Europe - The roadtrip. Dag 7. Frankrike. Paris

Okej, vi skulle till Paris. På ett eller annat sätt. Vi var alldeles för nära för att skippa det. Men först ville jag söderut en bit till. Jag hade bildgooglat lite på Normandies kust och hittat ett ställe som hette Étretat som verkade ha snygga kalkstensformationer, bland annat den så kallade elefantklippan. 
 
Morgonen i Mers-les-Bains var gråkall och vi tog den inkluderade klassiska franska frukosten i hotellets matsal/lobby/reception, där även den livsnödvändiga wifin fanns.
 
 
 
Ett par timmar senare på slingriga vägar utan mat- och tankställen så var vi framme i Étretat där solen inte lyste, men däremot diesellampan och än mera den gravides blodsockerlampa som blinkade rött sedan länge. Stan var mysig men kommersialiserad med väldigt franska men inte asiatiska turistmenyer. Vi tog kaffe och bilder och åkte vidare.
 
 
Måsjäveln fotobombar elefantklippan...
 
Inte förrän i Rouen blev vi räddade från undernäring av Ronald McDonald, där jag också var tvungen att ta ett beslut om hur vi skulle närma oss Paris. Att boka ett hotell via appen var så klart ett alternativ, men föll på sin egen orimlighet då jag antagligen aldrig skulle hitta fram till hotellet i fråga. Kanske parkera vid Versailles och åka kommunalt in till stan verkade bökigt, om ens möjligt. Äh, sa jag till Hjärter Dam som satt och höjde blodsockret med Fanta och kycklingburgare, vi drar rätt in i smeten och ser vad som händer, något jävla hotell borde vi ju hitta. Det funkade alltid förr och borde funka nu också. Jag tog en skärmdump med siktet inställt på Paris innan vi lämnade loggan med The Golden Tits of America bakom oss.
 
 
Molnen skingrades och trafiken tätnade ju närmare Paris vi kom, men jag följde bara skyltarna mot City Centre och rätt som det var så befann vi oss nere vid Seine och kunde snart skymta Eiffeltornet. En märklig och mäktig känsla. Jag trodde aldrig att det skulle ske att jag skulle köra bil i Paris, det fanns liksom inte på världskartan, men nu satt vi där alltså och såg tornet komma närmare och närmare, och jag fantiserade att jag körde en cabriolet och tog en cigg fast jag inte röker och att jag hade kvar mitt långa hår, medan jag nynnade på Balladen om Lucy Jordan.
 
 
 
 
Vi följde trafiken ett tag längs Seine utan att skymta något hotell, och jag insåg att jag var tvungen att svänga av leden in på de mindre gatorna. Jag visste det inte då men det var precis vid Pont Neuf och Rue de Rivoli där jag direkt hittade ett ledigt parkeringsgarage, och så fort vi kom upp på gatan igen skymtade vi en hotellskylt jag kände igen. Best Western (Ducs de Bourgogne). Fyrstjärnigt. Bra läge. Antagligen skitdyrt ut men vi kunde ju fråga i alla fall. Inte ens 85 Euro kostade det. Sanslöst prisvärt. Taget så klart, och det tog inte ens en kvart från att vi svängde av leden till att vi hade ett rum. Solen sken i sinnet och Paris.
 
 
  
 
Middag på en typisk parisisk krog (Café du Pont-Neuf) med små bord på trottoaren, där chaffisen äntligen fick avnjuta ett glas rött och känna sig sådär kontinental igen. Tyvärr var snusen slut sedan flera dagar.
 
 
Vi avslutade så klart dagen med att bege oss till Eiffeltornet. Doften nere i Paris Metro gav mig omedelbart flashbacks från tågluffarna, jag hade inte varit här sedan -95 och minnena träffade mig rakt i mellangärdet. När Köpenhamn började kännas som mammas gata så var Gare du Nord och Metron i Paris den nya porten till äventyret. Oberoendet och friheten. Det är märkligt hur dofter på en sekund kan slunga en tillbaka i tiden.
 
 
Vi klev upp vid Metro Bir-Hakeim och blev genast påhoppade av de afrikanska souvenirförsäljarna som i sin tur blev påhoppade och bortmotade av den franska polisen. Vi tog den korta promenaden till tornet och satte oss på Champ de Mars och inväntade skymningen tillsammans med tusentals andra turister som satt på filtar med Champagneflaskor framför sig och väntade på att Eiffeltornet skulle tändas. Var det helg redan? Jag visste inte. I Paris är det alltid högsäsong. Skulle vi stanna en natt till, eller skulle vi åka vidare? Visste inte.
Champagne förresten, låg inte det i närheten?
 
 
Hjärter Dam vid sina drömmars mål.. 
 
 
 
 
 
 
Dagens rutt. 

Europe - The roadtrip. Dag 6. Frankrike

Att vända hemåt igen var inte att tänka på. Jag ville vidare söderut. Frankrike låg väl inte så långt bort egentligen funderade jag för mig själv. Jag hade alltid velat se de vita kalkstensklipporna på Normandies kust. Jag rådfrågade mitt resesällskap om hennes åsikt.
 
 
 
"You wanna go home or you want to see France?"
"France...we go to France? You mean Paris?" Hon fick något drömskt i blicken.
"Well, I'm not sure about Paris honey, but countryside is very beautiful"
 
En inre konflikt. Jag visste att jag med all säkerhet inte ville köra bil i Paris. Man hade ju sett den hysteriska trafiken runt triumfbågen, och den nya Volvon skulle antagligen aldrig klara sig helskinnad utan plåtskador. Jag var skeptisk. Samtidigt så visste jag att Paris var den stora drömmen för de flesta thailändare, det var dit de bemedlade åkte om de besökte Europa. Jag hade själv varit i Paris ett flertal gånger under tågluffarna på 90-talet och ville självklart att Hjärter Dam också skulle få se Eiffeltornet. Det fick sjunka in ett tag. Jag tog en skärmdump och siktade mot Haag till att börja med.
 
 
 
 
Ett kort stopp på ett roadcafé, jag menar Shell, och fyllde på med diesel och red bull och sedan brände vi neråt utan stopp förbi Rotterdam, genom det onödiga landet Belgien (som jag inte varit i sedan skolresan i 9:an) och in i Frankrike där motorvägarna skulle visa sig vara avgiftsbelagda. Vi åkte utan att veta var vi skulle tillbringa natten. Motorvägen tog oss snabbt söderut, men var sövande och tråkig. Mitt resesällskap satt bredvid och sov sedan länge. Jag ville se något annat. Så en grafisk skylt på någon slags viadukt fick mig att snabbt svänga av A29:an en bit sydväst om Amiens. Ett litet gulligt samhälle som hette Poix-de-Picardie blev ett skönt avbrott för en bensträckare.
 
 
Armsträckare vid viadukten från 1866. Poix-de-Picardie.
 
 
Vi höll oss på småvägarna genom den franska landsbygden när vi åkte vidare. Jag kollade på kartan och tyckte att Dieppe verkade vara ett lämpligt slutmål för dagen. Jag siktade dock lite för långt norrut och tack vare avsaknaden av GPS skulle vi istället landa i otroligt vackra Mers-les-Bains. En klassisk gammal fransk badort för societeten från Paris.
 
 
Mers-les-Bains från ovan
 

Det skulle enligt skylten finnas en camping på höjden, men påminde mera om en trailer park med stationära husvagnar. Jag såg inga andra tält eller så kallade campare, och receptionen var igenbommad. Vi tog bilen ner till centrum istället och hittade ett över hundra år gammalt hotell, och den franska ägaren verkade vara minst lika gammal. Hon skramlade med nyckelknippan, eller om det var skelettet, när hon visade oss rummet på Hotel Le Parisien som var rankat som ortens sämsta hotell på Tripadvisor. Jag tyckte att det var mysigt även om Hjärter Dam påstod att det spökade. Hotellet verkade ödsligt och sakna övriga gäster.
 
 
 
Vi fick ett rum i byggnaden mittemot. Det luktade unket och instängt och det knarrade när vi gick i de smala trapporna. Toalett i trapphuset, men dusch på rummet. Gemytligt. Den gamla damen kunde inte ett ord engelska utan pratade oavbrutet med oss på franska. Jag öppnade en liten flaska Cabernet och kände mig kontinental.
 
 
    
 
 
Det var en fin kväll, men lite kylslaget. Stan verkade öde. Försäsong. Semestrarna hade inte börjat ännu. Men en sak till som höll fransmännen inne framför TV-apparaterna var kvällens åttondelsfinal mot Nigeria.
Mers-les-Bains var vackert i den hittills lugna kvällen och det här stoppet skulle bli en av höjdpunkterna på resan. Vi fick en hel fina bilder längs med strandpromenaden.
 
 
Mers-les-Bains
 
   
 
De charmiga små strandhyddorna var fortfarande igenbommade och jag undrade om det överhuvudtaget blir badbart här i det kalla atlantvattnet som strömmar in i engelska kanalen, eller om turisterna bara sitter i sina hyddor och spanar på folk medan de stilla sippar på en pastis och knaprar pain-riche.
 
 
 
 
 
Från öppna fönster kunde vi höra fotbollsmatchen pågå, och inte långt efter slutsignalen när fransmännen vunnit så vaknade stan till liv - i den mån det fanns något liv vill säga - men de gjorde sitt bästa att föra oväsen på stadens torg vilket videon nedan visar.  
 
 
 
 
 
 
 
När vi kom på att vi glömt att äta middag så letade vi oss ner till strandpromenaden igen och hittade utsökta restaurangen Les Mouettes  där vi åt en skaldjurssallad som såg bättre ut i verkligheten än på bilden i menyn. I den här lilla franska badorten kunde ingen prata engelska, än mindre någon thai eller svenska, så bilder på maten i menyn underlättade en hel del. Solen sänkte sig sakta ned i havet och vi fick en fin avslutning på våran sjätte resdag utan GPS.
 
 
  
 
 
Innan jag somnade så bestämde jag mig för morgondagens destination, men jag behöll det för mig själv, om jag nu mot förmodan skulle ändra mig.
 
Dagens rutt.
 
 

Europe - The roadtrip. Dag 5. Holland.

Innan vi for hemifrån hade vi sagt att vi skulle vara borta cirka fem dagar, men istället för att vakna upp hemma i Masriket så fann vi oss själva fäktandes mot väderkvarnar på holländska landsbygden. Återigen hade vi tur med vädret. Under natten hade regnet slagit ned i tältduken men dragit undan lika fort när dagen grydde, och vi bjöds på det här fina landskapet när vi  rullade vidare på små labyrintvägar i riktning mot Amsterdam. Detta hade vi helt missat om vi haft en GPS som visat vägen.
 
 
 
 
 
Då bilkartan inte alltid var så detaljerad som jag kanske önskat så fuskade jag ibland genom att ta skärmdumpar från mobilen på tilltänkt färdväg. Detta löstes smidigt på ställen med gratis wifi, som Mc Donalds till exempel, som även tjänade som nödproviantering då det inte alltid är lätt att hitta lämpliga matställen för en thailändska på drift i Europa. En påse chicken nuggets ligger stadigt i Volvons mugghållare. Förresten, en strut med majonnäsindränkt pommes är inte alltid så kul för en svenne banan heller.
 
 
 
Luckily rooms don't talk. What goes on in here, stays in Room...
 
 
Från ringleden runt Amsterdam gick det väldigt smidigt att hitta in till hotellet. Söndag och gratis parkering i stan tydligen. Conscious var ett trevligt litet hotell med små rum med fototapeter och klämkäcka visdomsord på dörrarna. Spårvagnen direkt utanför, samt några restauranger och så klart ett par pubar som livesände från fotbolls-VM, och ikväll var det åttondelsfinal mot Mexiko. Men först en sväng in till centrum som var pyntat i orange. (Hur fan böjer man orange egentligen när det blir pluralis?)
 
 
 
 
 
Vi kollade in de gamla smala sneda husen från 1600-talet, drack en skitdyr kaffe och jag en Amstel därtill innan vi tog spårvagnen tillbaka igen.
 
(Kuriosa: Orsaken att husen är så smala grundar sig att på den tiden taxerades fastigheterna beroende på hur breda de var, därför försökte man bygga inåt och högt istället. Trapporna är smala som fan, och även om Ikeas platta paket nu har gjort livet enklare för Amsterdam-borna så drar man ofta upp möblerna med spel och rep utanpå fasaden.)
 
 
  
Conscious Hotel. Exteriör och interiör.
 
 
Jag brukar inte använda Tripadvisor för att hitta hotell, men däremot restauranger - trots missen med den så kallade bröllopsmiddagen i Bangkok i mitt goda minne. (Finns att läsa i inlägget Gifta på låtsas) - så jag provade igen och fann att det fanns en högt rankad asiatisk sylta precis runt hörnet. Den här gången blev det en fullträff på Oriental 128. Korrekta kypare, bra service, förbaskat god och snyggt upplagd mat. Vi var i princip själva där eftersom Hollands åttondelsfinal precis börjat. På gatan utanför passerade orangeklädda supportar på väg till puben bredvid.
 
 
 
 
Efter middagen gick vi till puben och försökte smälta in och se holländska ut. Det gick sådär, precis som matchen i början. Mexiko ledde med 1-0 ända in i 88:e minuten och kvällen såg ut att sluta med gråt och tandagnisslan för holländarna som var på väg att missa kvartsfinalen. Sedan vände det, först 1-1, och så en straff på övertid fick Amsterdams gator att koka över av glädjefnatt. Kvartsfinalen var ett faktum. 
 
 
 
 
 
 
Som på beställning drog ovädret in igen sent på kvällen. Det hade varit en lång och händelserik dag. Jag började känna mig trött på att sitta bakom ratten hela dagarna. Innan jag somnade funderade jag på om det var dags att vända hemåt igen. Vi hade kört cirka 170 mil redan. Jag lät det bero till nästa dag. Hjärter Dam sov redan djupt.
 

 

Europe - The roadtrip. Dag 4. Holland.

"Holland have tulips chai mai?"
"Yes, have tulips mak mak!"
"Can we still see them?"
"I don't think so. Season is over."
 
I Thailand är tulpaner hårdvaluta. Endast den penningstarke kan unna sig att inhandla en bukett då de går lös på ca 200 Riksdaler stycket. Per tulpan alltså. Inte bukett. Kronor alltså. Inte Baht. (Källa: okänd)
Vi hade planerat en flygresa till Amsterdam eller Paris redan förra våren, men vågade aldrig boka ifall det skulle bli problem vid tullen med Hjärter Dams thailändska pass. Med bil var det enklare. Europas gränser ligger öppna  (det känns lite som att resa mellan delstaterna i USA) med endast en skylt som talar om att man byter land. Tullstationerna är nedmonterade sedan länge.
 
 
 
Jag siktade mot kusten och den långa barriären som håller Nordsjön ute från Ijsselmeer och resten av Holland som till stor del ligger under havsnivån. Senast jag åkte här var på en roadtrip -91, då med sex andra kompisar, samt en guldfisk i en påse inhandlad på en djuraffär i Göteborg strax innan ombordstigningen på färjan till Kiel.
 
 
Istället för att fortsätta på E22 mot Amsterdam svängde vi av direkt upp mot Den Helder som på kartan verkade vara ett lämpligt övernattningsställe. Det fanns två två hotell. Det första var dyrt, stökigt och samlingsplats för ortens fotbollsfans. Det andra verkade öde men lite billigare. Som jag nämnt i tidigare inlägg från Asien så är både jag och Hjärter Dam överkänsliga mot dålig service och attityd, och här började det dåligt. Kvinnan i receptionen tittade på oss med skepsis när hon väl dök upp. Jag brukar ändå ge folk en chans och var istället överdrivet positiv när jag frågade om det fanns rum. Hon tvekade lite innan hon sade ja. Hon verkade besvärad av mina frågor, men jag gav mig inte. Jag frågade om parkering och hon pekade ut mot parken, där jag bara såg parken men ingen parkering. Kvinnan himlade med ögonen men sänkte ändå garden lite. Mitt resesällskap var alltjämt tyst och jag visste att den arroganta kvinnan bakom disken hade förbrukat sitt förtroende. Jag bokade ändå dock ett rum och frågade om hon ville ha en deposit innan vi gick och hämtade bilen. Det skulle inte behövas förkunnade kvinnan.
När vi kom ut på gatan igen tittade vi på varann och kommunicerade utan ordväxling. Vi tänkte samma sak. Det var fortfarande ljust ute och solen hade tittat fram igen.
 
"Äh, let's hit the road again, we can find another place." sa jag.
"Good idea." sa Hjärter Dam.
 
Vi fortsatte rakt söderut längs med kusten, även om vi inte kunde se havet på grund av den uppbyggda vallen som följer kustlinjen. Vi passerade genom enorma tulpanodlingar och fält med väderkvarnar tills vi såg en skylt med ett tält på. Camping. Det kanske var dags att plocka fram tältet ändå som vi slängt in i bilen innan vi for hemifrån. Vi svängde av och in på en ännu mindre väg. En riktig lyckträff skulle det visa sig även om själva campingen inte verkade så märkvärdig först. Ägarfamiljen visste precis vad det innebar att vara service minded , och det var bara en kort promenad ner till havet. Watersnip Camping.
 
(Notera på bilden nedan hur bostadsområdet till höger ligger under havsnivån. Undrar just hur det skulle vara att bo där med en ständig oro att Nordsjön bryter igenom vallen och dränker halva Holland.)
 
 
Den gravide och havet...
 
Hjärter Dam hade som aldrig campat tidigare i sitt liv tyckte att det skulle bli väldigt spännande att sova i tält. Jag har alltid tyckt att det varit mysigt även om det alltid var lite läskigt när man var liten. Nattens alla ljud och väsen som var så närvarande och det kändes som om farliga djur alltid stod på lur utanför tältduken. Att gå ut och pinka var bara att glömma. Alltid någon sten eller grästuva som låg och tryckte genom liggunderlaget. Sedan segerns sötma när gryningsljuset äntligen letade sig in genom det kondenstunga nylontyget. Ungefär samma scenario den här gången även om det var mitt resesällskap med den thailändska övertron på spöken (pĕe-lo) som stod för uppgiften att vara rädd för mörkret. 
 
 
 
 
Amsterdam låg bara någon timme söderut och var målet nästa dag. Nu gällde det bara att hitta ett lämpligt hotell som uppfyllde kriterierna. Tillgång till parkering (nästan omöjligt i Amsterdam), inte för dyrt, lätt att hitta till från motorvägen men ändå hyfsat centralt med tillgång till spårvagnen in till centrum. Vi skulle få en jackpot i Conscious Hotel vid Vondelpark. Men först en tältnatt alltså.
 
 
Dyschan läser kartboken...
 
 
 

Europe - The roadtrip. Dag 4. Tyskland.

Industrisemesterns första dag och danska medier varnar för långa bilköer vid färjorna mot Tyskland. Vi tar en snabb frukost så vi hinner före trafiken från Köpenhamn och är i Rödby redan vid nio. Min analoga GPS från -79 förkunnar att vi närmar oss det exotiska landet Västtyskland. Så gott som alla Europavägar har bytt namn sedan dess och jag inser att jag får stanna och köpa en ny karta på första bästa mack. Jag har så gott som blivit idiotförklarad av alla inblandade för att jag inte har någon digital GPS med mig. Men jag gillar papperskartor. Med en riktig GPS så behöver man aldrig köra fel, men om man aldrig kör vilse så kan man aldrig hitta nya vägar och ställen brukar jag resonera. Och med facit i hand så hade vi missat många fina ställen under våran roadtrip om vi blint hade följt en GPS som visat vägen. Å andra sidan hade vi sparat en massa onödig körtid.
 
 
 
(Det är alltid en speciell känsla att köra på en färja som tar en till ett annat land. När jag var liten så började alltid det riktiga äventyret på färjan mellan Helsingborg och Helsingör. Endast en kvarts resa över sundet men med så mycket innehåll. Slamret från påfartsramperna. Avgaserna på bildäck. De smala branta trapporna upp till taxfree-butiken. Gigantiska påsar med godis till mig och mina syskon. Limpor med cigaretter till mamma (som med fördel röktes inne i bilen). En nypa luft och så skynda ner till bilen igen och vips så var vi i Danmark.
 
Timmen mellan Rödby-Puttgarden var så klart ett ännu större äventyr. Även senare under tågluffarna på 90-talet. Nattåget som kopplades om på bangården vid färjeläget. Det låga durret från dieselmotorerna. Man visste att man närmade sig Europa på riktigt. Eller "Kontinenten" som det så vackert heter. Men jag gillar Europa, det finns mycket att se. Dagens ungdom har inget begrip, de sticker direkt till Sydostasien efter avslutad student för att "hitta sig själva" och missar helt att det kan man även göra under en filt i Madrid.)
 
 
Vi möttes inte mellan Dover-Calais...
 
Men nu står vi här. Den uttalade planen att ta en sväng via Tyskland för att sedan vända upp mot Jylland och Skagen och sedan hem igen hade jag egentligen förkastat redan när jag berättat om den för danskarna. Och mitt resesällskap också för den delen. Jag hade en ny resplan redan, men jag ville överraska henne när det var dags. Någonting vi pratat om förra våren men som aldrig blev av.
 
Väl framme i Tyskland så blir jag påmind om fotbolls-VM pågår när vi stannar för tankning och inköp av ny karta. Lättare sagt än gjort. Eller nej, det var inte lätt sagt heller. Mannen bakom kassan har en sådan där lustig VM-mössa i Tysklands färger på huvudet och ser ut som ett frågetecken när jag försöker hitta ett språk som fungerar. Glöm svenska, engelska, thai och danska. Den enda tyska jag kan har jag lärt mig från att översätta Rammsteins texter och det räcker inte långt här.  "Öh, Du hast eine karte, right? eh, automobilen-karte, chai mai?"
Det gick tydligen bra för en stund senare kom jag ut därifrån med en ny fin papperskarta. Vem behöver GPS när man är socialt och språkligt begåvad? Fattar bara inte varför han hade gömt kartorna inne på lagret.
 
 
 
 
Med fulltankad Volvo och uppdaterad analog karta drog vi - istället för att svänga upp mot Kiel - rakt söderut genom Schleswig-Holstein ned mot Lübeck och Hamburg. Jag förklarade stolt att detta och allt Hjärter Dam sett hittills på resan en gång tillhört Sverige under den så kallade stormaktstiden, big power era, you know... Språkbegåvad så det förslår.
 
 
 
"Where are we going darling?" frågar hon. Ja, inte Skagen i alla fall tänker jag.
"Let's go to Holland honey!"
"We go to Holland?"
"Yes, it's cool there. Amsterdam is beautiful!" Hur fan parkerar man där? I kanalen?
"Ok, we go to Holland!"
 
Så ska det låta. Inget planerande i veckor innan, utan helt och hållet efter känslan som vägvisare. Jag tog ut kompassriktningen på kartan och siktade mot Bremen och sedan Groningen. Hur långt skulle vi hinna innan det blev mörkt? Förhoppningsvis någon liten trevlig håla vid kusten. Himlen hade öppnat sig och regnet fullkomligt vräkte ner på landet Västtyskland som inte längre fanns.
 
 
Våran papperslöse fripassagerare Dyschan höll oss sällskap på resan. 
 
 
 
 
 
(Fortsättning på Dag 4 i nästa inlägg.)
 

Europe - The roadtrip. Dag 3. Danmark.

Så här långt söderut blev vi serverade både eksotiske frugter och drikkevarer till frukost, samt lite "väldoftande" danska ostar som gör sig bäst utomhus. När de senare gått ur blodet tog jag med Hjärter Dam ner på stranden i Marielyst en sväng innan besöket hos mormor.
 
 
Morgenmad...
 
 
Denna väldiga sandstrand som sträcker sig 40 km från norr till söder på Falsters östkust. Det är dagen innan skolavslutningen och lugnet före stormen. Snart kommer invasionen, men nu har vi nästan stranden för oss själva. Åtminstone så långt ögat når och jag får tid att reflektera medan mitt sällskap tar en tupplur. Minnena kommer tillbaka från barndomen. Sent 70-tal. Långa dagar på stranden med kusinerna. Kylväskor med saft och kakor. Mormor och morfar under ett parasoll. Alltid påklädda oavsett hur varmt det var. Morfar med pipan i mungipan blickandes ut över havet. De var gamla redan då tyckte jag. Nu är jag själv medelålders, men mormor som varit änka i 28 år finns ännu kvar. Nu ska vi dit.
 
 
Den nu medelålders och havet..
 
 
Hon tar emot oss i dörren stödd på sin rullator. Hon skiner upp och vill att vi ska spise brød og drikke kaffe. Vi är mätta och tackar nej. Mormor ser besviken ut. Hon har gått ända till affären med rullatorn och köpt lysebröd för våran skull.  En riskabel strapats för henne. Jag får dåligt samvete och säger att vi tar gärna lite kaffe ändå. Hon och Hjärter Dam finner varann direkt och lyckas kommunicera på något märkligt sätt.
 
Hennes hem är fullt med minnen från ett långt liv. Foton på alla väggar på syskon, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Oräkneliga fotoalbum och pärmar med bilder. Dokument från livet ända sedan kameran blev var mans egendom. Något körkort har hon dock aldrig haft "eftersom hon ändå var för gammal när bilen kom". Hemmafru hela livet. Fött fram fyra döttrar. Jobbat på bondgården, nackat höns och stått vid spisen och rört i grytorna i decennier. Underarmar som Karl-Alfred. Redan 18 år när Nazi-Tyskland ockuperade Danmark. Nästan omöjligt att ta in. En stolt och stark kvinna av segt virke och trots sin ålder av 92 år har hon aldrig satt sin fot på ett ålderdomshem. Hon har även ett par systrar som passerat 100-årsstrecket. En bor på tredje våningen utan hiss och  var själv ut och skottade gården när hon fyllde 100. Jag minns mormors 80-årskalas, eller ja, åtminstone början av det. Ett sjöslag där snapsarna med Jubileumsakvavit började serveras klockan 13 och pågick fram till efter midnatt. Gubben som knappt tog sig in med rullstol stod efter arton snapsar uppe på dansgolvet och rockade loss. Danskarna vet hur man tar tillvara på livet.
 
 
BFF...
 
 
Men hon börjar tackla av. Mormor ser trött ut. Kaffet serveras på finporslinet, och jag förstår att hon tappat räkningen när hon doserat. Kaffet är ljust som te och jag retar henne lite. Säger att kriget är slut och att kafferansoneringens dagar är över.
Vi tar med henne på en biltur. Först upp till gården som hon sålde när morfar dog. Mormor pekar och minns. Sedan vidare ner till havet igen. Vi köper mjukglass. Mormor sitter kvar i bilen och äter. Hjärter Dam hittar en kaffeautomat i campingkiosken som håller på att slå upp portarna inför sommarsäsongen. Det är något drömskt och surrealistiskt över turistställen i lågsäsong. Jag gillar det.
 
Vi tar en omväg tillbaka, genom Falsters sädesfält och bondgårdar. Solen skiner och mormor verkar uppskatta utflykten. Hon kommer inte ut så ofta och jag vågar inte ens fråga när hon var ute på en biltur senast. Tillbaka i huset vill mormor att vi kommer med in en stund till. Jag börjar bli rastlös och vill åka vidare in till Nyköbing. "Vil ni ikke komme ind og spise lidt lysebrød alligevel?" 
Vi följer med in igen. Fler fotoalbum kommer fram.
Emellanåt glimrar hon till och bjuder på roliga anekdoter från livet. Jag njuter av att lyssna på danskan. Ett vackert språk. Jag översätter, Hjärter Dam skrattar och mormor trivs.
 
När det till slut blir dags att åka följer hon med oss ut till dörrposten. "Skall ni allerede rejse?"  Vi lovar att komma tillbaka nästa sommar med våran lille bebis innan vi hoppar in i bilen. Inombords vet jag att det kan vara för sent, jag tvivlar på att hon klarar ett år till. Vi tittar på varann genom bilrutan. Mormor ser sorgsen ut. Som om hon redan vet att det är sista gången hon får träffa oss. Sedan åker vi.
 
 
 
 
Det är sen eftermiddag. Det är för kvavt. Måste ha luft. Vi skippar stan och åker ut till havet igen. Delar på en vattenmelon. Vi stannar en natt till i sommarhuset innan vi nästa morgon drar vidare mot Tyskland.
 
 
(Så här långt skrev jag klart för tre dagar sedan, men utan att publicera. I morse precis när jag bestämde mig för att posta inlägget så får jag beskedet från Danmark. Mormor skulle få rätt. Hon visste att slutet var nära. Vid midnatt gick hon bort. 
Strax innan samtalet hade Hjärter Dam berättat att våran son vaknat vid midnatt  och skrikit och sedan varit vaken i fem timmar. Detta har aldrig hänt tidigare. En tillfällighet enligt min västerländska rationella syn på saken. Inte enligt henne. Thailändarna menar att bebisar upp till tre månader är som ett blankt papper och helt mottagliga för andeväsen och dylikt. Alltså innan vi vuxna har hunnit börja påverka och sätta ramarna. Hon menar att mormor var hit till oss i natt som en ängel och träffade sitt barnbarnsbarn innan hon äntligen fick återförenas med morfar. Vila i frid.)
 
  
 
 
 
 

Europe - The roadtrip. Dag 2. Danmark.

 
Vi checkar ut och sätter av mot Danmark. Solen skiner och humöret på topp, ända tills jag inser att jag glömt favvo-Peak-tröjan på hotellet. Jag vänder surmulet tillbaka och hämtar den. Sedan blåser vi E6 ner mot de öppna fälten i Skåne. Den gravida kvinnan bredvid mig har somnat och missar alltihopa. Ett par timmar senare når vi Öresundsbron. På Danmarkssidan kan vi se att regnet vräker ner över Köpenhamn. Spelar ingen roll, här ska det käkas smörrebröd i Nyhavn oavsett väder.
 
 
Utan GPS och med en kartläsare från Thailand så får jag lita till min inre kompass när jag styr Volvon genom Köpenhamns myller. Det går bättre än jag själv kunde föreställa mig. Hjärter Dam är lyrisk över hur vackert det är. Det spricker upp igen och vi slår oss ner på klassiska Nyhavn 17 och beställer in lite godsaker. Nu vet jag inte om Nyhavn 17 är bättre eller sämre än de andra krogarna, men jag väljer alltid just det stället av nostalgiska själ. Köpenhamn Nostalgia (Aug -12).
 
 
 
 
Har ni fisksås..?
 
I ärlighetens namn är det väl mest jag som njuter av de danska delikatesserna, medan Hjärter Dam febrilt letar i menyn efter något som klingar lite asiatiskt. Lax brukar dock funka. Och kyckling förstås.
 
 
Kuriosa: I Thailand finns så klart en kopia. Bredvid Café Europa (juni -11) i Krabi Town.
 
 
Ströget får stryka på foten då vi redan är sena. Nästa delmål är Marielyst på Falster där middag med Tuborg väntar hos min danska moster och hennes man. Avsaknaden av GPS gör sig påmind igen och jag snurrar runt runt i det enorma området med sommarstugor utan att hitta. Det är flera år sedan jag var här och jag får köra den gamla hederliga varianten och fråga mig fram. Min danska är dock lite ringrostig och låter mer som norska. Det är åtminstone ett socialt sätt att resa.
 
Hvor fanden er Berberrisvej..?
 
 
Mitt resesällskap är lite nervös för att träffa och dessutom att bo hos mina släktingar. Ännu ett främmande språk. Vill inte vara till besvär. Det typiskt thailändska *Greng jai som de säger. Men det går bra, timmen blir sen innan vi kommer till sängs. Samtal uppblandat på fyra språk; svenska, danska, engelska och lite thai. Med hjälp av lite cognac i luftrören är det lätt att gröta till stavelserna, och tar man sedan bort varannan konsonant så blir det ju danska. Fast den gravide får hålla till godo med sodavand.
 
Hvornår smager en Tuborg bedst..?
 
Jag är dock själv lite nervös inför morgondagens möte. Jag har inte träffat henne på sju år och är rädd att det inte längre ska vara som förr. Hon har väntat länge på att få träffa oss, eller kanske snarare henne. Hon från det där landet Asien eller vad det nu hette, och som bär på hennes tionde barnbarnsbarn. Nu 92 år fyllda och still going strong. Mormor, käre gamla mormor som fortfarande bor kvar i sitt lilla hus i Idestrup.
 
 
På roadtrip i gyllene skor...
 
 
Betydelse Greng Jai:
* The Thai have a word to describe that pit of the gut, heart wrenching feeling you have when life circumstances cast your thoughts into another’s shoes long enough to really see the dark side of your own demands and reflections.   That all too familiar feeling has no English equivalent but in Thai, it is “Greng-jai.”  The phrase literally translates to “respect others because you know what the right thing to do is” and “don’t impose or exploit, be generous, honorable, and mindful to not be at cause to or worsen another’s problems.”
 
 
 
 
 
 

Europe - The roadtrip. Dag 1. Sverige.

 
"Pack your bags honey, we are going on vacation. Leaving Town at sunrise."
 
Utan GPS, men med ett tält och en Skolatlas med uppdaterad mjukvara senast 1979 så lämnade vi Dalarna en junimorgon och begav oss södeut. Vi tog sikte mot Skagen, men hamnade betydligt längre ner i Europa. Med spontanitet, impulsen och framför allt känslan som vägvisare skulle vi ha avverkat nästan 500 mil innan vi var hemma i Masriket igen. De tänkta fem dagarna blev snabbt tolv då tiden går fort när man har roligt.
 
Dag 1.
 
"Is that your GPS darling..?"
 
En missad avfart i Skövde förde oss vidare mot Skara och Hornborgasjön när jag plötsligt såg skylten in mot Vilske-Kleva, min fars gamla barndomshem. Jag hade inte varit där på nästan 35 år så jag tvärnitade och svängde av. Vi frågar oss fram. En bondeidyll med gamla människor som snackar som karaktärer ur en Vilhelm Moberg-roman. Så litet att de fortfarande mindes pappas och farfars namn. "Jaha, är du en Bladh, ja de bodde ju i den där gården där borta, men flyttade någongång efter kriget..."
 
Vilse i Kleva..?
 
Vi åker vidare mot Hestra i Småland för att besöka farmors och farfars grav, och naturligtvis måste jag visa huset där jag själv föddes en septemberdag för alldeles för länge sedan. När jag var liten kunde man åka tåg ända till Hestra, men idag är stationen nerlagd, precis som Vivo och kiosken där vi brukade få godis. Gamla Rixi-baren där min mamma serverade är nu pizzeria, men namnet lever kvar.
 
Klassiska Rixi.
 
Idag lever Hestra mest på slalombacken Isaberg, en ovanligt hög kulle för att vara i Småland. Och så klart Hestra-handsken som började tillverkas samtidigt som slalombacken anlades -36. (Kuriosa: Ingemar Stenmark vann i Madonna di Campiglio -74 med Hestra-handsken, sedan har det bara gått framåt för företaget.) För övrigt är Hestra en riktig håla.
 
 
 Året var 1972.
 
Vilken jävla tur att vi flyttade till Dalarna tänker jag när vi svänger ut på Nissastigen och rattar vidare söderut. Jag har ingen aning om vart vi kommer att spendera natten, utan kör på måfå. Denna underbara frihetskänsla, att resa utan egentligt mål, att inte veta var man ska sova eller när man kommer hem igen.
 
Det spricker upp och är sen eftermiddag. Ursprungsplanen att ta färjan från Göteborg till Fredrikshamn skippar vi och väljer Öresundsbron istället. Närmar oss Halmstad enligt skylten. Tylösand för fan slår det mig. Dit ska vi bestämmer jag i huvudet utan att överlägga närmare med mitt resesällskap. Jag fäller ner solskyddet och skruvar upp volymen på radion.
 
Tylösand Hotell är egentligen för dyrt men jag orkar knappast slå upp tältet på någon närliggande camping. Jag drar firmakortet och försöker - utan resultat - att hitta anledningar att göra vistelsen avdragsgill. "Är ni helt säker på att det inte pågår någon hantverksmässa i stan?" . Rummen är inte alls märkvärdiga, men hotellet i övrigt andas stjärnglans och svensk musikhistoria. Läget alldeles intill sanddynerna är förstås oslagbart. Efter att vi slängt in väskorna tar jag med Hjärter Dam ut på stranden för att visa Sveriges svar på Thailands stränder.
 
 
Same same Thailand but different.. Gyllene tider och stränder..
 
 
 
Snyggt för att inte vara Dalarna...
 
 
  
Gessles Place..
 
 
 
 
  
 Nästa stopp Danmark. Nästa inlägg kommer inom kort.

Morden på Ko Tao

Det är snart en månad sedan våldtäkten och morden på brittiska Hannah Witheridge och David Miller. Utredningen är farsartad, och två torterade burmeser har gjorts till syndabockar även om alla spår pekar åt ett annat håll, en pannkaksförsäljare har fått agera tolk och tvivelaktiga DNA-analyser som matchar efter behov.
 
Hade det inte varit för att de var två västerländska backpackers som blev utsatta hade nog hela historien glömts bort ganska fort, och det lilla dykparadiset Ko Tao hade fått fortsätta vara just det. Nu har fallet fått omvärldens ögon på sig och "paradiset" Thailand solkas i kanten. Kraven och pressen på Thailand om att låta göra en oberoende utredning ökar. Sätt in Scotland Yard på fallet istället för att låta den korrupta lokalpolisen sköta mordutredningen!
 
Bildkälla: change.org
 
 
"...On September 15th, 2 innocent British citizens - David Miller, 24, and Hannah Witheridge, 23 were found raped and murdered in the most horrific manner  possible whilst on holiday in Thailand on the island of Koh Tao. The Thai police’s flawed handling of this crime has been a grave cause of concern from both the local and international community from the very start of the investigation. The Thai authorities insensitive obsession with tourist figures and the police’s notoriously corrupt reputation around the world, has been in the forefront of these concerns. ..."
 
Följ länken och skriv på för en oberoende mordutredning!
 
http://www.change.org/p/the-government-of-the-united-kingdom-independently-investigate-the-horrific-murders-of-hannah-witheridge-and-david-miller
 
 
Här en video som sammanfattar storyn på ett bra sätt.
 
 
 
 
Relaterade länkar:
 
Den oberoende CSI LA följer fallet bäst. https://www.facebook.com/CSILA90210?fref=nf Sedan han började granska fallet har han snabbt fått över 300 000 följare. Det mesta står på thai men allt relevant är översatt till engelska.
 
Andrew Drummond skriver också http://www.andrew-drummond.com/2014/10/sean-mcanna-breaks-his-silence-on-koh.html McAnna nyckelvittne/medskyldig? Åtminstone vet han något och verkar dölja det. Alla förstår att de stackars gästarbetande burmeserna är oskyldiga, ja alla utom polisen på Ko Tao som anser fallet uppklarat. Mediadrevet pekar ut ägarna till Ac Bar och kommentarerna har inte låtit vänta på sig. http://www.kohtao.asia/food-and-drink/bars-and-night-clubs.html
 
Även Jan Källman uppdaterar emellanåt
http://blogg.jankallman.com/?p=23691
http://blogg.jankallman.com/?p=24227#respond
 
Brittiska Mirror skriver spaltmeter http://www.mirror.co.uk/all-about/thailand-backpackers-murder
 
Svensk media verkar dessvärre ha upphört med sin rapportering.
 
Och här om en annan turist som hittades död på samma strand på nyårsdagen http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/thailand-beach-death-parents-convinced-4410135
 
 
Polisen anser alltså att fallet är löst och således kommer burmeserna antagligen skickas till "Death row" på det fruktade Bang Kwang-fängelset i Bangkok (samma som vår svenska sk "Diplomatdottern" som jag tidigare skrivit om) . OM nu inte fallet tas upp igen, och då bara om de internationella påtryckningarna blir för stora och Thailand inte vill riskera att tappa ansiktet, vilket de flesta anser att de redan gjort.
 
Den vanlige charterturisten har så klart ingen aning om vad som pågår bakom kulisserna. Thailand är ju en paraplydrink under parasollet, blått hav, god mat och leende människor. Få anar hur utbredd korruptionen är. Alla med pengar kan köpa sin frihet. Den som har slanten har makten så att säga.
 
 
Land of Smiles - Land of Bribes...
 
 
 
 
 
 
 

Undantagstillstånd i Landet på Låtsas

Sommartorka på bloggen? Egentligen inte. Snarare tidsbrist. Jobb och husköp med tillhörande renovering har tagit all tid i anspråk, men jag räknar med att få mer tid att skriva snart igen.
 
 
I Thailand, eller Landet på Låtsas som det också kallas ibland, råder undantagstillstånd och utegångsförbud efter att militären (för vilken gång i ordningen?) gjort en statskupp ännu en gång. I vilket annat land som helst så hade nog folket tagit detta betydligt allvarligare än vad thailändarna verkar göra.
 
Thailändarna tycks tro att utegångsförbudet inte gäller just dem, utan någon annan. Så vad gör de istället? Jo, de sticker hem och sminkar sig, kanske drar på sig en lustig kostym, och sedan ut på stan och letar rätt på närmsta militärfordon, poserar med soldater, tar några selfies, gör V-tecken och postar på Facebook. En militärkupp som betraktas som ett slags skojigt studentspex.
 
 
Selfie med Snövit...? Snacka om undantag. Foto: @kamonwan
 
Nä, de flesta thailändare gillar faktiskt militären, som stöder Kungen, (till skillnad mot den korrupta och avskydda poliskåren) och välkomnar kuppen "som nu ska få ordning på torpet".
 
But first, let's take a selfie...
 
Foto: The Nation, samt @Arjuna_Thai
 
Alla bilder hittade på https://www.facebook.com/www.thai.nu?fref=ts
 
Mer intressant info på http://walleniusvinklar.com/
 
 
 
Senaste nytt från Thai.nu
 
"Det har spridits rykten om att utegångsförbudet har upphört. Det stämmer inte. Fortfarande är det hemmakväll som gäller tills annat meddelas. Mellan klockan 22-05...

Ett antal nattklubbar har kompenserat bortfallen inkomst genom att släppa in gäster innan klockan 22 och sedan inte släppa ut någon innan klockan 05. Smart."

 

Som sagt. Landet på låtsas.

 
 
 
 
 
 

Lanta Sorry House

Det är med kluvna känslor jag läser omdömena på Tripadvisor om mitt kära gamla Nature House som jag drev för två år sedan. Genomgående usla betyg vad gäller servicen.  Under rubriken “Rename this Hotel Lanta Sorry House” hittar man en lång beskrivning av sakernas tillstånd på hotellet som jag lämnade tillbaka nycklarna på för ganska exakt två år sedan. Att hotellet endast är rankad som nummer 64 av 70 talar sitt tydliga språk. 
 
 
Det var då 2012...
 
 
Saxat från Tripadvisor:
 
"Lantai Nature House should be renamed Lantai SORRY House

Because that's the response I got for every lapse in service and accommodation promise, despite paying 9,500 Baht in cash, up front, as required by the hotel.

Day 1: It started upon arrival as despite my confirmed bookings.com email for 6 days, my room would not be ready until the next day, "SORRY!"  said Nee (sic) the owner-manager. She did find me a bed for the night in another hotel owned by her family, but not as nice as the one I booked at the high season rate.

Day 2: They misbooked a simple boat trip for a full day of snorkeling and the afternoon was a total waste of being stuck on a faux shopping market island offering factory merchandise. I stayed onon the boat and read. "SORRY!" Née said after admitting the booking error, and agreed that I should get a partial refund (50% or US$30.00). But she hemmed and hawed for a few days and so I gave up.

This is despite a clear sign at reception, "if you buy ticket here, We Will responsible for you.. (their spelling & caps)."

Day 3: Wifi - The booking.com confirmation email states "Wifi is available in all areas and is free of charge." I could not pick it up in my room. "SORRY!" said Nee. I must sit near reception for wifi, along with the rumbling traffic, mosquitos, and night mice. This hotel  is touted as "We Are The New One on Klong Nin Beach" on it's roadside sign board and yet no  wifi in the room? The place is small.

Day 4: Upon returning from my diving class, I mentioned that the room had not been cleaned in 3 days. "SORRY." said Nee. Also, that there was no comp bottled water in the room, which every Thai  hotel and backpacker hostel had provided me over the last 3 weeks of travel (including her affiliate Hotel that first night!). "SORRY." She promised to take care of it the next morning.

Day 5: The afternoon before, in part to soothe her delay tactics for my partial refund, Nee promised me her newest, best electric scooter for a day trip to Old Lantai Town. However, when I set my sights on a clean, yellow one and the similar red one, she immediately assigned me a beat-up dirty one. "SORRY!" The nice ones were booked.

OK then - but upon setting out less than  1/4 kilometers, I discovered the gas tank was on empty and the tank cover cap Was missing! So, I put in 3 liters and return for a gas cap. "SORRY!" No gas cap and No, it's not dangerous to drive without one. That's the only scooter left anyway -  despite at least 5 parked including the yellow and red ones.

When I returned in about 3 hours, I finally put my foot down and after discounting partial use on the day rate of 250 Baht plus the 120 Baht in gas I put in (1-1/2 liters still in the tank), I didn't have to pay. Later that afternoon, one of her workers placed a bright orange gas cap on my scooter. He was also cleaning the entire bike - "Dirty," he said, like when I was assigned it. Then a fellow guest got on the nice yellow scooter. "You had booked it before?" I asked. NO - he had just walked to reception to rent and Neen assigned it to him!

The Good:
1. The hotel is affiliated with the very sweet Island Resort across the highway on the beach side so you can charge food, drink and other services to your room. I spent every evening here watching gorgeous sunsets and dining. The food tastes better here, too.

2. Lantai Nature House is a new building and the room was quite nice and the balcony a nice hangout. The maid did a good job of cleaning (heavy chemical products though).

3. Klong Nin Beach has nearby roadside convenience stores, hair salon,  and an ATM.

I would return to Klong Nin but would stay at the Island Resort across the road, on the beach side of the highway. More amenities, professional customer service attitude, beachside rooms, and same price range. And the wifi extends even over the beach area!

No wonder Nee insists on cash upfront. Impossible to dispute much less deduct or discount.

Oh. - I never got my comp bottled water! --- "SORRY!"
 
 
Nature House idag ligger inklämt mellan ett nybygge, samt ett par nya rum uppe på takterrassen där den tidigare uppskattade VIP-loungen stod...
 
 
 
Ja vad ska man säga? Tyvärr så stämmer detta in på vad många vänner, bekanta och gamla gäster också har sagt till mig om Nature House efter att de (ägarfamiljen) driver det i egen regi igen. Trots att de nu är dubbelt så många i personalstyrkan så lyckas de ändå inte få till de simplaste önskemål från gästerna, såsom städning, nya handdukar och kanske ett leende. Nu är detta inte något unikt för just det här hotellet utan ett problem som många resorter sliter med. Ointresserad och underbetald personal bla bla...
 
Det här kanske låter som ett bittert inlägg, men det handlar inte om det. Jag förstår och accepterar att det är girigheten som styr, och att de i det här fallet ville ha tillbaka ett hotell som vi (läs: Nancy - all heder till henne) gjort populärt, och att de försökte få henne att jobba kvar, vilket hon vägrat (all respekt till henne).
 
Nej, det som stör mig är att de sitter på en guldgruva men inte förstår hur man ska tälja guldet. Allt finns där. Havet, stranden, solen. Bra läge, rum och bekväma sängar, men med ägare/personal som inte är ett dugg intresserade av att göra något bra av det. Turisterna är ett nödvändigt ont. Man gillar pengar, men kanske inte faranger. Så länge utlänningarna väller in på ön och det ändå blir fullbelagt så behöver man inte anstränga sig att ödsla energi på petitesser som service och annat trams. För när säsongen är slut kan man ju ändå köpa sig en ny fullutrustad Isuzu-pickup att imponera med. Kom ihåg att svenska avundsjukan är ingenting jämfört med den thailändska.
 
 
Paradise lost...
 
 
 
 
 

Okura Prestige

Okura Prestige är precis som det låter ett riktigt prestigehotell med japansk inriktning. Vad Okura betyder kan man läsa här. Jag hade haft span på det här hotellet redan i höstas när vi var Bangkok och bestämde när vi gick förbi det att det där ska jag testa någon gång. Sagt och gjort, med en bonusnatt från Hotels.com blev det inte alls speciellt dyrt.
 
Själva hotelldelen huserar från 24:e våningen och uppåt (resten är kontor), och det är typ från hängpoolen som man ser till vänster i bild. Den mindre balkongen till höger är en terrass där man kan äta frukost eller ta en kvällsdrink.
 
  
 
 
Okura Prestige är ett femstjärnigt hotell som levererar. De japanska inslagen gör sig påminda på flera sätt och personalen är proffsiga på ett diskret sätt, och bugar och delar ut artighetsfraser om man möter dem i korridoren t.ex. Det känns väldigt lyxigt här, men kanske inte lika personligt som på förra hotellet Renaissance ett stenkast bort. Lobbyn är stor och blänker i mörkbrun marmor, och resten av interiören går mestadels i mörka och dova färger. En skitlång bar gör sällskap med receptionsdisken som även följs upp av restaurangen där frukosten serveras. Precis som på flådiga Hansar som vi testade i september så ligger rummen i loftgångar med ett öppet atrium i mitten så man får svindel och måste stryka sig längs väggen om man tillnärmelsevis kallas för Hjärter Dam.
 
 
 
 
Okura Prestige ligger för närvarande på plats 11 av 747 hotell på Tripadvisor, och jag noterar när jag kollar länken att de faktiskt tar sig tid att besvara kommentarerna som gästerna skrivit. Det tyder på ett engagemang från hotellet.
 
 

 
Rummen är normalstora och möblerade som vanligt. En bekväm fåtölj med fotpall, skrivbord och en smällskön säng som får högsta betyg. Det som var annorlunda i de här rummen var planlösningen på badrummet. Separat badavdelning med dusch bakom en glasvägg, resten utanför, och sedan själva toaletten (av japanskt snitt med underspol och blåstork) också separat. På sedvanligt japanskt manér fanns inte bara här morgonrockar utan även en så kallad yukata. Se bild. På kvällskvisten när de bäddat upp sängen fanns också där lite origamipyssel för den fingerfärdige med sömnproblem. Snabbt, problemfritt och gratis wifi också. Numera är det väl alltid gratis förresten.
 
 
 
 
Minibaren erbjöd Chang Export vilket ger en stjärna i kanten. Även Heineken och så klart det ganska så smaklösa men lättdruckna japanska Asahi. Sist men inte minst en kaffemaskin av exakt samma sort som på på mitt favvohotell Aloft.
 
 
 
 
 
 
För den seriöse hotelltestaren så ingår ju även att prova room service-menyn, och jag brukar för det mesta välja en burgare eftersom den är lätt att bedöma. Av någon anledning så brukar det nästan alltid ligga ett stekt ägg där mellan bröden någonstans, se även VIE Hotel, och det hade de ju lika gärna kunnat skippa. Som menyn visar så lossnar en Okura Prestige-burgare på 390 illbahtingar, plus plus (17%), vilket blir 456 baht totalt. Hjärter Dams  matval från gatan kostade endast 45 baht, så det jämnade ju ut sig så att säga. Maten var god, men friesen höll knappt Donken-nivå och var inte värt slantarna. Till skillnad mot Changen.
 
 
 
 
 
På Okura Prestige finns som sagt var en cool pool som hänger ute på fasaden, men som har skugga hela dagen eftersom de hängt den på norrsidan som vetter ut mot Rama 1. I poolbaren fanns endast tre drinkar att välja på, åtminstone i menyn, och det var lite väl futtigt på ett prestigehotell som det här. Jag tog klassikern mai tai och simmade sedan några längder för att övertyga mig själv om att jag är en kille som "håller sig i form".
 
 

 
 
 
 
 
Så hur var frukosten då? Jo jäkligt bra med stort varierat utbud, men jag lärde mig någonting här denna morgon. Det var något som saknades tyckte jag, nämligen sushin som nästan alltid brukar finnas på lyxhotellen, och här på Okura Prestige som dessutom har japansk inriktning så borde den ju vara självskriven. Jag började ana hur det låg till och frågade en servitris huruvida japanerna egentligen äter sushi till frukost. Det gör de tydligen inte och därför serveras den heller inte på buffén. Alltså japanskt på riktigt här på Okura och inte en turistanpassad svenne banan-variant. Vill man ha sushi så föreslår jag frukosten på Millenium Hilton.
 
 
 
Frukosten känns lyxig och de hade en del prylar som jag inte sett någon annanstans, som vissa juicer som var gjorda av blommor som hibiskus osv. Bra service här också även om de verkade lite underbemannade. Öppet kök och bordsservering av världens godaste omelett. Snyggt upplagt också. Bemannad våffelstation och juicebar. Olika brödsorter men ingen rökt skinka, utan lite olika korvpålägg istället. Alltigenom en bra frukost även om det inte var den bästa jag provat. Mycket bra asiatiskt utbud vilket också bekräftas av Hjärter Dams ansiktsuttryck här nedan på en av bilderna. Plus för att man kan sitta ute på den halvstora terrassen om man vill.
 
   
  
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 4. Normalstora med lite annorlunda planlösning vad gäller badrummet.
Sängar. 5. Toppbetyg. Kuddarna också
Frukost. 5. Det får bli en femma trots att jag saknade parmaskinkan.
Läge. 4. Nära till BTS Ploen Chit men inte så stort utbud i övrigt.
Utsikt. 3. Wireless Road och parken där Amerikanska ambassaden ligger.
 
 
Slutbetyget blir högt. Jag kan absolut rekommendera att bo här, personalen är serviceinriktade och allt det där. Möjligtvis kan man tycka att priset är lite för högt men får man det för under 5000 baht så kan man slå till. Men i ärlighetens namn så skulle jag personligen hellre välja Hansar som ligger i närheten. Både geografiskt och prismässigt.
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja det här var sista hotellet vi provade för den här gången. Vi tog våra Haglöfsryggor och checkade ut och drog oss mot Suvarnabhumi för hemfärd till Sverige. Antar att vi är tillbaka i Mangon inom kort.
 
Lo-So-luggage på Hi-So-hotell...
 

Renaissance Bangkok Ratchaprasong Hotel

Det här hotellet som tydligen är så svårt att uttala i allmänhet, och för thailändarna i synnerhet, visade sig vara ett riktigt höjdarhotell. För mig har det varit en doldis och jag hade nog aldrig noterat det om jag inte letat efter hotell som låg i närheten av Okura Prestige som vi skulle flytta till efteråt. Inte förrän jag visade en bild i mobilen för taxichaffisen så förstod han vart han skulle. Det thailändska uttalet påminde knappast om varianterna jag hade försökt mig på.
 
 
 
Vi blev väl mottagna av leende och proffsig personal i den flådiga lobbyn. Det skulle visa sig vara ett genomgående tema på hela hotellet med serviceinriktad personal. Till skillnad mot många andra femstjärniga hotell i Bangkok så kändes leendena äkta, och personalen verkade genuint glada att vi bodde just där hos dem. Både jag och Hjärter Dam är nog lite känsliga för dålig service, men här på Renaissance behöver ingen bli besviken.
 
 
   
 
 
Rummen och resten av hotellet har ett skönt färgtema som känns välkomnande. Rummen är normalstora och inredda med det vanliga. Säng, skrivbord, minibar, en skön fåtölj, samt en sådan där bänk framför sängen som man brukar sitta på medan man funderar på hur fjärrkontrollen fungerar. Naturligtvis (som brukligt är) glasväggar in mot badrummet. För den blyge finns en elstyrd rullgardin. Den oblyge tar ett bad och zappar TV-kanaler.
 
 
 
Sängarna är sköna som fan men når inte riktigt upp till standarden på Hotel Muse som hittills är bäst i Bangkan. Jag ger en svag femma för bingen. Flera kuddar att välja på också som ger söta drömmar. Alert personal här också som var in på rummet och fixade lite småting medan vi var ut en sväng. Fyllde på frukt, schampo och bäddade upp sängen lite småsnyggt. Det enda egentligen som var att anmärka på var en alldeles för slö internetuppkoppling på rummen, annars var allt perfekt på det här hotellet. Badrummen har förresten både badkar och dusch.
 
 
 
 
Man brukar nästan aldrig hitta Chang i minibarerna på lyxhotell eftersom den (och Leo) anses som fulöl i Thailand (hur tokigt det än kan låta), men ibland så finns faktiskt finvarianten Chang Export som är lite svagare i procenten. Nästan tvåhundra illbahtingar här på Renaissance. Det blev aldrig tillfälle att nyttja room service men menybilden ger en fingervisning om priserna. ++ (10+7%) tillkommer.
 
 
 
 
 
Utsikt mot kapplöpningsbanan och Central World som det är gångavstånd till. Central World är för övrigt så stort att jag aldrig lär mig hitta där inne. Att hitta ut ska jag väl tillägga, men det gör inget eftersom det finns så mycket god mat där att man inte behöver lämna stället. Om man nu vill ta sig till något annat köpcenter så finns BTS Chitlom på en armlängds avstånd från hotellet.
 
 
 
 
På markplan finns en snygg bar i snygga färger, samt en demo av aldrig skådat slag på Mekhongwhisky, vilket kändes ovanligt på ett ställe som det här, då man förknippar det rävgiftet i händerna på utslagna människor från socialgrupp 3 och 4 habiterande i Bangkoks nersläckta soier, eller för all del, i händerna på semestrande svenne banan-farsor på Kata Beach som tycker att de är coola för att de minsann tar "seden dit de kommer"...
 
 
 
 
På Renaissance Bangkok Ratchaprasong Hotel finns så klart också en pool som ligger under tak, för att inte säga inomhus, men med stora öppningar utåt så att det känns som utomhus, fast utan sol dårå. Nu är det här med pool ingen stor grej för mig, men jag vill att det ska vara utomhus om det nu ska vara pool över huvud taget. Annars känns det, och låter, som en ordinär simhall hemma i Sverige. Det här hotellet är alltså ingen höjdare för min hotelltestarkollegas fru som alltid reser under mottot "Pool med sol är cool"...
 
 
 
 
 
Här uppe finns även hotellets SPA som Hjärter Dam provat för bloggens räkning och gett höga betyg . Med en rabattkupong på 20% så gick ändå en så kallad "salt glow polish" lös på över 1400 illbahtingar. Men då pågick den salta glödpoleringen i nittio minuter också.
 
 
Varje dag ett nytt färgtema på frukosten. Idag grönt med kiwishots...
 
 
Frukosten på Renaissance får höga betyg. Ett väl tilltaget utbud med olika brödsorter, äggstation och färskpressad juice på beställning. Obegränsat med kaffe och trevlig service, och gissa om mitt sällskap blev extra förtjust när hon skådade de läckra kycklingfötterna i en skål. Ja vi jublar helt klart över olika saker på buffén. Jag gillade nog den rökta ankfilén bäst.
 
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 4. Lagom rymliga och hemtrevliga, men minus för dåligt wifi.
Sängar. 5. Inte bäst hittills men ändå en svag femma.
Frukost. 5. Kanske generöst då jag saknade vissa saker, men personalen drar upp betyget.
Läge. 5. Närheten till BTS Chitlom och gångavstånd till Central World ger femma här.
Utsikt. 3. Bangkoks stadsbild och området runt Central World. Hotellet är inte speciellt högt heller.
 
Sammanfattningsvis kan jag verkligen rekommendera att bo här på Renaissance Bangkok Ratchaprasong Hotel om man uppskattar bra service och trevlig personal. Hotellet innehar plats nummer 19 på Tripadvisor där man kan läsa mer och se fler bilder. Glöm nu bara inte att ta med en bild på hotellet om ni kommer med taxi och är lika dålig som mig på att uttala "Renaissance, do you understand?", "Arai?", Rånnechååns, khao jai mai?". Äh, nog bäst att ta BTS ändå...
 
 
 
 
 
Ta mig fan, det fanns till och med en låt...
 

Lanta last episode

Visst hade jag redan innan vi kommit till Lanta kalkylerat med sannolikheten huruvida det skulle uppstå en konfrontation mellan det gamla och det nya. Tidsaspekten på tio dagar och Lantas storlek. Ön var stor nog för att man inte nödvändigtvis skulle råka träffa alla man kände, men liten nog för att det inte skulle kunna uteslutas. Särskilt med tanke på hur mycket vi cruisade runt på ön med moppen. Ligga och klämma på beachen hela dagarna var inte riktigt våran grej.
 
 
Summertime happiness. Diamond Cliff Beach. En av få heldagar på stranden.
 
 
Skuggan av det förflutna hängde över ön som ett möjligt hot mot våran trivsel där, och jag önskade att Hjärter Dam skulle förskonas från alla slags påminnelser om den gamla surdegen uppe på kullen. Själv hade jag lagt den episoden på hyllan och stängt dörren för länge sedan, och det var knappast något som spökade längre för egen del, och jag hoppades att öborna som kände till historien skulle vara smarta nog att inte babbla om det. Tänk vad fel man kan ha. Jag visste att Cook Kai kunde vara minerad mark, men deras spicy beef salad och morning glory är oemotståndlig, så vi gick dit och åt ett flertal gånger. Allt verkade frid och fröjd. Bomben släpptes först när det var för sent, då satt vi redan på night market i Krabi Town och skulle flyga nästa morgon.
 
 
Fadd eftersmak...?
 
 
Där satt jag i godan ro medan servitrisen stod vid vårat bord och orerade sina falsarier fullständigt respektlöst. Hon hade pratat allt för fort med mitt sällskap för att jag skulle kunna snappa upp vad det handlade om. Hjärter Dam höll god min men hade avbrutit henne efter en stund och sagt "Nu ska du sluta prata och ta våran beställning istället!" Jag beundrade henne för det. Det som grämde mig mest var att jag inte kunde återupprätta min heder genom att gå dit och fråga vad fan det där var nödvändigt för. Jag var oerhört besviken eftersom jag egentligen gillade Cook Kai och personalen där. Jag kände mig maktlös och det gjorde mig enormt irriterad att jag inte kunde gå tillbaka och konfrontera nämnda servitris. Min kära hälft tog det betydligt bättre, men ville upplysa mig om att hennes folk inte agerar på samma sätt som svenskar. Har de något skvaller så skvallrar de gärna.
 
 
Cruising ner till lugna Bamboo Bay. Thank you for quiet places...
 
 
En annan dag en vecka tidigare var vi på väg upp till Saladan för att käka middag med Ventildoktorn och RUTer Dam. Det pågick någon slags marknad vid vägen och det var mycket folk i rörelse och vi var tvungna att sakta ner farten lite. På håll såg jag en buddhisttjej (enkelt att skilja ut eftersom de flesta är mussar och alltid har luvan på sig) som vände sig om och först fokuserade på våra vänner längre fram och sedan riktade blicken mot oss. Jag kopplade först inte vem det var. Hon buffade på sin kompis som for runt och stirrade rakt på mig, jag mötte hennes blick genom mina solglasögon och inte förrän vi precis passerade dem så föll min blick tillbaka på den första tjejen och då slog det mig vem det var. Hon på kullen. Men jag var helt oberörd och åkte bara vidare och undrade stilla för mig själv om Hjärter Dam noterat samma sak. Och visst hade hon det, och frågade mig bara "Det var ditt gamla pök va?", "Japp" sa jag och så var det inte mer med det.
 
 
 
 
Förutom incidenten med servitrisen på ovan nämnda restaurang så blev mötena med de flesta andra bekanta bara positiva. Nancy, Frukt-Lasse, Grönsaksgumman, Massage-Mae, personalen på Paragon, och andra thai som jag lärt känna under Nature House-året hade bara talat gott om mig, och visst blev jag rörd och smickrad när Hjärter Dam stolt vänder sig mot mig och säger "Everybody say you're jai dee (godhjärtad) honey, I never hear anybody talk bad about you."  Att få höra det var för mig ett bevis på att jag lämnat efter mig något gott och att jag vunnit över mina giriga antagonister.
 
Så slutligen då? Var det sista besöket på Ko Lanta? Förmodligen, men man ska aldrig säga aldrig. Någon bredvid mig har redan börjat prata om "next time..." Fler inlägg från ön blir det nog hur som helst.
 
Inom kort kommer även hotellrecensioner från Renaissance och Okura Prestige.
 
 
 

Trafiksylt i Mangon

Tillbaka i den stora Mangon. Vi sitter fast i trafiken. Igen. Målet med taxiresan är Skatteverket i Bangkok. Anledningen att trafiken står stilla är faktiskt en direkt följd av orsaken till att vi är på väg dit vi är på väg. Redan mindfucked? Låt mig förklara. Att trafiksituationen i Bangkok är ett svårlöst problem har länge varit känt, och det blev knappast bättre när regeringen för några år sedan införde en subvention på 100 000 baht "för att stimulera handeln" för nybilsköpare i Thailand. Som ett slags BIL-avdrag. Personligen tror jag att de som klubbade igenom beslutet sitter med välfyllda fickor med korrupta stålar från bilbranchen. Möjligt att jag har fel om mutorna, men hur som helst, Hjärter Dam hängde på detta och köpte sig en sprillans Toyota för ett par år sedan, men ännu inte fått tillbaka pengarna, och nu skulle hon dit och "reda ut situationen" så att säga.

 

 

Hur ska man egentligen tyda klistermärket på rutan?
 
  

Så om trafiken var en trög massa förut så står den nästan helt still nu eftersom det i en smäll kom ut hundratusentals nya bilar till på vägarna. Hur många av dessa förare som dessutom har körkort är okänt. Minns förresten när Bee köpte sin Mazda i Krabi Town och bilförsäljaren frågade henne om hon visste hur man körde, och hon svarade "jodå, jag har sett några klipp på YouTube, så det är nog ingen fara.."

 

 

 Ibland äter jag farangmat i Thailand, och ibland äter jag thaimat i Sverige...
 

 

Nu satt vi där i alla fall. I ett rum med papperstravar på golv och på skrivbord. Lysrören i taket surrade. Sinnebilden av thailändsk byråkrati. Att kvarnarna skulle kunna mala fram hundra tusen baht inom en överskådlig framtid tedde sig omöjligt vid en första anblick. Det drog ut på tiden. Jag somnade. På en stol med huvudet i bordet medan mitt sällskap fyllde i dokument på dokument. Jag var matt efter dagens resa från Krabi, och magen var i uppror efter en alltför överdriven smörrebrödsfrossa på Café Europa i Krabi Town dagen innan. Jag hade helst stannat på rummet på Renassiance Ratchaprasong (hotellet med namnet som ingen kan uttala, än mindre visste var det låg, eftersom ingen kan uttala det, med mindre att man har franska som modersmål. Recension kommer) men hade lojalt följt med den havande eftersom hon var rädd för att svimma i värmen. En uppgift som jag alltså istället åtog mig att utföra. Fransmän förresten, jag minns nu med fasa förra årets farsartade flygning mellan Bangkok och Krabi.

 

 

Rånnechååns..?
 
 

När allt var klart så lovade de att pengarna skulle vara Hjärter Dam tillhanda om ett par månader, vilket gjorde henne på ett fantastiskt bra humör eftersom hon insåg att en lite längre mammaledighet nu eventuellt skulle vara möjlig på varmare breddgrader. Jag tror det när jag ser det, både tänkte jag och sade. Pengarna på kontot alltså. Men föräldraledig på Lanta? Knappast. Jag ska förresten sammanfatta de sista dagarna på ön i nästa inlägg. Det fick ett lite irriterat avslut när jag insåg att en i personalen på en viss restaurang skvallrat och dragit rena osanningar för Hjärter Dam om mina tidigare förehavanden på ön.

 

 

A restaurant with a view.
 
  

Visst ja. Det blev till slut en tredje plats i Travel Blog Awards i Asienkategorin för högstadiepoeten från Masriket. Det var snubblande nära en silverplats då endast sju röster saknades, men jag är nog lite mallig ändå, även om jag samtidigt blir lite obekväm när folk säger att de läser bloggen. Det känns som om skrivandet bara är något slags "guilty pleasure" för mig, något som ingen borde veta om, eller i alla fall inte prata om. Låter ju som en paradox med tanke på att jag länkar bloggen i tid och otid. Vem vill vara tvåa förresten? "Second place is the first loser..."

 

Taste like bronze...
 

 


RSS 2.0