Kantiang Restaurant

Det här är kanske det absolut bästa stället som jag provat på Lanta. Jag har omnämnt det tidigare men är väl värt att lyfta igen. På Tripadvisor har folk blandat ihop det med en annan restaurang med liknande namn och har fått en orättvis placering kring 90-100 på listan. Kanske bra då det sällan är mycket folk här, mest thai förresten och det vet ju alla att det är det bästa betyget.
 
 
 
 
Kantiang Restaurant låg tidigare i utkanten av Kantiang Bay village (därav namnet) men flyttade för något år sedan hit till kurvan i södra änden av folktomma Klong Hin (hin=sten). Det är alltså inget ställe man promenerar till utan man är hänvisad till motorburet fordon och det är lätt att råka åka förbi. I år stod det dock ett nybyggt hotell snett mittemot och jag övervägde en kort stund att flytta dit bara för att kunna äta dagens alla måltider här.
 
 
 
 
Restaurangen drivs av en familj som är inflyttade från Chiang Mai och är ett av de de där ställena som fortfarande känns genuint, där girigheten ännu inte satt klorna i ägarna. Portionerna är generösa, och faktiskt - minns jag nu - att första besöket den här resan vi kom dit och beställde mat och satt oss ned kom jag på att jag nog inte hade tillräckligt med pengar på mig. Jag fick förlora ansiktet lite grann och ursäktande avbeställa min spicy seafood salad (tur att inte Hjärter Dam var med, hon skulle skämmas ögonen ur sig..). Vi fick nöja oss med mangoshaken och chicken satay.
 
 
Chicken Satay. Kantiang Restaurant, Klong Hin Ko Lanta 
 
 
Jag kan ärligt säga att de var de bästa chicken satay jag någonsin smakat. Perfekt i alla avseenden och väl tilltaget. Mat lagad med kärlek, och det ska sägas att det tar en stund innan man får maten, så är man stora sällskap får man räkna med att vänta. Här lagas en rätt i taget, thai style.
 
Döm om min förvåning när jag ändå får en spicy seafood salad serverad. Jag tänkte att de missat min avbeställning då deras engelska är bristfällig. Mannen i familjen som serverar sa bara "Mai pen rai, min fru ville ändå göra den här till dig, du behöver inte betala..". Jag blev så otroligt glad och sa att jag ändå skulle komma tillbaka nästa dag och göra rätt för mig.
 
 
Spicy seafood salad. Kantiang Restaurant, Klong Hin Ko Lanta
 
 
Ja, superlativen räcker inte till för att beskriva den här smakupplevelsen, den kan vara den bästa seafood salad jag fått. Allt perfekt balanserat, räkorna färska och bläckfisken inte det minsta seg. Vi var tvungna att komma tillbaka oavsett. En repris på det här kändes lika självklart som Ivanhoe på nyårsdagen. Bara det här var värt hela resan till Lanta (jag hade ju mina tvivel Turistens klagan).
 
Det blev två besök till under våran vistelse ..
 
 
Grilled Pork Neck
 
Deep fried Banana
 
Andra besöket blev vi överraskade med gratis efterrätt; friterad banan. Vi var redan proppmätta och i ärlighetens namn så tycker jag att varm banan är vidrigt, men tog så klart några artiga tuggor för att visa min uppskattning. Till och med det här var gott och den enda gången i livet jag faktiskt uppskattat friterad banan.
 
 
Fried pork
 
Spicy seafood salad
 
Fried chicken
 
När jag beställde fried chicken tänkte jag mig något neutralt och "barnanpassat" vilket är fel uttryck då Junior äter all mat som är lagad med kärlek, till och med om det är lite spicy. Men de här kycklingspetten var allt annat än neutrala och tog gomseglet till nya höjder, ja man blev nästan gråtfärdig så gott det var. Marinerade i vitlök och koriander och omsorgsfullt ihopvikta och trädda på spetten, och sedan tillagade till perfektion. Kantiang Restaurant är en restaurang som gör en människa lycklig.
 
 
 
Några bilder från året innan. Fluffigare mangoshake får man leta efter. Som tam poo para på sista bilden.
 
 
Kantiang Restaurant Chef
 
 
Kvinnan till vänster är alltså Lantas okrönte matlagningsdrottning. Till höger hennes syster som blivit ingift med en bofast. Dottern (bild längre upp) hjälper till i köket och förhoppningsvis lär hon sig sin mors kokkonst och tar över verksamheten i framtiden. 
 
Som vanligt på de här "riktiga" ställen som jag kallar det så är det En person (den som besitter kunskapen) som lagar maten, och en rätt i taget. Kommer man många gäster och tänker sig att man ska få tallrikarna samtidigt kommer man säkert bli irriterad. Det här är thai style och samtliga gäster äter av alla faten vartefter de kommer in på bordet. Man bör ha god tid på sig och förstå upplägget.  
 
 
 

Wan Sunset, Kantiang Bay

Wan Sunset är en av alla smårestauranger som växt upp på klippkanten på södra änden om Kantiang Bay. För bara några år sedan var det mest bara djungel på den här sträckan och ingen hade väl kommit på tanken att bebygga den här rasbranten, men nu poppar de upp en efter en, små syltor på långa styltor.
 
 
 
 
Utsikten mot havet och Kantiang Bay är magnifik och dragningskraften är stor. Vi tog vespan hit en eftermiddag för att insupa vyn och eventuellt något tuggbart. Att det blev just Wan Sunset var mest en slump.
 
 
 
 
 
I de allra flesta fall (det finns undantag) så har det visat sig att de bästa restaurangerna på Lanta drivs av inflyttade buddhister från norra Thailand. Det är möjligt att det finns vissa skillnader i matkulturen mellan religionerna, men jag tror att främsta orsaken är att de inflyttade kan sin sak och har kommit hit för att de är målmedvetna och har förstått att de kan göra business där turisterna finns. För de bofasta är det nog en annan femma. De har marken redan och öppnar upp en restaurang utan förkunskaper där de kränger mat av varierande kvalitet. /Källa feeling..
 
Av den orsaken är jag ibland orättvist skeptisk till de bofastas restauranger, så även denna gång på Wan Sunset, men när jag såg att de hade spicy green mango salad på menyn var jag bara tvungen att prova.
 
 
Spicy mango salad, Wan Sunset. Kantiang Bay, Ko Lanta.
 
 
Jag blev positivt överraskad, anrättningen var perfekt balanserad och jag ska erkänna att jag inte hade förväntat mig detta på ett mussehak. Vi beställde även en chicken satay men den var alldeles för torr och smaklös, så jag fick väl delvis mina fördomar bekräftade. Mangoshaken fanns det dock inget att anmärka på. Öns bästa Green Mango Salad har jag fått på Beautiful Restaurant i Old Town.
 
 
 
 
 
 
 
 

Apsara, Old Town

Old Town på Lanta är nog mitt favoritställe på ön. Endast ett fåtal turister och Lantas bästa mat. Den här gången provade vi Apsara som ligger nära piren. Hög placering på Tripadvisor, i skrivande stund på 8:e plats och vi skulle inte bli besvikna.
 
 
 
 
Mysig och välkomnande entré. Som så ofta i Old Town så går man igenom köket (och bostaden) för att komma ut till serveringen på baksidan. Apsara har ett tiotal bord under tak samt ett ensamt ute på bryggan.
 
 
 
 
Det drog ihop sig till ett oväder så vi fick flytta oss in under tak så långt det gick.
 
Vi beställde in deep fried chicken och pommes till Junior och en steamed fish (snapper) with garlic, chili and lime till mig. Ljuvligt gott och väl värd sin placering på TA. På de här familjedrivna restaurangerna brukar engelskan vara knapphändig men sonen som serverar var riktigt duktig och pratade nästan med amerikansk accent. Regnet öste ner och smattrade i plåttaket vilket gjorde samtal nästintill omöjligt, men det gjorde ingenting eftersom maten ändå tystar mun här...
 
 
Steamed fish with garlic & lime. Apsara, Ko Lanta Old Town
 
Deep fried chicken. Apsara, Ko Lanta Old Town
 
 
 
Ovädret drog snart förbi och vi kunde ta en lugn färd hem igen, men jag hade redan bestämt att återvända nästa dag för att prova deras signaturrätt; Three Flavour Fish.
 
Dagen efter var vädret betydligt stabilare. Kommer man vid lunchtid så är det oftast lågvatten och det är naturligtvis mysigare vid högvatten när man hör vågklucket under bryggan, men då är det ju mörkt istället. Sedan beror det på lite vilken säsong man är här.
 
 
A table with a view. Apsara, Ko Lanta Old Town
 
 
Three flavour snapper. Apsara Ko Lanta Old Town
 
 
Paradrätten gör ingen fiskälskare besviken. Perfekt tillagad med olika kryddor som säkert är hemliga, men jag tyckte ändå att gårdagens snapper med lime och vitlök var snäppet bättre. Junior ville ha kyckling igen men åt också av fisken.
 
 
Spicy seafood salad. Apsara.
 
 
Jag beställde för ordningens skull också en spicy seafood salad. Den var perfekt tilllagad och balanserad. Goda räkor och färsk bläckfisk, men jag undviker gärna de där bruna slemmiga strimlorna vad det nu är, tror det är någon slags svamp. En av de bättre men knappast den bästa seafood salad jag provat. 
Apsara rekommenderas särskilt för deras fisk som finns i lite olika varianter.
 
 

Malina's Kitchen

Återigen tog jag Tripadvisor till hjälp för att hitta någon ny restaurang att prova. Malina's Kitchen ligger för nuvarande på 9:e plats, av ca 373 restauranger på Ko Lanta. Det bådade gott så vi tog vespan dit för att prova en lunch då jag misstänkte att det skulle vara fullt på kvällen. Lite udda läge kanske (det behöver absolut inte vara ett dåligt tecken, snarare tvärtom) på uppsidan av vägen mellan Klong Toab och Klong Khong. Restaurangen var tom när vi kom dit.
 
 
 
 
Det började ganska bra ändå. Vänligt mottagande, och Malina själv kom och ut och växlade några ord ett par gånger. En faranggubbe rörde sig också i kulisserna och det skulle inte förvåna mig om det är hans idé att det ska finnas pizza på menyn, som skylten på väggen skvallrar om. För mig är det ett dåligt tecken, när en thairestaurang ska försöka erbjuda hela sortimentet.
 
Nåväl, vi beställde in lite olika rätter och jag ska lista dem med bilder i fallande ordning från bäst till sämst.
 
 
Fruktsallad med papaya, innehållandes bl.a. ananas, mandarin, vindruvor, stjärnfrukt, tomat, cashewnötter. Den här kan man få med chili också vilket hade varit nog så intressant, men det skippade vi den här gången för Juniors skull. Det här var en ny rätt som jag inte provat tidigare och det var en positiv överraskning. Fin syrlighet och sötma. Både jag och Junior åt den med glädje. Rekommenderas.
 
 
 
Spicy seafood salad. Bra balans mellan syrlighet, sötma, sälta och spicy. Dock lite för snål seafood, lite för trötta räkor och bläckfisken något för seg. För mycket lök och annan utfyllnad. Trots allt okej, jag har fått sämre men skulle inte beställa den igen.
 
 
 
Massaman Curry (chicken). Här någonstans började jag tvivla på restaurangens höga placering, trots att jag var taggad och positivt påverkad av yttre faktorer, dvs omdömena på Tripadvisor. Curryn var absolut inget extra, snarare fadd i smaken, och kom inte ens upp i nivå med de turistanpassade resortvarianterna. Jag har fått mycket bättre massaman på Nature Beach till exempel.
 
 
 
Chicken Nuggets. Det enda positiva med den här tallriken var möjligtvis uppläggningen. Resten total besvikelse. De såg knappast hemgjorda ut, något jag tycker man annars kan förvänta sig om man är uppe på öns topp-10-lista. Varenda unge gillar ju nuggets men när Junior ätit en halv och ratat resten, och jag själv konstaterat det samma så började jag undra om det inte handlade om manipulerade omdömen. En vidrig konsistens på köttet som var totalt söndermalt och uppblandat med okänd ingrediens. Alltså, Leos Lekland framstår som en Michelinkrog i jämförelse. Jäkla synd, för jag gillade Malena, hon verkade sympatisk och tyckte nog om att laga mat, och hade antagligen sina paradrätter men kanske inte just det här. När hon kom ut och frågade hur allting var så kunde jag inte hålla mig, men jag tog det lite fint thai style och frågade bara hur hon gjort dem, och då erkände hon faktiskt att det var importerade fabriksnugget...
 
 
 
Steamed Rice & Sticky Rice. Hur man kan misslyckas med ris är en gåta, särskilt i den här delen av världen. Här blev det i alla fall dubbeljackpot i misslyckande. Det vanliga riset (steamed) vet jag fan inte vad de gjort med, men näst intill oätligt var det i alla fall. Vad gäller det klibbiga riset (sticky) så var det microvärmt, det avslöjade både plinget från köket och den intensiva hettan samt att den efter en kort stund torkade och blev hård runtom allteftersom den svalnade. 
 
 
 
 
Vad ska man säga? Jag hoppas att de bara hade en dålig dag, omdömena på TA verkar ändå ärliga. Personalen är trevlig och priserna rimliga, men vill man ha riktigt bra thaimat finns det bättre ställen. Och släng ut halvfabrikaten för bövelen.
 
 
 

Jack's Bar

Precis utanför murarna på Shangri-La finns Jack's Bar. Detta trevliga vattenhål hade jag knappast hittat om jag inte kollat Tripadvisor (284 av 11157 rest.) när vi bodde på ovan nämnda hotell. Goda omdömen och läget precis nere vid Chao Phraya River gjorde att jag styrde hit stegen en eftermiddag.
 
 
 
 
Lite jetlaggade till trots så ville jag ändå ut och ha lite ordentlig thaimat i en genuin miljö. Jack's Bar skulle visa sig vara en pärla, lite sådär undanskymt och inget ställe som man bara råkar snubbla in på - som ofta är fallet med pärlorna i Thailand. 
 
 
 
 
Ägarfamiljen är trevliga och lagar utsökt mat, och här fick jag den näst bästa tom yam-soppan jag provat i Thailand (bäst på T & K Seafood i Chinatown), därtill åt vi vårrullar, soltorkat fläskkött (moo ded diao), vanligt ris, sticky rice, samt en mangoshake och en stor Chang serverat i frostat glas. Allt lossnade på cirka 500 baht och då var det soppan som drog upp priset, men då låg det en handfull stora räkor i också.
 
 
 
 
Även om Jack's Bar är en typisk thaisylta så finns här även ett vinsortiment för den som hellre drar ett glas rött eller prosecco i solnedgången. Stället verkar populärt och innan vi var klara så var det fullsatt då det började dra mot skymning.
 
 
 
 
Jack's är det perfekta stället om man vill komma ifrån de ibland ganska stiffa men alltid dyrare hotellrestaurangerna. Ofta är maten bättre på de här familjedrivna syltorna ska väl också tilläggas.
 
 
"Har ni problem eller? Vänta lite så ska jag ta fram min sax här..."
 
 

Banyan Tree Bangkok

Banyan Tree har sedan 1996 varit ett av Bangkoks mest kända landmärken och det var nästan en skyldighet att testa det här hotellet förr eller senare. I sista stund valde jag bort Sofitel SO och Marriott Marquis och bestämde mig för det här som fick bli hotelltest nummer 38 i den stora Mangon. Ligger för närvarande på plats 48 av nästan tusen listade hotell på Tripadvisor. Jag bokade ett Serenity Club som ger tillgång till loungen med alla sina fördelar. Banyan Tree stoltserar ju också med en av de mest kända takbarerna i Bangkok, nämligen Vertigo and Moon Bar.
 
 
 
 
Lobbyn är snygg och tar emot i varma färger och serviceminded personal, men med rum bokade i Club Level så blir man direkt eskorterad upp till loungen på 19:e våningen där man serveras söt okänd dryck och snacks i sköna soffor medan man väntar på incheckningen.
 
 
 
 
 
Rummet, eller sviten kanske, var belägen på 46:e våningen med utsikt bort mot floden och soluppgången. På de 48 kvadratmeterna som delvis verkade vara renoverade fanns den vanliga inredningen. Soffan som innehöll fler kuddar än man kan hantera var snarare snygg än skön. Exotiska frukter serveras dagligen till rummet. TV:n är fastmonterad på väggen och går inte att vrida vilket omöjliggör tittning från både sängen och soffan. Bra wifi som funkar på hela hotellet med en inlogging. Minibaren nyttjades aldrig men Chang och andra godsaker fanns. Även en fancy kaffemaskin som gör riktigt kaffe, men inte heller den använde jag.
 
 
 
 
Badrummet är litet, men nyrenoverat och fullt tillräckligt. Både dusch (bra vattentryck) och badkar (dåligt vattentryck). Japansk hi-tech-toalett där man aldrig vågar prova knapparna. Badrockar av japansk yukatamodell som jag funderade på att stjäla men gav fan i.
 
 
Sängarna är sköna, nästan lite för mjuka för min smak men säkert ljuvliga för andra. Dimbar belysning vid sängen men inte i andra änden av rummet, och det störde jag mig på om man ska anmärka på något. Endast en strömbrytare där för all belysning vid skrivbordet, minibaren och soffhörnan med lite för starka spotlights. Från sängen hade man full koll på soluppgången.
 
 
Good morning Bangkok! Utsikt från 46:e våningen. Serenity Club Room. Banyan Tree Bangkok
 
 
Poolen på Banyan Tree kanske är fin, men inte så stor och ligger tyvärr på norrsidan av hotellet. Solen tittar fram en stund på eftermiddagen men vattnet värms upp för dåligt så poolen inbjuder inte till några längre bad. Vi provade hotellets burgare här och den får godkänt, en av de bättre hotellburgarna faktiskt, och till ett överkomligt pris. Ett jäkla fint spa ligger i anslutning och som gäst i Club Level så fick man en gratis behandling per dag, men tyvärr kunde jag inte nyttja detta erbjudande då jag hade Junior med mig.
 
 
 
 
 
 
Frukosten serveras på nedre botten men med stora panoramafönster ut mot något som liknar ett gigantiskt terrarium med en damm med fiskar, samt ett tiotal bord, och är det något som tilltalar mig så är om man kan sitta utomhus och äta sin frulle. Matsalen är mysig och buffén erbjuder allt man kan förvänta sig på ett lyxhotell. Enda missen enligt Junior var våfflorna och pannkakorna som var för torra och hårda, men trots det så blir det utan tvekan full pott för frukosten på Banyan Tree.
 
I Loungen serveras frukost också för club-gäster (vi provade dagen vi checkade ut), men kan knappast mäta sig med stora buffén även om man blir mätt där också.
 
 
Breakfast at Banyan Tree
 
 
 
 
 
Club Loungen är som sagt belägen på 19:e våningen, och där finns fördelaktigt nog också lekrummet. Här kan man få förfriskningar så gott som hela dagen. Faktiskt gratis local beer - som betyder Chang på mitt språk - från morgon till kväll om man så önskar. Afternoon Tea från lunch till eftermiddag med goda mackor med ett litet uppehåll innan skymningens Cocktails and Canapés dukas fram. En hel del godsaker med snittar, färska vårrullar samt lite varma bl.a. indiska alternativ. Här är det lätt att frossa i sig så man blir mätt nästan ända fram till sovdags. Några olika vinsorter av varje färg inklusive bubbelrosé. Reser man utan barn så kan man med fördel sitta här och förgrogga om man ska ut och göra stan. Perfekt för snikna svennar utan skam i kroppen, men man har ju redan betalat för det genom sin Club Level. Ärligt talat så lönar det sig faktiskt att uppgradera sig till ett clubrum om man utnyttjar alla fördelar som det för med sig, åtminstone här på Banyan Tree. 
 
 
 
 
 
 
Vertigo and Moon på våning 61 är väl (med Sirocco och Red Sky) den mest kända i takbaren i Bangkok. Priserna så klart i paritet med höjden och utsikten. Alert och trevlig personal. Ingen åldersgräns så jag och Junior gick upp en kväll med en rabattkupong på 1000 baht i näven (tack vare Club Level). En mangojuice gick loss på 390 thb ++, och drinkarna startar på 650 thb ++. 
 
 
"Sa'ru att ett glas juice kostar hundra spänn?!"  Vertigo and Moon, Banyan Tree Bangkok
 
 
 
 
Om det regnar kan man sitta en våning ner i den snygga baren/restaurangen Vertigo TOO, och ännu en trappa ner så får man kinesisk fine dining i restaurangen Bai Yun. Det finns ett par restauranger till på hotellet, bl.a Saffron Sky Garden på 52:a våningen där man också sitter utomhus, men den glömdes helt bort av någon outgrundlig anledning. Vi hängde väl i loungen för mycket antar jag.
 
 
 
 
 
Några slutord då. Banyan Tree levererar tycker jag. Superservice genomgående på hela hotellet, andra starka kort är väl takbaren och Club Loungen. Bra förmåner på Club Level-rummen. Mindre bra; poolen för kall och att närområdet är lite trist. 10 minuters promenad till tunnelbanan MRT och Lumphini Park. Mer info om området finns i inlägget Sathorn Road - Chong Nonsi (Juli -16).
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. Gäller Serenity Club
Sängar. 4,5. Räcker inte ända fram
Frukost. 5. Utbud, miljö och att man kan sitta ute
Läge. 3. Tyvärr drar det tråkiga läget ner betyget
Utsikt. 5. Inget att anmärka på
 

Shangri-La Bangkok

Shangri-La är ett ganska stort hotell uppdelat i två flyglar; Shangri-La Wing och Krungthep Wing, med totalt cirka 800 rum. Efter att ha läst på lite så bokade jag ett Krungthep Deluxe Balcony room med utsikt mot floden och tillgång till Club/Executive Lounge. Ja, det gäller att gå all-in om man vill maximera sin hotellupplevelse. Hotellet är byggt 1986 med allt vad det innebär att vara lite omodernt, men det ligger fantastiskt fint vid floden alldeles intill Saphan Taksin som är en knutpunkt för flodbåtarna och BTS. Shangri-La ligger för nuvarande på plats Nr 22 av 972 hotell i Bangkok på TA . Det känns som en rättvis placering och fick bli hotelltest nummer 37 i den stora Mangon.
 
 
A room with a view. Krungthep Wing, Shangri-La Bangkok 
 
 
I Krungthep Wing som är den mindre flygeln har alla rum balkong som det verkar, till skillnad mot huvudbyggnaden Shangri-La Wing där endast rummen på gaveln mot floden har balkong. Hela Krungthep Wing verkar vara Executive för här finns en privat pool (mindre och tråkigare), och Loungen där snittar och drinkar serveras i skymningen, samt en egen frukostbuffé (mindre och tråkigare). Som gäst i den här flygeln har man dock tillgång till hela hotellet, men inte vice versa. Vi provade så klart poolen och buffén i båda flyglarna.
 
 
    
 
Lobbyn i respektive flygel i tidstypisk 80-talslyx, med tuktukservice mellan om man råkar hamna på fel plats med bagaget. På flodsidan finns en mysig gångväg också som är närmare.
 
 
Vi fick ett rum på 11:e våningen vilket var optimalt enligt mig. Fin överblick från balkongen utan att vara för högt upp. Snyggt inrett med skön soffa och allt men kanske lite tråkigt färgtema, och ska man anmärka på något så är det sannerligen dags att byta ut heltäckningsmattan. Wifi fungerar utmärkt (på hela hotellområdet) med enkel inloggning utan lösenord. AC:n styrs enkelt med ett analogt vred, men det är ju 80-tal och den låter lite mer än moderna AC-anläggningar, men inte så att det stör direkt. Fin (och dimbar) ljuskrona i taket förstärker lyxkänslan.
 
 
 
 
Sängarna är kanske det svagaste kortet på Shangri-La, de är lite för hårda, eller ska jag säga gamla, för den här priskategorin. Lite synd, det hade annars blivit full pott för det här hotellet som då intagit tronen tillsammans med Anantara Siam. Badrummet är inte överdrivet stort men tillräckligt med både dusch och badkar. Inrett med ljusbrun carraraliknande marmor. Priserna i minibaren är överkomliga. En eloge för Changen som annars brukar anses som fulöl på lyxhotellen. Minus för avsaknaden av kaffemaskin, men med egen kaffepress i bagaget gick det ändå att få sig en anständig kopp kaffe på balkongen.
 
 
    
 
 
Det är just balkongen i kombo med flodvyn som är grejen här på Shangri-La, och är utan tvekan det bästa balkonghotellet i Bangkok som jag bott på. I vanliga fall kan det ju kännas lite instängt i ett vanligt hotellrum men med möjligheten att gå ut och sätta sig gör att man mer än gärna spenderar mer tid här vilket är en fördel när man reser med småbarn. Här fanns dessutom bekväma stolar att sitta i. Trafiken på bron tycker jag inte stör nämnvärt, och de ljudisolerade glasen gör att man inte hör något alls om man stänger dörren.
 
 
 
 
 
 
Poolen vid huvudbyggnaden kvalar in på topp-3 i Bangkok. Den ligger fint inbäddad bland palmer och man kan välja att ligga i sköna sängar i både sol och skugga. Alert och serviceminded personal, det gäller hela hotellet förresten. Den andra poolen finns ingen anledning att besöka egentligen om man inte vill vara i fred. Båda har sol från förmiddag till kväll. Junior testade en burgare här som var för torr, och jag en pad thai som var okej, men för 420 thb++ totalt ovärd.
 
 
 
 
 
 
Frukosten i Shangri-La Wing får full pott, både i utbud men särskilt för miljön. Uteserveringen vid floden gör nog att jag rankar det här som bästa frukostupplevelsen av hittills alla testade hotell i Bangkok och petar således ner Millennium Hilton från förstaplatsen. Här fanns allt man kunde önska sig av västerländskt, asiatiskt och indiskt. Grundtipset är som vanligt att komma tidigt innan solen börjar värma och innan det blir överbefolkat av kreti och pleti.
 
 
Riverside Breakfast at Shangri-La Bangkok
 
 
 
På eftermiddagen tar man mer än gärna en Chang på fat här i baren. Värd varenda baht. På kvällen gärna en glass i fat. Värd varenda baht enligt Junior.
 
 
 
 
 
Riverside Club Lounge som är belägen på markplan i Krungthep Wing är en upplyst lokal med högt i tak och panoramafönster. Ganska flådig men kanske inte så mysig. Lite för mycket skrammel och matsalskänsla, men proffsig personal. En hel del godsaker på buffén men inte den bästa av de få jag provat. Endast ett par olika vinsorter att välja på men desto fler cocktails och mocktails. Det finns möjlighet att gå ut och sätta sig men är något för långt, och ingen dukning eller personal finns där. I den här loungen serveras även frukosten för club-gäster om så önskas. Vi provade dagen vi checkade ut, men kan knappast jämföras med stora frullen i andra flygeln.
 
 
Riverside Club Lounge, Krungthep Wing. Shangri-La Hotel Bangkok.
 
 
 
 
 
 
Jag kan absolut rekommendera att bo på Shangri-La. Hotellet trumfar med balkongerna, stora poolen och frukostbuffén i Shangri-La Wing. I närområdet finns massor av myllrande gränder med små butiker och restaurangsyltor. Robinson är närmsta köpcenter, och BTS Saphan Taksin, samt gratisbåtar till bl.a. Asiatique och nyöppnade Icon Siam ligger precis runt hörnet från Krungthep Wing. Hotellet saknar dock takbar men med Lebua/Sirocco ett stenkast därifrån så har man löst det också. Fine Dining får man i snygga restaurangen Salathip eller på hotellets egen River Cruise.
 
 
Länk till hela Topplistan
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. Gäller Krungthep Wing Balcony River View (44m2)
Sängar. 4. Dags att byta, men kuddar och täcke är bra.
Frukost. 5. Bäst hittills.
Läge. 5. Bland Bangkoks bästa.
Utsikt. 5. Gäller rum med flodvy.
 
 

Far & Son på Lanta

En spektakulär solnedgång och ett magiskt ljus på himlavalvet sista kvällen gjorde att det blev ett perfekt avslut på våran Lantavistelse. Junior och Alina ville aldrig sluta leka. Våra tio dagar - och lika många år - har försvunnit i ett nafs. Jag minns när jag agerade tomte på Nature 2007 och Eat satt i mitt knä och var gravid med Alina. Nu satt de tu som värsta Romeo och Julia på stranden och höll handen, och ingen ville gå hem. Åldersskillnaden på sex år verkade inte vara något problem. Det är den sällan i Thailand.
 
 
Junior med sin "Tirak" 
 
 
Med facit i hand så skulle jag kunna stanna längre, det hade gått förvånansvärt bra att vara själv med Junior. Men av hänsyn till Hjärter Dam kunde jag knappast begära längre frånvaro än två veckor. 
I Thailand har jag sett alla möjliga olika konstellationer av resesällskap; soloresenärer, par, kompisgäng, pensionärer, familjer, och mammor med barn, men aldrig varianten bara pappa med barn. Det verkar ingen annan heller ha gjort, det märktes tydligast när vi klev in på nya restauranger eller i frukostmatsalen på hotellen i Bangkok. Med flackande blick kan personalen dra ut en tredje stol samtidigt som de spanar efter mamman som verkat ha hamnat på efterkälken. Ibland undrar jag om hela världen har uppfattningen att en pappa inte klarar av att ta hand om ett barn. Jag är själv uppväxt hos min pappa och kan berätta att det går alldeles utmärkt.
 
 
Klong Nin sunset
 
 
Jag hade ju mina farhågor att Junior skulle få hemlängtan och så men det har också gått bra. Han har snyftat efter mamma ett par tre kvällar när det blivit lite för sent, men det är också allt. Vi har ringt och videopratat några gånger och det har han varit nöjd med. Jag har skämt bort honom och vi har ätit glass varje dag, och mangoshaken som han pratat om hela hösten har vi väl snittat ett par om dagen. Det kanske har blivit lite väl mycket skärmtid, men vi har pysslat och ritat också, och tränat på att skriva och igår så lyckades han skriva sitt eget namn för första gången. Jag har kommit på att mutor är en synnerligen bra metod för att få en fyraåring att bli motiverad att utföra olika uppgifter. Han har utvecklats enormt i vattnet och lärt sig att ta sig framåt med bensprattel. Armpuffarna som han tidigare vägrat har gett honom större frihet och han kan ligga i poolen hur länge som helst. Det tråkigaste för mig är att han knappt velat bada i havet, utan hela tiden ska ner i den där jäkla klortanken, och inte förrän sista kvällen när Alina var med och vågorna perfekta utbrast han; "Det är ju jättehärligt i havet!". "Grattis Dylan, jag tror vi fick totalt en timme saltvatten de här tio dagarna..."
 
 
"Två mangoshake om dagen är bra för magen pappis..."
 
 
Det som har varit mest jobbigt för Junior är thaiarnas förtjusning och att de hela tiden ska fram och nypa i kinden och armen, och att de står två decimeter framför ansiktet och tjuter "NARAK"!. Trots att han protesterar så ger de sig inte. Han har en jäkla integritet, det har han fått av sin kära mor, och när thaiarna kommer för nära och inte respekterar hans privata gräns blir han galen och skriker tillbaka; "Gå nu! Jag vill vara i fred!" Jag försöker medla och förklarar att de bara tycker om honom, och att han ska vara glad för uppmärksamheten. Samtidigt kan jag tycka att de ska låta honom vara när han tydligt protesterar, och inte bara fortsätta att nypa i armen, eller benet när han sitter i vagnen. Det är ju alltid jag som ska ta rätt på det monster han blir när han fått nog. Ibland tigger de kramar och mutar med glass och godis, men jag har sagt åt honom att han aldrig behöver krama någon som han inte vill. Det är också något han tagit fasta på och säger på klockren svenska till dem att han bara vill krama pappis och mammis. Om ett par dagar är vi hemma.
 
 
 
 
Bonusbild. 
Julafton på Nature Beach, anno 2007. (Skägget gjorde jag själv av bomull, lim och en pizzakartong)
 
 
 
 
 
 

Turistens klagan

Skjut mig, men redan andra dagen på Lanta var jag less. Egentligen hade det börjat bra. Junior hittade sina kompisar direkt och sprang runt på stranden och lekte, och jag fick vila hjärnan en stund. Solen hade gått ner och det var redan mörkt. Rambo som var tillbaka på Nature efter ett par år i Sverige skickade åt mig en kall Chang där jag satt och hade borrat ner fötterna i den fortfarande varma sanden. Allt kändes perfekt, det var ett bra beslut att komma hit.
 
 
Nature Beach 
 
 
Irritationen började redan samma kväll när jag gav restaurangen en chans och beställde in en spicy beef salad och fick in en rätt som inte ens en nyfrälst och oförstörd thailandsresenär skulle ha uppskattat. Portionen i storlek som kanske hade mättat en smurf. Junior ratade sin pasta också. Morgonen efter så lyckades de klanta till frukostbeställningen också som ändå var av det absolut enklaste slaget. Jag orkade inte ens gå upp till Nee och justera det som kunde ha gått fel på notan, utan konstaterade bara att semestern och livet är för kort för att äta dålig thaimat. All mat förresten. Vi gav dock stället ytterligare ett par chanser, men även det resulterade i växande tuggor som landade i en servett likt kalvsyltan i skolbespisningen på lågstadiet.
Efter ett par timmar i poolen utan solskydd började det koka i den del av huden som inte redan var skrynklig av att vara under vattnet. Som tur är så har halvblodet Junior begåvats rent biologiskt med ett pigment som inte låter sig påverkas på samma sätt som ett ariskt torskblock från Skandinavien utsätts för.
 
 
Analog väderapp... 
 
 
Klockan var inte ens tolv och jag undrade hur man skulle få dagens hetaste timmar att passera utan att storkna. Jag undrade till och med vad man skulle till Thailand och göra över huvud taget. I skallen hade jag redan börjat klättra på väggarna och undrat hur man skulle stå ut här i tio dagar utan den flexibilitet som en motorcykel ger. Junior klagade också och sa att han ville åka till Bangkok igen. Det borde vara skottpengar på sådana som oss, det insåg jag också. Dessutom så hade magen börjat bubbla på ett ofördelaktigt sätt och jag började ifrågasätta lämpligheten i att resa själv med barn utan möjlighet till avlastning om det skulle bli problem på riktigt.
 
Efter att vi tagit våran tillflykt till rummet ett tag så började Junior bli rastlös och ville ut igen. Jag själv kände mig matt och ville helst vila då jag ännu inte ställt om dygnet riktigt än efter flygresan. Fast jag varit astrött på kvällarna har det varit omöjligt att somna i tid, trots de thailändska åksjuketabletterna som brukar räcka som brygga till drömmarnas värld. 
 
 
Sunset Bungalow 
 
 
Så i den tryckande hettan gav vi oss ut igen och tog promenaden bort till Micke som driver Sunset Bungalow, där vi tog en glass och gick igenom det senaste. Både Junior och magen började snart protestera och vi skyndade således tillbaka till våran luftkonditionerade kokong på Nature igen. Mitt lilla resesällskap kraschade på sängen i nästan tre timmar och jag fick chans att återhämta mig lite. Jag förstod att det skulle bli en sen kväll men jag hade ingen energi att underhålla honom så jag lät det lille gossebarnet sova. När han väl vaknat hade det redan börjat skymma och jag kände mig så pass okej att jag föreslog en spicy beef salad igen, men nu på Cook Kai så klart, som gör den bästa varianten med importerat kött och inte någon trött gammal thaikossa som stått i ett dike och idisslat plastpåsar från 7-Eleven hela livet innan slakt.
 
 
Cook Kai 
 
 
Efter den måltiden började saker och ting kännas bättre igen, eller om det berodde på Changen utanför bild ska jag låta vara osagt, men den negativa spiralen var hur som helst bruten. Vi somnade trots allt i skaplig tid och dagen efter började bra med egen frukost på balkongen, och de följande dagarna som redan börjat flyta ihop nu har rullat på fint och jag har kommit in i semesterlunken. Tack vare vespan som har gett oss rörligheten så kan jag nå mina favoritrestauranger där gomseglet nästan gråter av lycka och plånboken inte tar lika mycket stryk. På favoritsyltan på Klong Hin får man dessutom så mycket mat att doggybagen räcker till frukost till både mig och Junior. Svenskt kaffe finns på rummet redan eftersom jag tagit med det i vanlig ordning. Inklusive kaffepress. Jävla Svennebanan. 
 
 
Klong Nin Beach 
 
 
 
 
 
 
 

Reunion on the Hill

Hennes klänning var öppen i ryggen och jag kunde trots från min position på andra sidan vägen ana det karaktäristiska födelsemärket som var placerat mellan skulderbladen. Jag behövde inte ytterligare evidens i form av den guldmetallicfärgade Toyotan som stod bredvid för att förstå att det var hon.
Flickan på kullen. Jag hade inte träffat henne på snart sju år.
 
 
Halabala. Foto: Junior
 
 
På den femte dagen kom det förlösande regnet. En sista dödsryckning från monsunsäsongen där allt kramas ur från himlen på femton minuter. Sedan är det över, det lättar upp och temperaturen har sjunkit några grader. En perfekt stund för en promenad. Junior föreslår själv att vi ska gå och köpa korv och sticky rice. Det finns utanför 7-eleven, eller bara "Seven" som thaiarna säger. En promenad på någon kilometer till korsningen i Klong Nin. Luften är fuktig efter skyfallet och det doftar gott. Junior sitter i vagnen och sjunger; Bird, bird, bird..bird is the word... 
 
När vi kommer fram står jag och funderar på om vi ska gå in på Seven och köpa dricka först, och sedan beställa mat från någon av alla gatumatförsäljare som är placerade mittemot på andra sidan vägen. Eller tvärtom. Jag står och spanar en stund. Det är då jag ser bilen. Blicken dras mot nummerskylten. En thailändsk krumelur följt av 1520. Det glömmer jag inte. Det är Ammys bil. Jag blir stående så någon sekund för länge. Junior frågar varför vi har stannat. Jag lyfter blicken och ser plötsligt hennes ryggtavla bredvid bilen. Jag följer hennes rörelser, hon är ett väsen, en alv med svart hår, och först när hon vänder sig om och visar ansiktet ropar jag. 
 
 
Utsikt från Kullen
 
 
När hon ser mig skiner hon upp och skuttar över vägen mellan vattenpölarna. "Pii Frank" tjuter hon och vi ger varann en lite längre kram än vad som thailändsk sed tillåter i offentlighet. Jag känner att hon magrat lite. Hon släpper taget först. Bubblar av frågor, men den första är om vart min fru är. Jag berättar vad som hänt. Med spelad empati säger hon att hon är ledsen. Mai pen rai svarar jag.
Hon nyper Junior i kinden tills han får nog och protesterar. Ammy strålar och ingen karisma i världen kan tävla mot hennes när hon är på det humöret. Hon bjuder upp oss till hennes resort på kullen. Hon driver den själv nu sedan hennes pappa pensionerat sig. Jag säger att vi kanske dyker upp någon dag.
 
 
 
 Karisma på kullen
 
 
Så på eftermiddagen samma dag denna första advent så går jag ner till Nee och säger åt henne att ge mig en vespa och en hjälm till Junior. Han står på fotplattan fram och håller i backspeglarna och vi cruisar sakta iväg den korta biten upp till kullen på Klong Toab. Ammy tar emot oss och skickar iväg en anställd att köpa glass då de inte har öppnat restaurangen än inför högsäsongen. Vi blev kvar en timme kanske och det var ett trevligt och uppsluppet samtal. Junior var lite otålig men fick låna telefonen så han gick runt och tog lite bilder.
 
Hon hade mognat betydligt, och dessutom blivit riktigt bra på engelska, till skillnad mot de där ljumma nätterna julen 2010 då vi legat på stranden och tittat på stjärnorna och lyssnat på vågorna som rullade in och jag befunnit mig i en tropisk dröm. Jag hade blivit helt förtrollad, och det skulle pågå i nästan två år. Nu var det avdramatiserat och det fanns egentligen ingen laddning kvar mellan oss. Det kändes bara som en god gammal vän som jag fått turen att träffa igen. Jag har skrivit tidigare att om jag en dag skulle träffa henne igen så ska jag passa på att tacka henne för Juniors existens. Ja det är lite långsökt, men i efterdyningarna av vår relation ville jag av ren nyfikenhet ändå veta vad hon egentligen höll på med, och på så sätt kommit i kontakt med Hjärter Dam som fullständigt tog över stafettpinnen där och då julen 2012. Nu ska vi se vad för nytt kapitel vi ska skriva julen 2018. Ett satans år förresten som ändå verkar få ett bra avslut.
 
 
 
 
 

Fucked up duck...

En anksylta i hörnet på röriga Charoen Krung Road. Det är något bekant över stället men det är först när vi sätter oss ner som poletten trillar ner. Jag har varit här förut. För sex år sedan. Oh, the irony...
 
 
 
 
Efter en sväng med skytrain till Siam Paragon så har vi klivit av vid BTS Saphan Taksin och tar omvägen till hotellet via den trafikerade gatan som blev Bangkoks första riktiga väg när kanalerna började byggas bort. Den är rörig men charmig och har mycket av den gamla känslan kvar. Vi behöver äta något innan vi återvänder till hotellrummet och jag kryssar långsamt fram vagnen mellan allt som kan tänkas dyka upp på Bangkoks trottoarer. Nu för tiden ser man dock sällan elefanter på gatorna, men ankorna som hänger bakom glaset fångar min uppmärksamhet och vi kliver in i restaurangen. En klassisk sylta med rangliga bord och pallar i aluminium. Det brukar betyda gott och billigt.
 
 
 
 
Junior är en social isbrytare, och som vanligt kastar sig de thailändska tjejerna över honom och nyper honom i kinderna och ser ganska snart att han är ett halvblod , -louk krung chai mai? Frågorna haglar och de hinner knappt ta min beställning. Ja, mamman är thai förklarar jag. På thai, det lilla som jag fortfarande minns. Ingen kan engelska här, och hemma har vi bara pratat svenska de senaste åren.
 
 
 
 
 
Jag har nästan lust att berätta att hon och jag har varit här och ätit en gång. Då, för sex år sedan, bodde vi på närbelägna Lebua och hade precis varit på Robinson längre ner på gatan och köpt våra förlovningsringar. Det var våran sista dag i Thailand och vi skulle bara ta en lunch innan vi gick tillbaka till hotellet för att checka ut och bege oss ut till Suvarnabhumi för att säga farväl. Vi hade slunkit in här, ankan i fönstret hade lockat in oss även den gången. Jag minns det väldigt tydligt, hur vi satt och tittade på varann - och ringarna. Jag har faktiskt en bild på det i datorn hemma. Vi bestämde att vi skulle sätta dem på fingrarna först ute på flygplatsen. 
 
Tänk om någon hade sagt till mig då, att om sex år kommer du sitta här igen med en tallrik anka framför dig, då med din fyraåriga son i sällskap men utan henne. Ja det hade jag aldrig kunnat tro. Men livet går upp och ner. Jag och Junior har trots allt en fantastisk tid tillsammans och att få vara hans pappa och resa med honom är ett privilegium. Ankan i Bangkok smakar alltjämt lika gott.
 
 
 

Flygresan

"Pappa, jag är kissnödig"
 
Nej för fan inte just nu tänker jag och önskar instinktivt tillbaka blöjtiden då en sådan här nödsituation skulle ha passerat obemärkt. Det var så klart precis den där stunden då det inte får ske. Alla sitter fastspända, även kabinpersonalen. Flygplanet varvar motorerna och vi är äntligen redo att taxa ut efter en stunds försening då vingarna inte hade isats av ordentligt. Det skulle dröja ännu en stund innan vi var uppe i luften och bältesskylten skulle slockna.
 
"Du måste hålla dig ett tag Dylan, vi får absolut inte resa på oss nu."
"Jo, jag måste kissa direkt!"
Suck!
"Okej då. Snabbt som attan nu kompis!"
 
Jag kopplar loss oss och vi rör oss i gången mot toaletterna. De andra passagerarna ger oss menande blickar och en av de fastspända flygvärdinnorna börjar vifta med armarna på ett sätt som inte är till våran fördel.
 
"How to do? We have typ en alarmerande situationa här"  
 
Hon säger okej och låser upp en toalett till oss. Sekunden efter vi satt oss igen lyfter planet och vi är äntligen på väg.
 
 
 
 
Junior somnar nästan direkt efter take-off. Vi hade klivit upp runt halvfem på morgonen för att packa det sista innan vi tog bilen till Arlanda. För mig skulle det bli ytterligare tio sömnlösa timmar på planet. Ryggen och den annalkande träsmaken skulle komma att bli en tortyr. Som vanligt. De få gånger jag lyckas sova på flyget får ses som en ren bonus, och den här gången blev det ingen utdelning.
 
Flygresan gick ändå rätt så bra förutom en incident då Junior varit iväg bakom skynket och charmat upp  flygvärdinnorna som matat i honom thailändska sötsaker som om det inte fanns någon morgondag. Som att injicera Red Bull. Sockerstinn kom han tillbaka till sätet där han satt och studsade upp och ner som en påtänd hackspett. I farten greppade han en mugg med apelsinjuice när brickan med drycker kom förbi. Den halkade så klart ur handen och skvätte ner både sätet, filten, kudden, hans kläder, mina byxor och även våran stolsgranne på min sida fick sin beskärda del av juicen. Nu var det min tur att studsa upp ur sätet och iväg bakom skynket och hämta en rulle torkpapper. Efter att ursäkterna var utdelade till höger och vänster, samt ett efterföljande uppfostringssamtal till Junior så rådde åter lugnet uppe i luften.
 
Jag räknade ner timmarna och till slut så var vi äntligen framme i den stora Mangon. Korta köer vid passkontrollen och obefintlig dito vid taxin. Dock så tjockade trafiken på ju närmare centrala Bangkok vi kom och det tog över en timme innan vi kom till vårat hotell Shangri-La som ligger vackert vid Chao Phraya River. Juniors humör på topp, han har sett fram emot det här länge. Mitt också, och jag också.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Färdplan Far & Son

Det är lika bra att få ned kommande färdplan (och tankar) på pränt här så både jag och de som bryr sig vet vilka datum och tider som gäller.
 
 
Avresa Tisdag 27 november
Avgång 13.30 från Arlanda - Ankomst 05:45 (28 nov) Bangkok.
Flight TG0961
 
 
Hotell i Bangkok: 
Shangri-La Bangkok 28-30 november.
 
Flyg till Krabi: 30 november
Avresa 12:50 - Ankomst 14:20
Bangkok Airways PG 267
 
Barfotaliv och spicy beef salad på Klong Nin Beach 30 nov - 10 dec.
 
Flyg till Bangkok: 10 december
Avresa 11.30 - Ankomst 13:00
 
Hotell i Bangkok:
Banyan Tree 10-13 december
 
 
Hemresa Torsdag 13 december
Avgång 13:20 Bangkok - Ankomst 19.00 Arlanda (13 dec)
Flight TG0962
 
 
 
Banyan Tree, Sathorn Road. Bangkok anno 2016... 
 
 
Ja det blev efter mycket funderande till slut Banyan Tree som avslutningshotell i Bangkok den här trippen. Området är lite trist, men jag vill inte bo längs med stimmiga Sukhumvit nu när jag reser själv med Junior som nyss fyllt fyra år och har alldeles för mycket spring i benen. Nu är jag ändå inställd på att spendera mer tid på hotellet och bokade således Serenity Club vilket ger tillträde till executive floor som alltså har så kallad gratis buffé under happy hour, och det kommer göra både mig och Junior väldigt happy.
 
Bara en vecka till avfärd alltså. Tiden har gått fort sedan vi bokade i slutet på augusti. Junior är taggad till tusen och har räknat ned veckorna. I morse när vi klev in på dagis höll han demonstrativt upp ett pekfinger i luften och förkunnade myndigt för Berit (pedagogen) att det bara var en vecka kvar nu.
Hjärter Dam verkar ha drabbats av en allt starkare separationsångest inför Juniors avresa. Hon hade dock blandat ihop datumen och trodde att vi skulle åka redan i morgon och blev oerhört lättad när jag sa att det var först nästa tisdag.
 
Jag själv har funderat en hel del på hur man ska hantera Juniors eventuella längtan som antagligen kommer att poppa upp då och då under resan. Drygt två veckor, så länge har de aldrig varit ifrån varann. Det längsta hittills var veckan i somras då vi var på roadtrip han och jag, men då var det inga problem alls eftersom han varit så otroligt pappig under hela våren och sommaren. Nu har det jämnat ut sig och han har blivit lite mer mammig igen sista tiden. Jag ska dock villigt erkänna att jag skulle ha svårt att hantera en omvänd situation där Junior skulle följa med henne på semester under så lång tid, då det längsta jag varit ifrån honom är endast ett ynka lilla dygn.
Ja, han är pappas pojke - och nu ska vi ut på resa. 
 
 
 

Shangri-La in my mind

Jag har ibland använt uttrycket Shangri-La som en metafor för att beskriva något slags svunnet paradis. För ett halvår sedan så var tillståndet knappast paradisiskt på något sätt, snarare motsatsen. Ett sorts mentalt Hades om man så vill. Jag ska inte inbilla mig att allt hade varit frid och fröjd före det heller egentligen, men att det skulle utvecklas i den riktningen som det gjorde var jag inte riktigt förberedd på. När jag väl insett att det inte fanns någon återvändo och vi gick mot det bistra slutet så började allt rasa. Man kan inte sova, inte äta, och knappt jobba.
 
Så här i efterhand minns jag knappt att vi hade en vår. Det är som ett töcken, det var först en jävla massa snö, och sedan när jag började komma till sans och klivit upp ur avgrunden så var det helt plötsligt högsommar. Som om att hjärnan städar bort det mest plågsamma för att man ska kunna gå vidare. Samtidigt, och som man säger så kommer en olycka sällan ensam, så fick min mamma ett cancerbesked, jag tror det var i mars, och bara ett par månader senare, i slutet av maj så gick hon bort. Jag kunde inte ta in det, som om ångestbägaren redan var överfylld. Jag hade försökt skydda henne från mitt eget trauma och inte sagt någonting, men hon hade så klart sett på mig att allt inte stod rätt till. Jag rasade i vikt och tappade tio kilo på tre månader. Hur fan skulle det gå med allting?
 
Jag hade svårt att fokusera på jobbet och gjorde bara det jag var tvungen att slutföra. Tankarna om Juniors framtid plågade mig, och han är det enda jag egentligen bryr mig om. Jag själv överlever alltid, åtminstone så länge jag får ha honom nära mig. Ofta, ja nästan varje dag, slutade jag tidigare bara för att åka och hämta honom på dagis. Den viktigaste och mest betydelsefulla personen i mitt liv, men det hade han själv så klart ingen aning om, inte heller vad som pågick över hans huvud eller vad som skulle komma ske under sommaren. Jag klarade bara inte av att berätta för honom. Sin farmors bortgång är han för liten för att förstå, men att hon är i himlen pratar han ofta om.
 
 
 
 
Allt lugnade dock ner sig och det gick att börja andas igen när allt var klart och påskrivet och vi hade stakat ut en preliminär plan för framtiden. Semestern kom lägligt, jag kunde släppa jobbet åtminstone och bara fokusera på Junior. Hjärter Dam var i princip fulltecknad på sitt sommarvikariat och vi föreslog gemensamt att jag och Junior skulle åka på en egen resa. Så på sommarens varmaste dag packade jag bilen med campingprylar och åkte på måfå söderut. Biltermometern visade 34 grader på eftermiddagen och Sveriges skogar stod i brand.
Vi var borta en vecka och hann med både Öland, österlen och västkusten. Allt kändes egentligen bra för min egen del, men visst gnagde det att saker skulle vara annorlunda när vi kom hem. Främst för att jag inte visste hur jag skulle förbereda eller förklara för Junior om de kommande omställningarna, och hur han skulle påverkas av det. Dessutom skulle hans två bästa kompisar byta dagis efter sommaren, men inte heller det kunde jag förmå mig att berätta. Jag tyckte synd om honom och att allt var så jävla sorgligt. Det positiva var att rådde lugn och ro för övrigt med god stämning. Det kanske skulle bli bra med allt ändå.
 
 
 
 
 
Sommaren spillde så sakteliga över till höst och en ny vardag började infinna sig. En kväll så sitter jag som vanligt med Junior bredvid mig i soffan och känner bara att jag mår så jäkla bra, mycket bättre än jag gjort på väldigt länge. Som ett mentalt Shangri-La, och att det skulle kunna vända uppåt igen på det här viset kunde jag aldrig drömma om när det stormade som värst i våras. Vi har bokat en egen resa till Thailand i vinter och Junior pratar om det varje dag. Jag önskar att min kära mor hade kunnat se oss nu i det här tillståndet (kanske hon kan?), och hade jag kunnat fråga henne om vad hon tyckt att vi skulle göra om det blev en slant över så hade hon sagt att jag skulle göra något roligt med Dylan. Så häromdagen när en rabattkupong från Hotels ramlade in i mailen så fann jag det för gott att redan nu boka ett riktigt fint hotell i Bangkok inför stundande resa. Vilket det blev? Shangri-La så klart, som länge har stått på min önskelista men alltid känts för dyrt.
Tack mamma för allt.
Och tack Hjärter Dam för att du gav mig Dylan. Det finaste i livet. Allt ska bli bra.
 
  
 
Shangri-La Bangkok. Snodd bild. 
 
 

Far & son på resa

 "Ska vi verkligen åka till Bangkok pappa?" Med betoning på ska, Junior låter som om han inte kan tro att det är riktigt sant.
"Jajemen, det ska vi lille vän."
"Och åka skytrain..?" Han får något drömskt i blicken.
"Men bara du och jag den här gången. Mamma ska inte följa med."  Jag studerar honom nogsamt för att utläsa hans eventuella reaktion.
"Nä, bara du och jag pappis!"
 
 
Junior verkar (oftast) helt trygg och införstådd med det nya läget. Jag hade hunnit fundera en hel del om hur det skulle bli med kommande resor till Thailand, men det landade i att vi åker själva. Hjärter Dam hade gett oss sitt godkännande utan större betänketid, och litar på att jag tar hand om Junior på allra bästa sätt. Vi hade redan gjort några småresor själva i Sverige och Danmark, och jag hade sett efter sommarens roadtrip till Öland att det går allt lättare att vara själv med lille monstret som snart fyller fyra år. 
 
 
Bangkok, City of life, and skytrains...
 
 
Jag antar att det blir Lanta eftersom vi åker själva och det känns som min egen bakficka. Egentligen hade jag nog hellre åkt till ett nytt ställe i Thailand, eller ett helt nytt land kanske, men vill inte ha några oväntade överraskningar och grisen i säcken och allt det där. Junior minns mycket väl upplägget med resorna, först hotell och skytrain i Bangkok, sedan till Lanta och bo i blåa huset, och träffa Alina och leka på stranden. Jag fick dock en liten ny tanke när det visade sig att Juniors dagiskompis åker till Mae Phim ungefär samtidigt. Vi har varit dit på ett par dagsturer tidigare och jag är väl inte så imponerad av stället. Jo det skulle vara maten då som generellt håller högre klass än på Lanta.
 
 
Dylan & Alina på Klong Nin Beach. Dec -17.
 
 
För att slippa krångliga byten så bokade jag med Thai innan de biljetterna blir allt för dyra. Både Qatar och Emirates håller högre klass och brukar vara billigare, men jag orkar fan inte med en extra procedur i Arabien om jag ska åka själv med lilleman som vid vissa tillfällen förvandlas till mini-Godzilla när mat- och sovklockan inte är i fas. Köpte resan av Ticket som nu hade den dåliga smaken att ta 199 spänn extra per person och flygning för att få välja plats (något som jag absolut inte kan överlåta till slumpen), som gjorde resan 800 kronor dyrare. Därtill ett trygghetspaket för flera hundra kronor som tillåter avbokning utan orsak ända fram till tre timmar innan avresa. Totalen landade på ca tretton lök och får väl anses överkomligt i den mörkertiden. 
 
Avresa 27 november och hemma igen på Lucia 13 december. Så i år ska vi i alla fall fira jul hemma och hinna hänga upp en stjärna och sno en julgran också. Förra året firades ju i Nong Mak Fai, och det kan läsas i det här inlägget. Hem till byn - Femte säsongen.
 
Nu har jag det stora nöjet att hitta något trevligt lyxhotell i Bangkok att testa och recensera. Det blir hotell nummer 37 i ordningen. Här är hela listan. Topplista Bangkok Hotell.
 
 
 
 

RSS 2.0