Fjärilseffekten

Om det inte hade regnat den där dagen...
 
Det här är en fristående fortsättning på förra inlägget
 
 
 
 
Jag hittade alltså mitt thailändska paradis på Klong Nin den där gången när jag gav Ko Lanta en ny chans 2006. Jag hade stannat så länge jag kunde innan det var dags att åka hem till ett novemberkallt Norden igen. Jag hade träffat trevliga människor, fiskat barracuda, druckit Chang i solnedgången och landat mentalt efter den rastlöshet som rådde i början av resan. Detta betydde inte på något sätt att jag hade planer på att återvända till Lanta igen. Det fanns alltför många nya ställen att upptäcka.
 
 
 
 
Året efter, 2007, hade jag sagt upp mig i Norge för att ge mig ut på min livs längsta resa. Åtminstone ett halvår hade jag tänkt vara borta. Via Transsibiriska järnvägen och Japan så var slutdestinationen Australien. Det var min fasta övertygelse hela tiden de tre första månaderna. Färden gick vidare ner genom Thailand och efter ha lekt charterturist i Ao Nang, Khao Lak och Phuket i tre veckor så var det dags att börja resa på riktigt igen. Som en backpacker. Som Leonardo DiCaprio i The Beach.
 
Jag begav mig till Phuket Town för att checka in på legendariska och slitna On-On Hotel som stod som inspelningsplats för DiCaprios besök på Khao San Road i början av filmen. Tyvärr var det fullbokat så jag fick hitta ett annat hostel. Där hade jag stängt in mig och läst på hela kvällen i Lonely Planet om lämpliga färdvägar ner mot Australien. Först ner till gränsen mot Malaysia och nattbuss till Singapore, och därifrån eventuellt ett flyg till Darwin där jag skulle ta det klassiska tåget The Ghan som korsar hela kontinenten på sin väg ner mot Adelaide i södra Australien. Så fick det bli. Julen skulle firas i Sydney tänkte jag mig. Släckte lampan och förberedde mig för en tidig avfärd nästa morgon. Jag hade inga planer på att ta omvägen via Lanta.
 
 
 
 
När jag vaknade morgonen efter så hade min hjärna tydligen helt ställt om. Jag minns det väldigt tydligt, hur jag slog upp ögonen och bara bestämde mig för att checka ut och ta första bästa båt till Lanta. Det var så starkt, just den ingivelsen. Sagt och gjort, jag tog en taxi till piren och landade efter några timmar på Nature Beach där jag skulle kunna stanna några dagar. Det blev ett kärt återseende med Rambo och Eat och de andra som jobbade där. Mina 30 visumdagar i Thailand skulle dock snart löpa ut och jag var tvungen att ta mig till gränsen för vidare färd mot min slutdestination.
 
Så hade det också blivit om det inte varit för en person, eller två kanske, som jag träffade där. En dag när jag gick på stranden så träffade jag Pierre som var långliggare på Nature Beach, han sa "tja" och vi fann varann direkt. Han var också ute på långresa och tyckte att jag gott kunde skippa Australien och hellre hänga på honom till Filippinerna istället. Jag var dock väldigt tveksam. Den andra personen var Emma som reste runt med sin kompis i Thailand. Hon var så jäkla rolig med sin morbida humor. Så vi fyra hängde där tillsammans tills jag var tvungen att lämna landet, och om de inte hade övertalat mig att komma tillbaka till Thailand från Penang i Malaysia där jag tillbringade några dagar så hade historien sett helt annorlunda ut. 
 
Men jag kom tillbaka, och firade julen där på Nature Beach där jag också blev övertalad att agera tomte, ett uppdrag jag tog på största allvar och gjorde en repris på två år senare med inhyrd elefant och allt. Kontentan av allt är att det var många som lärde känna vararandra där och som återkom år efter år, och jag blev en av dem. 
Jag ombestämde mig den där gången också och följde med Pierre till Filippinerna efter att vi firat nyåret i Singapore. Sex år senare stod han som best man på mitt bröllop. Australien väntar fortfarande. 
 
 
 
 
Men jag tänker ibland på just två saker som förändrade allt. Dels då året innan när jag flackade runt i Thailand och hamnade på Ko Samui, där jag nog hade stannat hela semestern om inte det ihållande regnet fått mig att kliva in på en resebyrå och boka ett flyg till Phuket istället, som förde mig vidare till Phi Phi och sedermera till Lanta som jag alltså gav en ny chans efter tio år, och dels det där beslutet jag tog på morgonen på rummet i Phuket Town året efter. Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade åkt förbi Lanta igen? Det finns så många Om Inte..., små slumpartade detaljer som får livet att ta en annan riktning, och där på Lanta finns det en hel del Om Inte som lett fram till det jag har idag.
 
 
Slumpen eller ödet?
 
 
 
Wikipedia: Fjärilseffekten 
Filmtips på temat: Sliding Doors (1998)
Boktips på temat: Slumpen är ingen tillfällighet 
 
 
För övrigt så hade jag nog inte hamnat i Japan om jag inte sett filmen Lost in Translation. Kan läsas i det här inlägget: Park Hyatt Tokyo
 
 
 

Phi Phi Island Nostalgia

Året var 1996, min andra resa till Sydostasien och Thailand. Bilderna från Phi Phi Island påminner om något som en gång var ett paradis. Massinvasionen hade ännu inte börjat, och Thailand var fortfarande lite exotiskt och knappast ett resmål för varje svenne banan-familj. Charter fanns förvisso till Phuket men på Phi Phi vad det bara backpackers med Changlinne och batikbyxor, och vi tyckte alla att vi var så coola. Om man skulle skicka vykort hem så var det härifrån eftersom det kändes som den mest avlägsna ön i Thailand.
 
 
Hamnen på Phi Phi, anno -96 
 
 
Vi anlände mitt i högsäsongen och det var ganska fullbokat i själva byn, men någon tipsade om en annan strand längre bort på ön som hette Long Beach. Den nådde man endast till fots på små stigar och över klippor, eller naturligtvis med longtail, men de gick bara när tidvattnet tillät. På Long Beach fanns endast ett par tre resorter, och första natten var vi tvungna att ta en i våra ögon onödigt lyxig bungalow för 350 baht. Helt klart över våran budget. Vi hade cirka 10 000 kr i fickpengar för 7 veckors resa och vi hade börjat i dyra Hongkong.
 
 
Lyxbungalow för en backpacker...
 
 
Nästa dag hittade vi vårat paradis allra längst bort på stranden. Det var backpacker- eller trashpackerliv i dess renaste form. Minimalt med utrymme med lite för smal säng för att dela med en kompis. Huktoalett med en slang som dusch som levererade saltvatten. Inte ens en fläkt hade vi. Men den var billig, endast 120 baht,  och låg verkligen direkt på stranden och på natten kunde man ligga och lyssna på vågorna som rullade in som i slowmotion, och känna doften av tropikerna eftersom vi lämnat dörren och fönsterluckan öppna.
 
 
Paradise Lost. Jag står och bryter mig i dörröppningen. Den observante noterar att det är just den här bilden som ligger som tumnagel till vänster om rubriken i varje inlägg på bloggen...(dock ej i mobilvyn)
 
 
Jag var 24 år och tyckte att livet kunde inte bli så mycket bättre än att vara på resande fot. Det var det enda jag egentligen lade pengarna på, och hade heller inga andra intressen. Jag kanske inte föraktade, men kunde inte förstå hur vissa jämnåriga kunde vara nöjda med tillvaron, de som satt fast på fabrikerna i Östnor med sina dyra lån på bilar och skotrar. Mina förutfattade meningar sade i alla fall att det var så det förhöll sig eftersom inte fler var ute och reste. I min värld sa man upp sig, eller såg till att bli uppsagd när vintern närmade sig, och man ägde möjligtvis en skrotbil för några tusenlappar. Man skulle inte ha något som band fast en på hemmaplan. Idag har jag väl en annan bild om sakernas tillstånd.
 
 
Long Beach, Phi Phi Island -96. Våran bunge syns till höger i bild.
 
 
Ibland på kvällarna satt vi i restaurangen och drack grogg på Sang Thip och Cola, (ja det var innan den försvann och ersattes av Sang Som). Den var billig som fan och smakade något bättre än rävgiftet Mekhong. Efter det tog vi en longtail in till byn och gick på Tintin Bar som var stället där alla backpackers festade. Undrar om den fortfarande finns kvar? Jag gick alltid till DJ-båset och önskade The Cults 'She Sells Sanctuary' som var en favoritlåt. Jag får alltid flashbacks till de där nätterna när jag hör den nu för tiden.
 
Ett av mina allra starkaste minnen från den där tiden är när jag och Micke en sen och ljum kväll är på väg från Long Beach in till byn. Lite smått berusade ligger vi där på rygg på varsin bänk i en longtail och tittar upp på den stjärnklara himlen, ackompanjerat av ljudet från den smattrande utombordsmotorn. Ett slags drömlikt tillstånd, ett halleluja moment och en bild jag alltid kommer att bära med mig.
 
Efter tio dagar lämnade vi Phi Phi för att prova en ö ännu längre söderut som hette Ko Lanta. Där fanns en liten fiskeby som hette Saladan som bestod av en röd dammig gata med ett par restauranger och ett tyskt dykcenter. Det var helt värdelöst och jag svor att aldrig återvända till detta gudsförgätna ställe igen...
 
 
Phi Phi Leh i bakgrunden. Då en obesökt ö. Det skulle snart ändras.. 
 
 
Samma år, 1996, satt Alex Garland och skrev boken 'The Beach' som översattes till svenska 1998. Jag sträckläste boken som filmatiserades 2000. Inspelningarna ägde rum på Phi Phi Leh som syns på bilden ovan. Efter det blev ingenting sig likt igen. Massinvasionen var ett faktum, och horder av turister besöker Maya Bay dagligen. Jag har aldrig satt min fot där. Jag avskyr så kallade sevärdheter och alltid blivit besviken de få gånger jag ändå provat. 
 
Jag återvände dock till Phi Phi Island tio år senare, 2006, när jag planlöst flackade runt i Thailand några veckor. Det var min femte resa till Thailand, men min första ensamresa dit. Turisterna hade börjat hitta tillbaka efter tsunamin som slagit hårt mot Phi Phi två år tidigare, och röjningsarbeten pågick fortfarande i byn. Jag tog min tillflykt till Long Beach igen och fick en möglig bungalow som klarat tsunamin då den låg uppe i sluttningen. Jag betalade alldeles för mycket och bestämde mig för att åka vidare redan nästa dag. Jag var besviken och noterade hur girigheten hade gripit tag i Thailand. Det Phi Phi jag mindes fanns inte längre kvar och jag har heller inte återvänt efter det.
 
Om man kommit från Phuket och ska vidare från Phi Phi så var det egentligen bara till Lanta som båtarna gick. Jag bestämde mig för att ge det som blivit svenskön en ny chans. Jag hade läst på i min piratkopierade Lonely Planet som jag köpt på Khao San Road ett par veckor tidigare om vilken strand som var bäst, och jag ställde in siktet på Klong Nin. Föga anade jag då att det skulle bli mitt andra hem de följande tio åren.
 
 
 
Beställ boken: Alex Garland - The Beach
 
 
 
 The Cult - She Sells Sanctuary
 
 
 
 

Jamie's Italian Bangkok

Jamie Oliver's restaurang i Bangkok.
 
Egentligen var jag på väg till mitt thaifavorithak Som Tam Nua i Siam Center, men när jag i rulltrappan på Siam Discovery mötte en snubbe med en pizzakartong i näven med texten Jamie's Italian på locket, kom jag på att den nakne kocken hade ju nyss öppnat en restaurang i Bangkok. Jag började kolla runt och hittade snart stället på bottenplanet och bestämde mig för att prova en tidig lunch här. Som Tam Nua fick bli hämtmat till Hjärter Dam och mini-Godzilla som väntade på hotellet AVANI som vi bodde på för tillfället.
.
 
 
Eftersom pizza är världens godaste mat så hade jag redan bestämt mig, och kollade inte ens in de andra rätterna på menyn, vilket jag med facit på hand kanske borde ha gjort. Men om nu världens mest kända kock med italiensk (och brittisk) mat som specialitet har komponerat ihop en pizza så borde ju ingenting kunna gå fel utgick jag ifrån. Jag beställde en Funghi utan att vidare kolla vad den innehöll - eller inte innehöll. Svamp funkar ju alltid. Och eftersom öl är världens godaste dryck, i synnerhet till pizza, men med dagen fortfarande ung och ändå avsaknaden av Chang på menyn så valde jag istället en tjockis-cola och en slags alkoholfri men påstått näringsfull passionfruktsdrink med mynta, som törstsläckare.
 
 
   
 
 
Personalen var proffsig, serviceminded, påläst och verkade kunna menyn utantill. Lokalen snyggt inredd på alla sätt och vis, och ett liknande ställe hemma i Masriket hade varit en given succé.
 
 
 
 
Fördrinken kom in med ett par färska men smaklösa brödskivor som man kunde doppa i olja, eller om det var honung, eller smält smör. Svårt att avgöra eftersom det inte smakade något, men det var nog olivolja. Drinken med passionsfrukt var väldigt delikat åtminstone.
 
 
 
 
Jag hade så klart högt ställda förväntningar på pizzan, men blev blev grymt besviken när jag konstaterade att den saknade tomatsås, alltså den viktigaste grundbulten (tillsammans med ost) på varje pizza med självaktning. Det här skulle ju vara top of the line av alla pizzor man ätit i sina dagar, men kvalar knappast in på någon topplista. En pizza utan tomatsås är ju som...ja, vad som helst utan sin viktigaste beståndsdel. Dessutom var den för hårt gräddad och smakade bränt. När jag studerade menyn närmare såg jag att Funghi var den enda pizzan som saknade tomatsås. Nä, jag skulle ha valt något annat på menyn, eller helt enkelt kanske ätit thaimat om jag nu ändå var i Thailand.
 
Så om man nu vill ha pizza i Bangkok så kan jag rekommendera Momo Café på Courtyard by Marriot, eller ännu hellre Limoncello som finns på bl.a Soi 11. Är man i Dalarna kan jag rekommendera Meral's i Mora.
 
 
 
 
När den alerta personalen frågade om allt var till belåtenhet så kunde jag inte med att klaga, då deras för övrigt proffsiga servicenivå imponerade på alla plan. Man fattar att de blivit hårt drillade och urvalet av personal skett med största omsorg. Jamie's Italian hade varit öppet cirka tre månader vid tillfället.
 
 
 
 
 
Kuriosa: Jamie's Italian i Sverige är inhyst på Scandic Anglais vid Stureplan, där jag gjort ett creddigt jobb i ett dussintal av hotellrummen med coola motivtapeter.
 
 
 
 
 

Anantara Siam

Med toppbetyg i alla kategorier så kommer Anantara Siam att peta ner Lebua från tronen på topplistan av hotell i Bangkok. Det enda man eventuellt skulle kunna ha invändningar mot är utsikten, men det ska jag återkomma till längre ner. Anantara som är en kedja ville ha ett ordentligt flaggskepp i huvudstaden och tog över detta hotell efter Four Seasons för ett par år sedan. Hotellet byggdes redan 1978 som ett Peninsula-hotell och har bytt namn och ägare ett par gånger under årens lopp. Ligger för närvarande på plats 29 på Tripadvisor.
 
 
 
 
Eftersom hotellet är ganska dyrt redan från början, men hade en tillfällig prissänkning vid bokningstillfället så slog jag till och gjorde en fulbokning på det billigaste rummet för två personer med frukost, men undanhöll att vi hade junior i släptåg. En provbokning med 2+1 blev omotiverat dyrt då junior sover i våran säng och knappast äter frukost för ett par tusen baht per dag. Vi skulle dessutom stanna i fyra nätter och jag kände redan att det var korsdrag i plånboken. Men det skulle så klart bli dyrare ändå, eftersom jag inte kunde motstå frestelsen att vid ankomsten uppgradera oss till en private villa som de kallade det. Så från snikvarianten av rum till det mest exklusiva blev resultatet när jag hörde mig själv svara "Yes, why not, it's a once in a lifetime bla bla..." samtidigt som jag tyst försökte räkna om baht till kronor och hoppades att summan inte var exklusive plus plus (+10+7%) samt med motiveringen att vi var väl inte på semester för att snåla på slantarna. Junior åt dessutom gratis frukost. Alltid något.
  
 
Orientalisk lyx, Anantara Siam.
  
Anantara tar emot i en storslagen och lyxig lobby och är nog den maffigaste jag satt min fot i, och knappast vågade drömma om under backpackeråren på 90-talet då vi alltid bodde i billigaste masonitlådan på Khao San Road. Snyggt färgtema, påkostat och svulstigt, sköna soffor och dekorerat överallt utan att vara kitschigt. Ingen jävla hipsterminimalism här inte. Dessutom en skön vibe med proffsig och serviceinriktad personal. Helt klart ett ställe i min smak.
 
 
Stairway to heaven... 
 
 
Anantara Siam har nästan 400 rum och sviter, och sedan ett tiotal så kallade private villas som nu vi nu stegade iväg mot och som jag inte riktigt hade räknat ut hur mycket jag egentligen hade betalat för. Det jag däremot hade räknat ut var att vi förmodligen blivit rekommenderat den här lite avsides stugan på grund av att vi hade det lilla monstret med oss och att personalen möjligtvis befarade att han skulle störa andra gäster om vi bodde i ett vanligt hotellrum. 
 
 
Private Villa. Anantara Siam. 
 
 
Det skulle hur som helst visa sig att det var ett bra val, nu hade vi direktacess ut mot trädgården och poolen, och slapp hålla på med ombyten och nycklar varje gång vi ville ta ett dopp. Bara att hoppa i tofflorna och ut genom bakdörren som vi kunde lämna olåst. Här skulle det bli lätt att trivas i fyra dagar.
 
 
Edens lustgård... 
 
 
Det är det här jag menar med att utsikten får högsta betyg med motiveringen att jag hellre kollar ut på det här än Bangkoks skyline från ett instängt rum femtio våningar upp. Att man kunde bo så här mitt i centrala Bangkok kunde jag inte riktigt föreställa mig.
 
 
   
 
 
Alla bekvämligheter fanns så klart här. Sängen och kuddarna så sköna som priset kräver, och en riktigt bekväm fåtölj vilket brukar höra till ovanligheterna annars. Snygga lackade trägolv och ett badrum i marmor med både dusch och badkar. Det enda som egentligen var att anmärka på var att det inte fanns riktigt kaffe, och det förvånade mig verkligen, bara det där jävla pulverkaffet som en riktig svensk med värdighet bara möjligtvis skulle kunna uppskatta om man hittade sig själv halvt ihälfrusen på någon ödslig bergstopp i Himalaya. Men där var vi inte nu. Så trots detta missöde så kommer det bli full pott för rummet eftersom allt annat överväger.
 
 
 
 
 
All heder till Anantara att de tagit in Chang istället för Singha i minibaren. Den lossnar på 240 thb ++, vilket blir cirka 70 svenska spänn. Värt att notera att de också har Red Bull, alltså den europeiska varianten med kolsyra, och som den påläste vet att det från början var en thailändsk produkt (utan bubblor), Krating Daeng, som alltså betyder Röd Oxe. Den säljs överallt för cirka 15 baht och verkar ingå i den thailändska kostcirkeln. 
 
 
 
 
 
Poolen hade vi som sagt en armlängds avstånd till så jag och junior hängde här hela dagarna när Hjärter Dam ägnade sig åt att ta coola yogabilder runtom på hela hotellområdet. En klassisk variant med grunt i ena änden och djupt nog i den andra. En servering och en liten lekpark finns också i direkt anslutning. Alert personal som ständigt kommer och fyller på med gratis vattenflaskor och annat man kan tänkas behöva. Jag kunde tänkas behöva en klassisk mai tai så det ordnades fram tillsammans med lite tillhörande gratissnacks.
 
 
Poolside mai tai. Anantara Siam.
 
 
En trappa ner fanns ett gudomligt spa med både ångbastu (alltså inte en sådan där töntig som i Mora simhall med en blomspruta som duschar stenarna en gång i kvarten, utan en sådan där riktig med väggar och bänkar i sten och en ångande dimma som hela tiden skymmer sikten som i en amerikansk maffiafilm och man vet fan inte om man är själv eller har sällskap av någon thai-Corleone där inne..) och kokhett saltvattensjacuzzi med vattenfall, så här hängde jag säkert tre gånger om dagen för att värma upp mig ytterligare i världens hetaste huvudstad. Här nere fick man dessutom massa gratis (riktigt) kaffe, frukt och annat nyttigt. Squash kunde man också spela om man nu skulle få ett sådant idiotiskt infall. Massage var däremot orimligt dyrt här på Anantara, cirka 4-5000 thb ++ för 60 till 90 minuters behandling. Så jävla bra kan inte en massage vara anser jag, oavsett om de kallar den super duper bamboo hot stones mystical tuk tuk oriental signature style...
 
 
 
   
 
 
För junior och de andra kidsen finns ett bemannat lekrum med en massa pedagogiska leksaker och annat pyssel. Här har man även möjlighet att lämna barnen ett par timmar utan extra kostnad om nu föräldrarna vill ut och käka i lugn och ro. Ett erbjudande som vi dock inte nappade på, även om jag fick det största förtroende för den gulliga personalen.
 
 
 
 
 
 
Den obligatoriska hamburgaren intog jag i den flådiga lobbyn, till det lika flådiga och orimliga priset av 1000 thb ++! vilket blir nästan 300 SEK!. Alltså det är fortfarande bara en burgare med lite pommes bredvid. Lägg därtill en Chang för 230 baht och en flaska vatten för 60 baht, och så ++ uppe på det så landar vi på cirka 400 spänn. Sade jag att vi var i Bangkok? Men burgaren var god, en av de bästa hotellburgarna faktiskt. Changen var också god. Vattnet smakade vatten. Bra wifi också.
 
 
Ibland äter jag hamburgare i Thailand, och ibland äter jag thaimat i Sverige...
 
 
Av ren bäkvämlighet och nyfikenhet så provade jag hotellets mat vid ett par tillfällen till. Något som är positivt är några av restaurangerna är samlade runt en innergård eller som ett atrium där man också kan sitta. (även frukosten serveras här) Här får man då alla restaurangers menyer att välja på och kan plocka ihop rätter lite som man vill. Jag plockade ihop Champagne och quesadillas vid första tillfället. Så makalöst gott att jag åt samma en gång till nästa dag. 
 
 
Mexikanskt och franskt i Thailand. Aqua, Anantara Siam.
 
 
Jag gillade att hänga här i Aqua som det kallades, en relativt avslappnad miljö jämfört med de vita dukarna inne i själva restaurangerna. Omgiven av en damm med guldfiskar och en lummig trädgård så utgör det här en riktig oas som inbjuder till långa sittningar, inte minst under frukosten. 
 
 
   
 
 
 
Frukosten var som förväntat en höjdare även om jag första morgonen tyckte att upplägget verkade lite rörigt. Buffén är lite utspridd och det är lätt att missa en del av utbudet om man inte kollar runt ordentligt. Valfritt kaffe (nymalet) beställs vid bordet och görs i en sådan riktig fancy pysmaskin och fylls på i snabb takt när man påkallar uppmärksamheten. Tredje dagen hade de lärt sig att vårat bord konsumerade okristligt mycket kaffe och hade förberett en hel kanna vanligt bryggkaffe som ställdes på bordet. Tyvärr var det alldeles för blaskigt vilket jag lät meddela och samtidigt som jag skickade ut kannan pekade jag på fancymaskinen och sa att det där är det enda som gäller. 
 
 
Breakfast by the pond. Anantara Siam.
 
 
Omelett beställs vid äggstationen men serveras till bordet vilket är lite ovanligt, oftast så står man och väntar tills den är klar. Brödet brukar vara en svår nöt att knäcka i Asien och sällan finns ett ordentligt utbud. Här fanns en del sorter men det mesta är ganska smaklöst. Egentligen är det väl bara vi i Nordeuropa som har en ordentlig brödkultur och därmed är efterfrågan liten ute i världen. I övrigt fanns inget att anmärka på. Det fanns en hel del delikatesser som jag med nöje frossade i. Stort plus för att man kan välja bort AC:n om man sitter i innergården. Eftersom vi är morgonpigga och i princip först till buffén så är värmen inte heller något problem. Vid regn drar de över en gigantisk markis över hela atriumet.
 
 
   
 
 
 
Ja det här hotellet intar alltså toppnoteringen på hittills alla testade hotell i Bangkok. Jag har också insett att ju längre man stannar på ett hotell desto mer gillar man det, man bor väl in sig så att säga. Läget är enligt mig det bästa i Bangkok. Lugna sidogator men ändå gångavstånd till Central World och båda BTS-linjerna. Bra service genomgående, och vid poolen och spaet (eller hur fan man böjer det) lärde de sig vårat efternamn efter någon dag, och hade ett riktigt bra uttal också, lät bara nästan som Mr Blood.
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. Gäller Private Villa
Sängar. 5. Sov gott
Frukost. 5. Stort utbud i skön miljö
Läge. 5. Bangkoks bästa
Utsikt. 5. Gäller Private Villa
 
 

AVANI Riverside

AVANI Riverside är ett nytt hotell som ligger en bit ner på Thonburi-sidan av Chao Phraya River och jag valde att testa det här som första hotell på den här resan för att vi inte skulle fastna i trafiken inne i centrala Bangkok efter den långa flygresan. Vi landade tidigt och anlände till hotellet redan vid sjutiden på morgonen, således var inte våran Junior Suite klar, men blev erbjudna att ta ett standardrum några timmar mot en blygsam merkostnad av 1700 thb, men då fick vi äta av frukostbuffén också, så det tyckte jag var rimligt och nappade på. AVANI ligger för närvarande på 39:e (av 849 hotell) plats på Tripadvisor.
 
 
AVANI Riverside. A pool with a view. 
 
 
Lobbyn ligger några våningar upp är ganska maffig med högt i tak och stora panoramafönster ut mot floden. Inrett i någon slags ljus björkfanér och känns ganska modern, men utan att ge någon wow-känsla om man kommer från Ikea-land och är van att se stilen överallt hemma. AVANI verkar barnvänligt och junior fick direkt en påse med leksaker när han gjorde entré i receptionen.
 
 
 
 
 
 
Eftersom AVANI ligger en bit bort så har de en gratisbåt som avgår tre gånger i timmen upp till BTS Saphan Taksin. Den tar 20 minuter, och vidare med BTS upp till National Stadium och MBK tar det ytterligare 20 minuter. En trevlig tur på floden utan trafikstockningar, och på båten delar de ut kalla våta handdukar att svalka sig med. Jag hade väl kunnat tänka mig en Chang också.
 
 
 
 
   
 
 
Området runt hotellet erbjuder inte heller mycket för besökaren, men det fanns åtminstone en gumma som stod och sålde som tam och grillad kyckling ute på gatan. I hotellets nedre våningar finns ett litet köpcenter med ett tiotal restauranger och även en hyfsat stor avdelning för barnen att leka runt på med studsmattor mm.
Mellan AVANI och floden ligger ju också Anantara Riverside som är ett betydligt mer tradionellt hotell där man gått all-in med den orientaliska stilen. Mittemot AVANI så ligger ju också trevliga Asiatique som är väl värt ett besök, men jag är lite osäker på hur båtarna går dit.
 
 
   
 
 
Rummen. Jag valde att boka en juniorsvit då jag misstänkte att ett standardrum av Scandic-storlek blir för trångt när man ska in med sulkyn och alla väskor som ska packas upp. Det bekräftades också när vi de första timmarna hyste in oss i ett deluxe-rum, men som duger fint om man bara är två som reser.
 
 
  
 
AVANI deluxe  
 
 
Juniorsviten var betydligt större och vi kunde sprida ut oss utan problem. Stora badrum med både dusch och badkar och dubbla handfat. Stora fönster åt två håll med utsikt mot floden och Asiatique. Tyvärr saknas en riktig soffa med bord trots att utrymmet finns, istället står där en slags obekväm divan med litet sidobord till ingen nytta. Minibar med rimliga priser för den här hotellklassen. Kudos för Chang istället för Singha, samt en riktig kaffemaskin. Enkel, snabb och gratis wifi med inloggning som funkar på hela hotellet, men det är väl standard numera. För övrigt rätt så opersonligt med tråkigt färgtema med de beiga färgerna. Sängarna är sköna och får toppbetyg även om femman blir svag. Kuddarna perfekta. All belysning kan styras från knappar bredvid sängen.
 
 
AVANI Junior Suite
 
   
 
 
AVANIS absolut starkaste kort är poolområdet på taket och kvalar nog in på topp-3-listan i Bangkok. Förutom en fantastisk utsikt så har man serveringen/restaurangen Attitude i direkt anslutning. De öppna ytorna gör att det fläktar skönt här och man kan chilla länge vid poolen utan att dö av värmeslag som annars är vanligt där poolen ligger helt i lä. Öppnar redan klockan sex så jag gick upp hit och inväntade soluppgången en morgon.
 
 
Gryning över Bangkok. AVANI Riverside. 
 
    
 
 
Min vana trogen så testade jag också hotellets hamburgare här uppe, medan jag låg och inväntade Vasaloppsstarten hemma i Masriket. Burgaren får godkänt men knappast mer. 400 thb ++ får ändå anses rimligt på ett femstjärningt hotell med den utsikten. Chang kostar 160 thb ++.
 
 
A burger with a view.
 
 
En kväll när våran jetlag slog åt olika håll och mitt ressällskap kraschat på rummet och jag själv kände mig pigg gick jag upp till takbaren Attitude igen. (Plats 86 av 9498 restauranger på Tripadvisor). Man kan sitta både inne i den snyggt designade restaurangen eller ute vid baren med utsikt mot floden. 
 
 
Skymning i Mangon. Attitude Rooftop Bar, AVANI Riverside
 
 
Jag fick ett bord precis vid glasräcket ut mot kanten där jag beställde in ett par tapasrätter av den alerta personalen. En riktigt proffsig servicenivå, vilket också var genomgående på hela hotellet. Jag testade dem lite på menyn och de visste precis vad de pratade om. Smårätterna kostar runt 200 thb ++, och beställer man dricka så kommer ett litet fat med snacks som tillbehör. Jag kan absolut rekommendera ett besök här om man är i närheten, men det är man ju bara om man bor här förstås om man inte orkar ta båten från Saphan Taksin. Det går ju så klart att åka taxi också. Definitivt en av de trevligaste takbarerna i Bangkok som jag besökt, men som också har en prisnivå som en svenne banan kan hantera. 
 
 
   
 
 
Frukosten serveras på samma våning som lobbyn. Allt det vanliga fanns som sig bör med lite olika brödsorter, äggstation, nudelstation. Även sushi men av den massproducerade smaklösa sorten som de lika gärna kan skippa enligt mig. Gott kaffe i olika varianter som serverades i rask takt till bordet. Första morgonen fanns en gudomligt god helgrillad skinka men som tyvärr saknades de andra dagarna. Goda våfflor som junior åt med välbehag. Matsal med högt i tak och utsikt mot floden, men jag saknar att man inte kan sitta utomhus. Allt som allt en trevlig upplevelse, men jag saknar det lilla extra, och den snålsura våffelmakaren gör att det inte blir full pott för frukosten.
 
 
 
 
 
 
 
Sammanfattningsvis kan jag nog ändå rekommendera det här hotellet. Styrkan ligger i poolområdet, att det är prisvärt för nivån, och att man slipper fastna i trafiken om man ska till och från Suvarnabhumi. Ska man shoppa mycket och vill kasta in påsar på rummet och slappna av mellan varven så ligger det för avsides. Men om man bara vill chilla ett par dagar när man kommer fram så är det perfekt. Innan hemresa är ett centralare hotell bättre.
 

Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. Gäller junior suite. Deluxe får en fyra.
Sängar. 5. Klarar precis gränsen.
Frukost. 4. Ut med våffelkillen, in med skinkan.
Läge. 3. Med avståndet till stan kan det inte bli högre.
Utsikt. 5. Nästan oslagbart. Alla rum vetter dessutom mot floden.

 


Double Nature

På ett sätt ångrar jag att vi åkte tillbaka till Lanta. Alltså, visst var det trevligt att återvända efter ett par års uppehåll, men efter att jag skrapat lite på ytan och hört historierna bakom den solstänkta paradiskulissen blev jag nedstämd och undrade om det inte hade varit bättre att välja ett nytt ställe. Men jag ville tillbaka, det är tio år sedan jag hamnade här för första gången av en slump efter att jag på båten från Phi Phi blivit rumsraggad av den charmante Eat med sitt vackra leende. Hon hade visat bilder på bungalow on beach och jag hade följt med. Hittade mitt home away from home. De följande tio åren skulle det bli många återbesök.
Nu hade vi bokat det blå huset på andra sidan vägen genom ett enkelt meddelande på mobilen, och Eat hade sedan länge slutat åka med på Phi Phi-båtarna. Idag bokas allt över internet.
 
 
 
 
Under årens lopp hade jag dock utvecklat någon slags hatkärlek till Nature Beach, så trots att jag kände till skiten bakom fasaden så gillade jag att komma tillbaka, men den här gången blev det nästan ändå för mycket. Särskilt efter vad jag fick höra sista kvällen så undrar jag om det inte förekommer en viss...jag vågar knappt säga ordet.. 'hederskultur' på ön. Vissa jag trodde gott om har jag helt tappat respekten för. Jag har sagt det förr, Thailand är lätt att älska så länge man bara är statist i paradiset och inte tittar för mycket bakom kulisserna. Lanta hade ändå gett mig så mycket och hade det inte varit för allt som hänt på ön så hade jag inte heller haft Junior och Hjärter Dam vid min sida idag.
 
 
Kuliss i paradiset...
  
 
En dag gick jag över till mitt gamla hotell Nature House, som jag arrenderade för fem år sedan, för att kolla läget. Hade hört att det var en holländare som drev det nu på ett tvåårskontrakt efter att ägarna återigen gjort halvhjärtade försök att driva det själva. Första intrycket var beklämmande, hotellet hade helt tappat sin charm efter att det byggts ut åt alla håll och nu hade tre olika färgteman. Mysfaktorn var borta, och inte hjälpte det till att utsikten från loftgångarna nu bestod av baksidan på det nybyggda hotellet Intanin istället för det tidigare grönområdet som vette ut mot Cook Kai's restaurang. (I det här inlägget kan man se skillnaden: Intanin Lanta)
 
 
Nature House. Anno 2017.
 
 
I receptionen träffade jag managern som var en trevlig thailändsk kvinna med ett litet barn i famnen. Noterade att pojken var lika ljus i hyn som Junior och frågade om han var en louk krung, ett halvblod. Det visade sig vara holländaren Peters son och jag frågade om han var där också, men Pla som hon hette, berättade med tårfyllda ögon att han hade fått en hjärtattack under lågsäsongen och tragiskt nog avlidit när pojken bara var två månader gammal. Ja, en mycket sorgsam historia alltihopa, som Leif GW skulle ha uttryckt det. Det sved i hjärtat att se den lille pojken som förlorat sin pappa.
Nu hade hon att driva Nature House själv andra säsongen, med hjälp av bara en anställd som också tjänade som barnflicka. Pla var ändå en stark och mitt i allt elände positiv och sympatisk kvinna. Jag frågade försiktigt om hur det gick annars med hotellet och relationen med ägarfamiljen, och jag nickade igenkännande när hon berättade, och jag förstod att ingenting egentligen förändrats. Förutom att kulliserna hade blivit fulare. Bakom var det fortfarande samma surdegar som spökade. Jag önskade Pla lycka till med allt i framtiden. 
 
 
 
Fr. v. Pla, One och lilleman. 
 
 
Något annat som däremot gjorde mig oerhört varm i hjärtat var när hon berättade att hon hört mitt namn många gånger från återvändande gäster som frågat efter mig, och att hon faktiskt verkade genuint glad att få träffa mig. Det var ju ändå fem år sedan jag drev hotellet, och att det fanns folk där ute i världen som mindes mig och kom tillbaka gjorde mig väldigt smickrad. Jag träffade hundratals gäster den där säsongen men minns bara ett fåtal idag, och döm om min förvåning när jag en dag låg i poolen med Junior på Nature Beach och ett välbekant ansikte dyker upp i receptionen. Efternamnet kom på en sekund, och jag ropade högt, SVARVARE! Bernt och Ann-Louise, ett trevligt par från Luleå som bodde hos mig på Nature House i någon vecka i slutet på säsongen. De var sådana människor som man önskar att man ska få träffa igen, och de hade återvänt till Lanta ett par gånger och frågat efter mig. Men det är väl tankens kraft; det man önskar det får man. Nu sågs vi.
  
 
Välsvarvat från Norrland
 
 
Nu hade jag blivit nyfiken på hur det gick för Micke från Linköping som jag lärt känna i Gröndahls bar för cirka tre år sedan (kommer ni ihåg Gröndahl som sålde allt och drog till Thailand? Enkelbiljett till paradiset.) 
Micke hade en dröm om att också driva en resort på Lanta och hittade till slut Sunset Bungalow som ligger några simtag från Nature House. Jag stoppade en hundrabahting i badbrallorna och simmade dit för en Chang-lunch. Det var härligt att se Micke ta emot och snacka med sina gäster, visa dem rummet och ge dem menyn. En pad thai och mangoshake tack. Varsågod och khob khun khap. Vågornas brus och palmernas sus. Det fläktade skönt från havet. Thailand visade upp sin dubbelnatur med all önskvärd tydlighet.
 
 
Skymning på Klong Nin 
 
  
Mustasch - Double Nature
 
 

Above Eleven Rooftop Bar

Jag hade länge varit nyfiken på Above Eleven som är en av de trendigare takbarerna i Bangkok. Belägen högst upp på hotellet Fraser Suites som ligger en bra bit upp på Soi 11. Jag föreslog en middag här med Nicke som var i stan samtidigt, utan att på förhand studerat menyn och tillgång på platser. Stället var nästan fullt när vi kom och vi fick ett av de sämre borden.
  
 
Above Eleven
 
 
Tydligen så har de en kock från Peru här som komponerat en fusionmeny med japanska inslag, men eftersom jag inte kände för att hångla med ett friterat marsvin doppat i teriyakisås så tog vi bara en fördrink här med några sushibitar som tilltugg. Men jävlar vilken sushi säger jag, det var nästan som man blev tårögd och lite religiös. Kanske hade det att göra med mitt för tillfället akuta blodsockerfall. Jag sög gnidet i mig fem av bitarna och lät Nicke ta en tröstbit, och även notan. Sköljde ner med GT och Summer Thyme. Kalaset gick på knappt 800 thb vilket som får ses som billigt om man jämför med de tre kändaste takbarerna Sirocco, Vertigo och Red Sky. Dresscode hel och ren, alltså shorts funkar med täckta skor, men inte flip flop och trashpacker-linne.
 
 
Prozac för gomseglet...
 
 
Drinken var generöst berikad med alkohol och jag kände hur ruset från den och wasabin träffade stimulicentrat i hjärnan och utlöste ett nöjsamt välbehag. Kände hur ryggen blev mjukare. Sjönk ner på stolen och fick de senaste uppdateringarna från Änglarnas Stad.
 
 
Summer Thyme in Bangkok
 
 
Hungern gjorde sig snart påmind igen och vi beslöt för att gå ner på Elvan och äta. Det fick bli supertrendiga Oskar Bistro (Nr 69 av 9497 restauranger på TA) där de ska ha en förbannat god pizza. Men först var vi tvungna att kolla in herrarnas toa på Above Eleven. Helt klart en utsikt värd namnet.
 
 
En pissränna with a view...
 
  
 
 
 
Oskar möttes vi upp med Nickes fjälla som berättade att just onsdagar är det som gäller om man ska hit, i alla fall om man är tjej då det är happy hour hela kvällen med två drinkar till priset av en. Alltså ingen rabatt för killar, men de kommer ändå. Hur prissättningen går till för ladyboysen har jag dock ingen aning om. 
 
 
Oskar Bistro, Suk Soi 11 Bangkok.
 
 
  
 
 
Intressant meny, blev dock lite besviken att jag inte hittade paradrätten Oxfilé Oscar II som var poppis på 80-talet där man lade två sparrisar bredvid varandra uppe på köttbiten och vips så hade man en romersk tvåa och en exklusiv maträtt. Ja åtminstone på Scandic hotell i Mora då det begav sig. Men pizzan var tunn, krispig och god. Torsken också. Changen för 120 thb ++ är nog rimligt också på detta hi-so-ställe.
Oskar ligger precis mittemot Aloft Bangkok som jag bott på vid flera tillfällen. 
 
 

Gravöl på Cheap Charlie's

Med anledning av att CC klämtar på sista timmen och drar sin sista suck så tog jag tillfället i akt att möta upp min gamle hotelltestarkollega (som numera testar restauranger istället) som råkade vara i Mangon samtidigt, och tog en gravöl med honom på det klassiska vattenhålet. En varsin Chang för att hedra både en instution bland Bangkoks expats, och just en av dem, den framlidne Jan Källman som kunde ses här då och då med en iskall GT i näven.
 
Cheap Charlie's och hela kvarteret jämnas snart med marken, och anledningen har jag skrivit om här: Cheap Charlie's Bangkok
 
 
Ligger risigt till... Cheap Charlie's Bangkok 15/3-17
 
 
För den oinvigde kan ju CC likna ett fallfärdigt ruckel och verka helt malplacerat bland de nya flashiga haken på resten av Soi 11, men baren har sin trogna skara stammisar och nyfikna turister som fyller stället varje dag. (Söndagar stängt).
 
Några av de andra ställena längs hästskon har redan lagt ner eller hittat nya adresser, och gatan verkade öde när vi satt där i den tidiga och ljumma marskvällen. Efter att Changen var urdrucken blev det en tur till Nickermann's för att beställa en ny skjorta, sedan tillbaka till Elvan och en drink på takbaren Above 11, och därefter ner på Oskar för att avsluta kvällen med en pizza och två Chang till innan det var läggdags.
 
 
Lyckliga gatan du finns snart inte mer...
 
 
Passa på nu, den 31 mars säljer Satit sin sista Chang!
 
 
 
Inlägg kommer inom kort med hotellrecensioner från AVANI Riverside och Anantara Siam, samt om sakernas tillstånd på Lanta mm...

Vasaloppet i Bangkok

Att Vasaloppet - the freakshow - gör sig bäst på TV råder det ju inget tvivel om, och då helst beskådat från en skärm i utlandet. Poolside. Nu när cirkusen är här inpå knuten och blockerar all annan verksamhet för oss vanliga dödliga som är helt ointresserade av röda toppluvor och kvargmenyer så fann jag det för gott att boka in familjen på en minisemester till Thailand. Jag menar, dieselavgaserna från att värma "Norra Europas största mässa" får ju utsläppen i Bangkok att framstå som doften av nybryggt nyponte, och att ta sig igenom trafiken i Mora den här veckan får rusningen på Sukhumvit att likna just en rusning. Det här kommer bli rena rama hälsoresan med andra ord.
 
 
Vasaloppsstarten klockan åtta öppnas med en poolside Chang... (AVANI Riverside. Snodd bild)
 
 
Men det var dags. Bangkok brinner i sinnet och är beroendeframkallande, så jag har suttit och klickat resor intensivt de senaste veckorna. Så dök det upp en (möjligtvis självpåtagen) lucka i jobbet. Hittade bra avgångar med oprövade Aeroflot och gjorde i ordning bokningen och skulle bara klicka på Betala när jag plötsligt fick kalla fötter på grund av märkliga saker som inträffade. Som ett jävla omen, en förnimmelse eller ett tecken, som de där gångerna förr. Satt med darrig hand och stirrade på skärmen innan jag slutligen klickade på Avbryt. Skulle inte förvåna mig om Aeroflot störtar i helgen. Gick och lade mig. Tog nya tag nästa dag och hittade bättre biljetter med Thai Airways. Boka, Betala, Skriv ut. Frid i sinnet.
 
 
 
Och Gustav Vasa stod som förstenad...
 
 
Nu fick jag återigen nöjet att leta och boka lämpliga lyxhotell i Bangkok, som för övrigt är en svinbillig hobby jämfört med en start i Vasaloppet med allt kringarrangemang. Ett hotell när vi anländer och ett innan hemresa. Däremellan blir det en vecka på Lanta också. Efter mycket funderande fram och tillbaka så bestämde jag mig ändå för nya AVANI Riverside (som jag nämnde här). Då slipper vi sitta fast på Sukhumvit när vi anländer och när vi ska till Suvvan igen för flyget till Krabi. De sista fyra dagarna i Mangon måste väljas med omsorg och ska passa alla tre i familjen. Efter ett par dagars scrollande insåg jag att klassiska  Anantara Siam, (f.d. detta Four Seasons) hade väldigt rimliga priser för tillfället. Dessutom hade jag en rabattkupong från Hotels att utnyttja. Inte mycket att fundera på. Junior hade förresten en flirt här sedan vi var in i somras och gjorde ett litet studiebesök när vi bodde på grannhotellet Courtyard by Marriot.
 
Anantara Siam har ett soft poolområde, gångavstånd till det mesta och ett av de där hotellen i Bangkok som man verkligen vill bo på, och jag ser fram emot som fan att stiga upp i ottan och vara först in på frukostbuffén och börja plocka av delikatesserna på de orörda faten innan kreti och pleti vaknar och kommer och stökar till.
 
 
 
"Ses vi igen tirak..?" Junior flirtar på Anantara Siam.
"Of course, me love you long time.."
 
 
För övrigt så känns det gött att återvända till Lanta efter två års uppehåll. En Chang och yoga i solnedgången med Junior vid min sida. Palmer och sand. En spicy beef salad på Cook Kai. 
Livet på en pinne.
 
 
Snöyoga bytes snart mot sandyoga... instagram @hana_bladh
 
 
 

Urban Safari

Av en slump fick jag Bobo Karlssons bok Urban Safari 2 i min hand, där han på ett målande sätt beskriver tolv olika storstäder runt om i världen. Först nyfiken och sedan besviken bläddrade jag igenom boken bara för att konstatera han inte skrivit något om Bangkok. Men om det finns en Urban Safari 2 så måste det finnas en Urban Safari 1. Googlade fram första boken och fann till min glädje att han faktiskt avhandlat den stora Mangon i den. Bara att beställa då, men Adlibris hade den inte och Bokus förkunnade att den var slut hos förlaget. Biblan hade den inte. Hittade den till slut på Tradera för 18 spänn. Kom i fredags.
 
 
 
 
Bobo Karlsson beskriver Bangkok (och de andra städerna) personligt och har en fenomenal förmåga att återge sina betraktelser av den stora staden. Man rycks med i texten, ser gatorna och känner dofterna. Känner att det är dags att boka och åka dit ännu en gång. Han namndroppar ett antal ställen som jag känner igen och även bott på, t.ex Sukothai och Millenium Hilton (mitt första testade lyxhotell), platser i Chinatown och runt Banglampoo. Även klassiska hotellet The Atlanta (som jag skrev om i förra inlägget) omnämns.
 
Igenkänningsfaktorn är hög men jag var tvungen att kolla upp ett par ställen jag inte kände igen, bl.a. Lemongrass som tyvärr har bommat igen, samt en sylta i Chinatown som heter Chote Chitr som hamnar långt ner på listan hos Tripadvisor. Känslan att våghalsigt susa fram i Bangkok på bönpallen på de otaliga MC-taxi som finns i staden. Filmsnutt från bönpallen finns att se i det här inlägget från 2011: Bangkok MC-taxi.
Så klart nämner han även vattenhålet Cheap Charlies som snart går i graven. Finns att läsa i det här inlägget: Cheap Charlie's Bangkok. Kan varmt rekommendera kapitlet Det brinner min sköna för alla som inte kan få nog av Bangkok. Bobo utforskar staden utan skygglappar och ger en annorlunda bild än vad som skulle beskrivas i en stadsguide av ett glättigt resemagasin.
 
 
Urban Safari, Bobo Karlsson
 
 
Städerna i Urban Safari 1:
Amsterdam, Bangkok, Beirut, Berlin, Buenos Aires, Chicago, Istanbul, Los Angeles, New York, Rio de Janeiro, Sao Paulo, Stockholm.
 
Städerna i Urban Safari 2:
Barcelona, Hamburg, Las Vegas, Lissabon, Madrid, Marrakesh-Tanger, Mexiko City, Miami, New Orleans, Paris, San Fransisco, samt ett bonusavsnitt om Berlin igen.
 
 
 
 

3 hotelldoldisar i Bangkok

The Atlanta
 
Atlanta är ett anrikt hotell med strikta förhållningsregler, och det är inte ens säkert att man får checka in även om man har gjort en förbokning. Hotellet går bara att boka genom deras egna hemsida och hittas alltså inte på de stora bokningssidorna på nätet, därför är det också helt okänt för de flesta. Hotellet har absolut nolltolerans mot sexturister och det räcker tydligen med bara misstanken för att man ska bli nekad. Förvildade typer med opassande uppsyn och beteende (alltså den typen som ger turister och sina landsmän ett dåligt rykte) är heller inte välkomna. Däremot är barnfamiljer mycket välkomna, MEN bara om man har pli på ungarna, och Atlanta understryker att hotellet inte är en lekplats och kidsen får absolut inte störa de andra gästerna.
 
"Borderline cases are not given the benefit of the doubt..."
 
Det som gör hotellet intressant är att de bevarat sin originalinredning - åtminstone i lobbyn och restaurangen -  från öppningen 1952. Jag gillar verkligen det schackrutiga golvet och de röda tapeterna. Rummen ser däremot riktigt tråkiga ut. Atlanta var också det första hotellet i Bangkok med pool, och 1962 spelade den då unge thailändske kungen saxofon här med Louis Armstrong och Benny Goodman.
Rum från ca 900 THB med tillägg för extrapersoner. Väldigt rörigt på hemsidan om de olika rumsalternativen, för övrigt en hemsida som har en design från internets födelse.
 
http://theatlantahotel.com/index.php
 
The Atlanta.
 
The Atlanta
 
 
 
 
 
 
 
klapsons The River Residences Bangkok
 
klapsons (som de envisas med att stava med litet "k") är till skillnad mot Atlanta ett helt nytt hotell, eller snarare recidence som de kallar det, dvs att det mer liknar lägenheter utrustade med kök och tvättmaskin. klapsons ligger inhyst i The River - North Tower) som alltså är det lite lägre av de två tornen, endast 152 meter, mot det södra som är 266 meter och Thailands nu tredje högsta byggnad efter att MaHa Nakhon stod färdigt hösten 2016. Beläget vid floden på Thonburi-sidan ger en magnifik utsikt mot Bangkoks skyline och bland annat State Tower med Bangkoks antagligen populäraste hotell Lebua på andra sidan floden.
 
Eftersom klapsons uttryckligen är ett recidence så kan man bara boka boende här månadsvis om man använder sig av de stora bokningssidorna, men efter lite efterforskning bland kommentarerna på Tripadvisor så verkar det som gäster har haft möjlighet att boka ett fåtal nätter också. Rummen - eller lägenheterna - finns i olika storlekar och kostar från ca 88 000 THB för en månad, alltså utslaget blir det ca 3000 THB/natt.
 
http://bangkok.klapsons.com/
 
 
klapsons
 
 
Prisexempel Booking
 
 
 
 
 
 
 
Loy La Long Hotel
 
Loy La Long är ett charmigt hotell med bara sju rum, beläget precis intill Chao Praya River i Chinatown. Alla rum är olika inredda och tydligast ser man på deras egna hemsida hur de ser ut och vad de kostar. Finns på Agoda också. Ett spann från 2700 THB till 4900 THB (om man inte behöver extrasängar). Frukost ingår. Närmsta MRT är Hualamphong, men kan också nås med flodbåten till kajerna Krom jao ta pier (N4), eller Ratchawong pier (N5). LLL som det också kort kallas är rankat som nummer 17 (av 595) under kategorin B&B/värdshus på Tripadvisor. (Obs, notera att kartnålen är felplacerad på TA). Det skulle vara intressant att prova det här stället även om jag misstänker att det är jävligt lyhört, och man skulle säkert bli irriterad från allt oljud ute på floden. Positivt är gångavstånd till min absoluta favoritrestaurang i Bangkok, T & K Seafood uppe på Yaowarat.
LLL har också figurerat i populära filmen Bangkok Traffic Love Story.
 
http://loylalong.com/
 
 
 
 
 
 


 
 
 
Alla bilder i det här inlägget är snodda från nätet. Fotografer okända.

5 hotellbubblare i Bangkok

Här är ett gäng nya och intressanta hotell i den stora Mangon. Alla mycket prisvärda då hotellen brukar ha billigare introduktionspriser första året. Bildtext länkas till respektive hotell på Tripadvisor.
 
 
 
AVANI Riverside Bangkok (5 *)
 
Andra sidan floden nästan mittemot Asiatique. Takpool med fantastisk utsikt. Rum med flodutsikt och frukost för under 3800 THB. Problemet är ju att det ligger lite offside, men hotellen på den här sidan brukar ha gratisbåtar eller annan anslutning till närmsta BTS/MRT.
 
AVANI Riverside Bangkok (Rank 35)
 
 
 
Compass Skyview (5 *)
 
Ligger på Soi 24 väldigt nära BTS Phrom Phong. Standardrum med frukost för 4400 thb. Rum med pentry och tvättmaskin lossnar på över 8000 thb. Bra läge och väldigt prisvärt för de fem stjärnorna. Dock tycker jag rummen ser ganska tråkiga och opersonliga ut.
 
Compass Skyview (Rank 142)
 
 
 
Bangkok Marriott Marquis Queens Park (4,5 *)
 
Ligger en bit ner på Soi 22. Standarum med frukost för drygt 5000 thb. BTS Phrom Phong är nog närmast om man genar via Benjasiri Park.
 
 
 
 
Well Hotel Bangkok (4.5 *)
 
Ligger ett par hundra meter ner på Soi 20. Närmsta BTS är Asok. Billigaste rummet med frukost för under 2500 thb får ses som ett riktigt klipp, och en Svit Executive med frulle för 5100 thb. Incheckning dygnet runt. Gratis tuktuk till Terminal 21.
 
Well Hotel (Rank 79)
 
 
 
Adelphi Forty-Nine (4 *)
 
Har seglat upp på en fjärdeplats! på Tripadvisor, och har bara giganterna The Siam och Mandarin Oriental, samt svåruttalade Ariyasomvilla framför sig. Ligger som namnet antyder på Soi 49, nära trevliga Rain Hill med ett gäng trevliga restauranger (bl.a Wine Connection). Mysiga rum med balkong, pentry och tvättmaskin. Närmsta BTS Thong Lo eller Phrom Phong. Prisvärt hotell, 3600 thb för rum med frukost. Mycket möjligt att jag provar detta vid nästa tillfälle.
 
Adelphi Forty-Nine (Rank 4)
 
 
 
 
Alla prisexempel avser bokning (och i vissa fall medlemskap) hos Hotels.com under mars 2017. Alla bilder är också snodda därifrån.
 
 

Thailands dubbla prissättning

Många anser Thailands dubbla prissättning vara rasistisk. Jag håller nog inte med även om jag tycker den kan vara lite diskriminerande. De flesta dussinturister har nog inte ens lagt märke till skillnaden då skyltar till museum osv. brukar vara skrivna på olika språk, alltså farangpriset på engelska och thaipriset helt och hållet på thai, även siffrorna.
 
 
 
 
Prisskillnaden blir tydligare om man besöker ett ställe i sällskap av thailändare, och första gången jag själv noterade detta var på Asiatique i Bangkok när jag och Hjärter Dam skulle ta en sväng i pariserhjulet och jag fick betala det högre turistpriset (250 thb) medan hon fick thaipriset (200thb). En skillnad på ca 12 spänn och inte så mycket att bråka om.
 
Asiatique, Bangkok. Snurrig prissättning...
 
 
Betydligt större är skillnaden på Siam Ocean World - beläget i bottenvåningen på skrytiga Siam Paragon - som jag besökte för andra gången i somras, då i sällskap av Junior som ju är både thai och svenne banan. Det blev en intressant diskussion eftersom inträdet är 900 thb för vuxna faranger, 700 thb för små faranger, men endast 400 thb för vuxna thai samt 280 thb för småthai.
Här inbillade jag mig att jag kunde komma in för thaipriset om jag bara pratade thai och påstod att jag bodde i landet. Jag höll upp Junior och visade. "Kolla, louk krung (halvt barn (som de kallar halvbloden)) thai farang ha sip ha sip (50/50).."
Jag såg att hon tvekade men sa ok om jag kunde visa upp mitt thailändska ID-kort, men då var det kört och vi åkte således på att betala fullprisvarianten.
 
Andra ställen i Bangkok med dubbel prissättning är bl.a templen Grand Palace som tar 500 thb för faranger men är gratis för thai, och Wat Pho (vilande Buddhan) som tar en hundring av turisten men gratis för thai.
 
 
Siam Ocean World, Bangkok
 
 
På Ko Lanta så är väl största prisskillnaden nere i nationalparken där de har mage att ta 400 thb i inträde för turister, men bara 40 thb för thai. Tror det t.o.m är gratis för öborna. Enligt mig ett omotiverat högt pris och en överskattad attraktion. Under låg- och försäsong har jag dock noterat att det varit gratis.
Att åka bilfärjan mellan fastlandet och Lanta innebär också olika priser även om den är marginell om man tar moppen över.
 
Ko Lanta National Park. Snodd bild från nätet.
 
 
Att besöka Ko Samet där hela ön egentligen är en nationalpark kostar för turister 200 thb, men bara 40 thb för thai. Pengarna ska väl gå till att hålla ön ren, men som den cyniker jag är så antar jag att stordelen av slantarna hamnar i fickorna hos fel personer. Ko Samet som var ett paradis 1996 men vid vårat besök nästan 18 år senare 2013 förvandlats till ett överprisat turistjippo. Ko Samet - Det förstörda paradiset
 
Ko Samet -13. Dagsturisterna stör mitt i strand-Changen...
 
 
Priset togs nog ändå när jag med Hjärter Dams familj besökte Pang Sida National Park (som bl.a. är känt för sina fjärilskolonier) i närheten av Nong Mak Fai. Vi hade klämt in oss i och på den stora Isuzu-pickisen med tonade rutor och närmade oss gaten där man betalar. Vakten började högt räkna ihop totalsumman; sii sip, sii sip, sii sip...osv (40, 40, 40..) när han fick syn på mig, den enda farangen i bilen, och det helt plötsligt blev gratis för alla de andra men jag fick betala 200 baht istället. Tur att man kan skratta åt det, men jag förstår att vissa som inte förstår det thailändska systemet skulle bli vansinniga.
 
Pang Sida National Park. Snodd bild.
 
 
För övrigt tycker jag att det funkar bra i Thailand med priserna då man oftast betalar samma när det handlar om biljetter till buss och tåg osv. I Vietnam däremot så betalar man mycket oftare ett högre pris än vietnameserna själva.
Anledningen till den dubbla prissättningen i Thailand handlar om att myndigheterna anser att den delvis fattiga befolkningen ändå ska ha möjlighet till att besöka tempel och museum t.ex vilket får ses som en rimlig förklaring, samtidigt som turister anses vara rika och ha möjlighet att betala ett högre pris. Det är väl kanske inte konstigare än när man köper fiskekort här i Dalarna där utsocknes får betala mer än lokalbefolkningen...
 
 
Relaterade länkar:
 
http://www.richardbarrow.com/2013/11/sneaky-two-prices-at-asiatiques-big-wheel/
 
http://bangkok.coconuts.co/2017/01/13/racism-anger-and-why-dual-pricing-makes-sense-thai-people-0
 
http://www.2pricethailand.com/

Bloggens mest besökta sidor

Rundar av året med lite statistik. Det är alltid intressant att gå in och kolla vilka inlägg som googlas eller besöks oftast, vilket är möjligt om man uppgraderat till PRO. För besökaren märks det endast på att man slipper reklamen samt att bloggen har en egen domän.
 
Mest googlade inläggen: (utan inbördes ordning eftersom det varierar över tid)
 
Tandläkare i Bangkok (2015/16)
 
Diplomatdottern på Bangkok Hilton (2012)
 
Trubbel i Thailand (2011)
 
Recept Spicy Salad (2011)
 
Kim Sirawan Eriksson - In Court (2011)
 
 
Mest besökta inlägg totalt: (Återvändande läsare)
 
Topplista Bangkok Hotell (2015)
 
Restaurangtips Ko Lanta (2015)
 
 
Mest kommenterade inlägg: (På Bloggen och/eller Facebook)
 
Resident Visa - Uppehållstillstånd (2013)
 
Airport Rhapsody (2010)
 
 
Mest läst under 2016
 
Hem till byn - Tredje säsongen
 
Med barn i Bangkok
 
 
 
 
 
 
 
 
Man kan ju även se var läsarna befinner sig, och det mesta ter sig naturligt som t.ex. Dalarna, Stockholm, Bangkok osv. Det är dock en som sticker ut och som varje vecka syns i statistiken (som uppdateras en gång per vecka), det är Mountain View i Kalifornien som gör mig nyfiken eftersom det är en återvändande läsare, alltså ingen sökträff. Särskilt intressant eftersom jag inte skrivit sedan september. Det märks också på en nedåtgående trend i statistiken där sidvisningarna nu pendlar mellan 10-50 per dag. Rekordet ligger på ca 2000 sidvisningar på en endaste dag.
 
 
 
 
 
 
 Gott Nytt År.
 
 
Sirocco at Lebua (2012)
"..stod där och blickade ut över Bangkoks skyline och tänkte på säsongen som gått. Ett halvår som började så mörkt ekonomiskt men som vände och slutade så mycket bättre. Jag hade rott skutan i hamn och hade fått någonting över också. Jag var nöjd, en oerhört angenäm känsla..."
 
 
 
 

Cheap Charlie's Bangkok

Cheap Charlie's, ett av Bangkoks mest klassiska vattenhål går en dyster framtid till mötes och stänger i mars 2017. Ja, hela hästskon faktiskt hela vägen upp mot Suk 11 Hostel (som kanske har en av Bangkoks mysigaste restauranger) går mot samma öde då hela gatan/blocket har sålts till investerare som planerar ännu ett condo-bygge, eller möjligtvis hotell. Cheap Charlie's öppnade 1982 och har blivit ett stamhak för expats i Bangkok, och även för den nu tyvärr hädangångne journalisten Jan Källman vars intressanta Bangkok-blogg vi nu inte längre får läsa.
 
 
 
 
Personligen tycker jag att baren är överskattad, med endast ett fåtal sittplatser som snabbt blir ockuperade när de öppnar vid femtiden. Kommer man senare betalar man alltså 80 baht för en Chang som man får dricka ståendes bland svettiga amerikaner som verka tycka att de är coola för att de hittat hit. Trångt är det också eftersom utrymmet är avgränsat med en kätting som ligger på marken som man måste hålla sig innanför.
 
 
Lätt att planka...?
 
 
Jag läste om det här redan i juni på just Källmans blogg och trodde att de redan hade klappat igen stället när vi passerade här i somras på väg till min favoritfrisör på Soi 11 längre upp på gatan. Det var på eftermiddagen innan öppning, och där utanför CC satt en gammal kvinna som jag frågade om baren fortfarande var i drift. Det var den förkunnade kvinnan tröttsamt med ett kroppsspråk som visade att hon var innerligt utled på frågan. "No close, still open...". Det var detta som fick mig att börja kolla upp hur det egentligen förhöll sig med sakernas tillstånd i den stora Mangon. Men i mars nästa år verkar alltså den sista Changen serveras på Cheap Charlie's. Passa på att besöka stället i vinter innan ännu en epok går i graven.
 
 
Cheap Charlie's. Foto: Coconuts Bankok
 
 
Cheap Charlie's. Foto: Coconuts Bankok
 
 
Inte för att jag sörjer stängningen av just CC men att hela gränden med dess trevliga restauranger som Charley Brown's, Snappers, Tapas Café och inte minst Suk 11 kommer att duka under av grävskopornas framfart är förstås beklämmande. Det ironiska är att ägaren till Suk 11 Hostel också är ägaren till marken som just sålts till investerarna, och på så vis så ryker ju hans eget ställe också. Men money talks och känslor walks, och det är lätt att förstå logiken i försäljningen då markpriserna i Bangkok skjutit i höjden med raketfart de senaste decennierna. Enligt uppgift såldes marken (1 Rai = 1600 m²) för 2 miljarder Baht, vilket motsvarar ca 500 miljoner Riksdaler.
 
 
Suk 11 Hostel & Restaurant. Kom innan det är för sent...
 
 
 
På Sukhumvit Soi 11 (BTS Nana) som är en av Bangkoks trendigaste gator finns en hel del trevliga hotell. Jag har för bloggens räkning provat Aloft Bangkok, Salil Hotel 11 och Le Fenix
 
 
 
Relaterad källa: 
http://bangkok.coconuts.co/2016/06/09/rip-cheap-charlies-chunk-sukhumvit-soi-11-reportedly-sold-developers
 
 
 

RSS 2.0