Phoenix Rising

Ännu en gång hade jag rest mig ur askan och skakat av mig motgångarna. Jag hade börjat le igen och kände att harmonin var tillbaka. Visst, Kojj var borta, men Sao är här och hjälper till med markservicen. Intresserat tittar hon hur jag gör i köket och gör sedan likadant. Hon växer med uppgiften. Idag pekade hon på omeletten och frågade "phasaa angrit?" ("Vad heter det på engelska?"), sedan på apelsinerna, "phasaa angrit?", "orange" svarade jag, sedan på tomaterna, "phasaa...?", "tomatoes". Jag frågade samma tillbaka, "Phasaa thai?" Som Robinson Crusoe och Fredag stod vi där i köket och lärde oss nya ord på ett främmande språk. Tiden stannade för en stund och jag fick en klump i magen. Tidigare hade Sao egentligen undvikit alla försök till konversation med mig. Kanske skulle det här kunna fungera ändå.

Men det skulle inte dröja länge innan nästa motgång stod för dörren och väntade på att få komma in och ge mig ny huvudvärk. Jag har ju inte hunnit berätta att taket i restaurangen läcker in när det regnar och det här är en grej som pågått i ett par veckor. Första budet var att det var mitt problem att fixa nytt, men med hjälp av min älskade Eat så skulle ändå Mard - tillika Eats äldre bror - som står som ägare på fastigheten också stå för kostnaden att byta ut all halm på yttertaket. Efter några dagar kom det ett par killar och började riva ner det gamla men konstaterade efter en stund att hela bambukonstruktionen var för gammal och vek. Det skulle inte hålla emot länge till helt enkelt. Att byta ut hela rubbet skulle ta ett par tre veckor minst, (thai time) och kosta 100 000 baht. Omöjligt att dra igång ett sånt projekt så nära högsäsongen. Plan B var att täcka över hela taket med plast, det skulle bara ta några timmar för montering efter att de fått fram en måttbeställd sydväst till hela restaurangen.

Jag var inte alls förtjust i den lösningen och förstod att hela naturekänslan skulle försvinna och att hela klabbet skulle se ut som ett cirkustält. Jag förstod också att vi inte kan ha en restaurang där det regnar på gästerna. Vi får köra en transparent plast så att man åtminstone kan se halmtaket. Detta förklarade jag för Kojj säkert tre gånger (som fortfarande var kvar då) så att hon kunde förklara det för alla inblandade. Jag utgick också från att alla skulle ha samma inställning som jag beträffande den punkten (Ibland är jag så naiv).

Så en morgon så kom det en pickup och slängde av en rulle pressening utanför restaurangen. En blå pressening. "Det där är nog ditt nya tak..." sa Matte till mig när jag kom ut från köket. "Nej, det där måste vara fel, det ska inte hit, jag har inte beställt någon blå pressening.." svarade jag, men visste redan att det var mitt nya tak jag stod och stirrade på. Jag kände hur elden inom mig accelererade och spred sig ut i varendaste del av mig. Matte noterade detta och manade "Lugn nu, luugn.."


Transparent? Same same but...

Jag gick runt och sparkade i gruset och svor högt. Hur ända in i helvete kan de skicka hit en blå pressening. Alla fattar väl att det kommer se ut som skit. Som ett jävla cirkustält. Cirkus Scott har kommit till Lanta. Grattis.

Modfälld traskade jag ännu en gång bort till Nee och Eat för rådgivning. Efter lite telefonerande så hade jag förstått att den transparenta plasten kostade fyra gånger så mycket som den blåa. Men visst, om jag betalade hälften, ca 20 000 baht ur egen ficka så kunde de få fram precis den jag ville ha. Jag tyckte inte att det var mitt uppdrag att få ett tätt tak. Jag äger inte hotellet. Jag hyr det. Jag kunde se på Eat hur hon också led på grund av allt som hänt. Hon är en klippa. Hon gör allt för att det ska bli så bra som möjligt.


Eat. The one and only. Simply the best!

Kontentan blev ändå att vi beslutade oss om den blå färgen. Jag sa att jag ändå slutat bry mig. Det är lika bra att få det gjort nu och gå vidare. Igen. Resa sig ur askan och ta nya tag. Förvånansvärt hur fort jag ändå släppte den stenen.


Cirkusen har kommit till stan...

Jag blev överraskad och glad att jag faktiskt fick sålt fyra frukost trots att cirkusarbetarna hade satt igång med taket. De älskar mitt kaffe mina kära gäster. Det gör mig så jäkla glad när jag ser att de kommer tillbaka. Den bekräftelsen alltså att jag gör något bra i köket. När jag ser att mina idéer funkar. Det uppskattas. Det är värt allt. Det väger tyngre än alla motgångar. Som när mina älskade finländare säger saker som "Frank, you should really put this on the menu!" när jag improviserat ihop lite pannkakor till dem, eller "This was the best baguette i ever had". Och som när mina första nattgäster från Danmark käkade frukost här. Den första jag gjorde och tog betalt för. De sa att det var den godaste frukost de ätit under hela semestern. Sånt gör mig rörd och berörd.


Nature Breakfast. Amazingly good!

Eller som igår när jag gjorde en baguette med creme cheese och pesto, och en med rökt lax till Kurt och Gunilla. De blev så nöjda att de ställde sig upp och sjöng en sång om att det var det bästa de fått. Eller som när Kurt sa att han inte är ett dugg oroad över min framtid här. "Frank, du har en unik förmåga att socialisera med gästerna här, jag såg bara hur du hanterade de där engelskorna som gick förbi. Nu sitter de i din restaurang och beställer shake"


Laxsmörgås. Fick gästerna att börja sjunga!

Eller som när 70-årige sjömannen Reine med sina enorma nävar tar mig i handen och trycker till och med kisande blick väser med sin tequilastämma "Frank...du är väldigt speciell...du kommer att lyckas här...det vet du va?"

Eller bara en sådan simpel sak som att ta vespan och cruisa söderut på Lanta i den heta eftermiddgssolen som sänker sig sakta ner mot horisonten.

Det är värt allt. Precis allt. Hur skulle jag någonsin vilja byta ut allt detta.


Another point of View!


Eat hade ändå gett mig den möjligheten. Det var förra veckan när den ekonomiska biten hade känts alltför betungande. Hon hade pratat med Mards fru, som är den som egentligen bestämmer över Nature House.

"Papa, if you wanna stop, we can stop. You have all your money back. Take holiday as before.."
"It's impossible Eat. I don't wanna stop. I want to do this. I can't stop. My family is coming. I can't go back now."
"Are you sure tirak?"
"Don't worry honey. I will rise again. I always do. Like that bird you know.."
"No, what bird?"
"...Never mind."
...
"Oh, tirak, look the sunset, very beautiful today!"
"Yes..it's amazing."




Kommentarer
Postat av: Åsa

Fy vad tufft med massa motgångar... Men hoppas högsäsongen drar igång på allvar snart och att du får massa gäster!



Lycka till o kämpa på!

2011-10-30 @ 19:41:12
URL: http://brightlifeside.blogspot.com/
Postat av: Dorvaldin Dapperin



Så mycket bra text - ändå så jäkla sur! Skriv mindre, bli snällare!



Din granne - utan presenning!

2011-10-31 @ 08:29:55
URL: http://K.k.
Postat av: Susanna

Heja Frank - du kommer att klara det och få mycket nyttig erfarenhet. Sedan kan du öppna "eget"!

2011-10-31 @ 16:43:01
URL: http://bangkok-life-susanna.blogspot.com
Postat av: Frallan

Tack ska ni ha! Men vem är min "granne"? Ledtråd?

2011-11-01 @ 15:46:48
URL: http://tastelikechicken.blogg.se/
Postat av: Dorvaldin Dapperin

Frallan!



Vi är (var) ju överens om källskyddet! Och då får man ju inte några ledtrådar! Kampen för att få bort gnäll, är ju vårt kall!



Next door!

2011-11-05 @ 10:23:25
URL: http://K.k

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0