Bangkok countdown

Sista veckans alla stresspåslag gjorde att jag morgonen för avfärd låg nere för räkning. Där huttrande, yr och illamående hopkrupen i fosterställning under täcket var jag helt övertygad om att det inte skulle bli någon resa. Utmattad av sömnbrist, snusabstinens, VAB, jobbstress, tandläkarens dom om juniors infekterade tand och allt mer därtill hade gjort mig till en ambivalent och lättirriterad krutdurk med kort tålamod. Jag hade fem timmar på mig att packa det sista, elda, fakturera, och göra mig klar för avfärd mot Arlanda, och jag fattade inte hur fan det skulle gå till. Det dunkade i huvudet och jag försökte komma på vad som var fel. Mental stress? Utmattningssyndrom? I så fall var det allvarligt. Efter en stund kom jag på att det snarare påminde om uttorkning. Jag hade drabbats av det en gång tidigare för några år sedan. Dagen innan hade jag glömt att dricka. Bara kaffe hela dagen, till frukost och som måltidsdryck, och på kvällen toppade jag det med att dricka en öl för att liksom fira att det äntligen var semester. Knappast det bästa alternativet för att balansera vätskenivån i kroppen.
 
Jag stapplade svimfärdig upp och blandade en dubbel resorb och gömde mig under täcket någon timme till. Det positiva var att junior verkade må bättre, och tack vare att han och jag hade sovit över hos farsan i mitt gamla pojkrum natten innan hade gjort att åtminstone Hjärter Dam hade fått sova ut ordentligt en natt för att hämta kraft inför flygresan. Vi hade båda den förra mardrömsresan med Emirates med bytet i Dubai kvar i minnet och ville inte ha en repris på den upplevelsen. Är det någonting som gör oss alla till monster så är det bristen på sömn.
 
Så sakteliga började jag återhämta mig. Huvudvärken bestod men illamåendet var åtminstone borta när vi satt oss i bilen och började den långa resan från Dalarna till Bangkok. Väl på Arlanda hade jag börjat känna mig som en vanlig människa igen och tyckte nog att det var på sin plats att både ta ett glas skumpa och börja snusa igen, och när väl nikotinet letat sig ut i blodomloppet så var det som om änglarna självt hade nedstigit från himlen och gett mig kraft och luft under mina egna vingar. Junior hade pratat hela dagen om att "flyga planet" och hans glädje visste inga gränser när vi klev ombord. Både flygresan och bytet i Dubai gick så smidigt att vi blev förvånade. Junior på gott humör hela vägen och jag lyckades också sova på båda flygen. Vi tog priority lane på Suvarnabhumi och var snabbt igenom och fick taxi direkt. Lördagkväll betyder lugnt i trafiken, så vi var snabbt framme på vårat hotell Radisson Blu Plaza på Sukhumvit. Jag hade bokat Grand premier room vilket betyder speed check-in och bagaget direkt. Hjärter Dam drog snabbt ut och inhandlade påsar med street food, och Junior dansade loss och firade att vi äntligen var framme. 
 
Vi klarade det!
 
 

Silom & Sathorn for Dummies

Den fjärde Bangkok-guiden för dummies täcker in Silom och Sathorn Road, samt lite av Chao Phraya River.
Det här området har egentligen aldrig varit någon favorit och jag har inte hängt här speciellt mycket, men det finns ändå några höjdpunkter här har jag upptäckt. Sathorn Road som kanske inte innehåller så mycket gatuliv har jag avhandlat lite mer ingående i inlägget Sathorn Road - Chong Nonsi från 2016. Största och högsta sevärdheten här numera är väl Thailands högsta byggnad MahaNakhon, och ett annat känt landmärke är det väldiga Banyan Tree med takbaren Vertigo. Är man ute efter en free flow cocktail sunday brunch så ska man satsa på eleganta W Hotel.
 
 
 
Från Vertigo rakt västerut mot MahaNakhon 
 
 
Betydligt mer promenadvänlig är Silom Road, som bara ett par kvarter norrut löper parallellt med Sathorn som båda mynnar ut i varsitt hörn av Bangkoks gröna lunga Lumpini Park. Siloms stolthet och stadens kanske mest kända hotell Lebua at State Tower tornar upp sig i västra änden, och ger från takbaren Sirocco en magnifik utsikt över floden. Bangkok har egentligen inte så många promenadvänliga gator, det är ofta trångt och belamrat med saker som inte har där att göra, men Silom har riktigt breda trottoarer och massor av små butiker och restauranger. Sedan militären - på gott och ont - har rensat upp i staden på gatuförsäljare så är det numera faktiskt ganska framkomligt på flera ställen. Det negativa är att det är svårare att hitta street food, något som har varit Bangkoks signum tidigare. Runt BTS Sala Daeng är det rätt så rörigt och där finns också en shoppinggalleria även om den inte är i närheten av giganterna på Sukhumvit. Vad gäller lämpligheten och framkomligheten med barn och barnvagn i Bangkok så är det en annan sak. Länkar längre ned.
 
 
 
 
Gult: Mysiga kvarter med caféer, gatumat och billiga hotell. Mer info: Sathorn Road - Chong Nonsi (inlägg)
 
Grönt: MahaNakhon (inlägg) 314 meter skrytbygge.
 
Lila: Health Land. (hemsida) Stort välrennomerat Spa med massage och skönhetsbehandlingar.
 
Orange: Bangkoks kanske mest ökända "nöjesdistrikt" Patpong, en dekadent freak show med ladyboys och allt annat möjligt, men också en helt vanlig night market med billiga kopior och sånt tjafs som turister brukar köpa.
 
Brun: Två av Bangkoks flashigaste och dyraste takbarer. En drink startar på ca 600 thb. Sirocco (inlägg) på Lebua och Vertigo (inlägg) på Banyan Tree.
 
 
Banyan Tree, art deco på Sathorn.
 
Blått: Två rekommenderade restauranger som inte nämnts tidigare. Den ena är Baan Somtum (TA) som ligger undangömt i kvarteret bakom Mode Sathorn (BTS Surasak). Här serveras huvudsakligen som tam, alltså nationalrätten papaya sallad, i olika former. Riktigt populärt trots läget. 
Den andra, Baan Khanitha (TA) ligger längre upp på Sathorn på gångavstånd från klustret med lyxhotell i närheten. Riktigt bra thaimat och högt rankat på Tripadvisor.
 
  
Baan Somtum, och Baan Khanitha x 2
 
Ljusgrön: Asiatique som är en ganska ny, lite tillrättalagd men trevlig attraktion med restauranger och pariserhjul.
 
 
 
Rosa: Norrut från BTS Saphan Taksin går flodbåten Chao Phraya River Express. Kolla så att det blir rätt båt, den billiga som thaiarna använder, då det finns andra likadana för turisterna som är dyrare men med färre stopp.
Söderut går det gratisbåtar till Asiatique och de lyxhotell som ligger längs med floden.
 
Rött: Testade hotell i området. Listade efter betyg.
 
Lebua at State Tower Populäraste lyxhotellet i Bangkok. 
The Sukhothai Riktigt lyxhotell med atmosfär. En av mina favoriter. 
AVANI Riverside Nytt hotell med makalös utsikt från poolen på taket. 
Millenium Hilton Bangkoks bästa frukostupplevelse med utsikt över floden. 
Mode Sathorn Prisvärt med störtsköna sängar. BTS Surasak.
Eastin Grand Hotel Ett favorithotell. Bra service och riktigt barnvänligt. Direktaccess till BTS Surasak.
FuramaXclusive Sathorn Lite gammalt men billigt mitt i de mysiga Chong Nonsi-kvarteren.
Silom Village Inn (TA) Pittoreskt inbäddat läge på Silom. Ca 800 thb för ett standardrum. Ingen skriven recension, men jag hamnade här av en slump för tio år sedan när jag råkat springa på Karina-med-K i Tokyo och vi dessutom skulle med samma flyg till Bangkok nästa dag. Hon hade bokat rum så jag hängde på och fick ta det enda som fanns kvar, ett superior för ca 1200 thb.
 
 
 
Större karta. 
 
Relaterade inlägg:
Sathorn Road - Chong Nonsi 
Med barn i Bangkok
Med barnvagn i Bangkok
 
 

Nana & Asok for Dummies

När man har växt ur batikskjortan och ryggsäcken på Khao San Road kanske man vill byta miljö och prova nöjesdistriktet Nana/Asok, där Soi 11 vid BTS Nana får räknas som epicentrum och den livligaste gatan. Här finns massor av restauranger, hotell och klubbar. Här samlas turister, expats, affärsfolk och Hi-So thai med gott om slantar, men kanske inte så mycket barnfamiljer eftersom det är alldeles för rörigt här. Hotellen på elvan är också något billigare än runt Siam-området. Vid Soi 12-14, ungefär halvvägs mot BTS Asok hittar man Koreatown och Times Square där det finns ett kluster med restauranger och annat.
 
 
Sukhumvit Soi 11 
 
 
Med makalösa skills i Paint har jag gjort den här oslagbara översiktskartan, nästan som en analog papperskarta som heller inte går att klicka på. Men hav förtröstan, längre ned finns både en större variant, och en interaktiv karta.
 
 
 
 
Svart: Terminal 21. Ett ganska nytt och intressant shoppingcenter i nio våningar med olika teman på varje plan; Karibien, Rom, Paris, Tokyo, London, Istanbul, San Francisco i två plan med restauranger, och på översta våningen finns en rad olika biografer. Direktaccess från BTS Asok, som också knyter samman med tunnelbanan MRT Sukhumvit.
 
 
Rött: Testade hotell i området, länkar längre ned. På Soi 11 är det som sagt livligast och nära till allt, men det är åtminstone inte lyhört från gatan om man väljer att bo här. Rakt ned från "elvan" ligger Soi 8 som är lite lugnare och långt ifrån lika trafikerad. Vissa av parallellgatorna, som Soi 15 till exempel, har några prisvärda hotell men är för övrigt helt stendött på kvällarna. 
 
Rosa: Stable Lodge. Dansk restaurang på Soi 8 med fantastiskt smörgåsbord på helgerna, men anledningen att jag nämner stället är för att man kan köpa riktigt snus här. Priset ligger runt 400 thb dosan som svennar välvilligt betalar. Rum finns också.
 
 
Brun: Above Eleven (inlägg). Trendig takbar på hotellet Fraser Suites längst upp på Soi 11.
 
Gul: "Hästskon" på Soi 11 som tyvärr står inför en rivning. Här låg klassiska vattenhålet Cheap Charlies (inlägg).
 
Orange: No-Go Zone för känsliga. Här frodas Thailands skamfilade rykte.
 
Lila: Health Land. Stort och känt Spa med massage och andra skönhetsbehandlingar.
 
 
Blå: Svenska Ambassaden. När du får problem.
 
 
Testade hotell i området. Listade efter betyg.
 
Okura Prestige Topphotell med hängpool vid BTS Phloen Chit.
Aloft Bangkok Modernt hotell med sköna sängar på Soi 11.
The Continent Hotell med atmosfär och gångavstånd till Terminal 21
The Landmark Gammal klassiker för svenska företag bredvid ambassaden.
Adelphi Suites Prisvärt hotell på Soi 8.
Four Points by Sheraton Fina rum. Avslappnad takbar med pool. Soi 15.
Salil Hotel Soi 11 Prisvärt och nytt, men lyhört.
Grande Centre Point Terminal 21 Alkoholfritt hotell med direktaccess till shoppingcentret.
The Fusion Suites Litet charmigt hotell mittemot Health Land.
S15 Sukhumvit Hotel Bra läge på Sukhumvit/Soi 15.
Dream Bangkok Sköna sängar i blått ljus på Soi 15.
Salil Hotel Soi 8 Lugnt läge en bit ner på Soi 8.
Le Fenix Kom hit för takbaren. Inte för hotellet. Soi 11
Bangkok Hiptique Billigt hotell långt upp på Soi 13.
 
(Sofitel Sukhumvit. Testas under mellandagarna)
 
 
Större karta. 1000 px
 
 
 
 
 
Sidan kan komma att uppdateras...
 
 

Siam for Dummies

Siam får väl räknas som det mest centrala området i Bangkok. Här finns de flesta stora shoppinggallerior och en hel del lyxhotell. Har man fobi för stora folksamlingar så ska man nog undvika det här området, i synnerhet under rusningen. Här ser man inte mycket av det gamla Bangkok utan det påminner om vilken modern storstad som helst. På BTS Siam byter man också mellan de båda skytrain-linjerna.
 
 
 
 
I galleriorna finns mängder med matställen och det är främsta orsaken till att vi brukar bo i de här krokarna nuförtiden. På Central World finns också en kids floor som passar barn i alla åldrar, och efter att junior kom till världen har vi uteslutande bott i det här området och på Sathorn Road. Det är också ganska tätt mellan BTS-stationerna så man behöver sällan gå längre sträckor, vilket är en nog så viktig aspekt då man blir genomsvettig av bara små ansträngningar i världens hetaste huvudstad.
 
 
 
 
 
 
Svart: Flashiga gallerior. Inringat t.v. Siam Discovery, Siam Center och Siam Paragon. Här finns allt, och förutom shopping och mat så hittar man även Sea Life Bangkok Ocean World i bottenplanet på Paragon.
Inringat t.h. Centrala Bangkoks största galleria Central World, så stort att man ofta går vilse. Här finns också hockeyrink och snygga takbaren Red Sky (länk längre ned) som är betydligt mer avslappnad och prisvärd än stadens mest kända takbar Sirocco.
 
 
Orange: Siam Square som egentligen inte är ett torg utan flera kvarter med små butiker och allt annat tjafs som finns i en stad. Om man verkligen vill bo mitt i smeten så finns hotellet Novotel här som verkar ha skaplig standard. Förutom massa thairestauranger och kedjor så kan man få sig en hamburgare som kostar mer än den smakar på Hard Rock Café också. 
 
Gul: MBK Center, svenne banan-favoriten och stället alla shoppar på inför hemresan. Här finns både äkta varor och billiga kopior. Kläder, skor och elektronik,och så klart en food court, bowlingbana och mer därtill. Har man en trasig telefon är det hit man går för att fixa. Ett hotell, Pathumwan Princess finns inrymt i södra delen och passar alla shopaholics som inte vill förflytta sig för långt mellan shoppingrundorna. Direktaccess från BTS National Stadium.
 
 
 
Grön: Siam Family Dental Clinic. Den lilla ringen till höger om MBK, där finns en bra tandläkare som jag besökt vid tre tillfällen. Priserna cirka en femtedel mot Sverige. Mer info i det här inlägget Tandläkare i Bangkok.
 
 
Lila: Kanalbåt och genväg till Khao San Road. Det innefattar också en svettig promenad sista biten. Ta sikte på skyltarna mot Jim Thompson House (som för övrigt är sevärt) så kan man hoppa på båten i närheten. En kul grej om inte annat.
 
 
Blå: Promenad eller BTS mot Sukhumvit, som egentligen är samma gata men byter namn ungefär vid Nana, och fortsätter faktiskt hela vägen till Kambodja.
 
Röd: Här hittar man flashiga hotell, och området i stora röda ringen är det faktiskt ganska lugnt trots närheten till hysterin kring Siam. Det är perfekt att bo här med barn då man kan ta små promenader på tvärgatorna, men ändå ha gångavstånd till Central World där vi ofta äter. Jag tycker att det här området kanske är Bangkoks bästa då man också når båda BTS-linjerna med en kort promenad. BTS Ratchadamri för Silom Line, och BTS Chit Lom för Sukhumvit Line.
 
Testade hotell över och runt hela kartområdet representerade nedan. Listade efter betyg.
 
Anantara Siam Etta på totala topplistan.
Hansar Bangkok Ett av mina absoluta favorithotell i Bangkok.
Hotel Muse Antagligen snyggaste dekoren och Bangkoks skönaste sängar.
Renaissance Bangkok Ratchaprasong Hotel Bäst på servicen. Bra läge.
Centara Grand at Central World Takbaren Red Sky och hiss ner till Central World. Bästa poolen.
Courtyard by Marriot Bangkok Prisvärt hotell med Chang på fat.
Urbana Langsuan Högt med takpool. Stora rum men opersonligt hotell.
 
Utanför kartan.
Baiyoke Sky Hotel Thailands högsta men överskattat.
VIE Hotel Ett av Bangkoks mest prisvärda lyxhotell. BTS Ratchathewi.
The Sukosol Perfekt läge bredvid Airport Link och BTS Phaya Thai.
 
Större karta
 
  
 
 
Sidan kan komma att uppdateras...

Khao San Road for Dummies

Med anledning av en väns förestående resa till Bangkok gjorde jag ett antal lättnavigerade kartor över de olika stadsdelarna som jag mailade över till henne. Och eftersom jag besitter sådana oerhörda skills i Paint så förutsätter jag att fler är intresserade att ta del av dessa små miniguider till Änglarnas stad. Först ut är Khao San Road, själva urmodern till allt resande i hela Sydostasien, och har du inte varit här så har du inte rest alls.
Miniguiderna kommer att postas i nya kategorin Bangkok for Dummies.
 
 
Khao San Road  (2010)
  
 
Khao San Road, eller Banglamphu som området kallas är alltså backpacker-ghettot där alla budgetresenärer brukar hamna. Det är Bangkoks billigaste område vad gäller hostel, tvättservice och annat som berör målgruppen, men det är också här de flesta naiva resenärer blir blåsta av tuktuk-förarna som lockar med billiga rundturer. Tar man taxi härifrån så använd taxameter, det blir alltid billigare än uppgjort pris. Vill man träffa andra resenärer är det här man ska bo, och perfekt för den som söker reskamrat för vidare färd i Thailand.
Är man dessutom intresserad av tempel så bor man bäst i det här området, där man har gångavstånd till Grand Palace till exempel.
 
 
 
 
Röd: Khao San Road. En freak show och backpackergatan nummer Ett i Bangkok. Det var här allt en gång började. Party hela natten, så undvik att bo här om du vill ha lugn och ro. Förvandlas till gågata på kvällen.
Jag bodde här senast 2009 på då nybyggda Dang Derm som vid tillfället tog 800 thb för ett enkelrum, men man kan bo betydligt billigare än så.
 
 
 
Rosa: Rambuttri Alley: Här finns också hostel och restauranger men är något lugnare.
 
Svart: Soi Rambuttri: En betydligt mysigare gata med ett lite bättre läge om man vill ha nära till floden/flodbåten. Brukar rekommendera att bo här då man kan sova och äta utan att behöva ha en rock-konsert som granne.
 
 
Grön: Dyrare och bättre boende vid floden. Riva Surya är finast och ligger runt 20:e plats på TA
Navalai är något billigare och ligger precis där flodbåten lägger till. Hotellet testat 2012. 
Navalai River Resort
 
Gul: Flodbåten Chao Phraya River Express. Ett perfekt och svinbilligt sätt att ta sig ner mot  Chinatown och centralare delar av Bangkok, även om det är en omväg. Man slipper åtminstone trafiken. Vid piren Saphan Taksin så når man BTS/skytrain.
 
 
Orange: Promenadavstånd till Grand Palace, Bangkoks största tempelområde.
 
 
Lila: En stunds promenad för att nå Klong Saen Saep där man kan ta en genväg med kanalbåten till MBK. Kliv av vid Jim Thompson House.
 
 
  
Att ta sig till Banglamphu från flygplatsen gör man billigast med direktbussen som stannar i någon av ändarna på Khao San Road. Kostar max en svensk tjuga. Taxi en hundring och helt klart värt det om man är mer än en i sällskapet.
 
 
 
 
 
Relaterade länkar:
 
Khao San Road - Nu och Då (2010) Mer om Dang Derm.
 
Bangkok Nostalgia (2012) Om första besöket -94.
  
 
 
Större karta
 
 
 
 
 
 
 
Sidan kan komma att uppdateras...

Julafton i Bangkok

Trots min nyutvecklade fobi mot att boka flygbiljetter på nätet kunde jag inte hålla mig till måndagen då den analoga resebyrån öppnar. Efter att ha kollat på resor runt höstlovet som visade sig vara orimligt dyra, så gjorde jag för skojs skull en sökning på december och fann till min förvåning riktiga klipperbjudanden som gjorde att handsvetten tilltog markant. Det här gick inte att bortse ifrån. Billigast hittade jag med Aeroflot för 12 500:- för hela sällskapet, alltså jag själv, Hjärter Dam och Mini-Godzilla. Men kunde ryssen vara något att hänga i julgran? Jag var tveksam. Eftersom fobin ändå stoppade mig från en nätbokning så tog jag istället junior i vagnen och stegade ner till den lokala resebyrån, bara för att konstatera att de inte längre håller lördagsöppet. Fick väl lugna mig ett par dagar och tänka över det här med ryssarna.
 
 
Två solar? Nu fattar man ju varför det är så jävla varmt i Bangkok... 
 
 
Men nu hade jag fått blodad tand och provade en annan söksida och hittade biljetter med Emirates för ca 15 000:-, och som naturligtvis gav mig hjärtklappning. Det här var för bra för att bara släppa, och kunde absolut inte vänta till måndagen, så jag klickade mig vidare till Odenresor samtidigt som jag ropade ut i luften till mina tilltänkta reskamrater; "Jag har hittat något!". Med darrig hand och ökad puls började jag fylla i uppgifterna, då fobin grundar sig i tidigare slarv när jag bokat på nätet, det har handlat om missade mellannamn (något de sket i på Arlanda) och fel födelsedatum på junior (hann precis se det innan jag bekräftade betalningen den gången).
 
Med stor koncentration och noggrannhet tryckte jag in bokstäverna när allt plötsligt slocknade på kontoret. Jag hade inte märkt att Mini-Godzilla ljudlöst krupit in under skrivbordet och nu stängt av strömbrytaren på skarvdosan i någon form av protest.
"Näääeej!" skrek jag på inandning och stirrade på monstret under bordet, men han svarade bara med lugn blick,
"Vi måste åka flygplan nu pappa"
"Ja, men jag försöker ju boka ett nu för bövulen.."
"Tåg också..."
 
Efter att ha startat om datorn och förpassat monstret till övervåningen och mutat med thailändska riskakor draperade i karamell, samt ett dussin avsnitt med Oddbods på YouTube, så kunde jag hitta samma biljett igen och efter ett otal extrakontroller på namn och datum slutföra bokningen i lugn och ro. Så gott det nu gick med darrig hand.
 
 
Beach 2017 
 
 
Men det ska bli skönt att komma iväg igen. Junior förstår allt mer och pratar ofta om bada poolen, och åka flygplan. Jag har med jämna mellanrum uppdaterat hans minnen genom att visa bilder och videor från förra resan. Framför allt blir det skönt för Hjärter Dam att få komma hem igen, att "få balans i livet " som hon säger, andas Thailand och träffa familjen. Hennes föräldrar längtar enormt efter sitt barnbarn. 
 
 
 
 
Jag själv kunde resten av söndagen återigen ägna mig åt min svinbilliga hobby, åtminstone om ser till årsbasis, att leta och boka lämpligt lyxhotell i Bangkok. Jag var väldigt nära att boka femstjärniga Akyra Thonglor som verkade ha väldigt rimliga priser, men såg i sista stund att det pågår renoveringar där för tillfället. Istället blev det Radisson Blu Plaza på Sukhumvit, mellan BTS Asok och Phrom Phong. Så vi startar där tre nätter innan vi antingen drar till beachen eller om det nu blir hembyn Nong Mak Fai. Vilken beach det blir vet vi inte än. Ko Chang kanske, eller Lanta igen. Skulle fan inte förvåna mig.
 
 
 
 
Det blir nästan tre veckors resa med flyg hem på menlösa barnens dag, den 28:e december. Första julen i Thailand på fem år alltså, exakt lika länge sedan som jag träffade Hjärter Dam där. Men det återstår att se om själva julafton kommer att tillbringas i Bangkok eller någon annastans. Att det blir en varm jul i år är dock ställt utom rimligt tvivel.
 
Nu får vi bara hoppas att Nordkorea och Amerika håller sams så att det inte blir något spektakel i världen.
 
 
 
 
 
 

Hotellbluffen - del 3

Jag stör mig allt mer på bokningjättarnas bluffkampanjer där det utlovas stora rabatter. Varje vecka kommer nyhetsbrev om diverse kampanjer och superreor från Hotels och Booking där jag är medlem. Agoda är en annan jätte som antagligen har samma upplägg.
 
Jag har klickat mig fram och tagit skärmdumpar på detta enastående erbjudande för att se hur det verkligen förhåller sig.
 
 
 
 
Den här gången har jag synat Hotels senaste rea som bl.a. har med resorten Pakasai i Ao Nang i sin kampanj.
 
 
 
 
 
Provbokningen jag gjorde gäller 1 November 2017. Påståendet om upp till 55% rabatt är en direkt lögn, och i mina ögon falsk marknadsföring och föremål för granskning.
 
 
 
 
Här gäller det tydligen att passa på...
 
 
Här nedan syns det som kan uppfattas som den enastående superrabatten, men som egentligen ligger ganska nära det korrekta priset. Det överstrukna (påhittade) priset förstärker så klart illusionen om att man här kan göra ett riktigt klipp.
 
Jag har valt att omvandla priset till Baht för att enklare kunna jämföra priserna med Pakasai's egna hemsida
 
 
 
För ordningens skull har jag gjort jämförelser på resortens enklaste respektive lyxigaste rum, både som inloggad medlem och icke registrerad bokare på Hotels, samt på resortens egna hemsida. Det finns några intressanta prisskillnader, dock ej några utlovade 50-55 % vilket hela den här Sverker Olofsson-spaningen handlar om.
 
 
Superior Grand Room. Enklaste rummet inklusive frukost.
 
Billigast blir det som inloggad medlem hos Hotels. 1890 THB.
 
 
 
Pakasai hemsida. 2100 THB.
 
 
Icke registrerad hos Hotels. 2520 THB.
 
 
Som bäst får man alltså 10% rabatt som medlem jämfört med att boka direkt hos Pakasai.
 
 
 
Om man nu jämför priserna på det lyxigaste rummet så kan man notera en markant skillnad om väljer att boka direkt med Pakasai.
 
Grand Ocean Chalet Suite. Inklusive frukost.
 
Billigast. Pakasai hemsida. 4750 THB.
 
 
Inloggad medlem hos Hotels. 5850 THB.
Här blir det alltså ca 23% dyrare.
 
 
Icke registrerad hos Hotels. 7800 THB. 
Och här ca 64% dyrare jämfört med att boka direkt med hemsidan. Värt att notera är även det överstrukna priset på 13 000 THB, en påhittad summa som alltså ligger nästan tre gånger högre än det egentliga priset.
 
 
Så konklusionen av allt detta är att:
 
1. Superreorna existerar egentligen inte.
 
2. Jämför alltid priserna med hotellens egna hemsidor.
 
3. Det lönar sig trots allt ibland att vara medlem hon någon av bokningsjättarna då man kan ta del av rabattkoder (oftast 10%), och som i Hotel's fall att man samlar tio hotellnätter så får man en frinatt baserat på ett snittpris från de tio senast bokade, men dock bara på de bokningar man gjort utan att använda en rabattkod.
Bokningssidornas starkaste kort är väl annars att det är så lätt att boka om man är medlem. Alla personuppgifter ligger där redan så det är bara att logga in, välja hotell och betala, så har man bekräftelsen på mail direkt.
  
4. Det kan absolut vara en fördel att boka direkt genom hotellen, i synnerhet om man stannar flera nätter, då man kan få ta del av vissa förmåner som t.ex hämtning på flygplats, gratis tvätt eller spa-behandlingar osv. Eventuellt också fria uppgraderingar när man väl är på plats om det bokade rummet inte är färdigstädat.
 
 
 
Relaterade länkar:
Hotellbluffen - del 1
Hotellbluffen - del 2 
  
 
En sak till. Ibland ser man att folk ondgör sig över bokningssidorna när det skiter sig, vilket oftast är fel. Om det är fullbelagt eller om man inte får det rum man bokat eller vad det nu kan handla om som skapar gråt och tandagnisslan så är det nästan alltid HOTELLET som klantat sig och inte bokningssidan. Samma omvänt, om man råkar få en svit fast man bokat budgetrummet så är det hotellets förtjänst och inte bokningssidans...
 
 

Fjärilseffekten

Om det inte hade regnat den där dagen...
 
Det här är en fristående fortsättning på förra inlägget
 
 
 
 
Jag hittade alltså mitt thailändska paradis på Klong Nin den där gången när jag gav Ko Lanta en ny chans 2006. Jag hade stannat så länge jag kunde innan det var dags att åka hem till ett novemberkallt Norden igen. Jag hade träffat trevliga människor, fiskat barracuda, druckit Chang i solnedgången och landat mentalt efter den rastlöshet som rådde i början av resan. Detta betydde inte på något sätt att jag hade planer på att återvända till Lanta igen. Det fanns alltför många nya ställen att upptäcka.
 
 
 
 
Året efter, 2007, hade jag sagt upp mig i Norge för att ge mig ut på min livs längsta resa. Åtminstone ett halvår hade jag tänkt vara borta. Via Transsibiriska järnvägen och Japan så var slutdestinationen Australien. Det var min fasta övertygelse hela tiden de tre första månaderna. Färden gick vidare ner genom Thailand och efter ha lekt charterturist i Ao Nang, Khao Lak och Phuket i tre veckor så var det dags att börja resa på riktigt igen. Som en backpacker. Som Leonardo DiCaprio i The Beach.
 
Jag begav mig till Phuket Town för att checka in på legendariska och slitna On-On Hotel som stod som inspelningsplats för DiCaprios besök på Khao San Road i början av filmen. Tyvärr var det fullbokat så jag fick hitta ett annat hostel. Där hade jag stängt in mig och läst på hela kvällen i Lonely Planet om lämpliga färdvägar ner mot Australien. Först ner till gränsen mot Malaysia och nattbuss till Singapore, och därifrån eventuellt ett flyg till Darwin där jag skulle ta det klassiska tåget The Ghan som korsar hela kontinenten på sin väg ner mot Adelaide i södra Australien. Så fick det bli. Julen skulle firas i Sydney tänkte jag mig. Släckte lampan och förberedde mig för en tidig avfärd nästa morgon. Jag hade inga planer på att ta omvägen via Lanta.
 
 
 
 
När jag vaknade morgonen efter så hade min hjärna tydligen helt ställt om. Jag minns det väldigt tydligt, hur jag slog upp ögonen och bara bestämde mig för att checka ut och ta första bästa båt till Lanta. Det var så starkt, just den ingivelsen. Sagt och gjort, jag tog en taxi till piren och landade efter några timmar på Nature Beach där jag skulle kunna stanna några dagar. Det blev ett kärt återseende med Rambo och Eat och de andra som jobbade där. Mina 30 visumdagar i Thailand skulle dock snart löpa ut och jag var tvungen att ta mig till gränsen för vidare färd mot min slutdestination.
 
Så hade det också blivit om det inte varit för en person, eller två kanske, som jag träffade där. En dag när jag gick på stranden så träffade jag Pierre som var långliggare på Nature Beach, han sa "tja" och vi fann varann direkt. Han var också ute på långresa och tyckte att jag gott kunde skippa Australien och hellre hänga på honom till Filippinerna istället. Jag var dock väldigt tveksam. Den andra personen var Emma som reste runt med sin kompis i Thailand. Hon var så jäkla rolig med sin morbida humor. Så vi fyra hängde där tillsammans tills jag var tvungen att lämna landet, och om de inte hade övertalat mig att komma tillbaka till Thailand från Penang i Malaysia där jag tillbringade några dagar så hade historien sett helt annorlunda ut. 
 
Men jag kom tillbaka, och firade julen där på Nature Beach där jag också blev övertalad att agera tomte, ett uppdrag jag tog på största allvar och gjorde en repris på två år senare med inhyrd elefant och allt. Kontentan av allt är att det var många som lärde känna vararandra där och som återkom år efter år, och jag blev en av dem. 
Jag ombestämde mig den där gången också och följde med Pierre till Filippinerna efter att vi firat nyåret i Singapore. Sex år senare stod han som best man på mitt bröllop. Australien väntar fortfarande. 
 
 
 
 
Men jag tänker ibland på just två saker som förändrade allt. Dels då året innan när jag flackade runt i Thailand och hamnade på Ko Samui, där jag nog hade stannat hela semestern om inte det ihållande regnet fått mig att kliva in på en resebyrå och boka ett flyg till Phuket istället, som förde mig vidare till Phi Phi och sedermera till Lanta som jag alltså gav en ny chans efter tio år, och dels det där beslutet jag tog på morgonen på rummet i Phuket Town året efter. Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade åkt förbi Lanta igen? Det finns så många Om Inte..., små slumpartade detaljer som får livet att ta en annan riktning, och där på Lanta finns det en hel del Om Inte som lett fram till det jag har idag.
 
 
Slumpen eller ödet?
 
 
 
Wikipedia: Fjärilseffekten 
Filmtips på temat: Sliding Doors (1998)
Boktips på temat: Slumpen är ingen tillfällighet 
 
 
För övrigt så hade jag nog inte hamnat i Japan om jag inte sett filmen Lost in Translation. Kan läsas i det här inlägget: Park Hyatt Tokyo
 
 
 

Phi Phi Island Nostalgia

Året var 1996, min andra resa till Sydostasien och Thailand. Bilderna från Phi Phi Island påminner om något som en gång var ett paradis. Massinvasionen hade ännu inte börjat, och Thailand var fortfarande lite exotiskt och knappast ett resmål för varje svenne banan-familj. Charter fanns förvisso till Phuket men på Phi Phi vad det bara backpackers med Changlinne och batikbyxor, och vi tyckte alla att vi var så coola. Om man skulle skicka vykort hem så var det härifrån eftersom det kändes som den mest avlägsna ön i Thailand.
 
 
Hamnen på Phi Phi, anno -96 
 
 
Vi anlände mitt i högsäsongen och det var ganska fullbokat i själva byn, men någon tipsade om en annan strand längre bort på ön som hette Long Beach. Den nådde man endast till fots på små stigar och över klippor, eller naturligtvis med longtail, men de gick bara när tidvattnet tillät. På Long Beach fanns endast ett par tre resorter, och första natten var vi tvungna att ta en i våra ögon onödigt lyxig bungalow för 350 baht. Helt klart över våran budget. Vi hade cirka 10 000 kr i fickpengar för 7 veckors resa och vi hade börjat i dyra Hongkong.
 
 
Lyxbungalow för en backpacker...
 
 
Nästa dag hittade vi vårat paradis allra längst bort på stranden. Det var backpacker- eller trashpackerliv i dess renaste form. Minimalt med utrymme med lite för smal säng för att dela med en kompis. Huktoalett med en slang som dusch som levererade saltvatten. Inte ens en fläkt hade vi. Men den var billig, endast 120 baht,  och låg verkligen direkt på stranden och på natten kunde man ligga och lyssna på vågorna som rullade in som i slowmotion, och känna doften av tropikerna eftersom vi lämnat dörren och fönsterluckan öppna.
 
 
Paradise Lost. Jag står och bryter mig i dörröppningen. Den observante noterar att det är just den här bilden som ligger som tumnagel till vänster om rubriken i varje inlägg på bloggen...(dock ej i mobilvyn)
 
 
Jag var 24 år och tyckte att livet kunde inte bli så mycket bättre än att vara på resande fot. Det var det enda jag egentligen lade pengarna på, och hade heller inga andra intressen. Jag kanske inte föraktade, men kunde inte förstå hur vissa jämnåriga kunde vara nöjda med tillvaron, de som satt fast på fabrikerna i Östnor med sina dyra lån på bilar och skotrar. Mina förutfattade meningar sade i alla fall att det var så det förhöll sig eftersom inte fler var ute och reste. I min värld sa man upp sig, eller såg till att bli uppsagd när vintern närmade sig, och man ägde möjligtvis en skrotbil för några tusenlappar. Man skulle inte ha något som band fast en på hemmaplan. Idag har jag väl en annan bild om sakernas tillstånd.
 
 
Long Beach, Phi Phi Island -96. Våran bunge syns till höger i bild.
 
 
Ibland på kvällarna satt vi i restaurangen och drack grogg på Sang Thip och Cola, (ja det var innan den försvann och ersattes av Sang Som). Den var billig som fan och smakade något bättre än rävgiftet Mekhong. Efter det tog vi en longtail in till byn och gick på Tintin Bar som var stället där alla backpackers festade. Undrar om den fortfarande finns kvar? Jag gick alltid till DJ-båset och önskade The Cults 'She Sells Sanctuary' som var en favoritlåt. Jag får alltid flashbacks till de där nätterna när jag hör den nu för tiden.
 
Ett av mina allra starkaste minnen från den där tiden är när jag och Micke en sen och ljum kväll är på väg från Long Beach in till byn. Lite smått berusade ligger vi där på rygg på varsin bänk i en longtail och tittar upp på den stjärnklara himlen, ackompanjerat av ljudet från den smattrande utombordsmotorn. Ett slags drömlikt tillstånd, ett halleluja moment och en bild jag alltid kommer att bära med mig.
 
Efter tio dagar lämnade vi Phi Phi för att prova en ö ännu längre söderut som hette Ko Lanta. Där fanns en liten fiskeby som hette Saladan som bestod av en röd dammig gata med ett par restauranger och ett tyskt dykcenter. Det var helt värdelöst och jag svor att aldrig återvända till detta gudsförgätna ställe igen...
 
 
Phi Phi Leh i bakgrunden. Då en obesökt ö. Det skulle snart ändras.. 
 
 
Samma år, 1996, satt Alex Garland och skrev boken 'The Beach' som översattes till svenska 1998. Jag sträckläste boken som filmatiserades 2000. Inspelningarna ägde rum på Phi Phi Leh som syns på bilden ovan. Efter det blev ingenting sig likt igen. Massinvasionen var ett faktum, och horder av turister besöker Maya Bay dagligen. Jag har aldrig satt min fot där. Jag avskyr så kallade sevärdheter och alltid blivit besviken de få gånger jag ändå provat. 
 
Jag återvände dock till Phi Phi Island tio år senare, 2006, när jag planlöst flackade runt i Thailand några veckor. Det var min femte resa till Thailand, men min första ensamresa dit. Turisterna hade börjat hitta tillbaka efter tsunamin som slagit hårt mot Phi Phi två år tidigare, och röjningsarbeten pågick fortfarande i byn. Jag tog min tillflykt till Long Beach igen och fick en möglig bungalow som klarat tsunamin då den låg uppe i sluttningen. Jag betalade alldeles för mycket och bestämde mig för att åka vidare redan nästa dag. Jag var besviken och noterade hur girigheten hade gripit tag i Thailand. Det Phi Phi jag mindes fanns inte längre kvar och jag har heller inte återvänt efter det.
 
Om man kommit från Phuket och ska vidare från Phi Phi så var det egentligen bara till Lanta som båtarna gick. Jag bestämde mig för att ge det som blivit svenskön en ny chans. Jag hade läst på i min piratkopierade Lonely Planet som jag köpt på Khao San Road ett par veckor tidigare om vilken strand som var bäst, och jag ställde in siktet på Klong Nin. Föga anade jag då att det skulle bli mitt andra hem de följande tio åren.
 
 
 
Beställ boken: Alex Garland - The Beach
 
 
 
 The Cult - She Sells Sanctuary
 
 
 
 

Jamie's Italian Bangkok

Jamie Oliver's restaurang i Bangkok.
 
Egentligen var jag på väg till mitt thaifavorithak Som Tam Nua i Siam Center, men när jag i rulltrappan på Siam Discovery mötte en snubbe med en pizzakartong i näven med texten Jamie's Italian på locket, kom jag på att den nakne kocken hade ju nyss öppnat en restaurang i Bangkok. Jag började kolla runt och hittade snart stället på bottenplanet och bestämde mig för att prova en tidig lunch här. Som Tam Nua fick bli hämtmat till Hjärter Dam och mini-Godzilla som väntade på hotellet AVANI som vi bodde på för tillfället.
.
 
 
Eftersom pizza är världens godaste mat så hade jag redan bestämt mig, och kollade inte ens in de andra rätterna på menyn, vilket jag med facit på hand kanske borde ha gjort. Men om nu världens mest kända kock med italiensk (och brittisk) mat som specialitet har komponerat ihop en pizza så borde ju ingenting kunna gå fel utgick jag ifrån. Jag beställde en Funghi utan att vidare kolla vad den innehöll - eller inte innehöll. Svamp funkar ju alltid. Och eftersom öl är världens godaste dryck, i synnerhet till pizza, men med dagen fortfarande ung och ändå avsaknaden av Chang på menyn så valde jag istället en tjockis-cola och en slags alkoholfri men påstått näringsfull passionfruktsdrink med mynta, som törstsläckare.
 
 
   
 
 
Personalen var proffsig, serviceminded, påläst och verkade kunna menyn utantill. Lokalen snyggt inredd på alla sätt och vis, och ett liknande ställe hemma i Masriket hade varit en given succé.
 
 
 
 
Fördrinken kom in med ett par färska men smaklösa brödskivor som man kunde doppa i olja, eller om det var honung, eller smält smör. Svårt att avgöra eftersom det inte smakade något, men det var nog olivolja. Drinken med passionsfrukt var väldigt delikat åtminstone.
 
 
 
 
Jag hade så klart högt ställda förväntningar på pizzan, men blev blev grymt besviken när jag konstaterade att den saknade tomatsås, alltså den viktigaste grundbulten (tillsammans med ost) på varje pizza med självaktning. Det här skulle ju vara top of the line av alla pizzor man ätit i sina dagar, men kvalar knappast in på någon topplista. En pizza utan tomatsås är ju som...ja, vad som helst utan sin viktigaste beståndsdel. Dessutom var den för hårt gräddad och smakade bränt. När jag studerade menyn närmare såg jag att Funghi var den enda pizzan som saknade tomatsås. Nä, jag skulle ha valt något annat på menyn, eller helt enkelt kanske ätit thaimat om jag nu ändå var i Thailand.
 
Så om man nu vill ha pizza i Bangkok så kan jag rekommendera Momo Café på Courtyard by Marriot, eller ännu hellre Limoncello som finns på bl.a Soi 11. Är man i Dalarna kan jag rekommendera Meral's i Mora.
 
 
 
 
När den alerta personalen frågade om allt var till belåtenhet så kunde jag inte med att klaga, då deras för övrigt proffsiga servicenivå imponerade på alla plan. Man fattar att de blivit hårt drillade och urvalet av personal skett med största omsorg. Jamie's Italian hade varit öppet cirka tre månader vid tillfället.
 
 
 
 
 
Kuriosa: Jamie's Italian i Sverige är inhyst på Scandic Anglais vid Stureplan, där jag gjort ett creddigt jobb i ett dussintal av hotellrummen med coola motivtapeter.
 
 
 
 
 

Anantara Siam

Med toppbetyg i alla kategorier så kommer Anantara Siam att peta ner Lebua från tronen på topplistan av hotell i Bangkok. Det enda man eventuellt skulle kunna ha invändningar mot är utsikten, men det ska jag återkomma till längre ner. Anantara som är en kedja ville ha ett ordentligt flaggskepp i huvudstaden och tog över detta hotell efter Four Seasons för ett par år sedan. Hotellet byggdes redan 1978 som ett Peninsula-hotell och har bytt namn och ägare ett par gånger under årens lopp. Ligger för närvarande på plats 29 på Tripadvisor.
 
 
 
 
Eftersom hotellet är ganska dyrt redan från början, men hade en tillfällig prissänkning vid bokningstillfället så slog jag till och gjorde en fulbokning på det billigaste rummet för två personer med frukost, men undanhöll att vi hade junior i släptåg. En provbokning med 2+1 blev omotiverat dyrt då junior sover i våran säng och knappast äter frukost för ett par tusen baht per dag. Vi skulle dessutom stanna i fyra nätter och jag kände redan att det var korsdrag i plånboken. Men det skulle så klart bli dyrare ändå, eftersom jag inte kunde motstå frestelsen att vid ankomsten uppgradera oss till en private villa som de kallade det. Så från snikvarianten av rum till det mest exklusiva blev resultatet när jag hörde mig själv svara "Yes, why not, it's a once in a lifetime bla bla..." samtidigt som jag tyst försökte räkna om baht till kronor och hoppades att summan inte var exklusive plus plus (+10+7%) samt med motiveringen att vi var väl inte på semester för att snåla på slantarna. Junior åt dessutom gratis frukost. Alltid något.
  
 
Orientalisk lyx, Anantara Siam.
  
Anantara tar emot i en storslagen och lyxig lobby och är nog den maffigaste jag satt min fot i, och knappast vågade drömma om under backpackeråren på 90-talet då vi alltid bodde i billigaste masonitlådan på Khao San Road. Snyggt färgtema, påkostat och svulstigt, sköna soffor och dekorerat överallt utan att vara kitschigt. Ingen jävla hipsterminimalism här inte. Dessutom en skön vibe med proffsig och serviceinriktad personal. Helt klart ett ställe i min smak.
 
 
Stairway to heaven... 
 
 
Anantara Siam har nästan 400 rum och sviter, och sedan ett tiotal så kallade private villas som nu vi nu stegade iväg mot och som jag inte riktigt hade räknat ut hur mycket jag egentligen hade betalat för. Det jag däremot hade räknat ut var att vi förmodligen blivit rekommenderat den här lite avsides stugan på grund av att vi hade det lilla monstret med oss och att personalen möjligtvis befarade att han skulle störa andra gäster om vi bodde i ett vanligt hotellrum. 
 
 
Private Villa. Anantara Siam. 
 
 
Det skulle hur som helst visa sig att det var ett bra val, nu hade vi direktacess ut mot trädgården och poolen, och slapp hålla på med ombyten och nycklar varje gång vi ville ta ett dopp. Bara att hoppa i tofflorna och ut genom bakdörren som vi kunde lämna olåst. Här skulle det bli lätt att trivas i fyra dagar.
 
 
Edens lustgård... 
 
 
Det är det här jag menar med att utsikten får högsta betyg med motiveringen att jag hellre kollar ut på det här än Bangkoks skyline från ett instängt rum femtio våningar upp. Att man kunde bo så här mitt i centrala Bangkok kunde jag inte riktigt föreställa mig.
 
 
   
 
 
Alla bekvämligheter fanns så klart här. Sängen och kuddarna så sköna som priset kräver, och en riktigt bekväm fåtölj vilket brukar höra till ovanligheterna annars. Snygga lackade trägolv och ett badrum i marmor med både dusch och badkar. Det enda som egentligen var att anmärka på var att det inte fanns riktigt kaffe, och det förvånade mig verkligen, bara det där jävla pulverkaffet som en riktig svensk med värdighet bara möjligtvis skulle kunna uppskatta om man hittade sig själv halvt ihälfrusen på någon ödslig bergstopp i Himalaya. Men där var vi inte nu. Så trots detta missöde så kommer det bli full pott för rummet eftersom allt annat överväger.
 
 
 
 
 
All heder till Anantara att de tagit in Chang istället för Singha i minibaren. Den lossnar på 240 thb ++, vilket blir cirka 70 svenska spänn. Värt att notera att de också har Red Bull, alltså den europeiska varianten med kolsyra, och som den påläste vet att det från början var en thailändsk produkt (utan bubblor), Krating Daeng, som alltså betyder Röd Oxe. Den säljs överallt för cirka 15 baht och verkar ingå i den thailändska kostcirkeln. 
 
 
 
 
 
Poolen hade vi som sagt en armlängds avstånd till så jag och junior hängde här hela dagarna när Hjärter Dam ägnade sig åt att ta coola yogabilder runtom på hela hotellområdet. En klassisk variant med grunt i ena änden och djupt nog i den andra. En servering och en liten lekpark finns också i direkt anslutning. Alert personal som ständigt kommer och fyller på med gratis vattenflaskor och annat man kan tänkas behöva. Jag kunde tänkas behöva en klassisk mai tai så det ordnades fram tillsammans med lite tillhörande gratissnacks.
 
 
Poolside mai tai. Anantara Siam.
 
 
En trappa ner fanns ett gudomligt spa med både ångbastu (alltså inte en sådan där töntig som i Mora simhall med en blomspruta som duschar stenarna en gång i kvarten, utan en sådan där riktig med väggar och bänkar i sten och en ångande dimma som hela tiden skymmer sikten som i en amerikansk maffiafilm och man vet fan inte om man är själv eller har sällskap av någon thai-Corleone där inne..) och kokhett saltvattensjacuzzi med vattenfall, så här hängde jag säkert tre gånger om dagen för att värma upp mig ytterligare i världens hetaste huvudstad. Här nere fick man dessutom massa gratis (riktigt) kaffe, frukt och annat nyttigt. Squash kunde man också spela om man nu skulle få ett sådant idiotiskt infall. Massage var däremot orimligt dyrt här på Anantara, cirka 4-5000 thb ++ för 60 till 90 minuters behandling. Så jävla bra kan inte en massage vara anser jag, oavsett om de kallar den super duper bamboo hot stones mystical tuk tuk oriental signature style...
 
 
 
   
 
 
För junior och de andra kidsen finns ett bemannat lekrum med en massa pedagogiska leksaker och annat pyssel. Här har man även möjlighet att lämna barnen ett par timmar utan extra kostnad om nu föräldrarna vill ut och käka i lugn och ro. Ett erbjudande som vi dock inte nappade på, även om jag fick det största förtroende för den gulliga personalen.
 
 
 
 
 
 
Den obligatoriska hamburgaren intog jag i den flådiga lobbyn, till det lika flådiga och orimliga priset av 1000 thb ++! vilket blir nästan 300 SEK!. Alltså det är fortfarande bara en burgare med lite pommes bredvid. Lägg därtill en Chang för 230 baht och en flaska vatten för 60 baht, och så ++ uppe på det så landar vi på cirka 400 spänn. Sade jag att vi var i Bangkok? Men burgaren var god, en av de bästa hotellburgarna faktiskt. Changen var också god. Vattnet smakade vatten. Bra wifi också.
 
 
Ibland äter jag hamburgare i Thailand, och ibland äter jag thaimat i Sverige...
 
 
Av ren bäkvämlighet och nyfikenhet så provade jag hotellets mat vid ett par tillfällen till. Något som är positivt är några av restaurangerna är samlade runt en innergård eller som ett atrium där man också kan sitta. (även frukosten serveras här) Här får man då alla restaurangers menyer att välja på och kan plocka ihop rätter lite som man vill. Jag plockade ihop Champagne och quesadillas vid första tillfället. Så makalöst gott att jag åt samma en gång till nästa dag. 
 
 
Mexikanskt och franskt i Thailand. Aqua, Anantara Siam.
 
 
Jag gillade att hänga här i Aqua som det kallades, en relativt avslappnad miljö jämfört med de vita dukarna inne i själva restaurangerna. Omgiven av en damm med guldfiskar och en lummig trädgård så utgör det här en riktig oas som inbjuder till långa sittningar, inte minst under frukosten. 
 
 
   
 
 
 
Frukosten var som förväntat en höjdare även om jag första morgonen tyckte att upplägget verkade lite rörigt. Buffén är lite utspridd och det är lätt att missa en del av utbudet om man inte kollar runt ordentligt. Valfritt kaffe (nymalet) beställs vid bordet och görs i en sådan riktig fancy pysmaskin och fylls på i snabb takt när man påkallar uppmärksamheten. Tredje dagen hade de lärt sig att vårat bord konsumerade okristligt mycket kaffe och hade förberett en hel kanna vanligt bryggkaffe som ställdes på bordet. Tyvärr var det alldeles för blaskigt vilket jag lät meddela och samtidigt som jag skickade ut kannan pekade jag på fancymaskinen och sa att det där är det enda som gäller. 
 
 
Breakfast by the pond. Anantara Siam.
 
 
Omelett beställs vid äggstationen men serveras till bordet vilket är lite ovanligt, oftast så står man och väntar tills den är klar. Brödet brukar vara en svår nöt att knäcka i Asien och sällan finns ett ordentligt utbud. Här fanns en del sorter men det mesta är ganska smaklöst. Egentligen är det väl bara vi i Nordeuropa som har en ordentlig brödkultur och därmed är efterfrågan liten ute i världen. I övrigt fanns inget att anmärka på. Det fanns en hel del delikatesser som jag med nöje frossade i. Stort plus för att man kan välja bort AC:n om man sitter i innergården. Eftersom vi är morgonpigga och i princip först till buffén så är värmen inte heller något problem. Vid regn drar de över en gigantisk markis över hela atriumet.
 
 
   
 
 
 
Ja det här hotellet intar alltså toppnoteringen på hittills alla testade hotell i Bangkok. Jag har också insett att ju längre man stannar på ett hotell desto mer gillar man det, man bor väl in sig så att säga. Läget är enligt mig det bästa i Bangkok. Lugna sidogator men ändå gångavstånd till Central World och båda BTS-linjerna. Bra service genomgående, och vid poolen och spaet (eller hur fan man böjer det) lärde de sig vårat efternamn efter någon dag, och hade ett riktigt bra uttal också, lät bara nästan som Mr Blood.
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. Gäller Private Villa
Sängar. 5. Sov gott
Frukost. 5. Stort utbud i skön miljö
Läge. 5. Bangkoks bästa
Utsikt. 5. Gäller Private Villa
 
 

AVANI Riverside

AVANI Riverside är ett nytt hotell som ligger en bit ner på Thonburi-sidan av Chao Phraya River och jag valde att testa det här som första hotell på den här resan för att vi inte skulle fastna i trafiken inne i centrala Bangkok efter den långa flygresan. Vi landade tidigt och anlände till hotellet redan vid sjutiden på morgonen, således var inte våran Junior Suite klar, men blev erbjudna att ta ett standardrum några timmar mot en blygsam merkostnad av 1700 thb, men då fick vi äta av frukostbuffén också, så det tyckte jag var rimligt och nappade på. AVANI ligger för närvarande på 39:e (av 849 hotell) plats på Tripadvisor.
 
 
AVANI Riverside. A pool with a view. 
 
 
Lobbyn ligger några våningar upp är ganska maffig med högt i tak och stora panoramafönster ut mot floden. Inrett i någon slags ljus björkfanér och känns ganska modern, men utan att ge någon wow-känsla om man kommer från Ikea-land och är van att se stilen överallt hemma. AVANI verkar barnvänligt och junior fick direkt en påse med leksaker när han gjorde entré i receptionen.
 
 
 
 
 
 
Eftersom AVANI ligger en bit bort så har de en gratisbåt som avgår tre gånger i timmen upp till BTS Saphan Taksin. Den tar 20 minuter, och vidare med BTS upp till National Stadium och MBK tar det ytterligare 20 minuter. En trevlig tur på floden utan trafikstockningar, och på båten delar de ut kalla våta handdukar att svalka sig med. Jag hade väl kunnat tänka mig en Chang också.
 
 
 
 
   
 
 
Området runt hotellet erbjuder inte heller mycket för besökaren, men det fanns åtminstone en gumma som stod och sålde som tam och grillad kyckling ute på gatan. I hotellets nedre våningar finns ett litet köpcenter med ett tiotal restauranger och även en hyfsat stor avdelning för barnen att leka runt på med studsmattor mm.
Mellan AVANI och floden ligger ju också Anantara Riverside som är ett betydligt mer tradionellt hotell där man gått all-in med den orientaliska stilen. Mittemot AVANI så ligger ju också trevliga Asiatique som är väl värt ett besök, men jag är lite osäker på hur båtarna går dit.
 
 
   
 
 
Rummen. Jag valde att boka en juniorsvit då jag misstänkte att ett standardrum av Scandic-storlek blir för trångt när man ska in med sulkyn och alla väskor som ska packas upp. Det bekräftades också när vi de första timmarna hyste in oss i ett deluxe-rum, men som duger fint om man bara är två som reser.
 
 
  
 
AVANI deluxe  
 
 
Juniorsviten var betydligt större och vi kunde sprida ut oss utan problem. Stora badrum med både dusch och badkar och dubbla handfat. Stora fönster åt två håll med utsikt mot floden och Asiatique. Tyvärr saknas en riktig soffa med bord trots att utrymmet finns, istället står där en slags obekväm divan med litet sidobord till ingen nytta. Minibar med rimliga priser för den här hotellklassen. Kudos för Chang istället för Singha, samt en riktig kaffemaskin. Enkel, snabb och gratis wifi med inloggning som funkar på hela hotellet, men det är väl standard numera. För övrigt rätt så opersonligt med tråkigt färgtema med de beiga färgerna. Sängarna är sköna och får toppbetyg även om femman blir svag. Kuddarna perfekta. All belysning kan styras från knappar bredvid sängen.
 
 
AVANI Junior Suite
 
   
 
 
AVANIS absolut starkaste kort är poolområdet på taket och kvalar nog in på topp-3-listan i Bangkok. Förutom en fantastisk utsikt så har man serveringen/restaurangen Attitude i direkt anslutning. De öppna ytorna gör att det fläktar skönt här och man kan chilla länge vid poolen utan att dö av värmeslag som annars är vanligt där poolen ligger helt i lä. Öppnar redan klockan sex så jag gick upp hit och inväntade soluppgången en morgon.
 
 
Gryning över Bangkok. AVANI Riverside. 
 
    
 
 
Min vana trogen så testade jag också hotellets hamburgare här uppe, medan jag låg och inväntade Vasaloppsstarten hemma i Masriket. Burgaren får godkänt men knappast mer. 400 thb ++ får ändå anses rimligt på ett femstjärningt hotell med den utsikten. Chang kostar 160 thb ++.
 
 
A burger with a view.
 
 
En kväll när våran jetlag slog åt olika håll och mitt ressällskap kraschat på rummet och jag själv kände mig pigg gick jag upp till takbaren Attitude igen. (Plats 86 av 9498 restauranger på Tripadvisor). Man kan sitta både inne i den snyggt designade restaurangen eller ute vid baren med utsikt mot floden. 
 
 
Skymning i Mangon. Attitude Rooftop Bar, AVANI Riverside
 
 
Jag fick ett bord precis vid glasräcket ut mot kanten där jag beställde in ett par tapasrätter av den alerta personalen. En riktigt proffsig servicenivå, vilket också var genomgående på hela hotellet. Jag testade dem lite på menyn och de visste precis vad de pratade om. Smårätterna kostar runt 200 thb ++, och beställer man dricka så kommer ett litet fat med snacks som tillbehör. Jag kan absolut rekommendera ett besök här om man är i närheten, men det är man ju bara om man bor här förstås om man inte orkar ta båten från Saphan Taksin. Det går ju så klart att åka taxi också. Definitivt en av de trevligaste takbarerna i Bangkok som jag besökt, men som också har en prisnivå som en svenne banan kan hantera. 
 
 
   
 
 
Frukosten serveras på samma våning som lobbyn. Allt det vanliga fanns som sig bör med lite olika brödsorter, äggstation, nudelstation. Även sushi men av den massproducerade smaklösa sorten som de lika gärna kan skippa enligt mig. Gott kaffe i olika varianter som serverades i rask takt till bordet. Första morgonen fanns en gudomligt god helgrillad skinka men som tyvärr saknades de andra dagarna. Goda våfflor som junior åt med välbehag. Matsal med högt i tak och utsikt mot floden, men jag saknar att man inte kan sitta utomhus. Allt som allt en trevlig upplevelse, men jag saknar det lilla extra, och den snålsura våffelmakaren gör att det inte blir full pott för frukosten.
 
 
 
 
 
 
 
Sammanfattningsvis kan jag nog ändå rekommendera det här hotellet. Styrkan ligger i poolområdet, att det är prisvärt för nivån, och att man slipper fastna i trafiken om man ska till och från Suvarnabhumi. Ska man shoppa mycket och vill kasta in påsar på rummet och slappna av mellan varven så ligger det för avsides. Men om man bara vill chilla ett par dagar när man kommer fram så är det perfekt. Innan hemresa är ett centralare hotell bättre.
 

Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. Gäller junior suite. Deluxe får en fyra.
Sängar. 5. Klarar precis gränsen.
Frukost. 4. Ut med våffelkillen, in med skinkan.
Läge. 3. Med avståndet till stan kan det inte bli högre.
Utsikt. 5. Nästan oslagbart. Alla rum vetter dessutom mot floden.

 


Double Nature

På ett sätt ångrar jag att vi åkte tillbaka till Lanta. Alltså, visst var det trevligt att återvända efter ett par års uppehåll, men efter att jag skrapat lite på ytan och hört historierna bakom den solstänkta paradiskulissen blev jag nedstämd och undrade om det inte hade varit bättre att välja ett nytt ställe. Men jag ville tillbaka, det är tio år sedan jag hamnade här för första gången av en slump efter att jag på båten från Phi Phi blivit rumsraggad av den charmante Eat med sitt vackra leende. Hon hade visat bilder på bungalow on beach och jag hade följt med. Hittade mitt home away from home. De följande tio åren skulle det bli många återbesök.
Nu hade vi bokat det blå huset på andra sidan vägen genom ett enkelt meddelande på mobilen, och Eat hade sedan länge slutat åka med på Phi Phi-båtarna. Idag bokas allt över internet.
 
 
 
 
Under årens lopp hade jag dock utvecklat någon slags hatkärlek till Nature Beach, så trots att jag kände till skiten bakom fasaden så gillade jag att komma tillbaka, men den här gången blev det nästan ändå för mycket. Särskilt efter vad jag fick höra sista kvällen så undrar jag om det inte förekommer en viss...jag vågar knappt säga ordet.. 'hederskultur' på ön. Vissa jag trodde gott om har jag helt tappat respekten för. Jag har sagt det förr, Thailand är lätt att älska så länge man bara är statist i paradiset och inte tittar för mycket bakom kulisserna. Lanta hade ändå gett mig så mycket och hade det inte varit för allt som hänt på ön så hade jag inte heller haft Junior och Hjärter Dam vid min sida idag.
 
 
Kuliss i paradiset...
  
 
En dag gick jag över till mitt gamla hotell Nature House, som jag arrenderade för fem år sedan, för att kolla läget. Hade hört att det var en holländare som drev det nu på ett tvåårskontrakt efter att ägarna återigen gjort halvhjärtade försök att driva det själva. Första intrycket var beklämmande, hotellet hade helt tappat sin charm efter att det byggts ut åt alla håll och nu hade tre olika färgteman. Mysfaktorn var borta, och inte hjälpte det till att utsikten från loftgångarna nu bestod av baksidan på det nybyggda hotellet Intanin istället för det tidigare grönområdet som vette ut mot Cook Kai's restaurang. (I det här inlägget kan man se skillnaden: Intanin Lanta)
 
 
Nature House. Anno 2017.
 
 
I receptionen träffade jag managern som var en trevlig thailändsk kvinna med ett litet barn i famnen. Noterade att pojken var lika ljus i hyn som Junior och frågade om han var en louk krung, ett halvblod. Det visade sig vara holländaren Peters son och jag frågade om han var där också, men Pla som hon hette, berättade med tårfyllda ögon att han hade fått en hjärtattack under lågsäsongen och tragiskt nog avlidit när pojken bara var två månader gammal. Ja, en mycket sorgsam historia alltihopa, som Leif GW skulle ha uttryckt det. Det sved i hjärtat att se den lille pojken som förlorat sin pappa.
Nu hade hon att driva Nature House själv andra säsongen, med hjälp av bara en anställd som också tjänade som barnflicka. Pla var ändå en stark och mitt i allt elände positiv och sympatisk kvinna. Jag frågade försiktigt om hur det gick annars med hotellet och relationen med ägarfamiljen, och jag nickade igenkännande när hon berättade, och jag förstod att ingenting egentligen förändrats. Förutom att kulliserna hade blivit fulare. Bakom var det fortfarande samma surdegar som spökade. Jag önskade Pla lycka till med allt i framtiden. 
 
 
 
Fr. v. Pla, One och lilleman. 
 
 
Något annat som däremot gjorde mig oerhört varm i hjärtat var när hon berättade att hon hört mitt namn många gånger från återvändande gäster som frågat efter mig, och att hon faktiskt verkade genuint glad att få träffa mig. Det var ju ändå fem år sedan jag drev hotellet, och att det fanns folk där ute i världen som mindes mig och kom tillbaka gjorde mig väldigt smickrad. Jag träffade hundratals gäster den där säsongen men minns bara ett fåtal idag, och döm om min förvåning när jag en dag låg i poolen med Junior på Nature Beach och ett välbekant ansikte dyker upp i receptionen. Efternamnet kom på en sekund, och jag ropade högt, SVARVARE! Bernt och Ann-Louise, ett trevligt par från Luleå som bodde hos mig på Nature House i någon vecka i slutet på säsongen. De var sådana människor som man önskar att man ska få träffa igen, och de hade återvänt till Lanta ett par gånger och frågat efter mig. Men det är väl tankens kraft; det man önskar det får man. Nu sågs vi.
  
 
Välsvarvat från Norrland
 
 
Nu hade jag blivit nyfiken på hur det gick för Micke från Linköping som jag lärt känna i Gröndahls bar för cirka tre år sedan (kommer ni ihåg Gröndahl som sålde allt och drog till Thailand? Enkelbiljett till paradiset.) 
Micke hade en dröm om att också driva en resort på Lanta och hittade till slut Sunset Bungalow som ligger några simtag från Nature House. Jag stoppade en hundrabahting i badbrallorna och simmade dit för en Chang-lunch. Det var härligt att se Micke ta emot och snacka med sina gäster, visa dem rummet och ge dem menyn. En pad thai och mangoshake tack. Varsågod och khob khun khap. Vågornas brus och palmernas sus. Det fläktade skönt från havet. Thailand visade upp sin dubbelnatur med all önskvärd tydlighet.
 
 
Skymning på Klong Nin 
 
  
Mustasch - Double Nature
 
 

Above Eleven Rooftop Bar

Jag hade länge varit nyfiken på Above Eleven som är en av de trendigare takbarerna i Bangkok. Belägen högst upp på hotellet Fraser Suites som ligger en bra bit upp på Soi 11. Jag föreslog en middag här med Nicke som var i stan samtidigt, utan att på förhand studerat menyn och tillgång på platser. Stället var nästan fullt när vi kom och vi fick ett av de sämre borden.
  
 
Above Eleven
 
 
Tydligen så har de en kock från Peru här som komponerat en fusionmeny med japanska inslag, men eftersom jag inte kände för att hångla med ett friterat marsvin doppat i teriyakisås så tog vi bara en fördrink här med några sushibitar som tilltugg. Men jävlar vilken sushi säger jag, det var nästan som man blev tårögd och lite religiös. Kanske hade det att göra med mitt för tillfället akuta blodsockerfall. Jag sög gnidet i mig fem av bitarna och lät Nicke ta en tröstbit, och även notan. Sköljde ner med GT och Summer Thyme. Kalaset gick på knappt 800 thb vilket som får ses som billigt om man jämför med de tre kändaste takbarerna Sirocco, Vertigo och Red Sky. Dresscode hel och ren, alltså shorts funkar med täckta skor, men inte flip flop och trashpacker-linne.
 
 
Prozac för gomseglet...
 
 
Drinken var generöst berikad med alkohol och jag kände hur ruset från den och wasabin träffade stimulicentrat i hjärnan och utlöste ett nöjsamt välbehag. Kände hur ryggen blev mjukare. Sjönk ner på stolen och fick de senaste uppdateringarna från Änglarnas Stad.
 
 
Summer Thyme in Bangkok
 
 
Hungern gjorde sig snart påmind igen och vi beslöt för att gå ner på Elvan och äta. Det fick bli supertrendiga Oskar Bistro (Nr 69 av 9497 restauranger på TA) där de ska ha en förbannat god pizza. Men först var vi tvungna att kolla in herrarnas toa på Above Eleven. Helt klart en utsikt värd namnet.
 
 
En pissränna with a view...
 
  
 
 
 
Oskar möttes vi upp med Nickes fjälla som berättade att just onsdagar är det som gäller om man ska hit, i alla fall om man är tjej då det är happy hour hela kvällen med två drinkar till priset av en. Alltså ingen rabatt för killar, men de kommer ändå. Hur prissättningen går till för ladyboysen har jag dock ingen aning om. 
 
 
Oskar Bistro, Suk Soi 11 Bangkok.
 
 
  
 
 
Intressant meny, blev dock lite besviken att jag inte hittade paradrätten Oxfilé Oscar II som var poppis på 80-talet där man lade två sparrisar bredvid varandra uppe på köttbiten och vips så hade man en romersk tvåa och en exklusiv maträtt. Ja åtminstone på Scandic hotell i Mora då det begav sig. Men pizzan var tunn, krispig och god. Torsken också. Changen för 120 thb ++ är nog rimligt också på detta hi-so-ställe.
Oskar ligger precis mittemot Aloft Bangkok som jag bott på vid flera tillfällen. 
 
 

Gravöl på Cheap Charlie's

Med anledning av att CC klämtar på sista timmen och drar sin sista suck så tog jag tillfället i akt att möta upp min gamle hotelltestarkollega (som numera testar restauranger istället) som råkade vara i Mangon samtidigt, och tog en gravöl med honom på det klassiska vattenhålet. En varsin Chang för att hedra både en instution bland Bangkoks expats, och just en av dem, den framlidne Jan Källman som kunde ses här då och då med en iskall GT i näven.
 
Cheap Charlie's och hela kvarteret jämnas snart med marken, och anledningen har jag skrivit om här: Cheap Charlie's Bangkok
 
 
Ligger risigt till... Cheap Charlie's Bangkok 15/3-17
 
 
För den oinvigde kan ju CC likna ett fallfärdigt ruckel och verka helt malplacerat bland de nya flashiga haken på resten av Soi 11, men baren har sin trogna skara stammisar och nyfikna turister som fyller stället varje dag. (Söndagar stängt).
 
Några av de andra ställena längs hästskon har redan lagt ner eller hittat nya adresser, och gatan verkade öde när vi satt där i den tidiga och ljumma marskvällen. Efter att Changen var urdrucken blev det en tur till Nickermann's för att beställa en ny skjorta, sedan tillbaka till Elvan och en drink på takbaren Above 11, och därefter ner på Oskar för att avsluta kvällen med en pizza och två Chang till innan det var läggdags.
 
 
Lyckliga gatan du finns snart inte mer...
 
 
Passa på nu, den 31 mars säljer Satit sin sista Chang!
 
 
 
Inlägg kommer inom kort med hotellrecensioner från AVANI Riverside och Anantara Siam, samt om sakernas tillstånd på Lanta mm...

RSS 2.0