Far & Son på Lanta

En spektakulär solnedgång och ett magiskt ljus på himlavalvet sista kvällen gjorde att det blev ett perfekt avslut på våran Lantavistelse. Junior och Alina ville aldrig sluta leka. Våra tio dagar - och lika många år - har försvunnit i ett nafs. Jag minns när jag agerade tomte på Nature 2007 och Eat satt i mitt knä och var gravid med Alina. Nu satt de tu som värsta Romeo och Julia på stranden och höll handen, och ingen ville gå hem. Åldersskillnaden på sex år verkade inte vara något problem. Det är den sällan i Thailand.
 
 
Junior med sin "Tirak" 
 
 
Med facit i hand så skulle jag kunna stanna längre, det hade gått förvånansvärt bra att vara själv med Junior. Men av hänsyn till Hjärter Dam kunde jag knappast begära längre frånvaro än två veckor. 
I Thailand har jag sett alla möjliga olika konstellationer av resesällskap; soloresenärer, par, kompisgäng, pensionärer, familjer, och mammor med barn, men aldrig varianten bara pappa med barn. Det verkar ingen annan heller ha gjort, det märktes tydligast när vi klev in på nya restauranger eller i frukostmatsalen på hotellen i Bangkok. Med flackande blick kan personalen dra ut en tredje stol samtidigt som de spanar efter mamman som verkat ha hamnat på efterkälken. Ibland undrar jag om hela världen har uppfattningen att en pappa inte klarar av att ta hand om ett barn. Jag är själv uppväxt hos min pappa och kan berätta att det går alldeles utmärkt.
 
 
Klong Nin sunset
 
 
Jag hade ju mina farhågor att Junior skulle få hemlängtan och så men det har också gått bra. Han har snyftat efter mamma ett par tre kvällar när det blivit lite för sent, men det är också allt. Vi har ringt och videopratat några gånger och det har han varit nöjd med. Jag har skämt bort honom och vi har ätit glass varje dag, och mangoshaken som han pratat om hela hösten har vi väl snittat ett par om dagen. Det kanske har blivit lite väl mycket skärmtid, men vi har pysslat och ritat också, och tränat på att skriva och igår så lyckades han skriva sitt eget namn för första gången. Jag har kommit på att mutor är en synnerligen bra metod för att få en fyraåring att bli motiverad att utföra olika uppgifter. Han har utvecklats enormt i vattnet och lärt sig att ta sig framåt med bensprattel. Armpuffarna som han tidigare vägrat har gett honom större frihet och han kan ligga i poolen hur länge som helst. Det tråkigaste för mig är att han knappt velat bada i havet, utan hela tiden ska ner i den där jäkla klortanken, och inte förrän sista kvällen när Alina var med och vågorna perfekta utbrast han; "Det är ju jättehärligt i havet!". "Grattis Dylan, jag tror vi fick totalt en timme saltvatten de här tio dagarna..."
 
 
"Två mangoshake om dagen är bra för magen pappis..."
 
 
Det som har varit mest jobbigt för Junior är thaiarnas förtjusning och att de hela tiden ska fram och nypa i kinden och armen, och att de står två decimeter framför ansiktet och tjuter "NARAK"!. Trots att han protesterar så ger de sig inte. Han har en jäkla integritet, det har han fått av sin kära mor, och när thaiarna kommer för nära och inte respekterar hans privata gräns blir han galen och skriker tillbaka; "Gå nu! Jag vill vara i fred!" Jag försöker medla och förklarar att de bara tycker om honom, och att han ska vara glad för uppmärksamheten. Samtidigt kan jag tycka att de ska låta honom vara när han tydligt protesterar, och inte bara fortsätta att nypa i armen, eller benet när han sitter i vagnen. Det är ju alltid jag som ska ta rätt på det monster han blir när han fått nog. Ibland tigger de kramar och mutar med glass och godis, men jag har sagt åt honom att han aldrig behöver krama någon som han inte vill. Det är också något han tagit fasta på och säger på klockren svenska till dem att han bara vill krama pappis och mammis. Om ett par dagar är vi hemma.
 
 
 
 
Bonusbild. 
Julafton på Nature Beach, anno 2007. (Skägget gjorde jag själv av bomull, lim och en pizzakartong)
 
 
 
 
 
 

Turistens klagan

Skjut mig, men redan andra dagen på Lanta var jag less. Egentligen hade det börjat bra. Junior hittade sina kompisar direkt och sprang runt på stranden och lekte, och jag fick vila hjärnan en stund. Solen hade gått ner och det var redan mörkt. Rambo som var tillbaka på Nature efter ett par år i Sverige skickade åt mig en kall Chang där jag satt och hade borrat ner fötterna i den fortfarande varma sanden. Allt kändes perfekt, det var ett bra beslut att komma hit.
 
 
Nature Beach 
 
 
Irritationen började redan samma kväll när jag gav restaurangen en chans och beställde in en spicy beef salad och fick in en rätt som inte ens en nyfrälst och oförstörd thailandsresenär skulle ha uppskattat. Portionen i storlek som kanske hade mättat en smurf. Junior ratade sin pasta också. Morgonen efter så lyckades de klanta till frukostbeställningen också som ändå var av det absolut enklaste slaget. Jag orkade inte ens gå upp till Nee och justera det som kunde ha gått fel på notan, utan konstaterade bara att semestern och livet är för kort för att äta dålig thaimat. All mat förresten. Vi gav dock stället ytterligare ett par chanser, men även det resulterade i växande tuggor som landade i en servett likt kalvsyltan i skolbespisningen på lågstadiet.
Efter ett par timmar i poolen utan solskydd började det koka i den del av huden som inte redan var skrynklig av att vara under vattnet. Som tur är så har halvblodet Junior begåvats rent biologiskt med ett pigment som inte låter sig påverkas på samma sätt som ett ariskt torskblock från Skandinavien utsätts för.
 
 
Analog väderapp... 
 
 
Klockan var inte ens tolv och jag undrade hur man skulle få dagens hetaste timmar att passera utan att storkna. Jag undrade till och med vad man skulle till Thailand och göra över huvud taget. I skallen hade jag redan börjat klättra på väggarna och undrat hur man skulle stå ut här i tio dagar utan den flexibilitet som en motorcykel ger. Junior klagade också och sa att han ville åka till Bangkok igen. Det borde vara skottpengar på sådana som oss, det insåg jag också. Dessutom så hade magen börjat bubbla på ett ofördelaktigt sätt och jag började ifrågasätta lämpligheten i att resa själv med barn utan möjlighet till avlastning om det skulle bli problem på riktigt.
 
Efter att vi tagit våran tillflykt till rummet ett tag så började Junior bli rastlös och ville ut igen. Jag själv kände mig matt och ville helst vila då jag ännu inte ställt om dygnet riktigt än efter flygresan. Fast jag varit astrött på kvällarna har det varit omöjligt att somna i tid, trots de thailändska åksjuketabletterna som brukar räcka som brygga till drömmarnas värld. 
 
 
Sunset Bungalow 
 
 
Så i den tryckande hettan gav vi oss ut igen och tog promenaden bort till Micke som driver Sunset Bungalow, där vi tog en glass och gick igenom det senaste. Både Junior och magen började snart protestera och vi skyndade således tillbaka till våran luftkonditionerade kokong på Nature igen. Mitt lilla resesällskap kraschade på sängen i nästan tre timmar och jag fick chans att återhämta mig lite. Jag förstod att det skulle bli en sen kväll men jag hade ingen energi att underhålla honom så jag lät det lille gossebarnet sova. När han väl vaknat hade det redan börjat skymma och jag kände mig så pass okej att jag föreslog en spicy beef salad igen, men nu på Cook Kai så klart, som gör den bästa varianten med importerat kött och inte någon trött gammal thaikossa som stått i ett dike och idisslat plastpåsar från 7-Eleven hela livet innan slakt.
 
 
Cook Kai 
 
 
Efter den måltiden började saker och ting kännas bättre igen, eller om det berodde på Changen utanför bild ska jag låta vara osagt, men den negativa spiralen var hur som helst bruten. Vi somnade trots allt i skaplig tid och dagen efter började bra med egen frukost på balkongen, och de följande dagarna som redan börjat flyta ihop nu har rullat på fint och jag har kommit in i semesterlunken. Tack vare vespan som har gett oss rörligheten så kan jag nå mina favoritrestauranger där gomseglet nästan gråter av lycka och plånboken inte tar lika mycket stryk. På favoritsyltan på Klong Hin får man dessutom så mycket mat att doggybagen räcker till frukost till både mig och Junior. Svenskt kaffe finns på rummet redan eftersom jag tagit med det i vanlig ordning. Inklusive kaffepress. Jävla Svennebanan. 
 
 
Klong Nin Beach 
 
 
 
 
 
 
 

Reunion on the Hill

Hennes klänning var öppen i ryggen och jag kunde trots från min position på andra sidan vägen ana det karaktäristiska födelsemärket som var placerat mellan skulderbladen. Jag behövde inte ytterligare evidens i form av den guldmetallicfärgade Toyotan som stod bredvid för att förstå att det var hon.
Flickan på kullen. Jag hade inte träffat henne på snart sju år.
 
 
Halabala. Foto: Junior
 
 
På den femte dagen kom det förlösande regnet. En sista dödsryckning från monsunsäsongen där allt kramas ur från himlen på femton minuter. Sedan är det över, det lättar upp och temperaturen har sjunkit några grader. En perfekt stund för en promenad. Junior föreslår själv att vi ska gå och köpa korv och sticky rice. Det finns utanför 7-eleven, eller bara "Seven" som thaiarna säger. En promenad på någon kilometer till korsningen i Klong Nin. Luften är fuktig efter skyfallet och det doftar gott. Junior sitter i vagnen och sjunger; Bird, bird, bird..bird is the word... 
 
När vi kommer fram står jag och funderar på om vi ska gå in på Seven och köpa dricka först, och sedan beställa mat från någon av alla gatumatförsäljare som är placerade mittemot på andra sidan vägen. Eller tvärtom. Jag står och spanar en stund. Det är då jag ser bilen. Blicken dras mot nummerskylten. En thailändsk krumelur följt av 1520. Det glömmer jag inte. Det är Ammys bil. Jag blir stående så någon sekund för länge. Junior frågar varför vi har stannat. Jag lyfter blicken och ser plötsligt hennes ryggtavla bredvid bilen. Jag följer hennes rörelser, och först när hon vänder sig och visar ansiktet ropar jag. 
 
 
Utsikt från Kullen
 
 
När hon ser mig skiner hon upp och skuttar över vägen mellan vattenpölarna. "Pii Frank" tjuter hon och vi ger varann en lite längre kram än vad som thailändsk sed tillåter i offentlighet. Jag känner att hon magrat lite. Hon släpper taget först. Hon bubblar av frågor, men den första är om vart min fru är. Jag berättar vad som hänt. Med spelad empati säger hon att hon är ledsen. Mai pen rai svarar jag.
Hon nyper Junior i kinden tills han får nog. Hon strålar och ingen karisma i världen kan tävla mot hennes när hon är på det humöret. Hon bjuder upp oss till hennes resort på kullen. Hon driver den själv nu sedan hennes pappa pensionerat sig. Jag säger att vi kanske dyker upp någon dag.
 
 
 
 Karisma på kullen
 
 
Så på eftermiddagen samma dag denna första advent så går jag ner till Nee och säger åt henne att ge mig en vespa och en hjälm till Junior. Han står på fotplattan fram och håller i styret och vi glider sakta iväg den korta biten upp till kullen på Klong Toab. Ammy tar emot och skickar iväg en anställd att köpa glass till oss då de inte har öppnat restaurangen än inför högsäsongen. Vi blev kvar en timme kanske och det var ett trevligt samtal. Junior var lite otålig men fick låna telefonen så han gick runt och tog lite bilder.
 
Hon hade mognat betydligt och blivit riktigt bra på engelska, till skillnad mot de där ljumma nätterna julen 2010 då vi legat på stranden och tittat på stjärnorna och lyssnat på vågorna som rullade in och jag befunnit mig i en tropisk dröm. Nu var det så klart helt avdramatiserat och det fanns ingen laddning kvar mellan oss. Det kändes bara som en god gammal vän som jag fått turen att träffa igen. Jag har skrivit tidigare att om jag en dag skulle träffa henne igen så ska jag passa på att tacka henne för Juniors existens. Ja det är lite långsökt, men i efterdyningarna av vår relation ville jag av ren nyfikenhet ändå veta vad hon egentligen höll på med, och på så sätt kommit i kontakt med Hjärter Dam som fullständigt tog över stafettpinnen där och då julen 2012. Nu ska vi se vad för nytt kapitel vi ska skriva julen 2018. Ett satans år förresten som ändå verkar få ett bra avslut.
 
 
 
 
 

Fucked up duck...

En anksylta i hörnet på röriga Charoen Krung Road. Det är något bekant över stället men det är först när vi sätter oss ner som poletten trillar ner. Jag har varit här förut. För sex år sedan. Oh, the irony...
 
 
 
 
Efter en sväng med skytrain till Siam Paragon så har vi klivit av vid BTS Saphan Taksin och tar omvägen till hotellet via den trafikerade gatan som blev Bangkoks första riktiga väg när kanalerna började byggas bort. Den är rörig men charmig och har mycket av den gamla känslan kvar. Vi behöver äta något innan vi återvänder till hotellrummet och jag kryssar långsamt fram vagnen mellan allt som kan tänkas dyka upp på Bangkoks trottoarer. Nu för tiden ser man dock sällan elefanter på gatorna, men ankorna som hänger bakom glaset fångar min uppmärksamhet och vi kliver in i restaurangen. En klassisk sylta med rangliga bord och pallar i aluminium. Det brukar betyda gott och billigt.
 
 
 
 
Junior är en social isbrytare, och som vanligt kastar sig de thailändska tjejerna över honom och nyper honom i kinderna och ser ganska snart att han är ett halvblod , -louk krung chai mai? Frågorna haglar och de hinner knappt ta min beställning. Ja, mamman är thai förklarar jag. På thai, det lilla som jag fortfarande minns. Ingen kan engelska här, och hemma har vi bara pratat svenska de senaste åren.
 
 
 
 
 
Jag har nästan lust att berätta att hon och jag har varit här och ätit en gång. Då, för sex år sedan, bodde vi på närbelägna Lebua och hade precis varit på Robinson längre ner på gatan och köpt våra förlovningsringar. Det var våran sista dag i Thailand och vi skulle bara ta en lunch innan vi gick tillbaka till hotellet för att checka ut och bege oss ut till Suvarnabhumi för att säga farväl. Vi hade slunkit in här, ankan i fönstret hade lockat in oss även den gången. Jag minns det väldigt tydligt, hur vi satt och tittade på varann - och ringarna. Jag har faktiskt en bild på det i datorn hemma. Vi bestämde att vi skulle sätta dem på fingrarna först ute på flygplatsen. 
 
Tänk om någon hade sagt till mig då, att om sex år kommer du sitta här igen med en tallrik anka framför dig, då med din fyraåriga son i sällskap men utan henne. Ja det hade jag aldrig kunnat tro. Men livet går upp och ner. Jag och Junior har trots allt en fantastisk tid tillsammans och att få vara hans pappa och resa med honom är ett privilegium. Ankan i Bangkok smakar alltjämt lika gott.
 
 
 

Flygresan

"Pappa, jag är kissnödig"
 
Nej för fan inte just nu tänker jag och önskar instinktivt tillbaka blöjtiden då en sådan här nödsituation skulle ha passerat obemärkt. Det var så klart precis den där stunden då det inte får ske. Alla sitter fastspända, även kabinpersonalen. Flygplanet varvar motorerna och vi är äntligen redo att taxa ut efter en stunds försening då vingarna inte hade isats av ordentligt. Det skulle dröja ännu en stund innan vi var uppe i luften och bältesskylten skulle slockna.
 
"Du måste hålla dig ett tag Dylan, vi får absolut inte resa på oss nu."
"Jo, jag måste kissa direkt!"
Suck!
"Okej då. Snabbt som attan nu kompis!"
 
Jag kopplar loss oss och vi rör oss i gången mot toaletterna. De andra passagerarna ger oss menande blickar och en av de fastspända flygvärdinnorna börjar vifta med armarna på ett sätt som inte är till våran fördel.
 
"How to do? We have typ en alarmerande situationa här"  
 
Hon säger okej och låser upp en toalett till oss. Sekunden efter vi satt oss igen lyfter planet och vi är äntligen på väg.
 
 
 
 
Junior somnar nästan direkt efter take-off. Vi hade klivit upp runt halvfem på morgonen för att packa det sista innan vi tog bilen till Arlanda. För mig skulle det bli ytterligare tio sömnlösa timmar på planet. Ryggen och den annalkande träsmaken skulle komma att bli en tortyr. Som vanligt. De få gånger jag lyckas sova på flyget får ses som en ren bonus, och den här gången blev det ingen utdelning.
 
Flygresan gick ändå rätt så bra förutom en incident då Junior varit iväg bakom skynket och charmat upp  flygvärdinnorna som matat i honom thailändska sötsaker som om det inte fanns någon morgondag. Som att injicera Red Bull. Sockerstinn kom han tillbaka till sätet där han satt och studsade upp och ner som en påtänd hackspett. I farten greppade han en mugg med apelsinjuice när brickan med drycker kom förbi. Den halkade så klart ur handen och skvätte ner både sätet, filten, kudden, hans kläder, mina byxor och även våran stolsgranne på min sida fick sin beskärda del av juicen. Nu var det min tur att studsa upp ur sätet och iväg bakom skynket och hämta en rulle torkpapper. Efter att ursäkterna var utdelade till höger och vänster, samt ett efterföljande uppfostringssamtal till Junior så rådde åter lugnet uppe i luften.
 
Jag räknade ner timmarna och till slut så var vi äntligen framme i den stora Mangon. Korta köer vid passkontrollen och obefintlig dito vid taxin. Dock så tjockade trafiken på ju närmare centrala Bangkok vi kom och det tog över en timme innan vi kom till vårat hotell Shangri-La som ligger vackert vid Chao Phraya River. Juniors humör på topp, han har sett fram emot det här länge. Mitt också, och jag också.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Färdplan Far & Son

Det är lika bra att få ned kommande färdplan (och tankar) på pränt här så både jag och de som bryr sig vet vilka datum och tider som gäller.
 
 
Avresa Tisdag 27 november
Avgång 13.30 från Arlanda - Ankomst 05:45 (28 nov) Bangkok.
Flight TG0961
 
 
Hotell i Bangkok: 
Shangri-La Bangkok 28-30 november.
 
Flyg till Krabi: 30 november
Avresa 12:50 - Ankomst 14:20
Bangkok Airways PG 267
 
Barfotaliv och spicy beef salad på Klong Nin Beach 30 nov - 10 dec.
 
Flyg till Bangkok: 10 december
Avresa 11.30 - Ankomst 13:00
 
Hotell i Bangkok:
Banyan Tree 10-13 december
 
 
Hemresa Torsdag 13 december
Avgång 13:20 Bangkok - Ankomst 19.00 Arlanda (13 dec)
Flight TG0962
 
 
 
Banyan Tree, Sathorn Road. Bangkok anno 2016... 
 
 
Ja det blev efter mycket funderande till slut Banyan Tree som avslutningshotell i Bangkok den här trippen. Området är lite trist, men jag vill inte bo längs med stimmiga Sukhumvit nu när jag reser själv med Junior som nyss fyllt fyra år och har alldeles för mycket spring i benen. Nu är jag ändå inställd på att spendera mer tid på hotellet och bokade således Serenity Club vilket ger tillträde till executive floor som alltså har så kallad gratis buffé under happy hour, och det kommer göra både mig och Junior väldigt happy.
 
Bara en vecka till avfärd alltså. Tiden har gått fort sedan vi bokade i slutet på augusti. Junior är taggad till tusen och har räknat ned veckorna. I morse när vi klev in på dagis höll han demonstrativt upp ett pekfinger i luften och förkunnade myndigt för Berit (pedagogen) att det bara var en vecka kvar nu.
Hjärter Dam verkar ha drabbats av en allt starkare separationsångest inför Juniors avresa. Hon hade dock blandat ihop datumen och trodde att vi skulle åka redan i morgon och blev oerhört lättad när jag sa att det var först nästa tisdag.
 
Jag själv har funderat en hel del på hur man ska hantera Juniors eventuella längtan som antagligen kommer att poppa upp då och då under resan. Drygt två veckor, så länge har de aldrig varit ifrån varann. Det längsta hittills var veckan i somras då vi var på roadtrip han och jag, men då var det inga problem alls eftersom han varit så otroligt pappig under hela våren och sommaren. Nu har det jämnat ut sig och han har blivit lite mer mammig igen sista tiden. Jag ska dock villigt erkänna att jag skulle ha svårt att hantera en omvänd situation där Junior skulle följa med henne på semester under så lång tid, då det längsta jag varit ifrån honom är endast ett ynka lilla dygn.
Ja, han är pappas pojke - och nu ska vi ut på resa. 
 
 
 

Shangri-La in my mind

Jag har ibland använt uttrycket Shangri-La som en metafor för att beskriva något slags svunnet paradis. För ett halvår sedan så var tillståndet knappast paradisiskt på något sätt, snarare motsatsen. Ett sorts mentalt Hades om man så vill. Jag ska inte inbilla mig att allt hade varit frid och fröjd före det heller egentligen, men att det skulle utvecklas i den riktningen som det gjorde var jag inte riktigt förberedd på. När jag väl insett att det inte fanns någon återvändo och vi gick mot det bistra slutet så började allt rasa. Man kan inte sova, inte äta, och knappt jobba.
 
Så här i efterhand minns jag knappt att vi hade en vår. Det är som ett töcken, det var först en jävla massa snö, och sedan när jag började komma till sans och klivit upp ur avgrunden så var det helt plötsligt högsommar. Som om att hjärnan städar bort det mest plågsamma för att man ska kunna gå vidare. Samtidigt, och som man säger så kommer en olycka sällan ensam, så fick min mamma ett cancerbesked, jag tror det var i mars, och bara ett par månader senare, i slutet av maj så gick hon bort. Jag kunde inte ta in det, som om ångestbägaren redan var överfylld. Jag hade försökt skydda henne från mitt eget trauma och inte sagt någonting, men hon hade så klart sett på mig att allt inte stod rätt till. Jag rasade i vikt och tappade tio kilo på tre månader. Hur fan skulle det gå med allting?
 
Jag hade svårt att fokusera på jobbet och gjorde bara det jag var tvungen att slutföra. Tankarna om Juniors framtid plågade mig, och han är det enda jag egentligen bryr mig om. Jag själv överlever alltid, åtminstone så länge jag får ha honom nära mig. Ofta, ja nästan varje dag, slutade jag tidigare bara för att åka och hämta honom på dagis. Den viktigaste och mest betydelsefulla personen i mitt liv, men det hade han själv så klart ingen aning om, inte heller vad som pågick över hans huvud eller vad som skulle komma ske under sommaren. Jag klarade bara inte av att berätta för honom. Sin farmors bortgång är han för liten för att förstå, men att hon är i himlen pratar han ofta om.
 
 
 
 
Allt lugnade dock ner sig och det gick att börja andas igen när allt var klart och påskrivet och vi hade stakat ut en preliminär plan för framtiden. Semestern kom lägligt, jag kunde släppa jobbet åtminstone och bara fokusera på Junior. Hjärter Dam var i princip fulltecknad på sitt sommarvikariat och vi föreslog gemensamt att jag och Junior skulle åka på en egen resa. Så på sommarens varmaste dag packade jag bilen med campingprylar och åkte på måfå söderut. Biltermometern visade 34 grader på eftermiddagen och Sveriges skogar stod i brand.
Vi var borta en vecka och hann med både Öland, österlen och västkusten. Allt kändes egentligen bra för min egen del, men visst gnagde det att saker skulle vara annorlunda när vi kom hem. Främst för att jag inte visste hur jag skulle förbereda eller förklara för Junior om de kommande omställningarna, och hur han skulle påverkas av det. Dessutom skulle hans två bästa kompisar byta dagis efter sommaren, men inte heller det kunde jag förmå mig att berätta. Jag tyckte synd om honom och att allt var så jävla sorgligt. Det positiva var att rådde lugn och ro för övrigt med god stämning. Det kanske skulle bli bra med allt ändå.
 
 
 
 
 
Sommaren spillde så sakteliga över till höst och en ny vardag började infinna sig. En kväll så sitter jag som vanligt med Junior bredvid mig i soffan och känner bara att jag mår så jäkla bra, mycket bättre än jag gjort på väldigt länge. Som ett mentalt Shangri-La, och att det skulle kunna vända uppåt igen på det här viset kunde jag aldrig drömma om när det stormade som värst i våras. Vi har bokat en egen resa till Thailand i vinter och Junior pratar om det varje dag. Jag önskar att min kära mor hade kunnat se oss nu i det här tillståndet (kanske hon kan?), och hade jag kunnat fråga henne om vad hon tyckt att vi skulle göra om det blev en slant över så hade hon sagt att jag skulle göra något roligt med Dylan. Så häromdagen när en rabattkupong från Hotels ramlade in i mailen så fann jag det för gott att redan nu boka ett riktigt fint hotell i Bangkok inför stundande resa. Vilket det blev? Shangri-La så klart, som länge har stått på min önskelista men alltid känts för dyrt.
Tack mamma för allt.
Och tack Hjärter Dam för att du gav mig Dylan. Det finaste i livet. Allt ska bli bra.
 
  
 
Shangri-La Bangkok. Snodd bild. 
 
 

Far & son på resa

 "Ska vi verkligen åka till Bangkok pappa?" Med betoning på ska, Junior låter som om han inte kan tro att det är riktigt sant.
"Jajemen, det ska vi lille vän."
"Och åka skytrain..?" Han får något drömskt i blicken.
"Men bara du och jag den här gången. Mamma ska inte följa med."  Jag studerar honom nogsamt för att utläsa hans eventuella reaktion.
"Nä, bara du och jag pappis!"
 
 
Junior verkar (oftast) helt trygg och införstådd med det nya läget. Jag hade hunnit fundera en hel del om hur det skulle bli med kommande resor till Thailand, men det landade i att vi åker själva. Hjärter Dam hade gett oss sitt godkännande utan större betänketid, och litar på att jag tar hand om Junior på allra bästa sätt. Vi hade redan gjort några småresor själva i Sverige och Danmark, och jag hade sett efter sommarens roadtrip till Öland att det går allt lättare att vara själv med lille monstret som snart fyller fyra år. 
 
 
Bangkok, City of life, and skytrains...
 
 
Jag antar att det blir Lanta eftersom vi åker själva och det känns som min egen bakficka. Egentligen hade jag nog hellre åkt till ett nytt ställe i Thailand, eller ett helt nytt land kanske, men vill inte ha några oväntade överraskningar och grisen i säcken och allt det där. Junior minns mycket väl upplägget med resorna, först hotell och skytrain i Bangkok, sedan till Lanta och bo i blåa huset, och träffa Alina och leka på stranden. Jag fick dock en liten ny tanke när det visade sig att Juniors dagiskompis åker till Mae Phim ungefär samtidigt. Vi har varit dit på ett par dagsturer tidigare och jag är väl inte så imponerad av stället. Jo det skulle vara maten då som generellt håller högre klass än på Lanta.
 
 
Dylan & Alina på Klong Nin Beach. Dec -17.
 
 
För att slippa krångliga byten så bokade jag med Thai innan de biljetterna blir allt för dyra. Både Qatar och Emirates håller högre klass och brukar vara billigare, men jag orkar fan inte med en extra procedur i Arabien om jag ska åka själv med lilleman som vid vissa tillfällen förvandlas till mini-Godzilla när mat- och sovklockan inte är i fas. Köpte resan av Ticket som nu hade den dåliga smaken att ta 199 spänn extra per person och flygning för att få välja plats (något som jag absolut inte kan överlåta till slumpen), som gjorde resan 800 kronor dyrare. Därtill ett trygghetspaket för flera hundra kronor som tillåter avbokning utan orsak ända fram till tre timmar innan avresa. Totalen landade på ca tretton lök och får väl anses överkomligt i den mörkertiden. 
 
Avresa 27 november och hemma igen på Lucia 13 december. Så i år ska vi i alla fall fira jul hemma och hinna hänga upp en stjärna och sno en julgran också. Förra året firades ju i Nong Mak Fai, och det kan läsas i det här inlägget. Hem till byn - Femte säsongen.
 
Nu har jag det stora nöjet att hitta något trevligt lyxhotell i Bangkok att testa och recensera. Det blir hotell nummer 37 i ordningen. Här är hela listan. Topplista Bangkok Hotell.
 
 
 
 

Restaurangtips Klong Nin

Här är några tips på restauranger på Klong Nin Beach. Det har tillkommit några nya på sistone och jag har lyft ut de andra från inlägget Restaurangtips Ko Lanta och lagt in dem här istället så att det blir lite mera lättöverskådligt.
 
 
Richey Bar & Restaurant är ett populärt ställe med ett gäng bord på stranden, men även med en innedel. Seafood och grillat är deras grej så menyn sticker väl inte ut så mycket jämfört med konkurrenterna på Klong Nin. Värt att notera är att detta är ett av få buddhisthak på den här strandremsan vilket bland annat gör att det inte blir så krångligt med separata bar- och matnotor som annars kan vara fallet på vissa musserestauranger.
 
Breakfast at Richey's (2014)
 
Vi har varit hit några gånger under årens lopp med varierad grad av tillfredsställelse. Hel fisk i olika former har alltid varit bra, men jag tycker att deras revbensspjäll har varit lite tråkiga då de skär isär dem innan grillning vilket riskerar att de lätt blir lite för torra. Jag gillar stämningen här som är avslappnad och skön, men ibland har man fått vänta lite för länge på maten kanske, men då har man kunnat trösta sig med kalla Chang. 
 
 
 
Jag fick några bilder av min restaurangtestarkollega som varit där och testat lite olika rätter i dagarna. Det mesta var bra förutom den grillade makrillen som fick gå på retur in i köket två gånger. Under högsäsong gäller det att vara här i tid om man vill ha ett bord på stranden för det är trots allt ett populärt ställe. Ibland ligger majaröken tät här också. 
 
  
4 x foto: Nik M
 
----------
 
 
Cook Kai är det ställe som jag ätit på allra flest gånger, (inte bara för att det var min närmsta granne när jag drev Nature House) och då spicy beef salad i synnerhet, gärna med garlic bread och två kalla Chang. Deras morning glory (pak bung fai deang) som inte finns på menyn men som serveras gratis som förrätt ibland håller också världsklass. Tidigare den enda restaurangen som lyckats dra folk på Klong Nin som inte ligger på strandsidan. Cook Kai öppnade förra säsongen en till restaurang på vägen mellan Long Beach och Klong Dao. Båda restaurangerna är ganska stora och byggda i bambu och har en ganska skön thaikänsla.
 
EDIT: Jag tyckte att de tappat det lite den här säsongen (dec -17), jag provade min paradrätt spicy beef salad och vitlöksbröd vid två tillfällen, men blev inte alls imponerad. Man får hoppas att det bara var en tillfällig formsvacka. Changen smakade dock som den skulle.
 
 
Cook Kai, Klong Nin Beach (dec -17). Spicy beef salad, Larb moo, Moo ded diao, garlic bread.
 
 
Chinese morning glory, spicy beef salad
 
 
 
 
---------
 
EDIT Okt -18: Yang Garden har flyttat från Klong Nin till Long Beach.
 
Yang Garden. Jag insåg att Nr 1 på Tripadvisor bara låg ett Changkast från vårat blåa hus på Klong Nin och bestämde mig för att pliktskyldigt avlägga visit en kväll när mitt resesällskap redan var mätta och nöjda av gatumaten. Här inser man också kraften hos TA och digitala omdömen. Yang Garden är knappast ett ställe som man råkar hitta av en slump. Det ligger väl gömt en liten bit in på en grusväg på uppsidan av vägen. Proffsig personal som blivit drillade, det märks. De kan engelska och är serviceinriktade. Restaurangen är ganska stor och var mer än halvfull när jag var dit, men maten kom snabbt. Enkel meny med få huvudrätter där man väljer till side orders, och är man osäker vad som passar så får man tips av personalen som kan sin meny. Och ja, allt var smällgott.
 
 
Yang Garden. Grilled duck breast, truffle and potato puree, spicy mango and tomato salad.
 
 
 
Fick ett par bilder till av Nik som var där och provade ett par andra rätter.
 
 
Australian grass fed beef cured in dark beer &  Rolled porkbelly BBQ for 8 hr. (2 x Foto: Nik M)
 
---------
 
 
Shanti Shanti har funnits några år nu och har stadigt haft hög ranking på TA. Jag har inte provat maten själv men fick precis en rapport från min restaurangtestarkollega som är på plats nu. Stället serverar farangmat och drivs av fransman som himlar med ögonen om man kommer ensam och upptar ett helt bord. Restaurangen är inte stor och jag antar att han vill utnyttja platserna maximalt, men det ursäktar knappast bemötandet. Om man kan bortse från den detaljen så får man åtminstone bra mat här. Kollegan testade burgaren som var så god att det resulterade med ännu ett besök, trots himlandet med ögonen. Shanti Shanti ligger på uppsidan av vägen precis vid infarten mot Yang Garden. 
 
 
Hamburger à la Shanti Shanti.
 
---------
 
 
Lanta Miami tycker jag är en av de mysigare restaurangerna på Klong Nins strandremsa. Ligger lummigt i skuggan under träden med sand mellan tårna. Menyn erbjuder hela paketet med seafood, grillat, thailändskt, farang, pizza osv. Jag kan inte påstå att det är något som sticker ut speciellt som jag kan rekommendera. Som de flesta restauranger som är anslutna till en resort så blir det kanske lite slätstruket och turistanpassat eftersom det är hotellverksamheten som är deras huvudsyssla. Restaurangerna blir egentligen bara en serviceverksamhet eller bisyssla. Miami går man till för att det är mysigt och soft att sitta där, och maten är för det mesta helt okej. Notera att det är separata bar- och matnotor här. Öppet hela dagen och man så klart även äta frukost här, vilket vi gjorde varje dag när vi bodde på Lanta Intanin lite längre bort (samma ägare men när vi bodde på nybyggda Intanin så fanns ingen restaurang så då fick man kuponger till Miami).
 
 
Lanta Miami
 
 
---------
 
Uppdateras inom kort med fler restauranger... 
 
---------
 
 
 

Krabi Nostalgia

Det var en tidig aprilmorgon 1994 och mitt allra första möte med Thailand. Vi hade anlänt till Hat Yai med nattbussen från Singapore. Hela Malaysia hade således avverkats sovandes. Vi tog en taxi utan AC till en bankomat för att ta ut pengar, och åkte med nervevade rutor genom staden. När bilen saktade in vid banken så närmade sig en thailändsk kille och stack in en stor vattenpistol genom rutan och sprutade ner oss fullständigt. Vi fattade ingenting, och brorsan tog ett hårt tag kring armen på killen och frågade vad fan han höll på med. Taxichauffören bara skrattade. Vi hade anlänt till Thailand mitt under Songkran, det thailändska nyåret. Det är mitt absolut första minne från Thailand.
 
 
 
 
Krabi var ett relativt nytt resmål och det fanns inte mycket att läsa i "Gula Bibeln" som Lonely Planets utgåva South-East Asia on a Shoestring kallades, men jag mindes en bild från någon resekatalog på de karaktäristiska kalkstensklipporna och var fast besluten om att vi skulle leta upp dem på något sätt. Krabi var tydligen en hel provins och inte bara en plats. Men vi började bli luttrade backpackers inbillade vi oss efter att vi tillbringat nästan två månader i Indonesien. Vi hade lärt oss. Man träffar folk efter vägen som ger tips på boenden och sevärda platser. Det skulle dröja många år innan Google och Tripadvisor skulle bli de nya reskompisarna och ersätta sociala möten med riktiga människor.
 
Så nu satt vi där lite villrådiga på en servering i Krabi Town och visste inte vart vi skulle ta vägen. Brorsan pekade på en medelålders herre i skägg som såg resvan ut. Vi ursäktade oss och frågade om han kände till någon fin strand, och med det var samtalet igång. Mr Blix som var amerikan skulle bli våran ciceron de följande dagarna. "I'll show you the most beautiful beach in the world". Han hade varit där förut, det kändes bra. Vi inkvarterade oss på samma guest house som honom, och betalade 80 baht för rummet. Vi skulle ses på piren nästa morgon där man kunde ta en longtail ut till en strand som hette Rai Leh Beach. Omnämnt i Gula Bibeln med endast tre rader. Accessible by boat only... Inga bilder, inga kartor. Kändes avlägset, som den sista utposten. Längre bort än så här hade mänskligheten aldrig kommit.
 
 
Phra Nang Beach -94.
 
 
Utmattade av bussresan genom Malaysia så försov vi oss. Mr Blix var borta, men nu visste vi hur vi skulle ta oss ut. Vi betalade en thailändare på piren för att köra oss i sin longtail som det tydligen kallades. Det smattrande ljudet från utombordsmotorn var hypnotiserande och ju närmare vi kom de majestätiska klipporna desto större blev övertygelsen om att vi hittat paradiset på Jorden. Vårat eget Shangri-La.
 
 
 
 
En bungalow med fläkt kostade 100 baht. 15 spänn var för mig och brorsan på den tiden. Rai Leh bestod egentligen av tre stränder med gångavstånd emellan. Rai Leh East och West, samt Phra Nang som var den finaste. Att det inte var en ö utan låg på fastlandet men bara kunde nås med båt gjorde det bara ännu mer exotiskt. Det skulle dessutom finnas en gömd lagun inne i ett av bergen. Det här stället var verkligen den ultimata backpackerdrömmen. Det fanns bara en handfull resorter och det gick inte att förboka, det var bara walk-in och först till kvarn. Så klart fanns ju det nybyggda och superlyxiga Dusit Rayavadee som upptog hela Phra Nang men det kostade tusentals kronor att bo där. Ett par år senare skulle nygifta Eva & Efva ta sin tillflykt hit.
 
 
Rai Leh West & East from view point, anno 1994.
 
 
Vi träffade Mr Blix igen och hängde med honom på kvällarna och beundrade solnedgångarna på Rai Leh West. Han lärde oss att dricka Sang Thip med coca cola och berättade sina historier från ett långt liv på resande fot. Trots sin ålder så klättrade han på dagarna, "But I always take drugs when I'm climbing. Cocaine make me alert...". Vi förstod snart att den här avskilda platsen också lockade till sig folk som ville röka pipa i fred. Det var dödsstraff på sådant och kändes olustigt för en 22-årig masjävel som var van att berusa sig med endast alkohol.
 
 
 
 
I baren på våran favoritrestaurang Raylay Bay hängde en TV på väggen som alltid hade MTV på. Där rullade hela tiden Mariah Careys nya dunderhit Without You som kom att bli ett soundtrack för hela den här resan. Men även Nirvana. Bara två veckor tidigare hade Curt Cobain begått självmord och nu visades deras musikvideor allt oftare. Det skulle bli ännu tydligare senare på resan när jag kom till Phuket och Bangkok där piratkopierade kassetter hade en blomstrande tid. Senare skulle CD-skivan ta över helt. Idag är den marknaden helt död.
 
 
Sunset at Rai Leh West -94.
 
 
Vi hade varit ute och rest över två månader och det började bli slitsamt. Inte resandet i sig men att man nöter för mycket på varann. Hur mycket man än älskar någon så blir det till slut jobbigt att umgås dygnet runt. Man behöver space. Eller jag kanske. Jag började fundera på om vi kanske skulle åka åt varsitt håll ett tag. Thailand verkade enkelt, mycket enklare och tryggare än Indonesien i alla fall. Jag tog upp det här en morgon med brorsan men han tyckte inte att det var någon fara, men jag ville inte utsätta honom för mitt stundtals dåliga humör. Min storebror var den viktigaste personen i mitt liv och vi hade aldrig någonsin varit osams under uppväxten. Han hade alltid varit min förebild och stora idol. Nu avskydde jag mig själv för att jag blev irriterad över småsaker. Vi bestämde att dela på oss ett tag, så brorsan tog båten till Phi Phi och jag åkte vidare till Phuket. Eftersom det inte fanns några sätt att hålla kontakten (förutom att ringa collect call till Sverige och säga till farsan var man befann sig och hoppas att den andre också skulle göra det..) så var det inte troligt att vi skulle ses igen förrän hemma i Sverige. Vi hade dessutom olika hemresedatum eftersom jag skulle hem tidigare och gå Fåsåsmarschen.
 
 
Phra Nang Beach -94. 
 
 
Någonstans så kändes det ändå som att det skulle lösa sig. April spillde över till maj och på Phuket 1994 så märktes lågsäsongen. Jag hamnade först i en masonitbungalow på södra Karon Beach då jag hängt på ett par brittiska tjejer som jag träffat på busstationen i Phuket Town. Karon var vackert, en favoritstrand, men det var helt stendött så jag flyttade till Patong där det fanns en nyöppnad svensk restaurang som hette Buffalo Steak House som hade några rum på övervåningen. En dag någon vecka senare när jag låg uppe på rummet och skrev dagbok med papper och penna så hörde jag hur ägaren Sam ropade på mig ute från gatan. När jag reser på mig och kollar ut så står brorsan där och jag blev så jävla glad att träffa honom igen. Han hade varit och letat efter snus och sett svenskflaggan på Buffalo och börjat prata med ägaren som råkat nämna att det bodde en svensk där som hette Frank. Brorsan fattade ju direkt att det måste vara jag. Det blev ett kärt återseende och vi firade så klart med Sang Thip & cola.
 
 
Storebror & Lillebror. Buffalo Steak House, Patong Beach 1994.
 
 
Relaterat inlägg: Bangkok Nostalgia 
 
 
 
 
 
 

Med barn i Bangkok - del 2

En av orsakerna till att vi bokade det hotell vi gjorde var att det skulle vara gångavstånd till Dinosaur Planet som på papperet verkade vara en toppenattraktion för en treåring, särskilt med tanke på att Junior är inne i den fasen där han tycker att en Tyrannosaurus Rex är ungefär det coolaste som någonsin har gått omkring på den här planeten. Ja förutom honom själv då. Man vill ju vara en bra pappa och tänka på barnen också tänkte jag när vi stegade dit jetlaggade våran första förmiddag i Bangkok den här resan. När vi kom fram fick jag direkt en känsla att det här kanske inte var så fantastiskt ändå. Det var ingen annan där som köade och hela denna temapark verkade nästan folktom av det lilla man kunde skymta geom stängslet, trots den svala brisen som for fram genom Sukhumvit den här decemberdagen och för en gångs skull gjorde utomhusaktiviteter lämpliga. I vanliga fall är det alltid för jävla hett i Bangkok..
 
 
 
 
Efter en koll framme vid biljettluckan för att se om det ens var öppet så såg jag också inträdesavgiften. 600 jävla baht för mig och 400 för juniorer över 90 cm. Min junior låg väl runt den längden, lite oklart eftersom han konsekvent vägrat mäta sig när vi varit på BVC, och i egenskap av farangblodet så skulle han definitivt åka på inträdet om längden såväl stannade vid 85 cm. 1000 baht för oss två alltså. För ett inträde. Dessutom extra för vissa attraktioner. Vilken jävla rip-off. Det är ungefär som att man i Sverige skulle betala 1000 spänn för att gå in på Skansen. Jag frågade ändå Junior om han ville gå in och kolla på dinosaurierna. Man vill ju vara en bussig pappa liksom. Han såg trött ut. "Ja, jag vill gå in där pappa" svarade han lågt med halvstängda ögon, och alltmedan jag stod där och övervägde huruvida den lycka vi skulle känna där inne skulle stå i paritet med inträdet och bestämde att ja vad fan, vi går in, så ringde mat-och-sovklockan och det lille gossebarnet föll in i djup sömn där han satt i sulkyn. Inte ens hundra kanoner kunde väcka honom. Saved by the bell eller vad man brukar säga...
 
 
 
 
Med känslan att vara årets sämsta pappa men med inställningen att Junior skulle nog uppskatta skräcködlorna mer om något år stegade vi vidare mot Asok och Terminal 21. Det blir sällan som man tänkt sig. Det började dra ihop sig mot lunch och jag tog sikte på favoriten San Sab som har delikat thaimat. Hjärter Dam befann sig samtidigt på en skönhetssalong för att göra sin årliga make-over med permanent och allt vad det innebär. Det svenska mörka vinterklimatet gör knappast några underverk med D-vitaminstörstande asiater, eller som thaibutiksinnehavaren hemma i Masriket sa; "I Sverige blir alla thailändskor fula...".
 
Jag tog plats inne i hörnet av restaurangen och beställde in lite läckerheter och sjönk ner på soffan. Junior sov som en stock och för första gången sedan vi lämnat Mora ett par dygn tidigare så infann sig ett total lugn där all hets och stress rann av mig. Jag passade på att samla näring och energi medan jag funderade ut nya barnaktiviteter. Det här Kidzania som jag hört talas om kanske kunde vara något.
 
 
San Sab. San Fransisco Floor, Terminal 21
 
 
Efter att den lille krabaten vaknat och uttryckt önskemålet "Jag vill ha mer energi pappa!" och detta blivit tillgodosett i form av sticky rice och soltorkat fläskkött (moo ded diao) så var vi redo för gratisnöjet att åka hiss och rulltrappa någon halvtimme innan vi letade oss ut på Sukhumvit igen. 
 
 
Hälften så mycket thailändsk energi...(fri tolkning)
 
 
Utanför Terminal 21 stod en tuktuk som skulle ha för mycket betalt men vi hoppade in och tog oss tillbaka till vårat hotell Radisson Blu Plaza en halv kilometer bort på ett hyfsat osäkert sätt. Att åka tuktuk är för övrigt en mycket uppskattad barnaktivitet.
 
 
   
 
 
Dagen efter tog vi gemensamt sikte på Kidzania som ligger inrymt i det flådiga Siam Paragon, och bara resan dit är ett äventyr för en treåring även om avståndet inte är speciellt långt, men det innebär både rulltrappor, hiss och ett par stationer med Skytrain. Junior är djupt fascinerad av alla slags transportmedel och har gjort alla resor till och inom Thailand oerhört smidiga.
 
 
 
 
När vi väl letet oss fram till Kidzania så insåg jag att det verkade vara väldigt populärt. Köerna för de vanliga dödliga utan förköpsbiljetter ringlade sig långa och ljudnivån var öronbedövande. Stresspåslagen började stapla upp sig. Hjärter Dam som redan verkat tröttna fick hålla koll på Junior som sprang omkring medan jag tog mig fram till informationsdisken för bilda mig en uppfattning om de olika entréavgifterna. Priserna varierade beroende på hur mycket man ville ta del av där inne, och jag försökte koncentrera mig och få klarhet trots larmet runt skallen. Jag förstod så mycket att mitt prismedvetna resesällskap skulle tycka att det var onödigt för alla tre att gå in, så jag började med att skicka iväg henne till hotellet igen och försäkrade att jag och Junior minsann kunde fixa det här själva. En pappa-son-grej. Jag hade ju min heder att återupprätta från dagen innan när det sket sig med Dinosaur Planet.
 
Man vill ju vara en bra pappa tänkte jag för mig själv när jag försökte få den lille illbattingen att lydsamt ställa sig i den alltför långa kön som jag trots redan innan förstod var dömt att misslyckas. Efter några fruktlösa försök gav jag upp. Återigen kände jag mig som årets sämsta pappa när vi gick därifrån. Junior var däremot skitglad åt att få åka lite hiss och rulltrappa igen. Men jag hade en plan B, och tänkte inte ge upp så lätt, så jag kryssade mig fram med sulkyn genom det söndagslediga folkhavet på Siam Paragon och tog mig de cirka sju våningarna ner till Siam Ocean World i andra änden av det enorma köpcentret. Där hade vi ju varit en gång tidigare för något år sedan och det skulle nog min lille guldklimp uppskatta ännu mer den här gången. 
 
Problemet var att någonstans på vägen började guldklimpen förvandlas till Mini-Godzilla, och i en av rulltrapporna började han dra av sig sandalerna vilket jag av erfarenhet vet att det innebär att han planerade att ge dem en frikostig flygtur ner till bottenvåningen av köpcentret, i det här fallet Paragons food court där typ tusen personer för tillfället satt och lunchade. Jag hann precis sträcka mig fram över sulkyn och gripa tag i sandalen när han drog bak armen för att ta sats inför kastet. Han blev skitsur för att jag stoppat hans planerade illdåd, och ännu surare när jag höll ett efterföljande uppfostringssamtal med honom. 
 
Efter att vi blivit kompisar igen tog vi oss den sista biten ned till Ocean World som skulle visa sig vara tillhållet för Bangkoks alla lediga barn den här dagen. En helvetesgrop med ett oväsen som kunde liknas vid ett koncentrat av historiens alla Formel 1-Lopp på ett och samma ställe. Det skulle bli helt omöjligt att ta sig fram med sulkyn och vi vände direkt när vi kom ner. Mini-Godzilla tog ny fart och vägrade sitta still och skulle absolut stå själv i rulltrappan på väg upp. Det dunkade i huvudet. Jag var irriterad, törstig och hungrig. Och årets sämsta farsa.
 
Jag tog till plan C. Vi gick ut i friska luften och påbörjade promenaden till Central World där Kids Floor finns på 6:e våningen, men redan ute på gångbron slocknade det lille gossebarnet och jag styrde istället stegen till en annan favorit på Central World. Baan Ying Isan & Grill är en rätt stor restaurang med en avskild del där jag kunde varva ner hjärnan med en stilla lunch och en kall Chang. Och en snus förstås. Det var definitivt rätt beslut att börja snusa igen, och jag var helt klart Årets sämsta pappa. Det blir inte alltid som man tänkt sig.
 
 
Mental prozac-lunch
 
 
När den lille miniversionen av mig vaknat och vägrat thaimaten så gick jag emot mina egna principer och köpte skräpmat på KFC istället, eftersom jag ändå redan hade förbrukat mitt faderliga förtroendekapital. Så med blodsockret på topp igen för både far och son tog vi oss an Bangkok med nya tag och spenderade resten av vistelsen med nöjen som att studera - och åka med - stadens alla olika transportmedel. Ibland behöver man inte göra det så jävla komplicerat. Junior åker med glädje tuktuk, taxi, minivan, buss, båt, skytrain, tunnelbana, rulltrappa, hiss och så flygplan förstås. Han kan stå hur länge som helst uppe på gångbron på Sukhumvit och räkna rosa och gulgröna taxibilar som åker förbi nere på vägen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja, Junior verkar i alla fall tycka att jag är the fucking farsa of the year... 
 
"Bra gjort pappa! Skytrain is the shit"
 
 
Relaterade inlägg:
Med barn i Bangkok (2016)
Med barnvagn i Bangkok (2015) 
San Sab och Baan Ying Isan & Grill
 
Relaterade länkar:
 
 
 
 

Recept Spicy Tomato & Mango Salad

När jag var på Yang Garden (Nr 1 på Tripadvisor) på Lanta så fick jag en ny smakupplevelse i combon tomat och mango. Spicy salad i olika former är liksom min grej och jag försöker alltid att kopiera recepten på hemmaplan, oftast med väldigt varierat resultat (Varianten på Yang var dock mera åt sopphållet än en sallad). Den här gången gick det ganska bra tycker jag, och eftersom jag vabbar Mini-Godzilla idag så tänkte jag dela med mig av detta svinlätta recept.
 
 
Spicy tomato & mango salad 
 
 
Det här behöver du:
 
Beer Chang
Mogen mango
Dyra tomater
Thailändsk minirödlök (kan ersättas med schalottenlök)
Färsk Chili
Lime
Färsk basilika eller koriander, beroende på åt vilket håll man vill gå.
Olivolja
Flingsalt och peppar
 
 
Gör så här:
 
Öppna Changen och drick ur halva medan du scrollar igenom menlösa inlägg på valfritt socialt medium.
Lägg ifrån dig mobilen och börja med salladen.
Skär tomater och mango i lagom stora tärningar.
Finstrimla lite av löken och finhacka chilin.
Grovhacka basilikan/koriandern
Lägg grannlåten i en skål.
Pressa i lime och ringla över lite olivolja.
Dra i en nypa flingsalt och ett varv med pepparkvarn.
 
 
 
 
Mängda ingredienserna efter sunt förnuft så att ingen av dem blir för dominant. Att lyckas med smakerna handlar om att hitta balansen mellan de tre "S:n", alltså Sweet, Sour, Salt. Det får man ju vanligtvis från socker, lime och fisksås. Här kan man dock utelämna sockret eftersom mangon och tomaterna har en naturlig sötma. I det här receptet ersätts också fisksåsen av flingsalt. Sedan tilkommer ett fjärde "S", nämligen Spicy, och mängden chili där handlar mera om vilken nationalitet man har.
 
Rör runt lite och betrakta skapelsen. Drick ur resten av Changen och fundera på om du ska servera salladen som förrätt eller tillbehör. Båda funkar.
 
 
Att skära en mango utan att sulla ner händerna är en ibland svårbemästrad manöver. Jag stod själv som ett fån i köket på Nature House för sex år sedan (En helt vanlig dag) och försökte få till det på ett smidigt sätt innan Nancy visade mig hur man skulle göra. Först lokaliserar man den platta kärnan, som man skär längs med på båda sidor så att man får två halvor. Sedan gör man några snitt med en halvslö kniv så att man inte skär igenom skalet (och handen så att man måste hämta första-hjälpen-lådan), och viker således hela biten åt andra hållet. Efter det är det bara att försiktigt skilja tärningarna från skalet med samma halvslöa kniv.
Fruktköttet som blir kvar runt kärnan på mittbiten kan man skära ner i ett glas och blanda med is och Bacardi, och vips så har man fixat efterrätten också.
 
 
 
 
 
Serveringsförslag enligt Yang Garden. Här med grillat ankbröst. (Ko Lanta Dec -17)
 
 
 
 

Phrom Phong & Thong Lor for Dummies

Den femte guiden for dummies täcker in Phrom Phong och Thong Lor, som är en fortsättning österut från Asok. Jag har inte utforskat området överdrivet mycket, och har bara bott här ett par gånger, eller tre nu med Radisson Blu Plaza som ligger lite närmare Asok än Phrom Phong. Den här sträckningen av Sukhumvit är lite mera hi-so än åt Nana-hållet, i synnerhet från Thong Lo och vidare ner mot Ekkamai som är nästa BTS-station.
 
 
 
 
Som vanligt finns både liten och stor karta som är skickligt gjord i Paint, men även en mer användarvänlig interaktiv googlekarta längre ner.
 
 
 
 
Rött: Testade hotell i området. Det finns en uppsjö av hotell här, särskilt nedåt på soi 20, 22, 24 (BTS) och uppåt på soi 33, och även en handfull nere vid Thong Lo. Värt att notera är att ju längre ned man kommer på Sukhumvit så förskjuts soierna allt mer i förhållande till varann, ja det börjar redan uppe vid Nana där t.ex. soi 8 och 11 ligger på linje, och nere vid BTS Thong Lo, alltså där soi 55 löper norrut, så går soi 38 söderut i samma korsning. Det här är ju något som kan bli lite förvirrande innan man lärt sig systemet.
 
1. Radisson Blu Plaza Fantastiskt bra hotell.
2. S31 Sukhumvit Hotel Coolt hotell med 2,4 meter bred säng.
3. Salil Hotel Sukhumvit Soi Thonglor 1 Gulligt hotell i pastellfärger men det är också allt.
 
 
Brunt: Takbarer. Nämner tre här, men det finns flera. Jag har dock bara provat en av dem, nämligen Brewski som är belägen på Radissons takvåning.
 
1. Brewski. (inlägg med bilder och text) Craft beer, alltså specialöl som serveras på 30:e våningen. Soi 27.
2. ABar Rooftop. Våning 38 på Bangkok Marriott Marquis Queens Park. Soi 22.
3. Octave Rooftop & Lounge Bar. Våning 45 på Bangkok Marriott Hotel Sukhumvit. Soi 57.
 
 
Blått: Några restaurangtips. Förutom dessa (bland flera hundra) så finns ju gatumat lite här och var i hela området. Den mest kända street food market på Soi 38 är sedan en tid stängd. Jag tror militären var in och gjorde rent hus så att säga. Ja, inte bara där, utan på många platser i Bangkok, och egentligen så var det meningen att alla street food stalls skulle bort från gatorna, men efter massiva protester så har militären backat i vissa områden. Tror Chinatown klarat sig helt från kvasten faktiskt. Finns ju en hel del mäktiga maffiabossar där.
 
1. Attico. Italiensk restaurang på 28:e våningen, med Bangkoks kanske bästa combo pizza-med-utsikt.
 
 
2. Isao. Sushi som konstverk för syn och smak. Soi 31 (Renoveras för tillfället men har utkörning. Dec -17->?)
  
3. New Cowboy Bar & Restaurant. Om man längtar efter en redig svensk korv stroganoff så kan man faktiskt hitta det på den här syltan som ligger en bit ner på Soi 22. Bastupanel, bås och gammal inrökt sliten atmosfär med patina. Snus ska finnas också.
 
4. Rain Hill. Ett litet mysigt komplex på fem våningar med en handfull restauranger. Intressantast är nog Wine Connection. Tapas och vin och en hel del annat. Verkar besökas mest av expats och hi-so thai. Trevlig stämning. Finns en japanare också på övre plan.
 
5. Här finns ytterligare en Baan Khanitha. Vi har provat den på Sathorn men menyn lär vara den samma. Bra thaimat. Lite undanskymt läge en kort promenad upp på Soi 53.
  
6. iberry. Den absolut godaste spicy salmon salad jag ätit. iberry är en kedja och hittas bland annat på Central World också. Just den här restaurangen ligger på bottenvåningen på Tops Market  på Soi 55, eller Soi Thong Lor som den också kallas.
  
7. Iron Fairies. (Inlägg) Antagligen det märkligaste hamburgerhaket jag varit in på. Bara miljön här är värt besväret att ta sig hit. Ligger en stadig bit, ca 1 km upp från BTS på Soi 55, beläget mellan subsoi 12 och 14.
 
 
Här är ett gäng restauranger till i den stora Mangon. Några av dem är redan nämnda här ovan.
25 x Restauranger i Bangkok
 
 
Gult: Shoppingcenter. Två större precis vid BTS Phrom Phong, och en lite mindre men lyxigare galleria, Ei8ht Thonglor, beläget på Soi 55/subsoi 8 som namnet antyder. Där kan man stöta på diverse thailändska celebriteter, vilket vi också gjorde för några år sedan, nämligen thaisvenska supermodellen Praya Lundberg.
 
 
Lila: Dinosaur Planet. Typ same same Jurassic Park but different. Rätt så dyrt inträde, 600 thb för vuxna/stora barn och 400 thb för småttingar ner till 90 cm över havet, och gratis för de som är ännu kortare. Har fått en del kritik på Tripadvisor för att vara överreklamerat.
 
 
 
Karta 1000 px
 
 
Ska nämnas också att om man inte orkar gå från BTS Thong Lo uppför Soi 55 så finns där ett helt gäng MC-taxi som kör en för några tiotals baht beroende på hur långt man ska. Det gäller för övrigt på de flesta soier av värde som löper ut från Sukhumvit. Mer om det och film från bönpallen i det här inlägget: Bangkok MC-Taxi
 
 
 

L'appart (Sofitel Bangkok Sukhumvit)

L'appart är franska och betyder tydligen "Lägenheten", även om det på svenska inte klingar lika vackert. L'appart är takbaren, eller snarare takvåningen på Sofitel som vi för tillfället bodde på. Inredd ungefär som en luxuös bostad med öppet kök, bibliotek, vardagsrum, bar och en terrass som omsluter nästan hela våningen. 
 
 
Vy över Sukhumvit från L'appart
 
 
Tyvärr var vädret inte det bästa under våran vistelse här så det blev inte direkt att sitta ute på terrassen med drinken även om det vid fototillfället hade slutat regna. Jag var upp en gång på dagtid och gjorde ett kort studiebesök, och inte förrän sista kvällen efter utcheckningen hann jag med att ta hissen upp för att känna av stämningen här.
 
 
L'appart med utsikt bort mot Benjakitti Park
 
 
När man kommer ut från hissen möts man av den här soffgruppen, precis som att kliva in i någons flådiga lägenhet, och det är väl just det som man vill uppnå med namnet L'appart.
 
 
 
 
Kikar man in till vänster så ligger det öppna köket där och man kan stå och studera kockarnas arbete. Dessvärre blev det aldrig tillfälle att prova menyn, vilket var synd då jag misstänker att hotellets skrytigaste mat serveras här. Den där vintunnan hade jag för övrigt mer än gärna tagit med mig hem och placerat nere i gillestugan.
 
 
 
 
Tar man till höger så kommer man in till baren och salongen.
 
 
 
 
Personalen är alert och serviceminded och verkar glada på riktigt. Man känner sig välkommen och det känns lite som att man kommer och hälsar på hemma hos någon, även om jag nu inte känner någon som har en sådan här grandios lägenhet.
 
 
 
 
Fortsätter man varvet runt kommer man till det så kallade biblioteket där böcker står så där arrangerat slarvigt uppställda. Såg nästan ut som Junior har varit där och rivit runt på hyllorna.
 
 
 
 
 
I ena hörnet av salongen står en dj - eller diskjockey som vi 70-talister säger - och spelar soft musik på låg volym. Lite töntigt kan jag tycka, det är väl bara att sätta i en CD-skiva (någon som minns?) med typ Best of Jacques Brel eller Edith Piaf (eftersom hela hotellet flirtar med det franska), så hade ju saken varit klar. Men det är väl inte lika chict kan jag tänka. Jag tänkte även att det måste vara ett skittråkigt jobb att stå där och låtsasvända på plattor som egentligen ändå bara är ett usb-minne, dessutom för en publik som inte ägnar honom någon uppmärksamhet. Ja det var inte någon David Guetta-konsert precis, och tur var väl det när jag tänker efter en gång till.
 
 
 
 
Jag beställde i alla fall ett glas cava och tog plats i en skön soffa framför baren. Den serverades med en massa goda snacks, inte bara de sedvanliga chilinötterna som annars brukar dyka upp bredvid glaset. (Cava som förresten betyder källargrotta på katalanska och låter kanske som en motsägelse i sig självt då vi befann oss på takvåningen och inte i hotellets källare). Ja det var gott och kallt men knappast gratis insåg jag när notan kom in. Eftersom vi redan checkat ut kunde jag inte bara take it on the room som vanligt och låtsas som någon annan skulle stå för kalaset, så var jag tvungen att betala kontant. Det var bara att blunda och ge och tänka att det var lika bra att tömma fickorna på sista bahten innan vi tog taxin ut till Suvarnabhumi.
 
 
Ett sista glas...
 
 
Så vad ska man säga om det här stället? Det är för all del en uppsluppen och trevlig stämning, jag besökte L'appart vid tiodraget på kvällen och det befann sig ett tjugotal gäster här vid tillfället. Publiken antagligen mest hotellgäster, men även ett gäng hi-so thai fullt upptagna med att ta selfies och groupies ute på terrassen, samt sina snygga drinkar som strax efter antagligen skulle pyntas med lämpliga hashtags. L'appart är ju som sagt var inte en äkta takbar där hela grannlåten ligger under bar himmel, så den där wow-känslan infinner sig inte riktigt. Vill man besöka någon takbar i Bangkok så är det väl fortfarande Sirocco, Red Sky och Vertigo som gäller. En bubblare förresten dök upp i mitt flöde igår, ABar på nya Marriott Marquis Queen's Park (Soi 22), så det blir kanske ett test av hotellet och takbaren på nästa resa...
 
 
 
Hela hotellrecensionen här: Sofitel Bangkok Sukhumvit
 
 

Sofitel Bangkok Sukhumvit

Majestätiska Sofitel Bangkok Sukhumvit ligger verkligen mitt i smeten, precis mellan Nana och Asok med gångavstånd till shopping och restauranger, och BTS förstås. Det fick bli vårat sista hotell (test nr 36 i Bkk) för i år, och vi anlände på juldagen och stannade i nästan tre nätter. Nästan eftersom vårat flyg hem med Emirates avgick klockan 03.00, vilket innebär utcheckning sent på kvällen och man är tvungen att "vaska" sista natten. Det känns alltid lite surt när det blir så, men med barn kan man inte driva runt på stan en hel dag och sedan bege sig till flygplatsen. Att checka ut och välja ett budgethotell för den där halva sista dagen blir alldeles för bökigt. 
Sofitel Sukhumvit är vid tillfället rankat som nummer 41 av 892 hotell på Tripadvisor. Det coola systerhotellet SO Sofitel nere på Sathorn Road ligger vid samma tidpunkt på 13:e plats. 
 
 
 
Julkänsla i lobbyn. Sofitel Bangkok Sukhumvit 
 
 
Rumsalternativen är något luddiga om man bokar via Hotels.com som jag nästan alltid gör. Beroende på utsikt, sängalternativ och andra faktorer så varierar priserna, men jag bokade ett luxury club som dock bara är ett par kvadrat större (39 m²) än standardrummen (37 m²), men har både frukost inkluderat och ger tillgång till loungen Club Millésime. Vid en jämförelse så blir det faktiskt billigare än att ta ett standardrum med frukost. Som vanligt fulbokar jag och uppger aldrig att vi har Junior i släptåg, eftersom han ändå sover i våran säng. Klickar man i 2+1 personer så blir det ju alltid omotiverat dyrt (/tips från coachen).
 
 
Exteriör. Sofitel Bangkok Sukhumvit
  
 
Om man har bokat ett club-rum så blir man genast eskorterad upp till våningen Club Millésime (alltså det som generellt brukar kallas för executive floor) för en snabbare incheckning samtidigt som man tilldelas varma eller kalla drycker. Det är helt enkelt lite fjäskigare än för de vanliga dödliga som bokat standardrum (som de för all del också kallar luxury room, men utan det snitsiga tillägget club). 
 
 
 
 
 
 
Lobbyn nere känns ändå rätt så fancy med en cool dekor, och med en snygg hotellbar där det som vanligt nästan aldrig sitter några gäster. När jag tänker efter så har jag nog aldrig sett en välbesökt hotellbar. I anslutning finns också ett snyggt vinrum där man kan få prova viner från hela världen. 
 
 
Babybossen... 
 
 
Rummen
 
Rummet luxury club var alltså inte så stort som man kunde önska och det drar ner betyget till en fyra, men det är också enda nackdelen. Möjligtvis lite rörigt färgtema också, men alla rum som inte går i vitt är bra rum. Som vanligt finns det man behöver här. Extra plus för både fåtölj och en soffdivan. Sängarna och kuddarna får högsta betyg men är inte bäst i Bangkok (Skönast på Hotel Muse). Den sedvanliga glasrutan in mot badrummet finns där men med persienn för den känslige. Badrummet är snyggt men inte stort, det finns dock både dusch och badkar. Sköna badrockar också, av den varianten som man vill sno med sig hem men aldrig gör.
 
 
Luxury club, Sofitel Bangkok Sukhumvit
 
 
Vårat rum vette mestadels mot norr och utsikten blev därmed lite sämre. Från sidofönstret kunde man få en skymt ner mot Sukhumvit om man nu tycker det är trevligt. Söderut hade man haft hela Benjakitti Park och inte så mycket höga byggnader i vägen.
 
 
   
 
 
  
Efter vistelsen i Nong Mak Fai kände jag att det var dags att beställa upp lite farangkäk på room service. Jag provade först plikttroget husets hamburgare, den serverades för dagen med black bread och smakade väl okej, men jag skulle alla dagar i veckan hellre ta en hederlig Sibyllaburgare. Tror den här gick på cirka 400 thb ++ vilket får anses rimligt för ett femstjärnigt hotell. På högsta-betyg-hotellet Anantara Siam lossnade burgaren på 1000 thb ++ (dyrast i Bangkok?), men där var den också godare ska jag väl tillägga.
 
En annan dag provade jag och Junior pizzan, samt en korv & pommes från barnmenyn. Den smaklösa seafood-pizzan hamnar knappast på någon topplista, och med facit i hand skulle vi väntat in Hjärter Dam som strax efter kom tillbaka med thaimat från gatan. Vill man ha en riktigt god pizza med utsikt ska man definintivt besöka Attico.
 
Ska tilläggas att det fanns både espressomaskin och kaffepress på rummet, så koffeinbehovet blir med råge tillfredsställt.
 
 
Black bread burger. Sofitel Bangkok Sukhumvit 
 
 
Poolen på Sofitel tycker jag kanske motsvarade förväntningarna men inte så mycket mer. Största problemet här är att den ligger på norrsidan och skuggas nästan hela dagen av hotellets 30 våningar. Jag kom ner första eftermiddagen och då nåddes nästan hela poolen av solen en stund innan den åter försvann bakom horisonten. Plus för sköna solsängar som man låg bekvämt i utan att halka ner. Jag gillar också menyn som är utformad som en solfjäder som man kan vifta och svalka sig med, men det var knappast ett problem då Bangkok drabbats av en köldknäpp den här juldagen i nådens år 2017. Termometern klamrade sig fast runt 20-strecket. Efter en simtur i den kalla bassängen - som näppeligen hade högre temperatur än i svinkalla Mora Simhall - låg jag inlindad i två handdukar för att få upp värmen. Eftersom Junior låg på rummet och sussade tänkte jag ta tillfället i akt att prova ångbastun som låg i anslutning till hotellets spa på samma våning som poolen. Döm om min förvåning när de skulle ha 800 thb extra för att nyttja den, ja det kunde de ju glömma så klart. Det är en principsak, och det är första gången vi bott på ett hotell där de tar en avgift för just ångbastun. Vanlig svenne banan-bastu fanns att tillgå, men den var lika vanlig och liten som den jag har hemma i Masriket.
 
 
 
Pool. Sofitel Bangkok Sukhumvit 
 
 
  
Frukosten serveras i restaurangen Voilà på andra våningen som har ett öppet atrium ner mot lobbyn och utsikt ut mot skytrain. Vid en första anblick den första morgonen så verkade den inte alltför välsorterad och jag kunde inte ens hitta den minsta lilla ostbit. Egentligen är det inte jätteviktigt, men det är en slags markör på vilken nivå det är på buffén. Ost är dyrt, särskilt när den ska importeras från Europa, och det är också mest vi skandinaver som eftersöker den på frukosten (vi är heller inte en så stor andel av gästerna), så jag förstår om hotellen sparar in på den biten. Men jag skulle ha helt fel insåg jag morgonen efter när jag blygsamt frågade om de inte hade lite ost ändå. "Oh yes, over there, in the cheese room!" svarade den serviceinriktade värdinnan och pekade mot ett inglasat rum i andra änden av lokalen. I samma stund förstod jag att frukosten på Sofitel hade tjänat ihop sin förväntade femma i betyg. Detta toppades ytterligare när Hjärter dam visade mig smoothiebaren som jag också missat första morgonen. De hade också en så kallad bagel bar där de gjorde i ordning goda mackor med pastrami och annat gott. Ja det mesta fanns så klart och obegränsat med kaffe i alla dess former.
 
 
 
Breakfast at Sofitel Bangkok Sukhumvit 
 
 
 
 
 
Voilà förvandlas senare på dagen till vanlig restaurang, och på kvällen när vi var osynkade i maten gick jag ner själv för att prova min thailändska paradrätt spicy beef salad som jag såg att de hade på menyn. I vanliga fall säger jag alltid till hur många chili jag vill ha i, och jag drar den alltid på thai för att imponera med mina (bristfälliga) språkkunskaper på det lokala språket; "Sai prik song met khap", men det lät jag bero den här gången. Det var lite synd för den blev lite för stark för mitt svenska gomsegel, men trots det så var Sofitels spicy salad nog bland de bästa jag provat i Thailand.
 
 
Spicy beef salad at Voilà, Sofitel Bangkok Sukhumvit
 
 
 
Executive floor, eller Club Millésime som de kallar det här på Sofitel var en riktig höjdare. Här har de lyckats skapa en perfekt atmosfär med dämpad belysning, sköna möbler och en oklanderlig service med alert personal som kom och fyllde på glaset med vad nu man än ville ha. Viner av fina märken, cocktails och drinkar, och öl förstås. Tveksamt om de hade Chang, jag kollade aldrig. Buffén var elegant och för första gången i mitt liv fick jag prova gåslever som tydligen ska vara något alldeles extra. Ja vad ska jag säga, det är möjligt att jag hade för höga förväntningar men visst var det väl ätbart eller hur man ska uttrycka det, och jag antar att det ska till en tillvänjningsprocess innan man kan uppskatta det fullt ut. En annan kulinarisk fullpoängare som däremot inte behövde tillvänjning var mangogazpacho (även gurkgazpacho) som serverades i greppvänliga hot shot-glas.
Om man bor på Sofitel ska man absolut boka ett clubrum som ger tillträde hit till Club Millésime som alltså ingår i kostnaden för rummet om det inte redan framgått. 
 
 
 
 
 
Sofitel har så klart också en flådig takbar som heter L'appart, men det ska jag ta upp i ett eget inlägg. Kommer inom kort.
 
Inlägg: L'appart
 
L'appart
 
 
Om jag ska runda av den här recensionen med några få ord så gillar jag hotellet, det växer under vistelsen och man uppskattar det mer och mer. Plus för genomgående bra service på alla plan, faktiskt en av de viktigaste faktorerna för att man ska få ett bra helhetsintryck av ett hotell. Minus för avgiften på ångbastun och att poolen mestadels ligger i skugga.  
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 4. Mer yta hade gett en femma
Sängar. 5. Sov gott
Frukost. 5. Missa inte smoothiebaren
Läge. 5. Mitt i smeten
Utsikt. 3,5. Gäller rummen som vetter norrut
 
 

RSS 2.0