Undantagstillstånd i Landet på Låtsas

Sommartorka på bloggen? Egentligen inte. Snarare tidsbrist. Jobb och husköp med tillhörande renovering har tagit all tid i anspråk, men jag räknar med att få mer tid att skriva snart igen.
 
 
I Thailand, eller Landet på Låtsas som det också kallas ibland, råder undantagstillstånd och utegångsförbud efter att militären (för vilken gång i ordningen?) gjort en statskupp ännu en gång. I vilket annat land som helst så hade nog folket tagit detta betydligt allvarligare än vad thailändarna verkar göra.
 
Thailändarna tycks tro att utegångsförbudet inte gäller just dem, utan någon annan. Så vad gör de istället? Jo, de sticker hem och sminkar sig, kanske drar på sig en lustig kostym, och sedan ut på stan och letar rätt på närmsta militärfordon, poserar med soldater, tar några selfies, gör V-tecken och postar på Facebook. En militärkupp som betraktas som ett slags skojigt studentspex.
 
 
Selfie med Snövit...? Snacka om undantag. Foto: @kamonwan
 
Nä, de flesta thailändare gillar faktiskt militären, som stöder Kungen, (till skillnad mot den korrupta och avskydda poliskåren) och välkomnar kuppen "som nu ska få ordning på torpet".
 
But first, let's take a selfie...
 
Foto: The Nation, samt @Arjuna_Thai
 
Alla bilder hittade på https://www.facebook.com/www.thai.nu?fref=ts
 
Mer intressant info på http://walleniusvinklar.com/
 
 
 
Senaste nytt från Thai.nu
 
"Det har spridits rykten om att utegångsförbudet har upphört. Det stämmer inte. Fortfarande är det hemmakväll som gäller tills annat meddelas. Mellan klockan 22-05...

Ett antal nattklubbar har kompenserat bortfallen inkomst genom att släppa in gäster innan klockan 22 och sedan inte släppa ut någon innan klockan 05. Smart."

 

Som sagt. Landet på låtsas.

 
 
 
 
 
 

Lanta Sorry House

Det är med kluvna känslor jag läser omdömena på Tripadvisor om mitt kära gamla Nature House som jag drev för två år sedan. Genomgående usla betyg vad gäller servicen.  Under rubriken “Rename this Hotel Lanta Sorry House” hittar man en lång beskrivning av sakernas tillstånd på hotellet som jag lämnade tillbaka nycklarna på för ganska exakt två år sedan. Att hotellet endast är rankad som nummer 64 av 70 talar sitt tydliga språk. 
 
 
Det var då 2012...
 
 
Saxat från Tripadvisor:
 
"Lantai Nature House should be renamed Lantai SORRY House

Because that's the response I got for every lapse in service and accommodation promise, despite paying 9,500 Baht in cash, up front, as required by the hotel.

Day 1: It started upon arrival as despite my confirmed bookings.com email for 6 days, my room would not be ready until the next day, "SORRY!"  said Nee (sic) the owner-manager. She did find me a bed for the night in another hotel owned by her family, but not as nice as the one I booked at the high season rate.

Day 2: They misbooked a simple boat trip for a full day of snorkeling and the afternoon was a total waste of being stuck on a faux shopping market island offering factory merchandise. I stayed onon the boat and read. "SORRY!" Née said after admitting the booking error, and agreed that I should get a partial refund (50% or US$30.00). But she hemmed and hawed for a few days and so I gave up.

This is despite a clear sign at reception, "if you buy ticket here, We Will responsible for you.. (their spelling & caps)."

Day 3: Wifi - The booking.com confirmation email states "Wifi is available in all areas and is free of charge." I could not pick it up in my room. "SORRY!" said Nee. I must sit near reception for wifi, along with the rumbling traffic, mosquitos, and night mice. This hotel  is touted as "We Are The New One on Klong Nin Beach" on it's roadside sign board and yet no  wifi in the room? The place is small.

Day 4: Upon returning from my diving class, I mentioned that the room had not been cleaned in 3 days. "SORRY." said Nee. Also, that there was no comp bottled water in the room, which every Thai  hotel and backpacker hostel had provided me over the last 3 weeks of travel (including her affiliate Hotel that first night!). "SORRY." She promised to take care of it the next morning.

Day 5: The afternoon before, in part to soothe her delay tactics for my partial refund, Nee promised me her newest, best electric scooter for a day trip to Old Lantai Town. However, when I set my sights on a clean, yellow one and the similar red one, she immediately assigned me a beat-up dirty one. "SORRY!" The nice ones were booked.

OK then - but upon setting out less than  1/4 kilometers, I discovered the gas tank was on empty and the tank cover cap Was missing! So, I put in 3 liters and return for a gas cap. "SORRY!" No gas cap and No, it's not dangerous to drive without one. That's the only scooter left anyway -  despite at least 5 parked including the yellow and red ones.

When I returned in about 3 hours, I finally put my foot down and after discounting partial use on the day rate of 250 Baht plus the 120 Baht in gas I put in (1-1/2 liters still in the tank), I didn't have to pay. Later that afternoon, one of her workers placed a bright orange gas cap on my scooter. He was also cleaning the entire bike - "Dirty," he said, like when I was assigned it. Then a fellow guest got on the nice yellow scooter. "You had booked it before?" I asked. NO - he had just walked to reception to rent and Neen assigned it to him!

The Good:
1. The hotel is affiliated with the very sweet Island Resort across the highway on the beach side so you can charge food, drink and other services to your room. I spent every evening here watching gorgeous sunsets and dining. The food tastes better here, too.

2. Lantai Nature House is a new building and the room was quite nice and the balcony a nice hangout. The maid did a good job of cleaning (heavy chemical products though).

3. Klong Nin Beach has nearby roadside convenience stores, hair salon,  and an ATM.

I would return to Klong Nin but would stay at the Island Resort across the road, on the beach side of the highway. More amenities, professional customer service attitude, beachside rooms, and same price range. And the wifi extends even over the beach area!

No wonder Nee insists on cash upfront. Impossible to dispute much less deduct or discount.

Oh. - I never got my comp bottled water! --- "SORRY!"
 
 
Nature House idag ligger inklämt mellan ett nybygge, samt ett par nya rum uppe på takterrassen där den tidigare uppskattade VIP-loungen stod...
 
 
 
Ja vad ska man säga? Tyvärr så stämmer detta in på vad många vänner, bekanta och gamla gäster också har sagt till mig om Nature House efter att de (ägarfamiljen) driver det i egen regi igen. Trots att de nu är dubbelt så många i personalstyrkan så lyckas de ändå inte få till de simplaste önskemål från gästerna, såsom städning, nya handdukar och kanske ett leende. Nu är detta inte något unikt för just det här hotellet utan ett problem som många resorter sliter med. Ointresserad och underbetald personal bla bla...
 
Det här kanske låter som ett bittert inlägg, men det handlar inte om det. Jag förstår och accepterar att det är girigheten som styr, och att de i det här fallet ville ha tillbaka ett hotell som vi (läs: Nancy - all heder till henne) gjort populärt, och att de försökte få henne att jobba kvar, vilket hon vägrat (all respekt till henne).
 
Nej, det som stör mig är att de sitter på en guldgruva men inte förstår hur man ska tälja guldet. Allt finns där. Havet, stranden, solen. Bra läge, rum och bekväma sängar, men med ägare/personal som inte är ett dugg intresserade av att göra något bra av det. Turisterna är ett nödvändigt ont. Man gillar pengar, men kanske inte faranger. Så länge utlänningarna väller in på ön och det ändå blir fullbelagt så behöver man inte anstränga sig att ödsla energi på petitesser som service och annat trams. För när säsongen är slut kan man ju ändå köpa sig en ny fullutrustad Isuzu-pickup att imponera med. Kom ihåg att svenska avundsjukan är ingenting jämfört med den thailändska.
 
 
Paradise lost...
 
 
 
 
 

Okura Prestige

Okura Prestige är precis som det låter ett riktigt prestigehotell med japansk inriktning. Vad Okura betyder kan man läsa här. Jag hade haft span på det här hotellet redan i höstas när vi var Bangkok och bestämde när vi gick förbi det att det där ska jag testa någon gång. Sagt och gjort, med en bonusnatt från Hotels.com blev det inte alls speciellt dyrt.
 
Själva hotelldelen huserar från 24:e våningen och uppåt (resten är kontor), och det är typ från hängpoolen som man ser till vänster i bild. Den mindre balkongen till höger är en terrass där man kan äta frukost eller ta en kvällsdrink.
 
  
 
 
Okura Prestige är ett femstjärnigt hotell som levererar. De japanska inslagen gör sig påminda på flera sätt och personalen är proffsiga på ett diskret sätt, och bugar och delar ut artighetsfraser om man möter dem i korridoren t.ex. Det känns väldigt lyxigt här, men kanske inte lika personligt som på förra hotellet Renaissance ett stenkast bort. Lobbyn är stor och blänker i mörkbrun marmor, och resten av interiören går mestadels i mörka och dova färger. En skitlång bar gör sällskap med receptionsdisken som även följs upp av restaurangen där frukosten serveras. Precis som på flådiga Hansar som vi testade i september så ligger rummen i loftgångar med ett öppet atrium i mitten så man får svindel och måste stryka sig längs väggen om man tillnärmelsevis kallas för Hjärter Dam.
 
 
 
 
Okura Prestige ligger för närvarande på plats 11 av 747 hotell på Tripadvisor, och jag noterar när jag kollar länken att de faktiskt tar sig tid att besvara kommentarerna som gästerna skrivit. Det tyder på ett engagemang från hotellet.
 
 

 
Rummen är normalstora och möblerade som vanligt. En bekväm fåtölj med fotpall, skrivbord och en smällskön säng som får högsta betyg. Det som var annorlunda i de här rummen var planlösningen på badrummet. Separat badavdelning med dusch bakom en glasvägg, resten utanför, och sedan själva toaletten (av japanskt snitt med underspol och blåstork) också separat. På sedvanligt japanskt manér fanns inte bara här morgonrockar utan även en så kallad yukata. Se bild. På kvällskvisten när de bäddat upp sängen fanns också där lite origamipyssel för den fingerfärdige med sömnproblem. Snabbt, problemfritt och gratis wifi också. Numera är det väl alltid gratis förresten.
 
 
 
 
Minibaren erbjöd Chang Export vilket ger en stjärna i kanten. Även Heineken och så klart det ganska så smaklösa men lättdruckna japanska Asahi. Sist men inte minst en kaffemaskin av exakt samma sort som på på mitt favvohotell Aloft.
 
 
 
 
 
 
För den seriöse hotelltestaren så ingår ju även att prova room service-menyn, och jag brukar för det mesta välja en burgare eftersom den är lätt att bedöma. Av någon anledning så brukar det nästan alltid ligga ett stekt ägg där mellan bröden någonstans, se även VIE Hotel, och det hade de ju lika gärna kunnat skippa. Som menyn visar så lossnar en Okura Prestige-burgare på 390 illbahtingar, plus plus (17%), vilket blir 456 baht totalt. Hjärter Dams  matval från gatan kostade endast 45 baht, så det jämnade ju ut sig så att säga. Maten var god, men friesen höll knappt Donken-nivå och var inte värt slantarna. Till skillnad mot Changen.
 
 
 
 
 
På Okura Prestige finns som sagt var en cool pool som hänger ute på fasaden, men som har skugga hela dagen eftersom de hängt den på norrsidan som vetter ut mot Rama 1. I poolbaren fanns endast tre drinkar att välja på, åtminstone i menyn, och det var lite väl futtigt på ett prestigehotell som det här. Jag tog klassikern mai tai och simmade sedan några längder för att övertyga mig själv om att jag är en kille som "håller sig i form".
 
 

 
 
 
 
 
Så hur var frukosten då? Jo jäkligt bra med stort varierat utbud, men jag lärde mig någonting här denna morgon. Det var något som saknades tyckte jag, nämligen sushin som nästan alltid brukar finnas på lyxhotellen, och här på Okura Prestige som dessutom har japansk inriktning så borde den ju vara självskriven. Jag började ana hur det låg till och frågade en servitris huruvida japanerna egentligen äter sushi till frukost. Det gör de tydligen inte och därför serveras den heller inte på buffén. Alltså japanskt på riktigt här på Okura och inte en turistanpassad svenne banan-variant. Vill man ha sushi så föreslår jag frukosten på Millenium Hilton.
 
 
 
Frukosten känns lyxig och de hade en del prylar som jag inte sett någon annanstans, som vissa juicer som var gjorda av blommor som hibiskus osv. Bra service här också även om de verkade lite underbemannade. Öppet kök och bordsservering av världens godaste omelett. Snyggt upplagt också. Bemannad våffelstation och juicebar. Olika brödsorter men ingen rökt skinka, utan lite olika korvpålägg istället. Alltigenom en bra frukost även om det inte var den bästa jag provat. Mycket bra asiatiskt utbud vilket också bekräftas av Hjärter Dams ansiktsuttryck här nedan på en av bilderna. Plus för att man kan sitta ute på den halvstora terrassen om man vill.
 
   
  
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 4. Normalstora med lite annorlunda planlösning vad gäller badrummet.
Sängar. 5. Toppbetyg. Kuddarna också
Frukost. 5. Det får bli en femma trots att jag saknade parmaskinkan.
Läge. 4. Nära till BTS Ploen Chit men inte så stort utbud i övrigt.
Utsikt. 3. Wireless Road och parken där Amerikanska ambassaden ligger.
 
 
Slutbetyget blir högt. Jag kan absolut rekommendera att bo här, personalen är serviceinriktade och allt det där. Möjligtvis kan man tycka att priset är lite för högt men får man det för under 5000 baht så kan man slå till. Men i ärlighetens namn så skulle jag personligen hellre välja Hansar som ligger i närheten. Både geografiskt och prismässigt.
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja det här var sista hotellet vi provade för den här gången. Vi tog våra Haglöfsryggor och checkade ut och drog oss mot Suvarnabhumi för hemfärd till Sverige. Antar att vi är tillbaka i Mangon inom kort.
 
Lo-So-luggage på Hi-So-hotell...
 

Renaissance Bangkok Ratchaprasong Hotel

Det här hotellet som tydligen är så svårt att uttala i allmänhet, och för thailändarna i synnerhet, visade sig vara ett riktigt höjdarhotell. För mig har det varit en doldis och jag hade nog aldrig noterat det om jag inte letat efter hotell som låg i närheten av Okura Prestige som vi skulle flytta till efteråt. Inte förrän jag visade en bild i mobilen för taxichaffisen så förstod han vart han skulle. Det thailändska uttalet påminde knappast om varianterna jag hade försökt mig på.
 
 
 
Vi blev väl mottagna av leende och proffsig personal i den flådiga lobbyn. Det skulle visa sig vara ett genomgående tema på hela hotellet med serviceinriktad personal. Till skillnad mot många andra femstjärniga hotell i Bangkok så kändes leendena äkta, och personalen verkade genuint glada att vi bodde just där hos dem. Både jag och Hjärter Dam är nog lite känsliga för dålig service, men här på Renaissance behöver ingen bli besviken.
 
 
   
 
 
Rummen och resten av hotellet har ett skönt färgtema som känns välkomnande. Rummen är normalstora och inredda med det vanliga. Säng, skrivbord, minibar, en skön fåtölj, samt en sådan där bänk framför sängen som man brukar sitta på medan man funderar på hur fjärrkontrollen fungerar. Naturligtvis (som brukligt är) glasväggar in mot badrummet. För den blyge finns en elstyrd rullgardin. Den oblyge tar ett bad och zappar TV-kanaler.
 
 
 
Sängarna är sköna som fan men når inte riktigt upp till standarden på Hotel Muse som hittills är bäst i Bangkan. Jag ger en svag femma för bingen. Flera kuddar att välja på också som ger söta drömmar. Alert personal här också som var in på rummet och fixade lite småting medan vi var ut en sväng. Fyllde på frukt, schampo och bäddade upp sängen lite småsnyggt. Det enda egentligen som var att anmärka på var en alldeles för slö internetuppkoppling på rummen, annars var allt perfekt på det här hotellet. Badrummen har förresten både badkar och dusch.
 
 
 
 
Man brukar nästan aldrig hitta Chang i minibarerna på lyxhotell eftersom den (och Leo) anses som fulöl i Thailand (hur tokigt det än kan låta), men ibland så finns faktiskt finvarianten Chang Export som är lite svagare i procenten. Nästan tvåhundra illbahtingar här på Renaissance. Det blev aldrig tillfälle att nyttja room service men menybilden ger en fingervisning om priserna. ++ (10+7%) tillkommer.
 
 
 
 
 
Utsikt mot kapplöpningsbanan och Central World som det är gångavstånd till. Central World är för övrigt så stort att jag aldrig lär mig hitta där inne. Att hitta ut ska jag väl tillägga, men det gör inget eftersom det finns så mycket god mat där att man inte behöver lämna stället. Om man nu vill ta sig till något annat köpcenter så finns BTS Chitlom på en armlängds avstånd från hotellet.
 
 
 
 
På markplan finns en snygg bar i snygga färger, samt en demo av aldrig skådat slag på Mekhongwhisky, vilket kändes ovanligt på ett ställe som det här, då man förknippar det rävgiftet i händerna på utslagna människor från socialgrupp 3 och 4 habiterande i Bangkoks nersläckta soier, eller för all del, i händerna på semestrande svenne banan-farsor på Kata Beach som tycker att de är coola för att de minsann tar "seden dit de kommer"...
 
 
 
 
På Renaissance Bangkok Ratchaprasong Hotel finns så klart också en pool som ligger under tak, för att inte säga inomhus, men med stora öppningar utåt så att det känns som utomhus, fast utan sol dårå. Nu är det här med pool ingen stor grej för mig, men jag vill att det ska vara utomhus om det nu ska vara pool över huvud taget. Annars känns det, och låter, som en ordinär simhall hemma i Sverige. Det här hotellet är alltså ingen höjdare för min hotelltestarkollegas fru som alltid reser under mottot "Pool med sol är cool"...
 
 
 
 
 
Här uppe finns även hotellets SPA som Hjärter Dam provat för bloggens räkning och gett höga betyg . Med en rabattkupong på 20% så gick ändå en så kallad "salt glow polish" lös på över 1400 illbahtingar. Men då pågick den salta glödpoleringen i nittio minuter också.
 
 
Varje dag ett nytt färgtema på frukosten. Idag grönt med kiwishots...
 
 
Frukosten på Renaissance får höga betyg. Ett väl tilltaget utbud med olika brödsorter, äggstation och färskpressad juice på beställning. Obegränsat med kaffe och trevlig service, och gissa om mitt sällskap blev extra förtjust när hon skådade de läckra kycklingfötterna i en skål. Ja vi jublar helt klart över olika saker på buffén. Jag gillade nog den rökta ankfilén bäst.
 
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 4. Lagom rymliga och hemtrevliga, men minus för dåligt wifi.
Sängar. 5. Inte bäst hittills men ändå en svag femma.
Frukost. 5. Kanske generöst då jag saknade vissa saker, men personalen drar upp betyget.
Läge. 5. Närheten till BTS Chitlom och gångavstånd till Central World ger femma här.
Utsikt. 3. Bangkoks stadsbild och området runt Central World. Hotellet är inte speciellt högt heller.
 
Sammanfattningsvis kan jag verkligen rekommendera att bo här på Renaissance Bangkok Ratchaprasong Hotel om man uppskattar bra service och trevlig personal. Hotellet innehar plats nummer 19 på Tripadvisor där man kan läsa mer och se fler bilder. Glöm nu bara inte att ta med en bild på hotellet om ni kommer med taxi och är lika dålig som mig på att uttala "Renaissance, do you understand?", "Arai?", Rånnechååns, khao jai mai?". Äh, nog bäst att ta BTS ändå...
 
 
 
 
 
Ta mig fan, det fanns till och med en låt...
 

Lanta last episode

Visst hade jag redan innan vi kommit till Lanta kalkylerat med sannolikheten huruvida det skulle uppstå en konfrontation mellan det gamla och det nya. Tidsaspekten på tio dagar och Lantas storlek. Ön var stor nog för att man inte nödvändigtvis skulle råka träffa alla man kände, men liten nog för att det inte skulle kunna uteslutas. Särskilt med tanke på hur mycket vi cruisade runt på ön med moppen. Ligga och klämma på beachen hela dagarna var inte riktigt våran grej.
 
 
Summertime happiness. Diamond Cliff Beach. En av få heldagar på stranden.
 
 
Skuggan av det förflutna hängde över ön som ett möjligt hot mot våran trivsel där, och jag önskade att Hjärter Dam skulle förskonas från alla slags påminnelser om den gamla surdegen uppe på kullen. Själv hade jag lagt den episoden på hyllan och stängt dörren för länge sedan, och det var knappast något som spökade längre för egen del, och jag hoppades att öborna som kände till historien skulle vara smarta nog att inte babbla om det. Tänk vad fel man kan ha. Jag visste att Cook Kai kunde vara minerad mark, men deras spicy beef salad och morning glory är oemotståndlig, så vi gick dit och åt ett flertal gånger. Allt verkade frid och fröjd. Bomben släpptes först när det var för sent, då satt vi redan på night market i Krabi Town och skulle flyga nästa morgon.
 
 
Fadd eftersmak...?
 
 
Där satt jag i godan ro medan servitrisen stod vid vårat bord och orerade sina falsarier fullständigt respektlöst. Hon hade pratat allt för fort med mitt sällskap för att jag skulle kunna snappa upp vad det handlade om. Hjärter Dam höll god min men hade avbrutit henne efter en stund och sagt "Nu ska du sluta prata och ta våran beställning istället!" Jag beundrade henne för det. Det som grämde mig mest var att jag inte kunde återupprätta min heder genom att gå dit och fråga vad fan det där var nödvändigt för. Jag var oerhört besviken eftersom jag egentligen gillade Cook Kai och personalen där. Jag kände mig maktlös och det gjorde mig enormt irriterad att jag inte kunde gå tillbaka och konfrontera nämnda servitris. Min kära hälft tog det betydligt bättre, men ville upplysa mig om att hennes folk inte agerar på samma sätt som svenskar. Har de något skvaller så skvallrar de gärna.
 
 
Cruising ner till lugna Bamboo Bay. Thank you for quiet places...
 
 
En annan dag en vecka tidigare var vi på väg upp till Saladan för att käka middag med Ventildoktorn och RUTer Dam. Det pågick någon slags marknad vid vägen och det var mycket folk i rörelse och vi var tvungna att sakta ner farten lite. På håll såg jag en buddhisttjej (enkelt att skilja ut eftersom de flesta är mussar och alltid har luvan på sig) som vände sig om och först fokuserade på våra vänner längre fram och sedan riktade blicken mot oss. Jag kopplade först inte vem det var. Hon buffade på sin kompis som for runt och stirrade rakt på mig, jag mötte hennes blick genom mina solglasögon och inte förrän vi precis passerade dem så föll min blick tillbaka på den första tjejen och då slog det mig vem det var. Hon på kullen. Men jag var helt oberörd och åkte bara vidare och undrade stilla för mig själv om Hjärter Dam noterat samma sak. Och visst hade hon det, och frågade mig bara "Det var ditt gamla pök va?", "Japp" sa jag och så var det inte mer med det.
 
 
 
 
Förutom incidenten med servitrisen på ovan nämnda restaurang så blev mötena med de flesta andra bekanta bara positiva. Nancy, Frukt-Lasse, Grönsaksgumman, Massage-Mae, personalen på Paragon, och andra thai som jag lärt känna under Nature House-året hade bara talat gott om mig, och visst blev jag rörd och smickrad när Hjärter Dam stolt vänder sig mot mig och säger "Everybody say you're jai dee (godhjärtad) honey, I never hear anybody talk bad about you."  Att få höra det var för mig ett bevis på att jag lämnat efter mig något gott och att jag vunnit över mina giriga antagonister.
 
Så slutligen då? Var det sista besöket på Ko Lanta? Förmodligen, men man ska aldrig säga aldrig. Någon bredvid mig har redan börjat prata om "next time..." Fler inlägg från ön blir det nog hur som helst.
 
Inom kort kommer även hotellrecensioner från Renaissance och Okura Prestige.
 
 
 

Trafiksylt i Mangon

Tillbaka i den stora Mangon. Vi sitter fast i trafiken. Igen. Målet med taxiresan är Skatteverket i Bangkok. Anledningen att trafiken står stilla är faktiskt en direkt följd av orsaken till att vi är på väg dit vi är på väg. Redan mindfucked? Låt mig förklara. Att trafiksituationen i Bangkok är ett svårlöst problem har länge varit känt, och det blev knappast bättre när regeringen för några år sedan införde en subvention på 100 000 baht "för att stimulera handeln" för nybilsköpare i Thailand. Som ett slags BIL-avdrag. Personligen tror jag att de som klubbade igenom beslutet sitter med välfyllda fickor med korrupta stålar från bilbranchen. Möjligt att jag har fel om mutorna, men hur som helst, Hjärter Dam hängde på detta och köpte sig en sprillans Toyota för ett par år sedan, men ännu inte fått tillbaka pengarna, och nu skulle hon dit och "reda ut situationen" så att säga.

 

 

Hur ska man egentligen tyda klistermärket på rutan?
 
  

Så om trafiken var en trög massa förut så står den nästan helt still nu eftersom det i en smäll kom ut hundratusentals nya bilar till på vägarna. Hur många av dessa förare som dessutom har körkort är okänt. Minns förresten när Bee köpte sin Mazda i Krabi Town och bilförsäljaren frågade henne om hon visste hur man körde, och hon svarade "jodå, jag har sett några klipp på YouTube, så det är nog ingen fara.."

 

 

 Ibland äter jag farangmat i Thailand, och ibland äter jag thaimat i Sverige...
 

 

Nu satt vi där i alla fall. I ett rum med papperstravar på golv och på skrivbord. Lysrören i taket surrade. Sinnebilden av thailändsk byråkrati. Att kvarnarna skulle kunna mala fram hundra tusen baht inom en överskådlig framtid tedde sig omöjligt vid en första anblick. Det drog ut på tiden. Jag somnade. På en stol med huvudet i bordet medan mitt sällskap fyllde i dokument på dokument. Jag var matt efter dagens resa från Krabi, och magen var i uppror efter en alltför överdriven smörrebrödsfrossa på Café Europa i Krabi Town dagen innan. Jag hade helst stannat på rummet på Renassiance Ratchaprasong (hotellet med namnet som ingen kan uttala, än mindre visste var det låg, eftersom ingen kan uttala det, med mindre att man har franska som modersmål. Recension kommer) men hade lojalt följt med den havande eftersom hon var rädd för att svimma i värmen. En uppgift som jag alltså istället åtog mig att utföra. Fransmän förresten, jag minns nu med fasa förra årets farsartade flygning mellan Bangkok och Krabi.

 

 

Rånnechååns..?
 
 

När allt var klart så lovade de att pengarna skulle vara Hjärter Dam tillhanda om ett par månader, vilket gjorde henne på ett fantastiskt bra humör eftersom hon insåg att en lite längre mammaledighet nu eventuellt skulle vara möjlig på varmare breddgrader. Jag tror det när jag ser det, både tänkte jag och sade. Pengarna på kontot alltså. Men föräldraledig på Lanta? Knappast. Jag ska förresten sammanfatta de sista dagarna på ön i nästa inlägg. Det fick ett lite irriterat avslut när jag insåg att en i personalen på en viss restaurang skvallrat och dragit rena osanningar för Hjärter Dam om mina tidigare förehavanden på ön.

 

 

A restaurant with a view.
 
  

Visst ja. Det blev till slut en tredje plats i Travel Blog Awards i Asienkategorin för högstadiepoeten från Masriket. Det var snubblande nära en silverplats då endast sju röster saknades, men jag är nog lite mallig ändå, även om jag samtidigt blir lite obekväm när folk säger att de läser bloggen. Det känns som om skrivandet bara är något slags "guilty pleasure" för mig, något som ingen borde veta om, eller i alla fall inte prata om. Låter ju som en paradox med tanke på att jag länkar bloggen i tid och otid. Vem vill vara tvåa förresten? "Second place is the first loser..."

 

Taste like bronze...
 

 


Ko Lanta Dead End

"No. Lanta is not even my second home anymore.." Redan där på färjan kände jag någonstans att det här skulle bli något slags avslut, men jag hade inte svarat henne då, utan låtit frågan hänga i luften bara.
 
Hade jag nått vägs ände med den här ön? Det kändes så. Allt i livet har sin tid och jag undrar om jag kommer att återvända hit någon mer gång. Misstolka mig rätt. Ön har absolut sin tjusning, men kanske var jag klar här för egen del. Dags att göra bokslut och gå vidare. Jag hade slutfört mitt uppdrag genom att visa Hjärter Dam min historia på ön som hade gett mig så mycket. Och tagit en del förstås. Att hänga på Nature Beach var inte heller en självklarhet längre, restaurangen som hade varit som ett vardagsrum för alla långliggare, kändes inte som mitt längre. Sveken från Nature House-året var som en sårskorpa som ständigt började klia när jag tänkte på hur de hade gått bakom ryggen på mig och helt enkelt brutit kontraktet på eget bevåg. Det hade varit lätt att se hur mycket en så kallad nära vänskap varit värd när en 500-bahtsedel hade kommit mellan två intressen. Business first, friendship then...
 
 
Vid vägs ände. Old Town, Ko Lanta.
 
 
Naturligtvis hade Hjärter Dam fått höra alla historier från den tiden och hon var inte speciellt imponerad över hur jag stundtals hade blivit behandlad, och har inte heller haft något vidare intresse att besöka resorten för att socialisera med mina gamla antagonister. Favoriterna i personalen hade även dem börjat droppa av en efter en. Till och med Rambo hade slutligen hittat en farangtjej och hamnat i Stockholm. Vad han nu skulle där och göra. Rambos livsöde skulle kunna avhandlas i ett eget inlägg. Jag tyckte synd om honom. I baren på Nature stod han alltid i centrum och var resortens entertainer. I 08-land skulle han försvinna i mängden och skulle få kämpa för sin acceptans. Kanske har jag fel. Han kanske var nöjd att sitta med långbyxor i en förortslägenhet.
 
 
Siste man att lämna kolonin tar med sig flaggan...
 
 
Det positiva med den här resan har varit att istället för att vara bekväm som tidigare och inta alltför många måltider på Nature, så har vi utforskat nya ställen som jag har tyckt varit intressanta men av olika orsaker aldrig provat. Lantas styrka är ändå att det finns så många trevliga ställen att välja på, både i och utanför turiststråken, bara man vet var man ska leta. Även för en thai. Hjärter Dams favoritsylta är en oansenlig och alldeles för varm plåtbarack (bredvid 7/11 Klong Nin) som slevar upp oidentifierbar thaimat ur bleck skolbespisning style bakom en glasdisk, för nästan inga pengar alls. Själv har jag mina favoriter i Old Town. Beautiful Restaurant, Cee side och Cautchou allra längst ned. Lanta har också bjudit på sitt bästa väder. Blå himmel och sol varje dag och med en lätt bris som svalkar och håller myggen borta, så egentligen finns inget att klaga på.
 
 
Pärlor för svin...?
 
 
Vidare har vi bestämt oss för att stanna ett par dagar till men kommer byta ställe, sedan en natt i Krabi Town för vidare färd mot Bangkok där vi stannar två nätter innan hemfärd. Besöket hos föräldrarna har också ställts in. Alltför påfrestande att resa hela vägen till No Mc Fly för den havande som anser att det blir alltför uttröttande.
 
Orsaken att vi kommer byta ställe beror helt och hållet på att vi har inte lust att supporta en resort där hela ägarfamiljen bara sitter i ett hörn och ser sura ut, och inte lyfter ett finger för att få gästerna att trivas. Det är bara solstrålen Khun Ma som bär upp det här stället och gör det värt att stanna, men även hon har tröttnat och kommer sluta samma dag som vi checkar ut, och fina Klong Nin Resort betraktas nu i mina ögon som ett sjunkande skepp.
 
Jag hade faktiskt trots allt en särskild orsak att boka det här stället, och det var att i somras fick jag ett samtal från Lanta där det gjordes gällande att hela resorten var ute efter en arrendator pga att det fanns ingen som kunde engelska ordentligt och det saknades idéer och visioner. Problemlösningen var som vanligt att kasta in en farang (som man kunde klämma på stålar) som kunde lyfta verksamheten. Glöm det sa jag, men nyfiken nog att bo här för att se det med egna ögon. Bungarna är fina och stora och med trevliga balkonger. Pool finns också för de som inte fattat att man kan bada i havet. Det enda som saknas är några leenden och ett "Good morning".
Lätt att förstå, men tydligen skitsvårt att utföra. 
 
 
 
 
 

Återigen gryr dagen på Lanta

"Now you're home Darling" säger hon när vi står på färjan över från fastlandet mot Lanta Noi. "Sweden is only your second home, chai mai?".
 
Det har gått precis ett år, en månad och två dagar sedan jag var här senast. Inte för att jag hållit räkningen, men jag vet vilket datum jag tog flyget härifrån sist för att åka upp till Bangkok och träffa henne. Mitt liv hade sedan dess tagit sjumilakliv på vuxenpoängskalan. Mitt ansvarslösa backpackerliv var ett avslutat kapitel och jag hade vid det här laget både gift mig, betalat handpenning på ett hus hemma i Masriket, och dessutom hunnit sätta Hjärter Dam på jäsning, vilket för övrigt var huvudorsaken till att denna resa i österled blev av just nu.
 
 
Gryning på Klong Nin. -Kommer'u ofta hit?...
 
 
Så nu stod jag återigen på bilfärjan med nya tankar och känslor medan vi närmade oss silhuetten av Lanta Noi. Jag tänkte tillbaka på förra gången för drygt ett år sedan då det hade varit helt andra bud (Det krackelerade paradiset), och gången för två år sedan när jag åkte över för att starta mitt nya liv som hotelldirektör.
Nu hade jag dragit med mig Hjärter Dam hit och jag undrade om jag hade skrutit upp ön för mycket. Hennes förväntningar var höga, och skulle hon som thai egentligen kunna uppskatta Lanta på samma sätt som jag gör? Lanta var ju för fasen en enda stor svenskoloni. Det gnagde mig lite, särskilt med skräckupplevelsen från Ko Samet i mitt goda minne. Men tvivlen kom på skam skulle det visa sig.
 
 
 
Att bo på mitt gamla Nature kändes inte aktuellt, av flera orsaker, men framför allt för att vi skulle få vara ifred från allt tjatter där. För mycket folk att lära känna på en gång, så jag ansåg att det var bättre att bo i närheten och presentera det gamla och nya i små portioner istället. Vi bokade således in oss på Klong Nin Beach Resort och blev upphämtade på Krabi Airport av den nyanställde och mycket sympatiske Khun Ma, och efter att det konstaterats att hon och Hjärter Dam gått på samma universitet i Bangkok (Ramkhamhaeng) så var den nya vänskapen given.
 
 
Den förbokade dubbelsängen..öh..på Klong Nin Beach Resort...
 
 
När vi slutligen checkade in hade vi varit på resa i trettio timmar sedan vi tog bilen från ett frostkallt Mora klockan fyra på morgonen innan. Mitt sällskap slocknade som en klubbad säl när hennes huvud nuddade kudden, men jag var alldeles för uppspelt för att ta en tupplur, så jag tog en liten walkabout ner på stranden där i eftermiddagssolen. Först ner till Gröndahl för att säga hej och ta en efterlängtad Chang och ett dopp i havet. Mina gamla gäster Sverre och Jurunn dök upp också, och så sedan slog jag en lov bort till Nature för att säga hej men kom mitt i den där dödtimmen innan solnedgången och inte mycket personal syntes till. 
 
Jag gick tillbaka till våran bunge där den havande hade kommit till sans igen och vi gjorde oss redo för middag. Vi gick ner på stranden igen och jag frågade om vi skulle gå till vänster där vi antagligen skulle träffa massa folk jag kände, eller höger där det skulle vara lugnare. Hon valde det senare och vi gick till Richeys och käkade grillad fisk och som tam. Allt var bra och hennes första intryck av Lanta och Klong nin var "Nice feeling here, relaxing place" Phuu, jag kunde andas ut.
 
 
 
 
Den långa resan tog dock ut sin rätt och det blev tidig sänggång. Jag vaknade som väntat i gryningstimmen och tog en liten morning walk på stranden innan allt vaknat till liv. Nästan bara jag och hundarna var där och väntade in soluppgången bakom bergen. Luften var sval och livet i balans.
 
Hjärter Dam gillade Lanta och vi bestämde oss för att förlänga våran vistelse till tio dagar.
 
 
 
 
 
 
Förresten. Kom ihåg att Blog Awards pågår fram till den 23:e Feb, så har ni inte röstat än så scrolla ner och gör det. Eller klicka här http://www.supersavertravel.se/tavling/travel-blog-awards/2013/asienblogg
 
Aah, jag ser nu att jag ligger trea! Här snackar vi ju verkligen sjumilakliv. I svenska folkets nomineringar hamnade bloggen på 14:e plats, men juryn plockade ut tio finalister som de ansåg höll måttet enligt deras kriterier, varav "kycklingbloggen" var en av dem. Sedan började en ny omröstning av folket bland finalisterna och där har jag nu klivit upp på bronsplats!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Taste like chicken Finalist

Taste Like Chicken har blivit framröstad som en av tio finalister i kategorin Bästa Asienblogg. Släpp OS-ringarna en stund och hjälp mig nu fram till en pallplats genom att rösta igen!
 
 
 
Travel Blog Awards 2013! Med ett hotell nära city slipper du besvärliga transportförbindelser - hitta ett bra boende hos oss!
 
 
 
 
 
 
 
 

Ny resa feb -14

Ett litet avbrott i Tokyo-bonanzan här. På grund av, eller tack vare, sakernas tillstånd i magtrakten så har vi varit tvungna att företa oss en resa i östlig riktning med avfärd inom en snar framtid.
 
Bokade med KLM häromdagen. Pris 6600:- / person.  (exakt samma pris som för exakt 20 år sedan när jag och brorsan bokade första resan till Asien. Då med Alitalia.) Ett riktigt klipp tycker jag, korta byten och bra avgångstider.
 
 
 
 
Det blir direkt en inrikes med Thai Airways ner till Krabi för vidare transport ner till Lanta och beachen för avnjuta en kall Chang. Innan hemfärd så blir det en sväng till Hjärter Dam's hemby No Mc Fly, och naturligtvis en eller ett par hotelltestarnätter i Bangkok. Jag har redan bokat in oss på maffiga Okura Prestige där vi ska bo innan hemresan. Jag hade några bonuspoäng att lösa in på Hotels.com's rewardprogram, samt en boka-tidigt-rabatt, vilket fick ner priset från 1700 SEK till under tusenlappen. Inklusive frukost.
 
 
Okura Prestige bird view...
 
 

Homeikan - Hundraåring i Tokyo

Homeikan är ett över hundra år gammalt så kallat Ryokan. Ett klassiskt japanskt boende med tatamimattor och futonbäddar. Eftersom jag gillar japanska prylar så var en övernattning här ett självklart val på senaste Tokyotrippen. Utmattad av sjukdom tog jag mig från mitt hotell i Shibuya med metron hela vägen genom Tokyo upp till Kasuga Station som ligger ca femhundra meter från Homeikan.
 
 
Homeikan Entrance.
 
När man kommer in i lobbyn så känner man verkligen att man kliver tillbaka i tiden. Här har tiden stått stilla och allt det gamla bevarats... äh va fan, det här låter ju som en charterkatalog från 80-talet. Allt var i alla fall gammalt och gediget och det enda som egentligen var modernt här var det livsnödvändiga free wifi.
 
 
 
 
 
Både lobbyn och rummen värmdes upp med hjälp av gasolkaminer då det var nollgradigt utomhus. Januari verkade också vara lågsäsong och det var inte många gäster här under min vistelse. Bara skorna på hyllan i lobbyn vittnade om att jag inte var helt själv. Det enda ljudet som hördes var det låga väsandet från gasolbrännarna och knirrandet från golvet när ägarpartet rörde sig i byggnaden. Jag välkomnade tystnaden. Jag behövde vila och bad dem bädda i ordning min futonbädd trots att det var tidig förmiddag.
 
 
Homeikan. 100 år och 100 procent Japan style...
 
 
    
 
Frukost ingår om man betalar extra. Inget gaijin-anpassat tjafs utan riktig japansk variant. Hett grönt te fanns alltid att tillgå på rummet. När jag legat och vilat och skrivit på rummet började jag känna mig lite bättre. Miljön och febern påverkade mig dock och associationerna till Shogun låg nära till hands så jag började utföra fåniga kampsportsmoves för mig själv, naturligtvis iförd den från Homeikan tilldelade yukatanJag blev dessvärre inte erbjuden att "dela kudde" (för övrigt det enda citat jag minns från TV-serien från 1980)  med någon.
 
 
 
 
Interiören på Homeikan var intressant på alla vis. Gemensamma toaletter och tvättutrymmen , men uppdelat på män och kvinnor. Att sitta på en liten plastpall och skopa vatten över sig och tvaga sig noggrant innan man hoppar ner i den lilla "poolen" är verkligen traditionellt japanskt. Jag hoppade dock över det senaste. Inte visste väl jag om vattnet inte blivit utbytt på hundra år.
 
 
 
 
 
"To our guest. Please do not pull the plug in the bathtub after taking a bath. Thank you..."
 
 
 
Homeikan. Morgon och kväll.
 
 
Sammanfattningsvis så kan jag verkligen rekommendera att bo här om man vill prova på traditionellt japanskt boende. Läget är väl inte direkt nära Tokyos attraktioner, men med några hundra meter till metron så tar man sig överallt. Gångavstånd till Tokyo Dome ändå. Homeikan får full pott för atmosfär och känsla. Priset ligger runt 500-700 SEK i dagsläget.
 
 
 

Visa större karta
 
 
Egna hemsidan. http://www.homeikan.com/
En annan. http://japan-rn.com/p/public/ryokan/2010/06/homeikan.php
En till. http://www.japaneseguesthouses.com/ryokan-single/?ryokan=Homeikan
 

Shibuya Excel Hotel Tokyu

Min minnesodyssé genom Tokyo fortsätter...
 
Läget på det här hotellet var egentligen den enda orsak till att jag bokade det. Eller ska vi säga utsikten över Shibuya Crossing. Det här var alltså andra vändan till Japan jag gjorde, cirka tre år efter vistelsen på Park Hyatt som jag nyss skrev om. Hotellet i sig är egentligen inte så märkvärdigt, typ trestjärnigt och dryga tusenlappen per natt utan frukost, men med bra wifi och en skön säng, vilket var en jävla tur eftersom jag låg däckad i århundradets förkylning under vistelsen här.
 
 
Shibuya Crossing.
 
 
Shibuya Excel Hotel Tokyu har en killer view (dödsutsikt) över Shibuya Crossing, som inte bara är världens mest trafikerade korsning för fotgängare, utan även var en frekvent inspelningsplats för Lost in Translation. Det finns naturligtvis inget egenvärde i det, men är man lite insnöad på Tokyo i allmänhet, och filmen i synnerhet så tycker man så klart att detta är ballt.
 
Kuriosa om filmen... 
 
 
Om man tryckte upp sig mot fönsterrutan och spanade åt vänster så kunde man se silhuetten av det heliga Mt Fuji, som för övrigt jag och Eddie misslyckades med att bestiga tre år tidigare. Videon här.
 
Mt Fuji till vänster.
 
 
 
   
Lyfter man blicken lite så ser man skraporna i Shinjuku i bakgrunden...
 
 
Hotellets styrka är alltså läget och utsikten. Det kostar en liten blygsam Yen-slant att uppgradera sig till rummen som vetter närmast ut mot korsningen, och om jag inte minns fel så är de också något större än standardrummen. Hotellets faciliteter hade jag ingen ork att utforska utan tog mig bara ut när hungern avkrävde mig att avlägga visit på markplan. Det finns dock ett köpcenter med allt man behöver i samma byggnad, men jag ville ner på gatan. Så trots snålvinden och januarikylan tvingade jag mig kvar en stund med kameran nere vid korsningen vilket resulterade i den lilla time lapse-videon nedan. 
 
 
Shibya Crossing. Big in Japan med Ane Brun.
 
"...Neon on my naked skin, watching silhouettes
of strange illuminated mannequins..."
 
 
Minns ni förresten den gripande historien om hunden Hachikó? Han står staty nere i korsningen och har nu (öh..2009) blivit en film med Richard Gere i huvudrollen. Hachiko - En vän för livet.
 
 
Shibuya Excel Hotel Tokyu sett nere från korsningen... (snodd bild)
 
 
Ja en liten sammanfattning då. Jag var så matt när jag checkade in så jag minns egentligen ingenting om vare sig service eller känsla, men jag utgår från att som vanligt i Japan så fanns det ingenting att anmärka på.
Hotellet är rankat som nr 5 av 28 hotell i stadsdelen Shibuya på Tripadvisor. Folk verkar vara nöjda med frukosten också.
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 4. Hemtrevliga normalstora rum.
Sängar. 4. Väldigt bra för prisklassen.
Frukost. -. Oprövat pga svår sjukdom.
Läge. 5. Mitt i det myllrande Shibuya.
Utsikt. 5. Mot Mt Fuji, Shibuya och Shinjuku.
 
 
 

Visa större karta
 
 
 
(Inom kort kommer inlägg om Japans kapselhotell, ett hundraåring ryokan, samt bilder från söndagarnas cosplay i Harajuku.)
 
 

Park Hyatt Tokyo

Jag tror det är dags för en liten Japankavalkad igen. Jag följer stadigt den eminenta och lärorika Japanbloggen, och kom åter att tänka på min vistelse på lyxhotellet Park Hyatt när jag läste senaste inlägget "It's Suntory Time".
 
 
Park Hyatt Tokyo. Snodd bild. http://tokyo.park.hyatt.com/en/hotel/home.html
 
 
Jag visste redan när jag såg trailern till Lost in Translation att jag skulle gilla filmen, och när jag köpt DVD:n och sett Sofia Coppolas mästerverk fem gånger på raken så visste jag också att det inte skulle stunda innan jag själv skulle hamna i Japan. Sagt och gjort. Jag sade upp mig och köpte en tågbiljett och tog mig via bl.a. Transsibiriska järnvägen hela vägen till Tokyo. På punkt ett på agendan stod. 1. Bo på Park Hyatt. Kosta vad det kosta vill.
 
 
Neonskyltar i Shinjuku.
 
 
Park Hyatt ligger i den sinnessjuka och fascinerande stadsdelen Shinjuku, även om hotellet inte ligger precis i smeten utan en bit bort i finanskvarteren. Jag hade dock hittat dit med en dåligt handritad karta och en hjälpsam japan som inte hade en aning men som gjorde sitt bästa. Det här var ju lite innan hotellbokarsidorna hade slagit igenom, eller om det var första gången jag bodde på ett så pass fint ställe att det möjligtvis kunde vara så modernt att en hemsida skapats för ändamålet. Jag minns inte så noga, men jag tog alltså en promenad dit från mitt kapselhotell i downtown Shinjuku dagen innan bara för att boka det.
 
 
   
 
 
Naturligtvis kände jag mig fullständigt malplacerad på Park Hyatt när jag checkade in med min slitna ryggsäck och med sura gympadojor på fötterna, men personalen var så pass proffsiga och inte med minsta min visade att de  tyckte att jag gott kunde stanna där jag kom ifrån. Vilken grotta det nu än må ha varit. Men nu var jag framme vid målet, hotellet där Scarlett Johansson och Bill Murray spelade in flera scener från filmen. Det kändes overkligt efter sex veckors resande med tåg och båt från Sverige, Finland, Ryssland, Mongoliet, Kina, samt Sydkorea innan vi slutligen nådde Japans kust en tidig oktobermorgon.
 
 
Bill Murray och min fåniga look-a-like.
 
 
Rummen är utrustade med allt man behöver och lite till, bl.a. ett gäng småflaskor med finwhisky som Bowmore och liknande. Sängen var så skön att jag vägrade resa på mig på ett par timmar när jag provlåg den, och den är fortfarande den skönaste hotellsäng jag sovit i. (Nästskönast är sängarna på Muse i Bangkok.) Hela hotellet var så fantastiskt och jag lämnade heller inte byggnaden under det dygn jag bodde där.
 
 
 
 
Poolen var precis så soft som i filmen, och förutom mig så var det endast två till där. Jag simmade några längder och tog en tupplur i vilstolarna och drömde om Scarlett. Från panoramafönsterna hade man en magnifik utsikt över Tokyos stadsbild.
 
 
Park Hyatt Pool. Snodd bild.
 
 
Servicen och känslan på Park Hyatt var helt enastående och på en nivå som lyxhotellen i Bangkok knappast når upp till. Om man mötte personal i korridoren så visste de vad man hette och de bugade lätt och nämnde en vid namn. "Good afternoon Mr Bradh.." Bradh? Ok, det där med r och l är väl inte så lätt alla gånger. När jag kom tillbaka efter poolbesöket så hade de varit in på rummet och sorterat och staplat upp mynten i snygga högar, och även bytt ut tvål och tofflor som man råkat nudda eller flyttat på.
 
 
New York Grill. Snodd bild.
 
 
Eller som när jag tog hissen upp till den berömda New York Grill  så var det också "Welcome Mr Bradh". Jo man tackar, har ni verkligen koll på alla gästers namn här? Visst var det kul att se dessa inspelningsmiljöer men att stå där med en drink i handen och lyssna på någon jazzsångerska och studera självgoda amerikanska turister som högljutt skryter om sina eskapader i världen är inte riktigt min grej...
 
 
 
 
Frukosten kunde man få serverad till rummet, vilket jag också valde att få. Så här i efterhand kan jag väl ångra det lite, då jag gärna hade studerat hela buffén, men jag kände mig nerklädd bland alla salaryman i sina svarta kostymer. Men det gjorde mig inget att sitta för mig själv i lugn och ro. Under flera veckor hade jag rest med de andra femton personerna och levt med dem dygnet runt och jag uppskattade verkligen att få vara själv igen, och bara glida runt i Tokyo några dagar innan färden gick vidare till Thailand.
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. Normalstora rum med lyxig känsla.
Sängar. 5. Bäst i klassen. Och världen.
Frukost. 4. Utgår från att buffén är en 5:a.
Läge. 3. Lite för långt från Downtown Shinjuku.
Utsikt. 4. Beror lite på väderstreck.
 
 
Slutbetyget blir ändå en solklar femma. Intrycken från Park Hyatt består och det var värt varenda krona. Jag minns att rummet då kostade ca 3500 spänn, och resten av konsumerandet av mat och dryck lossnade på ca 1500, så visst smakade det lite i lädret vid utcheckningen.
 
Park Hyatt är också rankat som nummer 1 av 68 hotell i stadsdelen Shinjuku hos Tripadvisor.
  
 

Visa större karta
 
 
Bonusbild.
Scarlett Johansson - Lost in Translation
 
 

Amphawa 3 - Hotell Baan Na Bang Chang

Tredje och sista inlägget från Amphawa får handla om resorten vi bodde på helgen vi var där. Stället var helt öde sånär som på ägarparet när vi anlände vid lunchtid på fredagen. Eftersom Amphawa endast lever upp på helgerna så verkar de flesta resorter stå tomma under veckorna, och har den största beläggningen mellan lördag och söndag då Bangkokianerna letar sig hit.
 
 
 
 
 
Baan Na Bang Chang var verkligen en stilla oas med trevliga bungalows placerade runt en vallgrav som var fylld med stora karpfiskar. Ägarna och papegojorna fick oss verkligen att känna oss välkomna. Moppe och thaifrukost ingick i det facila rumspriset av 1100 Baht, Något som verkligen lyste upp tillvaron ytterligare var att de även hade en Chang-room service där man bara betalade 50 baht för en stor flaska Chang.
 
 
 
Som alla kan se så är den lilla trevliga verandan en ypperlig plats att avnjuta en frostkall Chang på, eller frukosten också för den delen. Att få komma ifrån larmet i Bangkok en helg och bara sitta här och lyssna på ljudet från djungeln var verkligen en lisa för själen.
 
 
 
 
 
I sann hotelltestaranda så känner jag mig manad att recensera rummen lite grann. Här finns egentligen hela sortimentet av TV, AC, kylskåp och varmvatten. Sängarna är väl helt ok för det priset. Frukosten är ju så klart thai style eftersom väldigt få faranger hittar hit, men ägaren gjorde sitt bästa för att hitta något som skulle passa en västerlänning och tog moppen en sväng för ändamålet. Naturligtvis fanns inget riktigt kaffe här, men det gör ingenting eftersom det är så jäkla mysigt här att man inte tänker på den annars så viktiga detaljen.
 
 
Frukost levererad till verandan...
 
 
Man känner sig verkligen välkommen här och man trivs på Baan Na Bang Chang. Många hotell i Bangkok borde skicka hit sin personal för ett studiebesök, typ hälften på Muse Hotel och de flesta på Salil Thong Lo. Tyvärr hittar man inte  Baan Na Bang Chang på de större bokningssidorna, men jag har hittat en site på thai, samt ett par facebooksidor.
 
http://www.amphawatoday.com/home/baannabangchang/index.htm 
 
https://www.facebook.com/Baannabangchang.amphawa
 
https://www.facebook.com/baannabangchang.ampawa
 
Baan Na Bang Chang ligger lite avsides för sig själv, men med moppen tar det bara ett par minuter att åka in till Amphawa Floating Market. Vill man inte bo här så verkar Agoda ha flest alternativ av de stora bokningssiterna.
Runt Amphawa finns flera flytande marknader och andra mer eller mindre intressanta sevärdheter. 
 
 

Visa större karta

Amphawa 2 - Maeklong Train Market

Maeklong Train Market hade jag varit sugen på länge, så med det korta avståndet från Amphawa så tog vi vespan in till den myllrande väldigt thailändska staden och försökte hitta tågstationen. Jag vid styret med en plasthjälm på huvudet och febrilt flackande blick för att hålla koll på trafiken runt mig, och Hjärter Dam på bönpallen fäktandes till höger och vänster med armarna.
 
Det märkvärdiga med den här marknaden är att den är lite speciellt placerad och att det kommer ett tåg lite då och då. Typ flera gånger per dag.
 
 
-Har ni färskpressad apelsinjuice här?
-Ja visst, lägg apelsinerna på spåret bara och vänta en stund.
 
 
  
 
 
Maeklong train market är inget tillrättalagt turistjippo på något sätt, utan en helt vanlig thaimarknad förlagd på ett ställe där de tydligen ansåg att det fanns plats nog att kränga både grodor och grönsaker. Att tågen tutar förbi med jämna mellanrum verkar alltså inte vara ett hinder, och har på så sätt lockat till sig en del turister i den för övrigt ganska ointressanta staden. Ja, åtminstone för den vanlige dussinturisten som längtar efter en chicken cashew nuts till lunch.
  
 
 
Faktum är att det var ganska svårt att hitta något farangvänligt att äta alls. Vi slog oss ner på en sopprestaurang alldeles vid spåret för att ha första parkett när tåget väl skulle komma. Det fanns bara två alternativ på menyn. Soppa med grisinälvor med ett halvt ägg, eller, soppa med grisinälvor utan ett halvt ägg. Eftersom vi var hungriga tog vi det förstnämnda. Jag åt äggen och Hjärter Dam förbarmade sig mer än gärna över inälvorna. Naturligtvis med ett par matskedar torkad chili som grädde på grismoset.
 
 
 
 
Tyvärr blev vi tvungna att flytta på oss eftersom tåget dröjde och fler vill äta av de delikata inälvorna. Vi fick trycka in oss i en smal passage och försöka stå där. Fler turister blockerade vägen för de förbipasserande thailändarna som bara försökte ta sig fram i vardagen, för dem var ju det här inga konstigheter, men jag blev som en liten pojke och tyckte att det var mer spännande än att vänta på tomten.
 
 
-Kan man få en halv durian?
-Ja, lägg den på spåret bara.
 
 
Jag hade som sagt bara mobilkameran med mig på den här trippen, men jag lyckades filma några halvsuddiga sekvenser i alla fall. Jag lyckades även radera det bästa klippet av misstag vilket jag grämde mig över resten av dagen, men det blev en liten filmsnutt av det åtminstone. 
 
 
 
 
Från Amphwa Floating Market till Maeklong Train Market är det ca 8 km, och är man van att köra moppe så går det bra att köra sträckan själv. Annars kan man kanske ta en taxi, men det brukar vara lättare sagt än gjort på platser som de här.
 
 

Visa större karta

RSS 2.0