Ko Lanta Dead End

"No. Lanta is not even my second home anymore.." Redan där på färjan kände jag någonstans att det här skulle bli något slags avslut, men jag hade inte svarat henne då, utan låtit frågan hänga i luften bara.
 
Hade jag nått vägs ände med den här ön? Det kändes så. Allt i livet har sin tid och jag undrar om jag kommer att återvända hit någon mer gång. Misstolka mig rätt. Ön har absolut sin tjusning, men kanske var jag klar här för egen del. Dags att göra bokslut och gå vidare. Jag hade slutfört mitt uppdrag genom att visa Hjärter Dam min historia på ön som hade gett mig så mycket. Och tagit en del förstås. Att hänga på Nature Beach var inte heller en självklarhet längre, restaurangen som hade varit som ett vardagsrum för alla långliggare, kändes inte som mitt längre. Sveken från Nature House-året var som en sårskorpa som ständigt började klia när jag tänkte på hur de hade gått bakom ryggen på mig och helt enkelt brutit kontraktet på eget bevåg. Det hade varit lätt att se hur mycket en så kallad nära vänskap varit värd när en 500-bahtsedel hade kommit mellan två intressen. Business first, friendship then...
 
 
Vid vägs ände. Old Town, Ko Lanta.
 
 
Naturligtvis hade Hjärter Dam fått höra alla historier från den tiden och hon var inte speciellt imponerad över hur jag stundtals hade blivit behandlad, och har inte heller haft något vidare intresse att besöka resorten för att socialisera med mina gamla antagonister. Favoriterna i personalen hade även dem börjat droppa av en efter en. Till och med Rambo hade slutligen hittat en farangtjej och hamnat i Stockholm. Vad han nu skulle där och göra. Rambos livsöde skulle kunna avhandlas i ett eget inlägg. Jag tyckte synd om honom. I baren på Nature stod han alltid i centrum och var resortens entertainer. I 08-land skulle han försvinna i mängden och skulle få kämpa för sin acceptans. Kanske har jag fel. Han kanske var nöjd att sitta med långbyxor i en förortslägenhet.
 
 
Siste man att lämna kolonin tar med sig flaggan...
 
 
Det positiva med den här resan har varit att istället för att vara bekväm som tidigare och inta alltför många måltider på Nature, så har vi utforskat nya ställen som jag har tyckt varit intressanta men av olika orsaker aldrig provat. Lantas styrka är ändå att det finns så många trevliga ställen att välja på, både i och utanför turiststråken, bara man vet var man ska leta. Även för en thai. Hjärter Dams favoritsylta är en oansenlig och alldeles för varm plåtbarack (bredvid 7/11 Klong Nin) som slevar upp oidentifierbar thaimat ur bleck skolbespisning style bakom en glasdisk, för nästan inga pengar alls. Själv har jag mina favoriter i Old Town. Beautiful Restaurant, Cee side och Cautchou allra längst ned. Lanta har också bjudit på sitt bästa väder. Blå himmel och sol varje dag och med en lätt bris som svalkar och håller myggen borta, så egentligen finns inget att klaga på.
 
 
Pärlor för svin...?
 
 
Vidare har vi bestämt oss för att stanna ett par dagar till men kommer byta ställe, sedan en natt i Krabi Town för vidare färd mot Bangkok där vi stannar två nätter innan hemfärd. Besöket hos föräldrarna har också ställts in. Alltför påfrestande att resa hela vägen till No Mc Fly för den havande som anser att det blir alltför uttröttande.
 
Orsaken att vi kommer byta ställe beror helt och hållet på att vi har inte lust att supporta en resort där hela ägarfamiljen bara sitter i ett hörn och ser sura ut, och inte lyfter ett finger för att få gästerna att trivas. Det är bara solstrålen Khun Ma som bär upp det här stället och gör det värt att stanna, men även hon har tröttnat och kommer sluta samma dag som vi checkar ut, och fina Klong Nin Resort betraktas nu i mina ögon som ett sjunkande skepp.
 
Jag hade faktiskt trots allt en särskild orsak att boka det här stället, och det var att i somras fick jag ett samtal från Lanta där det gjordes gällande att hela resorten var ute efter en arrendator pga att det fanns ingen som kunde engelska ordentligt och det saknades idéer och visioner. Problemlösningen var som vanligt att kasta in en farang (som man kunde klämma på stålar) som kunde lyfta verksamheten. Glöm det sa jag, men nyfiken nog att bo här för att se det med egna ögon. Bungarna är fina och stora och med trevliga balkonger. Pool finns också för de som inte fattat att man kan bada i havet. Det enda som saknas är några leenden och ett "Good morning".
Lätt att förstå, men tydligen skitsvårt att utföra. 
 
 
 
 
 

Återigen gryr dagen på Lanta

"Now you're home Darling" säger hon när vi står på färjan över från fastlandet mot Lanta Noi. "Sweden is only your second home, chai mai?".
 
Det har gått precis ett år, en månad och två dagar sedan jag var här senast. Inte för att jag hållit räkningen, men jag vet vilket datum jag tog flyget härifrån sist för att åka upp till Bangkok och träffa henne. Mitt liv hade sedan dess tagit sjumilakliv på vuxenpoängskalan. Mitt ansvarslösa backpackerliv var ett avslutat kapitel och jag hade vid det här laget både gift mig, betalat handpenning på ett hus hemma i Masriket, och dessutom hunnit sätta Hjärter Dam på jäsning, vilket för övrigt var huvudorsaken till att denna resa i österled blev av just nu.
 
 
Gryning på Klong Nin. -Kommer'u ofta hit?...
 
 
Så nu stod jag återigen på bilfärjan med nya tankar och känslor medan vi närmade oss silhuetten av Lanta Noi. Jag tänkte tillbaka på förra gången för drygt ett år sedan då det hade varit helt andra bud (Det krackelerade paradiset), och gången för två år sedan när jag åkte över för att starta mitt nya liv som hotelldirektör.
Nu hade jag dragit med mig Hjärter Dam hit och jag undrade om jag hade skrutit upp ön för mycket. Hennes förväntningar var höga, och skulle hon som thai egentligen kunna uppskatta Lanta på samma sätt som jag gör? Lanta var ju för fasen en enda stor svenskoloni. Det gnagde mig lite, särskilt med skräckupplevelsen från Ko Samet i mitt goda minne. Men tvivlen kom på skam skulle det visa sig.
 
 
 
Att bo på mitt gamla Nature kändes inte aktuellt, av flera orsaker, men framför allt för att vi skulle få vara ifred från allt tjatter där. För mycket folk att lära känna på en gång, så jag ansåg att det var bättre att bo i närheten och presentera det gamla och nya i små portioner istället. Vi bokade således in oss på Klong Nin Beach Resort och blev upphämtade på Krabi Airport av den nyanställde och mycket sympatiske Khun Ma, och efter att det konstaterats att hon och Hjärter Dam gått på samma universitet i Bangkok (Ramkhamhaeng) så var den nya vänskapen given.
 
 
Den förbokade dubbelsängen..öh..på Klong Nin Beach Resort...
 
 
När vi slutligen checkade in hade vi varit på resa i trettio timmar sedan vi tog bilen från ett frostkallt Mora klockan fyra på morgonen innan. Mitt sällskap slocknade som en klubbad säl när hennes huvud nuddade kudden, men jag var alldeles för uppspelt för att ta en tupplur, så jag tog en liten walkabout ner på stranden där i eftermiddagssolen. Först ner till Gröndahl för att säga hej och ta en efterlängtad Chang och ett dopp i havet. Mina gamla gäster Sverre och Jurunn dök upp också, och så sedan slog jag en lov bort till Nature för att säga hej men kom mitt i den där dödtimmen innan solnedgången och inte mycket personal syntes till. 
 
Jag gick tillbaka till våran bunge där den havande hade kommit till sans igen och vi gjorde oss redo för middag. Vi gick ner på stranden igen och jag frågade om vi skulle gå till vänster där vi antagligen skulle träffa massa folk jag kände, eller höger där det skulle vara lugnare. Hon valde det senare och vi gick till Richeys och käkade grillad fisk och som tam. Allt var bra och hennes första intryck av Lanta och Klong nin var "Nice feeling here, relaxing place" Phuu, jag kunde andas ut.
 
 
 
 
Den långa resan tog dock ut sin rätt och det blev tidig sänggång. Jag vaknade som väntat i gryningstimmen och tog en liten morning walk på stranden innan allt vaknat till liv. Nästan bara jag och hundarna var där och väntade in soluppgången bakom bergen. Luften var sval och livet i balans.
 
Hjärter Dam gillade Lanta och vi bestämde oss för att förlänga våran vistelse till tio dagar.
 
 
 
 
 
 
Förresten. Kom ihåg att Blog Awards pågår fram till den 23:e Feb, så har ni inte röstat än så scrolla ner och gör det. Eller klicka här http://www.supersavertravel.se/tavling/travel-blog-awards/2013/asienblogg
 
Aah, jag ser nu att jag ligger trea! Här snackar vi ju verkligen sjumilakliv. I svenska folkets nomineringar hamnade bloggen på 14:e plats, men juryn plockade ut tio finalister som de ansåg höll måttet enligt deras kriterier, varav "kycklingbloggen" var en av dem. Sedan började en ny omröstning av folket bland finalisterna och där har jag nu klivit upp på bronsplats!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Taste like chicken Finalist

Taste Like Chicken har blivit framröstad som en av tio finalister i kategorin Bästa Asienblogg. Släpp OS-ringarna en stund och hjälp mig nu fram till en pallplats genom att rösta igen!
 
 
 
Travel Blog Awards 2013! Med ett hotell nära city slipper du besvärliga transportförbindelser - hitta ett bra boende hos oss!
 
 
 
 
 
 
 
 

Ny resa feb -14

Ett litet avbrott i Tokyo-bonanzan här. På grund av, eller tack vare, sakernas tillstånd i magtrakten så har vi varit tvungna att företa oss en resa i östlig riktning med avfärd inom en snar framtid.
 
Bokade med KLM häromdagen. Pris 6600:- / person.  (exakt samma pris som för exakt 20 år sedan när jag och brorsan bokade första resan till Asien. Då med Alitalia.) Ett riktigt klipp tycker jag, korta byten och bra avgångstider.
 
 
 
 
Det blir direkt en inrikes med Thai Airways ner till Krabi för vidare transport ner till Lanta och beachen för avnjuta en kall Chang. Innan hemfärd så blir det en sväng till Hjärter Dam's hemby No Mc Fly, och naturligtvis en eller ett par hotelltestarnätter i Bangkok. Jag har redan bokat in oss på maffiga Okura Prestige där vi ska bo innan hemresan. Jag hade några bonuspoäng att lösa in på Hotels.com's rewardprogram, samt en boka-tidigt-rabatt, vilket fick ner priset från 1700 SEK till under tusenlappen. Inklusive frukost.
 
 
Okura Prestige bird view...
 
 

Homeikan - Hundraåring i Tokyo

Homeikan är ett över hundra år gammalt så kallat Ryokan. Ett klassiskt japanskt boende med tatamimattor och futonbäddar. Eftersom jag gillar japanska prylar så var en övernattning här ett självklart val på senaste Tokyotrippen. Utmattad av sjukdom tog jag mig från mitt hotell i Shibuya med metron hela vägen genom Tokyo upp till Kasuga Station som ligger ca femhundra meter från Homeikan.
 
 
Homeikan Entrance.
 
När man kommer in i lobbyn så känner man verkligen att man kliver tillbaka i tiden. Här har tiden stått stilla och allt det gamla bevarats... äh va fan, det här låter ju som en charterkatalog från 80-talet. Allt var i alla fall gammalt och gediget och det enda som egentligen var modernt här var det livsnödvändiga free wifi.
 
 
 
 
 
Både lobbyn och rummen värmdes upp med hjälp av gasolkaminer då det var nollgradigt utomhus. Januari verkade också vara lågsäsong och det var inte många gäster här under min vistelse. Bara skorna på hyllan i lobbyn vittnade om att jag inte var helt själv. Det enda ljudet som hördes var det låga väsandet från gasolbrännarna och knirrandet från golvet när ägarpartet rörde sig i byggnaden. Jag välkomnade tystnaden. Jag behövde vila och bad dem bädda i ordning min futonbädd trots att det var tidig förmiddag.
 
 
Homeikan. 100 år och 100 procent Japan style...
 
 
    
 
Frukost ingår om man betalar extra. Inget gaijin-anpassat tjafs utan riktig japansk variant. Hett grönt te fanns alltid att tillgå på rummet. När jag legat och vilat och skrivit på rummet började jag känna mig lite bättre. Miljön och febern påverkade mig dock och associationerna till Shogun låg nära till hands så jag började utföra fåniga kampsportsmoves för mig själv, naturligtvis iförd den från Homeikan tilldelade yukatanJag blev dessvärre inte erbjuden att "dela kudde" (för övrigt det enda citat jag minns från TV-serien från 1980)  med någon.
 
 
 
 
Interiören på Homeikan var intressant på alla vis. Gemensamma toaletter och tvättutrymmen , men uppdelat på män och kvinnor. Att sitta på en liten plastpall och skopa vatten över sig och tvaga sig noggrant innan man hoppar ner i den lilla "poolen" är verkligen traditionellt japanskt. Jag hoppade dock över det senaste. Inte visste väl jag om vattnet inte blivit utbytt på hundra år.
 
 
 
 
 
"To our guest. Please do not pull the plug in the bathtub after taking a bath. Thank you..."
 
 
 
Homeikan. Morgon och kväll.
 
 
Sammanfattningsvis så kan jag verkligen rekommendera att bo här om man vill prova på traditionellt japanskt boende. Läget är väl inte direkt nära Tokyos attraktioner, men med några hundra meter till metron så tar man sig överallt. Gångavstånd till Tokyo Dome ändå. Homeikan får full pott för atmosfär och känsla. Priset ligger runt 500-700 SEK i dagsläget.
 
 
 

Visa större karta
 
 
Egna hemsidan. http://www.homeikan.com/
En annan. http://japan-rn.com/p/public/ryokan/2010/06/homeikan.php
En till. http://www.japaneseguesthouses.com/ryokan-single/?ryokan=Homeikan
 

RSS 2.0