulisserna.
 
Varför smiter man då om man ändå fattar att man snart är hittad frågade jag konstapeln. Det är ju trots allt oftast thai som är inblandad i trafikolyckorna, av den enkla anledningen att de är i majoritet i sitt eget land. Hittills i år har sex personer dött i trafikolyckor på Lanta, varav två har varit faranger, engelskan i förrgår samt den svenska kvinnan som jobbade som lärare på svenska skolan. De andra fyra har varit thai och det i första hand för att klara sitt eget skinn för stunden som man avviker från olycksplatsen. Snart dyker trafikoffrens familjemedlemmar upp och tar helt enkelt lagen i egna händer och misshandlar eller slår ihjäl förövaren på plats. En enkel hämnd och ordningen är för tillfället återställd. Det är så klart innan det här med pengarna kommer på tal.
 
Tomt i häktet.
 
Smitaren verkar inte få något straff för själva smitningen men kan bli dömd om det anses att han varit vållande till olyckan. Straffet är enligt polisen jag talade med alltid villkorligt på cirka tre år och sköter han sig så är allt frid och fröjd. Spelar ingen roll att någon dog och att det konstaterats att det var smitarens fel. Men så var det det här med pengarna. Här kan det ske en förlikning mellan familjerna, typ att man betalar en viss summa pengar till offrets familj. En summa som familjerna själva kommer överens om, utan inblandning från myndigheterna, men de måste ändå kontakta tingsrättens jurister för att få ett skriv på överenskommelsen. Och därmed förfaller också hela vitsen med en rättegång och ett straff enligt lagboken.
 
Nu är det möjligt att jag uppfattat vissa saker fel, men det var så här jag fick det beskrivet av polisen på thaiengelska.
 
 
Minns ni historien om arvtagaren till Red Bull-imperiet. Han som körde ihjäl en polisman i Bangkok? Hamnade han i finkan eller köpte han sig fri?
 
"Med sin Ferrari kraschade  slyngeln rakt in i polismannen Wichian Klanprasert motorcykel på Sukhumvit Road, soi 47. Polisen släpades under bilen i 200 meter och bröt bland annat nacken.."
 
Ovanstående citat är saxat från Källmans blogg  där man kan läsa synnerligen intressanta historier från Thailandet.
 
 
Jag har sagt det förr. Money number one.
 
 
EDIT: Senaste ryktet gör gällande att föraren anses skyldig och har en fängelsedom (villkorlig?) att vänta, samt att betala 10 000 000 Baht, ja tio miljoner alltså, i skadestånd till offrets familj. Föraren som tydligen är chaufför på en resort på norra Klong Dao har väl kanske ett par tre hundra Baht i dagslön, får nog svårt att skrapa ihop slantarna.
 
 
 

Reclaim the island

Hade ett par stories jag tänkte berätta men jag är inte i det skrivmoodet just nu så det blir en liten mellanmjölksrapport om sakernas tillstånd istället.
 
 
 
 
 
Efter mina två första veckor nere på Kantiang Bay var det dags att röra på sig kände jag. Det är fint där nere och jag trivdes bra men det ligger lite för långt bort. Efter att ha kollat runt på lite boende på Klong Nin och insett att resorterna tar omotiverat höga priser nu när peak season drar igång så sökte jag mig lite mer norrut ändå. Lanta Thip House som blev mitt nya boende för den närmsta tiden ligger upp mot Klong Khong hyr ut månadsvis för 12 000 baht. Ja, jag bestämde mig för att stanna på Lanta ett tag till alltså. Fina rum med AC, balkong, varmvatten, WiFi, TV, kylskåp osv.
 
 
 
 
Senaste veckan har jag ägnat mig åt lite vanliga turistgrejer istället. Det har varit lite ovant att tänka bort jobbrutinerna från förra säsongen men nu börjar jag komma in i lunket igen. Jag har spenderat en hel del tid med markismontören och kaffeflickan som har inkvarterat sig på Nature Beach ett par veckor. Vi har varit till vattenfallet och cruisat runt på moppen och besökt trevliga restauranger. Jag har varit till Nancys restaurang så gott som varje dag och har även beställt tröjor med tryck till dem. Har man varit länge i Thailand så glömmer man bort att bada, hur konstigt det än kan låta, men det har jag också gjort. Badat alltså. Inte glömt. Nya ord på thai har jag också snappat upp och det ger mig alltid en kick när jag inser att jag kan formulera nya meningar, men det är så frustrerande när man ändå kör fast hela tiden eftersom längre konversationer är alltför komplicerade.
 
 
 
 
 
Igår var det Loy Krathong-festival i Old Town med allt vad det innebär med marknad och sedvanlig beauty contest. Vi tog mopparna dit och kollade in läget. Eftersom det är en buddhistisk högtid så flödade det med Chang och buckets med Sang Som. Vi provianterade och satte oss framför scenen. Alla resorter som vill kan skicka dit sin snyggaste anställda, men hon måste vara ogift och buddhist. Det var lite oklart om hur själva röstningsförfarandet gick till och vi fick ingen kläm på vem som egentligen vann. Men upplägget var ungefär som med Luciakandidaterna hemma i masriket. Same same "jag vill jobba med media och ha fred på jorden" but different. Ja ni fattar.
 
 
Miss Lanta
 
 
Middagen intog vi på lämpligt nog på Beautiful Restaurant som jag anser är bästa restaurangen (med Cee Side) i Old Town. Tyvärr får man alltid vänta för länge på maten där, men man blir aldrig besviken. Efteråt gick vi ut på piren och sjösatte våra kratonger som vi köpt av mussepersonalen på Nature. De hade haft lite pysselstuga på dagen och tjänade nu några baht på att sälja egentillverkade kratonger. Och visst är det gulligt att religionen inte spelar någon roll så länge man kan tjäna en slant. Alla är vi slavar under den största guden Mammon. Money number one. Det där lät kanske lite sarkastiskt eller cyniskt, men jag tycker faktiskt att det är ganske befriande att de inte gör någon större grej av att de har olika tro. Hemma är det så jäkla infekterat.
 
 
 
Kratonger på vattnet och lanternor i luften
 
 
Man önskar sig saker och skickar iväg det dåliga i livet med kratongerna. Jag gjorde mitt bästa för att bli av med mina så kallade spöken. Hittills hade det faktiskt gått ganska bra. Det var nog rätt beslut att komma tillbaka till Lanta även om det sved i början. Senaste veckan har gått bättre och jag har inte haft något större intresse i att söka upp henne på kullen utan har låtit det vara bara. Jag har i och för sig undvikit "våra" restauranger, Diamond Cliff och Noon Sunset. Undantaget är dock Cook Kai, där jag förresten fick ett jäkla fint mottagande när jag kom tillbaka. Jag har sett hennes bil ett par gånger och jag förstår att det bara är en tidsfråga innan vi ses någonstans. Ön är liten. Det får bli när det blir. Men idag när jag var och handlade frukt igen hos min gamla favorit (som inte kan engelska men känner hennes familj) nedanför kullen så fick jag en massa ingående frågor om hur länge jag skulle stanna och var jag bodde osv. Hon luskade förstod jag men jag hade helt plötsligt glömt massa ord på thai och förstod nog inte riktigt frågorna. Äum. Lite nöjd åkte jag därifrån med en liten personlig seger inom mig.
 
 
 
Another day in paradise..?
 
 
Förresten. Igår så skedde det en dödsolycka i trafiken igen. Det var ju inte länge sedan som lärarinnan på Svenska Skolan blev ihjälkörd här på Lanta och igår så var det alltså dags igen. Ett ungt engelskt par på moppe blev påkörda av en bil uppe på Long Beach, precis utanför svenskägda Papillon. Det small rejält och tjejen dog tydligen omedelbart. Läs i Carolines blogg om det inträffade.

Enkelbiljett till Paradiset

I inlägget  Rapport från Lanta... skrev jag några rader om att skita i allt och dra, men glömde att nämna en herre som faktiskt gjorde det.

 

Hur många har inte drömt om, eller i alla fall pratat om att säga upp sig från sitt pissiga jobb, sälja allt man äger och har och bara dra ifrån det eviga mörkret hemma i Sverige, med endast en enkelbiljett och tandborsten i bakfickan. Nästan ingen gör verklighet av sina tankar.

 

 
 

Det var en sen kväll på Nature House. Jag tror det var i februari eller mars. Jag satt och pratade med andra gäster när en farang med en thaitjej på moppen svänger upp och parkerar på gruset framför receptionsdisken. Han såg helt klart svensk ut och ville nog köpa snus hann jag tänka innan han började prata med mig.

 

“Hej. Jag vet mycket väl vem du är. Jag har både sett i tidningen hemma och så har vi gemensamma bekanta också, även om du nog inte vet vem jag är.” började han.

“Åh fan. Är du moring alltså?”replikerade jag.

 

Anders som han hette satte sig ner och började berätta sin historia. Han hade sålt av allt hemma och sagt upp sig från en av Moras största arbetsgivare. Kranfabriken ute i Östnor. Inte undra på att vi hade gemensamma bekanta. Alla moringar känner folk som jobbar där. Men nu var det färdigjobbat alltså. Ett fullt bankkonto och en enkelbiljett till Ko Lanta var vad som återstod.


“Men du har väl kvar en fäbodstuga i alla fall?” försökte jag.

“Nä…Sålt rubbet.”


Bränt alla skepp alltså. Ingen backup eller plan B. Ganska vågat tyckte jag nog. Total frihet och beundransvärt på ett sätt. Många skulle nog säga dumdristigt. Själv visste jag inte på vilket ben jag skulle stå. Någonting dök upp och vi var tvungna att avsluta, men jag lovade att söka upp honom vid tillfälle på Lanta Palace där han skulle hålla till framöver. Jag ville gärna höra mer om immigrantens framtidsplaner.

 

Välkänd logga...

 

Säsongen rullade på och inte förrän i april när Lanta började avfolkas och tivolit tystnat så tog jag moppen upp till Lanta Palace för att se hur det gick för Anders. Han hade ännu inte kommit på vad han skulle pyssla med, men jag föreslog att ta en thaikurs på språkskolan upp på Long Beach. Ska man bo och verka i Thailand så hjälper det till att kunna språket lite. Om inte annat en lämplig sysselsättning under lågsäsongen som annars kan vara mördande tråkig här. Det mesta är stängt och folk sitter bara och glor på regnet i flera månader.

Oavsett så tar pengarna slut en vacker dag och man kan inte leva på luft. Inte ens i paradiset. Man måste ha en försörjning.


Det sista jag såg av honom förra säsongen var faktiskt under tsunamivarningen uppe på kullen hos Ammy där det samlats massa folk pga. evakueringen av Klong Nin. Men det var så rörigt där, och i mitt huvud, så det blev aldrig tid att prata vidare med honom då.

 

 
När jag nu återkom till Lanta så var det med stor nyfikenhet jag sökte upp Anders igen. Jag hade i och för sig  hört ett rykte om någon resort och ville kolla upp hur det låg till med allt. Efter ett par försök så hittade jag honom på Lanta Palace där hans sambo jobbar. Och visst stämde det till viss mån. Han har nu arrenderat baren på nya resorten mittemot Cook Kai, alltså samma resort som jag hade hört talas om och skrivit om tidigare. Redan i slutet på förra säsongen hörde jag ryktet om att ägarna ville sälja eller arrendera ut stället, innan det ens hade blivit färdigbyggt.
 
 
 

Peace & Paradise Resort kommer stället att heta, och när jag åkte dit och studerade närmare fick jag bara positiva vibbar. Det ligger förresten bara ett stenkast från Nature. Även om det fortfarande är en byggarbetsplats så tror jag att det kommer att gå bra för Anders. Baren vetter fint mot stranden och är omgärdat av rummen som ligger i en halvcirkel runtom. Och när jag fick höra priset på arrendet så tyckte jag att det lät som ett riktigt klipp. Så pass att även om de ekonomiska överraskningarna - som säkert som amen i kyrkan kommer att dyka upp - blir lika höga som själva arrendet så finns det ingen anledning att sätta sig ner på stranden och börja grina.


Ekonomiska smällar råkar alla ut för. Jag har inte hört talas om en endaste farang som kommer hit till Thailand och sökt lyckan som inte fått en massa oväntade kostnader. Jag är inget undantag, jag fick också min beskärda del, även om jag kom lindrigt undan med facit i hand. Kan läsas i de här inläggen från oktober förra året.

 

 

Jag ser fram emot att sätta mig på den nya baren på Peace & Paradise och ta en kall Chang och se solen sänka sig i det Andamanska havet. Jag tror det kommer bli jäkligt mysigt där bara bygget är klart. Jag hoppas nu bara att byggherren inte kommer att besudla resorten med de där vita kalla lågenergilamporna, utan hellre väljer de gula som ger ett betydligt behagligare sken. 

 

 
 

Att jag här väljer en version med Boney M har en speciell orsak. Varje dag under hela förra säsongen så spelades Boney M på repeat om och om igen inne på Miami Massage som var min närmaste granne på Nature House. Vid ytterst få tillfällen så varvades musiken med lite sådan där thailändsk pling-plong uppe från Isaanprovinsen. Men så fort jag hör Boney M nu så får jag starka men positiva flashbacks från förra säsongen. Mae som drev massagen och minimarten var en färgstark personlighet och jag har en massa anekdoter därifrån som jag tänkt sätta ihop i ett inlägg. Det kommer nog längre fram.

 

Glöm nu inte att besöka Peace & Paradise om ni kommer till Ko Lanta i vinter.


The swedish are coming

Egentligen finns väl inga större nyheter att rapportera hem om. Har varit på Lanta en vecka nu och försökt komma till sans med allt. När jag skrev de två senaste inläggen så var ju alla depåer nere på noll, men nu har jag rättat till mig någorlunda och börjar komma i fas igen. Det har varit ett par mentala djupdykningar men jag orkar inte älta den skiten något mer just nu. Jag gillar min bungalow på Marine Park View stenhårt och jag tycker att det var rätt beslut att flytta ner till Kantiang bay för att samla tankarna. Jag har trots detta varit upp till Nature Beach och hälsat på varje dag. På Nature House har jag dock inte satt min fot.
 
 

Det dåliga med Kantiang Bay förutom det långa avståndet är det dåliga utbudet på restauranger. Maten här på resorten är ingen höjdare, förutom frukosten då som är helt ok och ingår i priset. Inget knussel där heller om man vill ha något extra på tallriken. Kan ni slänga på lite grönsaker? No problem! De flesta i personalen är dock från Kambodja och kan varken engelska eller thai, vilket kan komplicera en enkel beställning men nu efter en vecka så sitter det, de vet vad jag vill ha. Har köpt en liten vattenkokare också, så nu har jag mitt eget presskaffe och slipper alltså kaffeblasket de annars serverar överallt.

 

(En stor del av arbetskraftinvandringen i Thailand kommer annars från Burma. Tyvärr ofta utan arbetstillstånd och många lever under slavliknande förhållanden. Jag undrar om t.ex. Khao Lak hade klarat en närmare granskning. Återuppbyggnaden av hotellen efter tsunamin 2004 stod nog illegalt invandrade burmeser för. Om jag inte minns fel så var det burmeser som byggde de lyxiga husen framför Nature House.)

 

Så vad har jag då gjort den gångna veckan förutom att föröka rätta till magen? Åkt moppe. Jag har varit runt på hela ön, från norr till söder på båda sidor. Hälsat på de flesta jag känner. Hängt med Nettan och Malin och även tagit med dem till Nancy’s restaurang Roy Rang Restaurant ett par gånger. Har funderat över min fortsatta vistelse på Lanta också. Should I stay or should I go? Har lyssnat runt lite på boende men mycket är bokat och få verkar villiga att ge någon rabatt för long stay. Men jag förstår, peak season närmar sig och alla får fullt ändå. På bara den här veckan har jag märkt en stadig ökning. Även om jag bara hört svenska en endaste gång på Kantiang Bay så väller nu svenskarna in i norr på Klong Dao och Long Beach. 

 

Klockren analys av Simpsons.
 

För övrigt så tror jag bloggen slog rekord i besöksstatisktik den gångna veckan. Tyvärr så kan man bara kolla nittio dagar bakåt så jag är inte helt säker. Men jag minns att för något år sedan så hade jag ett par tusen sidvisningar på en endaste dag men då hade jag bl.a. skrivit några rader om en svensk fotbollslandskamp och antar att folk googlat info om matchen och råkat ramlat in på sidan. Ibland länkar jag bloggen för att känna av läget lite och märker att man får mest respons när man skriver rakt från hjärtat. Att  skriva om att “stranden var oootroligt fin…“ osv. det vet ju alla redan och väcker inget intresse. Men jag förundras ändå alltid över att folk orkar läsa smörjan. Jag undrar ofta vilka de är. I första hand skriver jag för min egen skull för att minnas och för att jag gillar själva skrivandet som sysselsättning. Därför blir det ganska långa inlägg ibland. Typ varje gång.

 

(Den mesta responsen kommer via privata mail och meddelanden på fejan och få verkar orka ta sig förbi robotspam-spärren i kommentarsfunktionen på själva bloggen. Tyvärr verkar den inte gå att ta bort och jag tycker själv att den är hur jobbig som helst när man vill kommentera någon annans sida.)

 

 

 

Nästa inlägg ska handla om en ny bar på Klong Nin som nu är under en masjävels arrende…


Det Krackelerade Paradiset

(forts. från förra inlägget.)

 

“..Men är det inte du som är…Nature House?” frågade hon. 

“VA? Jo, men hur kan du veta det?” Jag vände mig om och tittade storögt på kvinnan i baksätet.

“Wow Katrin, vi har en kändis i bilen!” sa Lisa till sin väninna.

 

Jag växte flera decimeter av vetskapen att någon utifrån som jag aldrig träffat och inte heller hade varit min gäst ändå kopplade ihop mitt namn och ursprung med hotellet på Lanta. Det kändes som om jag var någon. Det gjorde hela min dag och mitt dåliga humör var helt bortblåst. Det där var precis vad jag behövde. Vi pratade på om allt möjligt och vi närmade oss snabbt första färjan till Lanta. Den positiva känslan tynade sakta bort inom mig och oron över framkomsten började bubbla igen. Jag var dock tacksam över sällskapet som kvinnorna bjudit på. De spred en positiv energi.

 

På första färjan klev vi ur och stod och pratade tillsammans, men efter en stund så var jag tvungen att gå ifrån och rensa skallen lite. Jag klev under bommen och ställde mig längst fram på landgångspråmen. Tog några bilder och såg Lanta Noi komma allt närmare. (när jag kollade på bilderna efteråt inser jag hur ofokuserad jag varit eftersom jag missat det uppenbara. Bilen som stod framför oss på färjan känner jag igen mycket mycket väl men har ändå inte noterat där och då)

 

 

Alltid förr när man närmat sig Lanta har det varit en underbar känsla. Den här gången var det annorlunda. Det låg så mycket och vibrerade i luften. Jag avskyr den där sentimentaliteten hos mig själv. Att man bums ska klamra sig fast vid gamla goda minnen och lyckostunder. Ett patetiskt halmstrå som man vägrar släppa taget om. Förnekelse av det man inte vill se. Men så inser man att livet är hårt och brutalt och det tar inte hänsyn till några känslor. Kvällen var fin och det knöt sig i bröstet på mig. Jag stod kvar på pråmen under resten av överfarten. Jag visste att jag var tvungen att mangla den här skiten en gång till innan jag kunde bli fri.

 

Jag gick tillbaka och satt mig i bilen. Efter ett tag var vi på Lanta. Under sen skymning passerade vi Saladan, Klong Dao, Long Beach och vidare ner mot Klong Nin. De trevliga kvinnorna som skulle bo på Miami hade fått en kortversion av mitt tidigare liv på ön och märkte så klart av min obalans. En av dem lade en hand på min axel och sade lugnt att allt kommer att bli bra. När vi närmade oss och jag såg Nature House hade det hunnit bli mörkt och det är svårt att beskriva vad jag kände när vi passerade.

Den första jag såg när klev ur taxin på Nature Beach var min lilla ögonsten Alina och jag sprang direkt fram och lyfte upp henne och snurrade henne i luften och pussade på henne. O papa frang maa leao.

 

 
 

Efter att ha fått ett rum för första natten så blev det en runda för att säga hej till alla jag kände. Mae på Miami Massage bredvid Nature House gav mig en lång kram och sa att det inte alls var samma sak i år när inte jag drev hotellet. Hälsningsfraserna var över och jag gick till Nature House. Aom var inte där som tur var, så jag kunde gå runt i lugn och ro och känna in stället och jag fick bara positiva vibbar. De hade gjort så fint där med växter och allt. Ett nytt tak över restaurangen hade de fixat, och även tolatten. Det var faktiskt mysigare nu än när jag hade det. Men helt torrlagt eftersom det nu var mussedrivet, så vare sig  Chang eller Singha fanns att uppbringa. Men jag ville bo där, det kändes helt rätt. Jag träffade en tjej från Schweiz som berättade att det var halvfullt och hon betalade endast 700 baht per natt. Jag skulle gå dit och prata med Aom nästa morgon och höra vilken deal jag skulle kunna få. Jag hade bestämt mig. Nature House skulle bli mitt hem den närmsta tiden. Kanske resten av året.

 

När jag släckte lampan vid midnatt i rum V1, vilket jävla skitrum förresten, så slocknade jag omedelbart. Jag var helt matt efter dagens alla intryck. Näringsbrist hann jag tänka. Magen ville inte bli bättre.

 

Jag vaknar. Det är mörkt. Tittar på klockan och inser att jag bara sovit i fyra timmar. Det är omöjligt att somna om igen. Jag lyssnar på vågornas lugnande ljud som bara avbryts av AC:n som slår på och av med jämna mellanrum. Klockan fem drar minareten igång. Jag hade alltid gillat att lyssna på det avlägsna ljudet från böneuroparen. Jag gick ut på takterrassen i mörkret och såg att det var stjärnklart. Det var ljummet i luften. Tillsammans med palmernas vajande och vågornas brus så utgjorde det en perfekt bild av paradiset. En illusion så klart. Ytan hade krackelerat. Det skulle också bli bekräftat några timmar senare. Jag gick och lade mig igen. Låg och stirrade i taket fram till gryningen klockan sex då jag gick ner på stranden. Bara jag och hundarna var vakna.

 

 

Jag gick upp till tsunamitornet och vände och kollade in resorternas renoveringar efter tidvattenvågen i juni och försökte komma på var de begravt valhajen som strandade för någon månad sedan. När jag kom tillbaka efter någon timme hade Nature börjat vakna till liv. Jag lånade en moppe av Nee och drog till korsningen och köpte kyckling och sticky rice. Först stannade jag utanför Nature House där jag såg Aom ute vid vägen. Jag hälsade och berömde henne för att hon gjort så fint med allting och sade att jag nog ville bo där några veckor, kanske ett par månader. “Mai roo” (vet inte) svarade hon med sitt inställsamma leende. Vadå mai roo tänkte jag. Jag bad henne tänka på det en stund, om ett pris och så medan jag stack iväg och köpte frukost. Hon tyckte att jag kunde köpa frukost av henne lika gärna och jag sa att det hinner jag nog med flera gånger framöver. Hon log falskt. Jag blev illa till mods och åkte vidare.

 

Intog frukosten på Nature Beach och lade upp min taktik inför förhandlingarna med Aom. Under tiden studerade jag förändringarna i och runt restaurangen efter vågen. Jag tyckte inte att det hade blivit till det bättre. Golvet var nu en gjuten betongsula och tygerna i taket var borta. Inte så mysigt kanske. Jag hade en massa synpunkter på de senaste årens ingrepp, men hade egentligen ingenting med det att göra, så jag höll tyst. Däremot var jag imponerad av hur de fått till det i restaurangen på Nature House. Jag gick dit full av positiv energi, och det var ju kul så länge det varade.

 

Det tog inte många minuter. Det skar sig ganska direkt med Aom, som alltså är ingift fru nummer två till ägaren. Jag sa att jag ville ha ett pris för en månad, men att jag kanske stannade upp till två om vi kom överens. Hon log sitt falska leende och började blippa på miniräknaren och höll upp. Jag förklarade på ett trevligt sätt att det där inte var något reducerat pris för en long-term-staying. Hon var snabb att påminna mig om förra säsongen när hennes familj skulle komma och bo ett par nätter. Jag förklarade att hon faktiskt hade fått thaipriset av Nancy och att de var fyra stycken i rummet och bara stannat två nätter. Dessutom hade de ställt sig och eldat på loftgången så det gick inte att jämföra.

 

Jag sträckte ut en hand och förklarade vidare att jag kunde hjälpa henne att tjäna pengar. Att jag kunde ta dit alla mina gäster från förra året som ringt och mailat mig om var de ska bo i år,. Jag hade mandat att styra folk både hit och dit. Om jag sade åt dem att bo på Nature House så skulle de göra det. Jag kunde lika gärna rekommendera Nature Beach eller Paragon , eller varför inte svenskägda Papillon uppe på Long Beach också för den delen. Norska långliggarna kommer spendera upp till 100 000 jävla baht här om jag bara säger åt dem att bo här. “If you scratch my back…” Förstår du inte sambandet mellan orsak och verkan? Om du ger mig en bra deal så kommer du tjäna in pengarna flera gånger om. Jag hade redan börjat tröttna. Hon blippade fram nya siffror och skulle visa hur mycket hon var tvungen att betala banken varje månad. Den varianten kände jag igen sedan förr. Du, jag kan räkna till en jävla miljard på thai, så du behöver inte visa med miniräknaren om hur många nollor det handlar om och jag tycker inte ett dugg synd om dig kan jag tala om. Naturligtvis var jag lugn och sansad på ytan här. Jai yen vs. Jai ron.

 

Det gäller att inte brusa upp och förlora ansikte och respekt och allt det där. Jag gjorde mitt bästa. Vidare förklarade hon att hon snart skulle höja till 2000 baht för rummen. Men kära lilla vän tänkte jag, och sa att det kan du nog inte göra, du har ju bara tre rum uthyrda nu för 700 baht, och en gäst är på väg att checka ut. “I have many travel agency”. Ja men så bra då. Hon höll på att tricksa hur länge som helst och skulle ringa ägaren och jag skulle komma tillbaka i eftermiddag för att få ett pris. Jag talade om för henne att om hon ville bli en duktig affärskvinna så kunde hon inte hålla på så här och tala om för eventuella gäster att de kunde komma tillbaka senare, för då hade de redan hunnit checka in någon annanstans. Någonstans här så dog hela tanken om Nature House och jag ville inte längre bo där, än mindre hjälpa henne med några gäster. Det illa dolda falska leendet från henne stod mig ända upp i halsen. Jag gick irriterad därifrån.

 

Så nu var det väl bara att göra en deal med Nature Beach istället. Jag uttryckte mina önskemål för Nee om en B-bungalow med AC och ny säng. Tyvärr så var det mycket bokat och jag skulle vara tvungen att flytta runt lite i så fall. Hm, ok, lite jobbigt, men vilket pris är det som gäller om jag stannar året ut frågade jag. Att flytta ett par gånger är ju inga problem, bara det inte blir för ofta. Men så kom det där oerhört uttröttande “I have to ask my sister” Jag orkade inte höra den där meningen en gång till. Men älskade Nee, du har jobbat här varje dag från morgon till kväll i hela ditt liv, du behöver inte fråga din storasyster om vilket pris jag, “din bror”, ska betala. Förresten ska jag hälsa från skånepågen att det sista han vill höra när han kommer i januari är just den meningen.  Då väljer han Riviera istället. Skicka inte gästerna mellan er. Ge dem ett pris bara.

 

Jag kände hur jag ruttnade på hela grejen. Jag blev rastlös ville komma ifrån en stund. Jag behövde träffa Nancy och lånade Nee’s moppe igen och drog söderut. Jag kom ner till Klong Hin blev alldeles varm när jag såg henne och trots att hon är muslim och thailändare och vi befann oss i restaurangen så lät hon mig krama henne en lång stund. Det var stort. Hon tittade på mig pillemariskt med blossande kinder och tryckte in en sked i sidan på mig, “I have not missed you..” sade hon så tillgjort hon kunde. Jag log.

 

 
 

Nancy hade blivit min absolut bäste vän på ön och efter att vi suttit och pratat en stund så levererade hon den brutala sanningen för mig. Jag är ändå glad att det var just hon som gjorde det. Jag hade haft det på känn och antog att det bara skulle vara en tidsfråga innan jag fick det bekräftat. Nancy hade ju suttit på första parkett och sett min relation med flickan på kullen. Men för bara en vecka sedan så hade hon sett hur min kulla passerat förbi restaurangen på moppen med en annan farang. Det var precis just det jag hade varit rädd för. Jag hade inte ens varit ett dygn på Lanta och redan så var alla sår upprivna, eller snarare uppkörda med ett slåtteraggregat  och hjärtat låg utspritt i små pölar på golvet. Klockan var bara tio på morgonen och livsandarna hade redan lämnat mig. Men det var väl därför jag hade kommit hit eller? Att få ett avslut. Jag ville inte lappa ihop något, bara bli fri ifrån förtrollningen. Men nu visste jag inte ens om jag ville vara kvar på ön.  If she wanna go, let her go. Mai pen rai. Don’t think too much. Tam sabai. Nancy tog lätt på saken och tyckte att det inte var något att hänga upp sig på. Jag gillade faktiskt att hon tog så lätt på det. Det verkade sunt och jag visste att hon hade rätt.

 

 

Jag åkte vidare söderut mot Kantiang Bay och en tanke slog mig när jag såg skylten upp mot Marine Park View Resort. En gång hade Lám introducerat mig för bossen där och jag hade sedan varit dit ett par gånger till med kompisar. Resorten bjuder på en makalös utsikt över stranden, och restaurangen och några av bungarna hänger på klippkanterna. De kände faktiskt igen mig och när jag frågade om priser på bungalow så var det inget tjafs över huvud taget. De kapade priset med cirka hälften och jag fick frukost inkluderat. Det var trots allt lite mer än jag tänkt mig från början, men efter att vi gått och tittat på rummet så var det inget snack om saken. En riktig killer view och jag bestämde mig att ge det ett par veckor, då skulle jag hinna samla tankarna och bestämma hur jag skulle göra i fortsättningen.

 

 

Jag var tillbaka på Nature Beach strax före tolv. Packade ihop mina saker och checkade ut. Visst kändes det lite konstigt att dra från Nature. Jag hade aldrig bott någon annanstans och Nee frågade vart jag skulle. Till Kantiang Bay svarade jag. Hon kunde inte tro att det var sant och blev riktigt lång i ansiktet. Men jag var helt ärlig med henne och sa precis hur jag kände med allting. Hon var märkbart berörd av situationen. Ett sting av dåligt samvete for igenom mig , men det var för mycket som spökade där nu, jag kunde inte stanna och när jag väl checkat in på Marine Park View och kommit till ro lite grann så kändes det så jäkla rätt. Magen var fortfarande i uppror och trots att jag var trött så hyrde jag ändå en moppe och for hela långa vägen upp till Saladan för att handla lite riktigt kaffe, växla pengar och för att klippa mig. När jag satt mig i frisörstolen och såg min egen spegelbild fick jag en chock. Jag var blek och hålögd, jag såg riktigt sjuk ut. Sista dygnet hade tagit hårt på mig och jag ville bara hem och lägga mig. Jag blåste förbi Klong Nin och Nature fast jag lovat att stanna, men tog ändå ett stopp hos Nancy en stund innan jag for vidare till mitt nya hem på Kantiang Bay där jag höll mig resten av kvällen. Jag trivdes och saknade faktiskt inte Nature det minsta.

 

 

Så hade ännu en dag i paradiset passerat...

 


Voulez-vous voler avec moi

"People everywhere.

A sense of expectation hanging in the air..."

 

Egentligen har jag lust att skriva en lång hatmonolog nu bara. Det började redan med fransmännen på planet mot Krabi. Eller egentligen ännu tidigare. Det var redan fjärde dagen med magsjuka och tionde med sömnrubbningar. Jag hade vätskebrist och blodsockerfall. Sprängande huvudvärk och en jävligt kort stubin. Det behövdes inte mycket. Sedan undermedvetet säkert också en oro över att komma tillbaks till Lanta. Det ouppklarade med hon uppe på kullen och så klart återseendet med mitt kära Nature House.

 

Now everyone can fly - even the french - because we speak french.

 

Säkert en tredjedel av passagerarna var fransoser i 60-årsåldern. Blandat kvinnor och män. Vad stod på? Hade de tänkt kolonisera Indokina igen? De flesta verkade tro att de såg hälften så gamla ut och betedde sig lika flamsigt som ett gäng högstadieelever på skolresa. Jag blev genast irriterad. Som vanligt gick jag på planet som en av de sista passagerarna för att slippa den tråkiga väntan till take-off. När jag ska lägga upp handbagaget på hyllan så ser jag att en stor jävla hatt ligger där, typ en sådan där som Silvia hade på sig på 80-talet eller när det nu var. Jag såg mig omkring. Alla andra hyllor var överfulla. Fick man ta hur mycket grodlår som helst med sig som handbagage funderade jag för mig själv.

 

En äldre dam som satt på sätet precis nedanför 80-talshatten tittade på mig som om att jag bara skulle våga nudda hennes kära huvudbonad så hade jag en och annan verbal lavett att invänta. Jag tittade på henne som om att den jävla hatten kan du sätta på huvudet istället. Jag föste hatten åt sidan och kastade nonchalant upp min väska och gav henne en blick som sa att den matchen vann jag va? Lavetten uteblev.

 

Efter en stund började franska höras i högtalarsystemet. Va fan nu tänkte jag. Det brukar vara på thai och engelska om det nu ska sägas något överhuvudtaget. Jag buffade på min strame stolsgranne och frågade vad de babblade om. På franska svarade han något om säkerheten förstod jag. “About safety?”. “ui, ui, ui!” svarade han. WHAT? PÅ FRANSKA??? Tänkte jag högt. Varför kan inte ni lära er engelska som alla andra? Så jävla ball är väl ändå inte trikoloren? Det är ju inte direkt så att de sitter i det gamla Indokina och nynnar på Marseljäsen direkt. Men OK. Om de nu för en gång skull  tar den här genomgången på franska så vore det väl passande om ni tog och lyssnade lite uppmärksamt istället för att ha något slags improviserat pyjamasparty här?

 

En äldre man ett par meter framför mig var så himla märkvärdig. Han skulle stå upp hela tiden fast bälteslampan lyste och verkade så himla intresserad av vad som pågick längre bak i planet. När de söta thailändska flygvärdinnorna gick förbi honom så undslapp han sig gärna några sötsliskiga franska komplimanger. Men de söta thailändska flygvärdinnorna förstod inte franska. När de kom med drickavagnen så stod han kvar tills en av dem råkade backa in i honom så att han fick en ursäkt att lägga armen om henne och haspla ur sig något fånigt och när han tiggde om ett leende från henne så log hon bara överseende. Han vacklade och flyttade över blicken till thailändskan på andra sidan vagnen för att vinna sympati, men hon log bara besvärat. Mannen satte sig ner. De söta thailändskorna passerade honom och parkerade vagnen någon halvmeter framför så att mannen nu kunde sitta en stund och stirra rakt in i röven på tjejen med det besvärade leendet. Han verkade nöjd och inte längre ett dugg intresserad av vad som pågick längre bak i planet. Så länge hon stod kvar där med rumpan i den tighta röda kjolen och serverade dricka så vände sig fransosen inte om en endaste gång.

 

Nöjd var även min buttre stolsgranne som mutat in hela armstödet och vägrade ge med sig en millimeter. Jag brydde mig inte. Min huvudvärk bultade men jag var glad så länge magen höll sig lugn under flygningen. En av de franska högstadiepensionärerna som kom ut från toaletten viftade teatraliskt med handen inför hela planet för att visa att där inne luktade det  minsann inte vårviol längre. Han fick inga applåder. Kanske visste hans landsmän hur gamla utskitna sniglar luktade. Jag ville bara komma fram till Krabi. Det lallande franska kuddkriget fortsatte under hela resan och de pratade för högt och ropade till varandra över stolsraderna. Jag led med de diskreta asiaterna som såg alldeles förskräckta ut. Inför landning lugnade snigelätarna ned sig lite dock, men tror ni inte på fan att en gammal jävla gubbe som bara var helt jävla tvungen att knäppa av sig bältet och resa på sig och öppna bagagehyllan nästan direkt efter att landningshjulen slagit i backen. Jag tror inte ens att vi hade börjat taxa av än. Nu såg precis alla förskräckta ut. Inte bara asiaterna. Kanske var de förvånade att gubben kunde resa på sig alls med tanke på hans höga ålder. Han såg ut att vara gammal nog för att ha varit med och stridit i opiumkrigen ta mig fan. Någon slet ned honom i sätet igen. Luckan lämnades dock öppen och vid planets sista inbromsning ramlade det ned en jacka över huvudet på honom. Han verkade tycka att det var någon annans fel. Jag tyckte att det var rätt åt honom.

 

När vi kommit av och stod och väntade på bagaget och jag trodde att franska revolutionen var över så tog det ny fart när nästan alla, precis som vanligt, körde sina bagagevagnar ända fram till bandet så att det blev helt omöjligt att både se och hämta sin väska. Jag tänkte att om någon fransman bara kliver in aldrig så lite framför mig och skymmer sikten det minsta så ska han minsann få smaka på att få hälsenorna påkörda av en irriterad svensk med för lågt blodsocker. Jag sa till mig själv att andas.

 

Väl ute och med fransmännen bakom mig så hade jag tänkt pruta på en taxi för en snabb färd mot Lanta. Hade det inte varit för magen så hade jag nog tagit delad minivan. Som vanligt så försökte de inne i terminalen sälja dyra taxibiljetter men jag visste av erfarenhet att bättre pris får man utanför vilket jag också sa till dem. “Mai dai, mai dai”. Jorå, det går visst sa jag och kastade in så många ord på thai jag kunde så att de skulle förstå att jag inte var någon lättlurad novis. Tjejerna bakom disken tittade på mig trött och verkade tänka, jaja, låt honom prova då. När jag kom ut i hettan och såg chaffisarna så frågade de bara efter “ticket, ticket”. Jag sa att nu struntar vi i det där med ticket och drar till Lanta istället. "Mai dai, mai dai", sa de bara och drog fingret över halsen som om de skulle få halsen avskuren om de gick emot de nya reglerna. Ja, vad sägs om att ta hjälp av en giljotin? Jag har ett helt gäng här som vet hur den fungerar. Jag blev skitsur och fick gå in i terminalen igen med svansen mellan benen.

 

Tjejerna bakom taxidisken njöt av prestigesegern kunde jag se. Framför mig hör jag hur en kvinna på engelska beställer en taxi till Ko Lanta, Klong Nin Beach. Jag såg min chans och efter att jag konstaterat att hon inte bröt på franska så ursäktade jag mig och frågade hur många de var och om jag kunde åka med om jag betalade hälften. Det gick bra och tjejerna med de nöjda leendena bakom taxidisken såg nu istället irriterade ut. Jag blev genast på bättre humör.

 

På väg ut mot taxin konverserade vi lite på engelska och efter en stund frågade jag var de kom ifrån. From Sweden. Ok, då kan vi prata på modersmålet med varann då, sa jag när vi satte oss i bilen. Jag fram och de två svenska kvinnorna i baksätet. Jag kände direkt sympati med dem. “Jo vi är två riktiga stockholmare ser’u. Var kommer du ifrån då?” Jag svarade, och då, efter några sekunder, jag såg att hon tänkte, sa hon något som fick hela min dag att lyfta till oanade höjder. Jag höll på att spricka av mallighet. Men det tar vi i nästa inlägg.

 

 

Det var med blandade känslor vi nu närmade oss Ko Lanta.

 


Thailand Insomnia

Som vanligt när man får mer att skriva om så har man mindre av tiden att göra det på, men jag ska försöka summera upp första veckan lite kort här.
Lämnade ett novembermörkt Sverige för att spendera drygt tre månader i Thailandet.

 

  

Dag 1.
Måste börja med att säga att Qatar Airways är det bästa flygbolag jag åkt med. Rymligt med benutrymme och särskilt andra flyget från Doha till Bangkok var riktigt bra. God mat och bra underhållning i skärmarna. Serviceinriktad personal som till och med kostade på sig att skämta lite.

 

     

 

Trots att jag för en gångs skull lyckades sova lite på planet så var det viloläge som gällde när jag kom fram till hotellet Four Points by Sheraton på Suk soi 15. Nära Dream där jag bodde först när jag landade för drygt ett år sedan. Recension kommer senare. Gick ut och tog en lunch på ankstället på hörnet mot Sukan. Tog inte långa stunden innan jag såg ett par svenskar som inte alls fattat grejen med att befinna sig i en stad inte är samma sak som att befinna sig på stranden. Iförda badshorts och bar överkropp så hade de ingen aning om deras regelbrott och brist på respekt. Jag hörde hur thaiarna pratade och pekade på dem. Mitt på Sukhumvit utan kläder. Hur tänker man?

 

Four Point by Sheraton, ankrestaurangen och de nakna svennarna i hörnet Suk/Soi 15.

 

Dag 2.

Efter en lång och utdragen frulle kollade jag in hotellet en sväng och gick sedan till Nickermann's och beställde en skjorta. Så smidigt när de har måtten redan, men efter en kontrollmätning så hade jag blivit slimmare och de ville ta in skjortan en tum i midjan. Tack för det Endomondo. En promenad därifrån ner mot soi 16 där The Seafoodbar tydligen ska ligga. Syftet var att säga hej till Lasda från Kambodja (story kommer) som jag inte sett på fem år. Hon var inte där så jag vände upp mot Terminal 21 istället. Sedan upp på AmBar för en eftermiddagsdrink och reka läget på Lanta. Samtal med Nancy, Eat och Nee. Sedan var jag bara tvungen att ta en taxi till Chinatown för deras räkor med seafood sauce. T & K var knökfullt så jag tog sällskap med två trevliga polacker på Lek & Rut istället. Sköljdes ned med stora Chang så klart. Fullständigt jetlaggad kraschade jag en stund senare på hotellet.

 

  

Frulle på Sheraton, The Seafoodbar, poolen på takbaren AmBar samt Lek & Rut i Chinatown.

 

Dag 3.

Sov över frukosten och gick till Stable Lodge istället. Egentligen hade jag tänkt bo kvar en natt på Sheraton men de höjde priset så jag flyttade in bredvid på S15 som hade kampanj på söndagar och måndagar. Magen och sömnen var i fullständig obalans så dagen blev ganska lugn. En kortis in på V8 Diner bara. Egentligen skulle jag träffa spritimportören men det blev inställt pga en olycka i Hua Hin. Lika bra det, somnade som en stock redan vid elva.

 

 Lobbyn på S15.

 

Dag 4.

Vaknade av att telefonen ringde klockan tio. Det var importören som satt nere i lobbyn och väntade. Personalen höll på att plocka ihop frukostbuffén men jag ryckte åt mig lite godsaker från faten och begärde in lite kaffe och fick importörens sällskap vid bordet. Eftersom jag redan innan hade bokat in mig på Navalai River Resort så blev det att packa ihop igen och checka ut. Medan vi satt där i lobbyn på S15 och babblade så pågick det någon TV-inspelning med ett par ladyboys samtidigt alldeles bredvid oss. Ja så kan det vara i Thailandet.

 

Sen frukost på S15, samt en slags kille i lobbyn.
 

Taxi upp till Banglampoo för att checka in på Navalai som ligger vid floden, nära Khao San Road. Jag hade funderat på det här hotellet ett tag och bestämde mig för att passa på att testa det nu ett par nätter. Tanken var att jag skulle ha nära till Hualampong, tågstationen, eftersom jag hade tänkt ta tåget ner mot Krabi, och det faktum att Riza som jag skulle träffa bodde i Dusit som ligger i närheten. Navalai ligger förresten bara ett stenkast från Peachy Guesthouse, råtthålet som både Karolina och Sandra bodde på innan de åkte i fängelse för heroinsmuggling. Jag var dit och frågade vad ett rum kostade nu, och det billigaste fläktrummet med delad toa gick lös på endast 160 baht. Ett klipp för den som reser på stram budget. Kvällen avslutades på Navalais uteservering tillsammans med den excentriske Riza.

 

     

2 x Peachy Guesthouse, samt 3 x Restaurangen på Navalai River Resort.

 

Dag 5.

Tvättdag och en vända till ett spa på Soi Rambuttri. Lunchen intogs på ett ställe jag aldrig hade hittat om inte jag blivit tipsad på eatingthaifood som är en kanonsida om man vill ha tips på matställen. Stället utan namn såg ut som en lagerlokal och maten som om man skulle bli magsjuk av den, men det gick bra.

 

Tog flodbåten hela vägen ner till Saphan Taksin, sedan BTS upp till Nickermann's för att hämta skjortan. Efter det gjorde jag ett nytt försök på The Seafoodbar för att säga hej till Lasda och för att prova lite av deras skaldjur. Gillar man ostron så är det verkligen stället att besöka. Glöm inte plånboken, det är ett Hi-So-ställe. Det var kul att träffa henne och höra hennes story. Blev bjuden på Beer Saigon också.

 

Ett par timmar senare tackade jag för mig och drog upp till Banglampoo igen, men taxin stannade på fel sida av Khao San Road så det blev att kryssa sig fram genom galenskapen som utspelar sig där på kvällarna. Där sprang jag på ett par trevliga ryssar alldeles bredvid småkrypsförsäljaren. De var nybörjare kunde jag se och jag skulle så klart visa mig på styva linan och utmanade dem på lite skorpionätning. Jag hade heller aldrig provat förr men eftersom jag var lite salongsberusad så kastade jag världsvant in några silkesmaskar i käften som om det vore jordnötter. Det smakade uppblötta kalaspuffar. Skorpionerna smakade inte så mycket men hade konsistensen av lite brända popcorn.

 

 

Navalai, No Name Restaurant, BTS Ploenchit, The Seafoodbar och skorpionsnacks.

 

Dag 6.

Vaknade i svinottan vid fyradraget och det var helt omöjligt att somna om. Låg och vred mig och väntade på att frukosten skulle öppna. En fin morgon vid Chao Phraya River som senare förvandlades till ett ihållande monsunregn. När jag kryssade fram i regnet på Soi Rambuttri för att hämta tvätten ser jag helt plötsligt att Rong sitter där. Förr jobbade han i baren på Nature Beach men nu guidar han turistgrupper runt om i Thailand och tjänar storkovan. Planen var ju att jag skulle dra till Lanta den här dagen, men istället checkade jag in på mitt favvohotell Aloft igen. Egentligen så borde jag pliktskyldigt prova ett nytt hotell men det struntade jag alltså i. Dessutom så hörde jag att Bombardiermannen var på ingång och också skulle bo på Aloft.

 

Det här med fängelsebesöket drog ut på tiden och jag har haft för dålig framförhållning där, men har fått tag i en kontaktperson som arbetar genom svenska kyrkan. Men jag får nog skjuta upp det till nästa vända hit till den stora Mangon. För övrigt så kan man lyssna här på intressanta P3-Dokumentären om Diplomatdottern, programmet sändes 4 november.

 

Th. Phra Arthit, En skön felstavning.."big botton up..", Rong, utsikten från Aloft.

 

Dag 7.

Efter en frukost på Old Beer House gick jag till Nickermann's för att ändra lite på skjortan. Sedan ner till Soi Convent vid Sala Daeng där jag bokade en timme i flygsimulatorn, Bangkok Flight Experience inför morgondagen. En stadig promenad ner mot Sathorn för att kolla in klassiska Kings Hotel som det hette då det öppnade 1959 och var Bangkoks lyxigaste hotell. Idag heter det Chaydon och ligger i skuggan av det väldiga Banyan Tree. Jag fick en liten rundvandring och jag tyckte att hotellet var riktigt slitet och det fanns inga vibbar av gammal lyx och flärd. Fortsatte ner hela Sathorn Road till floden där jag tog båten till Chinatown där jag tog en tur genom skabbiga Little India och slutligen tillbaka till Yaowarat och veckans godaste middag på T & K. Grillade räkor, musslor och tom yam, och någon Chang. MRT till Asoke och promenad upp till Aloft på soi 11 gjorde en dagstotal på 1,3 mil i sandaler. Allt enligt Endomondo.

 

   

1. Banyan Tree med Chaydon i förgrunden. 2. Kaklad korridor på Chaydon. 3. Nya komplexet The River South Tower som med sina 266 meter är idag bangkoks nästhögsta byggnad. 4. Millenium Hilton. 5. Sunkig klong i Little India.

 

Dag 8.

Startade dagen med ett danskt smörgåsbord på Stable Lodge på Soi 8. Ska medge att det inte var lika efterlängtat och prisvärt som förra gången efter sju månader med thaimat på Lanta. Men man står sig hela dagen. Konstaterade på resebyrån att biljetter med medgörliga priser ut ur stan var slutsålda. Hade planer på att ta nattåget till Trang och sedan båtturen över till Old Town på Lanta. Hm, jag hade redan varit kvar i stan för länge kändes det som.

 

BTS till Sala Deang för flygsimulatorn. En timmes flygtur med inspelad på DVD gick på över 7000 Baht. Mycket pengar, men det var kul att prova. Interiören är en Boeing 737 och man kunde välja på flygplatser i hela världen. Jag valde coola St Marteen först och sedan att starta från Chek Lap Kok i Hongkong och att landa på gamla klassiska nedlagda Kai Tak. Man fick två starter och landningar på varje flygplats. Hongkong var ju kul eftersom jag landat på båda i verkligheten. Man kunde välja dag- eller nattflygning och olika typer av väder. Jag var inte sen att haka på. "Give me a real thunderstorm when I'm landing on Kai Tak. Let the god damn Sandy hit me!"  När vi gick in för landning kände jag igen massa landmärken i Hong Kong och satt och pekade ut byggnader  för min co-pilot.

 

 

   

Det finns förresten hur mycket coola videor som helst på YouTube. Särskilt landningen på St Marteen.

 

Sent på kvällen efter att jag legat och hållit mig i magen flera timmar gick jag trots allt ut en sväng på på soi 11 och kollade in lördagen i Bangkan. Oskar, Apoteka, Q-Bar för att sedan ta mig in på nya nattklubben Levels som ligger på 6:e våningen här på Aloft. Där träffade jag Bombardiermannen från Västerås och en österrikisk kollega till honom. Tyvärr fastnade importören i Ankeborg, annars hade han också anslutit sig. Tog ett par drinkar med dem också medan vi studerade klientelet på denna nya trendiga bangkokianska nattklubb. Även svenske vakten Chris jobbade i dörren. Det var väl lite lustigt att träffa honom igen. Det var han som blev mest glad över pepparkakorna från Ikea den gången när jag var här i april.

 

Dag 9.

Orolig mage igen och inne på hotellet hela dagen. Men det var ju bra, nu fick jag tid att skriva lite.

Alltjämt kvar in The Big Mango alltså. Over and out.

 

 

 

 

 


RSS 2.0