Cheap Charlie's Bangkok

Cheap Charlie's, ett av Bangkoks mest klassiska vattenhål går en dyster framtid till mötes och stänger i mars 2017. Ja, hela hästskon faktiskt hela vägen upp mot Suk 11 Hostel (som kanske har en av Bangkoks mysigaste restauranger) går mot samma öde då hela gatan/blocket har sålts till investerare som planerar ännu ett condo-bygge, eller möjligtvis hotell. Cheap Charlie's öppnade 1982 och har blivit ett stamhak för expats i Bangkok, och även för den nu tyvärr hädangångne journalisten Jan Källman vars intressanta Bangkok-blogg vi nu inte längre får läsa.
 
 
 
 
Personligen tycker jag att baren är överskattad, med endast ett fåtal sittplatser som snabbt blir ockuperade när de öppnar vid femtiden. Kommer man senare betalar man alltså 80 baht för en Chang som man får dricka ståendes bland svettiga amerikaner som verka tycka att de är coola för att de hittat hit. Trångt är det också eftersom utrymmet är avgränsat med en kätting som ligger på marken som man måste hålla sig innanför.
 
 
Lätt att planka...?
 
 
Jag läste om det här redan i juni på just Källmans blogg och trodde att de redan hade klappat igen stället när vi passerade här i somras på väg till min favoritfrisör på Soi 11 längre upp på gatan. Det var på eftermiddagen innan öppning, och där utanför CC satt en gammal kvinna som jag frågade om baren fortfarande var i drift. Det var den förkunnade kvinnan tröttsamt med ett kroppsspråk som visade att hon var innerligt utled på frågan. "No close, still open...". Det var detta som fick mig att börja kolla upp hur det egentligen förhöll sig med sakernas tillstånd i den stora Mangon. Men i mars nästa år verkar alltså den sista Changen serveras på Cheap Charlie's. Passa på att besöka stället i vinter innan ännu en epok går i graven.
 
 
Cheap Charlie's. Foto: Coconuts Bankok
 
 
Cheap Charlie's. Foto: Coconuts Bankok
 
 
Inte för att jag sörjer stängningen av just CC men att hela gränden med dess trevliga restauranger som Charley Brown's, Snappers, Tapas Café och inte minst Suk 11 kommer att duka under av grävskopornas framfart är förstås beklämmande. Det ironiska är att ägaren till Suk 11 Hostel också är ägaren till marken som just sålts till investerarna, och på så vis så ryker ju hans eget ställe också. Men money talks och känslor walks, och det är lätt att förstå logiken i försäljningen då markpriserna i Bangkok skjutit i höjden med raketfart de senaste decennierna. Enligt uppgift såldes marken (1 Rai = 1600 m²) för 2 miljarder Baht, vilket motsvarar ca 500 miljoner Riksdaler.
 
 
Suk 11 Hostel & Restaurant. Kom innan det är för sent...
 
 
 
På Sukhumvit Soi 11 (BTS Nana) som är en av Bangkoks trendigaste gator finns en hel del trevliga hotell. Jag har för bloggens räkning provat Aloft Bangkok, Salil Hotel 11 och Le Fenix
 
 
 
Relaterad källa: 
http://bangkok.coconuts.co/2016/06/09/rip-cheap-charlies-chunk-sukhumvit-soi-11-reportedly-sold-developers
 
 
 

Grand Opening MahaNakhon

Thailands högsta byggnad MahaNakhon invigdes med skrytig ljusshow den 29:e augusti. Med sina ståtliga 314 meter slår MahaNakhon alltså Baiyoke Tower II med endast 10 meter. Trots en imponerande höjd så hamnar det nya skrytbygget endast på cirka 50:e plats i Asien där de flesta andra högre byggnader hittas i Kina och Dubai. På världslistan 89:e plats. Som plåster på såren så kan Bangkok trösta sig med att spaden har satts i marken till Rama IX Super Tower som kommer nå hela 615 meter över nudelskålarna på marken, och stå klart redan 2020 om planerna går som de ska och mutorna hamnar i rätt fickor...
 
 
I Thailand är det inte förbjudet med laserpekare...
 
 
Ett av de "trevligaste" svenska orden som gått på export måste vara Ombudsman som dyker upp i artikeln som länkas nedan.
 
The world’s most iconic buildings raise a collective middle finger to Srisuwan Janya
 
 
 Alla bilder snodda från nätet.
 
The world’s most iconic buildings raise a collective middle finger to Srisuwan Janya - See more at: http://bk.asia-city.com/city-living/news/worlds-most-iconic-buildings-designed-foreigners#sthash.SxzXSd9J.dpuf
The world’s most iconic buildings raise a collective middle finger to Srisuwan Janya - See more at: http://bk.asia-city.com/city-living/news/worlds-most-iconic-buildings-designed-foreigners#sthash.SxzXSd9J.dpuf
The world’s most iconic buildings raise a collective middle finger to Srisuwan Janya - See more at: http://bk.asia-city.com/city-living/news/worlds-most-iconic-buildings-designed-foreigners#sthash.SxzXSd9J.dpuf
 
 

Med barn i Bangkok

Hjärnan kokar och är nära en härdsmälta. Hetare än reaktor 4 i Tjernobyl. Det beror inte i första hand på att vi befinner oss i världens varmaste huvudstad, även om det hjäper till. I reaktor fyras närområde får man inte vistas längre än tio minuter. Det borde man inte få göra i Bangkok heller, om man nu har ett monster med sig på snart två år. Det är alltså inte bara solen, utan Juniors framfart som gör att hjärnans säkringar brinner.
 
Den stora Mangon har en förmåga att suga musten ur även den mest luttrade storstadsjunkien. Med barn blir påfrestningen mångdubbelt större. Hettan, luftfuktigheten, trafiken, bruset och människor överallt. Det är ett aldrig sinande bombardemang av intryck. Det gäller att välja sina utflykter med omsorg.
 
 
Lumphini Park
 
 
När vi bodde på Sukhothai hade vi gångavstånd till Lumphini Park, vilket verkade vara ett lämpligt delmål för dagen. Tanken på det var hur trevlig som helst. Ett besök i Bangkoks lunga. Gräsmattor och lekplatser för barnen. En damm med trampbåtar. Där skulle det säkert fläkta skönt. Åtminstone i gryningen. I verkligheten vid lunchtid var parken het som en masugn. Luften låg stilla och dallrade. Junior fick syn på en klätterställning med bristfällig kvalitetssäkring men som bums skulle undersökas. Med mig jagandes bakom med en skyddande hand. Fallrisken var överhängande. Värmen verkade inte bekomma honom. Jag var genomsvettig efter bara några minuter. Fick nog efter en stund och bar det lilla monstret skrikande därifrån. Satte Junior i vagnen och gav honom vattenflaskan. Ofta går det bra, han kan till och med skruva av och på korken. Ibland får han för sig att hälla hela innehållet över sig. Det passade han på att göra nu, precis när jag skulle ta en bild för att visa hur trevligt vi hade det i parken på våran semester. Det hade inte ens gått en halvtimme sedan vi lämnade hotellet. Jag var genomblött av svett, han och vagnen av en halvliter köpvatten. Ingen hade ombyte. Hjärter Dam har en märklig förmåga att hålla sig sval och svettfri i alla sådana här situationer.
 
 
Lumphini Park
 
 
Innan Junior kom till världen förklarade jag myndigt för mig själv och min omgivning att jag minsann aldrig skulle muta eller skämma bort mitt barn med någon slags skärm eller leksaker om det nu var så att barnet i fråga skulle få för sig att börja krångla vid måltider eller andra situationer. Det fetsprack ju.
Hur gjorde föräldrar förr vid restaurangbesök - innan skärmen kom till undsättning - har jag undrat varje gång jag startat en film på mobilen för att monstret ska sitta still under måltiderna. Jag hyser den största respekt till de föräldrar som dagligen kämpar med hyperaktiva barn. Junior är vad jag antar en "vanlig" unge med spring i benen bara, men det räcker tydligen för att hjärnan ska koka. I alla fall i Bangkok.
 
 
MK Gold, Central World. Snodd bild.
 
 
En dag i slutet på resan när vi skulle äta på MK Gold på Central World så tog det inte lång tid innan mina säkringar skulle brinna. Jag har i vanliga fall en ängels tålamod även om hjärnan redan passerat kokpunkten. På Central World finns inget publikt wifi, så Hjärter Dam försökte tröstlöst starta en film via mobila nätet. Monstret har så klart inget överseende med en seg uppkoppling och började snart föra ett herrans oväsen där inne. Jag ruttnade och tog sonika det skrikande knytet under armen och gick ut så att åtminstone en av oss skulle få äta i lugn och ro. Gjorde mitt bästa för att Junior skulle lugna ner sig. Hittade en leksaksaffär. Toys'R'us. Gick in och kollade på hyllorna en lång stund och det blev snart lite bättre inbillade jag mig. Irritationen hängde dock kvar där som ett stundande monsunregn som bara väntar på att få bryta ut. Jag ångrade mig redan när jag tog beslutet att muta det lilla gossebarnet med ett "Ferrari garage kit" för över 600 baht. Mina principer var som bortblåsta. 
 
"Titta här min lille vän, det här kan vi ju köpa" hör jag mig själv säga som en jävla mes när vi går mot kassan. Junior håller krampaktigt om förpackningen och ett nytt utbrott kommer som på beställning när jag tar ifrån honom den och sträcker till kassörskan som måste blippa streckkoden.
På thailändskt vis är det en personal som lägger varan i påsen och en annan som tar hand om betalningen. Någon före i kön som ska ha sitt inslaget i paketpapper. Det tar för lång tid. Junior grinar och fäktar med armarna. Jag försöker hålla honom med ena armen och fiska upp plånboken med andra, lyckas på något sätt fippla fram betalkortet och slå in koden med den fria handen, trots fjorton kilo Godzilla på steroider hängandes runt halsen.
 
 
Toys'R'us, Central World. Snodd bild.
 
 
Att det sedan är omöjligt att ta sig in i förpackningen utan en välsorterad verktygslåda gör att min huvudsäkring fullständigt brinner av. Vi sitter ner på golvet utanför affären. Pulsen dunkar i tinningarna. Mina skjortärmar spricker upp och jag förvandlas till Hulken, och sliter upp den jäkla förpackningen så garagekitets delar flyger iväg över det blankpolerade stengolvet. Reservhjul, pelarlyft, koner och ferrariflagga och andra plastbitar ligger utpridda runt oss på en stor yta. En rödglänsande Ferrari Enzo är allt som finns kvar på golvet mellan våra fötter. Thailändare svävar förbi ovanför våra huvuden. Junior har tystnat. Han sträcker sig efter bilen och möter sedan min blick. Pulsen går ner. Vi får ett sådant där moment. En kommunikation utan ord. Jag och Dylan, i djungeln. Jag lyfter upp honom och vi går tillbaka under tystnad till restaurangen. Maten har kallnat. Det gör inget, vi äter ändå. Mobilen försöker fortfarande ladda filmen.
 
 
 
 
 
Efter lunchen går vi ner till våning fyra och köper en ny telefon för tjugo tusen jävla baht (något dyrare än Sverige) eftersom monstret någon vecka tidigare hade låtit min gamla mobil ta en flygtur över balkongräcket i Nong Mak Fai så att glaset spruckit, och därmed också eliminerat min enda kontakt med civilisationen.
 
 
 
 
Man lär sig snart att dela upp dagen i lämpliga portioner. Chilla på hotellrummet, morgonpromenad, tupplur, köpcentrum, skytrain, poolen och så vidare i lagom stora doser. Bangkok tar dock ut sin rätt och vinner alltid på knock-out. Måste tillägga att för det mesta går det ju faktiskt bra, men vem vill läsa om det egentligen.
Det kan ju vara lite knepigt att hitta lämpliga aktiveter för småbarn i den stora Mangon, men jag kom på att vi kunde kanske besöka Siam Ocean World för att titta på fiskar, så det gjorde jag och Junior en dag. En aktivitet som tog en ände med förskräckelse, men det får jag ta i ett annat inlägg...
 
 
Siam Ocean World. Here comes trouble...
 
 
Läs också Med barnvagn i Bangkok från förra resan.
 

Courtyard by Marriot Bangkok

Courtyard by Marriot var vårat sista hotell innan hemresa och jag valde det av ett par olika orsaker. Dels ville jag inte att det skulle vara för dyrt eftersom vi ändå var tvungna att "vaska" sista natten då vi flög med thai och deras sena avgång (Vi lämnade hotellet vid niotiden på kvällen), och dels för att det ligger på en lugn gata men ändå centralt med gångavstånd till Central World. Därmed valde jag också bort Siam@siam i sista stund som jag bara var en knapptryckning ifrån att boka. Jag har velat bott där länge, men med barn kändes det inte rätt då området verkar trafikerat men utan övrigt gatuliv. Nu blev det istället lite anonyma Courtyard by Marriot som min hotellradar helt har missat tidigare. Courtyard byggdes 2007 och har endast 12 våningar. Jag klickade i high floor i bokningen men vi hamnade längst ner där de verkade placera alla barnfamiljer. Hotellet innehar för närvarande plats 67 på Tripadvisor, och har fått en del tvivelaktiga, och enligt mig orättvisa omdömen.
 
 
Lobbyn på Courtyard by Marriot Bangkok
 
 
Exteriör
 
 
Området där Courtyard ligger måste jag säga att jag gillar mer och mer. Det finns en hel del hotell här och flera av de andra vi bott på tidigare ligger bara ett Chang-kast bort, bland annat Hansar, Renaissance, Muse och Urbana Langsuan. Jag och Junior gjorde även studiebesök på ett par av Bangkoks absolut lyxigaste hotell, både Anantara Siam (f.d Four Season) där vi lånade toaletten, samt St. Regis eftersom de har egen hiss upp till BTS Ratchadamri (Silom Line) som är närmsta station från Courtyard. Det är även gångavstånd till BTS Chitlom (Sukhumvit Line) om man vill slippa byta på BTS Siam som är hysteriskt.
Sidogatorna som löper in från Ratchadamri är alltså lugna även om de ligger på kort avstånd från Central World och resten av de stora shoppingkomplexen. Tidigare fanns även en genväg från Courtyards parkering (Mahatlek Luang 1) in mot trevliga Langsuan men var nu igenbommat på grund av ett nytt condo-bygge, så man var hänvisad ner till Soi Mahatlek Luang 3, och förbi Villa Market för att ta sig dit. Har man mer kraft i benen kan man även promenera ner till Lumphini Park.
 
 
Hansar till vänster, Courtyard i mitten, Renassiance till höger, samt nya Magnolias i bakgrunden
 
 
Hotellet är fyrstjärnigt och bjuder inte direkt på några wow-känslor. Standard snäppet högre än Scandic om man ser till rummen. Courtyard har endast en, men väldigt trevlig och prisvärd restaurang, Momo Café, och som av någon märklig anledning innehar skrytsamma plats 16 (av 9000 restauranger) på Tripadvisor. Här serverades frukosten, och jag provade också att äta annat här några gånger för att se vad som kunde ge en så hög ranking. Det måste bero på en oklanderlig service, prisvärd meny, helt okej käk, jäkligt bra pizza även om jag kunde önska lite mera sting i tomatsåsen. Åt faktiskt pizzan (ca 300 thb ++) tre gånger under våra fyra dagar här. Lokalen erbjuder dessutom både inne- och uteplatser. Happy hour mellan klockan 12 och 15, samt 18 och 20, vilket betyder två Chang draft (0,5 l) till priset av en. 160 thb ++.  Även om allt var bra så är det knappast en restaurang att vallfärda till om man är i närheten.
 
 
Seafood pizza med Chang och snus på Momo Café, Courtyard by Marriot Bangkok.
 
 
 
 
Rummen finns i fyra storlekar och vi bokade ett hörnrum av deluxe-varianten som är 35 m² stort. Inrett i varma färger och med skön säng och bekväm fåtölj med fotpall, även om allt kändes lite omodernt med tanke på att hotellet inte ens är tio år gammalt.
 
 
 
 
 
 
Badrummet av standardstorlek med dusch och glasvägg. Inget för blyga alltså då man kan ligga i sängen och kolla på den som duschar. Eller tvärtom.
 
 
A bathroom with a view...
 
 
Poolen ligger på andra våningen och är inte jättestor men räcker till. Jämndjup hela vägen, och det finns även en slags mindre sittpool med vattenfall, men med för kallt vatten för att bli trivsam. Här ligger även gymmet och ett litet spa med plats för två. Vi provade att få varsin behandling här som var till belåtenhet. En timmes torrmassage kostade 750 thb. En scrub gick lös på 1200 thb. Bemannad bar med trevlig personal. Här testade jag en god burgare som levererades från Momo Café. Poolen har sol fram till eftermiddagen.
 
 
Swimming pool. Courtyard by Marriot Bangkok
 
 
 
 
 
Frukosten var väldigt bra för den här prisklassen på hotell. Gudomligt kaffe och capuccino som serveras till bordet. Äggstation och nudelstation. Största överraskningen här var nog att de hade riktig skinka också som de skar upp på beställning. Ett par tre olika ostsorter. Kanske lite tråkigt bröd. Ett stort plus är att man kan sitta ute och äta vilket är skönt tidigt på morgonen. Buffén öppnar redan klockan 06 och vi var alltid först ner, något som är positivt i alla bemärkelser. Allt är fräscht och man kan plocka mat och äta i lugn och ro innan pöbeln vaknar. På TA läste jag att de klagade på köer vid buffén men det slipper man om man är morgonpigg.
 
 
 
 
 
 
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 3. 
Sängar. 4.
Frukost. 4.
Läge. 5.
Utsikt. 2.
 
 
Sammantaget så kan jag nog rekommendera det här hotellet för att det är prisvärt och ligger i ett bra område. Närhet till shopping och två olika BTS-stationer. Ligger på en lugn återvändsgränd som är läplig om man reser med barn. Utanför hotellet finns tuktuk, taxi och en kille som kränger gatumat, och även några till längs med Ratchadamri. 7-eleven finns på Soi Mahatlek Luang 2 mittemot Hansar, det är bara att gena via parkeringen bakom hotellet. Courtyard har förresten en egen tuktuk som kör gästerna gratis till BTS Chitlom. Det betyder inte nödvändigtvis att det går snabbare än att gå.
 
 
 
 

The Sukhothai

Trots att Justin Bieber har kontaminerat hotellet med sin vistelse så måste jag säga att Sukhothai har seglat upp som en av mina absoluta favoriter av hittills över 30 testade hotell i Bangkok. Det ligger för nuvarande på plats 34 av 823 hotell på Tripadvisor, men förtjänar en betydligt högre placering.

 

 

Flådig allé till Sukhothai
 
 

Jag har hållt ett öga på hotellet ett par år men det har alltid känts lite för dyrt. Och lite för lågt också, endast nio våningar i högsta byggnaden. Läget på Sathorn har också varit lite avsides tycker jag, men nu i juli låg priserna lägre än vanligt så vi slog till för de tre första nätterna. Därmed valde jag också bort mitt förstahandsval W Bangkok, och även Sofitel Sukhumvit som också stod på önskelistan.

 

 

 
 

Som namnet antyder så har hotellet tema från den gamla huvudstaden/kungadömet Sukhothai (1238-1583) och är inrett med tidstypiska artefakter som verkade ömtåliga och värdefulla och inte alls avsedda att bli ommöblerade eller ens petade på av ett monster på ett år och tio månader som vi kom släpandes på denna tidiga sommarmorgon. Den proffsiga personalen i receptionen såg först lite skärrade ut när vederbörande störtade fram med resesulkyn framför sig genom lobbyn, och jag tänkte att det här stället nog inte var så familjevänligt. Men det skulle visa sig att jag hade helt fel vad gäller den saken. Sukhothai lever verkligen upp till förväntningarna. På alla plan.

 

 

 
 

Eftersom vi kom tidigt på morgonen så var rummet som väntat inte klart, men en uppgradering till en tvårumssvit skulle ge oss tillträde direkt, så det nappade vi på utan omsvep som jag skrev i ett tidigare inlägg. Sviterna låg belägna i högdelen och vi hamnade på åttonde våningen med utsikt mot innergården. Antagligen det finaste hotellrum jag bott på, och med ett badrum som slår allt jag sett, med ett golv av lackad teak utan ett spår av att vara fuktskadat. Dusch, badkar, dubbla tvättställ och speglar åt alla håll. Ordentliga badrockar i tjock frotté som ökar känslan av lyx.

 

 

 
 

Precis som på Park Hyatt i Tokyo och möjligtvis ett par andra hotell i Bangkok så var de in och fixade, piffade och fyllde på faten med frukt och choklad med jämna mellanrum. På Sukhothai får man verkligen den där känslan av att bo på ett lyxhotell, och de där fem stjärnorna är verkligen rättvisa. Snabb wifi med enkel inloggning och med bra täckning på hela hotellområdet. Priserna i minibaren låg också på en rimlig nivå. I våran svit fanns även en extra wc samt stor TV i både sovrum och vardagsrum. Skaplig ljudanläggning med dockningsstation för telefon.

 

 

 
 
Sängarna får som väntat högsta betyg. De är så där sköna att man bara vill ligga kvar hela dagen även om man är pigg och rastlös, som om man inte nyttjar tiden optimalt om man stiger upp och får för sig att göra något annat. Ljuvliga kuddar som ger söta drömmar, och om man ändå inte är nöjd så finns en kuddmeny att välja en rad andra kuddar från. 
 
 
 
 
 
 

Jag brukar för ordningens skull alltid beställa husets hamburgare på room service men jag tyckte den kändes onödigt dyr med ett pris på runt 800 baht ++, så det fick bli en spicy beef salad istället. Den var god och så men inte i närheten av favoriten på Cook Kai på Lanta. Med facit i hand skulle jag beställt burgaren istället.

 

 

Spicy beef salad á la Sukhothai 

 

 

Poolområdet får också högsta betyg. Den ligger på markplan och har sol så gott som hela dagen tacke vare att hotellet inte är så högt. Tillräckligt med solsängar placerade runt hela poolen. Stort plus för att den faktsikt är bemannad med personal som ser direkt om man ligger där och viftar efter en till Chang. De har dessutom den goda smaken att servera flaskan oupphälld placerad i en ishink. Jag avskyr att få den upphälld i ett tjockt plastglas som man annars alltid får den serverad vid poolkanten. Jag antar att det är dagens i-landsproblem. I anslutning till poolen finns både ett enklare bistro och finrestaurangen La Scala som jag provade och skrev om i ett tidigare inlägg. (Ensam i djungeln)

 

 

Poolside Chang time
 
 

En trappa ned finns omklädningsrum med jacuzzi, ångbastu och vanlig svennebastu. Som vanligt var det ganska folktomt och jag fick nöjet att nyttja dessa faciliteter utan sällskap. Naturligtvis finns även ett flådigt spa på Sukhothai där mitt resesällskap provade att få en behandling. Hon gav absolut högsta möjliga betyg, vilket inte är dåligt eftersom hon vanligtvis är skeptisk till hotellens dyrpriser. Gym finns också. Oprövat som vanligt.

 

 

 
 
 

Frukosten på Sukhothai innehåller ordbokens alla superlativ. Om man väger in miljön och känslan av lyx med utbudet så tror jag frukosten kvalar in på topp-3-listan tillsammans med Lebua och Millenium Hilton. Sköna stolar/fåtöljer och heltäckningsmatta bidrar till upplevelsen av lyxhotellfrukost.

  

 

 

 

Här finns så klart allt man kan önska för både faranger och asiater. Generellt brukar det vara dåligt med pålägg, även på de finare hotellen, men på Sukhothai fanns både olika ostar, lufttorkad skinka, och förutom Lebua det enda hotell som skurit upp varm helgrillad skinka. En bingo för gommen att lägga på färskt italienskt bröd som bagaren från Schweiz bakar varje morgon.

  

 

 
 

Bordsservering av kaffe och cappuccino. Dukat med flera olika bestickpar som på en finmiddag, något som jag personligen kan tycka känns onödigt på en frukost. Men visst, det bidrar väl till lyxkänslan antar jag. Ingen i personalen rynkade på näsan åt monstrets framfart heller, de gullade med honom och tog bilder och förtydligade att Sukhothai är ett familjevänligt hotell.

 

 

 

 

En sak till också. Förutom på Park Hyatt i Tokyo är Sukhothai det enda hotellet där jag blivit tilltalad med namn (i andra utrymmen än receptionen) av personalen. "More coffee Mr Bladh.." som snarare mer låter som Mr Blood. Måste ändå erkänna att det känns speciellt för en enkel arbetare från Dalarna. Att de liksom gör sig omaket att kolla upp vad man heter bara för att kunna säga namnet till en vid en fråga om påtår till exempel. Ja, mig imponerar det på i alla fall när man gör det där lilla extra som man egentligen kanske inte behöver.

 

 

 

 

Omgivningarna runt Sukhothai känns väl möjligtvis lite tråkiga eftersom det ligger på Sathorn Road, men är man inte rädd för att öppna plånboken eller ta promenaden till MRT Lumphini eller upp till Silom/BTS Sala Daeng så finns egentligen inget att klaga på. Reser man som jag med thaifru och barn så vill man nog ha kortare promenader i allmänhet och närmare till billig och bra gatumat i synnerhet. Den som är stadd vid kassa som det så fint heter och gillar fine dining har ju hotellets alla restauranger att välja på, samt Banyan Tree med sin kända takbar Vertigo runt hörnet.

 

 

Sukhothai med Banyan Tree i bakgrunden
 
 

Det finns trots allt en trevlig subsoi (Suan phlu 8) bakom hotellet som jag hittade sista dagen när jag var tvungen att köpa nya läsglasögon då monstret fullkomligt demolerat dem andra dagen i Bangkok. Om man inte blir insläppt genom Sukhothais Recidence på baksidan måste man gå runt hela kvarteret, men där finns allt som 7-eleven, gatumat, frukt och små mysiga hak man kan hänga på.

 

 

Fine dining på Sukhothai

 

Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. 
Sängar. 5.
Frukost. 5.
Läge. 4.
Utsikt. 4.

 

Sammantaget får ändå bli full pott för Sukhothai för helhetsintrycket. Skön atmosfär och oklanderlig service. Att det ändå blir en fyra på utsikten trots att det inte är ett högt hotell beror på att vyn ut mot innergården inte går att klaga på. Jag kan verkligen rekommendera att bo här om man vill ha en bra hotellupplevelse. Tycker man att Sathorn känns tråkig kan man bo på Hansar Bangkok eller möjligtvis Okura Prestige som båda har läge vid Sukhumvit.

  

 

 
 
Nästa hotell: Courtyard by Marriot Bangkok.
 
Hela listan: Topplista Bangkok Hotell

Summer in Siam - Rapport från Cha-Am

Slitet skulle jag nog säga om Cha-Am. Inte ruffigt, det hade varit orättvist. Efter fem dagar började jag känna mig som en fånge på ett all-inclusive-hotell. Egentligen hade vi allt vi behövde på barfotaavstånd - poolen, stranden, gatumaten, 7/eleven - men jag ville se mer av Cha-Am. Behövde komma ut från våran kokong. Jag gick och hyrde en moppe, eftersom man inte har varit i Thailand om man inte fått känna havets salta och ljumma vindar mot kroppen, sittandes på en solvarm vinylsadel och höra det väsande knattret från en 125-kubiks Honda Click körandes på en beach road, var det än nu må vara i Thailand.

 

Vart tog vägen vägen?


Cha-Am beach road tog snart slut och man var tvungen att ge sig ut på riksväg 4 (som fortsätter ner förbi Krabi) för att komma vidare. Alldeles för mycket tung trafik där och ingen väg jag hade lust att följa. I fjärran kunde jag skönja den disiga silhuetten av höghusen i Hua Hin. Jag hade inte varit där sedan första resan till Sydostasien 1994. Tjugotvå år gammal och precis ett halvt liv sedan, och hade då ingen aning om att jag efter ytterligare tjugotvå år skulle ha gjort femton resor till och ha barn och vara gift med en thailändsk kvinna.
Den gången blev jag inte så imponerad av Hua Hin, men jag ville tillbaka av rent nostalgiska själ. Jag provade några småvägar men hamnade hela tiden i återvändsgränder. Gav upp. Saknade mitt lilla monster. Vände och åkte hemåt igen.

 

Monstret väntar troget likt Hachiko...
 
 
Det är då jag inser det. På hemvägen spanar jag inte längre ut mot havet, utan upp mot bebyggelsen. Cha-Am verkar vara en gammal sliten turistort som hängt med länge. Som ett Thailands Benidorm eller Rimini. Så här i sin lite sömniga lågsäsong tycker jag ändå det har sin charm. Närheten till Bangkok håller ändå turismen uppe på en lagom nivå, och nu är det mest thailändsk medelklass som hittar hit. De få faranger man ser är betydligt äldre än på öarna i söder. Många mia farang, alltså mixade par av konstellationen västerländsk man med thailändsk fru. Alla är de betydligt äldre än oss och vi finner heller ingen gemenskap med dem. Junior finner däremot gemenskap med alla thailändska tjejer i åldersspannet två till tjugofem år. Ja, andra nationaliteter också. Idag har han legat i poolen och kramat en sjuttonårig fransyska. Helt otroligt hur han smilar in sig och ständigt bryter isen med nya människor (tjejer).
 
 
 
 
 
Att bo på resorten Bann Panntai visade sig också vara en höjdare. Allt är nyrenoverat och välskött. Poolen görs ren varje morgon och det donas och fixas hela tiden. Vårat hörnrum mot poolen har varit våran fästning. Balkongen har en stor sittyta där alla får plats. Hygglig wifi också, och när jag inte jagat monstret har Lana Del Rey varit mitt soundtrack. Förstår att Banntai ligger etta på Tripadvisor.
Allt har varit bra, men efter en vecka känns det som det räcker. Ser faktiskt fram emot att röra på oss igen. Imorgon drar vi vidare med taxi mot hembyn No Mac Fly i Sa Kaeo. En bilresa jag bävar inför. Efter nästan en vecka där på landsbygden blir det att spendera de sista dagarna i Änglarnas Stad på Courtyard by Marriot Bangkok.
 
 
Bann Panntai. Våran egen kokong i Cha-Am...
 
 
 
Lana Del Rey. Som ett svalkande sommarvin...
 

Summer in Siam - Ensam i djungeln

Påtvingad ensamhet kan kännas för jävligt. Självvald ensamhet kan vara ljuvligt. Särskilt när det kommer till resor och att äta på restaurang, men allting sitter i vilket sinnestillstånd man befinner sig i. Under mina resor har jag fått känna på dessa ytterligheter många gånger.
 
Eftermiddag på Sukhothai. Flygresan tog ut sin rätt på mitt resesällskap och de slocknade på sängen innan solen ens gått ner. Jag var också trött men ville hålla ut dagen för att vända rätt på dygnet direkt. Drog på mig jeansen och gick ut från hotellet. Sneglade upp mot det majestätiska Banyan Tree och tänkte att det är lika bra att beta av den takbaren direkt. Det är också något jag lärt mig, att göra saker när tillfälligheten ges. Nästa gång blir det inte av på grund av tidsbrist eller dåligt väder. 
 
 
Bangkok skyline från Vertigo, Banyan Tree
 
 
Att sätta sig ensam i en bar som den här skulle i vanliga fall kännas olustigt, men efter senaste dygnets mentalt hektiska och utmattande timmar med att ständigt hålla uppsikt på monstret så var det bara befriande att gå hit och sätta sig själv. Hjärnan fick äntligen gå ner i varv. Satt och sippade på en Vertigo Sunset (570 thb ++) och såg solen sänka sig över Den Stora Mangon. Hungern gjorde sig påmind men jag beställde ändå en drink till och noterade hur fort baren hade fyllts med folk. Alla hade fullt upp med att ta selfies med staden som bakgrund. Tillgjorda leenden som snart skulle besudla sociala medier. Nu för tiden spelar det förresten ingen roll om man går ut med sällskap eller inte. Den där jävla telefonen har ersatt all mänsklig kontakt mellan människor.
Alkoholen nådde dit den skulle och jetlagen kom som ett brev på posten. Jag betalade och gick därifrån.
 
 
Moon Bar/Vertigo
 
Moon Bar/Vertigo
 
 
Jag var tvungen att hitta något att äta, men som jag skrev i inlägget Sathorn - Chong Nonsi så är det svårt att hitta något enkelt i det här området. I det närmaste soprent på gatumat. Drog mig till minnes från tidigare på dagen när vi badat att Sukhothai hade två restauranger i anslutning till poolen. Fine dining och dyrt som det brukar vara på lyxhotellens restauranger, och inget ställe som jag skulle gå och sätta mig själv på i vanliga fall. Tripadvisor berättade att italienska La Scala (plats 510 av 9000 restauranger i Bangkok) var dyrt men uppskattat. Pizzan skulle tydligen vara fantastisk. Eftersom jag fortfarande befann mig i ett harmoniskt tillstånd i min ensamhet hade jag inga problem att ta ett eget bord på uteterrassen bredvid poolen. Tänk att bara kunna sitta helt lugnt och veta att inget barnrelaterat drama kommer att ske under måltiden. Changen gick lös på 220 thb ++ och pizzan kanske på 690 thb ++ om jag inte minns fel. Ett pris som förpliktigar.
 
 
 
 
Men La Scala levererade som prislappen krävde. Jag är intresserad av branchen och studerar alltid hela konceptet, särskilt servicen. De gjorde allt rätt. Bra service, snyggt upplagt, hällde upp Changen korrekt. Goda tillbehör och en liten signature starter som ingick i priset. Våtvarm handduk som doftade eukalyptus och allt annat som man kan förvänta sig.
Allt det här är ju egentligen bara kosmetika och har inget att göra med om man blir mätt eller inte, och imponerar sällan på en thailändare som anser att en maträtt inte bör kosta mer än 50 baht som med fördel intas under ett lysrör i vitmålad lokal. De tycker att det är helt onödigt att betala för interiören och allt annat tjafs som drar upp priset. Märk väl att den här middagen gick lös på ca 250 svenska kronor och alltså inte alls oöverkomligt, men jämfört med hur billigt man kan äta i Bangkok så är det ju dyrt. Det här är också orsaken till att jag sällan får med Hjärter Dam när jag föreslår någon intressant restaurang jag vill prova i Bangkoks enorma krogutbud. Och efter monstrets ankomst så går ju dessa ställen bort i alla fall. 
 
När jag kom upp på rummet igen var klockan bara halvnio på kvällen och jag skulle äntligen få min skönhetssömn. Trodde jag. Efter en timme vaknade mina reskamrater och var tydligen hungriga också. Beställ roomservice mumlade jag utmattad. Eftersom det ansågs (med all rätt) vara för dyrt så var det bara gå upp igen, tvätta ansiktet med kallvatten och ta med båda ut på Sathorn Road för att hitta föda. Räddningen kom när vi såg en thairestaurang som hette Baan Khanitha. Vi tog take away och åt på rummet och inte förrän midnatt var det sovdags. Ingen behövde några godnattvisor. 
 
 
(++ betyder 7% moms och 10% serviceavgift som läggs på priset)
 
 
 

Summer in Siam - del 2

Hur fan skulle det här gå? Miniterroristen påbörjade sin tredje flygresa med att slita av sig nätbrynjan, sno mina skor och smita iväg mellan de andra passagerarna som hade fullt upp med att lägga upp sitt bagage. Vi hade tio timmar framför oss och jag hade redan fått känningar av panikångest. Planet verkade dessutom fullsatt och vi insåg att junior skulle få sitta i vårat knä hela resan till Bangkok, om han nu över huvud taget hade tänkt sitta still.
 
 
Kolla terroristen...
 
 
Strax innan avgång kom dock en flygvärdinna i form av en ängel och frågade min stolsgranne om han hellre ville sitta längre fram där det tydligen fanns mer plats. Åh herregud vad skönt tänkte jag, då kan monstret få ett eget säte, när jag hör honom svara "Nädå, ingen fara, jag kan sitta här". Men vad i helvete säger karln tänkte jag, och gav honom en blick på ungefär samma tema. Alltså, han var ju trevlig och så den korta stunden vi hade bekantat oss med varann, men jag var beredd att offra vilken vänskap som helst för att slippa ha en tolvkilosklump på mig hela vägen till Bangkok. Jag sade något smart och snart hade vi tre egna säten till priset för två biljetter.
 
 
Istället för whiskey och Nesbö...
 
 
Det positiva med att flyga med småbarn är att man alltid får bästa platserna i apklass, nämligen längst fram mot vägg där benutrymmet är större. Sedan behöver man inte fundera på hur man ska sysselsätta sig under flygresan, eftersom all tid går åt till att vara alert på allt som kan hända. Jag provade ändå att läsa om Jo Nesbös Bangkokroman Kackerlackorna igen, men hann bara med en enda sida innan det var något nytt rackartyg jag var tvungen att ta hand om. Det var efter alla hade fått mat och det mesta i planet var lugnt och lite nedsläckt. Dags för tupplur för svenne banan och vila för personalen. Då kommer en flygvärdinna och frågar vad vi vill. Nä, vi vill nog inget tyckte vi, men tydligen hade monstret hittat den där fjärrkontrollen i sätet och ringt på assistans "över tio gånger" som hon så milt uttryckte det.
 
 
 
 
Jag tycker ändå flygresan gick bra, det var riktigt skönt att flyga direkt och slippa byta i Arabien. Tolvkilosklumpen låg och sov i Hjärter Dams knä nästan halva resan, och hans eget säte förblev tomt mestadels förutom de cirka två minuter han satt lugnt och lekte med sin bil. Mesta vakna tiden gick åt till att hänga med de thailändska flygvärdinnorna.
 
 
 
 
Enorma köer vid passkontrollen på Suvarnabhumi, men tack vare Junior blev vi omdirigerade till VIP-kön och var snart igenom. Kom redan vid åttadraget till The Sukhothai och skulle få vänta flera timmar innan rummet var klart. Precis det jag hade befarat. Vi blev erbjudna att uppgradera oss till en tvårumssvit "mot en blygsam merkostnad" och skulle i så fall få tillträde direkt. Jag sade Ja fortare än det tar att öppna en Chang och frågade inte ens hur mycket extra det skulle kosta. Jag hade inte sovit en blund sedan vi lämnade masriket morgonen innan och skulle omöjligt kunna sysselsätta junior i flera timmar utan att det skulle uppstå några situationer på hotellområdet. Sängarna var ljuvliga.
 
 
Sweet dreams...

Sathorn Road - Chong Nonsi

Sathorn Road har egentligen aldrig lockat mig. För några år sedan tog jag nästan hela promenaden från Lumphini ner till Saphan Taksin och insåg att här fanns det fan inte mycket att hämta. Här kommer ändå en liten guide. Eller när jag tänker efter så gick jag Convent Road ner från Sala Daeng och sedan västerut. (Det var efter jag provat på en äkta flygsimulator, Flight Experience, ett tips för den med pilotdrömmar). Sathorn är finansdistrikt med en del ambassader, men också massor av hotell, men knappt något gatuliv och väldigt ont om street food.
 
 
Maha Nakhon, nu Thailands högsta byggnad, samt W Bangkok på Sathorn Road.
 
 
Trots den vetskapen har jag ändå bokat hotell här på de senaste resorna. Både Eastin Grand och Mode Sathorn som ligger på var sin sida om BTS Surasak, ett område som för övrigt lämnar en hel del att önska. Blue Elephant ligger dock där som en egen pärla. Ska också tillägga att Eastin Grand är ett av de över 30 hotell jag provat i Bangkok som lämnat bäst eftersmak.
Det var inte förrän vi flyttade upp till billigare FuramaXclusive i närheten av BTS Chong Nonsi som jag insåg att kvarteren där var riktigt mysiga och området dit kontorsråttorna letar sig ut för att äta. Vid lunchtid kryllar det av folk inne i gränderna vid soi 8.
 
 
 
Här inne på Sathorn Soi 8 finns både klassisk gatumat som nudlar, som tam och kycklingspett, samt nyöppnade trendiga caféer. Här hittade jag själv ett favoritvattenhål som heter Dexter. Det finns även ett kluster med prisvärda hotell längre upp i gränderna i närheten av Furama och BTS Chong Nonsi. I samma trånga kvarter upp mot Silom är det marknad varje morgon och nästan helt omöjligt att ta sig fram med resesulkyn.
 
 
Bangkok street food. Tv. Chili med nudelsoppa. Th. Nudelsoppa med chili.
 
 
Dexter Café & Bar som jag hittade av en slump gillade jag skarpt och det verkar flera andra också göra. När jag kollar på Tripadvisor ser jag att de ligger på 8:e plats av över 9000 restauranger i Bangkok. Stället är delägt av en dansk, och personalen är trevliga och duktiga på engelska. Här hänger faranger och hipster-thai.
 
Dexter Café & Bar. Hippt i Mangon.
 
För den som gillar kaffe kan ta en kopp från Java, eller vart som helst ifrån. Dexter har en diger kaffemeny och inte bara de där trendiga pys- och skumvarianterna som man får på Starbucks. Som dalmas känner man sig nästan lite fånig när man bara vill ha hederligt svart bryggkaffe. Frukost och dagens lunch (178++) kan man också beställa här, samt sötsliskiga bakverk. Allt är på topp här. Service, maten, upplägget och atmosfären. Dessutom prisvärt för konceptet, men allt är ju relativt i ett äktenskap med Änglarnas stad.
 
 
 
 
 
Ett annat mysigt café som Junior verkade gilla heter I Am Coffee och låg precis utanför Furama. Jag såg det av en slump när Hjärter Dam åter tog sikte på nudelsoppan på andra sidan vägen och jag själv försökte hitta skugga åt mig och monstret i sulkyn. För nuvarande på 1:a plats av 454 caféer i Bangkok. Inrett med tegel och chica retromöbler.
 
 
 
Går man vidare i riktning mot Lumphini Park så finns ett flertal intressanta lyxhotell som Sofitel SO, The Sukhothai (recension kommer), Metropolitan by COMO med flera, men mest känt är nog det väldiga Banyan Tree med sin takbar Vertigo som kanske är en av Bangkoks topp-3 takbarer. (De andra är Sirocco och Red Sky)
 
 
Vertigo, Banyan Tree
 
 
Men det finns ett annat hotell med intressant historia också som heter Chaydon Sathorn. Idag ett ganska oansenligt dussinhotell kanske, men var en gång Bangkoks första lyxhotell och hette på den tiden King's Hotel. Det öppnade 1959 och erbjöd redan då AC, rinnande varm- och kallvatten, radio och TV. Efter Vietnamkrigets slut och jänkarnas tillbakadragande så sjangserade hotellet, men har idag renoverats och hittas på bokningsidorna för cirka en tusenbathing.
 
 
Kungligt hotell. Se fler bilder här http://www.oldbangkok.com/hotel-images3/pages/kings.htm
 
 
Jag gjorde ett besök här under min första Sathorn-promenad och bad om att få kolla in rummen då jag låtsades vara intresserad av att checka in på hotellet, men egentligern ville jag bara känna av historiens vingslag. Inte mycket av den anrika historien fanns kvar, även om det var lite retrokänsla kvar i väggar och vissa möbler. Jag blev nyfiken på det här hotellet efter att jag av oklar anledning snubblat in på den här sidan och läst...
 
http://carl-jacobson.blogspot.se/2009/01/durian-eller-en-krlek-fr-livet.html
 
 
Från östra änden av Sathorn tar man smidigt tunnelbanan MRT till tågstationen Hua Lamphong eller upp till Asok/Sukhumvit och trevligaste shoppingcentret Terminal 21. I västra änden vid Saphan Taksin tar man med fördel flodbåten Chao Phraya Express upp mot Chinatown och Banglampoo (Khao San Road) där båten stannar precis utanför Navalai River Resort. Kostar bara några baht och man slipper trafiken. Fläktar skönt också.
 
 
Intressantast just nu på Sathorn är naturligtvis 314 meter höga Maha Nakhon (översta bilden) som efter fem års byggande öppnar i september -16. The penthouse, alltså toppvåningen såldes för 120 miljoner SEK!
Även hotellet till höger i bild, W Bangkok står högt på min önskelista att prova. Tycker man ändå att Sathorn Road verkar värdelöst så är det aldrig långt till Silom Road som är betydligt promenadvänligare och löper parallellt hela vägen.
 
Eller förresten. Det finns ju en till byggnad även om den inte ligger direkt på Sathorn Road, The Sathorn Unique Tower, som tornar upp sig där den ligger spöklikt övergiven sedan finanskollapsen -97, men det får bli i ett annat inlägg. Måste ta mig in först...
 
Kolla in den här videon (som inte gick att bädda in).
Forgotten Luxury - A Look Inside Sathorn Unique Tower
 
 
 

Summer in Siam

Den största skillnaden med barn och familj, förutom just det faktum att man har barn och familj, är att man inte kan vara lika spontan vad gäller resandet längre. Förr kunde jag bestämma mig dagen eller veckan innan avresan vart och hur länge man skulle vara borta. Mest har väl jobbet styrt det där, men även beslutsångest. Ibland vet man ju inte riktigt vart man vill. Knappast ett halvår i förväg. En gång åkte jag till Arlanda utan någon flygbiljett, men passet i bakfickan, och hittade senare mig själv på en gata i Lissabon. Svunna tider.
 
Annat är det nu. Det måste planeras. Men beslutsångesten hänger kvar och vi har haft svårt att bestämma oss om vi ska på roadtrip igen, bara ta en charter till medelhavet, eller faktiskt åka till Thailand igen, trots sommar i Sverige. Och trots förra resan som var så påfrestande med monstret som då var nyss fyllda ett år. Då sade vi att vi aldrig skulle ut och flyga igen. Inte på ett par år i alla fall.
 
 
Resklart monster...
 
 
Men jobbprojekten börjar bli klara och det var dags att ta ett beslut. Vi rannsakade oss själva och vi båda landade i att det får nog bli Thailand igen. Trots sommar i Sverige och monsun i Thailand. Trots den långa flygresan och dyra flygbiljetter. Ett biljettpris som sved ännu mer efter att jag länge övervägt vilket bolag vi skulle välja. Antingen drygt 14000:- för alla tre med Emirates med byte i Dubai, eller drygt 19000:- direkt med Thai Airways. Hjärter Dam som helst bara tittar på prislappen föreslog Emirates, (för all del ett fantastiskt bolag) men ju mer jag tänkte på förra resan och fyratimmarsbytet mitt i natten så kom ångesten krypande allt närmare. (Läs inlägget här). Nej, glöm det sade jag, jag orkar fan inte med det en gång till. Det fick bli det dyrare alternativet. Boka, bekräfta, betala. Den här gången fick jag namnen rätt också, trots den sena timmen. Fan vad skönt att flyga direkt.
 
 
 
 
Vi skålade på det sista midsommarvinet och intalade oss själva att det var rätt att åka eftersom det nu ändå började gå mot mörkare tider. Egentligen var det läggdags men Hjärter Dam gick upp i spinn när hon insåg att hon redan nästa vecka skulle få återse sitt kära hemland och äta riktig som tam i Bangkok, och få träffa familjen igen. Jag axlade rollen som hotellbokare och började scrolla boende i Bangkok. Bokade in oss tre nätter på The Sukhothai som hade bäst priser för tillfället. Andra alternativ var W Bangkok och Sofitel Sukhumvit men de var för dyra nu.
 
Tre veckor i Thailand skulle ge oss tid att besöka både Bangkok, beachen, och familjen i Sa Kaeo. Så nästa fråga var alltså vilken beach vi skulle välja. Västkusten och Lanta går ju bort på grund av vädret. Ett nytt ställe kanske. Ko Samui var jag inne på ett tag men det skulle innebära ännu en flygresa. Ban Krut verkade fint men lite för långt bort och alldeles för öde, särskilt under lågsäsong. Hua Hin för stort. Det blev till slut lite lugnare Cha-am. Ett oprövat kort och en chansning alltså, men nära till Hua Hin om man vill ha lite mera rörelse, och nära tillbaka till Bangkok. Bokade till slut en vecka på Bann Pantai Resort som såg fint ut, nyrenoverat med pool, etta på Tripadvisor, och stranden på en armlängds avstånd.
 
 
Bilden ljuger antagligen. Snodd från nätet.
 
 
Avfärd 7 Juli. Kl. 14.30. Thai Airways.
 
 
Klyschig video.
 
The Pogues - Summer in Siam

Hem till byn - Tredje säsongen

En vecka var planerad. En hel vecka i No Mac Fly. Det skulle bli en kamp, tänkte jag stilla för mig själv där jag satt i bilen som rusade fram på motorvägen. Bangkok och civilisationen krympte i backspegeln. Men den här gången var jag bättre förberedd, och tänkte inte göra samma misstag som förra trippen. Jag hade krävt en tredje natt i den stora Mangon för att kunna vila ut och rätta till dygnet innan färden mot hembyn, och jag tänkte heller inte göra avkall på snuset - jag behövde någon form av stimuli. Det fanns ju egentligen inga restriktioner eller förväntningar vad gällde snusandet, utan det var mest min egen idé under förra resan hit som jag ville visa mig från min bästa sida, men det struntade jag alltså i den här gången.
Min tanke om att dra själv till Angkor Wat eller beachen föll ju på sin egen orimlighet då jag insåg att jag aldrig skulle kunna vara ifrån Junior så länge som tre dagar. Det blev att stanna i byn hela veckan.
 
 
Back to basic. Golvet, en plats för tillredning av mat, intagande av mat, och umgänge.
 
 
Men man vänjer sig. Man är otroligt anpassningsbar till nya situationer och rättar snart in sig i en ny dagordning. Även jag. Självständighetens mästare som ända sedan tidigt i livet bara har gjort saker på mina egna villkor. Aldrig försatt mig i situationer där jag måste anpassa mig eller vara beroende av andra människor.
 
Tankarna vandrar i väg där jag sitter i bilen, eller minibussen, som de lånat för att hämta oss. Juniors två kusiner, moster och morfar har också följt med hela vägen från Sa Kaeo för att möta upp oss, och de pratar på oavbrutet och turas om att hålla det lilla monstret. Någon bilbarnstol har vi inte kunnat ta med oss den här gången, och jag sitter hela tiden med ett öga på trafiken, och stör mig så klart på att ingen i Det leende landet verkar tänka på säkerheten. Hjärter Dam har dock gett chauffören tydliga instruktioner om att ta det lugnt. Och jag håller god min och knyter handen i fickan.
 
 
Field of Buddha, Nong Mak Fai.
 
 
Så nu stod jag där återigen i hennes hemby No Mac Fly och jag hamnar i den ofrivilliga situationen att behöva anpassa mig och vara beroende av omgivningen, även om det ligger i mitt eget intresse att vara följsam. En annan kultur och ett annat livsmönster. Sju dagar alltså. Det var vad jag hade framför mig där jag skulle känna mig ganska bakbunden att styra min egen dagordning. Men det skulle visa sig att jag kunde hantera det bättre den här gången än tidigare. Jag började känna mig alltmer hemtam i mina svärföräldrars hus. Tidigare tyckte jag att det var jobbigt det här med maten, eller snarare de outtalade koderna kring ätandet. Hur mycket är acceptabelt att proppa i sig? Är det här dagens sista måltid? Man är ju gäst i huset och vill inte verka framfusig så man tar bara hälften så mycket som man kanske hade gjort hemma, samtidigt som man inte vill somna hungrig. En farang är ju som regel större i maten än en genomsnittlig thailändare.
Den här gången var jag ändå bekväm nog att gå och rycka i kylskåpsdörren när andan föll på, särskilt eftersom jag var smart nog att köpa lite bröd, ost och skinka innan vi kom hit. Jag ska återkomma om det här med kulturskillnaderna mellan thai- och farangvärldens matvanor längre ned.
 
 
Ibland händer det att man faktiskt sitter vid köksbordet och äter...
 
 
En annan sak som gjorde tillvaron enklare var att det skett en ommöblering sedan vi var där senast. Föräldrarna hade flyttat ner sin säng till allrummet för att slippa gå i den branta trappan, och även köpt ännu en ny säng till oss som de placerat på den stora övervåningen som vi nu i princip disponerade för oss själva. Det betydde att jag när som helst kunde dra mig undan och ligga och läsa i fred, om jag nu ville ha lite egentid på typiskt svenskt sätt. På dagtid var det ingen annan som vistades på övervåningen då det blir alldeles för varmt när solen ligger och bränner på taket. Jag struntade i det - värmen alltså - och inrättade en liten fristad ute på balkongen, även om sladden till fläkten inte räckte ända ut. Det blev olidligt varmt, så jag fick svalka mig med Chang istället. Stackars mig.
 
 
Chang, bok och balkong. Pappaledig på riktigt...
 
 
En annan sak som plågar mig emellanåt är språkbarriären eftersom ingen kan engelska (Den här gången var inte brodern med fru här, de enda som annars kan engelska). Att kommunicera med familjen på ett djupare plan än de vardagliga fraser jag själv kan säga på thai blir omöjligt. Jag har massor av frågor om deras liv och leverne som aldrig blir sagda, och jag vill heller inte belasta Hjärter Dam med översättning av allt jag undrar över och vill säga. Mina thaikunskaper funkar dessutom dåligt här, antagligen har jag fel betoning eller bara dåligt uttal, även om min fru alltid förstår mig. Samma problem har vi ju omvänt i Sverige när Hjärter Dam trasslar sig igenom en mening på svenska som mina föräldrar inte förstår, medan jag vet precis vad hon säger. Inbördes har vi ju ett språk som kan vara uppblandat med både thai, svenska och engelska i samma mening. Stackars Junior.
 
 
Morning glory...
 
 
Kontentan av allt det här gör att jag inte kan vara delaktig i några samtal, men kanske också en självpåtagen känsla av att vara exkluderad ur gemenskapen. Man tappar fokus och zoomar ut mentalt och börjar fundera på annat, och jag inser ju så klart att så här har ju min fru känt det i Sverige också innan hon började förstå svenska språket. Vi är förresten inte här för min skull så jag finner mig så klart i rollen att stå tillbaka, och jag gläds av att se hur familjen lever upp av att ha Junior på besök igen. Jag noterar hur hans personlighet utvecklas alltmer och påminner om min egen, som att han gillar att få uppmärksamhet men sedan när det blir för mycket drar sig undan och bara vill vara för sig själv ett tag. Vi gör gemensam sak han och jag och tar ibland en egen promenad med sulkyn genom byn innan morgonsolen har börjat bränna allt för mycket.
 
 
En annan slags sulky...
 
 
Generellt sett kan man säga att thailändarna tänker mer kollektivt än de självupptagna farangerna. Har thailändarna mat delar de med sig, handlar de så handlar de till alla. Man går liksom inte till marknaden och köper grillspett bara till sig själv, eller till 7-Eleven och köper en glass. (Det här finns väldigt bra beskrivet i boken Bangkok 8 (John Burdett) och var en ögonöppnare för mig. Läs den och få en inblick i kulturskillnader och i Thailands undre värld.)
Det här blir då ytterligare en aspekt att ta hänsyn till om man, som jag, lånar moppen och tar en sväng runt byn för att svalka av sig lite och kanske stannar för att köpa en dricka. Det gäller att köpa med sig hem ett par stora pet-flaskor Pepsi och en påse is om man nu har tänkt att släcka törsten. Jag bjuder gärna på den, men det gäller att komma ihåg det bara för en individtänkande svenne banan.
 
En kväll när brödet hade tagit slut lånade jag moppen till byns ful-Ica för att köpa mera. Tyvärr så var det slut i butiken så jag gick runt där och försökte hitta något annat som kunde fylla buken innan läggdags. Hittade ingenting förutom glassboxen. Så nu var ju frågan om jag skulle köpa tio glassar på thailändskt vis eller bara en till mig själv på mitt eget gamla invanda vis. Jag insåg att jag gjorde vissa saker alldeles för komplicerade ibland, och köpte helt enkelt den största glassen som fanns och satt kvar på moppen och åt upp den innan jag återvände till huset, men det var också enda gången jag gjorde en sådan egoistgrej. Egentid på svenskt vis, men för de flesta thailändare ett okänt begrepp.
 
 
En annan slags trehjuling...
 
I övrigt så var det en skön vecka på landet med utflykter till odlingarna, mycket god mat, och jag fick tid att läsa ett par böcker också. Familjen är generös och kärleksfull och hjälper till med att passa Junior. På sju dagar utan wifi hinner man verkligen varva ner, och även inse att man som självisk svenne banan kan finna glädje i att komma hem från marknaden med en påse grillspett som räcker till hela familjen.
Men nog var det skönt att komma tillbaka till Bangkok och landa i en hotellsäng igen...
 
Inlägg från de tidigare besöken kan man läsa här. Om man orkar.
 
 
   

Mode Sathorn Hotel

Jag hade haft span på Mode Sathorn sedan vi bodde Eastin Grand på andra sidan vägen på förra resan. Det verkade nytt och såg ut att inte var så fasligt dyrt heller. Nytt betyder fräscht och oftast sköna sängar. Läget precis vid BTS Surasak gjorde sitt också när jag bestämde att avlägga visit på det här hotellet. Vi stannade fyra nätter och provade både deluxe- och executive-rummen. Anledningen att vi uppgraderade oss var att deluxe-varianten var alldeles för liten för att hysa hela familjens packning, och sulkyn fick vi parkera inne på badrummet som däremot var rymligt. Executive-rummen var betydligt större med både walk-in closet och med separat badrum och toalett.
 
 
Mode Sathorn Hotel. Har det blivit mode med lila igen?
 
 
Mode Sathorn är med sina 38 våningar hyfsat högt. Vi bodde på våning 32 (deluxe) samt våning 24 (executive) och hade alltså skaplig utsikt. Dock så pågår ett bygge på granntomten och skymmer allt mer av utsikten österut (för tillfället så har de nått cirka våning 20).
 
 
Mode Sathorn exteriör, samt utsikt från 32:a respektive 24:e våningen.
 
 
På 38:e våningen så finns en takbar som har gjort tappra försök att vara trendig och attraktiv, med tillhörande dress code och wait to be seated, men har inte nått ända fram i mål. Jag tog hissen upp en kväll och läskade strupen med en mango mojito för 320 Baht ++ och blickade ut över Bangkoks kvällsljumma siluett. Baren var knappast överbefolkad om man säger så, och jag antar att bara hotellets gäster hittar hit. Mode Sathorn ligger ju på något trista Sathorn Road som namnet antyder, och nere på gatan är det inte mycket liv på kvällarna.
 
 
The Roof @38TH Bar, Mode Sathorn.
 
 
 
Deluxe-rummen var alltså små förutom badrummet som upptog halva totalutrymmet. Det finns ett litet skrivbord med en liten pall, men det var också allt. Badrummet har både dusch och ett badkar placerat mitt på golvet med utsikt mot staden, eller bygget bredvid om man bor på lägre våningar med fönster österut.
 
 
Deluxe på Mode Sathorn.
 
 
Executive-rummen var en helt annan upplevelse. Med sina 50 m² fanns det gott om utrymme att sprida ut sig på. Att uppgradera sig innebar däremot inga andra fördelar som man annars kan åtnjuta när man bokar ett bättre rum. Bokar man via hemsidan kan dock få vissa fördelar som sen utcheckning och rabatt på hotellets spa.
 
 
 
Rummen har utsikt mot två håll, stort skrivbord, avställningsytor, fåtölj och en slags divan vid fotändan på sängen. Separat inglasat badrum med både dusch och badkar, samt en onödigt stor toalett, och en hall där man kunde slänga in kläder, väskor och parkera sulkyn. Kanske onödigt stort rum om man hänger på stan hela dagarna och inte har barn med sig. För oss var det perfekt.
 
 
 
 
Sängarna var helt i världsklass och bland de bästa jag provat i Bangkok. Sköna kuddar och täcken. Rummets belysning kan man styra från en display bredvid sängen. Fyra olika standardlägen; sleep, night, welcome och bright. Wifi fungerade utmärkt med en inloggning som fungerade på hela hotellet och även en bit utanför. Bra TV-utbud med mest utländska kanaler med bra mottagning. Room service levererade som de skulle. Minibar med Chang och olika spritsorter, men inget jag nyttjade och kommer heller inte ihåg vad ölen kostade.
 
 
A room with a yoga view...
 
 
På bottenvåningen och en trappa upp finns en trevlig bistro som serverar både thai och farangkäk, och de har en specialare med egenkomponerade hamburgare och en annan med fyra miniburgare med lika många olika köttvarianter; nöt, fläsk, lamm och kyckling. Naturligtvis provade jag utbudet som var till belåtenhet.
 
 
 
 
 
 
Poolanläggningen på Mode Sathorn som är belägen på 11:e våningen har de lyckats bra med tycker jag. Poolen är inte jättestor men räcker till. Det finns både sittgrupper, solsängar och soffor att halvligga i. En bar finns placerad så att man når den från poolen också, men att ta cirka 300 Baht för en Chang som hälls upp i ett plastglas är på tok för mycket för att det ska bli njutbart. Att dricka öl ur ett tjockt plastglas har aldrig varit en höjdare. Det finns ett spa i anslutning som tyvärr aldrig blev av att prova, men där man kunde få två behandlingar till priset av en.
 
 
A pool with a view. Infinityvariant med utsikt mot BTS och Sathorn Road.
 
 
 
Frukosten serveras på 10:e våningen i en trevligt inredd lokal med bekväma stolar, men utan barnstolar vilket förvånar och enligt mig visar att de inte är ett hotell som vänder sig till barnfamiljer. Utbudet tycker jag var skapligt även om det saknas gott bröd, det fanns ett par olika sorter som inte imponerade trots att det var nybakat. Skinka i vattenbad fanns en morgon av fyra, men annars bara två olika medwurstvarianter. Ett par olika ostsorter. Äggstation med goda omeletter och några asiatiska alternativ. Frukter i olika varianter och flera juicer upphällda i snygga krus men av tetrasort. Gott kaffe med självpåfyllning. Allt som allt tycker jag ändå att det var en bra frukost.
 
 
 
      
 
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. Betyget gäller Executive
Sängar. 5. Kvalar lätt in på Topp 5 i Bangkok.
Frukost. 4. Trevlig lokal och rätt så bra utbud.
Läge. 4. Med BTS utanför entrén får det bli en fyra.
Utsikt. 4. Bra utsikt från typ 20:e våningen i nuläget.
 
 
Sammanfattningsvis så kan jag rekommendera det här hotellet. Jag tycker att det var bra service även om det inte riktigt kvalar in på topp 5-listan. Stort plus för sköna sängar. Litet minus för området, men går man norrut så är det inte långt till Silom som är betydligt livligare. Så har man ju som sagt BTS utanför dörren så det är ju lätt att ta sig vidare. Vi flyttade ju vidare en station till FuramaXclusive vid BTS Chong Nonsi och där finns ju ett betydligt större utbud och dit är det ju också gångavstånd (om man är svensk).
 
 
 

FuramaXclusive Sathorn

Enda orsaken att flytta hit från Mode Sathorn var att vi ville ha ett billigt boende då vi hade ett nattflyg hem. Bokade alltså två nätter varav vi vaskade den sista, men kunde stanna till tiotiden på kvällen. Efter att jag bokat tog jag en promenad hit för att reka lite och fick först lite dåliga vibbar. Det kändes som ett slitet hotell i ett slitet område, men 1500 baht per natt inklusive frukost var absolut ingen dålig deal så det fick gå. FuramaXclusive ligger nära BTS Chong Nonsi och när vi väl checkat in och kollat runt i kvarteret så visade det sig att det var ett riktigt trevigt område med mycket gatumat, caféer och andra små butiker i mysiga gränder. Furama har även ett par tre systerhotell i Bangkok.
 
 
.
FuramaXclusive Sathorn, i skuggan av MahaNakhon..
 
 
På ett hotell i den här prisklassen hade jag inte förväntat mig någon vidare service egentligen, men det skulle visa sig vara helt fel. Vi blev positivt överraskade när vi kom hit, och genomgående så var personalen proffsiga och serviceinriktade.
 
 
 
 
I bokningen hade jag fyllt i önskemål om high floor eftersom jag läst på Tripadvisor att utsikten var obefintlig på de lägre våningarna. Vi fick ett rum på nionde våningen som var nästan högst upp, och fick utsikt norrut mot Silom. Det här hotellet hade något så ovanligt som balkong, även om den var liten och saknade sittmöbler.
FuramaXclusive ligger för övrigt rankat som nummer 361 (av 793 hotell) på Tripadvisor.
 
 
 
 
Rummen var rymliga och hade även ett pentry med stort kylskåp, och en micro som Junior valde att dra ner i golvet så att plastbitarna sprutade. Två gånger. Det fick vi senare fixa med superlim från 7-Eleven. Sängarna var också över förväntan för den här prisklassen. Litet badrum med dusch. På TV:n fanns bara thaikanaler förutom BBC. Gratis och pålitligt wifi, något som blir allt vanligare på hotell i Bangkok. Jag har nog inte råkat ut för betal-wifi sedan jag bodde på Landmark för några år sedan.
 
 
 
 
I kylskåpet finns lite förfriskningar som Chang på burk för 142 Baht.
 
 
Utsikt från 9:e våningen. På lägre våningar stirrar man in i grannfasaden.
 
 
Furama har även en pool som egentligen inte var så inbjudande och vi badade heller inte där. Ett litet gym finns i anslutning.
 
 
 
 
Frukosten brukar sällan vara en höjdare på lite billigare hotell och det var den egentligen inte här heller, men jag måste ändå säga att det var bra för den här prisklassen och det gick  vid tillfället inte att boka rum utan frukost även om jag sett att det går på andra datum. Man blir mätt och det fanns bryggkaffe.
 
 
 
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum.  4. Rymliga med pentry.
Sängar. 3. Bättre än thaistandard men inte mer. Här bor man inte för sängarna.
Frukost. 3. Bra för prisklassen men inte jämförelse med andra hotell.
Läge. 4. Närhet till BTS Chong Nonsi, gatumat och trevliga caféer.
Utsikt. 1-3. Högre betyg på högre våningarna.
 
 
Sammanfattningsvis så kan jag nog ändå rekommendera det här hotellet, mest för att det ligger i ett trevligt område och för att det är prisvärt. Trevlig personal också, något som är nog så viktigt för upplevelsen.
 
 

Med barnvagn i Bangkok

...Eller snarare en resesulky, men barnvagn passade bättre i rubriken. Nu är det inte första gången Junior är med till den Stora Mangon, men förra gången var han bara fem månader och då bar vi honom i selen och hade en betydligt enklare tillvaro. Den här gången fick vi uppleva en stad som knappast är anpassad för hjulförsedda attiraljer. Än mindre för rörelsehindrade.
 
 
Egen sittplatsbiljett på BTS...
 
 
Oftast finns det åtminstone en rulltrappa på BTS (Skytrain), men den går bara uppåt. Nedåt är det alltid vanlig trappa och då får man bära. Noterade dock att MRT (tunnelbanan) verkar ha haft den goda smaken att ha rulltrappa i båda riktningarna. Dessutom brukar det finnas hiss också. Som tur är så är ekipaget sulky med eller utan Junior inte tyngre än att det har gått bra ändå att bära i trapporna. Det är snarare det lilla monstrets rörlighet och otålighet som har satt tålamodet på prov den här resan.
 
 
 
Här BTS Phaya Thai t.v, och BTS Surasak t.h
 
 
På en del ställen finns lyckligtvis dessa Skywalks så man kommer upp från trafiken och kan ta sig fram smidigt och säkert. Trottoarerna i Bangkok är som de flesta känner till belamrade av försäljare, matstånd, motorcyklar, träd och allt annat som hindrar vanligt folk att ta sig en promenad längs stadens gator.
 
 
 
Här en skywalk mellan BTS Sala Daeng och MRT Silom. Hiss finns.
 
 
En morgon tog jag en promenad med Junior runt kvarteret där vårat hotell Mode Sathorn ligger. Det var som väntat en hinderbana där det ibland var helt omöjligt att ta sig fram.
 
 
 
Varför står det en restaurang på trottoaren..?
 
 
Jag har egentligen aldrig sett en thailändare med barnvagn, varken i Bangkok eller på Lanta. Jag har sett att det finns att köpa, men thaiarna tar ju över huvud taget inte någon finpromenad bara för sakens skull. Alla åker motorcykel, och då gärna med ungen framför sig hållandes i styret. Ser man andra sulkys så är det garanterat minst en farang som är förälder. 
 
 
BTS Siam
 
 
En annan sak som är bättre med MRT är att spåren är avskärmade från perrongen (finns på vissa BTS-perronger också), något som är nog så viktigt med tanke på säkerheten. Junior var knappast nöjd med att bara sitta still i sulkyn och softa. För mycket spring i benen gjorde att man hela tiden måste vara alert. Han började ju gå bara några veckor innan avresan och jag var inte alls förberedd på vilken diametral skillnad det skulle bli att hålla honom under uppsikt. Gäller även inne på hotellrummet. Jag får väl äta upp nu att jag hela första året sagt att det varit så lätt att ta hand om honom, men sedan vi kom hit så har hjärnan hållt på att koka över. Nu är jag bara lugn när han sover.
 
 
En kväll i tunnelbanan...
 
 
Ett ytterligare hjälpmedel vi tog med oss är en sele (jag vill inte använda ordet koppel, det känns för brutalt), för att kunna hålla mer koll på de plötsliga språngmarscherna när han vägrar sitta i vagnen. Särskilt inne på shoppinggalleriorna.
 
 
 
Fan vilka konstiga glassbilar de har i det här landet...
 
 
Ja nu har vi tre dagar kvar i den stora mangon med det lilla monstret. Det blir mycket tid på hotellrummet för att smälta alla mentala intryck. Det märks att det ibland bara blir för mycket för Junior och han när som helst kan ruttna och blir tvärgrinig. Han kan ju heller inte sitta still särskilt länge om vi ska äta, så det har blivit mycket take away till rummet istället. Att åka till Chinatown och käka Thailands godaste grillade räkor är förstås inte att tänka på. Frukosten har vi också börjat äta i skift så att man åtminstone får några minuter i lugn och ro. Här på Mode Sathorn finns heller inga barnstolar, något de i alla fall hade på Sukosol.
 
 
"Ibland när jag tröttnar lägger jag mig bara ner på golvet och rullar runt lite..."
 
 
  
 
 

The Sukosol

Läget för The Sukosol var enda orsaken att boka det här hotellet. En kort promenad från Phaya Thai som är ändstationen för Airport Link gjorde att vi kunde ta tåget in och slippa taxi som garanterat fastnar i trafiken. Trots all packning gick det bra att gå med Junior i resesulkyn. Hiss finns ned till markplan, något som BTS-stationen intill tyvärr saknar, ej heller någon rulltrappa så där var det bara att bära.

 

 

 

 

Sukosol har några år på nacken och har genomgått ett namnbyte (tidigare Siam City Hotel) och förmodligen en renovering i de offentliga utrymmena. Rummen var något slitnare men bara marginellt och inget som störde intrycket. Hotellet är fyrstjärnigt och ligger rankat som nummer 163 (av 790 hotell) på Tripadvisor. Området kan upplevas lite som offside trots närheten till BTS och Airport Link. Tar man gränden (soi 12) norrut mot Victory Monument så har man dock ett litet större utbud av restauranger mm.

 

 

 
 

 

 

(Vi hade förbokat två nätter här men bestämde oss innan vi for hemifrån att ta ytterligare en natt vilket jag försökte boka kvällen innan avfärd. Det skulle visa sig vara fullt hos både Hotels, Booking och Agoda, vilket också bekräftades vid ankomst. De sa att de var överbokade och att vi var tvungna att checka ut. Alternativen i närheten kändes inte så inspirerande, men när jag ändå kollade en sista gång hos Hotels så fanns det helt plötsligt öppna rum (även hos Booking) så jag bokade och betalade snabbt som fan så att de inte skulle kunna be oss flytta. När jag senare nämnde detta i reception så var det heller ingen fara. Allt lugnt alltså, och skönt att inte behöva flytta hela tivolit för en natt bara.)

 

 

Gryning i Mangon. Från rummet på Sukosol.
 
 

 

 

 

Rummen var små men trivsamma, och Junior uppvisade inga tecken på klaustrofobi trots minimalt lekutrymme. Det fanns den vanliga inredningen, men särskilt gillade jag soffan vid fönstret som man kunde ligga och chilla i med utsikt mot Baiyoke Tower. Badrummet hade både dusch och badkar. Wifi med enkel inloggning och hyfsat snabbt även om det var lite svajigt ibland. Ingen Chang i minibaren (som vanligt), annars rimliga priser, dock inget som utnyttjades. Med 7/11 nere på gatan var det enkelt fixat ändå. Som jag skrev i förra inlägget så beställde jag upp en burgare på room service. Inte speciellt lång väntan, dessutom så smakade kycklingburgaren med koriander alldeles utmärkt. Tråkigt TV-utbud med ganska dålig mottagning på de flesta kanaler. Tyvärr bara fulkaffe på rummet.

 

 

 

   

 

 

The Sukosol har förstås en poolanläggning med tillhörande spa och gym. Beläget på sjätte våningen och poolen verkar mestadels befinna sig i skugga. Jag tyckte ändå att det var en helt okej pool och jag spenderade en del tid med Junior här som älskar att bada. Både vanlig svenne banan-bastu och ångbastu fanns. Båda mindre än den jag har hemma i Dalarna. Hjärter Dam provade en massagebehandling på spa't och sade att det var den bästa hon någonsin provat. Så högsta poäng där, även på servicen. Överlag så var det bra servicenivå på hotellet men Sukosol kvalar ändå inte riktigt in på topp-5-listan vad gäller service.

 

 

 
 

 

Frukosten serveras inne på entréplan och utbudet nådde inte riktigt upp till vad man kunde förvänta sig på ett hotell i den här prisklassen. Jag vill gärna ha en kanna kaffe på bordet så att man slipper sitta och påkalla uppmärksamhet varje gång koppen ska fyllas på. Endast en eller två brödsorter som var färska men helt smaklösa. Den sedvanliga toasten fanns ju så klart också. Vad gäller pålägg så erbjöds två tråkiga ostar och lika få ointressanta korvpålägg. Ingen skinka så långt ögat nådde. Bara ett fåtal asiatiska alternativ fanns, vilket förvånar då hotellets gäster bestod av säkert 95 procent asiater. En äggstation som tillagade underbara omeletter ska dock tilläggas. Och som vanligt blir man mätt. Sedan är det alltid intressant hur personalen reagerar när man kommer släpandes på en ettåring som garanterat kommer att stöka till det runt bordet. Alla höll dock god min och log ärligt eller överseende, men inte i närheten av det gudalika mottagandet Junior fick på Eastin Grand där vi bodde tidigare i år.

 

 

 

 

 

Sammanfattning Betyg:
Rum.  3. Ganska små men trivsamma. Både dusch och badkar.
Sängar. 4. Ett bussigt betyg även om det är svagt. Sköna kuddar också. King size.
Frukost. 3. Ett billigare hotell hade gett högre betyg för det utbudet, men inte här.
Läge. 4. Med närheten BTS och Airport Link får det ändå bli en fyra. Ingen shopping i närheten att tala om.
Utsikt. 4. Har man fönster mot Baiyoke så blir de en fyra, annars lägre.
 
 
Sammanfattningsvis kan jag nog rekommendera det här hotellet. Vi trivdes bra och det fanns inget som var egentligt dåligt. Bra prisläge när vi bodde där. Möjligtvis kunde de piffa upp frukosten lite. Smidig in- och utcheckning bör tilläggas.
 
 
 

 

 

 

(Nästa hotell att granska blir Mode Sathorn)


RSS 2.0