The Sukhothai

Trots att Justin Bieber har kontaminerat hotellet med sin vistelse så måste jag säga att Sukhothai har seglat upp som en av mina absoluta favoriter av hittills över 30 testade hotell i Bangkok. Det ligger för nuvarande på plats 34 av 823 hotell på Tripadvisor, men förtjänar en betydligt högre placering.

 

 

Flådig allé till Sukhothai
 
 

Jag har hållt ett öga på hotellet ett par år men det har alltid känts lite för dyrt. Och lite för lågt också, endast nio våningar i högsta byggnaden. Läget på Sathorn har också varit lite avsides tycker jag, men nu i juli låg priserna lägre än vanligt så vi slog till för de tre första nätterna. Därmed valde jag också bort mitt förstahandsval W Bangkok, och även Sofitel Sukhumvit som också stod på önskelistan.

 

 

 
 

Som namnet antyder så har hotellet tema från den gamla huvudstaden/kungadömet Sukhothai (1238-1583) och är inrett med tidstypiska artefakter som verkade ömtåliga och värdefulla och inte alls avsedda att bli ommöblerade eller ens petade på av ett monster på ett år och tio månader som vi kom släpandes på denna tidiga sommarmorgon. Den proffsiga personalen i receptionen såg först lite skärrade ut när vederbörande störtade fram med resesulkyn framför sig genom lobbyn, och jag tänkte att det här stället nog inte var så familjevänligt. Men det skulle visa sig att jag hade helt fel vad gäller den saken. Sukhothai lever verkligen upp till förväntningarna. På alla plan.

 

 

 
 

Eftersom vi kom tidigt på morgonen så var rummet som väntat inte klart, men en uppgradering till en tvårumssvit skulle ge oss tillträde direkt, så det nappade vi på utan omsvep som jag skrev i ett tidigare inlägg. Sviterna låg belägna i högdelen och vi hamnade på åttonde våningen med utsikt mot innergården. Antagligen det finaste hotellrum jag bott på, och med ett badrum som slår allt jag sett, med ett golv av lackad teak utan ett spår av att vara fuktskadat. Dusch, badkar, dubbla tvättställ och speglar åt alla håll. Ordentliga badrockar i tjock frotté som ökar känslan av lyx.

 

 

 
 

Precis som på Park Hyatt i Tokyo och möjligtvis ett par andra hotell i Bangkok så var de in och fixade, piffade och fyllde på faten med frukt och choklad med jämna mellanrum. På Sukhothai får man verkligen den där känslan av att bo på ett lyxhotell, och de där fem stjärnorna är verkligen rättvisa. Snabb wifi med enkel inloggning och med bra täckning på hela hotellområdet. Priserna i minibaren låg också på en rimlig nivå. I våran svit fanns även en extra wc samt stor TV i både sovrum och vardagsrum. Skaplig ljudanläggning med dockningsstation för telefon.

 

 

 
 
Sängarna får som väntat högsta betyg. De är så där sköna att man bara vill ligga kvar hela dagen även om man är pigg och rastlös, som om man inte nyttjar tiden optimalt om man stiger upp och får för sig att göra något annat. Ljuvliga kuddar som ger söta drömmar, och om man ändå inte är nöjd så finns en kuddmeny att välja en rad andra kuddar från. 
 
 
 
 
 
 

Jag brukar för ordningens skull alltid beställa husets hamburgare på room service men jag tyckte den kändes onödigt dyr med ett pris på runt 800 baht ++, så det fick bli en spicy beef salad istället. Den var god och så men inte i närheten av favoriten på Cook Kai på Lanta. Med facit i hand skulle jag beställt burgaren istället.

 

 

Spicy beef salad á la Sukhothai 

 

 

Poolområdet får också högsta betyg. Den ligger på markplan och har sol så gott som hela dagen tacke vare att hotellet inte är så högt. Tillräckligt med solsängar placerade runt hela poolen. Stort plus för att den faktsikt är bemannad med personal som ser direkt om man ligger där och viftar efter en till Chang. De har dessutom den goda smaken att servera flaskan oupphälld placerad i en ishink. Jag avskyr att få den upphälld i ett tjockt plastglas som man annars alltid får den serverad vid poolkanten. Jag antar att det är dagens i-landsproblem. I anslutning till poolen finns både ett enklare bistro och finrestaurangen La Scala som jag provade och skrev om i ett tidigare inlägg. (Ensam i djungeln)

 

 

Poolside Chang time
 
 

En trappa ned finns omklädningsrum med jacuzzi, ångbastu och vanlig svennebastu. Som vanligt var det ganska folktomt och jag fick nöjet att nyttja dessa faciliteter utan sällskap. Naturligtvis finns även ett flådigt spa på Sukhothai där mitt resesällskap provade att få en behandling. Hon gav absolut högsta möjliga betyg, vilket inte är dåligt eftersom hon vanligtvis är skeptisk till hotellens dyrpriser. Gym finns också. Oprövat som vanligt.

 

 

 
 
 

Frukosten på Sukhothai innehåller ordbokens alla superlativ. Om man väger in miljön och känslan av lyx med utbudet så tror jag frukosten kvalar in på topp-3-listan tillsammans med Lebua och Millenium Hilton. Sköna stolar/fåtöljer och heltäckningsmatta bidrar till upplevelsen av lyxhotellfrukost.

  

 

 

 

Här finns så klart allt man kan önska för både faranger och asiater. Generellt brukar det vara dåligt med pålägg, även på de finare hotellen, men på Sukhothai fanns både olika ostar, lufttorkad skinka, och förutom Lebua det enda hotell som skurit upp varm helgrillad skinka. En bingo för gommen att lägga på färskt italienskt bröd som bagaren från Schweiz bakar varje morgon.

  

 

 
 

Bordsservering av kaffe och cappuccino. Dukat med flera olika bestickpar som på en finmiddag, något som jag personligen kan tycka känns onödigt på en frukost. Men visst, det bidrar väl till lyxkänslan antar jag. Ingen i personalen rynkade på näsan åt monstrets framfart heller, de gullade med honom och tog bilder och förtydligade att Sukhothai är ett familjevänligt hotell.

 

 

 

 

En sak till också. Förutom på Park Hyatt i Tokyo är Sukhothai det enda hotellet där jag blivit tilltalad med namn (i andra utrymmen än receptionen) av personalen. "More coffee Mr Bladh.." som snarare mer låter som Mr Blood. Måste ändå erkänna att det känns speciellt för en enkel arbetare från Dalarna. Att de liksom gör sig omaket att kolla upp vad man heter bara för att kunna säga namnet till en vid en fråga om påtår till exempel. Ja, mig imponerar det på i alla fall när man gör det där lilla extra som man egentligen kanske inte behöver.

 

 

 

 

Omgivningarna runt Sukhothai känns väl möjligtvis lite tråkiga eftersom det ligger på Sathorn Road, men är man inte rädd för att öppna plånboken eller ta promenaden till MRT Lumphini eller upp till Silom/BTS Sala Daeng så finns egentligen inget att klaga på. Reser man som jag med thaifru och barn så vill man nog ha kortare promenader i allmänhet och närmare till billig och bra gatumat i synnerhet. Den som är stadd vid kassa som det så fint heter och gillar fine dining har ju hotellets alla restauranger att välja på, samt Banyan Tree med sin kända takbar Vertigo runt hörnet.

 

 

Sukhothai med Banyan Tree i bakgrunden
 
 

Det finns trots allt en trevlig subsoi (Suan phlu 8) bakom hotellet som jag hittade sista dagen när jag var tvungen att köpa nya läsglasögon då monstret fullkomligt demolerat dem andra dagen i Bangkok. Om man inte blir insläppt genom Sukhothais Recidence på baksidan måste man gå runt hela kvarteret, men där finns allt som 7-eleven, gatumat, frukt och små mysiga hak man kan hänga på.

 

 

Fine dining på Sukhothai

 

Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. 
Sängar. 5.
Frukost. 5.
Läge. 4.
Utsikt. 4.

 

Sammantaget får ändå bli full pott för Sukhothai för helhetsintrycket. Skön atmosfär och oklanderlig service. Att det ändå blir en fyra på utsikten trots att det inte är ett högt hotell beror på att vyn ut mot innergården inte går att klaga på. Jag kan verkligen rekommendera att bo här om man vill ha en bra hotellupplevelse. Tycker man att Sathorn känns tråkig kan man bo på Hansar Bangkok eller möjligtvis Okura Prestige som båda har läge vid Sukhumvit.

  

 

 
 
Nästa hotell: Courtyard by Marriot Bangkok.
 
Hela listan: Topplista Bangkok Hotell

Summer in Siam - Rapport från Cha-Am

Slitet skulle jag nog säga om Cha-Am. Inte ruffigt, det hade varit orättvist. Efter fem dagar började jag känna mig som en fånge på ett all-inclusive-hotell. Egentligen hade vi allt vi behövde på barfotaavstånd - poolen, stranden, gatumaten, 7/eleven - men jag ville se mer av Cha-Am. Behövde komma ut från våran kokong. Jag gick och hyrde en moppe, eftersom man inte har varit i Thailand om man inte fått känna havets salta och ljumma vindar mot kroppen, sittandes på en solvarm vinylsadel och höra det väsande knattret från en 125-kubiks Honda Click körandes på en beach road, var det än nu må vara i Thailand.

 

Vart tog vägen vägen?


Cha-Am beach road tog snart slut och man var tvungen att ge sig ut på riksväg 4 (som fortsätter ner förbi Krabi) för att komma vidare. Alldeles för mycket tung trafik där och ingen väg jag hade lust att följa. I fjärran kunde jag skönja den disiga silhuetten av höghusen i Hua Hin. Jag hade inte varit där sedan första resan till Sydostasien 1994. Tjugotvå år gammal och precis ett halvt liv sedan, och hade då ingen aning om att jag efter ytterligare tjugotvå år skulle ha gjort femton resor till och ha barn och vara gift med en thailändsk kvinna.
Den gången blev jag inte så imponerad av Hua Hin, men jag ville tillbaka av rent nostalgiska själ. Jag provade några småvägar men hamnade hela tiden i återvändsgränder. Gav upp. Saknade mitt lilla monster. Vände och åkte hemåt igen.

 

Monstret väntar troget likt Hachiko...
 
 
Det är då jag inser det. På hemvägen spanar jag inte längre ut mot havet, utan upp mot bebyggelsen. Cha-Am verkar vara en gammal sliten turistort som hängt med länge. Som ett Thailands Benidorm eller Rimini. Så här i sin lite sömniga lågsäsong tycker jag ändå det har sin charm. Närheten till Bangkok håller ändå turismen uppe på en lagom nivå, och nu är det mest thailändsk medelklass som hittar hit. De få faranger man ser är betydligt äldre än på öarna i söder. Många mia farang, alltså mixade par av konstellationen västerländsk man med thailändsk fru. Alla är de betydligt äldre än oss och vi finner heller ingen gemenskap med dem. Junior finner däremot gemenskap med alla thailändska tjejer i åldersspannet två till tjugofem år. Ja, andra nationaliteter också. Idag har han legat i poolen och kramat en sjuttonårig fransyska. Helt otroligt hur han smilar in sig och ständigt bryter isen med nya människor (tjejer).
 
 
 
 
 
Att bo på resorten Bann Panntai visade sig också vara en höjdare. Allt är nyrenoverat och välskött. Poolen görs ren varje morgon och det donas och fixas hela tiden. Vårat hörnrum mot poolen har varit våran fästning. Balkongen har en stor sittyta där alla får plats. Hygglig wifi också, och när jag inte jagat monstret har Lana Del Rey varit mitt soundtrack. Förstår att Banntai ligger etta på Tripadvisor.
Allt har varit bra, men efter en vecka känns det som det räcker. Ser faktiskt fram emot att röra på oss igen. Imorgon drar vi vidare med taxi mot hembyn No Mac Fly i Sa Kaeo. En bilresa jag bävar inför. Efter nästan en vecka där på landsbygden blir det att spendera de sista dagarna i Änglarnas Stad på Courtyard by Marriot Bangkok.
 
 
Bann Panntai. Våran egen kokong i Cha-Am...
 
 
 
Lana Del Rey. Som ett svalkande sommarvin...
 

Summer in Siam - Ensam i djungeln

Påtvingad ensamhet kan kännas för jävligt. Självvald ensamhet kan vara ljuvligt. Särskilt när det kommer till resor och att äta på restaurang, men allting sitter i vilket sinnestillstånd man befinner sig i. Under mina resor har jag fått känna på dessa ytterligheter många gånger.
 
Eftermiddag på Sukhothai. Flygresan tog ut sin rätt på mitt resesällskap och de slocknade på sängen innan solen ens gått ner. Jag var också trött men ville hålla ut dagen för att vända rätt på dygnet direkt. Drog på mig jeansen och gick ut från hotellet. Sneglade upp mot det majestätiska Banyan Tree och tänkte att det är lika bra att beta av den takbaren direkt. Det är också något jag lärt mig, att göra saker när tillfälligheten ges. Nästa gång blir det inte av på grund av tidsbrist eller dåligt väder. 
 
 
Bangkok skyline från Vertigo, Banyan Tree
 
 
Att sätta sig ensam i en bar som den här skulle i vanliga fall kännas olustigt, men efter senaste dygnets mentalt hektiska och utmattande timmar med att ständigt hålla uppsikt på monstret så var det bara befriande att gå hit och sätta sig själv. Hjärnan fick äntligen gå ner i varv. Satt och sippade på en Vertigo Sunset (570 thb ++) och såg solen sänka sig över Den Stora Mangon. Hungern gjorde sig påmind men jag beställde ändå en drink till och noterade hur fort baren hade fyllts med folk. Alla hade fullt upp med att ta selfies med staden som bakgrund. Tillgjorda leenden som snart skulle besudla sociala medier. Nu för tiden spelar det förresten ingen roll om man går ut med sällskap eller inte. Den där jävla telefonen har ersatt all mänsklig kontakt mellan människor.
Alkoholen nådde dit den skulle och jetlagen kom som ett brev på posten. Jag betalade och gick därifrån.
 
 
Moon Bar/Vertigo
 
Moon Bar/Vertigo
 
 
Jag var tvungen att hitta något att äta, men som jag skrev i inlägget Sathorn - Chong Nonsi så är det svårt att hitta något enkelt i det här området. I det närmaste soprent på gatumat. Drog mig till minnes från tidigare på dagen när vi badat att Sukhothai hade två restauranger i anslutning till poolen. Fine dining och dyrt som det brukar vara på lyxhotellens restauranger, och inget ställe som jag skulle gå och sätta mig själv på i vanliga fall. Tripadvisor berättade att italienska La Scala (plats 510 av 9000 restauranger i Bangkok) var dyrt men uppskattat. Pizzan skulle tydligen vara fantastisk. Eftersom jag fortfarande befann mig i ett harmoniskt tillstånd i min ensamhet hade jag inga problem att ta ett eget bord på uteterrassen bredvid poolen. Tänk att bara kunna sitta helt lugnt och veta att inget barnrelaterat drama kommer att ske under måltiden. Changen gick lös på 220 thb ++ och pizzan kanske på 690 thb ++ om jag inte minns fel. Ett pris som förpliktigar.
 
 
 
 
Men La Scala levererade som prislappen krävde. Jag är intresserad av branchen och studerar alltid hela konceptet, särskilt servicen. De gjorde allt rätt. Bra service, snyggt upplagt, hällde upp Changen korrekt. Goda tillbehör och en liten signature starter som ingick i priset. Våtvarm handduk som doftade eukalyptus och allt annat som man kan förvänta sig.
Allt det här är ju egentligen bara kosmetika och har inget att göra med om man blir mätt eller inte, och imponerar sällan på en thailändare som anser att en maträtt inte bör kosta mer än 50 baht som med fördel intas under ett lysrör i vitmålad lokal. De tycker att det är helt onödigt att betala för interiören och allt annat tjafs som drar upp priset. Märk väl att den här middagen gick lös på ca 250 svenska kronor och alltså inte alls oöverkomligt, men jämfört med hur billigt man kan äta i Bangkok så är det ju dyrt. Det här är också orsaken till att jag sällan får med Hjärter Dam när jag föreslår någon intressant restaurang jag vill prova i Bangkoks enorma krogutbud. Och efter monstrets ankomst så går ju dessa ställen bort i alla fall. 
 
När jag kom upp på rummet igen var klockan bara halvnio på kvällen och jag skulle äntligen få min skönhetssömn. Trodde jag. Efter en timme vaknade mina reskamrater och var tydligen hungriga också. Beställ roomservice mumlade jag utmattad. Eftersom det ansågs (med all rätt) vara för dyrt så var det bara gå upp igen, tvätta ansiktet med kallvatten och ta med båda ut på Sathorn Road för att hitta föda. Räddningen kom när vi såg en thairestaurang som hette Baan Khanitha. Vi tog take away och åt på rummet och inte förrän midnatt var det sovdags. Ingen behövde några godnattvisor. 
 
 
(++ betyder 7% moms och 10% serviceavgift som läggs på priset)
 
 
 

Summer in Siam - del 2

Hur fan skulle det här gå? Miniterroristen påbörjade sin tredje flygresa med att slita av sig nätbrynjan, sno mina skor och smita iväg mellan de andra passagerarna som hade fullt upp med att lägga upp sitt bagage. Vi hade tio timmar framför oss och jag hade redan fått känningar av panikångest. Planet verkade dessutom fullsatt och vi insåg att junior skulle få sitta i vårat knä hela resan till Bangkok, om han nu över huvud taget hade tänkt sitta still.
 
 
Kolla terroristen...
 
 
Strax innan avgång kom dock en flygvärdinna i form av en ängel och frågade min stolsgranne om han hellre ville sitta längre fram där det tydligen fanns mer plats. Åh herregud vad skönt tänkte jag, då kan monstret få ett eget säte, när jag hör honom svara "Nädå, ingen fara, jag kan sitta här". Men vad i helvete säger karln tänkte jag, och gav honom en blick på ungefär samma tema. Alltså, han var ju trevlig och så den korta stunden vi hade bekantat oss med varann, men jag var beredd att offra vilken vänskap som helst för att slippa ha en tolvkilosklump på mig hela vägen till Bangkok. Jag sade något smart och snart hade vi tre egna säten till priset för två biljetter.
 
 
Istället för whiskey och Nesbö...
 
 
Det positiva med att flyga med småbarn är att man alltid får bästa platserna i apklass, nämligen längst fram mot vägg där benutrymmet är större. Sedan behöver man inte fundera på hur man ska sysselsätta sig under flygresan, eftersom all tid går åt till att vara alert på allt som kan hända. Jag provade ändå att läsa om Jo Nesbös Bangkokroman Kackerlackorna igen, men hann bara med en enda sida innan det var något nytt rackartyg jag var tvungen att ta hand om. Det var efter alla hade fått mat och det mesta i planet var lugnt och lite nedsläckt. Dags för tupplur för svenne banan och vila för personalen. Då kommer en flygvärdinna och frågar vad vi vill. Nä, vi vill nog inget tyckte vi, men tydligen hade monstret hittat den där fjärrkontrollen i sätet och ringt på assistans "över tio gånger" som hon så milt uttryckte det.
 
 
 
 
Jag tycker ändå flygresan gick bra, det var riktigt skönt att flyga direkt och slippa byta i Arabien. Tolvkilosklumpen låg och sov i Hjärter Dams knä nästan halva resan, och hans eget säte förblev tomt mestadels förutom de cirka två minuter han satt lugnt och lekte med sin bil. Mesta vakna tiden gick åt till att hänga med de thailändska flygvärdinnorna.
 
 
 
 
Enorma köer vid passkontrollen på Suvarnabhumi, men tack vare Junior blev vi omdirigerade till VIP-kön och var snart igenom. Kom redan vid åttadraget till The Sukhothai och skulle få vänta flera timmar innan rummet var klart. Precis det jag hade befarat. Vi blev erbjudna att uppgradera oss till en tvårumssvit "mot en blygsam merkostnad" och skulle i så fall få tillträde direkt. Jag sade Ja fortare än det tar att öppna en Chang och frågade inte ens hur mycket extra det skulle kosta. Jag hade inte sovit en blund sedan vi lämnade masriket morgonen innan och skulle omöjligt kunna sysselsätta junior i flera timmar utan att det skulle uppstå några situationer på hotellområdet. Sängarna var ljuvliga.
 
 
Sweet dreams...

Sathorn Road - Chong Nonsi

Sathorn Road har egentligen aldrig lockat mig. För några år sedan tog jag nästan hela promenaden från Lumphini ner till Saphan Taksin och insåg att här fanns det fan inte mycket att hämta. Här kommer ändå en liten guide. Eller när jag tänker efter så gick jag Convent Road ner från Sala Daeng och sedan västerut. (Det var efter jag provat på en äkta flygsimulator, Flight Experience, ett tips för den med pilotdrömmar). Sathorn är finansdistrikt med en del ambassader, men också massor av hotell, men knappt något gatuliv och väldigt ont om street food.
 
 
Maha Nakhon, nu Thailands högsta byggnad, samt W Bangkok på Sathorn Road.
 
 
Trots den vetskapen har jag ändå bokat hotell här på de senaste resorna. Både Eastin Grand och Mode Sathorn som ligger på var sin sida om BTS Surasak, ett område som för övrigt lämnar en hel del att önska. Blue Elephant ligger dock där som en egen pärla. Ska också tillägga att Eastin Grand är ett av de över 30 hotell jag provat i Bangkok som lämnat bäst eftersmak.
Det var inte förrän vi flyttade upp till billigare FuramaXclusive i närheten av BTS Chong Nonsi som jag insåg att kvarteren där var riktigt mysiga och området dit kontorsråttorna letar sig ut för att äta. Vid lunchtid kryllar det av folk inne i gränderna vid soi 8.
 
 
 
Här inne på Sathorn Soi 8 finns både klassisk gatumat som nudlar, som tam och kycklingspett, samt nyöppnade trendiga caféer. Här hittade jag själv ett favoritvattenhål som heter Dexter. Det finns även ett kluster med prisvärda hotell längre upp i gränderna i närheten av Furama och BTS Chong Nonsi. I samma trånga kvarter upp mot Silom är det marknad varje morgon och nästan helt omöjligt att ta sig fram med resesulkyn.
 
 
Bangkok street food. Tv. Chili med nudelsoppa. Th. Nudelsoppa med chili.
 
 
Dexter Café & Bar som jag hittade av en slump gillade jag skarpt och det verkar flera andra också göra. När jag kollar på Tripadvisor ser jag att de ligger på 8:e plats av över 9000 restauranger i Bangkok. Stället är delägt av en dansk, och personalen är trevliga och duktiga på engelska. Här hänger faranger och hipster-thai.
 
Dexter Café & Bar. Hippt i Mangon.
 
För den som gillar kaffe kan ta en kopp från Java, eller vart som helst ifrån. Dexter har en diger kaffemeny och inte bara de där trendiga pys- och skumvarianterna som man får på Starbucks. Som dalmas känner man sig nästan lite fånig när man bara vill ha hederligt svart bryggkaffe. Frukost och dagens lunch (178++) kan man också beställa här, samt sötsliskiga bakverk. Allt är på topp här. Service, maten, upplägget och atmosfären. Dessutom prisvärt för konceptet, men allt är ju relativt i ett äktenskap med Änglarnas stad.
 
 
 
 
 
Ett annat mysigt café som Junior verkade gilla heter I Am Coffee och låg precis utanför Furama. Jag såg det av en slump när Hjärter Dam åter tog sikte på nudelsoppan på andra sidan vägen och jag själv försökte hitta skugga åt mig och monstret i sulkyn. För nuvarande på 1:a plats av 454 caféer i Bangkok. Inrett med tegel och chica retromöbler.
 
 
 
Går man vidare i riktning mot Lumphini Park så finns ett flertal intressanta lyxhotell som Sofitel SO, The Sukhothai (recension kommer), Metropolitan by COMO med flera, men mest känt är nog det väldiga Banyan Tree med sin takbar Vertigo som kanske är en av Bangkoks topp-3 takbarer. (De andra är Sirocco och Red Sky)
 
 
Vertigo, Banyan Tree
 
 
Men det finns ett annat hotell med intressant historia också som heter Chaydon Sathorn. Idag ett ganska oansenligt dussinhotell kanske, men var en gång Bangkoks första lyxhotell och hette på den tiden King's Hotel. Det öppnade 1959 och erbjöd redan då AC, rinnande varm- och kallvatten, radio och TV. Efter Vietnamkrigets slut och jänkarnas tillbakadragande så sjangserade hotellet, men har idag renoverats och hittas på bokningsidorna för cirka en tusenbathing.
 
 
Kungligt hotell. Se fler bilder här http://www.oldbangkok.com/hotel-images3/pages/kings.htm
 
 
Jag gjorde ett besök här under min första Sathorn-promenad och bad om att få kolla in rummen då jag låtsades vara intresserad av att checka in på hotellet, men egentligern ville jag bara känna av historiens vingslag. Inte mycket av den anrika historien fanns kvar, även om det var lite retrokänsla kvar i väggar och vissa möbler. Jag blev nyfiken på det här hotellet efter att jag av oklar anledning snubblat in på den här sidan och läst...
 
http://carl-jacobson.blogspot.se/2009/01/durian-eller-en-krlek-fr-livet.html
 
 
Från östra änden av Sathorn tar man smidigt tunnelbanan MRT till tågstationen Hua Lamphong eller upp till Asok/Sukhumvit och trevligaste shoppingcentret Terminal 21. I västra änden vid Saphan Taksin tar man med fördel flodbåten Chao Phraya Express upp mot Chinatown och Banglampoo (Khao San Road) där båten stannar precis utanför Navalai River Resort. Kostar bara några baht och man slipper trafiken. Fläktar skönt också.
 
 
Intressantast just nu på Sathorn är naturligtvis 314 meter höga Maha Nakhon (översta bilden) som efter fem års byggande öppnar i september -16. The penthouse, alltså toppvåningen såldes för 120 miljoner SEK!
Även hotellet till höger i bild, W Bangkok står högt på min önskelista att prova. Tycker man ändå att Sathorn Road verkar värdelöst så är det aldrig långt till Silom Road som är betydligt promenadvänligare och löper parallellt hela vägen.
 
Eller förresten. Det finns ju en till byggnad även om den inte ligger direkt på Sathorn Road, The Sathorn Unique Tower, som tornar upp sig där den ligger spöklikt övergiven sedan finanskollapsen -97, men det får bli i ett annat inlägg. Måste ta mig in först...
 
Kolla in den här videon (som inte gick att bädda in).
Forgotten Luxury - A Look Inside Sathorn Unique Tower
 
 
 

Summer in Siam

Den största skillnaden med barn och familj, förutom just det faktum att man har barn och familj, är att man inte kan vara lika spontan vad gäller resandet längre. Förr kunde jag bestämma mig dagen eller veckan innan avresan vart och hur länge man skulle vara borta. Mest har väl jobbet styrt det där, men även beslutsångest. Ibland vet man ju inte riktigt vart man vill. Knappast ett halvår i förväg. En gång åkte jag till Arlanda utan någon flygbiljett, men passet i bakfickan, och hittade senare mig själv på en gata i Lissabon. Svunna tider.
 
Annat är det nu. Det måste planeras. Men beslutsångesten hänger kvar och vi har haft svårt att bestämma oss om vi ska på roadtrip igen, bara ta en charter till medelhavet, eller faktiskt åka till Thailand igen, trots sommar i Sverige. Och trots förra resan som var så påfrestande med monstret som då var nyss fyllda ett år. Då sade vi att vi aldrig skulle ut och flyga igen. Inte på ett par år i alla fall.
 
 
Resklart monster...
 
 
Men jobbprojekten börjar bli klara och det var dags att ta ett beslut. Vi rannsakade oss själva och vi båda landade i att det får nog bli Thailand igen. Trots sommar i Sverige och monsun i Thailand. Trots den långa flygresan och dyra flygbiljetter. Ett biljettpris som sved ännu mer efter att jag länge övervägt vilket bolag vi skulle välja. Antingen drygt 14000:- för alla tre med Emirates med byte i Dubai, eller drygt 19000:- direkt med Thai Airways. Hjärter Dam som helst bara tittar på prislappen föreslog Emirates, (för all del ett fantastiskt bolag) men ju mer jag tänkte på förra resan och fyratimmarsbytet mitt i natten så kom ångesten krypande allt närmare. (Läs inlägget här). Nej, glöm det sade jag, jag orkar fan inte med det en gång till. Det fick bli det dyrare alternativet. Boka, bekräfta, betala. Den här gången fick jag namnen rätt också, trots den sena timmen. Fan vad skönt att flyga direkt.
 
 
 
 
Vi skålade på det sista midsommarvinet och intalade oss själva att det var rätt att åka eftersom det nu ändå började gå mot mörkare tider. Egentligen var det läggdags men Hjärter Dam gick upp i spinn när hon insåg att hon redan nästa vecka skulle få återse sitt kära hemland och äta riktig som tam i Bangkok, och få träffa familjen igen. Jag axlade rollen som hotellbokare och började scrolla boende i Bangkok. Bokade in oss tre nätter på The Sukhothai som hade bäst priser för tillfället. Andra alternativ var W Bangkok och Sofitel Sukhumvit men de var för dyra nu.
 
Tre veckor i Thailand skulle ge oss tid att besöka både Bangkok, beachen, och familjen i Sa Kaeo. Så nästa fråga var alltså vilken beach vi skulle välja. Västkusten och Lanta går ju bort på grund av vädret. Ett nytt ställe kanske. Ko Samui var jag inne på ett tag men det skulle innebära ännu en flygresa. Ban Krut verkade fint men lite för långt bort och alldeles för öde, särskilt under lågsäsong. Hua Hin för stort. Det blev till slut lite lugnare Cha-am. Ett oprövat kort och en chansning alltså, men nära till Hua Hin om man vill ha lite mera rörelse, och nära tillbaka till Bangkok. Bokade till slut en vecka på Bann Pantai Resort som såg fint ut, nyrenoverat med pool, etta på Tripadvisor, och stranden på en armlängds avstånd.
 
 
Bilden ljuger antagligen. Snodd från nätet.
 
 
Avfärd 7 Juli. Kl. 14.30. Thai Airways.
 
 
Klyschig video.
 
The Pogues - Summer in Siam

RSS 2.0