Ko Lipe - The Precious

Ko Lipe. Det var som att bli pånyttfödd. Thailand förförde mig med sin skönhet igen. På Lanta hade jag blivit hemmablind för länge sedan. Men här, det var precis som förr, som de första gångerna man kom till Thailand. Första intrycket av Lipe var egentligen inget vidare. Det hade varit fem blåsiga timmar på havet och himlen var grå när vi närmade oss Pattaya Beach. Jag var trött och hungrig. Stranden var besudlad med båtar i olika varianter. Men det blev bättre. Lipe var en pärla. En skatt.

 

 

Det var ett välkommet avbrott från dokusåpan på Lanta. Ibland blev det bara för rörigt med allting där. Men jag hade blivit varnad av vissa för att åka till Lipe själv. Det är en ö full med romantiker fick jag förklarat för mig, och att jag kanske skulle känna mig ensam. Jag kunde inte bry mig mindre, jag såg fram emot att se något nytt. Förresten, ensamheten sitter i skallen, inte i omgivningen. Det spelar ingen roll vart man är någonstans. Men en ö för romantiker alltså? Då så, right up my alley. En ö skapt för mig får jag förmoda. Here I come.

 

Jag hade packat lätt för fem dagar så jag hade ingen tung rygga att dra runt på, så jag hoppade iland och tog en promenad uppför walking street. Inom tjugo minuter så hade jag en nybyggd bungalow på Gecko Resort, samt några nya kompisar i en argentinare, en chilenska, en ryska, samt två sköna lirare från Åkersberga. Tror jag fick öns sista lediga bungalow, den var inte ens klar när jag skulle checka in. “Vänta lite, ska bara montera ihop sängen, kan du komma tillbaka om någon timme..?”

Visst. Jag gick ner på Pattaya Beach, tog ett par pizzabitar och tre små Chang och satt och kollade på solnedgången till tonerna av The Doors. Jag mådde som en jäkla prins och saknade inte Lanta det minsta. Det var som det var där. Flickan på kullen hade gått vidare, och badflickan, eller sjöjungfrun, som jag ändrat hennes namn till hade simmat vidare och jag hade inte sett till henne på länge.

 

 

Eller jo, sista gången var den där dagen när jag skulle ta ett eftermiddagsdopp på Nature. Jag låg där och flöt när jag anade en rörelse en bit bort. Tre meter under ytan, sedan upp och ta luft och ner igen. Hon simmade fram till mig och bad mig hjälpa henne leta efter en guldring som någon tappat. Hon sträckte mig en bambukäpp med trubbig spets och pekade ner mot botten. Jag lånade hennes cyklop och dök ner under ytan och petade mellan stenarna och korallerna med käppen. Små fiskar följde nyfiket efter. Vattnet var klart. Så slog det mig. Drömmen från dagen innan! Men vi hittade aldrig ringen, så det ligger alltså guld nedanför Nature för nästan tiotusen baht och väntar.

 

Efter första natten på Lipe så gick jag ner till Sunrise Beach för att äta frukost. Jag blev fullständigt hänförd av strandens skönhet. Jag kom ner vid en resort som hette Castaway. Så passande. Den var så gott som perfekt, sånär som på lite för många longtailbåtar. Stranden bestod av vit mjölig sand och vattnet var sådär  turkost som i reklamen. Vinden låg på och det fläktade skönt. Jag hade alltid älskat blåsiga stränder. Antagligen efter min barndoms somrar på Falsters stränder i Danmark. Sunrise beach kvalade direkt in på min topplista över favoritstränder. Det var som att dra isär gardinerna till Edens lustgård.

 

 

Dagarna har gått åt till att ligga på stranden och läsa boken och konsumera några Chang och lyssna på Manu Chao. Jag har njutit och inte en endaste sekund har jag känt mig ensam. Jag hade gärna stannat ett tag till men visumet rinner ut den första januari och jag måste bege mig till Malaysia via fastlandet imorgon för att stämpla passet. Båtarna till Langawi är fullbokade, samt alla boenden i närheten, så nyårsafton spenderas antagligen i någon gränsstad innan jag krånglar mig upp mot Lanta igen innan den andra januari. Egentligen har jag ingen större lust att dra tillbaka till Lanta, utan hade hellre sett lite nya platser istället. Jag kanske gör det. Det skramlade till rejält i mailboxen på julaftons morgon. Av alla dagar.

 

Förresten hade jag en liten story från gårdagen jag hade tänkt klämma in här, men det får kanske bli nästa gång. Eventuellt så fortsätter den storyn ikväll eftersom jag misstänker att den inte är riktigt klar än.


The Sound of Silence

Mötet. Jag visste ju att det bara skulle vara en tidsfråga. Fem veckor tog det. Visst, jag hade sett henne ett par gånger. Med honom. Den nya. Det hade svidit rejält men jag hade sakta börjat acceptera det nya läget.

 

 

Det var häromdagen, uppe i kurvan mot korsningen i Klong Nin. Jag var på väg från Nature Beach till Thip House, någon timme innan solnedgången. Jag hade legat och guppat runt på luftmadrassen alldeles för länge. Spanat efter en sjöjungfru som inte dykt upp. Trafiken hade nästan stannat upp och jag krypkörde bakom en pickup med täckt flak när jag för en sekund skymtade den där röda snaggen som närmade sig längre fram. Jag förstod ju direkt vem det var, och bakom honom på moppen satt någon mer. Jag förstod ju så klart vem det var, även om jag inte direkt såg att det var hon.

 

Instinktivt så försökte jag gömma mig och körde ännu närmare pickupen. Jag var inte säker på att jag ville träffa henne. Det hade ju gått bra hittills. Eller? Skulle jag inte låta allt vara bara. Gömma mig, vara tyst, åka vidare. Glömma och låta tystnaden råda. Jag hade inte träffat henne sedan april och borde kanske låta det vara på det viset. Men jag var helt oförberedd på min egen reaktion. Helt plötsligt var de framme precis bredvid mig och hennes ansikte uppenbarade sig bara ett par meter från mig. Det kom helt okontrollerat. Jag bara ropade “AMMY!”, och det var precis som i slutet av den där filmen Mandomsprovet när Dustin Hoffman kommer in kyrkan och bankar på glasväggen och ropar på Elaine för att förhindra bröllopet .

 

Samtidigt så släppte trafiken och alla ökade farten lite grann. Jag undrade om hon hört mig över motorljudet så jag åkte och tittade bakåt medan jag körde. Så en reaktion. Han rödsnaggen stannade moppen och såg sig omkring. Jag stannade också och tittade åt deras håll, men han fattade ändå inte vem som ropat. Men det gjorde Ammy när hon vände sig om. Jag visste ju inte hur hon skulle reagera när hon väl skulle se mig. Hon måste ju också ha förstått att det bara handlade om en tidsfråga, och jag hade nog befarat ett besvärat och avvisande leende från henne. Men döm om min förvåning, hon sken upp som en sol och vinkade dit mig. Den nya kavaljeren såg inte lika entusiastisk ut när jag närmade mig på moppen.

 

Pang! Hennes entusiasm var som en energibomb för mig. Det här var helt oväntat, och mitt självförtroende rusade i höjden. Jag och rödsnaggen tog i hand pliktskyldigt och presenterade oss för varann. Vi mätte varann med blicken. Jag kände att jag hade övertaget där och då. Efter hälsningen så deltog han inte samtalet utan lutade sig mot styret och tittade framåt bara. Om han inte visste innan vem jag var så rådde inget tvivel om att han visste det några minuter senare. Ammy gjorde inga försök att hålla undan någon information om vårat förflutna, även om hon inte sa det rakt ut. Och nog hade hon skaplig koll på mina förehavanden på ön. Visste var jag bodde och att jag hade varit på Cook Kai med en farangtjej. Hon frågade vem det var, men jag förklarade att det bara var en ensamresande svensk som jag hade förbarmat mig över. Jag slängde in lite fraser på thai emellanåt för att ytterligare markera mitt revir mot den nya alfahanen, men svarade på tydlig engelska när hon frågade hur länge jag skulle stanna. “Three Months, so I will stick around for a while.“ Hon gav mig den där blicken som var så oemotståndlig och pekade på mig lite diskret utan att förtydliga mer vad hon menade. Rödsnaggen satt alltjämt tyst. Han borde vara rejält irriterad vid det här laget. Jag tyckte nästan lite synd om honom faktiskt, men bara nästan.  Den bistra verkligheten var ändå att hon satt på hans moppe och inte min, och jag skulle antagligen aldrig fly ut från kyrkan med henne och hoppa på den där bussen, men jag hade ändå tagit tillbaka lite av min stolthet och värdighet och det kändes fantastiskt bra.

 

Efter en stund sa vi hejdå och jag åkte vidare till mitt rum på Thip House. Mötet hade ändå varit omtumlande för mig och jag hade lite svårt att samla tankarna. Jag öppnade kylskåpet, men det gapade tomt sånär som på två flaskor Singha som stått orörda i tre veckor. Ingen Chang. Jag gick emot min fåniga princip att inte dricka den lite mer söta Singhan, och svepte en flaska i några få klunkar. Tog en 400-bahtssnus från Lanta Mart och lade mig på sängen och stirrade i taket. Trots att det var lyhört på Thip House så var det alldeles tyst runt mig. Hotellet verkade öde. Så ett kort rus på några sekunder. Pulsen går ner och jag blundar och lyssnar på tystnaden.

 

 

Jag dyker under vattnet. Det är kristallklart och korallerna är levande och färggranna. I handen håller jag en treudd i silver. Jag är Poseidon. Den är säkert två meter lång och jag bryter loss små bitar av korallerna. Små clownfiskar samlas runt brottsytorna där jag kört ner treudden, och de pickar i sig småbitarna som virvlar upp. Jag letar efter något men vet inte vad. Trots att jag inte har något cyklop kan jag se alla detaljer tydligt. Jag håller andan hur länge som helst men måste till slut upp till ytan för att hämta luft. När jag kommer upp befinner jag mig i en pool på ett lyxhotell i Bangkok. Hon står där vid kanten och verkar förvånad att se mig där, och tittar oförstående. Han står en bit bakom men jag kan inte se hans ansiktsuttryck. Ingen säger något. Jag känner mig besvärad av situationen så jag kliver upp och går därifrån. Jag tecknar att hon ska följa efter, men hon står bara kvar och tittar på mig när jag går iväg.

 

Jag vaknar av att mobilen ringer. Det är Anna från Leningrad Cowboys. Hon vill att vi ska äta middag tillsammans innan de drar vidare till Ko Lipe nästa dag. Jag åker ner på Nature och möter upp dem, och jag är sekunder från att bli överkörd av en pickup när jag korsar vägen utan att se mig för. Jag är fortfarande lite ofokuserad efter dagens händelser. Jag tar med dem till Otto’s eftersom kocken från White Rock numera jobbar där. Egentligen är det minerad mark, men jag var trots allt stärkt av dagens intryck och inte längre orolig över att eventuellt träffa på Ammy där. Mitt nyvunna självförtroende hade lätt fixat en ny konfrontation.

 

Dagen efter så hände något märkligt på Nature som hade en direkt koppling till den nyss beskrivna drömmen om treudden och korallerna. 

 


Leningrad Cowboys

Som av en ingivelse så svängde jag faktiskt upp på Nature House. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag inte satt min fot där sedan min lilla verbala sammandrabbning med Aom för någon månad sedan. Jag är ju inte speciellt långsur men jag har heller inte haft någon anledning att åka in där och sitta och socialisera med henne. Men igår så stannade jag till där av någon märklig anledning, det kändes som att det fanns någon där som jag borde prata med.

 

 
 

Aom såg reserverad ut och undrade nog varför jag stannade moppen där framför receptionen, men jag ignorerade hennes skeptiska blick och babblade på om det ena och det andra och frågade hur det var med allt. Hon uppfattade mig helt klart som ett hot av någon outgrundlig anledning. En av hotellets gäster avbröt oss i samtalet och jag passade på att vända upp moppen, vilket fick Aom att tro att jag var på väg att åka igen och jag uppfattade hennes lättade blick när hon frågade “Bpai leaw” (Åker du eller?) Jag hade kunnat åka, men något höll mig kvar. “Mai tee” (Inte än) svarade jag och väntade ut gästen. Så efter en lång stund så säger hon att någon hade frågat efter mig för några dagar sedan. Gäster från förra säsongen. Ett par från Finland, men hon visste inte vad de hette, och det satt jäkligt långt inne innan hon berättade att de faktiskt bodde kvar och var på rummet i detta nu. Jag försökte komma på vilka det var medan jag sprang upp för trappan på mitt kära gamla hotell och knackade på dörren på rum 202.

 

Och fy fan vad glad jag blev när dörren öppnades. Det var ett par av mina favoritgäster, Anna och Jokko från kultbandet Leningrad Cowboys. Anna kastade sig runt halsen på mig och skrek “Ooh, I can’t believe it!” De bjöd in mig och jag satt där på balkongen gott och väl ett par timmar och pratade om allt som hänt. De fattade ju direkt att något var konstigt när de checkade in och frågade efter mig. Aom hade varit väldigt förtegen och besvärad över frågorna, och hade bara sagt att jag befann mig på ön men inte visste var eller hur de kunde få tag på mig. Vilket bullshit säger jag, hon har mitt nummer i mobilen, och om inte så hade hon lätt kunna skicka ner dem på Nature Beach för att få all info om hur de skulle kunna träffa mig. Hon ska dock ha en eloge för att hon faktiskt sa något över huvud taget när jag kom dit. Vidare bekräftades alla mina tankar om hur stämningen var på Nature House nu. En total avsaknad av atmosfär och känsla. Personal som aldrig ler, och som verkar helt ointresserad av gästerna. Minimala engelskkunskaper som komplicerar den enklaste frågeställning. Och halvfullt hotell. Det verkade som om endast tre fyra rum var uthyrda. Och jag hade också rätt om prissättningen. När jag hade varit där tidigare så hade jag ju mötts av ett självsäkert svar om att de snart minsann skulle höja till två tusen baht för ett rum. I själva verket så låg priserna inte ens på hälften av den summan.

 

 

Men så är det. En vara är aldrig mer värd än vad någon är beredd att betala för den. Med facit i hand så hade hon tjänat på att ge mig en bra deal för en månads boende. Nu gapar hotellrummen tomma istället, och det gäller många hotell på Lanta. Det ÄR lugnare i år och de flesta klagar på dålig beläggning. Den ekonomiska nedgången i västvärlden  ger nu utslag på turistnäringen i Thailand. Nu är inte jag skadeglad på något sätt och mår inte ett dugg bättre av att det går dåligt för någon annan, men som ordspråket säger; den som gapar efter mycket..

 
 

Hursomhelst så var det kul att träffa mina gamla gäster igen och jag fick så mycket beröm och smicker, så den bekräftelsen levde jag på hela dagen, och Anna sa flera gånger att det var helt otroligt att jag kommit dit och hittat dem. Men det var meningen tydligen, jag drogs in till Nature House som en magnet igår, jag kände det på mig att det var något där.

 

 

Happy together med cowboysare...

 

 

För övrigt så rullar dagarna på och flyter ihop till en enda massa. Tiden rinner iväg alldeles för fort och jag gör inte så mycket på dagarna. Åker moppe, badar, läser, skriver, hänger rätt mycket med kaffeflickorna och tråkar ut dem med mina pinsamt dåliga thaikunskaper. Men för mig är det den bästa skolan och jag inbillar mig att jag snappar upp nya ord varje dag. Jag var upp till språkskolan och hörde mig för lite, men jag har fan ingen lust att sitta där på dagarna och med en massa läxor på kvällarna.

 

Jag har bokat på Thip House fram till den 21:a december då det är fullbokat här, och sedan från den 2:a januari igen på Nature Beach när skånepågen kommer ner. Så jul och nyår och allt ligger fortfarande öppet. En visarun ska klämmas in också någonstans. Det börjar även trilla in lite mer folk som jag känner vilket är välkommet.

 

För övrigt igen så har jag varit och kollat in en massa ställen som är till uthyres, och det är inte så att det saknas alternativ för den som vill prova lyckan i Thailand. Problemet är att ingenting känns rätt, oftast är ställena för stora och dyra, eller för sunkiga vilket tillför merkostnader, eller så är de helt felplacerade. Vi får se vad som händer.

 


Open your eyes

Hon skulle få mig att öppna ögonen. Både bildligt och bokstavligt. Jag satt och tryckte uppe i skuggan och pratade med någon när hon gick förbi och sa att de skulle bada. Jag tog ingen vidare notis om det eftersom jag vet att thailändarna skyr den brännande solen, och sällan plaskar runt i vågorna under dagens hetaste timmar. Solbrända vill de inte bli och om de badar över huvud taget så brukar det ske sista timmen innan solnedgången. Jag tog det som ett skämt alltså när hon nickade ut mot det stora blå och menade att jag skulle följa med, och satt således kvar i skuggan och pratade vidare. Från min position så såg jag heller inte stranden, än mindre vart tjejerna tog vägen.

 

Efter ett tag kom en av hennes kompisar uppspringandes och frågade om jag inte skulle komma och bada snart och pekade ut mot havet. Jag reste på mig och kollade ut, och visst fan, till min förvåning så låg de faktiskt och plaskade runt där ute. Jag bytte om och simmade ut till dem. Många thailändare kan inte simma så de brukar hålla sig på ett djup där de bottnar, och när det är lågvatten på Klong Nin så kan man ta sig ut en bra bit innan det blir för djupt. Ingen av badflickorna pratar någon vidare engelska så jag får göra mitt bästa på thai för att kunna föra någon diskussion över huvud taget. Det är kul, men också frustrerande. Ibland behövs dock bara kroppsspråket. När man befinner sig under vattnet är det helt avgörande.

 

 

Jag funderade lite på mitt syfte där ute och undrade om det handlade om ett försiktigt närmande från hennes sida, utan en massa nyfikna blickar från de andra på resorten. Efter en liten stund gled hennes kompisar undan med vågorna närmare in mot stranden men höll sig ändå inom behörigt avstånd. Vi befann oss nu några meter från varandra. Hon och jag. Det flöt förbi lite sjögräs som hon fångade upp och hon teckande att jag skulle stå kvar.  Hon dök och simmade under ytan och kom upp alldeles framför mig, det var precis så hon bottnade där vi stod bara några decimeter ifrån varandra. Hon tog bunten med sjögräs och lade på mitt huvud, skrattade och tyckte att jag såg kul ut i långt hår, för att sedan kasta sig bakåt i vattnet och försvinna med vågorna en bit. Proceduren upprepades ett par gånger men utan sjögräs. Jag försökte tolka signalerna. Det hela var egentligen väldigt oskyldigt, men jag testade henne lite och följde medvetet med vågorna åt andra hållet och ökade avståndet så pass att hon hade närmare till sina kompisar, och hon hade kunnat göra det lätt för sig och ansluta sig till dem igen.

 

Jag låg och flöt runt för mig själv och såg i ögonvrån hur hon tvekade en stund men bestämde sig ändå för att simma åt mitt håll. Jag flinade och kisade mot solen medan hon närmade sig under ytan. Tre meter i taget, sedan upp och ta luft. Att simma hela sträckan ovanför ytan var alltför komplicerat, och hon frågade mig hur det kom sig att alla faranger kunde simma så bra. Jag förklarade att man går på simkurs när man är liten. Efter ett litet tag var badningen över för den här gången.

 

 

Så för några dagar sedan så frågade hon om vi skulle bada igen. Men inte själva så klart. Lilla Hani skulle också vara med. En ursäkt, ett förkläde, eller alibi som jag brukar kalla det (det där om alibin skulle jag kunna skriva ett eget inlägg om). Nästa dag klockan två om det skulle passa. Absolut sa jag, och efter att ha varit hos Nancy och käkat en lunch som tog lite för lång tid, så körde jag moppen i full fart till Nature och var bara fem minuter sen. Jag mötte henne på gången och jag såg på henne att hon trodde att jag hade glömt av det. Eftersom en av de nyfikna bröderna på resorten var bredvid sa jag inget utan blinkade bara till henne och nickade mot stranden.

 

Jag bytte om och hoppade i med en luftmadrass som jag lånat i baren. Jag visste inte om hon hunnit ångra sig eller inte, men efter en stund dök tjejerna upp iförda badkläder, det vill säga sina vanliga kläder, eftersom tröja och byxor skyddar bättre mot solen än något annat.

Efter bara en liten stund så skickade hon iväg sitt alibi med luftmadrassen, och vi befann oss nu själva lite längre ut i vattnet. Den här gången var hon betydligt djärvare och höll sig nära mig hela tiden. Jag sneglade upp mot resorten med jämna mellanrum för att se om där fanns några nyfikna blickar, men i det skarpa ljuset och de hårda kontrasterna så var det svårt att se någon aktivitet alls däruppe i skuggan.

 

Hon bad mig dyka under ytan tillsammans med henne för att titta på något. Instinktivt så blundar jag ju alltid, särskilt efter att ha varit i medelhavet som är mycket saltare än Indiska oceanen, och har egentligen aldrig ens provat att öppna ögonen när jag simmar under ytan här, men det gjorde jag alltså nu. På ett sätt så öppnades en ny värld här, vad det än nu handlade om.  Under vattenytan var hon som en säl och hon simmade till synes bekymmerfritt runt och kring mig. Och nära. Ett typiskt kodak moment som jag inte kommer glömma, är när jag simmar ner någon meter under henne och vänder mig och tittar uppåt mot ytan. Hon ligger och flyter ovanför och tittar rakt ner mot mig, jag möter hennes blick, och jag ser det trots att det blir så suddigt av vattnet, det gör det hela än mer surrealistiskt. Ett tecken. Bakom henne gnistrar solstrålarna och ljuset bryts i alla riktningar när de träffar vattenytan. Precis där vill jag frysa ögonblicket men luften i lungorna tvingar obönhörligen upp mig mot ytan igen och momentet är förbi. Det gör inget, jag hade sett något slags ljus i tunneln. Efter cirka två timmar i vattnet simmade vi in mot stranden igen.

 

 

Efteråt insåg jag ett par saker den där dagen. Det hade gått flera timmar utan att jag hade tänkt på hjärtekrossaren uppe på kullen, och jag hade äntligen kommit till stadiet att jag kunde acceptera för mig själv att det var ok att  fokusera på någon annan än just henne.

Det här med badflickan var möjligtvis bara en liten bagatell, en tillfällig flirt eller något annat, men vad det nu än skulle föreställa för något så kändes det ändå som förbjuden frukt. Det spelade ingen roll. Jag mådde mycket bättre än vad jag gjort på väldigt länge.

Det var helt klart resans hittills bästa dag.

 


Pedofilen på Lanta

En svart vecka på Lanta. Följande historia är ingen trevlig läsning.

 

Mannen som jobbade som kock på en resort på Klong Khong hade tydligen både hett temperament och problem med spriten. En kväll för några dagar sedan hade han varit ute och druckit igen. När han kom hem till sitt hus så på natten så vågade frun inte släppa in honom. Hon var rädd efter att ha blivit misshandlad av sin man vid upprepade tillfällen.

Morgonen efter skulle han vara så gott som död efter att en lynchmobb på över trehundra personer hade gjort sitt bästa för att slå ihjäl honom.

 

 

Samma morgon hade en femårig flicka från ön fått pengar av sin mamma för att gå och köpa frukost. Det vanliga stället hade varit stängt så flickan hade gått efter vägen på Klong Khong då en man på moped stannat och frågat var hon var på väg. Flickan hade förklarat sitt ärende och mannen erbjöd sin hjälp att skjutsa henne.

 

Men istället så hade han tagit med flickan till stranden, slagit henne och tagit strypgrepp så hon tillfälligt tappade medvetandet, och sedan våldtagit, eller förgripit sig på henne på ett eller annat sätt. Uppgifterna går isär lite om vad som hänt, men sjukhusrapporten från Krabi Hospital vittnar om blåmärken runt ögonen, strypmärken på halsen och sargat underliv. Flickan hade i alla fall kommit till sans efter en stund och börjat skrika. En man som befann sig i närheten i färd med att ta ner cocosnötter från en palm uppmärksammade skriket och sprang dit för att se vad som hände.

 

Den misstänkte våldtäktsmannen flydde från platsen, men råkade tappa sin telefon där, så det var inte speciellt svårt att ta reda på vem han var. Mer folk hade börjat samlas på stranden och man ringde helt enkelt upp ett par nummer och frågade dem som svarade vem som var ägare till telefonen. De hittade även bilder i telefonen som avslöjade vem han var. Ryktet gick ju så klart som en löpeld över ön och snart hade lynchmobben anslutit sig för att ta sig an förövaren. För att hämnas och skipa rättvisa. Drevet hade satt igång. De letade rätt på honom och påbörjade en brutal misshandel med allehanda tillhyggen. Med stenar, drivved, sparkar och slag. Naturligtvis var ju polisen snart på plats för att skydda och plocka upp resterna av mannen och för att köra honom till sjukhuset i Old Town.

 

Lynchmobben blev ju så klart vansinnig och överföll även poliserna och stal revolvern från en av dem. De rörde sig senare upp mot polisstationen i Saladan, och när trehundra hämndlystna och blodtörstiga thailändare dyker upp så vågade inte heller alla poliserna vara kvar där, utan de hade själva flytt åt alla håll. Endast tre poliser hade stannat kvar. En tog fram en kamera för att filma ut i den kokande massan, men någon hade ryckt kameran ur handen på polisen och slängt den i asfalten. Det fick inte finnas några bevismaterial när folket tog lagen i egna händer.

 

 

När jag först läste om nyheten så sade ryktet det att de faktiskt slagit ihjäl mannen på plats, men när jag frågade den vänlige konstapeln så sade han att mannen överlevt och vårdades nu på Krabi Hospital och hade polisbeskydd dygnet runt. I övrigt hade han inte varit så frispråkig om fallet. Jag kände då inte till händelsen uppe på polisstationen. Däremot träffade jag min vän M Waters idag, han bor, jobbar och känner alla på Klong Khong, inklusive föräldrarna till den stackars femåriga flickan. Han hade en massa försthandsinformation och berättade massa detaljer. Det spelar ingen roll om lynchmobben lyckades ta livet av honom eller inte, det handlar bara om en tidsfråga innan det sker ändå. Han kommer att bli dödad, om inte förr så i fängelset. Det var både konstapeln och M Waters övertygade om. Pedofiler och våldtäktsmän står som sagt allra längst ner på skalan. Det spelar ingen roll i vilket land fängelset ligger. (Läs t.ex El Choco, svensken som satt i bolivianskt fängelse, där han beskriver en brutal avrättning) 

 

 

Vi pratade lite om det här med att öbefolkningen (thailändarna generellt?) tar lagen i egna händer, och M Waters berättade att för några år sedan när en kompis till honom på ön blev mördad av en snubbe från Trang så samlade de ihop sig cirka hundra personer för att leta reda på killen och döda honom direkt. Jag frågade om han inte var rädd att själv bli dömd för mord. Nä det var inga problem, det var ju omöjligt att säga vem som var skyldig. Alla gick ju fria om man inte kunde peka ut vem som gett själva nådastöten.

 

 

Allt är så jävla tragiskt.

 


Djungle scream

Det finns många små historier om Thailand bakom kulisserna, bortom strandparasollerna. Här är en.

 

 

En dag när jag var upp till Saladan och köpte smågodis på Lanta Diver så mötte jag efteråt en tuktuk i närheten av piren. Först när jag passerat kom jag på att jag kände igen personerna i den. Jag vände moppen och körde ifatt dem. Och visst var det Aom och Lég som hade bott i mitt staff house på Nature House förra säsongen. Av förklarliga skäl har jag bytt ut namnen på dem och för att förstå bakgrunden bättre så råder jag att först läsa inlägget The Girl Next Door som jag skrev för något halvår sedan.

 

“..Grannflickan. Ja så skulle jag kunna kalla henne. Hon bodde i mitt staff house tillsammans med sin flickvän och båda jobbade i kaffebaren på grannresorten. Aom var en försynt och lite blyg tjej, men väldigt artig. Varje morgon som hon gick förbi hälsade hon alltid med en wai. Helt enkelt en svärmorsdröm i vit klänning med röda prickar…” (läs resten genom att klicka länken ovanför)

 

Tjejerna var tydligen på väg till piren för att vänta in dagens sista färja från Krabi. Efter att Lég slutat i kaffebaren så körde hon nu alltså tuktuk-taxi och skjutsade turister mellan piren och resorterna. Eftersom Aom satt med så förstod jag att romansen hade hållit i sig över lågsäsongen, och naturligtvis gick tankarna tillbaka till förra säsongen när jag hade sett henne uppe på det där stället, den där kvällen på väg hem från Saladan.

 

Lég frågade uppfordrande om jag inte kunde bjuda dem på en iste, och det kunde jag väl. Själv tog jag en iskaffe. Tjejerna var verkligen varandras motsatser. Lég var gåpåig, driftig, självsäker, slängd i käften och engelska och hade alltid ett skämt på lager, och grabbig som den tomboy hon var. Aom däremot, var mild, lugn, tystlåten och flickaktig. Lite osäker kanske och jag tror hon fann en trygghet i Légs självklara sätt att vara och röra sig bland folk.

 

Vi sitter där och småpratar när Lég börjar knåda mig lite på underarmen och frågar om jag inte behöver lite massage. Helt oskyldigt, och hade det inte varit för vad jag sett förra säsongen så hade jag inte reflekterat mer över det heller. Men nu förstod jag vart hon siktade. Nej ,det är lugnt svarade jag, men hon gav sig inte. Förklarade att de hade en bungalow på Klong Dao och att jag kunde följa med dit så skulle Aom, hennes tjej, ta hand om mig. “She take care of you everything, you know what I mean, chai mai?” , Det var liksom inget konstigt med det, hon själv kunde kolla lite på TV under tiden. “No, I don’t think so.“ förklarade jag och försökte byta ämne. Kör lite turister fram och tillbaka så har ni snart de där pengarna i alla fall. Hon satt alltså här och sålde ut sin egen tjej för att få in lite extraslantar, på samma enkla sätt som man säljer lite jultidningar hemma.

 

Var det verkligen så att pengarna alltid alltid var number one? Väger det tyngre än allt annat, det vi kallar kärlek, moral, principer, etik, stolthet, integritet? Visst har jag hört det förr. Ekonomisk trygghet ÄR kärlek här, eller i länder över huvud taget där stora delar av befolkningen lever långt under det vi kallar för existensminimum. De fnyser åt oss européer som kan unna oss åt det som kallas för romantisk kärlek. Naturligtvis beklämmande för mig som är en känslomänniska och obotlig romantiker som alltid följer hjärtat och aldrig förnuftet.

 

 

Nu kom ju inte det där som någon total överraskning eftersom jag förstått tidigare vad som pågick, och ingenting förvånar mig längre när det gäller folks strävan efter pengar, man blir luttrad och cynisk, men jag blir ändå nedstämd när man inser hur vissa människor har det, särskilt när det är folk jag känner.

 

Lég nötte på med sitt säljsnack en stund till som om hon stod på Rättviks marknad och sålde renkorv. Aom satt under tiden helt tyst, men log med sina snälla ögon  med jämna mellanrum. Hon kunde som sagt knappt någon engelska men förstod väl som sades ändå. Kära lilla vän, tänkte jag när jag såg på henne, du gillar ju inte ens killar, om det nu skulle göra någon skillnad i ett sådant här fall. Jag vet inte riktigt hur tänket går.

 

Kep tang khap. Jag begärde in notan för dryckerna och gjorde mig klar att åka ner mot Kantiang Bay igen. Tjejerna hoppade in i tuktuken och trodde att vi skulle åka gemensamt till Klong Dao för en omgång i deras bungalow, och jag fick förtydliga en gång till att det inte var aktuellt med någon så kallad massage. “But then we have to stay here and wait for the Krabi boat..” sa Lég och verkade besviken. Ja det blir nog bättre så för alla inblandade förklarade jag myndigt. När jag satte mig på moppen så såg jag godispåsen i facket under styret. Jag bjöd tjejerna på saltlakrits men det var ju skitäckligt så klart och de skrattade och tyckte att jag var helt ting tong som kunde käka de där små salta sega bitarna.

“What is it really?”

“We call it djungelvrål, or djungle scream, in english..”

“Djungle scream??”

“Yea.”

“Well…In my world a djungle scream is something different..”

“Hm, okey, I think I understand. And I think you ting tong, not me!”

 

Jag vinkade hejdå och önskade dem lycka till med det nya lasset turister som snart skulle komma med båten från Krabi.

 

 

(Angående thailändarnas kunskaper i engelska så tar de ofta genvägar i språket och hoppar ofta över onödiga konjunktioner. Man får fram budskapet på enklaste sättet. Basic English. Problemet är att man som farang efter ett tag absorberar det sättet att prata, det är liksom ingen idé att krångla till det med en massa hjälpord. Man blir på sikt sämre på engelska. Men jag undrar om inte thailändska språket är uppbyggt på det viset. Ibland verkar det i alla fall väldigt simpelt. Som frågan Bpai nai? (Åka vart?) om man sätter sig på moppen t.ex. Varför krångla till det med dubbelt så många ord om man ändå fattar? Vart ska du åka?

Eller om man svarar i mobilen så är första frågan Yoo nai? (Är vart?)  istället för den långa och komplicerade meningen Var är du någonstans?

 

Om nu hela språket är uppbyggt på det viset så förstår jag om det blir en massa missförstånd när det gäller uppdrag eller arbetsbeskrivningar. Ibland ser man ju saker som verkar helt galna, och om man frågar hur det kunde bli så där så får man en axelryckning och ett Mai roo, (Vet inte) maybe missunderstanding, till svar. Jag skulle kunna dra upp en massa exempel, men det får jag ta en annan gång.)

 

 

 


RSS 2.0