Phoenix Rising

Ännu en gång hade jag rest mig ur askan och skakat av mig motgångarna. Jag hade börjat le igen och kände att harmonin var tillbaka. Visst, Kojj var borta, men Sao är här och hjälper till med markservicen. Intresserat tittar hon hur jag gör i köket och gör sedan likadant. Hon växer med uppgiften. Idag pekade hon på omeletten och frågade "phasaa angrit?" ("Vad heter det på engelska?"), sedan på apelsinerna, "phasaa angrit?", "orange" svarade jag, sedan på tomaterna, "phasaa...?", "tomatoes". Jag frågade samma tillbaka, "Phasaa thai?" Som Robinson Crusoe och Fredag stod vi där i köket och lärde oss nya ord på ett främmande språk. Tiden stannade för en stund och jag fick en klump i magen. Tidigare hade Sao egentligen undvikit alla försök till konversation med mig. Kanske skulle det här kunna fungera ändå.

Men det skulle inte dröja länge innan nästa motgång stod för dörren och väntade på att få komma in och ge mig ny huvudvärk. Jag har ju inte hunnit berätta att taket i restaurangen läcker in när det regnar och det här är en grej som pågått i ett par veckor. Första budet var att det var mitt problem att fixa nytt, men med hjälp av min älskade Eat så skulle ändå Mard - tillika Eats äldre bror - som står som ägare på fastigheten också stå för kostnaden att byta ut all halm på yttertaket. Efter några dagar kom det ett par killar och började riva ner det gamla men konstaterade efter en stund att hela bambukonstruktionen var för gammal och vek. Det skulle inte hålla emot länge till helt enkelt. Att byta ut hela rubbet skulle ta ett par tre veckor minst, (thai time) och kosta 100 000 baht. Omöjligt att dra igång ett sånt projekt så nära högsäsongen. Plan B var att täcka över hela taket med plast, det skulle bara ta några timmar för montering efter att de fått fram en måttbeställd sydväst till hela restaurangen.

Jag var inte alls förtjust i den lösningen och förstod att hela naturekänslan skulle försvinna och att hela klabbet skulle se ut som ett cirkustält. Jag förstod också att vi inte kan ha en restaurang där det regnar på gästerna. Vi får köra en transparent plast så att man åtminstone kan se halmtaket. Detta förklarade jag för Kojj säkert tre gånger (som fortfarande var kvar då) så att hon kunde förklara det för alla inblandade. Jag utgick också från att alla skulle ha samma inställning som jag beträffande den punkten (Ibland är jag så naiv).

Så en morgon så kom det en pickup och slängde av en rulle pressening utanför restaurangen. En blå pressening. "Det där är nog ditt nya tak..." sa Matte till mig när jag kom ut från köket. "Nej, det där måste vara fel, det ska inte hit, jag har inte beställt någon blå pressening.." svarade jag, men visste redan att det var mitt nya tak jag stod och stirrade på. Jag kände hur elden inom mig accelererade och spred sig ut i varendaste del av mig. Matte noterade detta och manade "Lugn nu, luugn.."


Transparent? Same same but...

Jag gick runt och sparkade i gruset och svor högt. Hur ända in i helvete kan de skicka hit en blå pressening. Alla fattar väl att det kommer se ut som skit. Som ett jävla cirkustält. Cirkus Scott har kommit till Lanta. Grattis.

Modfälld traskade jag ännu en gång bort till Nee och Eat för rådgivning. Efter lite telefonerande så hade jag förstått att den transparenta plasten kostade fyra gånger så mycket som den blåa. Men visst, om jag betalade hälften, ca 20 000 baht ur egen ficka så kunde de få fram precis den jag ville ha. Jag tyckte inte att det var mitt uppdrag att få ett tätt tak. Jag äger inte hotellet. Jag hyr det. Jag kunde se på Eat hur hon också led på grund av allt som hänt. Hon är en klippa. Hon gör allt för att det ska bli så bra som möjligt.


Eat. The one and only. Simply the best!

Kontentan blev ändå att vi beslutade oss om den blå färgen. Jag sa att jag ändå slutat bry mig. Det är lika bra att få det gjort nu och gå vidare. Igen. Resa sig ur askan och ta nya tag. Förvånansvärt hur fort jag ändå släppte den stenen.


Cirkusen har kommit till stan...

Jag blev överraskad och glad att jag faktiskt fick sålt fyra frukost trots att cirkusarbetarna hade satt igång med taket. De älskar mitt kaffe mina kära gäster. Det gör mig så jäkla glad när jag ser att de kommer tillbaka. Den bekräftelsen alltså att jag gör något bra i köket. När jag ser att mina idéer funkar. Det uppskattas. Det är värt allt. Det väger tyngre än alla motgångar. Som när mina älskade finländare säger saker som "Frank, you should really put this on the menu!" när jag improviserat ihop lite pannkakor till dem, eller "This was the best baguette i ever had". Och som när mina första nattgäster från Danmark käkade frukost här. Den första jag gjorde och tog betalt för. De sa att det var den godaste frukost de ätit under hela semestern. Sånt gör mig rörd och berörd.


Nature Breakfast. Amazingly good!

Eller som igår när jag gjorde en baguette med creme cheese och pesto, och en med rökt lax till Kurt och Gunilla. De blev så nöjda att de ställde sig upp och sjöng en sång om att det var det bästa de fått. Eller som när Kurt sa att han inte är ett dugg oroad över min framtid här. "Frank, du har en unik förmåga att socialisera med gästerna här, jag såg bara hur du hanterade de där engelskorna som gick förbi. Nu sitter de i din restaurang och beställer shake"


Laxsmörgås. Fick gästerna att börja sjunga!

Eller som när 70-årige sjömannen Reine med sina enorma nävar tar mig i handen och trycker till och med kisande blick väser med sin tequilastämma "Frank...du är väldigt speciell...du kommer att lyckas här...det vet du va?"

Eller bara en sådan simpel sak som att ta vespan och cruisa söderut på Lanta i den heta eftermiddgssolen som sänker sig sakta ner mot horisonten.

Det är värt allt. Precis allt. Hur skulle jag någonsin vilja byta ut allt detta.


Another point of View!


Eat hade ändå gett mig den möjligheten. Det var förra veckan när den ekonomiska biten hade känts alltför betungande. Hon hade pratat med Mards fru, som är den som egentligen bestämmer över Nature House.

"Papa, if you wanna stop, we can stop. You have all your money back. Take holiday as before.."
"It's impossible Eat. I don't wanna stop. I want to do this. I can't stop. My family is coming. I can't go back now."
"Are you sure tirak?"
"Don't worry honey. I will rise again. I always do. Like that bird you know.."
"No, what bird?"
"...Never mind."
...
"Oh, tirak, look the sunset, very beautiful today!"
"Yes..it's amazing."




On my own

“Big problem for you now… I’m sorry but…“


Jag hade egentligen fått vibbarna redan när vi i Krabi och shoppade den där fredagen. Det var något med henne som inte stämde. Var hon obekväm med situationen? Kanske. Andra gången var det ju när frågan om att servera fläsk kom upp (läs förra inlägget). Hon hade tagit så lätt på att helt enkelt sluta och lämna sin anställning till förmån för en buddhist. Det var hennes eget förslag. Jag hade bara viftat undan det struntpratet och sagt att jag absolut ville ha just henne där eftersom hon kan hela hotellet utantill. Att ha fläsk på menyn var ingen nödvändighet förklarade jag pedagogiskt.

“Do you want to work here? Hade jag frågat med ett försiktigt leende.
“It’s up to you..”
“No, I did not ask that, I asked you if you want to work here or not.” Raka besked på svenskt vis.
“If you serve pork, no problem, I can go, mai pen rai..”
“No, don’t worry. We will not serve pork. You are important here, bacon is not..”

Det som förvånade mig mest var att hon inte verkade bry sig om hade ett jobb eller inte. Jag fick mig en tankeställare. Särskilt med tanke på vad Bee hade sagt till mig förra veckan med anledning av Kojjs förmåner. Bättre lön än snittet och ledigt varje lördag. Grannresorten ger ledigt en, kanske två dagar per månad. Nu ville alla jobba åt mig hade Bee förklarat.

Tredje gången var i förrgår när jag bara helt löst hade vädrat lite tankar om att det var onödigt att ha två stycken anställda när vi knappt hade några gäster. Att en hade räckt innan säsongen drog igång på allvar. Då hade hon helt sonika föreslagit att Sao, städerskan alltså, kunde göra alla sysslor och att hon själv kunde nog hitta ett annat jobb. Hon behagar skämta tänkte jag tyst för mig själv och förklarade för Kojj att det är ju en omöjlighet. Sao kan inte ett endaste ord engelska och inte speciellt skicklig i köket heller. Ska man arbeta med faranger eller ha med turister att göra så måste man kunna kommunicera lite på engelska.

“I need you here you know, chai mai?”
“Sao can stay, she has the son to take care of, she need the money more than me. I’m alone, I can go anywhere..”

Kunde hon verkligen vara så godhjärtad och osjälvisk?

Jag förklarade att ingen skulle behöva sluta, det var bara lite tankar som flög ur mig. Turisterna kommer nog snart, då blir det fullt upp för alla tre. Båda två är viktiga. Båda gör ett bra jobb.



Ska man få något gjort så får man göra det själv...

Så igår förmiddags så kom beskedet. Hennes mamma var sjuk upp i Krabi och hon var tvungen att åka dit och ta hand om henne. Sa hon. Men hon kunde jobba veckan ut men sedan var hon nog tvungen att sluta. Svepskäl, jag vet när en osanning levereras. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag gick i cirklar runt pelarna och sedan tog jag vespan de femtio meterna bort till Eat. Vi pratade en timme om hur vi skulle göra med allt, sedan var jag tvungen att gå ner i till havet och skingra tankarna. Låg på rygg och flöt och kände hur solen brände mig i ansiktet. Jag var ensam i vattnet på hela klong nin-stranden. Vart fan är alla turister?

Jag blåste ur luften ur lungorna och sjönk till botten. Vad skulle jag göra utan Kojj? Allt går åt helvete. Den ekonomiska smällen som uppdagades för några dagar sedan var ingenting jämfört med det här kändes det som. Money comes, money goes. Mai pen rai. Men funkar inte hotellet är det allvarligt.

Syrebristen tvingade upp mig till ytan igen. En sak hann jag besluta. Om hon nu inte ville jobba kvar så kunde hon lika gärna gå på dagen. Finns ingen anledning att betala lön när det ändå inte finns något att göra. Jag var grymt besviken och villrådig. Kojj skämdes kunde jag se. Jag frågade hur hon ville göra.

“Do you wanna go right now or do you stay the day?”
“I can stay the day”

Men inga hard feelings, vi skojade lite och hon fick pengarna för den tiden hon jobbat och jag tackade för allt hon hjälpt till med.

Sedan kom mina älskade finländare och frågade om jag kunde göra pannkakor till dem till middag. Det är värt en egen historia. Det får bli nästa inlägg.

I morse sålde jag åtta frukost. Rekord. Jag fixade allt själv. Själv är bäste dräng..?

Om jag anställer en buddhist så småningom kan jag ju göra “Spicy falukorv salad” trots allt.

I morgon ska jag hämta ut min nya motorbike, en Honda Dream 110 cc. Det gäller att hålla drömmen vid liv…Ok mai?



 

Nature starts

“…Kan du klippa av det här snöret?…”
“…Absolut, jag ska bara ta vespan upp till Saladan och köpa en sax först, vi ses om en timme…”.

Ungefär så har det varit. Hela tiden. Det finns så mycket jag vill och kan göra, men känner mig helt bakbunden utan mina verktyg och alla andra saker man är van vid att runt sig hemma. Känslan av vara kapabel till att göra lika mycket som en med tvångströja på sig.

Utan bil blir det ännu krångligare. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna köra så mycket konstiga och skrymmande saker på vespan, men nöden är uppfinningens moder.


En dag vi faktiskt hade bil.

Hade jag vetat innan hur mycket som skulle behöva inhandlas för att sparka igång hotellet så hade jag kanske dragit mig ur. Visst fanns det massa saker där redan, precis som utlovats. Det var bara det att allting var trasigt. Allt som inte tas om hand när säsongen är slut förgörs av saltet som driver in från havet. Och av monsunstormarna. Havet tar med sig allt som lämnas på stranden. Vinden sliter sönder skyltar. Solen bleker och bränner sönder. Saltet äter sakta men säkert upp allt som ligger för nära stranden. Ståltråd och häftklammer från förra året har pulveriserats mellan mina fingrar.

Som om harmageddon dragit fram och bara lämnat några få överlevare kvar över lågsäsongen. Resorterna överges annars som Klondyke när siste turisten med sitt guld lämnat ön. Sedan byggs allt upp igen den här tiden. Det ligger en spänning i luften. Det renoveras överallt och alla inväntar invasionen. En invasion som verkar dröja i år. På piren slåss trettio rumsraggare om tjugo turister som anländer med båten från Phi Phi. Jag åkte upp dit idag för att känna av läget, men kom för sent så jag missade ankomsten.

Jag berättade detta för Nee och Lám senare idag på Nature och de avrådde mig bestämt från att vara där uppe och ragga gäster. En farang har annars en enorm fördel när det gäller den här verksamheten. På gott och ont. Anledningen är att en farang litar mer på en farang (läs vit västerlänning) än på en thai. Detta är en grov generalisering så klart. Särskilt förstagångsresenärerna i Asien, de kan vara livrädda för att anlända till en kaj med väntande och påstridiga rumsraggare. Nu är det ju ganska lugnt på Lanta vad gäller den saken. Men det här vet thaiarna och tittar inte med blida ögon på en farang som skuttar runt och babblar med alla nyanlända vandrande plånböcker. Man kan helt enkelt åka på stryk om man inte sköter sig. Om man är diskret så kan man dock göra det ibland. Att åka till piren alltså, inte att åka på stryk.

Faktum kvarstår. Jag har ett hotell att fylla. Rummen är redo och klara för uthyrning. Frukost finns att beställa från imorgon. Restaurangen är så gott som klar också.
“Here I am now, entertain me…”

Nature Beach öppnar den 20:e och Eat åker sin första vända med Phi Phi-båten. Jag överlämnar med varm hand uppdraget till henne att ragga hit lite gäster. Under tiden tar jag vespan och köper några saker till. Efter frukosten brukar jag börja dagen med att åka till bankomaten och ta ut en ansenlig summa pengar. De är allt som oftast slut innan solnedgången. Hittills har jag bara spenderat och inte en endaste liten baht har jag fått tillbaka ännu. Så där är det för alla på försäsongen förklarade Lám för mig idag. Alla som satsar pengar är oroliga för hur affärerna ska gå. Sedan i april är alla glada igen.


Hello again Mr...

Det konstiga är att jag egentligen inte varit speciellt irriterad över alla oväntade kostnader. Jag var förberedd på det, men inte att det var så mycket som det redan blivit. Ungefär som att det bara är att gilla läget. Jag vill ju göra det här och har inte en endaste gång betvivlat beslutet att åka hit. Och jag ska absolut inte klaga, jag känner mig priviligerad och jag har dessutom fått massor av hjälp den gångna veckan. Av Bee, Dow, Eat, Nee, Chet, Matte, Rambo med sin styvson, Madd, Kojj m.f. En eloge till dem. Jag kan också jogga på stranden, äta frukost med havet som utsikt, eller det räcker med att sätta sig upp i sängen för att kunna se havet, se magnifika solnedgångar , äta god och billig mat. För att inte tala om vad jag slipper hemma i Svedala med allt som är där med årstiden som närmar sig med kyla och mörker och handling på Ica.

Det är så mycket som hänt senaste veckan att jag har svårt att sortera allt. Varje dag bombarderas jag av nya intryck och händelser. Som alla nya ställen jag besökt på Lanta t.ex. Förr har det handlat om olika restauranger och några marknader. Den här veckan har jag lärt mig var järnhandeln, vattenfabriken, gasolförsäljaren, möbeltillverkaren, elektronikaffären, köksaffären, IT-butiken och några till inrättningar befinner sig. Jag har socialiserat med andra faranger med verksamheter här, lärt mig namnet på ännu fler thailändare här på Klong Nin. Övat på språket, knutit kontakter, mailat med leverantörer i Bangkok, varit trädgårdsmästare, elektriker, reparatör och entreprenör.


Water guy

Som om inte detta var nog så har all annan energi gått åt till att fundera uti hon där uppe på kullen på Klong Toab. Egentligen har jag inte varit ett dugg bekymrad över verksamheten på Nature i jämförelse. Det är nog som tandläkaren i Bangkok sa där jag låg ner i stolen med strålkastaren felriktad mot ögonen. Hon hade lutat sig över mig och viskat bakom munskyddet “.. but in the nights when the demons are coming to you…”

Och i natt var det dags igen. Trots helt slutkörd av dagens aktiviteter så vaknade jag klockan ett och låg och vred mig till efter fem. Då hade jag legat och lyssnat på tuppen ett bra tag som gjorde sitt bästa för att hålla mig vaken till soluppgången. Jag kämpade emot och visste att det skulle vara kört om jag inte somnade innan det blev ljust i rummet.

Ny dag gryr.

Vaknade av alarmet klockan åtta. Rambo och hans “son” skulle hjälpa mig att få upp de nya tygerna i taket i restaurangen. Men först skulle da ha frukost, vilket betyder att jag ska ge dem hundra baht och låna ut moppen så att de kan åka till marknaden och köpa kyckling och sticky rice. Så är det med min anställda personal också. Varje dag ska de ha femtio baht var för att åka och köpa currykyckling i en liten plastpåse. Rambo är dock generös av sig, han har nästan ingenting och begär så lite, men hjälper mer än gärna till om man frågar. När jobbet var utfört så gav jag grabben (som jag glömt namnet på redan) ett par hundra baht i betalning och stökade vidare själv. Rambo och grabben knatade iväg och Kojj sa till mig att titta på bordet. Där låg pengarna. Jag ropade till Rambo och frågade varför de inte tog emot dem. “You are my friend, I help you for free..” svarade han. Motsatsen är annars standard. Alla ska ha sin del, sin procent, “what’s for me?” är en vanligt förekommande fråga.



Mitt nya favorittillhåll är toppstugan uppe på tekterassen. Jag fick idén direkt när jag såg bambuhyddan som stod och skräpade mellan hotellet och köket. Problemet var bara hur man skulle lyfta upp den på taket. Behöver en kranbil. Känns dyrt. Hur göra? Vänta tills jag ser en blev svaret. Ett par dagar senare blev jag bönhörd. Fyra rökande thai låg och slappade på en orange kranbil inne på Nature Beach. De verkade ha slutat för dagen och jag började vifta med armarna och peka bort mot Nature House och förklarade mitt önskemål. Jag erbjöd dem 500 baht för att lyfta upp hyddan på takterrassen och det blev respons direkt. En halvtimme senare var den på plats. Jag har några klipp på det, så om jag får tid ska jag göra en liten film och lägga upp. Nu har vi på Nature House klong nins enda “VIP sky lounge” som jag har valt att kalla den. Dagen efter drog jag lite el och satt in en myslampa under taket så nu kan man make romantic där!



Idag när jag och Matte var uppe i Saladan med hans pickis för ännu en shoppingrunda så ringde Eat och undrade var jag befann mig. Hon ställde frågan på ett sådant sätt att jag förstod att nu var det något problem på gång. Hon bad mig ringa henne så fort jag var tillbaka för det något hon ville prata med mig om. “It’s something problem with your restaurant..” Hon ville inte säga på telefon vad det handlade om, och jag fick direkt en klump i magen som växte för varje minut. Jag förstod att det var förknippat med en stor kostnad. Eller misstänkte starkt det i alla fall. Det är väl någon dyr jävla licens som ska betalas eller något i den stilen som ingen berättat om tidigare funderade jag för mig själv. Jag sa åt Matte och vända bilen och åka tillbaka direkt. Nu hade jag asbsolut inte ro att handla något mer.

Det förvånade mig att det inte handlade om några direkta kostnader, problemet var av religionstekniska själ. Min personal hade synpunkter på mina idéer om att servera fläsk i restaurangen. Jag förstod redan tidigare att det kanske inte skulle falla i god jord, så jag hade frågat om det var ok om jag tillagade själv och förvarade i speciella lådor och använde egna knivar och skärbrädor till de rätterna. Det var ok hade de sagt men nu ändrat sig och bad Eat att medla. De gjorde en stor grej av det och var rädd att jag skulle bli arg och opponera mig och hävda min bestämmanderätt i egenskap av “manager”, men jag var ju bara lättad att det inte handlade om massa nya kostnader. Jag sa till dem att slappna av och förklarade att min personal var mycket viktigare än ett paket bacon. Däremot är väl det inte att räkna med någon “Spicy falukorv salad” i restaurangen i vinter.

Fortsättning följer


Beached





"...Trust me
It's Paradise
This is where the hungry come to feed
For mine is a generation that circles the globe
in search of something we haven't tried before
so never refuse an invitation
never resist the unfamiliar
never fail to be polite
and never outstay your welcome

just keep your mind open and
suck in the experience
and if it hurts
you know what... it's probably worth it

you hope, and you dream
but you never believe that
something is going to happen for you
not like it does in the movies
and when it actually does
you expect it to feel different
more visirale
more real
i was waiting for it to hit me

i still believe in paradise
but now at least i know it's not some place you can look for
cause it's not where you go
it's how you feel for a moment in your life
and if you find that moment it lasts forever..."


Lanta Nature House. Sunset from the sky lounge.


Sweet Dreams are made...

“Sweet dreams are made of this
Who am I to disagree
Travel the world and seven seas
Everybody is looking for something…”


Sista natten i Bangkok. Jag postade förra inlägget och låg och vred mig återigen till tretiden innan jag somnade. Bara för att bli väckt en timme senare av att någon knackade på dörren. Kan inte vara min dörr tänkte jag och vände på mig. Nya knackningar. Va fan. En minut senare så ringer telefon.

“Halloo!” sa jag.
“Room service, you have order fried rice curry..”
“What? NO. I’m sleeping!”
“This is room 1411?”
“Yes..”
“You have order fried rice curry…”
“No, I’m sleeping I told you!”
“Ok, I’m sorry sir”
“Yes, me too, good night”


Lyckades ändå somna om och även komma upp i tid till frukostbuffén på coola S31 som hotellet heter. Det är ritat av en designer som också äger hotellet. Kolla in hemsidan eller bildgoogla. Måste säga att det är det coolaste hotell jag bott på. Jag var helt säker på att jag blivit uppgraderad till någon slags svit när jag kom in i rummet. Jag bara satt ner väskorna på golvet och tänkte, what, två våningar! Vid närmare efterforskning visade sig att det var ett vanligt standardrum. Jo tack. Sängen var så stor att jag låg på tvären och sov, bara för att jag kunde.

Egentligen skulle jag ha skrivit mer om Bangkok, men det har redan hunnit blekna i sinnet och har hamnat i skuggan av nya upplevelser här på Lanta. Men kortfattat så kan jag säga att man hinner inte så mycket som man tror från början. Trafiken kändes mer intensiv och jag har egentligen bara rört mig runt Sukhumvit, förutom en sväng till Chinatown. Transporterna tar tid och det tog över en timme att ta sig med taxi från Chinatown till Suk soi 15 där mitt första hotell “Dream Bangkok” låg. Fredagkvällen tänkte jag besöka Khao San Road via Chinatown med hjälp av tunnelbanan, men det var sådan kö ner till rulltrappan vis Asok så jag bestämde mig för att kolla in Soi 11 istället, och jag kan säga att det var jäkligt mysigt inne i “hästskon”, eller här kallas det väl för “sub soi”. Där ligger bland annat mysiga Cheap Charlie som ska föreställa en slags klassisk inrättning. Käkade mexikanskt på Charlie Brown och konstaterade att det är bättre att göra det i Mexiko. Men helt ok med miljön, stämningen och öppet wifi.


Suckarnas gränd


På dagen hann jag även med att hämta ett par skjortor som jag beställt på “Nickermann’s Tailor”. De hade kvar mina måttuppgifter från januari så det var enkelt att bara gå dit och säga till att jag ville ha två skjortor, men kortärmat den här gången. Nickermann’s är bra. De har inga inkastare utan jobbar endast på ett bra rykte. Massa visitkort från ambassaden, Saab, Eriksson osv hänger på väggen där. Och nu pryder även mitt kort väggen där!


Hänger på Nickermann's


Ja nu blev det ju lite skrivet om Bangkok ändå.



Dagen efter så var det dags att lämna ett regnigt Bangkok. Körde på taxameter till Suvarnabhumi och notan slutade på endast 267 Baht, vilket som får anses vara rekord. Dricks tillkom.

Med dunjacka på AirAsia till Krabi.


"What? Did you say Krabi? I'm going to Krabsjynoski in Siberia!"
"Yea, that's why everybody wear shorts except for you..."


Landade i Krabi på eftermiddagen och jag blev bekväm och tog en taxi istället för minibussen. Jag hade mycket packning och ville komma fram innan det blev mörkt. Prutade snabbt ner 2500 Baht till 1800, vilket som får anses vara det korrekta lågsäsongspriset. Passade även på att göra upp en affärsdeal med honom innan jag äntligen klev ur bilen på Nature, strax efter mörkrets inbrott. Skymningen inmundigades på bilfärjan mellan öarna.




Eftar att ha fått hotellets nycklar av Rák och Malee gick jag upp på mitt nya rum (läs bostad) och slängde av mig all packning. Jag stoppade i nyckeln i hållaren så att strömmen gick igång. AC:n surrade igång och spred en angenäm freondoft i rummet. Det kändes så jäkla bra och rätt allting. Ingen oro.

Öppnade dörren till balkongen och gick ut. Jag stirrade ut mot det mörka havet. Blundade för att skärpa sinnena ännu mer. Lyssnade på vågorna som rullade in och bröt mot strandlinjen. Kände doften av hav. Salt.
Harmoni.

Jag stod där en stund och tänkte på året som gått hittills. 2011. Jag visste det. Jag hade sagt det redan i mellandagarna. Det kommer att bli ett speciellt år.



Jag gick in och kastade mig i duschen. Sedan ner på Cook Kai för att konsumera säsongens första Spicy Beef Salad. Den fick med beröm godkänt. Personalen hälsade glatt på mig när jag kom. Två Chang senare gick jag upp på rummet för att packa upp allt. Tyvärr visade det sig att jag tagit med fel nyckel, och resten av alla nycklarna låg ju inne på rummet. Jag ringde till Eat som skickade upp sina käre make, tillika polis. Med deras gulliga ungar i släptåg. Afin gjorde en high five, medan Alina gömde sig blygt bakom Chet. Hon har frågat efter mig hela året och nu vågade hon knappt titta på mig. Jag böjde mig ner och lyfte upp henne och efter en stund så bara vägrade hon släppa taget om mig.






Chet hade varken huvudnyckel eller dyrk eller ens en revolver att skjuta sönder låset med. Han plockade istället fram en hårnål som han lånat från Eat som han böjde och grejade med och stoppade in i låset. Snart fixat tänkte jag, gullade med hans dotter och frågade om han gjort det där många gånger, att dyrka upp med hårnål.

“No, never, this is first time!” svarade konstapeln. “But I have seen many times on television!”

What, tänkte jag och sköt den vänlige konstapeln åt sidan. “Let me try!” sa jag och plockade fram ett kreditkort. “I have also seen many times on television!”

Jag öppnade låset på en sekund och konstaterade samtidigt att det första jag ska göra när affärerna öppnar är att köpa nya bättre lås och nycklar och skifta på alla rummen. Visste ni förresten att de skiftar låsen i dörrarna VARJE år. Inte bara på Nature utan på andra resorter också. Saltet som driver in från havet ödelägger allt. Det ärgar och rostar. Det blir ingenting kvar.

Till slut så fick jag min skönhetssömn. Somnade in till ljudet från vågorna. Jag drömde en massa sött den natten. Drömmar jag mindes på morgonen men nu glömt igen. Det var längesedan. Tuppen väckte mig en stund i ottan men lät mig somna om igen.


Frukost på Amantra


Efter frukosten mötte jag upp städerskan som genast satte igång att få klart de andra rummen. Underbart snälla Bee som jag träffade senare på dagen erbjöd sig utan kostnad att hjälpa till att städa köket och alla andra utrymmen. Till hjälp tog hon med sig störtsköna Dow som behövde en extraslant. Och jag måste säga att jag blem grymt imponerad av hur ambitiösa de var. Inget mjäkande som en bortskämd curlad svensk tonårsfjolla som vill ha allt, men inte beredd att lyfta ett finger själv, för att faktiskt få det.

Bee och Dow tömde hela köket på precis allt. Rubbet. Ut med båda kylskåpen. Till slut så var det bara fasta inredningen kvar. Sedan handskrubbade de varje kvadratcentimeter i hela köket och fortsatte sedan ut till receptionen. Jag fixade dricka och proviant och glada hurrarop.


Dow och Bee i skurartagen

Eftersom jag själv egentligen inte får utföra sysslor som en thai kan göra, ja alltså arbeta, så gjorde jag istället det jag är bra på. Temat på det här inlägget är ju drömmar, så jag begav mig till Dreamy Spa som ligger upp vid Long Beach. Först så fick de vaxa bort luddet på ryggen, fåfängt kanske, det bryr jag mig inte om, det är känslan jag är ute efter. Inte när det sker, men efteråt. Sedan tog jag en klippning där också som hon var duktig på att utföra. Och ta betalt för. Jag tänkte att nu fick det allt räcka för en stund. Jag betalade för mig och fick tips om ett matställe i närheten. Krua Kritsana som var gott och billigt. Pad thai för 50 illbattingar. Efteråt gick jag tillbaka till Dreamy Spa och fick en massage också. Måste säga att det var klasskillnad på den massagen och de man brukar få på stränderna. Betalar lätt lite mer för den igen än lägger mig på en sandig sarong för en pajasmassage.



Dreamy Spa


Idag har jag känt av havstemperaturen också. Den var som vanligt, men vågorna var stora och härliga. Skaffat mig en raggarbränna under moppeturerna och även varitr och kollat om jag ska köpa en egen. Ca 40000 baht för en manuellt växlad. Kan bli ett köp kanske. Antagligen så blir det att åka en sväng med Eat upp till Krabi i övermorgon för att shoppa prylar till hotellet. Allt är ju trasigt. En vattenkokare har jag köpt idag i alla fall.


Klong Nin, pre season


Så tidigare ikväll så ringde Ammy och ville träffas och käka middag. Vi möttes upp på Richeys som jag inte provat tidigare. Vi delade på en stor typ snapper med lime och chili och vitlök, och ett par Chang och Singha i sedvanlig ordning.
Havet rullade in.


Middag på Richey's

I natt kommer jag att drömma sött igen.



Airport Insomnia

"Det känns ingenting", blev svaret på frågan.

Nu blev det så där igen. När man har som mest att skriva om så har man ingen tid att göra det. Ska försöka sammanfatta de senaste dygnen lite kortfattat, vilket nog blir svårt.


Dags att dra till sydliga breddgrader...

Efter avskedskalaset dagen innan avfärd så blev det inte mycket sömn under sista natten hemma. Upp och packa och städa det sista till hyresgästerna. Sova fick jag göra på tåget trodde jag, men icke. Käkade en burgare på Sky City innan jag checkade in på Jumbo Stay för min absolut sista natt i Sverige på väldigt länge.



Utmattad så släckte jag lampan redan före klockan tio. Låg och vred mig till efter ett och vaknade igen vid fem. Klarvaken. Åtminstone i ögonen.



Nu skulle jag iaf kunna sova på flyget. Det som flög alltså. Trodde jag. På flyget Arlanda - Istanbul satt jag bredvid Filip Hammars dubbelgångare som satt och babblade hela vägen så där fick jag inte chans att blunda ens.
Vilken tur att vi hade ett nattflyg till Bangkok tänkte jag för mig själv där jag satt och sippade på en Efes på Istanbuls flygplats.

Trots två flaskor rött flygplansvin och thailändska insomningstabletter efter middagen så var det helt kört att få påhälsning av John Blund. Ingen ro att titta på film heller, jag startade tre stycken och tappade koncentrationen redan innan förtexterna rullat klart. Boken jag köpte på Arlanda läste jag två sidor i innan jag lade ifrån mig den. Hade tankat hem massa sommarpratare till ipoden varav jag lyssnade endast några minuter på av Cecilia Uddén. Funkade inte ens att somna eller vara vaken till Sophie Zelmanis sköna stämma heller. Satt och räknade ner timmarna. Nio plågsamma och rastlösa timmar som dessutom bjöd på föraning att en magkörare var på gång.



Jag så antagligen ut som ett lik när jag kom till passkontrollen i Bangkok, och jag längtade så efter att bara få krashlanda i hotellsängen. Visst, jag skulle missa en hel dag, men jag var tvungen att gå och lägga mig när jag kom fram på förmiddagen. Även magen höll mig inne. Och vaken. Och så har det fortsatt även om det har blivit bättre. Idag sov jag över frukosten helt plötsligt. Vaknar alltid i ottan annars.

En naturlig förklaring är ju så klart att jag skulle vara spänd inför allt som kommer ske på Lanta i vinter. Inte bara med Nature kanske. Men jag har känt mig helt lugn, jag har inte haft resfeber, inte vasrit hispig eller orolig egentligen, ingen separationsångest. Ganska mentalt förberedd vill jag påstå.

Det var också det jag svarade när morsan frågade mig "Hur känns det?", när vi stod på tågstationen. "Det känns ingenting" hade jag svarat helt ärligt. Är jag helt känslokall kan man ju undra. Eller är jag bara blasé. En resa som vilken annan som helst. Avtrubbad? Knappast. Jag har med spänning sett fram emot det här. Ändå så var som vilken höstdag som helst när det väl var dags.

På Arlanda skulle jag väl få någon form av känsla, en "travel spirit" med pulsökning som alltid kommer i Terminal 5. Men Nä.
Stog där och nynnade på den refrängen på "Palace & Main" med KENT.

 "..Jag står på en flygplats och väntar på känslan.."


Same same but different...


Jag besökte Dental Spa i Bangkok härom dagen för en undersökning. Mer om det senare, men tandläkaren sa något. Hon frågade om jag gnisslade tänder på nätterna, om jag grubblade eller hade oro i kroppen.
"Nä det tror jag inte" sa jag, "jag är helt lugn faktiskt".
Så då svarade hon så här med ett märkligt leende.
"Yes, in the daytime maybe, when you are awake. But in the nights when the demons are coming to you. You worry very much. Maybe about a girl you care very much. Or something else. Try not to feel so much Mr ..."




RSS 2.0