Bokat Bangkok in blanco

Med trötta och blodsprängda ögon så klickade jag till slut på Bekräfta köp. Så var ännu en resa till Thailand bokad och betald. Timmen var sen och jag kunde äntligen gå och lägga mig, och ruva på överraskningen till nästa morgon.
Trodde jag.
 
En molande känsla av att något inte stod rätt till gjorde att jag kollade igenom bekräftelsemailet från Supersavertravel en gång till innan jag stängde av datorn. Och då pang såg jag det. Blodet rusade upp och bultade nästan sönder tinningarna på mig. Jag hade inte skrivit in mitt andra namn i bokningen, och matchade alltså inte namnet i passet. Jag hade varit alltför fokuserad på att få Juniors och Hjärter Dams uppgifter rätt, (hennes tidigare thainamn står fortfarande i passet och det innehåller en massa "c" och "h" på ologiska ställen) och helt missat mina egna uppgifter. Varningsorden ekade i skallen på mig, "Namnet på biljetten måste överstämma exakt med namnet i passet...". Jag var helt plötsligt klarvaken igen.
 
 
Vad betyder "vanligtvis"..?
 
 
Hur fan vrider man tillbaka tiden fem minuter? Kommandot Återställ datorn till en tidigare tidpunkt fungerade ju så klart inte i det här fallet hur mycket jag än önskade det. Skulle jag få lov att köpa en till biljett? Tog en ny snus och började googla frenetiskt efter liknande fall, läste forumtrådar, hittade hatmail till Supersavertravel och formulerade ett eget, fast ett snällt och vädjande förstås som den pacifist jag är. Blev inte lugnare.
 
 
Skymning i Änglarnas stad. Kanske vi ses. Taget från Red Sky på Centara Grand (Mars -15)
 
 
Jag hade två alternativ att välja på. Köpa en ny biljett med korrekt ifyllt namn, eller, ansöka om ett nytt pass där mitt andra namn inte står med, men det skulle säkert inte passpolisen gå med på insåg jag, så först var jag tvungen att göra en namnändring hos skatteverket och sedan ansöka om ett nytt pass. Vad skulle det kosta jämfört med en ny biljett? Jag beslutade att reda ut soppan innan jag berättade något för närmast anhörig. Det snurrade. Jävla sopa sade jag till mig själv och gick och lade mig.
 
 
December vid Siljans strand kanske inte är så tokigt ändå...
 
 
Tog ändå upp telefon och skickade ett meddelande till hon som låg bredvid mig, så hon skulle få en rolig överraskning nästa morgon.
 
 
Märkte att hon vaknat. Junior också som började skratta och klättra runt i mörkret. Kunde inte hålla mig så klart utan berättade direkt att jag bokat biljetter till Thailand. Men skulle absolut inte yppa ett ord om min fadäs med namnmissen. I nästa andetag sa jag "But I made a small mistake.." och berättade allt i alla fall.
Sedan somnade jag och märkte bara vagt att Hjärter Dam gick upp för att inte gå och lägga sig igen den natten. Alltför exalterad att snart få åka till hemlandet igen. Klockan var ett.
 
Hennes Facebookstatus i morse var lite lustig:
 
Fritt översatt: Att det precis har smällt en bomb i Thailand hindrade inte min man att boka biljetter dit, eftersom snön i december skrämmer honom mera...
 
 
Faktum är att folk redan börjat avboka resor dit i vinter, och hon har en kompis som har hotell i Krabi som berättat att gäster avbokat sina rum nu efter bomben i Bangkok. Men jag vet hur det är, folk glömmer så fort så snart är det fulla plan till det leende landet igen.
 
 
Förresten, under dagen har jag fått lugnande besked om andra resenärer som aldrig haft problem med att bara skriva ett av namnen i bokningen, alltså inte hela så som det står i passet.
 
Om det är någon som blivit nekad att gå på flyget på grund av detta så får ni gärna kommentera inlägget. Men även om det gått bra trots det.
 
(Vi flyger med Emirates för ca 5000 SEK per skalle. Juniors biljett kostade 85 SEK. Bortskämda unge.
 
 
 
 
 

Japans kapselhotell

Japan ramlar över mig med jämna mellanrum - som nu till exempel - och jag hade ett utkast från tidigare som aldrig blev färdigskrivet. Drog sonika på mig yukatan och knöt ihop både rem och text.
 
Japans kapselhotell vänder sig egentligen till sent arbetande "salarymen" som inte orkar/kan/vill åka hem efter en lång arbetsdag. Dessa är ett utmärkt och spännande budgetboende för icke-klaustrofobiska turister också, och det finns vissa där kvinnor också är välkomna, men man bor oavsett åtskilda på olika våningar. Jag har provat ett par olika i Tokyo, i stadsdelarna Shibuya och Shinjuku, samt ett i Fukouka i södra Japan. Det kostar ca 4000 Yen för en övernattning, vilket är ca 300 svenska spänn.
 
 
 
Kapsel i Shibuya. Lätt att hitta.
 
 
Proceduren är enkel. Man checkar in, tar av sig dojorna (precis som på svenska dagis finns det en tydlig skogräns) och får en nyckel till ett litet skåp där man kan låsa in värdesakerna. Som turist får man helt enkelt lämna ryggsäcken utanför gravkammaren eller hur man nu upplever sitt lilla kryp-in. Eller om man är en spinkis kan man ju med fördel lägga väskan bredvid sig.
 
 
 
 
 
Gemensamma toaletter och tvättutrymmen finns antingen på samma eller en helt annan våning, och det finns alltid lånetofflor till hands. De är också alltid för små för en svensk 43:a. Det finns så klart automater med förfriskningar på varje våningsplan eftersom det i Japan finns automater precis överallt som säljer precis nästan allting.
 
 
 
Tofflor och öl...
 
 
Compact living...
 
 
 
Kapsel i Shinjuku. Svår att hitta.
 
 
På första resan till Japan -07 så hade inte bokningssidorna på nätet slagit igenom riktigt, så vi var hänvisade till Lonely Planet för att hitta detta undangömda kapselhotell. Vi hade gått förbi här flera gånger innan vi såg skylten som hänvisade till kapslarna några våningar upp.
  
 
Kuvös för vuxna...
 
 
Den gången var det sista natten med Eddie innan våra vägar skildes åt, vi var i Tokyo igen efter en tripp ned till Beppu i södra Japan. Resten av gänget från Rosa Bussarna som jag hade rest med i sju veckor hade flugit hem veckan innan. Dagen efter natten i kuvösen drog Eddie till Okinawa och jag fann det för gott att bo en natt på det ståndmässiga Park Hyatt där Lost in Translation spelades in. För att kompensera upp tillvaron så att säga. Det kan man läsa om här: Park Hyatt Tokyo
 
  
Neon i Shinjuku, Tokyo. Japan 2011.
 
 
Här är förresten en video från Beppu. (Contains nudity)
  
 

Under floden

Böckerna Under Floden, Samnang Tiggarpojken och Sista Färden utgör Staffan Nordstrands dokumentära romantrilogi på nästan sammanlagt 1500 sidor. Dessa har jag klämt nu under sena sommarkvällar när Junior och Hjärter Dam gått och lagt sig.
 
 
 

"Bakom turistparadisens fasad finns en grym värld av trafficking och tvångsprostitution. Under floden bygger på verkliga livsöden. Personerna i boken har fått andra namn, men alla platser finns i verkligheten som de är beskrivna i boken. Under floden är första delen i en kommande trilogi. Del två lyfter fram handeln med gatubarnen..."  /Adlibris
 
 
Jag kan absolut rekommendera bokserien. Den är lättläst och medryckande även om den bitvis är brutal och skrämmande. Rent språkmässigt har den kanske vissa brister, men det gör inget eftersom man inte kan sluta läsa. Nordstrand väver även in historia och fakta på ett hyfsat naturligt sätt i handlingen, och man får en hel del aha-upplevelser. Sedan är det ju alltid intressant när man känner igen sig rent geografiskt, och jag gillar när författare namndroppar mängder med platser, gator och hotell som man vet var de ligger. Jag har ju varit i de flesta städer som omnämns i böckerna, som Luang Prabang, Chiang Mai, Bangkok, Phnom Penh, Phuket, Vientiane samt färdats ner för Mekongfloden.
 
 
Flodentrilogin är verkligen en väckarklocka för de som tror att Sydostasien bara är leende människor som lever i samförstånd med varandra och ser till att turisterna har det bra i sina solstolar på stranden. Det är som jag brukar säga; Strandresorten är bara en kuliss, vad som händer bakom är något helt annat...
 
 
Förresten, här är en länk http://www.beewithus.com/vad-ar-bee-with-us/ om man vill hjälpa till mot trafficking.
Bee är för övrigt en av huvudkaraktärerna i flodentrilogin...
 
 
 
 
Mekongfloden, Laos. 2009
 

Tandläkare i Bangkok

Om man mår fan i käften kan man gå till en måå faan (läkare tand, alltså tandläkare..) i Bangkok, eller vart som helst i Thailand för den delen. Det är betydligt billigare än i Sverige och kvaliteten är inte ett dugg sämre så länge man går till rätt ställen. Oftast privatkliniker. Jag har kollat in tre ställen i Bangkok och ett på Ko Lanta.

 

 
 
 
Dental Spa. Har på något sätt förenat ytterligheterna tandvård och Spa. Fin lobby med vattenfall och annan rekvisita som höjer priset på behandlingarna. Proffsig personal. Ligger på Sukhumvit Soi 19. BTS Asok. Den här kollade jag in för fyra år sedan och fick en gratis undersökning efter jag viftat med ett falskt journalistleg från Khao San Road. En lagning skulle kosta 1500 Baht, men gaddarna var alla hela så det behövdes inte.
 
 
 
 
Betty Smile Dental Center. Det här stället hittade vi på Svenne banan-shoppingcentret MBK. BTS National Stadium. Beläget på 6:e våningen om jag inte missminner mig. Jag var själv lite skeptisk till det här stället men Hjärter Dam tvekade inte en sekund och fick en tid direkt. Kom ut en stund senare berikad med en amalgamfyllning och 800 Baht fattigare, och frågade om inte jag också skulle ta en behandling. Amalgam tänkte jag och sa att det slutade vi nog med i Sverige för många år sedan, och att jag ville nog ta mig en funderare först.
 
 
 
 
 
Faktum var att jag faktiskt behövde laga ett hål och hade för avsikt att göra det i Bangkok. Av en slump hade jag fått en kallelse till Folktandvården dagen innan vår avresa så jag hade fått reda på vad som behövde göras. Borttagning av tandsten och fixa ett hål.
 
Jag hade samma morgon googlat tandläkare i Bangkok och visste att det fanns ett par stycken som verkade mer trovärdiga alldeles bredvid MBK, på Siam Square-sidan. Vi gick dit och bokade en tid. Fick komma redan nästa dag.
 
 
Siam Family Dental Clinic. (BTS National Stadium el. BTS Siam) Det här stället gav ett mycket proffsigare intryck än det på MBK kan jag säga. Engelska kunde de också, och hade farangkunder varje dag. Jag berättade för tandläkaren att jag precis gjort en undersökning i Sverige men bad henne göra en också för att se om de var av samma uppfattning. Det var de. Allt var klart på mindre än en timme. Tandsten 950 Baht och hålet kostade lika mycket, 950 Baht. Amalgam var det inte ens snack om så det behöver man inte vara orolig över. Lobbyn ligger på markplan och har sköna soffor man kan sitta och hänga i. Kliniken ligger någon våning upp och såg stor ut, så det verkar som de har stor kapacitet. Det här stället rekommenderas. Karta och hemsida bifogas.
 
 
 
 
 
 
 
På Ko Lanta finns ju också privatkliniken Lanta Dente där jag provat på att bleka tänderna. Det kan man läsa om i det här inlägget "...Jag vaknade till av att någon smekte något sött och lent på mina läppar. Hade jag slumrat till här av alla ställen? Verkligen otippat. Jag öppnade ögonen försiktigt och tittade upp i tre thailändska leenden. Så nära..."  forts. Love me Tender..
 
 
 
 

Centara Grand at Central World

Jag har länge haft span på Centara Grand, alltså hotellet med den snygga takbaren Red Sky. Beläget i ena änden av centrala Bangkoks största shoppingkomplex. Vi bokade in våra tre sista nätter här på senaste resan. Priset lite i överkant, men jag hade en rabattkupong från Hotels och valde också bort frukosten som verkade vara orimligt dyr. För ordningens skull så var jag tvungen att ändå prova den första morgonen.
 
 
 
 
 
Centara Grand är väl egentligen ett konferenshotell med stora utrymmen för mässor och dylikt. Jag kan tycka att det var något opersonligt även om personalen var väldigt gulliga så länge vi hade Junior med oss. Lobbyn är belägen på 7:e våningen. Stor och stilren med högt i tak. Befinner man sig ute på gatan och bara vill ta sig upp till baren kan det nästan vara lite svårt att veta var man ska gå för att komma rätt.
  
 
 
 
Hotellet stod färdigt 2008 och är Bangkoks 4:e högsta byggnad med sina 235 meter. Trots att det är relativt nytt så tyckte jag att rummen redan kändes lite slitna. Lite defekter här och där. Rummet vi bodde i (standard) var ganska litet och med all våran packning utspridd i rummet fanns det inte mycket utrymme kvar att dansa runt på. Den vanliga inredningen med skrivbord och endast en liten fåtölj bredvid fönstret. Morgonrockar saknades dock helt. Inte så viktigt kanske men på ett hotell i den här klassen borde det finnas. Enkelt och pålitligt wifi i alla hotellets utrymmen.
 
 
 
 
Minibar, som vanligt utan Chang (fattar inte vad lyxhotellen har emot världens godaste öl). Utsikt mot Siam Paragon och ner mot poolen. Provade också en burgare på room service som var godare än den såg ut men egentligen inget extra med den. Bästa burgaren jag ätit i Bangkok var för övrigt på restaurangen Hyde & Seek.
 
 
 
 
Badrummet var däremot rymligt med både badkar och cylinderformad duschhörna. Öppningsbara fönster in mot rummet med möjlighet att ligga i badet och blicka ut mot Bangkoks skyline, och sina rumskamrater också.
 
 
 
 
Jag gillade verkligen poolen som är ganska stor, med många solsängar runtom i både sol och skugga. Inte så välbesökt med tanke på hur många rum som finns på hotellet. En trevlig cafeteria/restaurang i direkt anslutning, samt ett stort gym och omklädning med en alldeles ljuvlig ångbastu. Poolområdet får högsta betyg och är nog bland de bästa i Bangkok. Möjligtvis lite loj personal.
 
 
 
 
 
Jag provade som sagt var frukosten en morgon. Stor matsal med stort utbud. Olika brödsorter och ost men som vanligt utan någon form av rökt skinka, något som Thailand är generellt dålig på. (Undantaget är Lebua som har en fantastisk variant). Något nytt som stack ut var bacon gjord på nötkött, och jag fattar varför jag aldrig sett det förut. Den var segare än en skosula och i det närmaste oätlig. Sushi saknades helt, åtminstone såg jag ingen. Lokalen är annars hyfsat mysig, trots sin storlek. Men en walk-in-frukost för drygt 900 baht är på tok för dyr, särskilt som man har hela Central World inom en armlängds avstånd. Problem där är dock att de öppnar först klockan tio, så tipset är att gå ner och handla lite bakverk och juice i affären kvällen innan så man har lite nödkost på rummet när man vaknar.
 
 
 
 
 
 
 
Centara Grand stoltserar ju med en av Bangkoks mest iögonfallande takbarer med sina spektakulära bågar som skiftar i olika färger. Uppdelat i två etager med restaurangdelen nere och baren en trappa upp för de som bara precis som jag bara vill ta en drink och ta lite snygga skrytfoton. Dresscode gäller så klart, men inte lika strikt som på den mer kända Sirocco med sina skovakter vid hissen. Red Sky är också större och med sittgrupper, och inte heller lika välbesökt som Sirocco, så även om det är mycket folk så får man ändå en sittplats.
 
 
 
 
 
Centara Grand har nog också Bangkoks coolaste vinkällare eller vad man ska kalla det. En ovalformad helglasad variant som sträcker sig över ett par våningar där sommelieren använder sig av rep och sele för att vinscha sig upp och ner för att hämta flaskorna.
 
 
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 3. Standardstorlek. Vissa skavanker. Inget märkvärdigt.
Sängar. 4. Något bättre än Eastin. Kuddarna perfekta.
Frukost. 4. Fanns nog allt man behöver. Tyvärr ingen uteplats. Dyr.
Läge. 5. Direktanslutning till Central World och nära till BTS Siam.
Utsikt. 4. Området runt Siam. Utsikten från Red Sky en 5:a som erbjuder 360° vy över Bangkok.
 
 
Totalbetyget blir ändå högt, och det här hotellet passade oss bra då vi hade Junior att släpa runt på. Oerhört smidigt att man kan ta sig ner på Central World en kort sväng utan att behöva gå ut och svettas på långa promenader för att ta sig någonstans. Vi flaxar ju inte runt på en massa sevärdheter och sånt längre. Vi shoppar lite och äter framför allt. Central World har växt i mina ögon nu när man fick tid att kolla runt mer. Tidigare var det bara för stort och svårnavigerat. Många trevliga restauranger på 6:e och 7:e våningen. Så gillade jag poolen också som sagt var, något som jag tidigare inte fäst så stor vikt vid. Men med en fem månader gammal dreggelklump i bagaget så omprioriterar man väl antar jag.
 
 

Eastin Grand Hotel

Efter mycket velande fram och tillbaka så bokade jag ändå Eastin Grand Hotel. Beläget på tråkiga Sathorn Road utan någonting intressant i omgivningarna på gångavstånd. I och för sig så är välrenommerade restaurangen Blue Elephant (med Bangkoks kanske mest kända matlagningskurs) närmsta granne med hotellet. Avgörande var nog ändå ett rimligt pris och direktanslutning till BTS Surasak, så man behövde inte ens gå ner på gatan för att ta sig mellan himmelståget och hotellet.
 
 
Eastin Grand Hotel från BTS Surasak
 
 
 
 
 
Lobbyn var stor och trevlig med loungekänsla, sköna sittgrupper och en snygg bar. Snabb incheckning och leverans direkt av bagaget av glada killar som blev utan dricks då vi inte hade hunnit växla än. På thailändskt manér där ingen får förlora ansiktet så skrev Hjärter Dam upp deras namn för att överlämna en slant senare.
 
 
 
 
 
Vi fick direkt ett bra intryck av hotellet som hade personal där alla verkade ha gått charmkursen, eller om det berodde på att vi hade Junior med oss som fick alla att gulla med oss. Men faktum är att Eastin har en familjeinriktad profil med bland annat en våning med ett lekrum som hade fått vilken unge som helst att go crazy. Vid frukosten åkte det direkt fram en barnstol med tillhörande tallrik och andra plastattiraljer som dreggelklumpen genast viftade ner på golvet.
 
 
 
 
Rummen var av standardstorlek typ Scandic och blev inte alls rymligare av att Junior beställde in en barnsäng bara för att det var gratis, även om han inte hade några som helst planer på att sova i den. Vi fick ett rum ganska högt upp med utsikt mot Sathorn Road och nya skrytbygget Maha Nakhon som kommer bli Thailands högsta byggnad, och alltså slå Bayoke med ett fåtal meter.
 
 
   
 
 
Eastin hade ett soft poolområde som var populärt bland gästerna. Infinityvariant med utsikt mot floden och spökskrapan Sathorn Unique.
 
 
 
 
Som vanligt serverades Changen i plastglas som gör att den smakar så mycket sämre. Men nötterna var goda.
För övrigt så funkar wifi väldigt bra och okomplicerat på hela hotellet. Bara att logga in en gång när man checkar in, sedan funkar det hela tiden under vistelsen utan nya inloggningar och lösenord när man varit ute på stan. 
 
 
 
 
Frukosten var bra och ungefär som man kan vänta sig på ett hotell i den här prisklassen. Inga direkta överraskningar, men de hade åtminstone fått ett par olika ostar på buffén, något som de tidigare fått lite klagomål för på Tripadvisor. Bra mix av farang och asia style, och Hjärter Dam gav högsta betyg till nudelstationen. Hotellet ligger för nuvarande på 9:e plats (av 776) på hotell i Bangkok, och det nästhögst rankade jag bott på där, efter Okura Prestige som vi bodde på förra året. Ja, om man nu inte räknar in Hansar som har ramlat ner från 5:e till 17:e plats sedan vi bodde där i september 2013.
 
 
 
 
 
 
Underbar personal också som turades om att hålla i dreggelklumpen.
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 4. Standardstorlek men mysiga.
Sängar. 4. Möjligtvis hade jag önskat lite mjukare, men kuddarna helt perfekta.
Frukost. 4. Fanns det mesta man behöver. Saknar dock uteplats.
Läge. 4. Direktacess till BTS Surasak höjer betyget, men omgivningarna är inget vidare. Gångavstånd till floden om man inte behöver bära på en 10-kilosklump.
Utsikt. 3. Sathorn Road typ och Bangkoks skyline. Högt upp är alltid bra antar jag
 
 
Slutbetyget blir ändå högt och Eastin Grand Hotel lämnade en positiv känsla efter sig. Främst tack vare den goda servicen på alla plan. Jag kan absolut rekommendera det här hotellet. Det enda som vi inte var så nöjda med var maten vi beställde på room service. Jag beställde troget en burgare och mitt sällskap en som tam. Det var snyggt  upplagt och så, men smakade egentligen inget vidare. Men trots detta så är det mesta toppklass och dessutom prisvärt.
 
 
  
 
 
 
 
 
Inom kort kommer en recension på Centara Grand at Central World.
  
 

Hem till byn - Andra säsongen

Jag var allt annat än utvilad när vi närmade oss hennes hemby No Mac Fly. Efter första natten så var kroppen åter inställd på svensk tid och jag hade inte somnat förrän efter tretiden, och sedermera väckt av Junior innan gryningen. Det var alltså en dålig start. Det är svårt att vara social med bara ett par timmars sömn i bagaget, men den här gången var det åtminstone inte jag som stod i fokus för familjens nyfikenhet. De hade väntat länge på Junior. Barnbarnet. Född i annat land långt borta. Hela familjen med respektive var samlad, och med oss så var vi elva stycken under samma tak. Fem dagar skulle vi stanna innan vi åkte vidare till beachen. Lanta. Doften av hav, livselixiret för en frusen nordbo. Jag räknade dagarna.
 
 
De är gulliga, hade köpt en ny säng till oss, men alldeles för hård för att erbjuda någon skönhetssömn. Placerad nere i vardagsrummet eftersom den var för otymplig för att baxa upp på övervåningen. Ett myggnät som enda avskiljare mellan husets aktiviteter och den egna privata sfären. En prövning för en självständig svensk som är van att bestämma dagordningen själv. Ännu en natt följde utan sömn och på morgonen var jag trött och stel i hela kroppen. Hade jag legat på kaklet? Hjärter Dam var redan uppe, och jag låg själv kvar med Junior och försökte vinna några minuter till för någon slags återhämtning. Så ett litet gny från den lille och skuggorna tornade upp sig bakom myggnätet. Alla redo att ta sig an barnpassningsrollen. Naturligtvis var jag tacksam för detta, men jag behövde själv en balja kaffe och något slags lyckopiller innan jag kunde umgås.
 
 
 
 
Jag hade ingen energi kvar och det skulle snart visa sig på allra sämsta sätt. Jag hade dessutom helt tvärt upphört med snusandet inför besöket hos svärföräldrarna för att visa mig som den goda måg som jag inbillade mig att jag var. Eftersom jag i det närmaste helt hade befriats från att ta hand om Junior så fick jag tid att reflektera över sakernas tillstånd. På väggen bredvid ett porträtt på Kungen hade ett tiotal gamla foton på Hjärter Dam satts upp. Yngsta dottern som hade flyttat till ett annat land. Favoriten? Inga foton på syskonen. Kunde jag ana en viss avundsjuka? Jag kände ett slags vemod över hela situationen. Värmen var tryckande. I buskarna spelade cikadorna outtröttligt sin sång.
 
 
Familjen sitter samlade runt Junior som sover i hängmattan. Jag orkar inte umgås. Har inga krafter kvar. Går istället upp på övervåningen. Smyger barfota på det blankslitna teakgolvet. Solen strilar in genom glipor i de stängda fönsterluckorna. Jag gläntar på dörren till min frus gamla flickrum. Vi har inte varit där på ett och ett halvt år, men allt har lämnats orört sedan dess. Ser mina kvarlämnade halstabletter på en hylla. Djungeloljan likaså. En pocketbok, Ozzys självbiografi. Fotot på Hjärter Dam som tonåring som jag hade som bokmärke. Jag stoppar det i fickan. Går ner igen.
 
 
Jag sätter mig bredvid min fru på den hårda soffan i ädelträ, och försöker med mina sista krafter uppbringa något slags leende, men det ser antagligen bara tillgjort ut. Junior gungas allt för fort i hängmattan. Ena armen och benet hänger utanför och jag blir orolig att han ska ramla ur och landa på kaklet. Jag säger inget. Orkar inte. Känner mig asocial. Introvert. Frustrerad. Alla mina depåer blinkar rött. Jag är helt under isen. Någon ser min ängsliga blick och frågar. Hjärter Dam översätter. Ingen fara svarar jag utan att flytta blicken från hängmattan som far fram och tillbaka, nästan hypnotiserande. Golvfläktarna surrar.
 
Så händer det. Ena knuten till hängmattan går upp och Junior landar med en duns på golvet. Fallet är egentligen inte högt. Ett par decimeter kanske, och i hängmattan ligger han på ett täcke, men det vet jag inte just då. Men det brister inom mig. Jag kan inte kontrollera det, jag har inget motstånd kvar att hantera det. Gråten tar sats ända nere från bröstkorgen och växer sig upp och närmar sig tårkanalerna. Jag måste ut, bort från huset. Reser mig hastigt, öppnar grinden som håller hundarna ute, hoppar i tofflorna och går iväg med raska steg men utan mål. Ingen säger något.
 
 
 
 
Jag lugnar ner mig ganska snabbt, men vet inte vart jag ska ta vägen. Vågar inte gå tillbaka. Jag skäms, och förstår någonstans att jag antagligen har brutit mot någon thailändsk oskriven regel. Oklart vilken. Behöver skingra tankarna. Stegen tar mig till det synes övergivna templet där jag sätter mig på en trappa som är full av fågelskit, men det är det minsta problemet. Jag är förvånad över mitt eget agerande och känner inte igen mig själv. Hur ska jag kunna förklara det här på ett språk jag inte behärskar? Sitter och lyssnar på cikadorna. Ett kungarike för en snusdosa. Efter ett tag dränks ljudet av en moppe som närmar sig. Det är Juniors 11-åriga kusin som kör, med Hjärter Dam på bönpallen. Min räddare. De ser mig inte. Jag ropar. De stannar en bit bort. Moppen blir ivägskickad och hon kommer själv fram till mig.
 
Under promenaden tillbaka förklarar jag att jag bara blev rädd och inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag "waiar" och ber om ursäkt för mitt beteende till mina svärföräldrar och sedan är väl saken i det närmaste utagerad. Juniors reaktion på att hängmattan for i golvet hade bara varit ett förvånat uppvaknande följt av ett gapskratt. Han är så cool. Själv agerar man tydligen som en jävla drama queen. Ta mig fan fånigare än programledaren i Landet Runt.
 
 
 
 
Resten av dagarna i No Mac Fly flöt på i ett sakta men trevligt mak. En mjukare madrass ordnades och vi kunde sova skönt igen. Jag och Hjärter Dam tog själva moppen runt i omgivningarna, vi åkte ner till den stora sjön, och besökte det mystiska Buddhafältet utanför byn. Laddade batterierna.
 
 
I love the smell of rice field in the morning... 
 
 
Länk till första besöket: Hem till byn
 
 

Gräddfil till Bangkok

Jag vänder mig om och tittar uppgivet på Hjärter Dam. Svetten pärlar sig i hennes panna och på överläppen. Junior börjar bli otålig. Jag svär och undrar vad jag gör för fel. Jag har fäst den där bilbarnsstolen så många gånger förr men får fan inte till det nu. Bältet kommer fel hela tiden. Räcker inte till. Den vänlige chauffören gör tafatta försök att hjälpa till, men det gör mig bara mer irriterad. Jag har betalat extra för en limousinetaxi för att vi ska få en säker körning från Suvarnabhumi Airport till Eastin Grand Hotel i Bangkok, men nu har jag en fullständig blackout och kan inte ens fästa stolen. Jag har inte sovit en blund sedan vi lämnade Mora dagen innan och kan inte tänka klart. Jetlag. Törstig. Svettig. Safety first tänker jag och gör ett nytt försök. Ger upp och känner att de första hatmailen från Sveriges överbeskyddande lattemaffia redan är på gång.

 

 

 

 

Trafiken är ovanligt lugn den här kvällen och chauffören tar det försiktigt. Junior sitter i mitt knä - precis som jag själv gjorde i min pappas knä under bilfärderna på 70-talet - och tittar fascinerat  ut på de blinkande neonljusen när vi närmar oss The Big Mango som Bangkok ibland kallas.

 

Flygresan som jag hade bävat inför gick ändå rätt bra. Vi fick guldplatserna längst fram och Junior sov i omgångar i våran famn mellan Arlanda och Doha. Korgen på väggen var inte intresserad av att ligga i.

 

 

 

 

Andra flyget till Bangkok var vakentid i dygnsrytmen. Planet var långt ifrån fullbokat och vi fick vi tre stolar för oss själva längst fram. Tre andra spädbarn var också med och samtliga hade plats längst fram. De låg och sussade så sött i sina korgar, men inte junior som lånade ut sin till Svampbob Fyrkant och var själv framme hos flygvärdinnorna och drog sina bästa partytricks.

 

 

 

Pärlor för svin...

 

 

Det är ju första gången jag reser med barn och det har varit en helt ny upplevelse. Junior drar till sig uppmärksamhet hela tiden och de barnälskande thailändarna blir helt galna när de ser honom. Ja det började redan i Doha förresten. Här i Thailand så väcker en så kallad ha sip/ha sip (50/50) eller louk krung (halvt barn) extra stor uppmärksamhet. Mixen thai och farang får ju ett speciellt exotiskt utseende och ofta får de jobb som skådisar och fotomodeller. Men först ska han lära sig hugga ved tycker jag.

 

 

Överallt i Bangkok så har folk spruckit upp i stora leenden när de sett honom. På flygplatsen, hotellet, varuhusen, och på himmelståget har det bildats cirklar runt honom och alla ska klämma och känna på honom. Oh narak na' (Oh så gullig) hela tiden, och det är nästan så att till och med jag har blivit generad trots att jag gillar uppståndelsen och är stoltaste pappan i mannaminne.

 

 

Uppmärksamhet på Dohas nya flygplats...
 

 

En till sak förresten. När man kommer med barn så får man gräddfilen genom flygplatsköerna. I Doha när vi ställde oss i den extremt långsamtflytande kön till säkerhetskontrollen så tog det bara någon minut innan en uniform började vifta med en käpp lite längre bort. Jag tittade upp från min telefon och såg att han pekade på mig. You, you and you sa han och pekade på oss och öppnade avspärrningarna. En annan resenär trodde det gällde honom också men blev abrupt avvisad med käppen och inskickad i snigelkön igen.

 

 

 

 

Samma sak på Suvarnabhumi. Hela den trögflytande massan vid passkontrollen där gled vi lättsamt förbi och hänvisade till ett bås utan kö.

 

 

Det var så skönt att äntligen ha kommit fram och att Junior tyckte det var intressant att resa. Vi var helt slutkörda klockan 21 lokal tid och alla slocknade nästan direkt, även om den lille dreglande klumpen trixade lite och hellre ville räkna bilar nere på Sathorn Road, och jag själv mentalmonterade den där jävla bilbarnstolen hur många gånger som helst innan jag också försvann bort i Bangkokdimman...

 

 

Eastin Grand Hotel. A room with a view...
  

 


Favoriter Ko Lanta Old Town

Jag gillar Old Town och åker ofta dit med moppen. I första hand för maten och lugnet. Inte många turister hittar hit och tuktukarna klarar knappt att ta sig över krönet om man kommer från Klong Nin-hållet. 
 
 
 
 
 
Cee Side är en av stavningarna, Sri Side en annan, men det rör sig om samma restaurang. En riktig pärla som är lätt att missa, men den ligger mitt på huvudgatan i Old Town. Man sparkar av sig tofflorna i entrén som också är ingången till ägarnas bostad och går genom hela rasket, alltså köket, toan, vardagsrummet och vidare ut på ett smalt prång som leder ut till den lilla serveringen på baksidan. En terrass på pålar i vattnet och endast en handfull bord. Mannen i huset är en något loj servitör men gör sitt jobb. Kvinnan är glad och lagar gudomligt god thaimat. Ja, det är ungefär hela personalstyrkan och är man många i sällskapet får man vara beredd på att vänta. Maten lagas i tur och ordning som beställningarna kommer. Thai style alltså och jag rekommenderar att man beställer in flera fat som alla äter av allteftersom de kommer in. Att beställa in egna rätter "farang style" som man själv bara tänkt äta av kommer bara skapa irritation då faten kommer in ett och ett.
 
 
 
Lyckopiller i Old Town, Ko Lanta.
 
 
Det är få som känner till det här stället och ofta så är man enda sällskapet på terrassen. Oerhört rogivande att sitta där och lyssna på kluckandet under de blankslitna träplankorna och spana ut på fiskebåtarna i bukten. Naturligtvis med en Chang eller mangoshake att svalka sig med mellan rätterna. Här kan man sitta lång tid och filosofera över livet och njuta av avståndet till kommersen på Lantas västra sida. Jag tycker Cee Side är en av de där få platserna där Thailand visar upp sin allra bästa sida. Det som vissa kallar för "det riktiga Thailand", med leende thailändare och god och billig mat. Bästa tiden att besöka restaurangen är under dagtid, och helst när det är någorlunda högvatten. Vid ebb så kan man annars kolla ut över träskbottnen och alla krabbor som springer omkring.
 
 
Yam taley  = Spicy seafood salad = Kryddig skaldjurssallad...
 
 
En annan riktig favorit är Beautiful Restaurant som ligger i början av Old Town vid första nerfarten om man kommer norrifrån. Enklare att hitta då de har en stor träskylt utanför, och det var en ren slump att vi stannade till här en gång bara för att svalka oss med en dricka en gång på en av alla dessa moppeturer runt ön.
 
 
Spicy seafood salad, green mango salad och deep fried vegetables. Prozac för själen...
 
 
Det jag såg komma in på faten var verkligen en fest för ögat, och jag bestämde att hit måste vi åka igen och prova maten, och jag har aldrig blivit besviken under något av besöken efter det. Restaurangen är ganska stor och har olika avskilda sektioner. Tyvärr är de lite underbemannade i både kök och servis, och det kan bli lång väntan, men det är värt varenda minut för maten är bland Lantas bästa. Man kanske dock ska skippa att komma hit under Laanta Lanta-festivalen då det är överfullt och väntan kan lätt bli över två timmar innan man får maten.
Deras green mango salad är ett måste här, och även hela fiskar i olika varianter brukar vara en ren fröjd för gommen.
 
 
 
 
 

Ett till tips. Längst söderut i Old Town finns ett ställe som heter Caoutchouc. Det ligger utanför själva huvudgatan, söder om rondellen och piren. Åk förbi bostadshusen där, över alla fartgupp så kommer man till slut till ett jäkligt mysigt ställe dom drivs av en fransman. Jag har aldrig provat maten här men den ska tydligen vara ok enligt tripadvisor där den ligger på plats 35 av 208 restauranger på Lanta. Hit kan man också åka för bara en fika och riktigt kaffe. Och lugnet så klart. Skön miljö både inne, och ute på terrassen på baksidan. Ägaren är tydligen bror med ägaren till populära Shanti Shanti (7:a på Tripadvisor) på Klong Nin.
 
 
Längst ner i Old Town ligger sköna Caoutchouc
 
    
 
  
(En av de mest kända restaurangerna i Old Town är nog Fresh som ligger precis vid piren. Personligen tycker jag den överskattad, men har bara provat två gånger och det gav knappast mersmak.)
 
 
Hammock House
 
För övrigt så har jag ett till tips i Old Town. Om man ska köpa med sig något hem från Lanta så är det en handknuten hängmatta från Hammock House som ligger ganska nära Cee Side. De är inte så billiga och det går inte att pruta, men det är en av mina bästa investeringar och den har fått följa med på många resor runtom i Thailand. Till och med på Svenne bananernas favoritlyxhotell Lebua i Bangkok har jag knutit upp den! 
 
 
Chillin' like a boss. Lebua at state Tower, Bangkok
 

Intanin Lanta

Som en ödets ironi har vi nu bokat det hotell som jag från början var djupt skeptisk och motståndare till när jag hörde om byggplanerna. Men nu var ju det tre år sedan och man kan väl ändra sig. Nu är jag inte längre konkurrent, utan betalande gäst på det nya hotellet Intanin Lanta som byggts på ödetomten bredvid mitt gamla Nature House. Vi såg bilder som en vän postat på Fejan och tyckte det såg fint ut, med rimliga priser inklusive frukost. Antagligen stabilare wifi också än i Nee's blåa hus som vi alltså bokade av. Dessutom nybyggt och fräscht med nya sängar, och barfotaavstånd till stranden. Hjärter Dam ringde direkt ner och förhandlade fram ett bättre pris ändå än vad som angavs på Booking.com's sida.
 
 
Det var då, 2012. Nature House
 
 
För ett år sedan, 2014. Råbygget är uppe och skymmer sikten
 
  
Nu färdigt och öppnat. 2015 (Foto: Sverre B)
 
 
Nu får vi dessutom ännu närmare till Cook Kai som är närmsta granne åt andra hållet och det är också åt det håll som balkongerna vetter. Vägen och stranden i ryggen, vilket också skymtas på bilden nedan. Tidigare hade man alltså en rätt så soft vy ut från loftgången på Nature House.
 
 
A room with a view. Nature House 2012. Nu bara ett minne blott...
 
( Saxat från april -12
 
"...Poletten trillade ner. Var det därför gamnästet hade gjort en helomvändning? De hade fått nys om den planerade byggnationen? Ena dagen ville de ha ett pris på inventarierna, nästa dag erbjöd de en fortsättning på kontraktet.
En byggarbetsplats som granne är det sista man vill ha som hotellägare, och gäster som klagar är den sämsta marknadsföring man kan ha..."
Hela inlägget )
 
 
 
Snart en frukost nära dig. Richeys, Klong Nin Beach. (2014) 
 
 
 

Recept Spicy Moose & Mango Salad

Här kommer en variant på spicy salad som på svenska skulle kunna kallas kryddig älg- och mangosallad.
 
Grundreceptet är samma som spicy beef salad, klicka på länken för receptet.
 
Spicy moose & mango salad
 
Ta en bit filé eller entrecôte av älg. Krydda runt om med salt och peppar och bryn på i en stekpanna.
Kasta sedan in i ugnen på 125°c tills köttet har en innetemp på ca 65°c. Använd stektermometer, vilket är trovärdigare än att mäta tiden i antal urdruckna Chang, som i receptet för Changburgare. Låt svalna lite och skär upp i mindre bitar.
 
Förutom de vanliga grönsakerna så tar man också en mogen mango och skär strimlor av, vilket ger en syrlig och söt touch på den här salladen.
 
En annan ingrediens som ger ytterligare en dimension är att även använda inlagd ingefära, men den får man vara mer försiktig med då den lätt tar över smakerna. Hittas i thaibutiker.
 
 
 
Två hemliga ingredienser för lyckad matlagning. Inlagd ingefära och bladselleri

 
Jag har även upptäckt en till krydda som passar i alla former av Spicy Salad, på thai heter den ขึ้นช่าย, typ kunn chai, eller helt enkelt bladselleri. Ibland hittar man dessa små blad på vanlig stjälkselleri på Ica, men den är för besk. Köp hellre på thaibutik. Och kom ihåg att använda riktig fisksås, nam pla, till dressingen, annars faller alltihopa. De två enda sorterna som duger hittar du i receptet till Spicy Salmon Salad. Blanda sedan ihop rubbet och servera med ris och Chang.
  

Restaurangtips Ko Lanta

Tänkte här helt ogenerat dela med mig av mina bästa restaurangtips på Ko Lanta då jag ofta får frågor om resmålet. Ett axplock bara av öns stora utbud. Från norr till söder.
 
Ko Lanta sunset. Coming soon to a vacation near you...
 
 
Saladan har massor av restauranger och jag har långt ifrån provat alla.
 
Lanta Seafood är den restaurang i Saladan som jag besökt flest gånger. (Ej att förväxla med Saladan Seafood som ligger bredvid). Ofta fullsatt på kvällarna ska tilläggas. Vid entrén har de grillen och alla skaldjur för dagen. Börja med att gå in och få ett bord och säg till servisen att ni vill ha en lapp med bordsnumret. Beställ eventuellt något från den digra menyn också. Spicy seafood salad (Yam taley) är fin här. Gå sedan ut och peka på vad ni vill ha och vilka tillbehör. De brukar ofta rekommendera vad som passar. Det är thai style och man beställer per vikt och delar med hela sällskapet. Inga egna tallrikar så länge man inte beställer från menyn. Musslor, räkor, hela fiskar, you name it. Skölj ner med Chang förslagsvis.
 
 
 
 
 
Klong Dao
 
Det här stället ligger inte på stranden utan uppe vid vägen på raksträckan bredvid gamla ful-ÖB som vi kallar det. Ett riktigt thaihak och ser kanske inte så mycket ut för världen. Först var här bara ett litet hak där de sålde öns bästa Som Tam, men har utökat och fått en meny och ett gäng bord att sitta vid. En gullig Isaan-familj som driver det, och här har jag fått mitt livs bästa Nam Tok.
 
Syltan har tyvärr inget läsbart namn på vårat alfabet, men heter Muang Raat
 
 
Meny (t.v) med underbar Google-översättning.
 
 
Övriga: Rann Restaurant
 
 
Long Beach
 
Krua Kritsana. Också uppe vid vägen, nära LILS, thaispråkskolan alltså, och Dreamy Spa. Poppis bland eleverna och Lanta-buddhisterna. Bra mat för en billig peng.
 
 
 
Bajen Pizzeria. Här finns enligt mig öns bästa pizza, och bättre än den som står att finna hemma i Masriket. Om man nu har stannat för länge i Thailand och suktar efter västerländskt.
 
 
Övriga: Thai Cat (turistpoppis på stranden), Luop de Faim (Franska bageriet)
 
 
Klong Khong
 
Greek Taverna. Här tänkte jag tipsa om en grekisk sylta som också ligger längs vägen. Stället drivs av trevliga Maria och hennes man med ett namn som är omöjligt att komma ihåg. Grekisk mat som är bättre här än i Grekland. Varför åka till Rhodos när en souvlaki med ouzo smakar bättre på Lanta.
 
Edit: Greek Taverna har enligt uppgift flyttat ner på stranden.
 
 
 
 
 
Övriga: Bulan Lanta, som är både restaurang och pocketshop.
 
 
Klong Toab
 
Skymning på Klong Toab
 
 
Klong Toab är egentligen en stenig ödestrand utan resorter, förutom Moonlight Bay i södra änden där byn växer ihop med norra änden på Klong Nin. Här öppnades det dock en lysande restaurang förra säsongen i ett gammalt ruckel där longtail-fiskarna brukade hålla till förr. Det heter Beach House Restaurant och drivs av en riktigt trevlig kines-kanadensare och hans thailändska fru. Riktigt gott och typ femma på Tripadvisor.
Vi hade tur när vi kom dit och fick ett bord då en bokning inte hade dykt upp. Fullsatt varje kväll. Underbemannat och väntan, men väl värd. Prisvärt. Öppnar i solnedgången.
 
Khao Soi på Beach House Restuarant. Klong Toab Ko Lanta
 
 
Klong Nin
 
Klong Nin är ju "min" strand och förtjänar ett eget inlägg där jag listar fler restauranger, men jag nöjer mig nu med endast Cook Kai som är det ställe som jag ätit på allra flest gånger, (inte bara för att det var min närmsta granne när jag drev Nature House) och då spicy beef salad i synnerhet, gärna med garlic bread och två kalla Chang. Deras morning glory (pak bung fai deang) som inte finns på menyn men som serveras gratis som förrätt ibland håller också världsklass. Antagligen den enda restaurangen som lyckats dra folk på Klong Nin som inte ligger på strandsidan. De öppnade förra säsongen en till restaurang på vägen mellan Long Beach och Klong Dao.
 
 
  
 
 
 
 
Klong Hin
 
Något av en ödestrand också, utan boende, men med en stråhydda på stranden med enklare tilltugg. Ett trevligt stopp på moppefärden söderut. En bambustol under ett parasoll och en cocosnöt med ett sugrör. Eller en Chang. Vet inte ens om stället har något namn. Livet på en pinne.
 
 
 
 
Kantiang Bay
 
Kantiang Restaurant ser inte mycket ut för världen och det är lätt att åka förbi om man inte vet vilken skatt det här är. Det ligger på vänster sida i motlutet när man åkt igenom Kantiang village. Utmärkt lagad thaimat. Få turister, några mygg, fler thai. Har fan inga bilder.
 
 
Noon Sunset View Point Restaurant är en av mina verkliga favoriter på ön. Läget, stämningen, utsikten och lugnet gör det här stället till en pärla i solnedgången. Ligger för sig själv uppe på klippan när man passerat stranden. Förr var här bara en övergiven rastplats med tre trasiga "sala", men rustades upp av en trevlig svensk och hans thaifru. Både farang- och thaikäk, och en kaffebar. Toast med rökt lax är en enkel höjdare. Om man ringer och bokar för ett sällskap så har de även hämtning och lämning så att man slipper åka moppe om man bor en bit ifrån. Så här långt söderut är det så pass kuperat att man inte tar sig dit med moppe-tuktuk.
 
 
 
 
 
 
Övriga: Same same but different, som ligger mitt på stranden.
 
 
Mai Phai
 
Ska runda av det här med att rekommendera en undangömd pärla. Det här är sista stranden innan man svängar av mot nationalparken och kallas även ibland för Bamboo Bay, och det är också namnet på resorten som ligger längst norrut på stranden. Det är jävligt brant ner och jag avråder bestämt från att använda frambromsen och passagerare på moppen den sista biten. Soft place och personal och förvånansvärt bra käk för att vara en restaurang som tillhör en resort. Vill man varva ner så är det här definintivt rätta platsen.
 
Bamboo Bay
 
 
 
Map Lanta
 
 
Favoriterna i Old Town kommer i ett annat inlägg.  
 
 

Flygångest

Jag hade i min patetiska enfald inbillat mig att man automatiskt fick plats vid en främre vägg på flyget om man reste i egenskap av spädbarnsfamilj, men betalade ändå några hundra spänn extra för att kunna försäkra mig om att vi fick dessa platser med extra benutrymme, och där man kan lägga Junior i en sådan där korg som hänger på väggen. Fan vad skönt att kunna sträcka ut ordentligt tänkte jag och bekräftade köpet.
 
 
Junior resklar med nytt pass och semesterkeps...
 
 
Några dagar senare får jag mail från resebolaget där de säger att dessa platser inte kan förbokas då de är reserverade för handikappade och spädbarnsfamiljer.?! Ja vad fan är problemet tänkte jag och formulerade ett nytt mail i huvudet, där jag även inkluderade mina restless legs, för att ytterligare belysa vikten av att vi borde få dessa guldsäten. Vidare fick jag en länk att följa för att se var vi blivit placerade istället. Egentligen inga dåliga platser (rad 12-14 på samtliga fyra flyg) förutom Doha-BKK där vi blivit intryckta mot fönstret utan frigång. Men ur spädbarnssynpunkt såg jag ångestresa under uppsegling framför mig. Hur ska man ens kunna äta med en 10-kilosklump i famnen? Det är ju komplicerat nog ändå under så kallade normala omständigheter.
 
 
Träningsläger hemma i köket...(Bildkälla: Kellermannen, Aftonbladet)
 
 
Efter ytterligare någon dag fick jag svar från resebolaget som rekommenderade oss att vara extra tidiga vid incheckningen så skulle mina ångestladdade problem nog lösa sig på allra bästa sätt. You bet on it, jag ska fan åka till Arlanda dagen innan och paxa incheckningskön med en solstol och handduk som en annan svenne banan-charterturist på ett all inclusive i Benidorm.
 
 
Dessutom lär man väl bli hatad av resten av passagerarna på planet när de ser vad man kommer dragandes med, men just det bryr jag mig faktiskt minst om. Junior är lugn och skriker aldrig i onödan, jag tror att han kommer sköta sig. Men visst funderar jag mycket, det kommer att bli en lång resa, och hittills har vi ju inte ens varit utanför Masriket sedan han föddes. Till BB i Falun är det inte ens 10 mil. Nu ska vi färdas 1000 mil. Vad gör man inte för att träffa grabbens mormor.
(Om man tar en promenad från Mora till Bangkok tar det enligt Google 2161 timmar!)
 
 
 
 
 
Jag följer en underhållande sida på fejan som heter Passenger Shaming där folk kan dela med sig av "speciella" flygupplevelser. Videon nedan var lite lustig tyckte jag. Om inte videon kommer upp beror det nog på dålig lina.
 
 
 
 
 
Förresten så har vi bokat ett annat boende på Lanta efter att en vän postat en intressant bild på fejan, men det kan jag ta upp i ett annat inlägg.

Lanta trots allt

Det räckte med att jag bara började titta på bungalows på Ko Kut, och sedan Ko Chang, för att jag skulle få kalla fötter. Alldeles för dyrt, och när jag sedan läste några omdömen så fick jag samma känsla av det vi upplevde på Ko Samet för något år sedan. Jag ville inte ta några nya liknande risker, och särskilt inte med en fem månader Junior i bagaget. Dessutom låg det längre bort från No Mac Fly än min inre karta hade sagt mig. Hjärter Dam var enig. Vi strök det.
 
 
Mystiska Buddha-fältet utanför No Mac Fly.
 
 
Återstod gjorde Mae Phim. Det positiva är fantastisk mat och rimliga priser. Fler thai, färre turister. Men jag var ändå tveksam. Det kändes utspritt, och inte direkt gångavstånd mellan det man behöver. Beroende av moppe alltså, men man kanske skulle kunna sätta Junior i korgen fram på styret, men då får man väl hatbrev från hela Sveriges samlade kår av curlande lattemammor. Sedan hade den försvenskade Hjärter Dam ytterligare en synpunkt. Hon har ju insett att det är smidigare att bada i bikini än det kulturellt påtvingade klädsimmet som goda thailändska medborgare annars ägnar sig åt.
 
 
 
 
På våra tidigare dagsturer till Mae Phim i september så var det bara thai på stranden, och alltså inget ställe för en flicka av god börd att springa omkring i en bikini som om vore hon från en lägre samhällsklass. Hur skönt det än må vara att slippa bada i långbyxor och långärmat, såsom seden kräver. Dessutom ligger det också för långt bort från No Mac Fly eftersom vi måste ta oss därifrån också. Vi strök det från planerna.
 
 
 
 
Så vad återstod? Jag hade en tanke men sade inget. Det behövdes inte, för Hjärter Dam nämnde det själv. Ko Lanta. Visserligen en flygresa till men bara drygt någon timme i bilen från Krabi. Barfotaavstånd mellan bungalow och strand. Rimlig prisnivå och ett säkert kort. Spicy beef salad på Cook Kai och en Chang i solnedgången på Klong Nin kommer sitta som en smäck i mars när toppluvorna fjantar runt i skidspåret hemma i dalaskogarna under Vasaloppsveckan.
 
 
 
Ko Lanta dress code...

 
Bestämt och bokat. Vi hyr blåa huset av Nee en vecka till ett förmånligt kompispris, och får hämtning på flygplatsen dessutom. Jag vet att det här går ju emot det jag skrev för ett år sedan angående Lanta som då kändes som sista resan dit. Men man kan väl ändra sig. Både jag och Hjärter Dam ser fram emot att komma tillbaka. Och det känns speciellt att ta med sig Junior dit också ska jag medge.
 
 
 
 
Jag har sytt ihop hela resan och bokat sista hotellet i Bangkok innan hemresan också. Det blev till slut Centara Grand at CentralWorld med dess karakteristiska takbar Red Sky. Det sved lite i lädret men efter jag bokat inrikesflyget och hotellet så fick jag plötsligt ett mail från försäkringsbolaget som ville ge mig 6000 spänn för några fuktfläckar i taket som jag haft synpunkter på, så det täckte ju in dessa utlägg utan vidare.
"That's karma!" som Hjärter Dam så milt uttryckte det..
 
 
Vi ses i mars. Red Sky Bar, Centara Grand at CentralWorld. Stulen bild från nätet.
 

Reser i österled igen

Hemlängtan och bortlängtan blev för stor. Ännu en tripp bokad till landet i öster, om än lite kort. Den här gången med ännu en familjemedlem i bagaget. Biljetter med Qatar för under fem lök per skalle i februari måste anses som ett riktigt klipp. Biljetten för junior gick på femhundringen.
 
Jag fick således nöjet att hitta ett lämpligt hotell att prova i den stora Mangon. Tyvärr var mycket fullbokat eller på tok för dyrt. Jag har länge haft span på Centara Grand (Red Sky) men det funkade inte den här gången heller. Sofitel på Sukan var för dyrt just nu, och det landade till slut istället på Eastin Grand Hotel på trafikerade Sathorn Road. Drygt 8000 baddare för hela familjen inklusive frukost i två nätter. Direktanslutning till BTS Surasak. Recension kommer så klart. Jag fick tipset för ett tag sedan av en trogen läsare av bloggen, och haft det i åtanke sedan dess.
 
 
Eastin Grand Hotel. (Utsikt mot spökskrapan Sathorn Unique) Stulen bild från nätet.
 
 
Det kan löna sig att jämföra de olika bokningssidorna. Billigast blev det med Booking.com den här gången. Min lojalitet till Hotels.com fick stryka på foten den här gången, då de var nästan 1500 thb dyrare. Eastins egna hemsida kunde inte heller tävla mot Bookings superdeal den här gången.
 
Planen är sedan att besöka Hjärter Dams hemtrakter där Juniors mormor och morfar håller på att längta ihjäl sig efter den lille avkomman. Efter några dagar på de väldoftande risfälten drar vi vidare till beachen någonstans. Mae Phim ligger närmast till hands, men eventuellt åker vi till någon ö söder om Ko Chang. Det är väl Junior som styr det där. Det är i alla fall ursprungsplanen, men den lär väl omkullkastas i vanlig ordning om jag känner oss själv rätt. Hjärter Dam har ju kvar sin Toyota i Thailandet så vi kan ju egentligen köra vart vi vill. Om vi vill.
 
 
Svärmor kollar in ägorna i väntan på besöket från kalla nord...
 
 
 Färdplan
 
 
 
 

RSS 2.0