Coronaspaning 2

Pensionärsfesten fortsätter som om det inte fanns någon morgondag, vilket torde vara en helt korrekt analys i ordets rätta bemärkelse. Det var ett av två konstaterande jag gjort den gångna veckan och helgen.
 
 
Några turer upp till Norets handelsområde vittnar om att de (gamlingarna alltså) som borde hålla sig hemma tydligen "bara ska åka och handla lite", medan de som borde vara på sina jobb och bära upp samhället istället håller sig hemma av hänsyn till att inte i onödan sprida smittan vidare.
 
 
Den andra stora gruppen som tog mest plats i Noret är skidboxarna som jag kallar dem. Jag och Junior brukar ha en lek i bilen som går ut på att räkna skidboxar som vi möter när vi är ute och kör, men nu tröttnade han eftersom att han helt enkelt inte hann med när vi passerade MAX och McDonalds. Söndag och stugbytardag i fjällen, och Mora blir ett perfekt lunchstopp för hemvändande nollåttor som varit i Sälen och frotterat sig med andra "friska" och likasinnade på after-ski-festerna. Utanför skräpmatskedjorna dominerar skidboxarna, och när varor och pengar byter händer består dricksen av en näve virus.
 
 
Toapappers- och spaghettipsykosen verkar dock ha lugnat ner sig sedan förra veckan, och även om butikshyllorna är ganska urplockade så finns det både papper och pasta nu för den nödige. På något märkligt sätt åtminstone en illusion om att ett normaltillstånd har återinfunnit sig, trots att vi är på väg in i en brant uppförsbacke vad gäller antal smittade.
 
 
En annan sak som slagit mig de senaste två veckorna är att min världsbild angående utelunch kontra matdosa har gjort ett mentalt lappkast. Tidigare hade jag dåligt samvete varje gång jag hade varit för lat för att fixa matdosa och istället spenderat en god hundring på en utelunch, men nu när jag är ytterst motiverad att laga matdosor för att både spara pengar och för att undvika eventuella smittohärdar så får jag dåligt samvete för att jag inte stöttar de lokala näringsidkarna. Summan av ångesten är konstant.
 
Tidigare tyckte jag det var ohyfsat att inte skaka hand när man presenterar sig. Nu tycker jag att det hör till god ton att behålla händerna i fickorna och kolla åt ett annat håll, dra tån i gruset och möjligtvis nicka lite ljudlöst när man träffar nytt folk. 
 
 
Vidare så blir jag illa till mods när jag scrollar sociala medier och ser inlägg där folk umgås med "bästaste sällskapet" eller i "goda vänners lag". Hur många personer kan det röra sig om i det laget undrar jag stilla för mig själv, och om folk inte har gjort någon konsekvensanalys. Världen är upp och ner. Nu blir jag glad om jag ser att någon är på bio i en för övrigt folktom salong. Tidigare fick man ångest för att ingen går på bio längre och att salongerna antagligen inom kort kommer att konka. Oavsett så får man väl snart leta fram sin gamla VHS-spelare i dessa karantäntider och spola tillbaka första "Sällskapsresan" eftersom det ändå är det närmaste man kommer att komma en utlandsresa inom överskådlig framtid. "Snowroller" kanske man dock ska skippa om man vill slippa ångestframkallande kopplingar om skidresor till Alperna.
 
 
"Tur att man är både osocial, saknar umgänge och jobbar ensam" brukar jag tänka halvt på skoj, halvt på allvar nu när myndigheterna uppmanar oss att distansiera oss från varandra. Min killgissning är ändå att det är just det som på ett naturligt sätt kommer att hjälpa oss svenskar att platta ut kurvan och att vi inte hamnar i samma situation som kindpussarländerna Italien och Spanien. Jag måste försöka tro det i alla fall. Tack vare svenskarnas ensamhet, samt ovilja att sitta nära någon på bussen är ett halmstrå att greppa tag i när viruset drar fram på sitt korståg över världen. Den sevärda filmen "The Swedish Theory of Love" är sorglig på många sätt men har ändå en lugnande effekt i dessa tider.
 
 
 Svenskarna, de mest individualistiska - och ensammaste - i världen. En hjälp i Coronatider?
 
 
 
 
Idag tänker jag extra mycket på mina systrar som båda jobbar inom vården, och säkert på ett eller annat sätt inom kort kommer att få närkontakt med ett flertal smittade.
  
 
 
 

Coronapsykos

Det är filterbubblans fel. Psykosen alltså. Det måste det fan vara. Jag minns 2009 när svininfluensan stod i full blom, då reste jag runt i Thailand och Laos under ett par månader. Det förekom överhuvudtaget ingen hysteri alls vad jag kan minnas (Möjligtvis har jag ett selektivt minne). Visst var det snack om huruvida man skulle vaccinera sig eller inte men det var också allt. Trots att svininfluensan främst drabbade 20-40-åringar såg man ingen panik, eller tomma gator där riskgruppen rörde sig. I backpackergettot Khao San Road i Bangkok var det "business as usual", fullpackat med folk, och det enda som märktes av pandemin var att det kunde stå en flaska handsprit på disken. Ett nyhetsinslag på TV härom dagen visade ett folktomt Khao San Road.
 
När vi korsade Mekongfloden mot Laos uppe vid Huay Xai så temperaturtestades visserligen resenärerna, och de som hade feber fick vackert vända tillbaka till Thailand. Ingen nekades att komma in i Laos eftersom alla var friska, och det är det som är grejen. De flesta är friska, alltså ingen anledning till masspsykos. Svininfluensan skördade cirka 280 000 liv (de flesta i Afrika och Sydostasien), men jag undrar varför psykosen och bunkringen uteblev den gången. Var det för att det faktiskt fanns ett vaccin, men som många inte tog som gjorde att den psykologiska effekten uteblev? I skrivande stund har coronan tagit 7900 (coronakartan) liv och planeten har gått fullständigt bananas. Handsprit stjäls och säljs på svarta marknaden till ockerpriser.
 
"I den enkät som med hjälp av SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomfördes med 3 000 svenskar i oktober och november 2009 uppgav hela 80 procent att de inte varit särskilt eller alls oroade av svininfluensan. Endast 16 procent kände oro för egen del och 22 procent kände oro för influensans konsekvenser för det svenska samhället."  Källa: Pandemin som kom av sig.
 
 
Handsprit anno 2009. 20 Baht flaskan...
 
 
Det var 2009 och ett oskyldigt Facebook utan algoritmer. Folk postade nonsens som vanligt som presenterades i ett kronologiskt flöde som sedan försvann, oavsett hur mycket det kommenterades. Ingen fångades in i filterbubblan och följaktligen bara fick se liknande poster som man tidigare hade interagerat med. Nu toppas flödet med Corona-poster av alla dess slag eftersom alla läser och klickar på allt som har med pandemin att göra, och fångas således in coronabubblan där resten filtreras bort. Hundratals kommentarer som bara leder till ännu mer psykos, misär och systemkollaps. Man kan nästan sakna den tiden när folk postade inlägg om att de satt på toa. Nu är det inlägg om att toapappret är slut på butikshyllorna. Skitkonstigt förresten. Lilla Edets fabrik ligger i Sverige och råvaran finns runt knuten. Toapapper får vi väl oavsett om de stänger gränserna. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt galenskapen.
 
Ju mer man scrollar sociala medier desto mer accelererar paniken. Om inte Facebook funnits så hade man läst en löpsedel kanske och sedan gått vidare och ätit en utelunch i godan ro och handlat som vanligt i sin lokala butik. Nu vandrar man runt i ett zombieland och undrar om alla är hemma och bakar bröd eftersom mjölet är slut, trots att brödhyllorna är fulla.
 
Jag tänkte stilla för mig själv att folk borde åka ut på thailändska landsbygden, typ Nong Mak Fai, och lära sig hur man går på toa utan papper, där man använder vatten och vänster näve (eftersom man äter med höger) och sedan lufttorkar röven. 
Jag hade ett snack med Hjärter Dam igår och frågade hur hennes föräldrar hade det uppe i byn nu i dessa kristider. Jodå, alla tiders, ingen fara. Hon hade precis pratat med sin mamma som hade varit in till stan och handlat på sig ett gäng toarullar bland annat. Vi skrattade högt åt detta faktum och när hon hade frågat sin mamma om Varför?, så hade hon svarat att hon inte visste men att alla andra hade ju köpt, så då gjorde hon det också. Det kallas för gruppsykologi, eller masspsykos om man så vill. Man gör som alla andra för att man inbillar sig att majoriteten har rätt. Man slutar tänka själv. Skrattet fastnar i halsen.
 
När jag senare var in på Colorama för att hämta material till jobbet och vi stod och coronasnackade lite om de tomma butikshyllorna så återberättade jag också den här historien om att folk som inte ens använder toapapper bunkrar för sämre tider så säger personalen att de faktiskt också säljer toapappersbalar men det har tydligen folk inte kommit på när de varit inne och tömt lagret på munskydd och handsprit.
Så när jag lämnar butiken och lastar in färg och spackel i firmabilen så baxar jag också in en bal med toarullar... Vad i helvete är det för galenskap jag håller på med hinner jag tänka innan jag smäller igen bakluckan. The struggle is real...
 
 
Coronarullar...
 
Men hav förtröstan. Leif GW sa igår på Brottsjournalen att den här pandemin är över efter våren när det har blivit lite varmare så stämmer det förhoppningsvis, eftersom GW alltid har rätt. En riktig landsfader att luta sig mot när det stormar som värst.
 
 
 
 

Hjärter Dam i tidningen

Jag fylldes av både värme och stolthet när jag såg att hon prydde framsidan på Falu-Kurirens helgbilaga Pralin. Det var i alla fall den första känslan.
 
Jag hade fått ett kort sms om att Juniors mamma var med i lördagens Pralin, och blev så nyfiken att jag packade ihop på jobbet och stack ner på biblioteket och frågade om de hade kvar tidningen.
 
Hana & "Lokus". Dalarnas Tidningar/Pralin 15 februari 2020
 
 
Jag visste redan att de skulle dit och göra ett reportage eftersom Hjärter Dam hade skärmdumpat konversationen med reportern och skickat till mig. Jag hade blivit oerhört glad för hennes skull. Men det var ett tag sedan, precis innan jag och Junior skulle till Thailand i november. De hade varit dit medan vi var borta, och sedan hade hon inte hört ett ljud från dem. Att det kan ta tid mellan reportage och publicering visste jag sedan tidigare då samma tidning väntade månader med att publicera reportaget om mig när jag drev hotellet på Ko Lanta.
 
 
Hana är ett taget namn och är japanska för blomning/att blomma
 
 
Eftersom jag misstänkte att det här helt hade gått henne förbi tog jag lite bilder och skickade till henne. Hon visste ingenting om att reportaget hade publicerats med bild på framsidan och allt. Jag bad den trevliga biblioteksdamen att dra kopior på sidorna när jag samtidigt malligt berättade att det där minsann var mitt barns mor.
 
 
 
  
När man själv har förstahandsinformation om något som står i en tidning så inser man hur mycket faktafel som finns i en text. Årtal och ålder och sånt är väl inte hela världen, det står t.ex. att Junior är 6 år men han hade ju nyss fyllt fem när repet gjordes. Slarvfel kanske från reportern. Det som dock gjorde mig något förbryllad var att det stod att Junior för tillfället tillbringade några veckor hos sin mormor och morfar i Thailand, men så vitt jag vet så besökte vi bara Lanta på den resan. Möjligtvis ett språkligt missförstånd, eller kanske en medveten justering av verkligheten. Ska tillägga att jag mycket väl hade kunnat tänka mig att åka själv med honom till Nong Mak Fai och hälsa på ett par dagar, men utan Hjärter Dam hade det blivit problem med språket.
 
 
 
 
 
Ibland har jag fått frågan om hon inte köpt följare men det kan jag intyga att så inte är fallet. Det gick kanske inte på en natt men jävligt fort steg följarantalet till över hundra "K" (som man säger på instagramspråk), och budfirmorna började snart köra skytteltrafik till vårat hus på Väståkersvägen. Sponsorprylar från hela världen kom varje vecka i utbyte mot 48 timmars exponering på kontot. Färgglada yogamattor i hela huset och kläder som användes kanske bara en gång. Följare runt om i världen som hörde av sig; som den där konstnären i Brasilien som målade en tavla av henne, och ett annat hängivet fan som gjorde en tatuering utifrån en annan yogabild. Det kom t.o.m. ett erbjudande från ett lyxigt spa-hotell i Costa Rica som ville att hon skulle komma dit och hålla kurser. Ta med familjen hade de sagt, och jag googlade upp stället och det såg fantastiskt ut där det låg uppe i regnskogen i bergen med utsikt mot en vulkan. Jag var glad för hennes skull och gjorde i ordning ett speciellt yogarum, som jag senare gjorde om till mitt kontor där jag nu sitter och skriver den här texten och funderar på tiden som var.
 
Det är med blandade känslor jag blickar tillbaka. Glädjen av att Hana hittade sin grej som hon brann för och som jag supportade till hundra procent, men sorgen i att jag och Junior samtidigt började leva allt mer i vår egen lilla bubbla. Instagram har en enorm sprängkraft och det är svårt att tävla mot den dopaminkick som tiotusentals likes från världens alla hörn ger för en endaste bild. Det blir som en drog. Jag skyller absolut inte separationen på grund av det, men jag är ganska säker på att den där jäkla skärmen förstör många relationer när man slutar se varann.
 
Den bestånde känslan är ändå att jag är stolt över henne, och på tisdag när mina vasaloppsgäster checkat ut ska jag åka dit och hämta hem Junior - min dopaminkick i livet - så ska jag också ge henne en kram och kopiorna från tidningen.
 
 
En vinter då vi hade snö...
 
 
  
 

Alla dessa resor

September 1972. Min allra första resa gick från Jönköpings BB hem till huset i Hestra där alla andra i familjen som redan var födda tydligen bodde. Men den resan räknas kanske inte.
 
70-tal. Ett par bilresor till Holland och Tyskland med mina föräldrar och syskon i en röd Saab V4 kombi. Och till mormor och morfar i Danmark förstås.
 
 
1975. Flytten till Mora, Dalarna. En livsavgörande resa, om än inte till utlandet.
 
Här följer en tioårsperiod i ett vakuum av dålig ekonomi där få resor gjordes, förutom några tåg- och bilresor till Danmark (pågår ännu). Men längtan fanns där hela tiden och drömmen var en charterresa till medelhavet. Jag kände ett enormt behov av att åka utomlands, och hade fått blodad tand på resor utan att ens egentligen ha varit någonstans. Det blev ett stigma. 
 
Någonstans, någongång...
 
 
Jag hade tjatat på pappa länge om en utlandsresa även om jag visste att det var lönlöst, men en dag så frågade han mig om jag ville åka till Rhodos med honom. Jag glömmer det aldrig. Tack vare att farfar hade sparat en slant som jag egentligen skulle få när jag blev myndig så kunde min resa finansieras "om jag nu verkligen ville åka". Jag kunde inte tänka mig ett bättre sätt än att använda en del av pengarna till en resa. Efter det var jag helt fast.
 
1986. Rhodos. Jag och farsan på en klassisk charterresa med Atlasresor. Minns fortfarande Hotel Aglaia i Rhodos stad nära västra stranden. Första flygresan och fortfarande en av mina bästa resor.
 
 
1988. Bryssel, Luxemburg. Skolresa i 9:an med femtio andra pubertetsstörda och Martini Bianco-törstiga femtonåringar, samt en handfull vuxna som säkert fortfarande har men av att de försökte hålla reda på oss.
 
 
1989. Cypern. Första resan utan några föräldrar. Inte ens 17 år fyllda drog jag och två barndomsvänner iväg på en partyvecka till Ayia Napa. Hur fan kunde de släppa iväg oss egentligen? Snorklingen utanför Nissi Beach är fortfarande den bästa jag upplevt.
 
 
 
1990 tog jag studenten och flyttade hemifrån och hade knappast råd att resa någonstans.
 
1991. Hamburg, Amsterdam. En vådlig roadtrip med sex kompisar i en lånad minibuss.
 
 
1992. Interrail genom bl.a. Danmark (Köpenhamn Nostalgia), Tyskland, Österrike, Italien (Italy Nostalgia), Frankrike, Spanien. Trots total dödsångest innan så kunde jag inte låta bli att dra iväg själv på denna romantiska tågluff. Jag hade läst ett reportage i Vagabond om tjurrusningen i Pamplona och var bara tvungen att åka dit. (Hamnade i intervju med SVT ).
 
 
1993. Interrail. Roskilde, Paris och Pamplona. En riktig festivalresa. Drog med min bästa kompis långe kocken till Pamplona så att han också fick känna adrenalinet pumpa under tjurrusningen. Jag höll mig dock bakom barrikaderna i fortsättningen.
 
 
1994. Singapore, Indonesien, Thailand. Första långresan till Sydostasien. Jag och brorsan (och delvis Fredde) reste under de tre heta månaderna mars, april, maj. Färja till Java, Bali, Lombok och upp till Singapore igen. Buss upp till Krabi, Phuket, Hua Hin och Bangkok. Krabi Nostalgia, Bangkok Nostalgia
 
 
 
1994. Interrail. Pamplona. San Fermin-festivalen igen och nästan en repris på resan -93. Det var VM-sommar och vi, alltså jag och långe kocken, följde slutspelet till VM-bronset ute i Europa.
 
 
1995. Interrail. Pamplona. Sista tågluffen. Jag åkte själv trots att jag var nykär på hemmaplan - och ångrade mig genast jag satt mig på tåget. Pamplona kändes färdigt efter fyra besök. Min mest onödiga resa och enda gången jag längtat hem. Besökte även Biarritz, San Sebastian, Madrid och Paris.
 
 
1996. Hongkong, Thailand. Jag och långe kocken på en sjuveckorstripp med start i HK innan överlämningen till Kina. I Thailand besöktes bl.a. Phuket, Phi Phi Island, Ko Lanta och Krabi. Phi Phi Island Nostalgia
 
 
1997. Thailand, Malaysia. Jag och kocken igen på en liknande tripp. Chiang Mai, Ko Samet, Phuket. Träffade kompisar hemifrån på Khao San Road som vi åkte till Langkawi för att träffa igen. Vidare över till Perhentian Kecil på östkusten som var ett orört paradis. 
 
 
1998. USA, Östkusten. Roadtrip med en annan barndomsvän. En vecka i NYC och en vecka på vägarna. Jag hade drömt om Manhattan sedan jag var sexton år, och fick gåshud när vi landade på JFK och såg silhuetterna av World Trade Center i fjärran. Bilturen gick genom New York, New Jersey, Washington DC, Pennsylvania mm.
 
 
1999. Spanien. Jag och långe kocken tog över en flygresa i maj till Malaga som brorsan bokat men inte kunde åka på. Sköna dagar men kallt i havet.
 
 
1999. Mexiko. Flög på kort varsel själv till Mexico City och en nattbuss hela vägen till Playa del Carmen. Kanonfint och bra mat, men min nästsämsta ensamresa. Första dagboken som hamnade på nätet på min egna sedan länge nedlagda hemsida Frallans Turnpike.
 
 
2000. USA, Västkusten. Roadtrip med tre kompisar. CART med Kenny Bräck på California Speedway. Sedan 500 mil från Los Angeles mot Las Vegas, Tonopah, spökstaden Bodie, Lake Tahoe, San Fransisco, och slutligen Highway One ner till LA igen.
 
 
2001. Kreta. Jag och fem kompisar på chartervecka. Trodde att vi var unga och hade något att komma med. Det hade vi inte. 
 
 
2001. Tyskland. Racingresa med min hotelltestarkollega till nybyggda Euro Speedway i Lausitz för att kolla på Kenny Bräck i CART-serien. En kort resumé finns inflikat i det här inlägget: Mot Berlin
 
 
2002. England. Racingresa på egen hand till London för att kolla på Bräck igen. Tävlingarna hölls på Rockingham Motor Speedway i Corby. 
 
 
2002/03. Tanzania. Hittills enda resan till Afrika. Åkte själv efter mycket tvekan, men det skulle bli en av de bästa resor jag gjort. Zanzibar och safari till Mt Meru, Lake Manyara och Ngorongorokratern. Julafton på Paje Beach och nyårsafton i Dar es Salaam med nyfunna vänner.
Vid det här laget hade jag börjat skriva på Resdagboken.
 
 
2003. Portugal. Tog bilen till Arlanda en svintidig sommarmorgon och kollade avgångar. Fastnade för Lissabon och köpte en biljett på plats. Boka flygbiljett på nätet gjorde man inte på den tiden. Hittade en riktig favoritstrand vid namn Praya do Guincho.
 
 
2004. Thailand, Malaysia. Återvände till Asien efter sju års uppehåll. Reste en månad med tjejen som kunde tala med hästar. Började med Ko Chang som var relativt nytt resmål då. Paradisvackert på norra WSB. Vidare till Phuket och Khao Lak men lämnade ett par veckor innan tsunamin. Avslutade resan i Kuala Lumpur.
 
 
2005. Höll mig hemma i hästhagen.
 
2006. Thailand. Uppbrott och första soloresan till Asien. Tvekade länge. Flackade rastlöst runt. Bangkok, Ko Samui, Phuket, Phi Phi och så slutligen Ko Lanta där jag fick sinnesro. Resan skulle också vara startskottet på allt som skulle hända och förändra allt de följande åren.
 
 
2007/08 Finland, Ryssland, Mongoliet, Kina, Sydkorea, Japan, Thailand, Malaysia, Singapore, Filippinerna, Vietnam. Hade sagt upp mig i Norge och tog bl.a. Transsibiriska järnvägen hela vägen genom vodkabältet till Japan tillsammans med femton andra personer. Sedan vidare på enkelbiljetter utan egentliga mål. Reste delvis ensam, med syskon, med tjej, med kompis/ar. Var borta ett halvår och avslutade i megastaden Shanghai. Hela resan finns nertecknad på Resdagboken.
 
 
2008. Thailand. Återvände till Ko Lanta igen. Mötte upp Skånepågen igen som jag lärt känna på Nature Beach året innan, och som jag därefter höll sällskap med till Filipinnerna.
 
 
2009. New York City. Fyra dagar i världsmetropolen. Skulle åka med syrran men hon bangade i sista stund så jag drog själv. Storstäder är förresten optimala att besöka på egen hand. Promenerade mig igenom hela Manhattan. Massa bilder och videosnuttar men dessvärre ingen dagbok.
 
 
2009. Thailand, Laos. Förutom Lanta så var det dags att prova ett nytt land. Via nattåg till Chiang Mai och vidare nordöst till Huay Xai så blev det rispråm nedför Mekongfloden till vackra Luang Prabang bl.a. Firade jul med nygamla reskompisar på Lanta. Första hotelltestet på Millennium Hilton i Bangkok, och första resan som dokumenterades på den här bloggen.
 
 
2010. Thailand. Fick loss en ledig vecka mitt i sommaren och tänkte egentligen prova ett nytt land, men biljetterna till Bangkok i juni var oförskämt billiga och resulterade i ett besök på Lanta i lågsäsong. Ko Lanta Low Season
 
 
2010/11. Hongkong, Thailand, Malayisa, Japan. Asia Mega City Deluxe Tour kom den här sexveckorsresan att kallas med besök i Hongkong, Kuala Lumpur, Tokyo och så Bangkok så klart. Ja förutom några veckor på Lanta också då jag träffade Flickan på kullen.
 
 
2011. Thailand. Hade inte varit hemma mer än några veckor när jag bara fick lov att åka tillbaka för att träffa henne igen. Enda gången jag tagit en flygstol i en charterkärra direkt till Krabi. 
 
 
2011/12. Thailand. Arrenderade Lanta Nature House och lekte hotelldirektör på Klong Nin under en hel säsong. En fantastisk erfarenhet och något jag är väldigt stolt över. Mora Tidning
 
 
2012. Kambodja. Sitter egentligen ihop med säsongen på Lanta då jag avslutade med att hälsa på vänner hemifrån som jobbade i Phnom Penh. Killing Fields och S-21 Toul Sleng besöktes bl.a.
 
 
2012/13. Thailand. En tremånaderstripp till Thailand då jag levde gott på vinsten från hotellsäsongen året innan. Träffade Hjärter Dam och vi förlovade oss efter bara tre veckor. Låter helt otroligt idag när jag tänker på det, men tack vare det har jag världens goaste femåring vid min sida idag. Besökte BKK, Ko Lanta, Ko Lipe, Ko Larn och Amphawa.
 
 
2013. Thailand. I regnmånaden september åkte vi gemensamt till Thailand på en öppen ettårsbiljett för att söka uppehållstillstånd för Hjärter Dam. Vi hade ingen aning om hur länge vi skulle bli borta men allt var klart på rekordtid. Efter fem veckor så återvände vi till Dalarna igen. BKK, Nong Mak Fai, Ko Samet, Ban Phe. Resident Visa
 
 
2014. Thailand. Jag kallar den gravidresan. En tur i mars innan magen blev för stor. En sväng till Lanta först och sedan hem till byn Nong Mak Fai, och med avslut i Bangkok i sedvanlig ordning.
 
 
2014. Danmark, Tyskland, Holland, Frankrike. En spontan roadtrip ner på kontinenten. Egentligen överhopad av jobb och renoveringen av nyköpta huset, men jag behövde ett break. Så en morgon packade vi bilen och drog söderut mitt i EM-sommaren. Passerade Eiffeltornet med volvon innan vi vände hemåt igen.
 
 
2015. Thailand. Februari. Första resan med Junior som då bara var fem månader. Lanta, Nong Mak Fai och Bangkok.
 
 
2015. Danmark, Tyskland. Juniors första roadtrip. Vi hamnade i både Sylt och Skagen.
 
 
2015. Thailand. En kort novemberresa till Bangkok och Nong Mak Fai då abstinensen efter familjen och papayasallad blev för stor. Enda thairesan utan att besöka någon beach.
 
 
2016. Thailand. Summer in siam. Vi åkte tre veckor på sommarlovet. Provade ett nytt ställe och hamnade i Cha-Am som har bättre väder än Lanta i juli. Även Bangkok och Nong Mak Fai.
 
 
2017. Thailand. Vi stack från Mora mitt i Vasaloppshysterin, och tog den vanliga vändan via Bangkok och Lanta, men skippade hembyn den här gången.
 
 
2017. Thailand. Startade på Lanta men firade julen i Nong Mak Fai och Bangkok. Skulle bli sista resan vi gjorde tillsammans, men det visste jag inte då.
 
 
2018. Danmark. Valborgshelgen. Kanske en av de viktigaste resor jag gjort. Jag befann mig på den totala botten i mitt livs livskris och hade nog inte överlevt om jag inte tagit Junior med mig till min moster i Danmark för att hämta andan några dagar.
 
 
2018. Thailand. Jag och Junior åkte själva till Bangkok och Lanta. Egentligen ville jag se något nytt ställe, antingen i Thailand eller ett helt annat land, men ville ha ett säkert kort som jag kände till och där det fanns folk som jag känner, om något skulle hända.
 
 
2019. Danmark, Tyskland, Schweiz, Italien. Spontan roadtrip ner mot kontinenten. Legoland och Alperna. Tält och hotell. Jag och Junior. Roadtrip Europa -19
 
 
2019. Thailand. Lugnt på jobbet så jag och Junior bokade och stack samma dag. Tankade D-vitamin i tio dagar på Lanta och sedan hem igen.
 
 
Ja det var inte mycket mer än så. Hoppas det blir lika många resor till.
 
2020. Roadtrip Siljan runt i nya familjebilen...?
 
Chevelle Malibu 1965
 
 
Fortsättning följer...
 
 
 
 

Kycklingbloggen behind the scenes

Hade det inte varit för att jag skar av pulsådern den där sommarkvällen för tio år sedan år hade det nog inte blivit någon blogg. En nyslipad morakniv som kastats och studsat tillbaka som en projektil rakt in bakom fotknölen resulterade i en blodfontän och ambulans till Falu lasarett. Blev ordinerad vila och foten i högläge, och där med laptopen i hängmattan på balkongen så växte idén om en blogg fram.
 
 
10 år, 351 inlägg och 3001 bilder senare finns bara ett ärr kvar på foten, men bloggen sparkar vidare om än i lite ojämn takt. Egentligen var namnet Taste like chicken mitt andrahandsval (jag vet att det ska vara "Tastes.." men det uttalas ju aldrig på thai-engelska..), men Same same but different som jag egentligen ville döpa bloggen till var redan upptaget som domän. Med facit i hand blev det ändå bättre tycker jag. Båda fraserna är ju klassiska uttryck i bl.a. Thailand för att hantera olika situationer.
 
 
"Tastes like chicken" is a declaration used when trying to describe the flavor of an unusual food. The expression has been used so often in popular culture that it has become a cliché. As a result, the phrase is also sometimes used to provide incongruous humor, by being used to describe foods or situations where it has no real relevance.
 
 
 
 
Efterhand upptäckte jag att bloggen skulle bli något mer än bara några reseberättelser. Det finns något kreativt och meditativt med att skriva och formulera meningar, men även i något slags terapisyfte, eller som en pysventil när det blir för rörigt i skallen. Att sätta sig och skriva är också ett sätt att stänga av vardagen för en stund då man går in i sin egen bubbla, ungefär som att bli helt uppslukad av en bra bok då man glömmer tid och rum, med skillnaden att jag skriver istället för att läsa.
 
 
Statistiken och kommentarerna. Även det här är ett bränsle och fyller något slags bekräftelsebehov, samt utsöndring av dopamin. I takt med att sociala medier och smarta telefoner tar över allt mer ser dock bilden något annorlunda ut. I början kom det fler kommentarer på själva bloggen, men numera kommer de alltid på facebook om jag delar ett inlägg där. Statistiken visar också om man läst i mobilvyn eller i webvyn, där mobilvyn idag är helt dominerande. Lite synd kan jag tycka då webvyn är mer lättnavigerad och layouten funkar bättre med både bilder och text. Hur vyn ser ut i en padda har jag dock ingen aning om.
 
 
Mobilvy kontra webvy...
 
 
 
När bloggen ligger i dvala så får den kanske bara femtio besök om dagen, men vad som är förvånande är att om jag delar ett inlägg på fejan så är det alltid mellan 100 och 200 personer/vänner som klickar in sig på länken. Förvånande i den bemärkelsen att så många ens bemödar sig med att orka läsa, i en tid av okynnesaktigt snabbscrollande i ett konstant flöde av total nonsens. Vem fan orkar klicka på en länk liksom?
Mest klickade/lästa/kommenterade förra året var dock inlägget Like Brother , tätt följt av Like Mother. Året innan var det Shangri-La in my mind - alltså alla inlägg med lite djupare tankar. Det tredje mest lästa var det betydligt lättsammare inlägget Turistens klagan
 
Populäraste kategorin är Topplista Bangkok Hotell med ständigt återkommande läsare som tydligen vill ha personliga recensioner av testade hotell i den stora mangon. På andra plats kommer kategorin med Recept.
 
Mest googlade över tid är inlägget Trubbel i Thailand (2011), samt Diplomatdottern på Bangkok Hilton (2012) som stadigt syns i statistiken.
 
Jag har för övrigt stuvat om lite och utökat till fler kategorier där bl.a. inläggen Hem till byn (2013-2017) har fått en egen kategori.
 
Vidare visar statistiken var läsarna befinner sig, uppdelat i städer, län/regioner och länder, så man kan t.ex. se precis hur många i Mora, Västergötland, Florida eller Thailand som besökt bloggen.
 
Fina kommentarer från okända är alltid lite speciella, som när de skriver att de hittat bloggen av en slump och fastnat och marathonläst alla inlägg tillbaka till starten. En egoboost så klart, precis som 2013 när bloggen blev nominerad till bästa asienblogg (slutade trea), ett erkännande och en fjäder i hatten för en självutnämnd högstadiepoet som varken kan spela hockey eller gitarr.
 
Ja det har hänt mycket de senaste tio åren med resor och upplevelser i olika konstellationer. Nu har jag ju hunnit med några ensamresor med Junior också - som är ett fantastiskt resesällskap har jag kommit på. Det passar mitt sinnelag extra bra, bara han och jag vilket betyder lugn och ro. Jag planerar redan nästa resa med honom och drömmen är en roadtrip i Amerika, men det är möjligt att vi väntar något år.
 
 
Drömmen om Amerika...
 
 
  

Far & son på Lanta 2019

Återigen hade vi hamnat på Lanta. Jag och Junior på resa igen. Inför den här resan hade jag inga som helst betänkligheter om att åka ensam med honom så långt. Vi hade ju redan provat ett år tidigare och även hunnit göra vår roadtrip till Schweiz i somras. Jag var vid det här laget helt trygg med att åka själv med honom. Ingen oro inför flygresan eller procedurerna på flygplatsen. Junior hade dessutom blivit ett år äldre och allt mer självgående på flera områden.
 
Med en begränsad budget och tidsrymd så skippade vi också Bangkok den här gången, något som annars får tusenbahtingarna att flyga iväg fortare än en Changkapsyl. Vi slapp också kostnaden för inrikesflyget till Krabi eftersom det var lika billigt att boka en genomgående biljett direkt dit som att bara boka Bangkok tur och retur som vi alltid annars gör. 
 
 
Klong Nin Beach, november -19.
 
 
Jag hade ju tänkt att vi skulle hålla oss hemma den här vintern då mitt garageprojekt gräver lika djupa hål i plånboken som i marken utanför huset. Men det uppstod ett läge och då drog vi iväg på en kortis, tio nätter på plats i Thailand och sedan hem igen. Tänkte jag skulle redovisa kostnaderna längre ner.
 
Vi kom snart in i en fin dagsrytm. Vaknar vid sjudraget då vi tar vespan till korsningen i Klong Nin där vi köper billig thaifrukost. Sticky rice med rostad lök, friterad kyckling och så en påse med de där friterade thaimunkarna - pa thong ko - som kostar typ 2 baht styck. Allt för 80 baht för både mig och Junior, och då har vi också kvar lite till förmiddagen. Eget presskaffe hemifrån och en tetrajuice från Seven så har man en perfekt frulle på balkongen.
 
 
 
 
 
Det här en av dagens bästa stunder innan det blir för varmt. Man tar en snus efter maten och sitter och chillar någon timme med skärmen eller boken, ja jag lyckades faktiskt läsa en halv bok på resan vilket var en välkommen skräll. Vid niotiden går vi ner till poolen där vi badar ett par tre timmar inklusive glasspaus i skuggan. Att bada med Junior nu när han fyllt fem var något helt annat än ett år tidigare. Han utvecklades snabbt i poolen de här dagarna och han tog sina första riktiga simtag. Det funkar bra med mutor för att motivera ett barn att utföra olika uppgifter märkte jag, som att hoppa i från kanten och simma till andra sidan till exempel, eller att dyka efter föremål på botten.
 
 
 
 "Hoppa i och simma hit så får du en glass!"
 
 
Vid tolv när det börjar hetta för mycket drar vi oss tillbaka till bungen för att äta det sista från frullen och softa ett par timmar medan jag funderar på vart vi ska inmundiga lunchen. Då drar jag på Junior den thailändska skyddsmunderingen, alltså långbyxor, riktiga skor och hjälm, och tar vespan till någon favoritrestaurang i närheten, helst Kantiang Restaurant på Klong Hin. Där frossar vi deras läckerheter och sköljer ner med mangoshake i lugn och ro. Ibland drar vi upp till Saladan om vi har något ärende dit, men då åker vi taxi dit, och tuktuk hem. Jag skulle aldrig drömma om att köra vespa i den trafiken med Junior, men söderut är det lugnare.
 
 
 
 "Fill her up khop khun krap..."
 
 
Efter den sena lunchen är det dags för poolen igen och här plaskar vi runt tills solen börjar gå ner. Bad i havet har det tyvärr blivit minimalt med. De första dagarna var det ändå för stora vågor och starka underströmmar för att det skulle kännas tryggt med Junior. Men några dopp blev det i alla fall.
 
 
Klong Nin Beach, november 2019
 
 
Efter mörkrets inbrott så är det dusch och lite chill på balkongen en stund. Beroende på hur hungriga vi är så går vi antingen på restaurang eller åker och köper något lättare vid Seven. Inte förrän sista kvällen valde vi faktiskt att äta på vår egen resort, alltså Natures restaurang. Maten där är alldeles för slätstruken och turistanpassad tycker jag, men jag tog en hot plate som åtminstone var en höjdare förr. Träffade också ett par Morabor där som jag kände, vi tog bordet bredvid så att jag också fick lite vuxet socialt umgänge. Det är ytterst sällan jag får tid till det. Vi tog en Chang ihop och surrade ett par timmar medan Junior lekte på stranden med sina thaikompisar. Det blev ett fint avslut på våran resa för den här gången.
 
 
Caught on camera... Nature Beach Resort, Klong Nin Beach. Ko Lanta. Foto: T Hamberg.
 
 
Om jag ska summera den här resan med några ord då. Jag är glad att vi gjorde den så klart, det är ett fantastiskt privilegium att få resa ensam med sitt barn. Jag har ju gjort några turer nu, både korta och långa. Man blir så ihopsvetsade och Junior får känna att han har all fokus och uppmärksamhet. Han litar på mig fullt ut och berättar alltid om sina känslor och tankar. Särskilt på kvällen när vi släckt lampan och det är dags att sova ligger vi alltid och pratar en stund, precis som hemma. Det är då han brukar öppna sig som mest. Saknaden efter farmor som är i himlen, eller jobbiga frågor om varför mamma flyttade egentligen. Det är så svårt att förklara för honom, jag väger orden på guldvåg. Men också kärleksfulla tankar, om Ellen på dagis som han är kär i, eller om hur mycket han tycker om mig. Han kan vara oerhört uttrycksfull och välformulerad ibland, som en kväll innan vi somnade så kramade han mig och sa:
"Godnatt mitt regnbågshjärta, vi ses i drömmarnas värld..."
Det var så poetiskt att jag nästan blev lite tårögd.
 
 
Drömmarnas värld...
 
 
Kostnaderna då?
 
2 x Flygbiljetter med Thai Airways. Arlanda - Krabi: 12000:-
Connect Hotel (600:-) + Parkering (500:-): 1100:-
Transfer Krabi - Lanta ToR 2 x 2000 thb: 1200:-
Bungalow Nature Beach 10 nätter x 800 thb: ca 2700:-
Hyra motorcykel 7 dagar x 200 thb: ca 500:-
Fasta kostnader =17500 SEK
 
Fickpengar, alltså mat, dricka, glass, taxi och lite shopping. Inga utflykter med båt eller annat har vi gjort: 7000 SEK. Det blir ju 700 om dagen, delat på två personer. Så för 350 kronor, eller drygt en tusenbahting per skalle så klarar man sig.
 
Så totalt 24500 spänn gick kalaset lös på. Men då har jag inte räknat med resan till Arlanda och kostnaderna där, så det blir väl ytterligare en tusenlapp.
 
Jämfört med våran roadtrip till Schweiz i somras under lika många dagar blev det alltså i princip lika dyrt att åka till Thailand, men med skillnaden att flygbiljetten drar upp summan där, men billigare levnadskostnad, och vice versa i Europa. Ja, det behövdes kanske ingen Einstein för att räkna ut det.. 
 
 
See you next time...
 
  
 

Fler restaurangtips på Lanta

Anutama heter restaurangen som uppstod ur spillrorna från Cook Kai. Den är byggd i nästan samma stil men är betydligt mindre, och ligger på en armlängds avstånd (se bild) från originalrestaurangen (som numera alltså heter Nai-Hua). Anutama är också namnet på nya ägaren som även har kiosken bredvid Nature House. Hon har anställt kocken och ett par servitriser från Cook Kai och jag provade så klart en spicy beef salad för att se om den höll måttet. Nötkött är ju en svår nöt att knäcka i Thailand. Thaibiffen är sällan någon höjdare, och restauranger med självaktning importerar sin biff från Australien eller Nya Zeeland. Anutama verkar hålla sig med thaibiffen. För övrigt perfekt balanserad spicy salad, men mindre portion än originalvarianten. Junior beställde chicken nugget som var av industrisorten men ätbar. Personalen goa och trevliga, och trots att stället är nytt och vi var där i november så var det välbesökt, vilket är ett gott betyg, särskilt med tanke på att det är beläget på uppsidan av vägen på Klong Nin.
 
 
 
 
-----
 
 
Harrys Sunset Beach Bar är också nytt för i år. Det här stället hette tidigare Sunset Bungalow och drevs av min kompis som nu sålt det till andra trevliga svenskar som bytt koncept. Här kan man få en saftig hamburgare och annat västerländskt, samt thaikrubb. Junior åt goda pannkakor från barnmenyn. Personligen tycker jag att de har ett toppenläge direkt på Klong Nin-stranden där man kan äta med sand mellan tårna. Lite av den thailändska drömmen med bambumöbler och kulörta lyktor i träden. Väldigt mysigt. Bra service och inte lång väntan på maten. Kom hit om du suktar efter lite ordentligt farangkäk. Nyrenoverade bungalows för den som behöver.
 
 
 
 
-----
 
 
French Bakery på Klong Nin har varit igång ett par år. Även den ligger på uppsidan av vägen. Namnet kanske är lite missvisande då det snarare är en restaurang än ett bageri. En tegelkonstruktion som inte sett så inbjudande ut, men väl inne tyckte jag att det var rätt så trevligt faktiskt. Det som lockade hit oss en kväll var deras vedugnseldade pizza, och vi blev inte besvikna. Den håller hög klass och toppar nog de pizzor jag provat på ön. Här finns biljard- och pingisbord också. Trevlig och serviceinriktad personal.
 
 
 
-----
 
Diamond Cliff är en restaurang som hänger högt på en klippa strax söder om Klong Nin. Med egen trappa/stege ner till vackra Diamond Cliff Beach (som den numera kallas) så blir det ett naturligt lunchställe för dem som besöker stranden och orkar klättra upp och ner. Jag har varit här ett flertal gånger under åren, men i ärlighetens namn så är det mest utsikten som lockar. Maten är helt okej men inte mer. Senaste besöket så beställde vi röd curry och chicken satay och vi kunde nog ha önskat mer av den smakupplevelsen. Menyn är rätt så diger så det finns mycket att välja på. Rätt så mycket personal av blandad karaktär, både amitiösa och ointresserade. 
 
 
 
-----
 
View Point, eller vad den nu heter ligger efter krönet på väg mot Old Town om man kommer från Klong Nin. Det finns två restauramger där, och det här är den första, eller översta om man så vill. Jag har varit här en gång förut och tyckte att det var dags att prova igen då vi var mycket nöjda den gången. Restaurangen har en fin utsikt österut och det fläktar skönt på höjden. Trevlig personal och inte så lång väntan på maten. Återigen blev vi mycket belåtna och jag skulle nog påstå att den här restaurangen är en av bättre på ön. Vi åt spicy seafood salad, beef in thai sauce och chicken satay med vitlöksbröd som kom på köpet. Allt sköljdes ner med mangoshake i vanlig ordning.
 
 
 
 
 -----
 
Lanta Seafood i Saladan har jag skrivit tidigare om i det här inlägget. Nu är det några år sedan jag var där men vi tog tillfället i akt en tidig kväll nu i november. Till min förvåning var vi faktiskt helt själva i den stora restaurangen när vi anlände. Vi tog så klart ett bord närmast vattnet och beställde in lite godsaker. Allt var gott men inte som jag minns det från förr, kanske har de sjangserat lite eller bara lite försäsongströtta. Hel fisk, musslor och chicken nuggets där allt var godkänt men inte på topp. En fin apelsinshake sköljde vi ner anrättningen med. Jag kan ändå rekommendera det här stället, de är duktiga på att tipsa om tillbehör till fisk och skaldjur.
 
 
 
 
-----
 
Baifern är ju min nya favorit i Saladan sedan ett par år, och det fick bli två besök där på senaste resan. Jag har aldrig blivit missnöjd och beställer alltid mer än vad man orkar äta upp. Vegetariska vårrullar, röd curry, fried chicken, och crispy pork som börjar bli en favorit för mig, men hittar det alltså bara på buddhistiska ställen av naturliga skäl. Även en spicy seafood salad som är bra här, men de hade gärna kunnat skippa den där oidentifierade prylen som ligger uppe till vänster på tallriken. Baifern är också omnämnt i det här inlägget men är värt att lyftas igen.
 
 
  
 
 
-----
 
Sist men inte minst så ska jag avsluta med min absoluta favorit på ön, Kantiang Restaurang som har ett eget inlägg här om man vill ha mer info. 
 
Ko Lantas absolut bästa spicy seafood salad. Kantiang Restaurang, Klong Hin
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tre favoriter i graven

Med bestörtning konstaterade jag att Cook Kai hade tagit ner skylten och sålt restaurangen till någon annan. Cook Kai, själva urmodern till spicy beef salad (enligt mig) fanns inte längre. Stadigt hade den stora bamburestaurangen legat där ett stenkast från Nature Beach, sedan åtminstone min första resa till Klong Nin 2006. En epok hade gått i graven.
 
Uppgifterna sa att det var ägarna till Sri Lanta som tagit över stället. Jag tänkte bojkotta först, men nyfikenheten tog över, så näst sista kvällen provade vi pliktskyldigt restaurangen - som numera heter Nai-Hua - och då naturligtvis en spicy beef salad. En besvikelse; Seg thaibiff och alldeles för mycket lök. Junior fick en fried rice sausage som var en katastrof med gammal korv. Han fick kväljningar, och jag både smakade och klagade, och slapp faktiskt betala den. Jag tackade för den fina gesten, och tänkte att det var nog första gången det hänt i Thailand. 
 
I skrivande stund har dock stället 13/13 toppbetyg på Tripadvisor. Antingen fake eller så hade vi bara otur när vi var där. Restaurangen var inte heller lika mysig längre. Massa inredning var borta och det kändes lite kalt när vi var där (Nov -19).
 
Det sas att även Cook Kai på Long Beach var sålt, men där satt åtminstone skylten kvar uppe såg jag när vi passerade. Den byggdes i samma stil och öppnade för bara ett par år sedan, men jag har aldrig provat den.
 
 
Nai-Hua, f.d Cook Kai. Notera Kinatecknen som blir allt vanligare på skyltarna i Thailand.
 
 
 
Den goda nyheten var att det uppstått en ny restaurang - Anutama - alldeles bredvid, ur spillrorna från Cook Kai, men det ska jag ta upp i ett annat inlägg. Jag känner ägaren mycket väl.
 
Övriga restaurangtips på Klong Nin
 
 
---
 
 
Den andra restaurangen som gått i graven är min absoluta favorit i Old Town, nämligen Cee Side, även kallad Sri Side eller Sea Side, beroende på vilken skylt eller meny man läser. Det var ett sådant där vattenhål som man lätt missar om man inte vet exakt var man ska gå in, och förra året när vi passerade på hojen trodde jag bara att jag missat skylten. Precis som då åt vi nu på den nästan lika bra Apsara istället. Väl där förhörde jag mig om Cee Side's öde och personalen berättade att ägaren hade klappat igen restaurangen och flyttat till Bangkok. En tråkig nyhet då jag har många fina minnen från Cee Side.
 
 
 
 
---
 
 
Den tredje restaurangen som gått i graven är Café Europa i Krabi Town. Det här blev jag varse dagen för vår hemresa då vi drog in till stan för ett mobilrelaterat ärende; Junior hade dagen innan spräckt skärmen på sin spelmobil och det skulle enligt uppgift gå att fixa på Tesco Lotus i närheten av flygplatsen, men när jag visade upp Sonytelefonen så skrattade de bara åt mig och förklarade att Sony var nästan helt utraderat i Thailand. 
Det här betydde att vi hade några timmar att slå ihjäl innan kvällsflyget skulle ta oss vidare hemåt. Jag bad den bussige taxichaffisen som väntat på oss att köra oss in till Krabi Town där jag lotsade fram honom till gränden där Café Europa ligger. Jag tänkte att där kan vi sitta och slappa tills det är dags att ge sig ut till världens tråkigaste flygplats. Det här har alltid varit ett naturligt stopp på hemvägen när man tröttnat på thaimaten.
 
Till min fasa så inser jag att stället är igenbommat. Vi klev dock ur och samlade kraft på en närliggande thaisylta där vi intog resans sista mangoshake och blev informerade att det var två år sedan de stängde. Ja, allt har sin tid och jag inser att det är cirka tjugo år sedan jag besökte Café Europa första gången.
 
 
 
Café Europa, permanent stängt... 
 
 
Det kommer ett inlägg inom kort med andra restaurangtips på Lanta och ett i Krabi Town.
 

Nature House - 8 år senare

Guldet blev till sand... Varje gång jag går förbi "mitt" gamla hotell Nature House så brukar jag tänka så. För den oinsatte så pratar jag om hotellet som jag arrenderade för åtta år sedan.
 
En morgon träffade jag på min gamle nemesis, tillika fru nummer två till ägaren av nämnda hotell. Allt gammal groll är naturligtvis glömt då jag inte är långsint överhuvudtaget. Jag frågade hur affärerna gick och om hon hade fullbokat och andra liknande frågor på samma tema. Hon erkände utan vidare omsvep att det gick lite trögt just nu och att rummen startade på 320 baht för walk-in (360 thb hos booking). Jag höll på att ramla baklänges. Trehundratjugo baht!? Det kunde inte vara möjligt. Eller jo, vid närmare eftertanke så var det kanske det.
 
 
Lanta Nature House, anno 2019 
 
 
Av de tolv rummen så var endast tre uthyrda. Visst, jag vet att det kan vara lite dåligt i början av säsongen men priserna borde ligga runt en tusing i mitten av november. I skrivande stund överväger jag fortfarande att flytta dit från Nature Beach där vi nu bor. Det är inget fel på rummen; de är stora, har tre bäddar, AC, kylskåp, varmvatten och balkong, samt barfotaavstånd till beachen.
 
 
 
 
Ett riktigt klipp alltså, är man tre personer som delar så blir det ju cirka 35 svenska riksdaler per skalle. Jag blev nyfiken och frågade runt lite om situationen. Min nemesis sa till och med själv att det berodde på dåliga recensioner på Bookings sida. Någon annan berättade att de hade under 1,0 i betyg (av 10 möjliga) . Nature Beach ligger på över 8 i betyg. Recensionerna hos Booking var så dåliga att de (Nature House) helt enkelt valde att stänga ner sidan och starta en ny som kom upp för bara någon vecka sedan. På Tripadvisor så tragglar de runt i mittenträsket i kategorin B&B/Vandrarhem.
 
För mig är det ta mig fan en gåta att man inte klarar av att sälja en produkt som är bra. Hade Nature House varit ett skitställe så hade jag förstått prisnivån, men det är ett bra ställe, i alla fall på papperet. Jag har naturligtvis följt recensionerna genom åren på Tripadvisor och det har varit mycket klagomål på saker som egentlgen inte är svårt att fixa. Typ att gäster har beställt städning av rummet som inte blivit utfört, dålig servicenivå över lag, avsaknad av sittmöbler på balkongen osv. Jag tror ändå till syvende och sist att ett första bra bemötande är den främsta orsaken till bra recensioner. Man har fem, tio sekunder på sig att sätta in rätt känsla hos gästen.
 
Jag är inte förvånad, men heller inte skadeglad, utan vill egentligen bara tipsa om Klong Nins kanske mest prisvärda boende just nu. Jag gjorde en prisjämförelse på några av Bookings boenden längs stranden, kolla in kartan nedan bara. 
 
 
 
 
Som jämförelse kan jag nämna att jag snittade 1300 baht för rummen under högsäsong och 1800 för peak season - alltså jullovet - och hade fullbokat från november till slutet av mars den säsongen 2011/12.
 
Jag var dit och hälsade på en sväng igår kväll, då var både fru nummer ett och två där. Fru nummer ett verkade ta den dåliga beläggningen med ro. Ja, hon basar ju över Blue Andaman på Klong Khong också, och där rullar pengarna nog in eftersom jag tydligt kunde se dollartecknen i ögonen på henne när jag frågade om sakernas tillstånd på den resorten. Fru nummer två verkade betydligt mer bekymrad då hon ska ha huvudansvaret för Nature House. Deras man, och ägare av hotellet, tillika äldsta brorsan i Nature-familjen verkar rätt så nöjd med tillvaron. Han går mest runt och ler och har även taxirörelse, och det är alltid han som kommer och hämtar oss på flygplatsen i Krabi. Nej nu börjar det här likna en släktkrönika så jag slutar nog här, men som sagt, vill man ha ett bra rum till ett riktigt vrakpris så kan jag rekommendera att bo här på Lanta Nature House. 
 
 
2 x naturliga fruar...
 
 
Bonusbild.
 
Naturlig manager 2011 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Flight plan(e)

Jag drog handen snabbt genom badrumshyllan, och det som ramlade ner i neccesären fick följa med. Resten av packningen gick till på ungefär liknande sätt. I micron paniktinade jag älgfärs så att vi kunde få i oss något innan vi drog mot Arlanda. I tvättmaskin låg favoritkläderna och snurrade runt. Det var bara att glömma att få med sig dem. Men de måste dock hängas innan avfärd.
 
Fredag och hämtning på dagis, ja just då hade jag ingen aning om att vi bara timmar senare skulle ut och resa. Ett oplanerat stopp i jobbschemat hade uppstått och jag insåg att det helt plötsligt fanns en möjlighet att dra från novembermörkret. Två riskabla parametrar som kan resultera i det som nu faktiskt skedde.
 
 
 
 
Jag hade mest för skojs skull klickat mig in och kollat på olika resor, och insett att det var billigare att åka till Thailand än till Kanarieöarna. De välkända signalerna i skallen kickade in och jag kände hur köpklorna grep tag i mig. Tankarna snurrade, jag hade sagt till mig själv och alla att det blir ingen långresa i vinter, men nu var jag fast. Ändå inte så enkelt som förr. Jag var tvungen att stämma av med åtminstone tre personer innan jag klickade på bekräfta köp.
 
Jag låste dock resan först genom att klicka Boka. Ett meddelande dök upp på skärmen att jag hade 30 minuter på mig att slutföra köpet. Nu var det bråttom att få klartecken från alla håll. Snabbt svar från uppdragsgivaren att luckan faktiskt fanns. Tokringde till Hjärter Dam som inte svarade. Inaktiv på messenger. Var hon på jobbet skulle det bli problem. Minuterna på skärmen tickade ner alldeles för fort. Jag sökte samma resa en gång till för att vinna tid, men den hade redan gått upp över femtonhundra spänn. Under tiden pratade jag med den tredje parten i målet, men hon sa att jag borde åka om jag nu hade chansen. Hon var bra.
Nu hade jag tio minuter på mig innan resan skulle gå förlorad. Plötsligt ser jag aktivitet på messenger. Ringer upp direkt och Hjärter Dam svarar. Hon hade sövt Lokus. Jag förklarar mig kort och tydligt, att jag har ledigt och vill ta med Junior till Thailand i cirka tio dagar. Efter tre långa sekunder av betänketid så säger hon att det går bra, då får Dylan komma dit en sväng i vinter. Jag är så jäkla tacksam att hon alltid är tillmötesgående. Jag tror det är karma, jag har aldrig varit otrevlig mot henne, vare sig före, under eller efter skilsmässan.
 
Jag klickar på Bekräfta köp innan vi ens lägger på. Genomför betalningen och ropar till Junior att nu drar vi till Thailand. Packar, lagar mat, gör matsäck, hänger tvätt, slår av vedpannan och igång den förbannade elpatronen som dränerar hushållskassan. Packar mera, glömmer hälften, säger till Junior att plocka ur åttiofem bilar ur sin väska, han blir sur och ska stanna hemma fast han redan har satt på sig skorna. Jag trycker en älgburgare i näven på honom för att höja blodsockret. Han blir glad igen och packar om femton bilar och sin kusins rosa diamant, samt sina simglasögon och den rosa elefanten som han fick av en okänd gammal dam vid bagagebandet förra året.
 
Det sista jag gör innan vi låser och sticker till firman och hämtar Volvon är att boka Connect Hotel Arlanda. Det är bättre att stressa i kväll istället för i morgon bitti. Flyget med Thai Air går halvtvå nästa dag.
 
 
 
 
Vi lämnar Mora kvart i sju på kvällen, och inte förrän vi närmar oss Rättvik kommer jag ner i varv. Årets först snö har ramlat ner från himlen under hela dagen. Vi åker genom mörker och snörök. Det är snudd på surrealistiskt. Junior har redan somnat i baksätet. Två känslor drabbar mig. Saknad och egoism. Jag hanterar detta faktum en stund. Häller upp en kopp kaffe och byter snus utan att stanna under färden. Vid Gävle Bro är det dock stopp. Vi hamnar bakom en salt- och plogbil som tar upp båda körfälten. Alldeles för sent kommer vi fram till hotellet, men vi kan sova ut åtminstone.
 
 
 
 
Ungefär ett dygn senare är vi framme på Lanta. Jag har inte sovit en blund på flyget. Junior höll igång i sju timmar innan han slocknade i mitt knä, men jag kan aldrig sova oavsett.
 
Jag siktade på Cook Kai och en spicy beef salad med tillhörande Chang, men stället var till min bestörtning sålt till någon annan. Vilket antiklimax. Men jag tyckte Junior summerade det bra ändå.
 
"Tänk att vi faktiskt är i Thailand nu pappa, det sa liksom bara Poff så var vi framme.."
 
 
 

Eurotrip dag 10 - Summering & Kostnader

Efter en lugn och stadig frukost var det bara den sista etappen kvar, den tråkiga transportsträckan hem genom ett Sverige som är alldeles för långt. Drygt 70 mil på kända vägar som är allt annat än inspirerande. Junior frågade om vi inte kunde åka till ett nytt ställe, och var inte alls redo att åka hem än. Men när vi på kvällen äntligen körde in i Mora ropade han ändå -Tjohoo, och gjorde segertecken. Ja, jag också. 
 
 
Frukost för resande. Radisson Blu Hotel Lund. 
 
 
Så var det värt allting då? På ett sätt är ju alla resor värda. En chartervecka hade ju så klart gett mer vila, men kanske inte så mycket intryck. Det positiva med roadtrip är friheten som bilen ger, man kan vara spontan och välja nya vägar, ta nya beslut efter humör och väder. Och tack vare att vi hade kanonväder i Schweiz så var det ju så klart värt det. Det negativa är att man förlorar värdefull tid på att faktiskt förflytta sig, och det är ju uttröttande att sitta och köra så långt. Att ligga efter Autobahn i timmar utan att landskapet ändrar sig är knappast upplyftande, men så fort man väljer småvägarna så får man nya upplevelser.
 
 
Att resa som ensam vuxen med ett barn har både sina fördelar och nackdelar. Fördelen är att det blir minimalt med meningskiljaktigheter. Man tar själv de stora besluten och styr över budgeten, och så lyssnar man på barnets behov och önskemål, så hittar man en balans där. Åtminstone i vårat fall, och Junior får hela tiden min fulla uppmärksamhet. Man är tillsammans 24 timmar om dygnet vilket är fantastiskt för att bygga en pappa-son-relation. (Visst, vi är tillsammans mycket hemma också då han spenderar mest tid med mig, men vardagen med jobb och dagis och måsten gör att man kanske inte riktigt har den tiden).
Det negativa är att man är mer utsatt om något händer, och man måste vara på helspänn hela tiden när man rör sig bland folk. Jag lämnade egentligen aldrig Junior utan uppsikt, inte ens om jag bara skulle springa in på macken och betala en tankning. Om han sov så bar jag med honom in. Jag var livrädd att någon skulle kidnappa honom om jag lämnade honom ensam i bilen. Vidare har man ju ingen att byta av körningen med eller dela kostnader med. Hjärnan arbetar på högvarv från morgon till kväll.
 
 
"Country road, take me home..."
 
 
Kostnaderna då? Jag brukar egentligen aldrig räkna ihop vad resor landar på, man blir bara bedrövad hur dyrt allting blev, men den här gången gjorde jag det av ren nyfikenhet för att jämföra lite med de svindyra flygbiljetterna (om man ska boka på kort varsel) inom Europa under juli månad.
 
Hela kalaset landade i runda slängar på 25 000 spänn. Över budget, men jag hade plockat ut mina sista pappadagar inför den här semestern så vi hade en liten buffert att röra oss med.
Jag har avrundat till närmaste hundring och delat upp det i fasta och lösa kostnader.
 
Fasta kostnader: 13000:-
 
Diesel. ca 4500:- (470 mil åkte vi totalt)
Hotell. 4900:- (V8 Hotel 1700:-, Pestana 2 x 1000:-, Radisson 1200:-)
Camping. 1500:- (Danmark 300:-, Tyskland 2 x 400:-, Schweiz 2 x 200:-)
Tåg Chur - Tirano ToR. 1000:- (Junior åkte gratis)
Broavgifter. 1100:- (Öresund, Stora Bält)
 
Lösa kostnader: 12000:-
 
Det här innefattar all mat, parkering, inträden (Legoland och Berlin Zoo), linbana, kollektivtrafik samt gränshandel (öl 700:-) med mera. Shoppa gjorde vi knappt, förutom en legoask och en tröja på Legoland. Vi snittade väl en glass om dagen, men aldrig godis. Oftast åt vi ute, budgetlunch och bättre på kvällarna.
Utslaget så blir det ca 1250:- /person och dag - allt inkluderat - vilket får anses rimligt med en så svag skräpvaluta som kronan är idag.
 
 
Vi hade en fantastisk resa, men frågan är om jag skulle göra om det. Troligtvis inte, mest för att det blir för långa transportsträckor innan det börjar hända något intressant. Höjdpunkten var ju Schweiz som jag gärna återvänder till, men då med flyg för att hyra bil på plats, eller ännu hellre köpa ett tågpass som gäller inom landet.
Vad gäller Legoland så är jag tveksam om det nu är åkattraktioner som man är ute efter, då kan man hellre välja Grönan eller Liseberg. En fyraåring struntar ju i om en tre meter hög dinosarie är uppbyggd av tiotusentals legobitar, och vad Junior anbelangar hade de lika gärna kunnat blåsa upp en heliumballong istället. Ungefär samma wow-faktor...
 
Största belöningen fick jag dock efter vi kommit hem. Vi hade gått och lagt oss och skulle precis somna när Junior lägger armarna runt halsen på mig, kramar mig hårt och viskar i mitt öra:
 
"TACK för hela semestern pappa.."
 
 

Eurotrip dag 9 - Hemåt...

Nu var vi klara kändes det som. Jag ville bara hemåt så fort som möjligt. En sista gång tittade jag i mobilen efter färjor över Östersjön. Det var helkört. Bara att ta omvägen över Jylland igen. Det skulle i alla fall bli det billigaste alternativet. Jag förberedde min lille reskompis på en lång dag i bilen. Det bekom honom inte det minsta.
 
Vi lämnade Berlin strax före nio. Jag visste inte var vi skulle spendera följande natt men jag var i alla fall säker på en sak; vi skulle inte slå upp tältet igen på den här resan, så det betydde ännu en kostsam hotellnatt. Eftersom färjorna var fulla fick jag stryka min inplanerade frinatt hos min moster i Maribo, bara ett stenkast från Rödbyhavn. Jag ville också att det skulle vara våran sista övernattning. Sträckan Berlin - Mora visade 150 mil, och jag ville köra så långt som jag bara orkade den här lördagen för att minimera sista dagens etapp.
 
 
 
 
 
Det flöt på bra de första timmarna. Vi var utvilade och på gott humör. Ja, på gott humör, det var vi ju hela tiden egentligen. Jag var både förundrad och imponerad av Junior som aldrig fick spunk av att sitta så många timmar i bilen när vi hade våra långkörningar. Men visst, vi stannade ofta när han var vaken.
 
När vi närmade oss Neumünster norr om Hamburg så var det slut på det roliga. Google map varnade för långa köer, och jag missade precis avfarten till den föreslagna omvägen innan det var för sent. Det var tvärstopp, sådär tvärstopp så att folk börjar gå ur bilarna för att dricka kaffe och pinka i vägkanten. Det var det sista vi behövde. Det var också resans varmaste dag och termometern visade på 31 grader. Jag längtade efter en sandstrand.
Men som genom ett under så släppte det plötsligt och det var raka spåret upp till danska gränsen. Vi stannade på Calles och fyllde på med ett dussin ölflak som jag på något märkligt vis lyckades stuva in i våran redan överfulla bil.
 
 
 
 
Junior som hållit sig vaken hela dagen genom Tyskland slocknade som en klubbad säl strax efter vi passerat gränsen. Jag brände hela Danmark, cirka trettio mil, utan ett endaste stopp. E 20 låg i princip öppen hela vägen fram till Köpenhamn, och det var först när vi närmade oss som Junior vaknade igen. Jag hade haft funderingar på om vi skulle ta en natt där och göra Tivoli också, men jag var helt slutkörd. Dessutom skulle vi i så fall aldrig hinna hem på söndagen. I tillägg hade det börjat svida i reskassan lite väl mycket.
Klockan åtta på kvällen passerade vi Öresundsbron och svängde direkt in på Statoil Vintrie för att fylla på diesel och blodsocker. Sommarkvällen i Sverige var ljum och välkomnande.
 
 
 
 
I ett svagt ögonblick tänkte jag att vi skulle fortsätta, men kände hur tröttheten slog till. Junior som hade snarkat sig igenom Danmark var på hugget, men jag orkade inte köra en mil till. Tog fram mobilen och öppnade hotels-appen, valde I närheten och filtrerade fram parkering. Närmaste som inte låg söderut var Radisson Blu i Lund. Det tar vi sa jag till Junior och bad honom hoppa in i bilen.
 
 
 
 
Jag var trött, hade ont i halsen, och öronen tjöt. Tinnitusen var påtaglig. Sängen var så skön och inbjudande och jag ville bara gå och lägga mig direkt efter den välbehövliga duschen, men mitt lille resesällskap som var utvilad som Törnrosa själv hade andra planer. Nu krävde han min fulla uppmärksamhet och deltagande när det var dags att rita.
 
"Vill du inte lägga dig i sängen med telefon en stund, och kolla på youtube..?"
"Nej. Om du ritar en teckning till mig, så ritar jag en teckning till dig.."
 
Sängen fick vänta..
 
 
 
 
 
 

Eurotrip dag 8 - Berlin

 -Man måste ju göra något roligt för barnen också, hörde jag hur lattemamma-maffian mässade i mitt huvud. Vi hade Berlin Zoo just runt hörnet från vårat hotell så det var ett naturligt första stopp på våran dag i Berlin. Zoologischer Garten var också våran närmaste tunnelbana så det gick liksom inte att undvika. Jag gillar egentligen inte djurparker då det knappast är någon upplyftande känsla att titta på djur i bur. Jag föredrar att se dem i naturen, i sitt rätta element. Man blir mest beklämd.    -Men det kanske är roligt för barnen..? Jag var skeptisk. Hade provat Skansen med Junior för drygt ett år sedan. Det bästa med besöket den gången var glassen hade han förklarat för mig.
 
Jag betalar en kombibiljett för både akvariet och djurparken och vi går in. Akvarier hade ändå alltid tilltalat mig. Fiskarna fattade ju inte att de var instängda på samma sätt som en elefant gör. Det här var också avdelningen som Junior gillade mest. Pliktskyldigt betar vi ändå av djuren, och vid det stora dragplåstret pandorna flockas besökarna som om det var självaste Elvis som vankade av och an där inne. Jag känner ingen glädje. Junior blir sur för att han knappt ser något. Vi går vidare. Köper glass. Ser på kartan att det ska finnas flodhästar, det är i alla fall häftigt tänker jag och ökar takten. Jag hade sett flodhästar i det vilda under en safari i Tanzania 2003, det hade varit en imponerande syn. Att se tre trötta flodhästar i ett grumligt vatten på Berlin Zoo var allt annat än imponerande.
  
"Kan vi inte åka tunnelbana nu pappa?"
 
På vägen ut ser vi ett stort hägn, och enligt kartan ska isbjörnarna hålla till där. Vi står och spanar en stund innan jag till slut ser ett vitt huvud som sticker ut under en klippa. Han ligger där och dåsar i sommarvärmen. -But why? Eller vad vet jag, det spelar kanske ingen roll. Det är väl lika varmt på arktis nu för tiden...
 
 
Östtysk nostalgi...
 
 
 
 
På tunnelbaneperrongen får Junior för sig att leka kurragömma. Med höjt pekfinger och hård blick håller jag ett uppfostringssamtal med honom på klockren svenska. En kvinna med sydamerikanskt utseende säger något till mig. Jag förstår inte, och tittar frågande på henne. Hon ser vänlig ut. Var det tyska eller spanska? Hon upprepar och sträcker fram något slags kex till Junior. Arsenik- och mjältbrandskex? Då ser jag att hon har två flickor i Juniors ålder med sig, samt en man med nordiskt utseende. Hon fortsätter prata och då kopplar jag. Hon pratar ju svenska för fan. Tåget kommer och vi kliver på samma vagn. De var ute och tågluffade med barnen och tyckte det gick jättebra. Där har vi det, nästa gång ska vi fan tågluffa istället och låta bilen stå. Vid Potsdamer Platz vinkar vi hejdå till den trevliga peruansk-svenska familjen och kliver av. Berlin var sannerligen en trevlig stad. I Stockholms tunnelbana hade inga samtal någonsin ägt rum mellan okända människor.
 
 
Potsdamer Platz, Berlin
 
 
"Vart är resterna av muren pappa?"
"Vi får kolla på kartan och kanske fråga någon"
"Varför kollar du inte på telefon?" Junior var väl medveten om att telefonen hade svaren på de flesta frågor.
 "För att nu ska vi göra som man gjorde förr i tiden innan mobilen fanns. Man pratade med andra människor, så det ska vi göra även om vi hittar med kartan."
 
Jag vecklar ihop kartan så gott jag kan, vilket är ungefär lika lätt som att spela dragspel. Knölar ner den i sidofickan på mina praktiska resebyxor och börjar knata. Det som slår mig är hur tyst det är, trots att vi står mitt på Potsdamer Platz som ska föreställa någon slags knutpunkt i Berlin. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men typ samma larm som runt Siam Square i Bangkok. Trafiken är lugn, människorna är lugna. Jag ser ingen stress. Jag stoppar ett par slumpmässigt utvalda berlinare för att fråga om vägen, även om jag har kläm på hur vi ska gå. Efter en stund är vi framme.
 
 
Die Mauer...
 
 
Ebba Gröns klassiska låt Die Mauer börjar ljuda i mitt huvud; "Halt! Här får ingen passera, här kommer ingen förbi..."  Jag får en perfekt komponerad bild på muren med Junior i förgrunden och luftballongen längre bort, där den svävar symboliskt för alla flyktförsök över muren. Jag tror att jag sett Discoverys alla dokumentärer om Berlinmuren. Det finns något fascinerande över lyckade flykter från stängda stater i allmänhet, och flykter från Östberlin (och Nordkorea) i synnerhet. Efter Juniors nedkomst har jag dock inte hunnit se mycket på TV, men serien Deutchland 83 (2015) följde jag slaviskt. Och vilket soundtrack.
 
 
 
 
Jag försöker mig på en barnvänlig variant av murens historia men misslyckas kapitalt när jag hör mig själv berätta om hur kommunisterna sköt på människorna som bara ville komma över muren och vara fria. Försöker byta ämne.
 
"Äh, ska vi inte åka lite tunnelbana igen tillbaka till hotellet?"
"Jo, vi åker och badar pappa. ..Men varför sköt 'kommisterna' den där grabben?"
"Äh, glöm det, nu är alla kompisar igen, det där hände när farfar var ung.."
 
Vi tar en promenad via Brandenburger Tor och det slår mig igen hur trevligt och stillsamt allt verkar. Mysiga uteserveringar och vänliga tillmötesgående människor. Vi tar S-bahn och U-bahn tillbaka till hotellet. Jag fattade aldrig skillnaden, båda såg ut som samma tunnelbana, och samma biljett gällde på alla tåg vad jag förstod.
 
 
 
Några simtag i poolen och dagens lycka var gjord. Ibland behöver man inte ta i så jävla mycket.
När det var dags att äta middag ville jag göra en repris på den grekiska restaurangen, men Junior ville in på den italienska. Vi konstaterade båda att man får en bättre pizza på Järnvägskiosken i Mora. Det var i alla fall skönt att slippa bilen för en dag och jag kände mig redo att sätta mig bakom ratten igen följande dag.
 
 
Spontandans vid Bikini Berlin...
 
 
Jag gillade våra pratstunder efter att vi släckt lampan på kvällen.
 
"Jaha min lille vän, vad var bäst med den här dagen då?"
"Det var poolen."
"Okej. Mer då?"
"Tunnelbanan!"
"Vi har ju varit på zoo också. Vad var bäst där då?"
"Hm, det var nog den där stora fisken. Och så glassen så klart.."
 
 
 
 
 
 


Eurotrip dag 7 - Mot Berlin

Egentligen ville jag till Prag, och sedan vidare upp till Polen för att ta färjan från Gdansk upp till Nynäshamn. Detta skulle innebära inte bara två nya länder- som dessutom var billiga - utan också kortaste körsträcka hem. Prag låg också på behörigt avstånd från Pilsensee Camping där vi nu befann oss. Jag var dock tveksam, mina fördomar sa att det förmodligen skulle bli inbrott i bilen så fort man råkade gäspa lite. Östeuropa kändes inte alls lika säkert som Tyskland och Schweiz. Antagligen skulle vi bli drogade och slaktade på någon rastplats, och vips så skulle våra njurar och lungor säljas på svarta marknaden. Nog för att jag hade anmält mig till donationsregistret, men inte riktigt på det sättet. Resplanen skulle ändå skita sig eftersom alla färjor över Östersjön verkade vara fullbokade.
 
 
Frukost take-away...
 
 
...and then we take Berlin.. Ja, Berlin får det bli istället. Längre etapp men närmare hem. Det här var också tjusningen med att resa utan spikad färdplan. Att inte riktigt veta vart man kommer befinna sig nästa dag, och bara låta impulsen styra en till nya platser. Med den tanken så var det tack och god natt för den här dagen.
 
Jag hade knappast sovit gott och det skulle bli en tröttsam körning norrut. Både jag och Junior hade blivit lite krassliga. Det positiva var att trafiken flöt på utan köbildningar, och jag gjorde inte en endaste felkörning under hela dagen, inte ens inne i Berlin missade jag en korsning. Bilen - våran trygga bas - hade efter en vecka börjat se ut som om det var dags för en orosanmälan hos socialen. Det som i början var packat och uppdelat i militärisk ordning påminde nu snarare om bombningen av Dresden tänkte jag stilla för mig själv när vi passerade avfarten till ovan nämnda stad.
 
Jag var trött och behövde således en hotellnatt för att få vila ut ordentligt, men visste inte riktigt var man skulle bo i Berlin, jag hade aldrig varit där... eller... Okej, en passus här: Vi hade faktiskt en hotellnatt i utkanten av Berlin 2001. Jag och min gamle hotelltestarkollega skulle ner på nybyggda Euro Speedway i Lausitz och kolla på Kenny Bräck i CART-serien som hade premiär i Europa. Vi hade köpt dyra biljetter och allt i förväg, men bara fyra dagar innan loppet så inträffade 9/11 i New York och flygtrafiken låg nere. Det var högst oklart om loppet skulle kunna genomföras överhuvudtaget, men vi tog färjan ner till Kiel och vidare ändå. Loppet hette först German 500, men döptes om till 2001 American Memorial för att hedra offren från World Trade Center. Det blev också ett dramatiskt lopp när Alex Zanardi sladdade ut på banan efter ett pitstop och blev påkörd i 300 km/h. Han överlevde men fick amputera båda benen. Kenny Bräck vann loppet, men under gulflagg. Vi hade haft en svinkall tältnatt på campingen och drog direkt med bilen mot Berlin och stannade vid första bästa hotellskylt vi såg. Ja det var 18 år sedan, men tältet som då var nyinköpt består.
 
Lausitz, anno 2001
 
 
Under en matpaus när vi hade Berlin inom räckhåll, cirka femton mil, var det hög tid att boka något. Jag öppnade hotellappen och filtrerade fram parkering och pool, fick massa förslag men behövde något som var lätt att hitta inne i gröten. Några landmärken kände jag ju till och fastnade för Pestana Hotel Berlin som låg vid Tiergarten. Goda omdömen och under tusenlappen trots att kronan befann sig i fritt fall mot euron. Nu kunde ingenting gå fel, det var bara raka spåret tänkte jag mig. Utan flera stopp.
 
Efter bara en liten stund ute på autobahn så började min lilla reskompis att gny över magen. Inte konstigt, jag räknade dagarna bakåt som han inte besökt en toalett, men nu var systemet igångsatt och det blev ett par stopp till innan vi äntligen nådde fram till hotellet i Berlin.
 
 
"Tjohoo, vad lätt jag känner mig..."
 
 
Det första intrycket är som sagt var viktigt, och Berlin skulle ta emot oss med öppna armar. Sommarkvällen var ljum, området lugnt, hotellet fint, personalen supertrevlig och sängarna alldeles gudomligt sköna. Ja vi gillade den tyska huvudstaden.
 
 
 
 
"Vet du Dylan, det finns pool på det här hotellet. Ska vi inte gå och bada? Vill du det?"
"VA! På riktigt? Inget skämt?"
 
Poolen var inte stor men fullt tillräcklig för min lille reskompis. Världens bästa reskompis som aldrig klagade. Han träffade en jämnårig tjej där som han höll på att stila för när han hoppade från kanten ner i vattnet till mig. Jag såg hur mallig han blev av hennes förstulna blickar. Och faktiskt lärde han sig att simma under vattnet här, några meter från kant till kant, när han väl kommit på att använda armarna på rätt sätt. (Jag måste skriva ner det så att jag inte glömmer det). Varje gång han kom upp till ytan kollade han om tjejen fortfarande tittade på honom. Det gjorde hon.
Jag kunde inte hålla mig för skratt.
 
"Det där du håller på med nu Dylan, det kallar jag för parningsdans.."
"Men pappa, jag dansar inte, jag simmar ju.."
"Du kommer förstå när du blir äldre kompis.."
 
 
 
 
 
 
När tjejtjusaren badat färdigt var det dags för middag. Tripadvisor tipsade om två restauranger i närheten, de låg bredvid varandra och jag tog sikte på den italienska, men Junior klev med bestämda steg in på den grekiska och det är jag tacksam för. Vi avslutade dagen med en fantastisk måltid på Ja-Niko-Ja innan det äntligen var dags att sussa.
 
"Du Dylan, ska vi inte stanna här en natt till? Vet du, det finns faktiskt tunnelbana här i Berlin!"
"VA! På riktigt!? Inget skämt?"
"Yep, som i Bangkok, du vet same same skytrain but different. Zoo finns det också."
"Kan vi bada i poolen i morgon också?"
"Självklart kompis."
"Jag ska bara skriva en sak innan vi släcker.."
 
 
Dylan [hjärta] Frank...
 
 
  

Eurotrip dag 6 - Ebenalp och norrut

Bakgrunden är som en reklamfilm för mjölkchoklad, eller för precis vad som helst förresten. Jag stannar instinktivt bilen, kliver ur och betraktar det makalösa landskapet. Det här är den absolut finaste rutten på våran nästan 500 mil långa roadtrip. Sträckan går från Oberriet upp mot Wasserauen, där linbanan ska ta oss upp till Ebenalp som är dagens huvudmål.
 
 
Wasserauen 
 
 
"Pappa, varför stannar du? Är linbanan här?"
"Nej, inte riktigt än, men det är bara så jäkla vackert att jag måste kliva ur bilen en stund."
 
 
    
 
 
Eftersom vi inte hade något bestämt slutmål för dagen så tog vi det lugnt på morgonen innan vi packade ihop tältet på campingen i Chur (som tydligen ska uttalas [khor] och inte [tjur], det förstod jag senare eftersom ingen fattade vad jag menade när jag försökte uttala det...).
Kvällen innan hade jag ju fått nya tips om sevärda platser i Schweiz, men de flesta låg västerut i landet. Jag hade trots allt börjat känna att det var dags att vända hemåt igen och ville helst slippa marathonkörningarna på Autobahn - vilket önsketänkande... En körning västerut och sedan norrut hade dessutom inneburit en backtracking på samma väg vi kom ifrån. Jag gillade verkligen inte att köra tillbaka i samma hjulspår, jag ville se nya vägar, även om en Autobahn alltid är en Autobahn. Jag förklarade för den undersköna från Zürich att jag fick återvända en annan gång, men att vi måste börja röra oss hemåt igen. Matterhorn fick vänta.
 
 
 
 
Så var vi framme i Wasserauen där Ebenalpbanan utgår ifrån. Dagens höjdpunkt i ordets rätta bemärkelse. Junior som gillar alla slags transportmedel (det är ju därför det går så lätt att resa med honom) så var linbanan bäst så klart. Efter tjugo minuters vandring så nådde vi fram till Berggasthaus Aescher där det hänger på klippkanten, och det var precis så imponerande som jag trott att det skulle vara. Det var den här vyn som jag sett att hon postat bara ett par veckor tidigare. Nu stod vi här helt plötsligt.
 
 
Berggasthaus Aescher-Wildkirchli
 
 
Jag hade läst lite på Tripadvisor innan, det var både hiss och diss, men självklart skulle vi äta lunch här. En väldigt schweizisk meny får jag säga, och jag beställde på rekommendation hemgjord korv med tillbehör, som sköljdes ned med lika schweizisk alkoholfri öl. Jag blev inte besviken, men Junior ratade maten så han fick lite macka som vi hade tagit med från frukosten. 
 
 
Maten, linbanan och resans enda selfie...
 
 
Ett tips jag hade fått var Appenzell som bara låg några kilometer bort - A very swizz town.. - så dit drog vi, rätt upp på stadens torg där jag fulparkerade Volvon, tog lite bilder, skickade en till henne, och åkte vidare. Jag tog medvetet några småvägar via Sankt Gallen bland annat bara för att det var så fint, även om det sinkade oss på vägen norrut.
 
 
Appenzell
 
 
Jag hade en preliminär plan om färdvägen hem (en plan som skulle gå om intet), och satte kartnålen på München när vi närmade oss motorvägen igen. Google map lotsade oss förbi en bilkö via småvägar mot Österrike och vi befann oss plötsligt typ vid broarna i Madison County.
 
 
 
 
Det började bli sen eftermiddag så jag googlade på campingplatser nära München, och hittade en som såg fin ut. Familjeinriktad med stor lekplats, och Junior hittade direkt en kompis som han lyckades kommunicera med på något vis. Här verkade bara tyskar campa för jag såg inga andra utlandsreggade bilar och nästan ingen kunde engelska. Det här var enda gången på resan som jag släppte Junior ur sikte, det kändes tryggt här med bara massa barn och semesternöjda föräldrar. På håll kunde jag dock skymta hans röda tröja.
Jag slog upp tältet så fort jag kunde, klockade mig själv och insåg att det bara tog tretton minuter, inklusive flagga och bäddning. Jag hade blivit ett fullblodigt campingproffs. 
 
 
 
 
När jag kom ner till lekplatsen hängde Junior fortfarande med tyskungen, de såg mig inte så jag smög mig närmare. Hörde hur han glänste med att räkna på engelska, twenty three, twenty four..., jag blev så stolt. Gick fram och sa att jag skulle beställa mat på restaurangen som låg precis bredvid. "Okey, jag kommer snart pappa.."
Jag beställde, men man kunde inte betala med kort så jag var tvungen att fixa kontanter. Jag hade sett en uttagsautomat uppe vid receptionen, så jag gick ut igen och sa till Junior att följa med, men han ville inte.
"Okej, stanna kvar här och lek med kompisen så ska jag bara springa upp och hämta pengar. Gå ingenstans!"
"Har du beställt mat?"
 
När jag kom tillbaka såg jag inte Junior. Blicken flackande runt bland barnen på lekplatsen. Både han och tyskungen var borta. Jag kände hur pulsen steg. Sprang in på restaurangen där en servitör såg mina uppspärrade ögon. Han förstod och pekade bara lugnt mot vårat bord med tummen. Ja, där satt Junior i godan ro och tuggade i sig pommes och schnitzel som han doppade i ketchupen.
"Tjena pappa, har du fixat pengar?"
"Åh min lille vän, du är så stor och förståndig. Sitter du här och äter alldeles själv?"
"Ja, maten var ju klar.."
 
 
 
 
Så var ännu en dag till ända. Jag skulle sova dåligt under natten och det skulle också bli våran sista tältnatt på den här resan. För övrigt en förträfflig campingplats med nyrenoverat servicehus och specialavdelningar för småbarnsfamiljer. Trots detta så vägrade Junior konsekvent toaletterna så länge vi campade, något han bittert skulle få erfara nästa dag när magknipen tog fart. 
 
 
Pilsensee. Pilsnersjön?
 
 
 

RSS 2.0