Den ofrivillige raggaren

Med svettiga handflator stod jag där nu på Mel's Garage i Enköping och skulle tydligen ta ett beslut huruvida jag skulle köpa bilen eller inte. Det var årets sista riktigt varma sommardag i slutet på augusti 2019.
 
Ett par månader tidigare hade jag råkat se bilen av en slump på nätet, och hade fastnat direkt för modellen med de rena linjerna, och en färg som utsöndrade serotoninkickar i hela kroppen. En estetisk dröm förpackat i denna Chevelle Malibu av 1965 års modell.
 
 
 
 
Jag slog det ifrån mig men återvände in på sidan gång på gång med några dagars mellanrum. Jag kunde inte släppa tanken på den. Egentligen var jag i färd med att byta Volvo och hade börjat kolla på de nya modellerna som kommit. En ny "familjebil" var väl det som man borde satsa på. Men insikten om att familjen nu egentligen bara bestod av mig och Junior gjorde att jag kunde höja blicken lite och tänka annorlunda. Var det verkligen nödvändigt att byta Volvo bara för att åka till Ica Maxi och storhandla?
 
Visst hade tanken på en raggarbil legat och grott i bakhuvudet något år, men hade nu spridit sig fram till frontalloben och var lika svår att tänka bort som en migränattack. Men det var mycket som talade emot, jag var ju absolut ingen raggare, men framför allt min bristande kunskapsbank vad gäller mekande, något som med all säkerhet skulle bli nödvändigt förr eller senare. Jag avskydde att skruva, eller inte att skruva egentligen men osäkerheten som uppstår kring ett problem. Felsökning och huvudbry om hur man går till väga. I tillägg avskyr jag att fråga om hjälp, oavsett vad det gäller i livet. Jag var van att fixa precis allting själv, något jag trivdes med och satte en heder i. Att ge sig i kast med en motor var som att bli utkastad ur sin egen komfortzon och alla negativa känslor som kommer med det.
 
En dag när intalade mig själv att det var lugnt på jobbet drog jag således ner till Enköping för att slå det ur mig för att sedan kunna koncentrera mig på att hitta en "riktig" bil. Det var en sak att titta bilder och drömma sig bort. En helt annan sak att stå där i verkligheten och ta ett beslut. Ibland när man är osäker måste man ända fram till frontlinjen för att känna efter vad som verkligen är rätt sak att göra. 
 
Som den känslomänniska jag är får jag ofta brottas med de tråkiga och rationella tankarna, och väljer nog oftast att gå på känsla. Man brukar ju känna i magtrakten vad som är rätt. Eller hur?
När jag kom fram till Enköping och klev in i bilhallen såg jag direkt var bilen stod. Nu skulle jag bara gå fram och konstatera att det inte var något för mig och sedan åka hem igen. När jag hade två meter kvar och stannade framför fronten så kände jag direkt att "Fan, jag kommer köpa den!"
 
Den var lika fin i verkligheten som på bilderna. Jag gick sakta runt bilen medan blodet och adrenalinet rusade runt i kroppen. Jag vågade inte ens nudda bilen. Andäktigt stack jag in huvudet genom de nervevade rutorna och studerade inredningen som verkade vara i toppskick.
Jag fick snart hjälp och efter någon timme med genomgång och provkörning så var det väl dags att ta ett beslut. Jag sa att jag var tvungen att sätta mig ner med en kaffe en stund och ta en ny snus och låta det sjunka in lite. Jag förstod ju vart det skulle barka hän.
 
Det fanns ju en aspekt att ta hänsyn till och det var ju slantarna. Var det verkligen så här de skulle användas? Jag hade förklarat för Junior att pengar inte kommer från himlen. Det var inte självklart att man kunde bo på hotell eller åka på semester. Eller köpa en bil för skojs skull. Det var inte alla förunnat. Varje spenderad krona var först en inarbetad krona. Mitt rationella jag tyckte någonstans att det matriella var onödig lyxkonsumtion. Mina känslor sa något annat. Jag ville använda pengarna till något speciellt. Den här gången hade de faktiskt kommit från himlen i ordets rätta bemärkelse. Det var arvet efter mamma och jag ville hedra henne på något sätt. Så var det ju en -65:a också, samma år som min käre storebror föddes. Jag tyckte att det betydde något. Bilen liksom talade till mig. Jag såg det förresten inte som konsumtion, utan som en investering.
 
"Så, vad säger du? Ska du ha den?" Conny tyckte nog att jag hade funderat lite väl länge vid det här laget.
Jag gav det ett par sekunders konstpaus innan jag svarade "Äh vad fan, jag tar den!" och gav honom mitt svettiga handslag som för att försegla dealen innan jag ångrade mig.
 
 
 
 
Några dagar senare tog jag tåget ner för att hämta bilen och köra hem den till Mora, och förberedde mig på att bli både utskrattad och idiotförklarad av de "riktiga" raggarna, de som kunde byta motor med förbundna ögon och kunde årets cruisingkalender utantill. Jag själv var blott en bluffraggare som knappast hade planer på att delta i några bilträffar där min kompetensbrist skulle avslöja mig med all önskvärd tydlighet. Jag ville helst bara ta med Junior på några finvändor till glassbåten. Jag visste att han skulle älska bilen. Förresten så fick jag mer positiva reaktioner än vad jag hade förväntat mig.
 
 
Hello Dalarna! Finns det plats för fler raggare..?
 
 
Jag var nöjd över köpet. Det kändes rätt, och när jag kom fram över krönet till Söderås där hela Siljan breder ut sig nedanför tittade solen fram så tog jag en fotopaus innan färden hem fortsatte. Jag såg verkligen fram emot att hämta Junior på dagis, han visste ingenting om att jag köpt bilen. Jag hade bara visat honom en bild någon månad tidigare och då hade han uttryckt sin förtjusning och sagt "Wow, tänk om man hade den där...". Mitt i det här började jag fundera på om bilen ens fick plats i garaget hemma. Jag hade aldrig provat att ens köra in en vanlig bil där eftersom det var belamrat med cyklar, kärror, barnvagnar, redskap och allt annat skit som hamnar i ett garage, men eftar att ha paniktömt rubbet inklusive arbetsbänken och smörjt in karmen med klövervaselin så gick det att rulla in den nya "familjebilen". Jag insåg samtidigt att jag nu var tvungen att bygga ett större garage för att få plats med all skit som nu stod ute på gården och skräpade. Raggarlivet verkade hårt.
 
 
Bästa dagishämtningen ever...
 
 
 
 
 
 

Coronamoralen 5

-Tjohoo! Fuck Corona! Skit i FHM! "Släpp fångarne loss det är vår!" Ungefär så.
 
 
Kombinationen alldeles för lång självisolering, plötslig sommarvärme och utplanande kurva blev tydligen en trestegsraket med okontrollerad sprängkraft, typ som nitroglycerin som detonerar med en hastighet av 8000 meter per sekund, och det var väl ungefär med den farten som nollåttorna cyklade in till uteserveringarna på Söder och intog årets första njutbara uteöl. Men vem kan klandra dem egentligen? (Typ hela Europa..). Så gott som alla svenskar ägnar sig mer eller mindre åt självvald isolering från oktober till april varje år, och när vårsolen äntligen tittar fram så trycker sig den likbleka mellanmjölksmedborgaren ut genom ytterdörren med samma kraft som en tussilago spränger fram genom asfalten. Det går inte att stoppa, man ser äntligen ljuset i den mörka vintertunneln och landet lagom upphör för en stund att existera. Vi är så där härligt kontinentala, förutom att det kontinentala Europa fortfarande sitter i karantän och längtar efter sina igenbommade uteserveringar. 
-Två "stöl" till tack! sa Svenne Banan som garvar med öppen mun bakom solglajjorna.
 
(Jag försvarar det inte, utan försöker bara hitta förklaringsmodeller)
 
Det är lätt att bli bestört och provocerad av nonchalansen hos huvudstadsborna, och tyvärr så får varenda en av dem klä skott för den klick som glömt hur lång en utvecklad tumstock är. Mest provocerad är IVA-personalen med märken i ansiktet efter munskydden som suttit fastspända från gryning till skymning. Numera ser man dem i flödet varje dag; utslitna hjältar i rymddräkt med trötta ögon och vädjande statusuppdateringar. Krisen är INTE över. De är värda både medalj, staty och löneförhöjning, men det är väl bara att glömma sedan när pandemin har blåst över och krismiljarderna är slut och ladorna tömda.
 
 
Det är vårens finaste dag och fotbollspremiär för knattarna. På Prästholmens IP är det fullt med glada barngrupper och här märks ingenting av den rådande pandemin förutom att de vuxna verkar hålla lite större avstånd än vanligt. Vi är trots allt svenskar som vanligtvis och helt naturligt upprätthåller en social distansiering utan uppmaning från någon myndighet. Fotbollsplanen badar i vårvärme och föräldrarna vet inte om de ska vända ansiktet mot solen eller sina framtida försörjare. Alla njuter så gott det går av den annalkande sommaren. En illusion om att allt är som vanligt. Som förr.
 
 
Efter avslutad träning cyklar vi hem till Juniors mamma och lämnar över för några dagar. Samtidigt som jag lämnar trapphuset så kryper ensamheten på mig och gör mig modfälld. Jag vänjer mig aldrig. Klockan är kvart i sex så jag cyklar till en kompis som har butik på "Kyrkogårdsgatan" och frågar hur det går med affärerna. Ett uppgivet skratt bara när han slår ut dagskassan, men det är vårens finaste dag och när han frågar om vi inte ska gå och ta en öl så tvekar jag inte längre än det tar att uttala statsepidemiolog. Jag kan inte minnas hur länge sedan det är jag svingade en bägare med en kompis ute på lokal. Kanske var det under förra pandemin när svininfluensan härjade.
 
 
Vi beger oss till Hotell Siljan som har bytt namn till något jag aldrig kommer ihåg. Här är den sociala distansieringen inget problem. Vi är ensamma i lokalen förutom en finländare som verkar befinna sig i någon slags ofrivillig exilkarantän då han missat sista båten hem innan de stängde gränsen. Senast jag var här en gråmulen kväll i november med min gamla högstadiekärlek så var restaurangen fullsatt och med flera gäster på väntelistan och vi fick gå vidare. Den här gången kunde vi ta vilket bord vi ville. En iskall lager, en charkbricka, och en lika kall Guiness till efterrätt satt som en smäck denna måndag en aprilkväll i nådens år 2020. Vi sitter där som dubbelmoralens väktare  med våran öl och raljerar över de tokiga stockholmarna som inte vet hur man beter sig. Ja, det är lätt att moralisera och döma, men inte lika lätt att veta om man själv gör allt rätt alla gånger.
 
 
Att gå på restaurang känns ju som ett moraliskt dilemma, man vet inte om man gör en god gärning som stöttar det lokala näringslivet eller om man har tagit värvning i Coronans dödspatrull. Jag antar att det beror på vem man frågar. Jag inbillar mig ändå att smittspridningen är lika stor på matbutikerna där de flesta kommuninvånare passerar igenom, på jobbet, eller på soptippen där vi lantisar nu trängs när vi har tid att rensa ur gårdarna och garagen.
 
Att driva restaurang är väl om möjligt ett ännu större moraliskt dilemma. Krögarna vill ha dit gäster för att inte gå i konkurs, men inte för många gäster så att man eventuellt bidrar till smittspridningen. Krögarna har fått den delikata uppgiften av regeringen att agera godtycklig bödel. -Visst, ni får ha öppet, men inte jättemycket öppet. En piska och morot från myndigheterna som skjuter ifrån sig ansvaret, och samtidigt uppmanar medborgarna till angiveri. Det hade varit lätt att tvångsstänga och erbjuda krogarna krishjälp (som typ Danmark) om ladorna är så fulla som de påstår - vilket jag betvivlar starkt efter år av nedskärningar och besparingspaket.
 
 
Den enes öl, den andres Corona...? 
 
 
Jag ropar in notan och slänger en blick åt den ensamme gästen lite längre bort i lokalen där han sitter i sitt finska svårmod  och stirrar ner i glaset. Det känns som själva sinnebilden av en stundande framtidsdystopi. Men servitören och kocken är på tårna, de är på hugget och väldigt serviceinriktade trots att hela personalstyrkan verkar vara permitterade. Alla väntar på den utplanande kurvan som ska ge oss framtidshoppet tillbaka. Vi säger hej då och jag cyklar hem i den ljumma kvällen.
 
Det är vårens finaste dag och aldrig har jag längtat mer till hösten än nu.
 
 
Framtidshopp...?
 

Coronaskamning 4

Motsättningarna på lokalnivå är lite som konflikten i Jugoslavien, om än i mikroformat. Tidigare såta vänner/grannar/kollegor börjar kolla snett på varann beroende på hur man förhåller sig till den nya farsoten. Jag tycker det känns mer olustigt än viruset självt. Få verkar dock rädda för att bli smittade och sjuka själva. Det handlar mer om dels hur andra hanterar smittspridningen och hur det i slutändan eventuellt ska nå en nära anhörig i riskgrupp, och dels hur man påverkas mentalt, men framför allt ekonomiskt av permitteringar, social distansiering och godtyckliga karantänregler. När alla ska agera självutnämnda statsepidemiologer tar det fram det sämsta hos människor. Även hos mig.
 
 
De som har en Coronasmittad anhörig på IVA förespråkar kanske en total "lockdown" av samhället, medan de som räknade med intäkter - alltså ekonomisk överlevnad - från turisterna på väg till fjällen hade nog gärna sett att skidanläggningarna höll öppet under påsklovet. Alla har sina egna syften och det är lätt att döma andra som inte följer samma linje. Corona shaming har blivit det nya flight shaming (som för övrigt ingen behöver skammas för längre). 
  
 
Personligen förespråkar jag än så länge den svenska "mjuka linjen" där verksamheter hålls igång i den mån det går. Det ger åtminstone företag och framför allt restauranger en sportslig chans att överleva. Att dagis fortsatt håller öppet betyder att jag (och andra) kan åka och jobba och fortsätta betala in skatt, och det är ju någon (typ småföretagarna) som måste betala notan för Coronakalaset. Vårdpersonalen på IVA däremot får antagligen ångestattacker av bara tanken på att folk rör sig över kommungränserna eller träffas i större grupper om två personer eller fler och skulle säkert välkomna en tvångskarantän av samtliga medborgare. Om någon vecka är det möjligt att jag bytt åsikt igen om jag ser att min lillasyster går på knäna eller in i väggen efter några slitsamma tolvtimmarspass i sjukhusets korridorer.
 
 
För bara några veckor sedan var Morabornas största bekymmer snöbristen och om Vasaloppet eventuellt skulle bli inställt, och det var nog ingen då som förstod vidden av det som lurade runt hörnet. En inställd Vasaloppsvecka (som är årets viktigaste vecka) hade varit ett förödande ekonomiskt bakslag för de lokala näringsidkarna, men det känns ändå som en piss i havet jämfört med det stålbad som vi nu ligger och plaskar runt i. Förresten så hänger Vasaloppets sommarvecka löst (vasaloppet.se/covid19).
Om jag får killgissa lite så inbillar jag mig att Sverige ändå har en fördel på sikt att låta samhället pågå i det lilla än att stänga helt. Än så länge stöttar jag Tegnell som står där stadig som en svensk fura och inte låter sig påverkas av grupptrycket från Europa. Han får nog garanterat ett sommarprat i P1 oavsett hur detta elände slutar.
  
 
Via Dolorosa? Kyrkogatan, Mora. Påsken 2020. 
 
 
Det är en svår balansgång hur man ska bete sig i dessa tider. Självvald hemkarantän eller ut på stan och stödshoppa och äta på restaurangerna. Jag tycker det är dubbla budskap hela tiden huruvida man smittar eller inte om man känner sig frisk. Alla önskar nog oavsett att butiker och restauranger ska överleva den här krisen så då får man helt enkelt gå ut och äta om man inte vill att Kyrkogatan ska bli en kyrkogårdsgata. Jag killgissar också på att bara man nått kulmen och kurvan börjar plana ut så kommer också det kollektiva trycket över bröstet att släppa, och man kan äntligen börja andas ut.
 
 
HELT ENKELT en av de bästa restaurangerna i Mora! 
 
 
Håll avståndet bara. Här informationsskyltar för både utsocknes och målmedvetna...
 
Finns Moramål på google translate? 
 
 
 
 
 

Coronaångest 3

Strutsbeteende verkar vara det bästa botemedlet mot Coronaångest har jag kommit på. Med förnekelse kommer man långt, eller åtminstone genom att undvika nyhetsrapporteringen i den mån det går. 
 
Ångesten står heller inte i relation till antal smittade eller hur nära pandemin kryper inpå ens egen hembygd, även om viruset på ett sätt redan krupit in under skinnet. Om det nu är bildligt eller bokstavligt kan man låta vara osagt. Eftersom man inte vet. Ångesten står snarare i relation till sin egen framtidstro. Eller brist på densamme.
 
Mina egna mest dystopiska tankar nådde sin botten söndagen för ett par veckor sedan då jag stod på baksidan och ofokuserat sparkade boll med Junior. Det måste ha varit efter de stängt skolorna, och resten av befolkningen drabbats av en sympatipsykos och självpåtagen hemkarantän eftersom dagis också gapade tomt. I slutet på veckan var det bara Junior och två andra barn där.
Bekymrade mig för farsan som är i riskgrupp, och hade uppmanat honom att hålla sig i pannrummet så kunde vi väl ses igen till midsommar kanske. Juniors händer som var torra som fnöske efter allt tvättande. Coronan låg som en blöt filt över hela tillvaron.
 
Jag hade ingen aning om hur länge jobben skulle räcka, eller om de inbokade kunderna hade fått kalla fötter och ville dra sig ur tills vidare. I så fall var det illa. Jag tänkte att jag kanske skulle ta ett CSN-lån och studera till undersköterska, då måste ju framtiden vara säkrad i alla fall. Men det föll ju på sin egen orimlighet då vårdyrket antagligen är den sista bransch jag skulle söka mig till. Kanske man får börja sälja av sina toarullar till högstbjudande på Tradera istället.
 
 
Jag snappade förresten upp att jänkarna också har slut på toapapper och har börjat åka till Mexiko för att köpa upp deras lager, vilket har skapat en riktig skitstämning vid gränsen. Helt plötsligt är det väl mexikanerna själva som vill bygga klart muren för att stoppa inflödet av nödställda amerikaner. Världen är upp och ner.
Men det där är nog ett övergående problem snart. Kaffebönderna i Colombia sitter tydligen i tvångskarantän nu och kan inte komma ut och skörda bönorna, så inom kort har vi kaffebrist i världen. Och om inte kreti och pleti får sitt morgonkaffe så kommer vi väl snart drabbas av en kollektiv massförstoppning, och vem fan behöver allt toapapper då? Ett självsanerande rövproblem. Dags att bunkra kaffe istället...
 
 
Bakluckeloppis i Tijuana?
 
 
Hade också funderingar på om man skulle slita upp hallonbuskarna och börja odla morötter och potatis istället och bli lite mera självförsörjande. Arrendera granntomten och ställa dit några grisar och höns verkade inte vara en alltför tokig idé just då. Ett par strutsar hade väl varit än mer passande. Bli månskensbonde. Kanske göra ved av de stadiga rönnarna jag har på tomten, då hade man ju dessutom sluppit allt skräp i hängrännorna. Desperationen är uppfinningens moder.
 
  
Jag fann det för gott att bland annat pausa Marcus Oscarssons nyhetsrapportering tills vidare. Jag stod inte ut med ett till BREAKING NEWS i versaler om smittans utbredning i världen. Coronan stod mig ända upp i halsen så att säga. Möjligtvis bokstavligen. Man vet ju inte. Slutade kolla och lyssna på nyheterna ett tag. Och vips så började det genast kännas bättre. Om man bara slutar rulla sig i dyngan så märker man den ju faktiskt inte speciellt mycket. Det får mina nybeställda grisar sköta förresten. Att rulla sig i dyngan alltså. Under tiden stoppar jag huvudet i sanden tills någon blåser faran över.
 
 
Snart en strutsfarm nära dig...?
 
 
Nä, måste gå och knyta mig. Känner mig lite febrig. I morgon är det jobb och dagis igen...
 
 
 
 
 
 

Coronaspaning 2

Pensionärsfesten fortsätter som om det inte fanns någon morgondag, vilket torde vara en helt korrekt analys i ordets rätta bemärkelse. Det var ett av två konstaterande jag gjort den gångna veckan och helgen.
 
 
Några turer upp till Norets handelsområde vittnar om att de (gamlingarna alltså) som borde hålla sig hemma tydligen "bara ska åka och handla lite", medan de som borde vara på sina jobb och bära upp samhället istället håller sig hemma av hänsyn till att inte i onödan sprida smittan vidare.
 
 
Den andra stora gruppen som tog mest plats i Noret är skidboxarna som jag kallar dem. Jag och Junior brukar ha en lek i bilen som går ut på att räkna skidboxar som vi möter när vi är ute och kör, men nu tröttnade han eftersom att han helt enkelt inte hann med när vi passerade MAX och McDonalds. Söndag och stugbytardag i fjällen, och Mora blir ett perfekt lunchstopp för hemvändande nollåttor som varit i Sälen och frotterat sig med andra "friska" och likasinnade på after-ski-festerna. Utanför skräpmatskedjorna dominerar skidboxarna, och när varor och pengar byter händer består dricksen av en näve virus.
 
 
Toapappers- och spaghettipsykosen verkar dock ha lugnat ner sig sedan förra veckan, och även om butikshyllorna är ganska urplockade så finns det både papper och pasta nu för den nödige. På något märkligt sätt åtminstone en illusion om att ett normaltillstånd har återinfunnit sig, trots att vi är på väg in i en brant uppförsbacke vad gäller antal smittade.
 
 
En annan sak som slagit mig de senaste två veckorna är att min världsbild angående utelunch kontra matdosa har gjort ett mentalt lappkast. Tidigare hade jag dåligt samvete varje gång jag hade varit för lat för att fixa matdosa och istället spenderat en god hundring på en utelunch, men nu när jag är ytterst motiverad att laga matdosor för att både spara pengar och för att undvika eventuella smittohärdar så får jag dåligt samvete för att jag inte stöttar de lokala näringsidkarna. Summan av ångesten är konstant.
 
Tidigare tyckte jag det var ohyfsat att inte skaka hand när man presenterar sig. Nu tycker jag att det hör till god ton att behålla händerna i fickorna och kolla åt ett annat håll, dra tån i gruset och möjligtvis nicka lite ljudlöst när man träffar nytt folk. 
 
 
Vidare så blir jag illa till mods när jag scrollar sociala medier och ser inlägg där folk umgås i grupp  eller i typ "goda vänners lag". Hur många personer kan det röra sig om i det laget undrar jag stilla för mig själv, och om folk inte har gjort någon konsekvensanalys. Världen är upp och ner. Nu blir jag glad om jag ser att någon är på bio i en för övrigt folktom salong. Tidigare fick man ångest för att ingen går på bio längre och att salongerna antagligen inom kort kommer att konka. Oavsett så får man väl snart leta fram sin gamla VHS-spelare i dessa karantäntider och spola tillbaka första "Sällskapsresan" eftersom det ändå är det närmaste man kommer att komma en utlandsresa inom överskådlig framtid. "Snowroller" kanske man dock ska skippa om man vill slippa ångestframkallande kopplingar om skidresor till Alperna.
 
 
"Tur att man är både osocial, saknar umgänge och jobbar ensam" brukar jag tänka halvt på skoj, halvt på allvar nu när myndigheterna uppmanar oss att distansiera oss från varandra. Min killgissning är ändå att det är just det som på ett naturligt sätt kommer att hjälpa oss svenskar att platta ut kurvan och att vi inte hamnar i samma situation som kindpussarländerna Italien och Spanien. Jag måste försöka tro det i alla fall. Tack vare svenskarnas ensamhet, samt ovilja att sitta nära någon på bussen är ett halmstrå att greppa tag i när viruset drar fram på sitt korståg över världen. Den sevärda filmen "The Swedish Theory of Love" är sorglig på många sätt men har ändå en lugnande effekt i dessa tider.
 
 
 Svenskarna, de mest individualistiska - och ensammaste - i världen. En hjälp i Coronatider?
 
 
 
 
Idag tänker jag extra mycket på mina systrar som båda jobbar inom vården, och säkert på ett eller annat sätt inom kort kommer att få närkontakt med ett flertal smittade.
  
 
 
 

Coronapsykos

Det är filterbubblans fel. Psykosen alltså. Det måste det fan vara. Jag minns 2009 när svininfluensan stod i full blom, då reste jag runt i Thailand och Laos under ett par månader. Det förekom överhuvudtaget ingen hysteri alls vad jag kan minnas (Möjligtvis har jag ett selektivt minne). Visst var det snack om huruvida man skulle vaccinera sig eller inte men det var också allt. Trots att svininfluensan främst drabbade 20-40-åringar såg man ingen panik, eller tomma gator där riskgruppen rörde sig. I backpackergettot Khao San Road i Bangkok var det "business as usual", fullpackat med folk, och det enda som märktes av pandemin var att det kunde stå en flaska handsprit på disken. Ett nyhetsinslag på TV härom dagen visade ett folktomt Khao San Road.
 
När vi korsade Mekongfloden mot Laos uppe vid Huay Xai så temperaturtestades visserligen resenärerna, och de som hade feber fick vackert vända tillbaka till Thailand. Ingen nekades att komma in i Laos eftersom alla var friska, och det är det som är grejen. De flesta är friska, alltså ingen anledning till masspsykos. Svininfluensan skördade cirka 280 000 liv (de flesta i Afrika och Sydostasien), men jag undrar varför psykosen och bunkringen uteblev den gången. Var det för att det faktiskt fanns ett vaccin, men som många inte tog som gjorde att den psykologiska effekten uteblev? I skrivande stund har coronan tagit 7900 (coronakartan) liv och planeten har gått fullständigt bananas. Handsprit stjäls och säljs på svarta marknaden till ockerpriser.
 
"I den enkät som med hjälp av SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomfördes med 3 000 svenskar i oktober och november 2009 uppgav hela 80 procent att de inte varit särskilt eller alls oroade av svininfluensan. Endast 16 procent kände oro för egen del och 22 procent kände oro för influensans konsekvenser för det svenska samhället."  Källa: Pandemin som kom av sig.
 
 
Handsprit anno 2009. 20 Baht flaskan...
 
 
Det var 2009 och ett oskyldigt Facebook utan algoritmer. Folk postade nonsens som vanligt som presenterades i ett kronologiskt flöde som sedan försvann, oavsett hur mycket det kommenterades. Ingen fångades in i filterbubblan och följaktligen bara fick se liknande poster som man tidigare hade interagerat med. Nu toppas flödet med Corona-poster av alla dess slag eftersom alla läser och klickar på allt som har med pandemin att göra, och fångas således in coronabubblan där resten filtreras bort. Hundratals kommentarer som bara leder till ännu mer psykos, misär och systemkollaps. Man kan nästan sakna den tiden när folk postade inlägg om att de satt på toa. Nu är det inlägg om att toapappret är slut på butikshyllorna. Skitkonstigt förresten. Lilla Edets fabrik ligger i Sverige och råvaran finns runt knuten. Toapapper får vi väl oavsett om de stänger gränserna. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt galenskapen.
 
Ju mer man scrollar sociala medier desto mer accelererar paniken. Om inte Facebook funnits så hade man läst en löpsedel kanske och sedan gått vidare och ätit en utelunch i godan ro och handlat som vanligt i sin lokala butik. Nu vandrar man runt i ett zombieland och undrar om alla är hemma och bakar bröd eftersom mjölet är slut, trots att brödhyllorna är fulla.
 
Jag tänkte stilla för mig själv att folk borde åka ut på thailändska landsbygden, typ Nong Mak Fai, och lära sig hur man går på toa utan papper, där man använder vatten och vänster näve (eftersom man äter med höger) och sedan lufttorkar röven. 
Jag hade ett snack med Hjärter Dam igår och frågade hur hennes föräldrar hade det uppe i byn nu i dessa kristider. Jodå, alla tiders, ingen fara. Hon hade precis pratat med sin mamma som hade varit in till stan och handlat på sig ett gäng toarullar bland annat. Vi skrattade högt åt detta faktum och när hon hade frågat sin mamma om Varför?, så hade hon svarat att hon inte visste men att alla andra hade ju köpt, så då gjorde hon det också. Det kallas för gruppsykologi, eller masspsykos om man så vill. Man gör som alla andra för att man inbillar sig att majoriteten har rätt. Man slutar tänka själv. Skrattet fastnar i halsen.
 
När jag senare var in på Colorama för att hämta material till jobbet och vi stod och coronasnackade lite om de tomma butikshyllorna så återberättade jag också den här historien om att folk som inte ens använder toapapper bunkrar för sämre tider så säger personalen att de faktiskt också säljer toapappersbalar men det har tydligen folk inte kommit på när de varit inne och tömt lagret på munskydd och handsprit.
Så när jag lämnar butiken och lastar in färg och spackel i firmabilen så baxar jag också in en bal med toarullar... Vad i helvete är det för galenskap jag håller på med hinner jag tänka innan jag smäller igen bakluckan. The struggle is real...
 
 
Coronarullar...
 
Men hav förtröstan. Leif GW sa igår på Brottsjournalen att den här pandemin är över efter våren när det har blivit lite varmare så stämmer det förhoppningsvis, eftersom GW alltid har rätt. En riktig landsfader att luta sig mot när det stormar som värst.
 
 
 
 

Hjärter Dam i tidningen

Jag fylldes av både värme och stolthet när jag såg att hon prydde framsidan på Falu-Kurirens helgbilaga Pralin. Det var i alla fall den första känslan.
 
Jag hade fått ett kort sms om att Juniors mamma var med i lördagens Pralin, och blev så nyfiken att jag packade ihop på jobbet och stack ner på biblioteket och frågade om de hade kvar tidningen.
 
Hana & "Lokus". Dalarnas Tidningar/Pralin 15 februari 2020
 
 
Jag visste redan att de skulle dit och göra ett reportage eftersom Hjärter Dam hade skärmdumpat konversationen med reportern och skickat till mig. Jag hade blivit oerhört glad för hennes skull. Men det var ett tag sedan, precis innan jag och Junior skulle till Thailand i november. De hade varit dit medan vi var borta, och sedan hade hon inte hört ett ljud från dem. Att det kan ta tid mellan reportage och publicering visste jag sedan tidigare då samma tidning väntade månader med att publicera reportaget om mig när jag drev hotellet på Ko Lanta.
 
 
Hana är ett taget namn och är japanska för blomning/att blomma
 
 
Eftersom jag misstänkte att det här helt hade gått henne förbi tog jag lite bilder och skickade till henne. Hon visste ingenting om att reportaget hade publicerats med bild på framsidan och allt. Jag bad den trevliga biblioteksdamen att dra kopior på sidorna när jag samtidigt malligt berättade att det där minsann var mitt barns mor.
 
 
 
  
När man själv har förstahandsinformation om något som står i en tidning så inser man hur mycket faktafel som finns i en text. Årtal och ålder och sånt är väl inte hela världen, det står t.ex. att Junior är 6 år men han hade ju nyss fyllt fem när repet gjordes. Slarvfel kanske från reportern. Det som dock gjorde mig något förbryllad var att det stod att Junior för tillfället tillbringade några veckor hos sin mormor och morfar i Thailand, men så vitt jag vet så besökte vi bara Lanta på den resan. Möjligtvis ett språkligt missförstånd, eller kanske en medveten justering av verkligheten. Ska tillägga att jag mycket väl hade kunnat tänka mig att åka själv med honom till Nong Mak Fai och hälsa på ett par dagar, men utan Hjärter Dam hade det blivit problem med språket.
 
 
 
 
 
Ibland har jag fått frågan om hon inte köpt följare men det kan jag intyga att så inte är fallet. Det gick kanske inte på en natt men jävligt fort steg följarantalet till över hundra "K" (som man säger på instagramspråk), och budfirmorna började snart köra skytteltrafik till vårat hus på Väståkersvägen. Sponsorprylar från hela världen kom varje vecka i utbyte mot 48 timmars exponering på kontot. Färgglada yogamattor i hela huset och kläder som användes kanske bara en gång. Följare runt om i världen som hörde av sig; som den där konstnären i Brasilien som målade en tavla av henne, och ett annat hängivet fan som gjorde en tatuering utifrån en annan yogabild. Det kom t.o.m. ett erbjudande från ett lyxigt spa-hotell i Costa Rica som ville att hon skulle komma dit och hålla kurser. Ta med familjen hade de sagt, och jag googlade upp stället och det såg fantastiskt ut där det låg uppe i regnskogen i bergen med utsikt mot en vulkan. Jag var glad för hennes skull och gjorde i ordning ett speciellt yogarum, som jag senare gjorde om till mitt kontor där jag nu sitter och skriver den här texten och funderar på tiden som var.
 
Det är med blandade känslor jag blickar tillbaka. Glädjen av att Hana hittade sin grej som hon brann för och som jag supportade till hundra procent, men sorgen i att jag och Junior samtidigt började leva allt mer i vår egen lilla bubbla. Instagram har en enorm sprängkraft och det är svårt att tävla mot den dopaminkick som tiotusentals likes från världens alla hörn ger för en endaste bild. Det blir som en drog. Jag skyller absolut inte separationen på grund av det, men jag är ganska säker på att den där jäkla skärmen förstör många relationer när man slutar se varann.
 
Den bestånde känslan är ändå att jag är stolt över henne, och på tisdag när mina vasaloppsgäster checkat ut ska jag åka dit och hämta hem Junior - min dopaminkick i livet - så ska jag också ge henne en kram och kopiorna från tidningen.
 
 
En vinter då vi hade snö...
 
 
  
 

Alla dessa resor

September 1972. Min allra första resa gick från Jönköpings BB hem till huset i Hestra där alla andra i familjen som redan var födda tydligen bodde. Men den resan räknas kanske inte.
 
70-tal. Ett par bilresor till Holland och Tyskland med mina föräldrar och syskon i en röd Saab V4 kombi. Och till mormor och morfar i Danmark förstås.
 
 
1975. Flytten till Mora, Dalarna. En livsavgörande resa, om än inte till utlandet.
 
Här följer en tioårsperiod i ett vakuum av dålig ekonomi där få resor gjordes, förutom några tåg- och bilresor till Danmark (pågår ännu). Men längtan fanns där hela tiden och drömmen var en charterresa till medelhavet. Jag kände ett enormt behov av att åka utomlands, och hade fått blodad tand på resor utan att ens egentligen ha varit någonstans. Det blev ett stigma. 
 
Någonstans, någongång...
 
 
Jag hade tjatat på pappa länge om en utlandsresa även om jag visste att det var lönlöst, men en dag så frågade han mig om jag ville åka till Rhodos med honom. Jag glömmer det aldrig. Tack vare att farfar hade sparat en slant som jag egentligen skulle få när jag blev myndig så kunde min resa finansieras "om jag nu verkligen ville åka". Jag kunde inte tänka mig ett bättre sätt än att använda en del av pengarna till en resa. Efter det var jag helt fast.
 
1986. Rhodos. Jag och farsan på en klassisk charterresa med Atlasresor. Minns fortfarande Hotel Aglaia i Rhodos stad nära västra stranden. Första flygresan och fortfarande en av mina bästa resor.
 
 
1988. Bryssel, Luxemburg. Skolresa i 9:an med femtio andra pubertetsstörda och Martini Bianco-törstiga femtonåringar, samt en handfull vuxna som säkert fortfarande har men av att de försökte hålla reda på oss.
 
 
1989. Cypern. Första resan utan några föräldrar. Inte ens 17 år fyllda drog jag och två barndomsvänner iväg på en partyvecka till Ayia Napa. Hur fan kunde de släppa iväg oss egentligen? Snorklingen utanför Nissi Beach är fortfarande den bästa jag upplevt.
 
 
 
1990 tog jag studenten och flyttade hemifrån och hade knappast råd att resa någonstans.
 
1991. Hamburg, Amsterdam. En vådlig roadtrip med sex kompisar i en lånad minibuss.
 
 
1992. Interrail genom bl.a. Danmark (Köpenhamn Nostalgia), Tyskland, Österrike, Italien (Italy Nostalgia), Frankrike, Spanien. Trots total dödsångest innan så kunde jag inte låta bli att dra iväg själv på denna romantiska tågluff. Jag hade läst ett reportage i Vagabond om tjurrusningen i Pamplona och var bara tvungen att åka dit. (Hamnade i intervju med SVT ).
 
 
1993. Interrail. Roskilde, Paris och Pamplona. En riktig festivalresa. Drog med min bästa kompis långe kocken till Pamplona så att han också fick känna adrenalinet pumpa under tjurrusningen. Jag höll mig dock bakom barrikaderna i fortsättningen.
 
 
1994. Singapore, Indonesien, Thailand. Första långresan till Sydostasien. Jag och brorsan (och delvis Fredde) reste under de tre heta månaderna mars, april, maj. Färja till Java, Bali, Lombok och upp till Singapore igen. Buss upp till Krabi, Phuket, Hua Hin och Bangkok. Krabi Nostalgia, Bangkok Nostalgia
 
 
 
1994. Interrail. Pamplona. San Fermin-festivalen igen och nästan en repris på resan -93. Det var VM-sommar och vi, alltså jag och långe kocken, följde slutspelet till VM-bronset ute i Europa.
 
 
1995. Interrail. Pamplona. Sista tågluffen. Jag åkte själv trots att jag var nykär på hemmaplan - och ångrade mig genast jag satt mig på tåget. Pamplona kändes färdigt efter fyra besök. Min mest onödiga resa och enda gången jag längtat hem. Besökte även Biarritz, San Sebastian, Madrid och Paris.
 
 
1996. Hongkong, Thailand. Jag och långe kocken på en sjuveckorstripp med start i HK innan överlämningen till Kina. I Thailand besöktes bl.a. Phuket, Phi Phi Island, Ko Lanta och Krabi. Phi Phi Island Nostalgia
 
 
1997. Thailand, Malaysia. Jag och kocken igen på en liknande tripp. Chiang Mai, Ko Samet, Phuket. Träffade kompisar hemifrån på Khao San Road som vi åkte till Langkawi för att träffa igen. Vidare över till Perhentian Kecil på östkusten som var ett orört paradis. 
 
 
1998. USA, Östkusten. Roadtrip med en annan barndomsvän. En vecka i NYC och en vecka på vägarna. Jag hade drömt om Manhattan sedan jag var sexton år, och fick gåshud när vi landade på JFK och såg silhuetterna av World Trade Center i fjärran. Bilturen gick genom New York, New Jersey, Washington DC, Pennsylvania mm.
 
 
1999. Spanien. Jag och långe kocken tog över en flygresa i maj till Malaga som brorsan bokat men inte kunde åka på. Sköna dagar men kallt i havet.
 
 
1999. Mexiko. Flög på kort varsel själv till Mexico City och en nattbuss hela vägen till Playa del Carmen. Kanonfint och bra mat, men min nästsämsta ensamresa. Första dagboken som hamnade på nätet på min egna sedan länge nedlagda hemsida Frallans Turnpike.
 
 
2000. USA, Västkusten. Roadtrip med tre kompisar. CART med Kenny Bräck på California Speedway. Sedan 500 mil från Los Angeles mot Las Vegas, Tonopah, spökstaden Bodie, Lake Tahoe, San Fransisco, och slutligen Highway One ner till LA igen.
 
 
2001. Kreta. Jag och fem kompisar på chartervecka. Trodde att vi var unga och hade något att komma med. Det hade vi inte. 
 
 
2001. Tyskland. Racingresa med min hotelltestarkollega till nybyggda Euro Speedway i Lausitz för att kolla på Kenny Bräck i CART-serien. En kort resumé finns inflikat i det här inlägget: Mot Berlin
 
 
2002. England. Racingresa på egen hand till London för att kolla på Bräck igen. Tävlingarna hölls på Rockingham Motor Speedway i Corby. 
 
 
2002/03. Tanzania. Hittills enda resan till Afrika. Åkte själv efter mycket tvekan, men det skulle bli en av de bästa resor jag gjort. Zanzibar och safari till Mt Meru, Lake Manyara och Ngorongorokratern. Julafton på Paje Beach och nyårsafton i Dar es Salaam med nyfunna vänner.
Vid det här laget hade jag börjat skriva på Resdagboken.
 
 
2003. Portugal. Tog bilen till Arlanda en svintidig sommarmorgon och kollade avgångar. Fastnade för Lissabon och köpte en biljett på plats. Boka flygbiljett på nätet gjorde man inte på den tiden. Hittade en riktig favoritstrand vid namn Praya do Guincho.
 
 
2004. Thailand, Malaysia. Återvände till Asien efter sju års uppehåll. Reste en månad med tjejen som kunde tala med hästar. Började med Ko Chang som var relativt nytt resmål då. Paradisvackert på norra WSB. Vidare till Phuket och Khao Lak men lämnade ett par veckor innan tsunamin. Avslutade resan i Kuala Lumpur.
 
 
2005. Höll mig hemma i hästhagen.
 
2006. Thailand. Uppbrott och första soloresan till Asien. Tvekade länge. Flackade rastlöst runt. Bangkok, Ko Samui, Phuket, Phi Phi och så slutligen Ko Lanta där jag fick sinnesro. Resan skulle också vara startskottet på allt som skulle hända och förändra allt de följande åren.
 
 
2007/08 Finland, Ryssland, Mongoliet, Kina, Sydkorea, Japan, Thailand, Malaysia, Singapore, Filippinerna, Vietnam. Hade sagt upp mig i Norge och tog bl.a. Transsibiriska järnvägen hela vägen genom vodkabältet till Japan tillsammans med femton andra personer. Sedan vidare på enkelbiljetter utan egentliga mål. Reste delvis ensam, med syskon, med tjej, med kompis/ar. Var borta ett halvår och avslutade i megastaden Shanghai. Hela resan finns nertecknad på Resdagboken.
 
 
2008. Thailand. Återvände till Ko Lanta igen. Mötte upp Skånepågen igen som jag lärt känna på Nature Beach året innan, och som jag därefter höll sällskap med till Filipinnerna.
 
 
2009. New York City. Fyra dagar i världsmetropolen. Skulle åka med syrran men hon bangade i sista stund så jag drog själv. Storstäder är förresten optimala att besöka på egen hand. Promenerade mig igenom hela Manhattan. Massa bilder och videosnuttar men dessvärre ingen dagbok.
 
 
2009. Thailand, Laos. Förutom Lanta så var det dags att prova ett nytt land. Via nattåg till Chiang Mai och vidare nordöst till Huay Xai så blev det rispråm nedför Mekongfloden till vackra Luang Prabang bl.a. Firade jul med nygamla reskompisar på Lanta. Första hotelltestet på Millennium Hilton i Bangkok, och första resan som dokumenterades på den här bloggen.
 
 
2010. Thailand. Fick loss en ledig vecka mitt i sommaren och tänkte egentligen prova ett nytt land, men biljetterna till Bangkok i juni var oförskämt billiga och resulterade i ett besök på Lanta i lågsäsong. Ko Lanta Low Season
 
 
2010/11. Hongkong, Thailand, Malayisa, Japan. Asia Mega City Deluxe Tour kom den här sexveckorsresan att kallas med besök i Hongkong, Kuala Lumpur, Tokyo och så Bangkok så klart. Ja förutom några veckor på Lanta också då jag träffade Flickan på kullen.
 
 
2011. Thailand. Hade inte varit hemma mer än några veckor när jag bara fick lov att åka tillbaka för att träffa henne igen. Enda gången jag tagit en flygstol i en charterkärra direkt till Krabi. 
 
 
2011/12. Thailand. Arrenderade Lanta Nature House och lekte hotelldirektör på Klong Nin under en hel säsong. En fantastisk erfarenhet och något jag är väldigt stolt över. Mora Tidning
 
 
2012. Kambodja. Sitter egentligen ihop med säsongen på Lanta då jag avslutade med att hälsa på vänner hemifrån som jobbade i Phnom Penh. Killing Fields och S-21 Toul Sleng besöktes bl.a.
 
 
2012/13. Thailand. En tremånaderstripp till Thailand då jag levde gott på vinsten från hotellsäsongen året innan. Träffade Hjärter Dam och vi förlovade oss efter bara tre veckor. Låter helt otroligt idag när jag tänker på det, men tack vare det har jag världens goaste femåring vid min sida idag. Besökte BKK, Ko Lanta, Ko Lipe, Ko Larn och Amphawa.
 
 
2013. Thailand. I regnmånaden september åkte vi gemensamt till Thailand på en öppen ettårsbiljett för att söka uppehållstillstånd för Hjärter Dam. Vi hade ingen aning om hur länge vi skulle bli borta men allt var klart på rekordtid. Efter fem veckor så återvände vi till Dalarna igen. BKK, Nong Mak Fai, Ko Samet, Ban Phe. Resident Visa
 
 
2014. Thailand. Jag kallar den gravidresan. En tur i mars innan magen blev för stor. En sväng till Lanta först och sedan hem till byn Nong Mak Fai, och med avslut i Bangkok i sedvanlig ordning.
 
 
2014. Danmark, Tyskland, Holland, Frankrike. En spontan roadtrip ner på kontinenten. Egentligen överhopad av jobb och renoveringen av nyköpta huset, men jag behövde ett break. Så en morgon packade vi bilen och drog söderut mitt i EM-sommaren. Passerade Eiffeltornet med volvon innan vi vände hemåt igen.
 
 
2015. Thailand. Februari. Första resan med Junior som då bara var fem månader. Lanta, Nong Mak Fai och Bangkok.
 
 
2015. Danmark, Tyskland. Juniors första roadtrip. Vi hamnade i både Sylt och Skagen.
 
 
2015. Thailand. En kort novemberresa till Bangkok och Nong Mak Fai då abstinensen efter familjen och papayasallad blev för stor. Enda thairesan utan att besöka någon beach.
 
 
2016. Thailand. Summer in siam. Vi åkte tre veckor på sommarlovet. Provade ett nytt ställe och hamnade i Cha-Am som har bättre väder än Lanta i juli. Även Bangkok och Nong Mak Fai.
 
 
2017. Thailand. Vi stack från Mora mitt i Vasaloppshysterin, och tog den vanliga vändan via Bangkok och Lanta, men skippade hembyn den här gången.
 
 
2017. Thailand. Startade på Lanta men firade julen i Nong Mak Fai och Bangkok. Skulle bli sista resan vi gjorde tillsammans, men det visste jag inte då.
 
 
2018. Danmark. Valborgshelgen. Kanske en av de viktigaste resor jag gjort. Jag befann mig på den totala botten i mitt livs livskris och hade nog inte överlevt om jag inte tagit Junior med mig till min moster i Danmark för att hämta andan några dagar.
 
 
2018. Thailand. Jag och Junior åkte själva till Bangkok och Lanta. Egentligen ville jag se något nytt ställe, antingen i Thailand eller ett helt annat land, men ville ha ett säkert kort som jag kände till och där det fanns folk som jag känner, om något skulle hända.
 
 
2019. Danmark, Tyskland, Schweiz, Italien. Spontan roadtrip ner mot kontinenten. Legoland och Alperna. Tält och hotell. Jag och Junior. Roadtrip Europa -19
 
 
2019. Thailand. Lugnt på jobbet så jag och Junior bokade och stack samma dag. Tankade D-vitamin i tio dagar på Lanta och sedan hem igen.
 
 
Ja det var inte mycket mer än så. Hoppas det blir lika många resor till.
 
2020. Roadtrip Siljan runt i nya familjebilen...?
 
Chevelle Malibu 1965
 
 
Fortsättning följer...
 
 
 
 

Kycklingbloggen behind the scenes

Hade det inte varit för att jag skar av pulsådern den där sommarkvällen för tio år sedan år hade det nog inte blivit någon blogg. En nyslipad morakniv som kastats och studsat tillbaka som en projektil rakt in bakom fotknölen resulterade i en blodfontän och ambulans till Falu lasarett. Blev ordinerad vila och foten i högläge, och där med laptopen i hängmattan på balkongen så växte idén om en blogg fram.
 
 
10 år, 351 inlägg och 3001 bilder senare finns bara ett ärr kvar på foten, men bloggen sparkar vidare om än i lite ojämn takt. Egentligen var namnet Taste like chicken mitt andrahandsval (jag vet att det ska vara "Tastes.." men det uttalas ju aldrig på thai-engelska..), men Same same but different som jag egentligen ville döpa bloggen till var redan upptaget som domän. Med facit i hand blev det ändå bättre tycker jag. Båda fraserna är ju klassiska uttryck i bl.a. Thailand för att hantera olika situationer.
 
 
"Tastes like chicken" is a declaration used when trying to describe the flavor of an unusual food. The expression has been used so often in popular culture that it has become a cliché. As a result, the phrase is also sometimes used to provide incongruous humor, by being used to describe foods or situations where it has no real relevance.
 
 
 
 
Efterhand upptäckte jag att bloggen skulle bli något mer än bara några reseberättelser. Det finns något kreativt och meditativt med att skriva och formulera meningar, men även i något slags terapisyfte, eller som en pysventil när det blir för rörigt i skallen. Att sätta sig och skriva är också ett sätt att stänga av vardagen för en stund då man går in i sin egen bubbla, ungefär som att bli helt uppslukad av en bra bok då man glömmer tid och rum, med skillnaden att jag skriver istället för att läsa.
 
 
Statistiken och kommentarerna. Även det här är ett bränsle och fyller något slags bekräftelsebehov, samt utsöndring av dopamin. I takt med att sociala medier och smarta telefoner tar över allt mer ser dock bilden något annorlunda ut. I början kom det fler kommentarer på själva bloggen, men numera kommer de alltid på facebook om jag delar ett inlägg där. Statistiken visar också om man läst i mobilvyn eller i webvyn, där mobilvyn idag är helt dominerande. Lite synd kan jag tycka då webvyn är mer lättnavigerad och layouten funkar bättre med både bilder och text. Hur vyn ser ut i en padda har jag dock ingen aning om.
 
 
Mobilvy kontra webvy...
 
 
 
När bloggen ligger i dvala så får den kanske bara femtio besök om dagen, men vad som är förvånande är att om jag delar ett inlägg på fejan så är det alltid mellan 100 och 200 personer/vänner som klickar in sig på länken. Förvånande i den bemärkelsen att så många ens bemödar sig med att orka läsa, i en tid av okynnesaktigt snabbscrollande i ett konstant flöde av total nonsens. Vem fan orkar klicka på en länk liksom?
Mest klickade/lästa/kommenterade förra året var dock inlägget Like Brother , tätt följt av Like Mother. Året innan var det Shangri-La in my mind - alltså alla inlägg med lite djupare tankar. Det tredje mest lästa var det betydligt lättsammare inlägget Turistens klagan
 
Populäraste kategorin är Topplista Bangkok Hotell med ständigt återkommande läsare som tydligen vill ha personliga recensioner av testade hotell i den stora mangon. På andra plats kommer kategorin med Recept.
 
Mest googlade över tid är inlägget Trubbel i Thailand (2011), samt Diplomatdottern på Bangkok Hilton (2012) som stadigt syns i statistiken.
 
Jag har för övrigt stuvat om lite och utökat till fler kategorier där bl.a. inläggen Hem till byn (2013-2017) har fått en egen kategori.
 
Vidare visar statistiken var läsarna befinner sig, uppdelat i städer, län/regioner och länder, så man kan t.ex. se precis hur många i Mora, Västergötland, Florida eller Thailand som besökt bloggen.
 
Fina kommentarer från okända är alltid lite speciella, som när de skriver att de hittat bloggen av en slump och fastnat och marathonläst alla inlägg tillbaka till starten. En egoboost så klart, precis som 2013 när bloggen blev nominerad till bästa asienblogg (slutade trea), ett erkännande och en fjäder i hatten för en självutnämnd högstadiepoet som varken kan spela hockey eller gitarr.
 
Ja det har hänt mycket de senaste tio åren med resor och upplevelser i olika konstellationer. Nu har jag ju hunnit med några ensamresor med Junior också - som är ett fantastiskt resesällskap har jag kommit på. Det passar mitt sinnelag extra bra, bara han och jag vilket betyder lugn och ro. Jag planerar redan nästa resa med honom och drömmen är en roadtrip i Amerika, men det är möjligt att vi väntar något år.
 
 
Drömmen om Amerika...
 
 
  

Far & son på Lanta 2019

Återigen hade vi hamnat på Lanta. Jag och Junior på resa igen. Inför den här resan hade jag inga som helst betänkligheter om att åka ensam med honom så långt. Vi hade ju redan provat ett år tidigare och även hunnit göra vår roadtrip till Schweiz i somras. Jag var vid det här laget helt trygg med att åka själv med honom. Ingen oro inför flygresan eller procedurerna på flygplatsen. Junior hade dessutom blivit ett år äldre och allt mer självgående på flera områden.
 
Med en begränsad budget och tidsrymd så skippade vi också Bangkok den här gången, något som annars får tusenbahtingarna att flyga iväg fortare än en Changkapsyl. Vi slapp också kostnaden för inrikesflyget till Krabi eftersom det var lika billigt att boka en genomgående biljett direkt dit som att bara boka Bangkok tur och retur som vi alltid annars gör. 
 
 
Klong Nin Beach, november -19.
 
 
Jag hade ju tänkt att vi skulle hålla oss hemma den här vintern då mitt garageprojekt gräver lika djupa hål i plånboken som i marken utanför huset. Men det uppstod ett läge och då drog vi iväg på en kortis, tio nätter på plats i Thailand och sedan hem igen. Tänkte jag skulle redovisa kostnaderna längre ner.
 
Vi kom snart in i en fin dagsrytm. Vaknar vid sjudraget då vi tar vespan till korsningen i Klong Nin där vi köper billig thaifrukost. Sticky rice med rostad lök, friterad kyckling och så en påse med de där friterade thaimunkarna - pa thong ko - som kostar typ 2 baht styck. Allt för 80 baht för både mig och Junior, och då har vi också kvar lite till förmiddagen. Eget presskaffe hemifrån och en tetrajuice från Seven så har man en perfekt frulle på balkongen.
 
 
 
 
 
Det här en av dagens bästa stunder innan det blir för varmt. Man tar en snus efter maten och sitter och chillar någon timme med skärmen eller boken, ja jag lyckades faktiskt läsa en halv bok på resan vilket var en välkommen skräll. Vid niotiden går vi ner till poolen där vi badar ett par tre timmar inklusive glasspaus i skuggan. Att bada med Junior nu när han fyllt fem var något helt annat än ett år tidigare. Han utvecklades snabbt i poolen de här dagarna och han tog sina första riktiga simtag. Det funkar bra med mutor för att motivera ett barn att utföra olika uppgifter märkte jag, som att hoppa i från kanten och simma till andra sidan till exempel, eller att dyka efter föremål på botten.
 
 
 
 "Hoppa i och simma hit så får du en glass!"
 
 
Vid tolv när det börjar hetta för mycket drar vi oss tillbaka till bungen för att äta det sista från frullen och softa ett par timmar medan jag funderar på vart vi ska inmundiga lunchen. Då drar jag på Junior den thailändska skyddsmunderingen, alltså långbyxor, riktiga skor och hjälm, och tar vespan till någon favoritrestaurang i närheten, helst Kantiang Restaurant på Klong Hin. Där frossar vi deras läckerheter och sköljer ner med mangoshake i lugn och ro. Ibland drar vi upp till Saladan om vi har något ärende dit, men då åker vi taxi dit, och tuktuk hem. Jag skulle aldrig drömma om att köra vespa i den trafiken med Junior, men söderut är det lugnare.
 
 
 
 "Fill her up khop khun krap..."
 
 
Efter den sena lunchen är det dags för poolen igen och här plaskar vi runt tills solen börjar gå ner. Bad i havet har det tyvärr blivit minimalt med. De första dagarna var det ändå för stora vågor och starka underströmmar för att det skulle kännas tryggt med Junior. Men några dopp blev det i alla fall.
 
 
Klong Nin Beach, november 2019
 
 
Efter mörkrets inbrott så är det dusch och lite chill på balkongen en stund. Beroende på hur hungriga vi är så går vi antingen på restaurang eller åker och köper något lättare vid Seven. Inte förrän sista kvällen valde vi faktiskt att äta på vår egen resort, alltså Natures restaurang. Maten där är alldeles för slätstruken och turistanpassad tycker jag, men jag tog en hot plate som åtminstone var en höjdare förr. Träffade också ett par Morabor där som jag kände, vi tog bordet bredvid så att jag också fick lite vuxet socialt umgänge. Det är ytterst sällan jag får tid till det. Vi tog en Chang ihop och surrade ett par timmar medan Junior lekte på stranden med sina thaikompisar. Det blev ett fint avslut på våran resa för den här gången.
 
 
Caught on camera... Nature Beach Resort, Klong Nin Beach. Ko Lanta. Foto: T Hamberg.
 
 
Om jag ska summera den här resan med några ord då. Jag är glad att vi gjorde den så klart, det är ett fantastiskt privilegium att få resa ensam med sitt barn. Jag har ju gjort några turer nu, både korta och långa. Man blir så ihopsvetsade och Junior får känna att han har all fokus och uppmärksamhet. Han litar på mig fullt ut och berättar alltid om sina känslor och tankar. Särskilt på kvällen när vi släckt lampan och det är dags att sova ligger vi alltid och pratar en stund, precis som hemma. Det är då han brukar öppna sig som mest. Saknaden efter farmor som är i himlen, eller jobbiga frågor om varför mamma flyttade egentligen. Det är så svårt att förklara för honom, jag väger orden på guldvåg. Men också kärleksfulla tankar, om Ellen på dagis som han är kär i, eller om hur mycket han tycker om mig. Han kan vara oerhört uttrycksfull och välformulerad ibland, som en kväll innan vi somnade så kramade han mig och sa:
"Godnatt mitt regnbågshjärta, vi ses i drömmarnas värld..."
Det var så poetiskt att jag nästan blev lite tårögd.
 
 
Drömmarnas värld...
 
 
Kostnaderna då?
 
2 x Flygbiljetter med Thai Airways. Arlanda - Krabi: 12000:-
Connect Hotel (600:-) + Parkering (500:-): 1100:-
Transfer Krabi - Lanta ToR 2 x 2000 thb: 1200:-
Bungalow Nature Beach 10 nätter x 800 thb: ca 2700:-
Hyra motorcykel 7 dagar x 200 thb: ca 500:-
Fasta kostnader =17500 SEK
 
Fickpengar, alltså mat, dricka, glass, taxi och lite shopping. Inga utflykter med båt eller annat har vi gjort: 7000 SEK. Det blir ju 700 om dagen, delat på två personer. Så för 350 kronor, eller drygt en tusenbahting per skalle så klarar man sig.
 
Så totalt 24500 spänn gick kalaset lös på. Men då har jag inte räknat med resan till Arlanda och kostnaderna där, så det blir väl ytterligare en tusenlapp.
 
Jämfört med våran roadtrip till Schweiz i somras under lika många dagar blev det alltså i princip lika dyrt att åka till Thailand, men med skillnaden att flygbiljetten drar upp summan där, men billigare levnadskostnad, och vice versa i Europa. Ja, det behövdes kanske ingen Einstein för att räkna ut det.. 
 
 
See you next time...
 
  
 

Fler restaurangtips på Lanta

Anutama heter restaurangen som uppstod ur spillrorna från Cook Kai. Den är byggd i nästan samma stil men är betydligt mindre, och ligger på en armlängds avstånd (se bild) från originalrestaurangen (som numera alltså heter Nai-Hua). Anutama är också namnet på nya ägaren som även har kiosken bredvid Nature House. Hon har anställt kocken och ett par servitriser från Cook Kai och jag provade så klart en spicy beef salad för att se om den höll måttet. Nötkött är ju en svår nöt att knäcka i Thailand. Thaibiffen är sällan någon höjdare, och restauranger med självaktning importerar sin biff från Australien eller Nya Zeeland. Anutama verkar hålla sig med thaibiffen. För övrigt perfekt balanserad spicy salad, men mindre portion än originalvarianten. Junior beställde chicken nugget som var av industrisorten men ätbar. Personalen goa och trevliga, och trots att stället är nytt och vi var där i november så var det välbesökt, vilket är ett gott betyg, särskilt med tanke på att det är beläget på uppsidan av vägen på Klong Nin.
 
 
 
 
-----
 
 
Harrys Sunset Beach Bar är också nytt för i år. Det här stället hette tidigare Sunset Bungalow och drevs av min kompis som nu sålt det till andra trevliga svenskar som bytt koncept. Här kan man få en saftig hamburgare och annat västerländskt, samt thaikrubb. Junior åt goda pannkakor från barnmenyn. Personligen tycker jag att de har ett toppenläge direkt på Klong Nin-stranden där man kan äta med sand mellan tårna. Lite av den thailändska drömmen med bambumöbler och kulörta lyktor i träden. Väldigt mysigt. Bra service och inte lång väntan på maten. Kom hit om du suktar efter lite ordentligt farangkäk. Nyrenoverade bungalows för den som behöver.
 
 
 
 
-----
 
 
French Bakery på Klong Nin har varit igång ett par år. Även den ligger på uppsidan av vägen. Namnet kanske är lite missvisande då det snarare är en restaurang än ett bageri. En tegelkonstruktion som inte sett så inbjudande ut, men väl inne tyckte jag att det var rätt så trevligt faktiskt. Det som lockade hit oss en kväll var deras vedugnseldade pizza, och vi blev inte besvikna. Den håller hög klass och toppar nog de pizzor jag provat på ön. Här finns biljard- och pingisbord också. Trevlig och serviceinriktad personal.
 
 
 
-----
 
Diamond Cliff är en restaurang som hänger högt på en klippa strax söder om Klong Nin. Med egen trappa/stege ner till vackra Diamond Cliff Beach (som den numera kallas) så blir det ett naturligt lunchställe för dem som besöker stranden och orkar klättra upp och ner. Jag har varit här ett flertal gånger under åren, men i ärlighetens namn så är det mest utsikten som lockar. Maten är helt okej men inte mer. Senaste besöket så beställde vi röd curry och chicken satay och vi kunde nog ha önskat mer av den smakupplevelsen. Menyn är rätt så diger så det finns mycket att välja på. Rätt så mycket personal av blandad karaktär, både amitiösa och ointresserade. 
 
 
 
-----
 
View Point, eller vad den nu heter ligger efter krönet på väg mot Old Town om man kommer från Klong Nin. Det finns två restauramger där, och det här är den första, eller översta om man så vill. Jag har varit här en gång förut och tyckte att det var dags att prova igen då vi var mycket nöjda den gången. Restaurangen har en fin utsikt österut och det fläktar skönt på höjden. Trevlig personal och inte så lång väntan på maten. Återigen blev vi mycket belåtna och jag skulle nog påstå att den här restaurangen är en av bättre på ön. Vi åt spicy seafood salad, beef in thai sauce och chicken satay med vitlöksbröd som kom på köpet. Allt sköljdes ner med mangoshake i vanlig ordning.
 
 
 
 
 -----
 
Lanta Seafood i Saladan har jag skrivit tidigare om i det här inlägget. Nu är det några år sedan jag var där men vi tog tillfället i akt en tidig kväll nu i november. Till min förvåning var vi faktiskt helt själva i den stora restaurangen när vi anlände. Vi tog så klart ett bord närmast vattnet och beställde in lite godsaker. Allt var gott men inte som jag minns det från förr, kanske har de sjangserat lite eller bara lite försäsongströtta. Hel fisk, musslor och chicken nuggets där allt var godkänt men inte på topp. En fin apelsinshake sköljde vi ner anrättningen med. Jag kan ändå rekommendera det här stället, de är duktiga på att tipsa om tillbehör till fisk och skaldjur.
 
 
 
 
-----
 
Baifern är ju min nya favorit i Saladan sedan ett par år, och det fick bli två besök där på senaste resan. Jag har aldrig blivit missnöjd och beställer alltid mer än vad man orkar äta upp. Vegetariska vårrullar, röd curry, fried chicken, och crispy pork som börjar bli en favorit för mig, men hittar det alltså bara på buddhistiska ställen av naturliga skäl. Även en spicy seafood salad som är bra här, men de hade gärna kunnat skippa den där oidentifierade prylen som ligger uppe till vänster på tallriken. Baifern är också omnämnt i det här inlägget men är värt att lyftas igen.
 
 
  
 
 
-----
 
Sist men inte minst så ska jag avsluta med min absoluta favorit på ön, Kantiang Restaurang som har ett eget inlägg här om man vill ha mer info. 
 
Ko Lantas absolut bästa spicy seafood salad. Kantiang Restaurang, Klong Hin
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tre favoriter i graven

Med bestörtning konstaterade jag att Cook Kai hade tagit ner skylten och sålt restaurangen till någon annan. Cook Kai, själva urmodern till spicy beef salad (enligt mig) fanns inte längre. Stadigt hade den stora bamburestaurangen legat där ett stenkast från Nature Beach, sedan åtminstone min första resa till Klong Nin 2006. En epok hade gått i graven.
 
Uppgifterna sa att det var ägarna till Sri Lanta som tagit över stället. Jag tänkte bojkotta först, men nyfikenheten tog över, så näst sista kvällen provade vi pliktskyldigt restaurangen - som numera heter Nai-Hua - och då naturligtvis en spicy beef salad. En besvikelse; Seg thaibiff och alldeles för mycket lök. Junior fick en fried rice sausage som var en katastrof med gammal korv. Han fick kväljningar, och jag både smakade och klagade, och slapp faktiskt betala den. Jag tackade för den fina gesten, och tänkte att det var nog första gången det hänt i Thailand. 
 
I skrivande stund har dock stället 13/13 toppbetyg på Tripadvisor. Antingen fake eller så hade vi bara otur när vi var där. Restaurangen var inte heller lika mysig längre. Massa inredning var borta och det kändes lite kalt när vi var där (Nov -19).
 
Det sas att även Cook Kai på Long Beach var sålt, men där satt åtminstone skylten kvar uppe såg jag när vi passerade. Den byggdes i samma stil och öppnade för bara ett par år sedan, men jag har aldrig provat den.
 
 
Nai-Hua, f.d Cook Kai. Notera Kinatecknen som blir allt vanligare på skyltarna i Thailand.
 
 
 
Den goda nyheten var att det uppstått en ny restaurang - Anutama - alldeles bredvid, ur spillrorna från Cook Kai, men det ska jag ta upp i ett annat inlägg. Jag känner ägaren mycket väl.
 
Övriga restaurangtips på Klong Nin
 
 
---
 
 
Den andra restaurangen som gått i graven är min absoluta favorit i Old Town, nämligen Cee Side, även kallad Sri Side eller Sea Side, beroende på vilken skylt eller meny man läser. Det var ett sådant där vattenhål som man lätt missar om man inte vet exakt var man ska gå in, och förra året när vi passerade på hojen trodde jag bara att jag missat skylten. Precis som då åt vi nu på den nästan lika bra Apsara istället. Väl där förhörde jag mig om Cee Side's öde och personalen berättade att ägaren hade klappat igen restaurangen och flyttat till Bangkok. En tråkig nyhet då jag har många fina minnen från Cee Side.
 
 
 
 
---
 
 
Den tredje restaurangen som gått i graven är Café Europa i Krabi Town. Det här blev jag varse dagen för vår hemresa då vi drog in till stan för ett mobilrelaterat ärende; Junior hade dagen innan spräckt skärmen på sin spelmobil och det skulle enligt uppgift gå att fixa på Tesco Lotus i närheten av flygplatsen, men när jag visade upp Sonytelefonen så skrattade de bara åt mig och förklarade att Sony var nästan helt utraderat i Thailand. 
Det här betydde att vi hade några timmar att slå ihjäl innan kvällsflyget skulle ta oss vidare hemåt. Jag bad den bussige taxichaffisen som väntat på oss att köra oss in till Krabi Town där jag lotsade fram honom till gränden där Café Europa ligger. Jag tänkte att där kan vi sitta och slappa tills det är dags att ge sig ut till världens tråkigaste flygplats. Det här har alltid varit ett naturligt stopp på hemvägen när man tröttnat på thaimaten.
 
Till min fasa så inser jag att stället är igenbommat. Vi klev dock ur och samlade kraft på en närliggande thaisylta där vi intog resans sista mangoshake och blev informerade att det var två år sedan de stängde. Ja, allt har sin tid och jag inser att det är cirka tjugo år sedan jag besökte Café Europa första gången.
 
 
 
Café Europa, permanent stängt... 
 
 
Det kommer ett inlägg inom kort med andra restaurangtips på Lanta och ett i Krabi Town.
 

Nature House - 8 år senare

Guldet blev till sand... Varje gång jag går förbi "mitt" gamla hotell Nature House så brukar jag tänka så. För den oinsatte så pratar jag om hotellet som jag arrenderade för åtta år sedan.
 
En morgon träffade jag på min gamle nemesis, tillika fru nummer två till ägaren av nämnda hotell. Allt gammal groll är naturligtvis glömt då jag inte är långsint överhuvudtaget. Jag frågade hur affärerna gick och om hon hade fullbokat och andra liknande frågor på samma tema. Hon erkände utan vidare omsvep att det gick lite trögt just nu och att rummen startade på 320 baht för walk-in (360 thb hos booking). Jag höll på att ramla baklänges. Trehundratjugo baht!? Det kunde inte vara möjligt. Eller jo, vid närmare eftertanke så var det kanske det.
 
 
Lanta Nature House, anno 2019 
 
 
Av de tolv rummen så var endast tre uthyrda. Visst, jag vet att det kan vara lite dåligt i början av säsongen men priserna borde ligga runt en tusing i mitten av november. I skrivande stund överväger jag fortfarande att flytta dit från Nature Beach där vi nu bor. Det är inget fel på rummen; de är stora, har tre bäddar, AC, kylskåp, varmvatten och balkong, samt barfotaavstånd till beachen.
 
 
 
 
Ett riktigt klipp alltså, är man tre personer som delar så blir det ju cirka 35 svenska riksdaler per skalle. Jag blev nyfiken och frågade runt lite om situationen. Min nemesis sa till och med själv att det berodde på dåliga recensioner på Bookings sida. Någon annan berättade att de hade under 1,0 i betyg (av 10 möjliga) . Nature Beach ligger på över 8 i betyg. Recensionerna hos Booking var så dåliga att de (Nature House) helt enkelt valde att stänga ner sidan och starta en ny som kom upp för bara någon vecka sedan. På Tripadvisor så tragglar de runt i mittenträsket i kategorin B&B/Vandrarhem.
 
För mig är det ta mig fan en gåta att man inte klarar av att sälja en produkt som är bra. Hade Nature House varit ett skitställe så hade jag förstått prisnivån, men det är ett bra ställe, i alla fall på papperet. Jag har naturligtvis följt recensionerna genom åren på Tripadvisor och det har varit mycket klagomål på saker som egentlgen inte är svårt att fixa. Typ att gäster har beställt städning av rummet som inte blivit utfört, dålig servicenivå över lag, avsaknad av sittmöbler på balkongen osv. Jag tror ändå till syvende och sist att ett första bra bemötande är den främsta orsaken till bra recensioner. Man har fem, tio sekunder på sig att sätta in rätt känsla hos gästen.
 
Jag är inte förvånad, men heller inte skadeglad, utan vill egentligen bara tipsa om Klong Nins kanske mest prisvärda boende just nu. Jag gjorde en prisjämförelse på några av Bookings boenden längs stranden, kolla in kartan nedan bara. 
 
 
 
 
Som jämförelse kan jag nämna att jag snittade 1300 baht för rummen under högsäsong och 1800 för peak season - alltså jullovet - och hade fullbokat från november till slutet av mars den säsongen 2011/12.
 
Jag var dit och hälsade på en sväng igår kväll, då var både fru nummer ett och två där. Fru nummer ett verkade ta den dåliga beläggningen med ro. Ja, hon basar ju över Blue Andaman på Klong Khong också, och där rullar pengarna nog in eftersom jag tydligt kunde se dollartecknen i ögonen på henne när jag frågade om sakernas tillstånd på den resorten. Fru nummer två verkade betydligt mer bekymrad då hon ska ha huvudansvaret för Nature House. Deras man, och ägare av hotellet, tillika äldsta brorsan i Nature-familjen verkar rätt så nöjd med tillvaron. Han går mest runt och ler och har även taxirörelse, och det är alltid han som kommer och hämtar oss på flygplatsen i Krabi. Nej nu börjar det här likna en släktkrönika så jag slutar nog här, men som sagt, vill man ha ett bra rum till ett riktigt vrakpris så kan jag rekommendera att bo här på Lanta Nature House. 
 
 
2 x naturliga fruar...
 
 
Bonusbild.
 
Naturlig manager 2011 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Flight plan(e)

Jag drog handen snabbt genom badrumshyllan, och det som ramlade ner i neccesären fick följa med. Resten av packningen gick till på ungefär liknande sätt. I micron paniktinade jag älgfärs så att vi kunde få i oss något innan vi drog mot Arlanda. I tvättmaskin låg favoritkläderna och snurrade runt. Det var bara att glömma att få med sig dem. Men de måste dock hängas innan avfärd.
 
Fredag och hämtning på dagis, ja just då hade jag ingen aning om att vi bara timmar senare skulle ut och resa. Ett oplanerat stopp i jobbschemat hade uppstått och jag insåg att det helt plötsligt fanns en möjlighet att dra från novembermörkret. Två riskabla parametrar som kan resultera i det som nu faktiskt skedde.
 
 
 
 
Jag hade mest för skojs skull klickat mig in och kollat på olika resor, och insett att det var billigare att åka till Thailand än till Kanarieöarna. De välkända signalerna i skallen kickade in och jag kände hur köpklorna grep tag i mig. Tankarna snurrade, jag hade sagt till mig själv och alla att det blir ingen långresa i vinter, men nu var jag fast. Ändå inte så enkelt som förr. Jag var tvungen att stämma av med åtminstone tre personer innan jag klickade på bekräfta köp.
 
Jag låste dock resan först genom att klicka Boka. Ett meddelande dök upp på skärmen att jag hade 30 minuter på mig att slutföra köpet. Nu var det bråttom att få klartecken från alla håll. Snabbt svar från uppdragsgivaren att luckan faktiskt fanns. Tokringde till Hjärter Dam som inte svarade. Inaktiv på messenger. Var hon på jobbet skulle det bli problem. Minuterna på skärmen tickade ner alldeles för fort. Jag sökte samma resa en gång till för att vinna tid, men den hade redan gått upp över femtonhundra spänn. Under tiden pratade jag med den tredje parten i målet, men hon sa att jag borde åka om jag nu hade chansen. Hon var bra.
Nu hade jag tio minuter på mig innan resan skulle gå förlorad. Plötsligt ser jag aktivitet på messenger. Ringer upp direkt och Hjärter Dam svarar. Hon hade sövt Lokus. Jag förklarar mig kort och tydligt, att jag har ledigt och vill ta med Junior till Thailand i cirka tio dagar. Efter tre långa sekunder av betänketid så säger hon att det går bra, då får Dylan komma dit en sväng i vinter. Jag är så jäkla tacksam att hon alltid är tillmötesgående. Jag tror det är karma, jag har aldrig varit otrevlig mot henne, vare sig före, under eller efter skilsmässan.
 
Jag klickar på Bekräfta köp innan vi ens lägger på. Genomför betalningen och ropar till Junior att nu drar vi till Thailand. Packar, lagar mat, gör matsäck, hänger tvätt, slår av vedpannan och igång den förbannade elpatronen som dränerar hushållskassan. Packar mera, glömmer hälften, säger till Junior att plocka ur åttiofem bilar ur sin väska, han blir sur och ska stanna hemma fast han redan har satt på sig skorna. Jag trycker en älgburgare i näven på honom för att höja blodsockret. Han blir glad igen och packar om femton bilar och sin kusins rosa diamant, samt sina simglasögon och den rosa elefanten som han fick av en okänd gammal dam vid bagagebandet förra året.
 
Det sista jag gör innan vi låser och sticker till firman och hämtar Volvon är att boka Connect Hotel Arlanda. Det är bättre att stressa i kväll istället för i morgon bitti. Flyget med Thai Air går halvtvå nästa dag.
 
 
 
 
Vi lämnar Mora kvart i sju på kvällen, och inte förrän vi närmar oss Rättvik kommer jag ner i varv. Årets först snö har ramlat ner från himlen under hela dagen. Vi åker genom mörker och snörök. Det är snudd på surrealistiskt. Junior har redan somnat i baksätet. Två känslor drabbar mig. Saknad och egoism. Jag hanterar detta faktum en stund. Häller upp en kopp kaffe och byter snus utan att stanna under färden. Vid Gävle Bro är det dock stopp. Vi hamnar bakom en salt- och plogbil som tar upp båda körfälten. Alldeles för sent kommer vi fram till hotellet, men vi kan sova ut åtminstone.
 
 
 
 
Ungefär ett dygn senare är vi framme på Lanta. Jag har inte sovit en blund på flyget. Junior höll igång i sju timmar innan han slocknade i mitt knä, men jag kan aldrig sova oavsett.
 
Jag siktade på Cook Kai och en spicy beef salad med tillhörande Chang, men stället var till min bestörtning sålt till någon annan. Vilket antiklimax. Men jag tyckte Junior summerade det bra ändå.
 
"Tänk att vi faktiskt är i Thailand nu pappa, det sa liksom bara Poff så var vi framme.."
 
 
 

Eurotrip dag 10 - Summering & Kostnader

Efter en lugn och stadig frukost var det bara den sista etappen kvar, den tråkiga transportsträckan hem genom ett Sverige som är alldeles för långt. Drygt 70 mil på kända vägar som är allt annat än inspirerande. Junior frågade om vi inte kunde åka till ett nytt ställe, och var inte alls redo att åka hem än. Men när vi på kvällen äntligen körde in i Mora ropade han ändå -Tjohoo, och gjorde segertecken. Ja, jag också. 
 
 
Frukost för resande. Radisson Blu Hotel Lund. 
 
 
Så var det värt allting då? På ett sätt är ju alla resor värda. En chartervecka hade ju så klart gett mer vila, men kanske inte så mycket intryck. Det positiva med roadtrip är friheten som bilen ger, man kan vara spontan och välja nya vägar, ta nya beslut efter humör och väder. Och tack vare att vi hade kanonväder i Schweiz så var det ju så klart värt det. Det negativa är att man förlorar värdefull tid på att faktiskt förflytta sig, och det är ju uttröttande att sitta och köra så långt. Att ligga efter Autobahn i timmar utan att landskapet ändrar sig är knappast upplyftande, men så fort man väljer småvägarna så får man nya upplevelser.
 
 
Att resa som ensam vuxen med ett barn har både sina fördelar och nackdelar. Fördelen är att det blir minimalt med meningskiljaktigheter. Man tar själv de stora besluten och styr över budgeten, och så lyssnar man på barnets behov och önskemål, så hittar man en balans där. Åtminstone i vårat fall, och Junior får hela tiden min fulla uppmärksamhet. Man är tillsammans 24 timmar om dygnet vilket är fantastiskt för att bygga en pappa-son-relation. (Visst, vi är tillsammans mycket hemma också då han spenderar mest tid med mig, men vardagen med jobb och dagis och måsten gör att man kanske inte riktigt har den tiden).
Det negativa är att man är mer utsatt om något händer, och man måste vara på helspänn hela tiden när man rör sig bland folk. Jag lämnade egentligen aldrig Junior utan uppsikt, inte ens om jag bara skulle springa in på macken och betala en tankning. Om han sov så bar jag med honom in. Jag var livrädd att någon skulle kidnappa honom om jag lämnade honom ensam i bilen. Vidare har man ju ingen att byta av körningen med eller dela kostnader med. Hjärnan arbetar på högvarv från morgon till kväll.
 
 
"Country road, take me home..."
 
 
Kostnaderna då? Jag brukar egentligen aldrig räkna ihop vad resor landar på, man blir bara bedrövad hur dyrt allting blev, men den här gången gjorde jag det av ren nyfikenhet för att jämföra lite med de svindyra flygbiljetterna (om man ska boka på kort varsel) inom Europa under juli månad.
 
Hela kalaset landade i runda slängar på 25 000 spänn. Över budget, men jag hade plockat ut mina sista pappadagar inför den här semestern så vi hade en liten buffert att röra oss med.
Jag har avrundat till närmaste hundring och delat upp det i fasta och lösa kostnader.
 
Fasta kostnader: 13000:-
 
Diesel. ca 4500:- (470 mil åkte vi totalt)
Hotell. 4900:- (V8 Hotel 1700:-, Pestana 2 x 1000:-, Radisson 1200:-)
Camping. 1500:- (Danmark 300:-, Tyskland 2 x 400:-, Schweiz 2 x 200:-)
Tåg Chur - Tirano ToR. 1000:- (Junior åkte gratis)
Broavgifter. 1100:- (Öresund, Stora Bält)
 
Lösa kostnader: 12000:-
 
Det här innefattar all mat, parkering, inträden (Legoland och Berlin Zoo), linbana, kollektivtrafik samt gränshandel (öl 700:-) med mera. Shoppa gjorde vi knappt, förutom en legoask och en tröja på Legoland. Vi snittade väl en glass om dagen, men aldrig godis. Oftast åt vi ute, budgetlunch och bättre på kvällarna.
Utslaget så blir det ca 1250:- /person och dag - allt inkluderat - vilket får anses rimligt med en så svag skräpvaluta som kronan är idag.
 
 
Vi hade en fantastisk resa, men frågan är om jag skulle göra om det. Troligtvis inte, mest för att det blir för långa transportsträckor innan det börjar hända något intressant. Höjdpunkten var ju Schweiz som jag gärna återvänder till, men då med flyg för att hyra bil på plats, eller ännu hellre köpa ett tågpass som gäller inom landet.
Vad gäller Legoland så är jag tveksam om det nu är åkattraktioner som man är ute efter, då kan man hellre välja Grönan eller Liseberg. En fyraåring struntar ju i om en tre meter hög dinosarie är uppbyggd av tiotusentals legobitar, och vad Junior anbelangar hade de lika gärna kunnat blåsa upp en heliumballong istället. Ungefär samma wow-faktor...
 
Största belöningen fick jag dock efter vi kommit hem. Vi hade gått och lagt oss och skulle precis somna när Junior lägger armarna runt halsen på mig, kramar mig hårt och viskar i mitt öra:
 
"TACK för hela semestern pappa.."
 
 

RSS 2.0