Eurotrip dag 10 - Summering & Kostnader

Efter en lugn och stadig frukost var det bara den sista etappen kvar, den tråkiga transportsträckan hem genom ett Sverige som är alldeles för långt. Drygt 70 mil på kända vägar som är allt annat än inspirerande. Junior frågade om vi inte kunde åka till ett nytt ställe, och var inte alls redo att åka hem än. Men när vi på kvällen äntligen körde in i Mora ropade han ändå -Tjohoo, och gjorde segertecken. Ja, jag också. 
 
 
Frukost för resande. Radisson Blu Hotel Lund. 
 
 
Så var det värt allting då? På ett sätt är ju alla resor värda. En chartervecka hade ju så klart gett mer vila, men kanske inte så mycket intryck. Det positiva med roadtrip är friheten som bilen ger, man kan vara spontan och välja nya vägar, ta nya beslut efter humör och väder. Och tack vare att vi hade kanonväder i Schweiz så var det ju så klart värt det. Det negativa är att man förlorar värdefull tid på att faktiskt förflytta sig, och det är ju uttröttande att sitta och köra så långt. Att ligga efter Autobahn i timmar utan att landskapet ändrar sig är knappast upplyftande, men så fort man väljer småvägarna så får man nya upplevelser.
 
 
Att resa som ensam vuxen med ett barn har både sina fördelar och nackdelar. Fördelen är att det blir minimalt med meningskiljaktigheter. Man tar själv de stora besluten och styr över budgeten, och så lyssnar man på barnets behov och önskemål, så hittar man en balans där. Åtminstone i vårat fall, och Junior får hela tiden min fulla uppmärksamhet. Man är tillsammans 24 timmar om dygnet vilket är fantastiskt för att bygga en pappa-son-relation. (Visst, vi är tillsammans mycket hemma också då han spenderar mest tid med mig, men vardagen med jobb och dagis och måsten gör att man kanske inte riktigt har den tiden).
Det negativa är att man är mer utsatt om något händer, och man måste vara på helspänn hela tiden när man rör sig bland folk. Jag lämnade egentligen aldrig Junior utan uppsikt, inte ens om jag bara skulle springa in på macken och betala en tankning. Om han sov så bar jag med honom in. Jag var livrädd att någon skulle kidnappa honom om jag lämnade honom ensam i bilen. Vidare har man ju ingen att byta av körningen med eller dela kostnader med. Hjärnan arbetar på högvarv från morgon till kväll.
 
 
"Country road, take me home..."
 
 
Kostnaderna då? Jag brukar egentligen aldrig räkna ihop vad resor landar på, man blir bara bedrövad hur dyrt allting blev, men den här gången gjorde jag det av ren nyfikenhet för att jämföra lite med de svindyra flygbiljetterna (om man ska boka på kort varsel) inom Europa under juli månad.
 
Hela kalaset landade i runda slängar på 25 000 spänn. Över budget, men jag hade plockat ut mina sista pappadagar inför den här semestern så vi hade en liten buffert att röra oss med.
Jag har avrundat till närmaste hundring och delat upp det i fasta och lösa kostnader.
 
Fasta kostnader: 13000:-
 
Diesel. ca 4500:- (470 mil åkte vi totalt)
Hotell. 4900:- (V8 Hotel 1700:-, Pestana 2 x 1000:-, Radisson 1200:-)
Camping. 1500:- (Danmark 300:-, Tyskland 2 x 400:-, Schweiz 2 x 200:-)
Tåg Chur - Tirano ToR. 1000:- (Junior åkte gratis)
Broavgifter. 1100:- (Öresund, Stora Bält)
 
Lösa kostnader: 12000:-
 
Det här innefattar all mat, parkering, inträden (Legoland och Berlin Zoo), linbana, kollektivtrafik samt gränshandel (öl 700:-) med mera. Shoppa gjorde vi knappt, förutom en legoask och en tröja på Legoland. Vi snittade väl en glass om dagen, men aldrig godis. Oftast åt vi ute, budgetlunch och bättre på kvällarna.
Utslaget så blir det ca 1250:- /person och dag - allt inkluderat - vilket får anses rimligt med en så svag skräpvaluta som kronan är idag.
 
 
Vi hade en fantastisk resa, men frågan är om jag skulle göra om det. Troligtvis inte, mest för att det blir för långa transportsträckor innan det börjar hända något intressant. Höjdpunkten var ju Schweiz som jag gärna återvänder till, men då med flyg för att hyra bil på plats, eller ännu hellre köpa ett tågpass som gäller inom landet.
Vad gäller Legoland så är jag tveksam om det nu är åkattraktioner som man är ute efter, då kan man hellre välja Grönan eller Liseberg. En fyraåring struntar ju i om en tre meter hög dinosarie är uppbyggd av tiotusentals legobitar, och vad Junior anbelangar hade de lika gärna kunnat blåsa upp en heliumballong istället. Ungefär samma wow-faktor...
 
Största belöningen fick jag dock efter vi kommit hem. Vi hade gått och lagt oss och skulle precis somna när Junior lägger armarna runt halsen på mig, kramar mig hårt och viskar i mitt öra:
 
"TACK för hela semestern pappa.."
 
 

Eurotrip dag 9 - Hemåt...

Nu var vi klara kändes det som. Jag ville bara hemåt så fort som möjligt. En sista gång tittade jag i mobilen efter färjor över Östersjön. Det var helkört. Bara att ta omvägen över Jylland igen. Det skulle i alla fall bli det billigaste alternativet. Jag förberedde min lille reskompis på en lång dag i bilen. Det bekom honom inte det minsta.
 
Vi lämnade Berlin strax före nio. Jag visste inte var vi skulle spendera följande natt men jag var i alla fall säker på en sak; vi skulle inte slå upp tältet igen på den här resan, så det betydde ännu en kostsam hotellnatt. Eftersom färjorna var fulla fick jag stryka min inplanerade frinatt hos min moster i Maribo, bara ett stenkast från Rödbyhavn. Jag ville också att det skulle vara våran sista övernattning. Sträckan Berlin - Mora visade 150 mil, och jag ville köra så långt som jag bara orkade den här lördagen för att minimera sista dagens etapp.
 
 
 
 
 
Det flöt på bra de första timmarna. Vi var utvilade och på gott humör. Ja, på gott humör, det var vi ju hela tiden egentligen. Jag var både förundrad och imponerad av Junior som aldrig fick spunk av att sitta så många timmar i bilen när vi hade våra långkörningar. Men visst, vi stannade ofta när han var vaken.
 
När vi närmade oss Neumünster norr om Hamburg så var det slut på det roliga. Google map varnade för långa köer, och jag missade precis avfarten till den föreslagna omvägen innan det var för sent. Det var tvärstopp, sådär tvärstopp så att folk börjar gå ur bilarna för att dricka kaffe och pinka i vägkanten. Det var det sista vi behövde. Det var också resans varmaste dag och termometern visade på 31 grader. Jag längtade efter en sandstrand.
Men som genom ett under så släppte det plötsligt och det var raka spåret upp till danska gränsen. Vi stannade på Calles och fyllde på med ett dussin ölflak som jag på något märkligt vis lyckades stuva in i våran redan överfulla bil.
 
 
 
 
Junior som hållit sig vaken hela dagen genom Tyskland slocknade som en klubbad säl strax efter vi passerat gränsen. Jag brände hela Danmark, cirka trettio mil, utan ett endaste stopp. E 20 låg i princip öppen hela vägen fram till Köpenhamn, och det var först när vi närmade oss som Junior vaknade igen. Jag hade haft funderingar på om vi skulle ta en natt där och göra Tivoli också, men jag var helt slutkörd. Dessutom skulle vi i så fall aldrig hinna hem på söndagen. I tillägg hade det börjat svida i reskassan lite väl mycket.
Klockan åtta på kvällen passerade vi Öresundsbron och svängde direkt in på Statoil Vintrie för att fylla på diesel och blodsocker. Sommarkvällen i Sverige var ljum och välkomnande.
 
 
 
 
I ett svagt ögonblick tänkte jag att vi skulle fortsätta, men kände hur tröttheten slog till. Junior som hade snarkat sig igenom Danmark var på hugget, men jag orkade inte köra en mil till. Tog fram mobilen och öppnade hotels-appen, valde I närheten och filtrerade fram parkering. Närmaste som inte låg söderut var Radisson Blu i Lund. Det tar vi sa jag till Junior och bad honom hoppa in i bilen.
 
 
 
 
Jag var trött, hade ont i halsen, och öronen tjöt. Tinnitusen var påtaglig. Sängen var så skön och inbjudande och jag ville bara gå och lägga mig direkt efter den välbehövliga duschen, men mitt lille resesällskap som var utvilad som Törnrosa själv hade andra planer. Nu krävde han min fulla uppmärksamhet och deltagande när det var dags att rita.
 
"Vill du inte lägga dig i sängen med telefon en stund, och kolla på youtube..?"
"Nej. Om du ritar en teckning till mig, så ritar jag en teckning till dig.."
 
Sängen fick vänta..
 
 
 
 
 
 

Eurotrip dag 8 - Berlin

 -Man måste ju göra något roligt för barnen också, hörde jag hur lattemamma-maffian mässade i mitt huvud. Vi hade Berlin Zoo just runt hörnet från vårat hotell så det var ett naturligt första stopp på våran dag i Berlin. Zoologischer Garten var också våran närmaste tunnelbana så det gick liksom inte att undvika. Jag gillar egentligen inte djurparker då det knappast är någon upplyftande känsla att titta på djur i bur. Jag föredrar att se dem i naturen, i sitt rätta element. Man blir mest beklämd.    -Men det kanske är roligt för barnen..? Jag var skeptisk. Hade provat Skansen med Junior för drygt ett år sedan. Det bästa med besöket den gången var glassen hade han förklarat för mig.
 
Jag betalar en kombibiljett för både akvariet och djurparken och vi går in. Akvarier hade ändå alltid tilltalat mig. Fiskarna fattade ju inte att de var instängda på samma sätt som en elefant gör. Det här var också avdelningen som Junior gillade mest. Pliktskyldigt betar vi ändå av djuren, och vid det stora dragplåstret pandorna flockas besökarna som om det var självaste Elvis som vankade av och an där inne. Jag känner ingen glädje. Junior blir sur för att han knappt ser något. Vi går vidare. Köper glass. Ser på kartan att det ska finnas flodhästar, det är i alla fall häftigt tänker jag och ökar takten. Jag hade sett flodhästar i det vilda under en safari i Tanzania 2003, det hade varit en imponerande syn. Att se tre trötta flodhästar i ett grumligt vatten på Berlin Zoo var allt annat än imponerande.
  
"Kan vi inte åka tunnelbana nu pappa?"
 
På vägen ut ser vi ett stort hägn, och enligt kartan ska isbjörnarna hålla till där. Vi står och spanar en stund innan jag till slut ser ett vitt huvud som sticker ut under en klippa. Han ligger där och dåsar i sommarvärmen. -But why? Eller vad vet jag, det spelar kanske ingen roll. Det är väl lika varmt på arktis nu för tiden...
 
 
Östtysk nostalgi...
 
 
 
 
På tunnelbaneperrongen får Junior för sig att leka kurragömma. Med höjt pekfinger och hård blick håller jag ett uppfostringssamtal med honom på klockren svenska. En kvinna med sydamerikanskt utseende säger något till mig. Jag förstår inte, och tittar frågande på henne. Hon ser vänlig ut. Var det tyska eller spanska? Hon upprepar och sträcker fram något slags kex till Junior. Arsenik- och mjältbrandskex? Då ser jag att hon har två flickor i Juniors ålder med sig, samt en man med nordiskt utseende. Hon fortsätter prata och då kopplar jag. Hon pratar ju svenska för fan. Tåget kommer och vi kliver på samma vagn. De var ute och tågluffade med barnen och tyckte det gick jättebra. Där har vi det, nästa gång ska vi fan tågluffa istället och låta bilen stå. Vid Potsdamer Platz vinkar vi hejdå till den trevliga peruansk-svenska familjen och kliver av. Berlin var sannerligen en trevlig stad. I Stockholms tunnelbana hade inga samtal någonsin ägt rum mellan okända människor.
 
 
Potsdamer Platz, Berlin
 
 
"Vart är resterna av muren pappa?"
"Vi får kolla på kartan och kanske fråga någon"
"Varför kollar du inte på telefon?" Junior var väl medveten om att telefonen hade svaren på de flesta frågor.
 "För att nu ska vi göra som man gjorde förr i tiden innan mobilen fanns. Man pratade med andra människor, så det ska vi göra även om vi hittar med kartan."
 
Jag vecklar ihop kartan så gott jag kan, vilket är ungefär lika lätt som att spela dragspel. Knölar ner den i sidofickan på mina praktiska resebyxor och börjar knata. Det som slår mig är hur tyst det är, trots att vi står mitt på Potsdamer Platz som ska föreställa någon slags knutpunkt i Berlin. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men typ samma larm som runt Siam Square i Bangkok. Trafiken är lugn, människorna är lugna. Jag ser ingen stress. Jag stoppar ett par slumpmässigt utvalda berlinare för att fråga om vägen, även om jag har kläm på hur vi ska gå. Efter en stund är vi framme.
 
 
Die Mauer...
 
 
Ebba Gröns klassiska låt Die Mauer börjar ljuda i mitt huvud; "Halt! Här får ingen passera, här kommer ingen förbi..."  Jag får en perfekt komponerad bild på muren med Junior i förgrunden och luftballongen längre bort, där den svävar symboliskt för alla flyktförsök över muren. Jag tror att jag sett Discoverys alla dokumentärer om Berlinmuren. Det finns något fascinerande över lyckade flykter från stängda stater i allmänhet, och flykter från Östberlin (och Nordkorea) i synnerhet. Efter Juniors nedkomst har jag dock inte hunnit se mycket på TV, men serien Deutchland 83 (2015) följde jag slaviskt. Och vilket soundtrack.
 
 
 
 
Jag försöker mig på en barnvänlig variant av murens historia men misslyckas kapitalt när jag hör mig själv berätta om hur kommunisterna sköt på människorna som bara ville komma över muren och vara fria. Försöker byta ämne.
 
"Äh, ska vi inte åka lite tunnelbana igen tillbaka till hotellet?"
"Jo, vi åker och badar pappa. ..Men varför sköt 'kommisterna' den där grabben?"
"Äh, glöm det, nu är alla kompisar igen, det där hände när farfar var ung.."
 
Vi tar en promenad via Brandenburger Tor och det slår mig igen hur trevligt och stillsamt allt verkar. Mysiga uteserveringar och vänliga tillmötesgående människor. Vi tar S-bahn och U-bahn tillbaka till hotellet. Jag fattade aldrig skillnaden, båda såg ut som samma tunnelbana, och samma biljett gällde på alla tåg vad jag förstod.
 
 
 
Några simtag i poolen och dagens lycka var gjord. Ibland behöver man inte ta i så jävla mycket.
När det var dags att äta middag ville jag göra en repris på den grekiska restaurangen, men Junior ville in på den italienska. Vi konstaterade båda att man får en bättre pizza på Järnvägskiosken i Mora. Det var i alla fall skönt att slippa bilen för en dag och jag kände mig redo att sätta mig bakom ratten igen följande dag.
 
 
Spontandans vid Bikini Berlin...
 
 
Jag gillade våra pratstunder efter att vi släckt lampan på kvällen.
 
"Jaha min lille vän, vad var bäst med den här dagen då?"
"Det var poolen."
"Okej. Mer då?"
"Tunnelbanan!"
"Vi har ju varit på zoo också. Vad var bäst där då?"
"Hm, det var nog den där stora fisken. Och så glassen så klart.."
 
 
 
 
 
 


Eurotrip dag 7 - Mot Berlin

Egentligen ville jag till Prag, och sedan vidare upp till Polen för att ta färjan från Gdansk upp till Nynäshamn. Detta skulle innebära inte bara två nya länder- som dessutom var billiga - utan också kortaste körsträcka hem. Prag låg också på behörigt avstånd från Pilsensee Camping där vi nu befann oss. Jag var dock tveksam, mina fördomar sa att det förmodligen skulle bli inbrott i bilen så fort man råkade gäspa lite. Östeuropa kändes inte alls lika säkert som Tyskland och Schweiz. Antagligen skulle vi bli drogade och slaktade på någon rastplats, och vips så skulle våra njurar och lungor säljas på svarta marknaden. Nog för att jag hade anmält mig till donationsregistret, men inte riktigt på det sättet. Resplanen skulle ändå skita sig eftersom alla färjor över Östersjön verkade vara fullbokade.
 
 
Frukost take-away...
 
 
...and then we take Berlin.. Ja, Berlin får det bli istället. Längre etapp men närmare hem. Det här var också tjusningen med att resa utan spikad färdplan. Att inte riktigt veta vart man kommer befinna sig nästa dag, och bara låta impulsen styra en till nya platser. Med den tanken så var det tack och god natt för den här dagen.
 
Jag hade knappast sovit gott och det skulle bli en tröttsam körning norrut. Både jag och Junior hade blivit lite krassliga. Det positiva var att trafiken flöt på utan köbildningar, och jag gjorde inte en endaste felkörning under hela dagen, inte ens inne i Berlin missade jag en korsning. Bilen - våran trygga bas - hade efter en vecka börjat se ut som om det var dags för en orosanmälan hos socialen. Det som i början var packat och uppdelat i militärisk ordning påminde nu snarare om bombningen av Dresden tänkte jag stilla för mig själv när vi passerade avfarten till ovan nämnda stad.
 
Jag var trött och behövde således en hotellnatt för att få vila ut ordentligt, men visste inte riktigt var man skulle bo i Berlin, jag hade aldrig varit där... eller... Okej, en passus här: Vi hade faktiskt en hotellnatt i utkanten av Berlin 2001. Jag och min gamle hotelltestarkollega skulle ner på nybyggda Euro Speedway i Lausitz och kolla på Kenny Bräck i CART-serien som hade premiär i Europa. Vi hade köpt dyra biljetter och allt i förväg, men bara fyra dagar innan loppet så inträffade 9/11 i New York och flygtrafiken låg nere. Det var högst oklart om loppet skulle kunna genomföras överhuvudtaget, men vi tog färjan ner till Kiel och vidare ändå. Loppet hette först German 500, men döptes om till 2001 American Memorial för att hedra offren från World Trade Center. Det blev också ett dramatiskt lopp när Alex Zanardi sladdade ut på banan efter ett pitstop och blev påkörd i 300 km/h. Han överlevde men fick amputera båda benen. Kenny Bräck vann loppet, men under gulflagg. Vi hade haft en svinkall tältnatt på campingen och drog direkt med bilen mot Berlin och stannade vid första bästa hotellskylt vi såg. Ja det var 18 år sedan, men tältet som då var nyinköpt består.
 
Lausitz, anno 2001
 
 
Under en matpaus när vi hade Berlin inom räckhåll, cirka femton mil, var det hög tid att boka något. Jag öppnade hotellappen och filtrerade fram parkering och pool, fick massa förslag men behövde något som var lätt att hitta inne i gröten. Några landmärken kände jag ju till och fastnade för Pestana Hotel Berlin som låg vid Tiergarten. Goda omdömen och under tusenlappen trots att kronan befann sig i fritt fall mot euron. Nu kunde ingenting gå fel, det var bara raka spåret tänkte jag mig. Utan flera stopp.
 
Efter bara en liten stund ute på autobahn så började min lilla reskompis att gny över magen. Inte konstigt, jag räknade dagarna bakåt som han inte besökt en toalett, men nu var systemet igångsatt och det blev ett par stopp till innan vi äntligen nådde fram till hotellet i Berlin.
 
 
"Tjohoo, vad lätt jag känner mig..."
 
 
Det första intrycket är som sagt var viktigt, och Berlin skulle ta emot oss med öppna armar. Sommarkvällen var ljum, området lugnt, hotellet fint, personalen supertrevlig och sängarna alldeles gudomligt sköna. Ja vi gillade den tyska huvudstaden.
 
 
 
 
"Vet du Dylan, det finns pool på det här hotellet. Ska vi inte gå och bada? Vill du det?"
"VA! På riktigt? Inget skämt?"
 
Poolen var inte stor men fullt tillräcklig för min lille reskompis. Världens bästa reskompis som aldrig klagade. Han träffade en jämnårig tjej där som han höll på att stila för när han hoppade från kanten ner i vattnet till mig. Jag såg hur mallig han blev av hennes förstulna blickar. Och faktiskt lärde han sig att simma under vattnet här, några meter från kant till kant, när han väl kommit på att använda armarna på rätt sätt. (Jag måste skriva ner det så att jag inte glömmer det). Varje gång han kom upp till ytan kollade han om tjejen fortfarande tittade på honom. Det gjorde hon.
Jag kunde inte hålla mig för skratt.
 
"Det där du håller på med nu Dylan, det kallar jag för parningsdans.."
"Men pappa, jag dansar inte, jag simmar ju.."
"Du kommer förstå när du blir äldre kompis.."
 
 
 
 
 
 
När tjejtjusaren badat färdigt var det dags för middag. Tripadvisor tipsade om två restauranger i närheten, de låg bredvid varandra och jag tog sikte på den italienska, men Junior klev med bestämda steg in på den grekiska och det är jag tacksam för. Vi avslutade dagen med en fantastisk måltid på Ja-Niko-Ja innan det äntligen var dags att sussa.
 
"Du Dylan, ska vi inte stanna här en natt till? Vet du, det finns faktiskt tunnelbana här i Berlin!"
"VA! På riktigt!? Inget skämt?"
"Yep, som i Bangkok, du vet same same skytrain but different. Zoo finns det också."
"Kan vi bada i poolen i morgon också?"
"Självklart kompis."
"Jag ska bara skriva en sak innan vi släcker.."
 
 
Dylan [hjärta] Frank...
 
 
  

Eurotrip dag 6 - Ebenalp och norrut

Bakgrunden är som en reklamfilm för mjölkchoklad, eller för precis vad som helst förresten. Jag stannar instinktivt bilen, kliver ur och betraktar det makalösa landskapet. Det här är den absolut finaste rutten på våran nästan 500 mil långa roadtrip. Sträckan går från Oberriet upp mot Wasserauen, där linbanan ska ta oss upp till Ebenalp som är dagens huvudmål.
 
 
Wasserauen 
 
 
"Pappa, varför stannar du? Är linbanan här?"
"Nej, inte riktigt än, men det är bara så jäkla vackert att jag måste kliva ur bilen en stund."
 
 
    
 
 
Eftersom vi inte hade något bestämt slutmål för dagen så tog vi det lugnt på morgonen innan vi packade ihop tältet på campingen i Chur (som tydligen ska uttalas [khor] och inte [tjur], det förstod jag senare eftersom ingen fattade vad jag menade när jag försökte uttala det...).
Kvällen innan hade jag ju fått nya tips om sevärda platser i Schweiz, men de flesta låg västerut i landet. Jag hade trots allt börjat känna att det var dags att vända hemåt igen och ville helst slippa marathonkörningarna på Autobahn - vilket önsketänkande... En körning västerut och sedan norrut hade dessutom inneburit en backtracking på samma väg vi kom ifrån. Jag gillade verkligen inte att köra tillbaka i samma hjulspår, jag ville se nya vägar, även om en Autobahn alltid är en Autobahn. Jag förklarade för den undersköna från Zürich att jag fick återvända en annan gång, men att vi måste börja röra oss hemåt igen. Matterhorn fick vänta.
 
 
 
 
Så var vi framme i Wasserauen där Ebenalpbanan utgår ifrån. Dagens höjdpunkt i ordets rätta bemärkelse. Junior som gillar alla slags transportmedel (det är ju därför det går så lätt att resa med honom) så var linbanan bäst så klart. Efter tjugo minuters vandring så nådde vi fram till Berggasthaus Aescher där det hänger på klippkanten, och det var precis så imponerande som jag trott att det skulle vara. Det var den här vyn som jag sett att hon postat bara ett par veckor tidigare. Nu stod vi här helt plötsligt.
 
 
Berggasthaus Aescher-Wildkirchli
 
 
Jag hade läst lite på Tripadvisor innan, det var både hiss och diss, men självklart skulle vi äta lunch här. En väldigt schweizisk meny får jag säga, och jag beställde på rekommendation hemgjord korv med tillbehör, som sköljdes ned med lika schweizisk alkoholfri öl. Jag blev inte besviken, men Junior ratade maten så han fick lite macka som vi hade tagit med från frukosten. 
 
 
Maten, linbanan och resans enda selfie...
 
 
Ett tips jag hade fått var Appenzell som bara låg några kilometer bort - A very swizz town.. - så dit drog vi, rätt upp på stadens torg där jag fulparkerade Volvon, tog lite bilder, skickade en till henne, och åkte vidare. Jag tog medvetet några småvägar via Sankt Gallen bland annat bara för att det var så fint, även om det sinkade oss på vägen norrut.
 
 
Appenzell
 
 
Jag hade en preliminär plan om färdvägen hem (en plan som skulle gå om intet), och satte kartnålen på München när vi närmade oss motorvägen igen. Google map lotsade oss förbi en bilkö via småvägar mot Österrike och vi befann oss plötsligt typ vid broarna i Madison County.
 
 
 
 
Det började bli sen eftermiddag så jag googlade på campingplatser nära München, och hittade en som såg fin ut. Familjeinriktad med stor lekplats, och Junior hittade direkt en kompis som han lyckades kommunicera med på något vis. Här verkade bara tyskar campa för jag såg inga andra utlandsreggade bilar och nästan ingen kunde engelska. Det här var enda gången på resan som jag släppte Junior ur sikte, det kändes tryggt här med bara massa barn och semesternöjda föräldrar. På håll kunde jag dock skymta hans röda tröja.
Jag slog upp tältet så fort jag kunde, klockade mig själv och insåg att det bara tog tretton minuter, inklusive flagga och bäddning. Jag hade blivit ett fullblodigt campingproffs. 
 
 
 
 
När jag kom ner till lekplatsen hängde Junior fortfarande med tyskungen, de såg mig inte så jag smög mig närmare. Hörde hur han glänste med att räkna på engelska, twenty three, twenty four..., jag blev så stolt. Gick fram och sa att jag skulle beställa mat på restaurangen som låg precis bredvid. "Okey, jag kommer snart pappa.."
Jag beställde, men man kunde inte betala med kort så jag var tvungen att fixa kontanter. Jag hade sett en uttagsautomat uppe vid receptionen, så jag gick ut igen och sa till Junior att följa med, men han ville inte.
"Okej, stanna kvar här och lek med kompisen så ska jag bara springa upp och hämta pengar. Gå ingenstans!"
"Har du beställt mat?"
 
När jag kom tillbaka såg jag inte Junior. Blicken flackande runt bland barnen på lekplatsen. Både han och tyskungen var borta. Jag kände hur pulsen steg. Sprang in på restaurangen där en servitör såg mina uppspärrade ögon. Han förstod och pekade bara lugnt mot vårat bord med tummen. Ja, där satt Junior i godan ro och tuggade i sig pommes och schnitzel som han doppade i ketchupen.
"Tjena pappa, har du fixat pengar?"
"Åh min lille vän, du är så stor och förståndig. Sitter du här och äter alldeles själv?"
"Ja, maten var ju klar.."
 
 
 
 
Så var ännu en dag till ända. Jag skulle sova dåligt under natten och det skulle också bli våran sista tältnatt på den här resan. För övrigt en förträfflig campingplats med nyrenoverat servicehus och specialavdelningar för småbarnsfamiljer. Trots detta så vägrade Junior konsekvent toaletterna så länge vi campade, något han bittert skulle få erfara nästa dag när magknipen tog fart. 
 
 
Pilsensee. Pilsnersjön?
 
 
 

RSS 2.0