Gräddfil till Bangkok

Jag vänder mig om och tittar uppgivet på Hjärter Dam. Svetten pärlar sig i hennes panna och på överläppen. Junior börjar bli otålig. Jag svär och undrar vad jag gör för fel. Jag har fäst den där bilbarnsstolen så många gånger förr men får fan inte till det nu. Bältet kommer fel hela tiden. Räcker inte till. Den vänlige chauffören gör tafatta försök att hjälpa till, men det gör mig bara mer irriterad. Jag har betalat extra för en limousinetaxi för att vi ska få en säker körning från Suvarnabhumi Airport till Eastin Grand Hotel i Bangkok, men nu har jag en fullständig blackout och kan inte ens fästa stolen. Jag har inte sovit en blund sedan vi lämnade Mora dagen innan och kan inte tänka klart. Jetlag. Törstig. Svettig. Safety first tänker jag och gör ett nytt försök. Ger upp och känner att de första hatmailen från Sveriges överbeskyddande lattemaffia redan är på gång.

 

 

 

 

Trafiken är ovanligt lugn den här kvällen och chauffören tar det försiktigt. Junior sitter i mitt knä - precis som jag själv gjorde i min pappas knä under bilfärderna på 70-talet - och tittar fascinerat  ut på de blinkande neonljusen när vi närmar oss The Big Mango som Bangkok ibland kallas.

 

Flygresan som jag hade bävat inför gick ändå rätt bra. Vi fick guldplatserna längst fram och Junior sov i omgångar i våran famn mellan Arlanda och Doha. Korgen på väggen var inte intresserad av att ligga i.

 

 

 

 

Andra flyget till Bangkok var vakentid i dygnsrytmen. Planet var långt ifrån fullbokat och vi fick vi tre stolar för oss själva längst fram. Tre andra spädbarn var också med och samtliga hade plats längst fram. De låg och sussade så sött i sina korgar, men inte junior som lånade ut sin till Svampbob Fyrkant och var själv framme hos flygvärdinnorna och drog sina bästa partytricks.

 

 

 

Pärlor för svin...

 

 

Det är ju första gången jag reser med barn och det har varit en helt ny upplevelse. Junior drar till sig uppmärksamhet hela tiden och de barnälskande thailändarna blir helt galna när de ser honom. Ja det började redan i Doha förresten. Här i Thailand så väcker en så kallad ha sip/ha sip (50/50) eller louk krung (halvt barn) extra stor uppmärksamhet. Mixen thai och farang får ju ett speciellt exotiskt utseende och ofta får de jobb som skådisar och fotomodeller. Men först ska han lära sig hugga ved tycker jag.

 

 

Överallt i Bangkok så har folk spruckit upp i stora leenden när de sett honom. På flygplatsen, hotellet, varuhusen, och på himmelståget har det bildats cirklar runt honom och alla ska klämma och känna på honom. Oh narak na' (Oh så gullig) hela tiden, och det är nästan så att till och med jag har blivit generad trots att jag gillar uppståndelsen och är stoltaste pappan i mannaminne.

 

 

Uppmärksamhet på Dohas nya flygplats...
 

 

En till sak förresten. När man kommer med barn så får man gräddfilen genom flygplatsköerna. I Doha när vi ställde oss i den extremt långsamtflytande kön till säkerhetskontrollen så tog det bara någon minut innan en uniform började vifta med en käpp lite längre bort. Jag tittade upp från min telefon och såg att han pekade på mig. You, you and you sa han och pekade på oss och öppnade avspärrningarna. En annan resenär trodde det gällde honom också men blev abrupt avvisad med käppen och inskickad i snigelkön igen.

 

 

 

 

Samma sak på Suvarnabhumi. Hela den trögflytande massan vid passkontrollen där gled vi lättsamt förbi och hänvisade till ett bås utan kö.

 

 

Det var så skönt att äntligen ha kommit fram och att Junior tyckte det var intressant att resa. Vi var helt slutkörda klockan 21 lokal tid och alla slocknade nästan direkt, även om den lille dreglande klumpen trixade lite och hellre ville räkna bilar nere på Sathorn Road, och jag själv mentalmonterade den där jävla bilbarnstolen hur många gånger som helst innan jag också försvann bort i Bangkokdimman...

 

 

Eastin Grand Hotel. A room with a view...
  

 


Favoriter Ko Lanta Old Town

Jag gillar Old Town och åker ofta dit med moppen. I första hand för maten och lugnet. Inte många turister hittar hit och tuktukarna klarar knappt att ta sig över krönet om man kommer från Klong Nin-hållet. 
 
 
 
 
 
Cee Side är en av stavningarna, Sri Side en annan, men det rör sig om samma restaurang. En riktig pärla som är lätt att missa, men den ligger mitt på huvudgatan i Old Town. Man sparkar av sig tofflorna i entrén som också är ingången till ägarnas bostad och går genom hela rasket, alltså köket, toan, vardagsrummet och vidare ut på ett smalt prång som leder ut till den lilla serveringen på baksidan. En terrass på pålar i vattnet och endast en handfull bord. Mannen i huset är en något loj servitör men gör sitt jobb. Kvinnan är glad och lagar gudomligt god thaimat. Ja, det är ungefär hela personalstyrkan och är man många i sällskapet får man vara beredd på att vänta. Maten lagas i tur och ordning som beställningarna kommer. Thai style alltså och jag rekommenderar att man beställer in flera fat som alla äter av allteftersom de kommer in. Att beställa in egna rätter "farang style" som man själv bara tänkt äta av kommer bara skapa irritation då faten kommer in ett och ett.
 
 
 
Lyckopiller i Old Town, Ko Lanta.
 
 
Det är få som känner till det här stället och ofta så är man enda sällskapet på terrassen. Oerhört rogivande att sitta där och lyssna på kluckandet under de blankslitna träplankorna och spana ut på fiskebåtarna i bukten. Naturligtvis med en Chang eller mangoshake att svalka sig med mellan rätterna. Här kan man sitta lång tid och filosofera över livet och njuta av avståndet till kommersen på Lantas västra sida. Jag tycker Cee Side är en av de där få platserna där Thailand visar upp sin allra bästa sida. Det som vissa kallar för "det riktiga Thailand", med leende thailändare och god och billig mat. Bästa tiden att besöka restaurangen är under dagtid, och helst när det är någorlunda högvatten. Vid ebb så kan man annars kolla ut över träskbottnen och alla krabbor som springer omkring.
 
 
Yam taley  = Spicy seafood salad = Kryddig skaldjurssallad...
 
 
En annan riktig favorit är Beautiful Restaurant som ligger i början av Old Town vid första nerfarten om man kommer norrifrån. Enklare att hitta då de har en stor träskylt utanför, och det var en ren slump att vi stannade till här en gång bara för att svalka oss med en dricka en gång på en av alla dessa moppeturer runt ön.
 
 
Spicy seafood salad, green mango salad och deep fried vegetables. Prozac för själen...
 
 
Det jag såg komma in på faten var verkligen en fest för ögat, och jag bestämde att hit måste vi åka igen och prova maten, och jag har aldrig blivit besviken under något av besöken efter det. Restaurangen är ganska stor och har olika avskilda sektioner. Tyvärr är de lite underbemannade i både kök och servis, och det kan bli lång väntan, men det är värt varenda minut för maten är bland Lantas bästa. Man kanske dock ska skippa att komma hit under Laanta Lanta-festivalen då det är överfullt och väntan kan lätt bli över två timmar innan man får maten.
Deras green mango salad är ett måste här, och även hela fiskar i olika varianter brukar vara en ren fröjd för gommen.
 
 
 
 
 

Ett till tips. Längst söderut i Old Town finns ett ställe som heter Caoutchouc. Det ligger utanför själva huvudgatan, söder om rondellen och piren. Åk förbi bostadshusen där, över alla fartgupp så kommer man till slut till ett jäkligt mysigt ställe dom drivs av en fransman. Jag har aldrig provat maten här men den ska tydligen vara ok enligt tripadvisor där den ligger på plats 35 av 208 restauranger på Lanta. Hit kan man också åka för bara en fika och riktigt kaffe. Och lugnet så klart. Skön miljö både inne, och ute på terrassen på baksidan. Ägaren är tydligen bror med ägaren till populära Shanti Shanti (7:a på Tripadvisor) på Klong Nin.
 
 
Längst ner i Old Town ligger sköna Caoutchouc
 
    
 
  
(En av de mest kända restaurangerna i Old Town är nog Fresh som ligger precis vid piren. Personligen tycker jag den överskattad, men har bara provat två gånger och det gav knappast mersmak.)
 
 
Hammock House
 
För övrigt så har jag ett till tips i Old Town. Om man ska köpa med sig något hem från Lanta så är det en handknuten hängmatta från Hammock House som ligger ganska nära Cee Side. De är inte så billiga och det går inte att pruta, men det är en av mina bästa investeringar och den har fått följa med på många resor runtom i Thailand. Till och med på Svenne bananernas favoritlyxhotell Lebua i Bangkok har jag knutit upp den! 
 
 
Chillin' like a boss. Lebua at state Tower, Bangkok
 

Intanin Lanta

Som en ödets ironi har vi nu bokat det hotell som jag från början var djupt skeptisk och motståndare till när jag hörde om byggplanerna. Men nu var ju det tre år sedan och man kan väl ändra sig. Nu är jag inte längre konkurrent, utan betalande gäst på det nya hotellet Intanin Lanta som byggts på ödetomten bredvid mitt gamla Nature House. Vi såg bilder som en vän postat på Fejan och tyckte det såg fint ut, med rimliga priser inklusive frukost. Antagligen stabilare wifi också än i Nee's blåa hus som vi alltså bokade av. Dessutom nybyggt och fräscht med nya sängar, och barfotaavstånd till stranden. Hjärter Dam ringde direkt ner och förhandlade fram ett bättre pris ändå än vad som angavs på Booking.com's sida.
 
 
Det var då, 2012. Nature House
 
 
För ett år sedan, 2014. Råbygget är uppe och skymmer sikten
 
  
Nu färdigt och öppnat. 2015 (Foto: Sverre B)
 
 
Nu får vi dessutom ännu närmare till Cook Kai som är närmsta granne åt andra hållet och det är också åt det håll som balkongerna vetter. Vägen och stranden i ryggen, vilket också skymtas på bilden nedan. Tidigare hade man alltså en rätt så soft vy ut från loftgången på Nature House.
 
 
A room with a view. Nature House 2012. Nu bara ett minne blott...
 
( Saxat från april -12
 
"...Poletten trillade ner. Var det därför gamnästet hade gjort en helomvändning? De hade fått nys om den planerade byggnationen? Ena dagen ville de ha ett pris på inventarierna, nästa dag erbjöd de en fortsättning på kontraktet.
En byggarbetsplats som granne är det sista man vill ha som hotellägare, och gäster som klagar är den sämsta marknadsföring man kan ha..."
Hela inlägget )
 
 
 
Snart en frukost nära dig. Richeys, Klong Nin Beach. (2014) 
 
 
 

Recept Spicy Moose & Mango Salad

Här kommer en variant på spicy salad som på svenska skulle kunna kallas kryddig älg- och mangosallad.
 
Grundreceptet är samma som spicy beef salad, klicka på länken för receptet.
 
Spicy moose & mango salad
 
Ta en bit filé eller entrecôte av älg. Krydda runt om med salt och peppar och bryn på i en stekpanna.
Kasta sedan in i ugnen på 125°c tills köttet har en innetemp på ca 65°c. Använd stektermometer, vilket är trovärdigare än att mäta tiden i antal urdruckna Chang, som i receptet för Changburgare. Låt svalna lite och skär upp i mindre bitar.
 
Förutom de vanliga grönsakerna så tar man också en mogen mango och skär strimlor av, vilket ger en syrlig och söt touch på den här salladen.
 
En annan ingrediens som ger ytterligare en dimension är att även använda inlagd ingefära, men den får man vara mer försiktig med då den lätt tar över smakerna. Hittas i thaibutiker.
 
 
 
Två hemliga ingredienser för lyckad matlagning. Inlagd ingefära och bladselleri

 
Jag har även upptäckt en till krydda som passar i alla former av Spicy Salad, på thai heter den ขึ้นช่าย, typ kunn chai, eller helt enkelt bladselleri. Ibland hittar man dessa små blad på vanlig stjälkselleri på Ica, men den är för besk. Köp hellre på thaibutik. Och kom ihåg att använda riktig fisksås, nam pla, till dressingen, annars faller alltihopa. De två enda sorterna som duger hittar du i receptet till Spicy Salmon Salad. Blanda sedan ihop rubbet och servera med ris och Chang.
  

Restaurangtips Ko Lanta

Tänkte här helt ogenerat dela med mig av mina bästa restaurangtips på Ko Lanta då jag ofta får frågor om resmålet. Ett axplock bara av öns stora utbud. Från norr till söder.
 
Ko Lanta sunset. Coming soon to a vacation near you...
 
 
Saladan har massor av restauranger och jag har långt ifrån provat alla.
 
Lanta Seafood är den restaurang i Saladan som jag besökt flest gånger. (Ej att förväxla med Saladan Seafood som ligger bredvid). Ofta fullsatt på kvällarna ska tilläggas. Vid entrén har de grillen och alla skaldjur för dagen. Börja med att gå in och få ett bord och säg till servisen att ni vill ha en lapp med bordsnumret. Beställ eventuellt något från den digra menyn också. Spicy seafood salad (Yam taley) är fin här. Gå sedan ut och peka på vad ni vill ha och vilka tillbehör. De brukar ofta rekommendera vad som passar. Det är thai style och man beställer per vikt och delar med hela sällskapet. Inga egna tallrikar så länge man inte beställer från menyn. Musslor, räkor, hela fiskar, you name it. Skölj ner med Chang förslagsvis.
 
 
 
 
 
Klong Dao
 
Det här stället ligger inte på stranden utan uppe vid vägen på raksträckan bredvid gamla ful-ÖB som vi kallar det. Ett riktigt thaihak och ser kanske inte så mycket ut för världen. Först var här bara ett litet hak där de sålde öns bästa Som Tam, men har utökat och fått en meny och ett gäng bord att sitta vid. En gullig Isaan-familj som driver det, och här har jag fått mitt livs bästa Nam Tok.
 
Syltan har tyvärr inget läsbart namn på vårat alfabet, men heter Muang Raat
 
 
Meny (t.v) med underbar Google-översättning.
 
 
Övriga: Rann Restaurant
 
 
Long Beach
 
Krua Kritsana. Också uppe vid vägen, nära LILS, thaispråkskolan alltså, och Dreamy Spa. Poppis bland eleverna och Lanta-buddhisterna. Bra mat för en billig peng.
 
 
 
Bajen Pizzeria. Här finns enligt mig öns bästa pizza, och bättre än den som står att finna hemma i Masriket. Om man nu har stannat för länge i Thailand och suktar efter västerländskt.
 
 
Övriga: Thai Cat (turistpoppis på stranden), Luop de Faim (Franska bageriet)
 
 
Klong Khong
 
Greek Taverna. Här tänkte jag tipsa om en grekisk sylta som också ligger längs vägen. Stället drivs av trevliga Maria och hennes man med ett namn som är omöjligt att komma ihåg. Grekisk mat som är bättre här än i Grekland. Varför åka till Rhodos när en souvlaki med ouzo smakar bättre på Lanta.
 
Edit: Greek Taverna har enligt uppgift flyttat ner på stranden.
 
 
 
 
 
Övriga: Bulan Lanta, som är både restaurang och pocketshop.
 
 
Klong Toab
 
Skymning på Klong Toab
 
 
Klong Toab är egentligen en stenig ödestrand utan resorter, förutom Moonlight Bay i södra änden där byn växer ihop med norra änden på Klong Nin. Här öppnades det dock en lysande restaurang förra säsongen i ett gammalt ruckel där longtail-fiskarna brukade hålla till förr. Det heter Beach House Restaurant och drivs av en riktigt trevlig kines-kanadensare och hans thailändska fru. Riktigt gott och typ femma på Tripadvisor.
Vi hade tur när vi kom dit och fick ett bord då en bokning inte hade dykt upp. Fullsatt varje kväll. Underbemannat och väntan, men väl värd. Prisvärt. Öppnar i solnedgången.
 
Khao Soi på Beach House Restuarant. Klong Toab Ko Lanta
 
 
Klong Nin
 
Klong Nin är ju "min" strand och förtjänar ett eget inlägg där jag listar fler restauranger, men jag nöjer mig nu med endast Cook Kai som är det ställe som jag ätit på allra flest gånger, (inte bara för att det var min närmsta granne när jag drev Nature House) och då spicy beef salad i synnerhet, gärna med garlic bread och två kalla Chang. Deras morning glory (pak bung fai deang) som inte finns på menyn men som serveras gratis som förrätt ibland håller också världsklass. Antagligen den enda restaurangen som lyckats dra folk på Klong Nin som inte ligger på strandsidan. De öppnade förra säsongen en till restaurang på vägen mellan Long Beach och Klong Dao.
 
 
  
 
 
 
 
Klong Hin
 
Något av en ödestrand också, utan boende, men med en stråhydda på stranden med enklare tilltugg. Ett trevligt stopp på moppefärden söderut. En bambustol under ett parasoll och en cocosnöt med ett sugrör. Eller en Chang. Vet inte ens om stället har något namn. Livet på en pinne.
 
 
 
 
Kantiang Bay
 
Kantiang Restaurant ser inte mycket ut för världen och det är lätt att åka förbi om man inte vet vilken skatt det här är. Det ligger på vänster sida i motlutet när man åkt igenom Kantiang village. Utmärkt lagad thaimat. Få turister, några mygg, fler thai. Har fan inga bilder.
 
 
Noon Sunset View Point Restaurant är en av mina verkliga favoriter på ön. Läget, stämningen, utsikten och lugnet gör det här stället till en pärla i solnedgången. Ligger för sig själv uppe på klippan när man passerat stranden. Förr var här bara en övergiven rastplats med tre trasiga "sala", men rustades upp av en trevlig svensk och hans thaifru. Både farang- och thaikäk, och en kaffebar. Toast med rökt lax är en enkel höjdare. Om man ringer och bokar för ett sällskap så har de även hämtning och lämning så att man slipper åka moppe om man bor en bit ifrån. Så här långt söderut är det så pass kuperat att man inte tar sig dit med moppe-tuktuk.
 
 
 
 
 
 
Övriga: Same same but different, som ligger mitt på stranden.
 
 
Mai Phai
 
Ska runda av det här med att rekommendera en undangömd pärla. Det här är sista stranden innan man svängar av mot nationalparken och kallas även ibland för Bamboo Bay, och det är också namnet på resorten som ligger längst norrut på stranden. Det är jävligt brant ner och jag avråder bestämt från att använda frambromsen och passagerare på moppen den sista biten. Soft place och personal och förvånansvärt bra käk för att vara en restaurang som tillhör en resort. Vill man varva ner så är det här definintivt rätta platsen.
 
Bamboo Bay
 
 
 
Map Lanta
 
 
Favoriterna i Old Town kommer i ett annat inlägg.  
 
 

Flygångest

Jag hade i min patetiska enfald inbillat mig att man automatiskt fick plats vid en främre vägg på flyget om man reste i egenskap av spädbarnsfamilj, men betalade ändå några hundra spänn extra för att kunna försäkra mig om att vi fick dessa platser med extra benutrymme, och där man kan lägga Junior i en sådan där korg som hänger på väggen. Fan vad skönt att kunna sträcka ut ordentligt tänkte jag och bekräftade köpet.
 
 
Junior resklar med nytt pass och semesterkeps...
 
 
Några dagar senare får jag mail från resebolaget där de säger att dessa platser inte kan förbokas då de är reserverade för handikappade och spädbarnsfamiljer.?! Ja vad fan är problemet tänkte jag och formulerade ett nytt mail i huvudet, där jag även inkluderade mina restless legs, för att ytterligare belysa vikten av att vi borde få dessa guldsäten. Vidare fick jag en länk att följa för att se var vi blivit placerade istället. Egentligen inga dåliga platser (rad 12-14 på samtliga fyra flyg) förutom Doha-BKK där vi blivit intryckta mot fönstret utan frigång. Men ur spädbarnssynpunkt såg jag ångestresa under uppsegling framför mig. Hur ska man ens kunna äta med en 10-kilosklump i famnen? Det är ju komplicerat nog ändå under så kallade normala omständigheter.
 
 
Träningsläger hemma i köket...(Bildkälla: Kellermannen, Aftonbladet)
 
 
Efter ytterligare någon dag fick jag svar från resebolaget som rekommenderade oss att vara extra tidiga vid incheckningen så skulle mina ångestladdade problem nog lösa sig på allra bästa sätt. You bet on it, jag ska fan åka till Arlanda dagen innan och paxa incheckningskön med en solstol och handduk som en annan svenne banan-charterturist på ett all inclusive i Benidorm.
 
 
Dessutom lär man väl bli hatad av resten av passagerarna på planet när de ser vad man kommer dragandes med, men just det bryr jag mig faktiskt minst om. Junior är lugn och skriker aldrig i onödan, jag tror att han kommer sköta sig. Men visst funderar jag mycket, det kommer att bli en lång resa, och hittills har vi ju inte ens varit utanför Masriket sedan han föddes. Till BB i Falun är det inte ens 10 mil. Nu ska vi färdas 1000 mil. Vad gör man inte för att träffa grabbens mormor.
(Om man tar en promenad från Mora till Bangkok tar det enligt Google 2161 timmar!)
 
 
 
 
 
Jag följer en underhållande sida på fejan som heter Passenger Shaming där folk kan dela med sig av "speciella" flygupplevelser. Videon nedan var lite lustig tyckte jag. Om inte videon kommer upp beror det nog på dålig lina.
 
 
 
 
 
Förresten så har vi bokat ett annat boende på Lanta efter att en vän postat en intressant bild på fejan, men det kan jag ta upp i ett annat inlägg.

Lanta trots allt

Det räckte med att jag bara började titta på bungalows på Ko Kut, och sedan Ko Chang, för att jag skulle få kalla fötter. Alldeles för dyrt, och när jag sedan läste några omdömen så fick jag samma känsla av det vi upplevde på Ko Samet för något år sedan. Jag ville inte ta några nya liknande risker, och särskilt inte med en fem månader Junior i bagaget. Dessutom låg det längre bort från No Mac Fly än min inre karta hade sagt mig. Hjärter Dam var enig. Vi strök det.
 
 
Mystiska Buddha-fältet utanför No Mac Fly.
 
 
Återstod gjorde Mae Phim. Det positiva är fantastisk mat och rimliga priser. Fler thai, färre turister. Men jag var ändå tveksam. Det kändes utspritt, och inte direkt gångavstånd mellan det man behöver. Beroende av moppe alltså, men man kanske skulle kunna sätta Junior i korgen fram på styret, men då får man väl hatbrev från hela Sveriges samlade kår av curlande lattemammor. Sedan hade den försvenskade Hjärter Dam ytterligare en synpunkt. Hon har ju insett att det är smidigare att bada i bikini än det kulturellt påtvingade klädsimmet som goda thailändska medborgare annars ägnar sig åt.
 
 
 
 
På våra tidigare dagsturer till Mae Phim i september så var det bara thai på stranden, och alltså inget ställe för en flicka av god börd att springa omkring i en bikini som om vore hon från en lägre samhällsklass. Hur skönt det än må vara att slippa bada i långbyxor och långärmat, såsom seden kräver. Dessutom ligger det också för långt bort från No Mac Fly eftersom vi måste ta oss därifrån också. Vi strök det från planerna.
 
 
 
 
Så vad återstod? Jag hade en tanke men sade inget. Det behövdes inte, för Hjärter Dam nämnde det själv. Ko Lanta. Visserligen en flygresa till men bara drygt någon timme i bilen från Krabi. Barfotaavstånd mellan bungalow och strand. Rimlig prisnivå och ett säkert kort. Spicy beef salad på Cook Kai och en Chang i solnedgången på Klong Nin kommer sitta som en smäck i mars när toppluvorna fjantar runt i skidspåret hemma i dalaskogarna under Vasaloppsveckan.
 
 
 
Ko Lanta dress code...

 
Bestämt och bokat. Vi hyr blåa huset av Nee en vecka till ett förmånligt kompispris, och får hämtning på flygplatsen dessutom. Jag vet att det här går ju emot det jag skrev för ett år sedan angående Lanta som då kändes som sista resan dit. Men man kan väl ändra sig. Både jag och Hjärter Dam ser fram emot att komma tillbaka. Och det känns speciellt att ta med sig Junior dit också ska jag medge.
 
 
 
 
Jag har sytt ihop hela resan och bokat sista hotellet i Bangkok innan hemresan också. Det blev till slut Centara Grand at CentralWorld med dess karakteristiska takbar Red Sky. Det sved lite i lädret men efter jag bokat inrikesflyget och hotellet så fick jag plötsligt ett mail från försäkringsbolaget som ville ge mig 6000 spänn för några fuktfläckar i taket som jag haft synpunkter på, så det täckte ju in dessa utlägg utan vidare.
"That's karma!" som Hjärter Dam så milt uttryckte det..
 
 
Vi ses i mars. Red Sky Bar, Centara Grand at CentralWorld. Stulen bild från nätet.
 

Reser i österled igen

Hemlängtan och bortlängtan blev för stor. Ännu en tripp bokad till landet i öster, om än lite kort. Den här gången med ännu en familjemedlem i bagaget. Biljetter med Qatar för under fem lök per skalle i februari måste anses som ett riktigt klipp. Biljetten för junior gick på femhundringen.
 
Jag fick således nöjet att hitta ett lämpligt hotell att prova i den stora Mangon. Tyvärr var mycket fullbokat eller på tok för dyrt. Jag har länge haft span på Centara Grand (Red Sky) men det funkade inte den här gången heller. Sofitel på Sukan var för dyrt just nu, och det landade till slut istället på Eastin Grand Hotel på trafikerade Sathorn Road. Drygt 8000 baddare för hela familjen inklusive frukost i två nätter. Direktanslutning till BTS Surasak. Recension kommer så klart. Jag fick tipset för ett tag sedan av en trogen läsare av bloggen, och haft det i åtanke sedan dess.
 
 
Eastin Grand Hotel. (Utsikt mot spökskrapan Sathorn Unique) Stulen bild från nätet.
 
 
Det kan löna sig att jämföra de olika bokningssidorna. Billigast blev det med Booking.com den här gången. Min lojalitet till Hotels.com fick stryka på foten den här gången, då de var nästan 1500 thb dyrare. Eastins egna hemsida kunde inte heller tävla mot Bookings superdeal den här gången.
 
Planen är sedan att besöka Hjärter Dams hemtrakter där Juniors mormor och morfar håller på att längta ihjäl sig efter den lille avkomman. Efter några dagar på de väldoftande risfälten drar vi vidare till beachen någonstans. Mae Phim ligger närmast till hands, men eventuellt åker vi till någon ö söder om Ko Chang. Det är väl Junior som styr det där. Det är i alla fall ursprungsplanen, men den lär väl omkullkastas i vanlig ordning om jag känner oss själv rätt. Hjärter Dam har ju kvar sin Toyota i Thailandet så vi kan ju egentligen köra vart vi vill. Om vi vill.
 
 
Svärmor kollar in ägorna i väntan på besöket från kalla nord...
 
 
 Färdplan
 
 
 
 

Recept Chang-burgare med chili

Här kommer ett trevligt recept på hamburgare där den gudomliga drycken Chang har stort inflytande..
 
Recept:
 
1-2 Chang till matlagningen
Fläskfärs (kräver 2 Chang) eller Nötfärs (1 Chang räcker)
Ägg
Chili
Salt & peppar
 
Västerbottenost
Rödlök
Gammeldags skivad gurka
Ruccola, mangold eller liknande snygg sallad
Oekologiska körsbärstomater
Jalapeño
Hamburgerdressing, och bröd förstås.
 
 
 Chang-burgare av frassemas @ instagram
 
Blanda färs med ägg, hackad chili och kryddor. Forma till lagom stora biffar och platta till lite då de har en tendens att dra ihop sig under stekningen och anta formen av en tennisboll.
 
Nu kommer vi till det viktiga. Om du valt fläskfärs så tar det lite längre tid att steka, och för att kontrollera stektiden så öppnar du en Chang när du lägger burgarna i stekpannan. I den händelse du är en luttrad thairesenär så är det dags att vända på biffarna när den första Changen är urdrucken.
 
Öppna den andra Changen och drick halva innan du lägger på så många skivor Västerbottenost som ditt BMI-index tillåter. Rosta bröden lätt, ungefär lika lång tid som det tar att svepa resten av Chang nummer 2.
Nu är burgarna färdigstekta, med en snygg stekyta och fortfarande saftiga.
 
I det fall du valt nötfärs så halveras stektiden, det vill säga att man vänder burgarna efter en halvt urdrucken Chang, och det således bara går åt en flaska till matlagningen. Det är lätt att tro att det här skulle vara ett mer ekonomiskt alternativ, men låt er inte luras, Chang nummer 2 slinker lätt ner i strupen med resterande chilikärnor som fastnat i gommen.
 
Bygg ihop Chang-burgarna på ett snyggt sätt och ta ett foto som inte behöver skämmas för sig på Instagram eller annat valfritt socialt medium.
 
För genuin thaikänsla: Servera med fickvarma Chang med isbitar upphällda i plåtkoppar. Gärna på ett rangligt campingbord.
 
Obs! Det går ej att byta ut Changen mot Singha. Hela receptet skulle falla som lyktorna efter en Loy Krathong-festival.
 

Recept Pulled Pork á la Chang

En av bloggens populäraste inlägg är receptet på Spicy Salad med ett flertal träffar varje vecka. Till och med så poppis att en blogg som bara skriver om thaimat snott min privata bild på en spicy beef salad och lagt upp på sin egen sida utan att ange källa.
 
Jag tänkte här dela med mig av mitt eget mycket enkla recept på pulled pork. Ja jag vet att jag är hopplöst efter och att antagligen ingen gör denna maträtt längre. För egen del har jag ingen aning om vad som passar att äta till denna anrättning, men blir gott i ett tortillabröd upptäckte jag.
 
Recept:
 
Köttbit
Chang
BBQ-sås
Lök
Tomat
Salt & Peppar
 
 
 
Ta ett stycke picnicbog (om du är en trashpacker), eller fläskkarré (om du är en flashpacker), badda in med kryddorna och kasta ner i en gjutjärnsgryta. Häll i Changen och BBQ-såsen, och lägg i grönsakerna. Se till att köttet är täckt av vätskan. Låt alla ingredienser stå och småsnacka under lock i flera timmar.
 
Under tiden kan man skotta snö, stapla om veden, byta blöja och leta lämpliga hotell i Bangkok inför nästa vistelse i Thailand. Om man under denna process misstänker att den pullade porken kanske kommer ha för mycket köttsmak så slår man i lite mera Chang i grytan bara.
 
När allt är klart plockar man upp köttbiten och de fragment som eventuellt återstår av grönsakerna och river sönder med ett par gafflar och blandar runt med lite av Chang-skyn från grytan.
Servera med valfritt tillbehör och kalla Chang.
 
Musik som passar till är gamla hits av Jack Johnson, som verkar vara en slags husgud i Thailand, och som ofta hörs ljuda från strandbarerna på turistöarna. 
.
 
Min originalbild.
 
 
 
Snart kommer recept på goda Chang-burgare också.
 
 
 
Jack Johnson - All at Once

Europe - The roadtrip. Dag 8. Frankrike. Chateau D'Etoges

Av en ren slump hittade jag det gamla slottet när jag gjorde en hotellsökning i Paris närområde. Egentligen hade vi tänkt stanna en natt till huvudstaden, men på grund av en modeshow i stan så nästan tredubblades priserna på vårat hotell, och alla andra hotell också skulle det visa sig. Knappt en tusenlapp. För ett slott! Det var för billigt tänkte jag, eller var det en bugg i bokningssystemet kanske? Bilderna var förtrollande vackra. Dessutom verkade det ligga i Champagnedistriktet. Jag blev eld och lågor och visade skärmen för Hjärter Dam.
 
"Look. It's a castle. We should stay there!"  Bra retorik.
"Beautiful. Expensive mai?"  Problem: Prismedveten fru.
"I will book it now!"  Lösning: Ignorera frågan, och låna av företagskontot.
 
Visst. Hon hade en poäng. Den planerade kortveckan till Skagen hade förvandlats till en fullskalig roadtrip ner på kontinenten och det hade varit korsdrag i lädret sedan dag ett.
Jag bokade det gamla slottet Chateau D'Etoges innan vi checkade ut från Best Western, men lät bilen stå medan vi först tog Metron upp till Montmartre en sväng innan vi lämnade den franska huvudstaden.
 
 
Klassiska Moulin Rouge.
 
 
   
 
 
Efter att vi kollat in Sacre-Ceour och souvenirerna, samt sushin på en sylta i Montmartre hoppade vi in i Volvon och tog A4:an - även om vägen var betydligt bredare än papperet med samma namn - rakt österut och vidare in på en mindre väg och en felåkning innan vi till slut kom fram till den lilla byn Etoges som var så liten att den vänliga men endast franskspråkiga personalen på värdshuset i grannbyn aldrig hade hört talas om den. Eller så berodde det på att jag har extremt svårt att försöka uttala något som helst på det krångliga snigelätarspråket.
 
 
 
Från 1600-talet. Chateau D'Etoges. Natthärbärge för resande.
 
På borggården parkerade jag Svenne Banan-Volvon tillsammans med andra lyxbilsmodeller av Merca, BMW, Porsche, Jaguar osv. och jag undrade stilla om det inte var ett fel som var trasigt med bokningspriserna. Det här verkade vara ett slott för högdjuren ur socialgrupp 1, och inte den snusande arbetarklassen från Landet Mellanmjölk. Hur fan skulle man föra sig på ett sådant här ställe? Bonjour mademoiselle..
 
 
 
Bokningen och priset var dock korrekt och vi fick ett rum i orangeriet som verkade vara lite nyare och alltså innehålla färre spöken och husfruar. Allt till Hjärter Dams belåtenhet.
 
"Would you like to eat dinner with us tonight Monsieur Bladh?"  frågade den korrekte receptionisten, och vidare om första eller andra sittningen.
"Oh yes, we would love to, merci!"  svarade jag världsvant och tänkte hur menar herr'n, och räknade samtidigt ut att det antagligen skulle uppstå ett enormt slukhål i reskassan med det svaret. Första sittningen tack. Matsalen var för övrigt också belägen i orangeriet.
 
 
 
 
Vi bekantade oss med omgivningarna och slottet innan vi gjorde oss redo för middagen, och det var ju en jävla tur att jag kastade in finskorna i bakluckan innan vi for hemifrån. Jag hittade dem under tältet. Vem behöver ett tält förresten om man kan bo på ett slott i Champagne tänkte jag när jag drämde igen bakluckan på Volvon och överlade med mig själv om det inte var dags att byta upp sig. Bilmässigt alltså. Frun var det inget fel på.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Först blev vi placerade utanför själva restaurangen där vi blev tilldelade snacks medan vi studerade menyn, och jag beställde så klart ett glas av husets Champagne och försökte verka världsvan. Jag tror inte någon gick på det. Särskilt inte det brittiska paret bosatt i Monaco som "alltid" bodde här på vägen hem till England, alltjämt medan deras två lösspringande hundar sprang runt i den tusen år gamla slottsträdgården och markerade revir.
 
Detta skulle bli inledningen på den längsta och mest upplevelserika middag jag någonsin befattat mig med.
 
  
 
 
Efter ett tag blev vi eskorterade till vårat bord av de genomgående fransktalande och korrekta kyparna. Vid borden satt parfymdoftande societetsdamer med bankfackets alla smycken hängandes runt olika kroppsdelar, och om jag möjligtvis kände mig lite malplacerad, så undrade jag hur Hjärter Dam kände sig i den här miljön.
 
 
Matsalen Chateau D'Etoges.
 
Det var en jäkla tur att stolarna var bekväma, för vi skulle bli sittandes i cirka fyra timmar medan den ena anrättningen efter den andra kom in till vårat bord. Kyparen berättade på det oförståeliga språket om olika viner och jag låtsades förstå och valde ett, och mitt sällskap kunde inte hålla sig för skratt. Kyparen gjorde dock sitt bästa för att göra just det.
 
 
 
 
 
Efter drygt ett par timmar var vi ändå tvungna att gå ut och sträcka på benen och fisa lite. Den franska sommarkvällen var ljum och vacker i skymningen. Vi var redan proppmätta, men middagen var inte slut riktigt än.
 
 
Jag höll på att storkna och såg den gigantiska ostvagnen komma emot oss. Jag pallar inte mera nu tänkte jag när han på franska berättade lite om alla ostarna och lämpliga viner därtill. Jag valde tre ostar som jag inbillade mig att jag kände igen och lät kyparen välja ut ett vin åt mig. Hjärter Dam som var både gravid och från Thailand hoppade över både mögelost och vin.
 
 
 
 
 
 
 
När väl efterrätten äntligen kom in någon gång framåt midnatt hade Hjärter Dam i det närmaste redan fallit ihop i sin stol, och jag var på god väg själv också. Vi var så trötta och mätta att vi tog hissen upp till rummet på övervåningen. Den gravida prinsessan på slottet sov redan innan huvudet nuddade kudden och slapp bekymra sig över spökena som strök omkring i gångarna på natten.
 
 
Stjärnorna på slottet...
 
 
 
Dagens rutt. 
 

Europe - The roadtrip. Dag 7. Frankrike. Paris

Okej, vi skulle till Paris. På ett eller annat sätt. Vi var alldeles för nära för att skippa det. Men först ville jag söderut en bit till. Jag hade bildgooglat lite på Normandies kust och hittat ett ställe som hette Étretat som verkade ha snygga kalkstensformationer, bland annat den så kallade elefantklippan. 
 
Morgonen i Mers-les-Bains var gråkall och vi tog den inkluderade klassiska franska frukosten i hotellets matsal/lobby/reception, där även den livsnödvändiga wifin fanns.
 
 
 
Ett par timmar senare på slingriga vägar utan mat- och tankställen så var vi framme i Étretat där solen inte lyste, men däremot diesellampan och än mera den gravides blodsockerlampa som blinkade rött sedan länge. Stan var mysig men kommersialiserad med väldigt franska men inte asiatiska turistmenyer. Vi tog kaffe och bilder och åkte vidare.
 
 
Måsjäveln fotobombar elefantklippan...
 
Inte förrän i Rouen blev vi räddade från undernäring av Ronald McDonald, där jag också var tvungen att ta ett beslut om hur vi skulle närma oss Paris. Att boka ett hotell via appen var så klart ett alternativ, men föll på sin egen orimlighet då jag antagligen aldrig skulle hitta fram till hotellet i fråga. Kanske parkera vid Versailles och åka kommunalt in till stan verkade bökigt, om ens möjligt. Äh, sa jag till Hjärter Dam som satt och höjde blodsockret med Fanta och kycklingburgare, vi drar rätt in i smeten och ser vad som händer, något jävla hotell borde vi ju hitta. Det funkade alltid förr och borde funka nu också. Jag tog en skärmdump med siktet inställt på Paris innan vi lämnade loggan med The Golden Tits of America bakom oss.
 
 
Molnen skingrades och trafiken tätnade ju närmare Paris vi kom, men jag följde bara skyltarna mot City Centre och rätt som det var så befann vi oss nere vid Seine och kunde snart skymta Eiffeltornet. En märklig och mäktig känsla. Jag trodde aldrig att det skulle ske att jag skulle köra bil i Paris, det fanns liksom inte på världskartan, men nu satt vi där alltså och såg tornet komma närmare och närmare, och jag fantiserade att jag körde en cabriolet och tog en cigg fast jag inte röker och att jag hade kvar mitt långa hår, medan jag nynnade på Balladen om Lucy Jordan.
 
 
 
 
Vi följde trafiken ett tag längs Seine utan att skymta något hotell, och jag insåg att jag var tvungen att svänga av leden in på de mindre gatorna. Jag visste det inte då men det var precis vid Pont Neuf och Rue de Rivoli där jag direkt hittade ett ledigt parkeringsgarage, och så fort vi kom upp på gatan igen skymtade vi en hotellskylt jag kände igen. Best Western (Ducs de Bourgogne). Fyrstjärnigt. Bra läge. Antagligen skitdyrt ut men vi kunde ju fråga i alla fall. Inte ens 85 Euro kostade det. Sanslöst prisvärt. Taget så klart, och det tog inte ens en kvart från att vi svängde av leden till att vi hade ett rum. Solen sken i sinnet och Paris.
 
 
  
 
Middag på en typisk parisisk krog (Café du Pont-Neuf) med små bord på trottoaren, där chaffisen äntligen fick avnjuta ett glas rött och känna sig sådär kontinental igen. Tyvärr var snusen slut sedan flera dagar.
 
 
Vi avslutade så klart dagen med att bege oss till Eiffeltornet. Doften nere i Paris Metro gav mig omedelbart flashbacks från tågluffarna, jag hade inte varit här sedan -95 och minnena träffade mig rakt i mellangärdet. När Köpenhamn började kännas som mammas gata så var Gare du Nord och Metron i Paris den nya porten till äventyret. Oberoendet och friheten. Det är märkligt hur dofter på en sekund kan slunga en tillbaka i tiden.
 
 
Vi klev upp vid Metro Bir-Hakeim och blev genast påhoppade av de afrikanska souvenirförsäljarna som i sin tur blev påhoppade och bortmotade av den franska polisen. Vi tog den korta promenaden till tornet och satte oss på Champ de Mars och inväntade skymningen tillsammans med tusentals andra turister som satt på filtar med Champagneflaskor framför sig och väntade på att Eiffeltornet skulle tändas. Var det helg redan? Jag visste inte. I Paris är det alltid högsäsong. Skulle vi stanna en natt till, eller skulle vi åka vidare? Visste inte.
Champagne förresten, låg inte det i närheten?
 
 
Hjärter Dam vid sina drömmars mål.. 
 
 
 
 
 
 
Dagens rutt. 

Europe - The roadtrip. Dag 6. Frankrike

Att vända hemåt igen var inte att tänka på. Jag ville vidare söderut. Frankrike låg väl inte så långt bort egentligen funderade jag för mig själv. Jag hade alltid velat se de vita kalkstensklipporna på Normandies kust. Jag rådfrågade mitt resesällskap om hennes åsikt.
 
 
 
"You wanna go home or you want to see France?"
"France...we go to France? You mean Paris?" Hon fick något drömskt i blicken.
"Well, I'm not sure about Paris honey, but countryside is very beautiful"
 
En inre konflikt. Jag visste att jag med all säkerhet inte ville köra bil i Paris. Man hade ju sett den hysteriska trafiken runt triumfbågen, och den nya Volvon skulle antagligen aldrig klara sig helskinnad utan plåtskador. Jag var skeptisk. Samtidigt så visste jag att Paris var den stora drömmen för de flesta thailändare, det var dit de bemedlade åkte om de besökte Europa. Jag hade själv varit i Paris ett flertal gånger under tågluffarna på 90-talet och ville självklart att Hjärter Dam också skulle få se Eiffeltornet. Det fick sjunka in ett tag. Jag tog en skärmdump och siktade mot Haag till att börja med.
 
 
 
 
Ett kort stopp på ett roadcafé, jag menar Shell, och fyllde på med diesel och red bull och sedan brände vi neråt utan stopp förbi Rotterdam, genom det onödiga landet Belgien (som jag inte varit i sedan skolresan i 9:an) och in i Frankrike där motorvägarna skulle visa sig vara avgiftsbelagda. Vi åkte utan att veta var vi skulle tillbringa natten. Motorvägen tog oss snabbt söderut, men var sövande och tråkig. Mitt resesällskap satt bredvid och sov sedan länge. Jag ville se något annat. Så en grafisk skylt på någon slags viadukt fick mig att snabbt svänga av A29:an en bit sydväst om Amiens. Ett litet gulligt samhälle som hette Poix-de-Picardie blev ett skönt avbrott för en bensträckare.
 
 
Armsträckare vid viadukten från 1866. Poix-de-Picardie.
 
 
Vi höll oss på småvägarna genom den franska landsbygden när vi åkte vidare. Jag kollade på kartan och tyckte att Dieppe verkade vara ett lämpligt slutmål för dagen. Jag siktade dock lite för långt norrut och tack vare avsaknaden av GPS skulle vi istället landa i otroligt vackra Mers-les-Bains. En klassisk gammal fransk badort för societeten från Paris.
 
 
Mers-les-Bains från ovan
 

Det skulle enligt skylten finnas en camping på höjden, men påminde mera om en trailer park med stationära husvagnar. Jag såg inga andra tält eller så kallade campare, och receptionen var igenbommad. Vi tog bilen ner till centrum istället och hittade ett över hundra år gammalt hotell, och den franska ägaren verkade vara minst lika gammal. Hon skramlade med nyckelknippan, eller om det var skelettet, när hon visade oss rummet på Hotel Le Parisien som var rankat som ortens sämsta hotell på Tripadvisor. Jag tyckte att det var mysigt även om Hjärter Dam påstod att det spökade. Hotellet verkade ödsligt och sakna övriga gäster.
 
 
 
Vi fick ett rum i byggnaden mittemot. Det luktade unket och instängt och det knarrade när vi gick i de smala trapporna. Toalett i trapphuset, men dusch på rummet. Gemytligt. Den gamla damen kunde inte ett ord engelska utan pratade oavbrutet med oss på franska. Jag öppnade en liten flaska Cabernet och kände mig kontinental.
 
 
    
 
 
Det var en fin kväll, men lite kylslaget. Stan verkade öde. Försäsong. Semestrarna hade inte börjat ännu. Men en sak till som höll fransmännen inne framför TV-apparaterna var kvällens åttondelsfinal mot Nigeria.
Mers-les-Bains var vackert i den hittills lugna kvällen och det här stoppet skulle bli en av höjdpunkterna på resan. Vi fick en hel fina bilder längs med strandpromenaden.
 
 
Mers-les-Bains
 
   
 
De charmiga små strandhyddorna var fortfarande igenbommade och jag undrade om det överhuvudtaget blir badbart här i det kalla atlantvattnet som strömmar in i engelska kanalen, eller om turisterna bara sitter i sina hyddor och spanar på folk medan de stilla sippar på en pastis och knaprar pain-riche.
 
 
 
 
 
Från öppna fönster kunde vi höra fotbollsmatchen pågå, och inte långt efter slutsignalen när fransmännen vunnit så vaknade stan till liv - i den mån det fanns något liv vill säga - men de gjorde sitt bästa att föra oväsen på stadens torg vilket videon nedan visar.  
 
 
 
 
 
 
 
När vi kom på att vi glömt att äta middag så letade vi oss ner till strandpromenaden igen och hittade utsökta restaurangen Les Mouettes  där vi åt en skaldjurssallad som såg bättre ut i verkligheten än på bilden i menyn. I den här lilla franska badorten kunde ingen prata engelska, än mindre någon thai eller svenska, så bilder på maten i menyn underlättade en hel del. Solen sänkte sig sakta ned i havet och vi fick en fin avslutning på våran sjätte resdag utan GPS.
 
 
  
 
 
Innan jag somnade så bestämde jag mig för morgondagens destination, men jag behöll det för mig själv, om jag nu mot förmodan skulle ändra mig.
 
Dagens rutt.
 
 

Europe - The roadtrip. Dag 5. Holland.

Innan vi for hemifrån hade vi sagt att vi skulle vara borta cirka fem dagar, men istället för att vakna upp hemma i Masriket så fann vi oss själva fäktandes mot väderkvarnar på holländska landsbygden. Återigen hade vi tur med vädret. Under natten hade regnet slagit ned i tältduken men dragit undan lika fort när dagen grydde, och vi bjöds på det här fina landskapet när vi  rullade vidare på små labyrintvägar i riktning mot Amsterdam. Detta hade vi helt missat om vi haft en GPS som visat vägen.
 
 
 
 
 
Då bilkartan inte alltid var så detaljerad som jag kanske önskat så fuskade jag ibland genom att ta skärmdumpar från mobilen på tilltänkt färdväg. Detta löstes smidigt på ställen med gratis wifi, som Mc Donalds till exempel, som även tjänade som nödproviantering då det inte alltid är lätt att hitta lämpliga matställen för en thailändska på drift i Europa. En påse chicken nuggets ligger stadigt i Volvons mugghållare. Förresten, en strut med majonnäsindränkt pommes är inte alltid så kul för en svenne banan heller.
 
 
 
Luckily rooms don't talk. What goes on in here, stays in Room...
 
 
Från ringleden runt Amsterdam gick det väldigt smidigt att hitta in till hotellet. Söndag och gratis parkering i stan tydligen. Conscious var ett trevligt litet hotell med små rum med fototapeter och klämkäcka visdomsord på dörrarna. Spårvagnen direkt utanför, samt några restauranger och så klart ett par pubar som livesände från fotbolls-VM, och ikväll var det åttondelsfinal mot Mexiko. Men först en sväng in till centrum som var pyntat i orange. (Hur fan böjer man orange egentligen när det blir pluralis?)
 
 
 
 
 
Vi kollade in de gamla smala sneda husen från 1600-talet, drack en skitdyr kaffe och jag en Amstel därtill innan vi tog spårvagnen tillbaka igen.
 
(Kuriosa: Orsaken att husen är så smala grundar sig att på den tiden taxerades fastigheterna beroende på hur breda de var, därför försökte man bygga inåt och högt istället. Trapporna är smala som fan, och även om Ikeas platta paket nu har gjort livet enklare för Amsterdam-borna så drar man ofta upp möblerna med spel och rep utanpå fasaden.)
 
 
  
Conscious Hotel. Exteriör och interiör.
 
 
Jag brukar inte använda Tripadvisor för att hitta hotell, men däremot restauranger - trots missen med den så kallade bröllopsmiddagen i Bangkok i mitt goda minne. (Finns att läsa i inlägget Gifta på låtsas) - så jag provade igen och fann att det fanns en högt rankad asiatisk sylta precis runt hörnet. Den här gången blev det en fullträff på Oriental 128. Korrekta kypare, bra service, förbaskat god och snyggt upplagd mat. Vi var i princip själva där eftersom Hollands åttondelsfinal precis börjat. På gatan utanför passerade orangeklädda supportar på väg till puben bredvid.
 
 
 
 
Efter middagen gick vi till puben och försökte smälta in och se holländska ut. Det gick sådär, precis som matchen i början. Mexiko ledde med 1-0 ända in i 88:e minuten och kvällen såg ut att sluta med gråt och tandagnisslan för holländarna som var på väg att missa kvartsfinalen. Sedan vände det, först 1-1, och så en straff på övertid fick Amsterdams gator att koka över av glädjefnatt. Kvartsfinalen var ett faktum. 
 
 
 
 
 
 
Som på beställning drog ovädret in igen sent på kvällen. Det hade varit en lång och händelserik dag. Jag började känna mig trött på att sitta bakom ratten hela dagarna. Innan jag somnade funderade jag på om det var dags att vända hemåt igen. Vi hade kört cirka 170 mil redan. Jag lät det bero till nästa dag. Hjärter Dam sov redan djupt.
 

 

Europe - The roadtrip. Dag 4. Holland.

"Holland have tulips chai mai?"
"Yes, have tulips mak mak!"
"Can we still see them?"
"I don't think so. Season is over."
 
I Thailand är tulpaner hårdvaluta. Endast den penningstarke kan unna sig att inhandla en bukett då de går lös på ca 200 Riksdaler stycket. Per tulpan alltså. Inte bukett. Kronor alltså. Inte Baht. (Källa: okänd)
Vi hade planerat en flygresa till Amsterdam eller Paris redan förra våren, men vågade aldrig boka ifall det skulle bli problem vid tullen med Hjärter Dams thailändska pass. Med bil var det enklare. Europas gränser ligger öppna  (det känns lite som att resa mellan delstaterna i USA) med endast en skylt som talar om att man byter land. Tullstationerna är nedmonterade sedan länge.
 
 
 
Jag siktade mot kusten och den långa barriären som håller Nordsjön ute från Ijsselmeer och resten av Holland som till stor del ligger under havsnivån. Senast jag åkte här var på en roadtrip -91, då med sex andra kompisar, samt en guldfisk i en påse inhandlad på en djuraffär i Göteborg strax innan ombordstigningen på färjan till Kiel.
 
 
Istället för att fortsätta på E22 mot Amsterdam svängde vi av direkt upp mot Den Helder som på kartan verkade vara ett lämpligt övernattningsställe. Det fanns två två hotell. Det första var dyrt, stökigt och samlingsplats för ortens fotbollsfans. Det andra verkade öde men lite billigare. Som jag nämnt i tidigare inlägg från Asien så är både jag och Hjärter Dam överkänsliga mot dålig service och attityd, och här började det dåligt. Kvinnan i receptionen tittade på oss med skepsis när hon väl dök upp. Jag brukar ändå ge folk en chans och var istället överdrivet positiv när jag frågade om det fanns rum. Hon tvekade lite innan hon sade ja. Hon verkade besvärad av mina frågor, men jag gav mig inte. Jag frågade om parkering och hon pekade ut mot parken, där jag bara såg parken men ingen parkering. Kvinnan himlade med ögonen men sänkte ändå garden lite. Mitt resesällskap var alltjämt tyst och jag visste att den arroganta kvinnan bakom disken hade förbrukat sitt förtroende. Jag bokade ändå dock ett rum och frågade om hon ville ha en deposit innan vi gick och hämtade bilen. Det skulle inte behövas förkunnade kvinnan.
När vi kom ut på gatan igen tittade vi på varann och kommunicerade utan ordväxling. Vi tänkte samma sak. Det var fortfarande ljust ute och solen hade tittat fram igen.
 
"Äh, let's hit the road again, we can find another place." sa jag.
"Good idea." sa Hjärter Dam.
 
Vi fortsatte rakt söderut längs med kusten, även om vi inte kunde se havet på grund av den uppbyggda vallen som följer kustlinjen. Vi passerade genom enorma tulpanodlingar och fält med väderkvarnar tills vi såg en skylt med ett tält på. Camping. Det kanske var dags att plocka fram tältet ändå som vi slängt in i bilen innan vi for hemifrån. Vi svängde av och in på en ännu mindre väg. En riktig lyckträff skulle det visa sig även om själva campingen inte verkade så märkvärdig först. Ägarfamiljen visste precis vad det innebar att vara service minded , och det var bara en kort promenad ner till havet. Watersnip Camping.
 
(Notera på bilden nedan hur bostadsområdet till höger ligger under havsnivån. Undrar just hur det skulle vara att bo där med en ständig oro att Nordsjön bryter igenom vallen och dränker halva Holland.)
 
 
Den gravide och havet...
 
Hjärter Dam hade som aldrig campat tidigare i sitt liv tyckte att det skulle bli väldigt spännande att sova i tält. Jag har alltid tyckt att det varit mysigt även om det alltid var lite läskigt när man var liten. Nattens alla ljud och väsen som var så närvarande och det kändes som om farliga djur alltid stod på lur utanför tältduken. Att gå ut och pinka var bara att glömma. Alltid någon sten eller grästuva som låg och tryckte genom liggunderlaget. Sedan segerns sötma när gryningsljuset äntligen letade sig in genom det kondenstunga nylontyget. Ungefär samma scenario den här gången även om det var mitt resesällskap med den thailändska övertron på spöken (pĕe-lo) som stod för uppgiften att vara rädd för mörkret. 
 
 
 
 
Amsterdam låg bara någon timme söderut och var målet nästa dag. Nu gällde det bara att hitta ett lämpligt hotell som uppfyllde kriterierna. Tillgång till parkering (nästan omöjligt i Amsterdam), inte för dyrt, lätt att hitta till från motorvägen men ändå hyfsat centralt med tillgång till spårvagnen in till centrum. Vi skulle få en jackpot i Conscious Hotel vid Vondelpark. Men först en tältnatt alltså.
 
 
Dyschan läser kartboken...
 
 
 

RSS 2.0