Room 302, Mt Riverview Guesthouse

Någon gång efter midnatt. Iförd endast kalsonger står jag i det skumma ljuset i hotellkorridoren utanför rum 302 och tittar rakt fram. Jag höjer handen för att knacka på. Tvekar och ångrar mig precis innan knogarna når fram till den mörka teakdörren.


Biter mig i underläppen och återvänder till mitt eget rum. Smyger och stänger min egen dörr efter mig så tyst jag kan. Varför smyger jag, frågar jag mig själv.


Går ut på balkongen och tar några friska andetag i den svala nattluften. Försöker skönja konturen av bergen som har varit dagens bakgrund men endast en svart vägg gapar nu tomt mot mig. Jag suckar och går in och lägger mig igen.


Lyssnar och lyssnar i mörkret. Försöker stänga av, men med enda resultat att det får motsatt effekt. Tittar på klockan. Vänder ner displayen mot nattduksbordet så att jag ska slippa vänta på att mobilen släcks av sig själv. Blundar och lyssnar. Väntar.


Efter ytterligare tjugo minuter har jag bestämt mig. Eller snarare är det en ren impuls som styr mina steg ut i korridoren igen. Det värsta som kan hända är väl att jag möts av en käftsmäll. Jag knackar på. Vänligt men beslutsamt. Jag står beredd med mitt inövade lilla säg. Ingen öppnar. Någon skruvar ner ljudet lite grann på en musikspelare. Röster tystnar och övergår till mummel. Jag står som ett fån och stirrar in i den mörka teakdörren som inte behagar röra på sig.


Släntrar in och lägger mig igen. Lite lugnare nu. Egentligen är det inte rösterna och musiken som stör mig utan det lågfrekventa ljud som utsöndras av ventilationsfläkten som sitter inmurad i väggen i nämnda rum. Mitt eget rum har förvandlats till en gigantisk resonanslåda. Varvtalet svajar var femte sekund. Som om jag låg i en basfiol och någon sakta drar stråken fram och tillbaka över tjockaste strängen. Bruum…bruum…bruum. Helt omöjligt att stänga ute.


Efter en halvtimme är rösterna och musiken tillbaka på den ursprunliga nivån igen. Funderar på om jag ska plocka fram öronpropparna men är rädd att jag inte ska vakna nästa morgon när klockan ringer. Ska upp tidigt och ta bussen till Vientiane. Blundar och väntar. Lyssnar på låtvalen. Försöker att inte lyssna. Tittar på klockan igen. Snart två. Bruum…bruum. Undrar hur många andra som också ligger och lyssnar.


Jag kliver upp igen. Kliver med resoluta steg ut i korridoren och knackar på lite bestämdare den här gången. Rösterna tystnar direkt och musiken skruvas ner. Jag väntar på att någon ska öppna och konfrontera mig, men inget händer.


Jag säger till dörren:


-It’s a very good music but it’s a very bad time!

-Eh…I lower it, I lower it man! Hörs från andra sidan.

-Thank you. Thank you! Säger jag halvhögt för mig själv. Eller till dörren.


Efter fem minuter dör efterfesten ut och det blir tyst. Förutom just detta monotona bruum…bruum…bruum som nu om möjligt ekar ännu högre i mitt huvud. Min plan var att om de går och lägger sig så kanske de slår av alla strömbrytare på väggen när de ska släcka. Men icke. Jag plockar fram öronpropparna ändå till slut. De hjälper föga upptäcker jag. Det lågfrekventa letar sig förbi på något vis. Tortyr. Om jag också håller för öronen hårt med händerna så blir det faktiskt tyst, men så fort jag slappnar av så kommer ljudet tillbaka. Klockan tre har jag hunnit bli hungrig igen. Och törstig. Kommer på att vattnet är slut. Glömt att köpa. Typiskt. Tröttfrossan har trätt in och jag börjar känna mig lätt illamående. Jag provar ett nytt grepp och vänder mig i sängen så att fötterna hamnar uppe vid väggen och huvudet mitt i rummet. Jag kan inte tro det, men det hjälper. Som om jag kommer längre ifrån själva resonansen. Det blir lite tystare och jag somnar snart av utmattning.


Klockan halvfem vaknar jag av att någon slår till mig i magen. Jag öppnar ögonen och hör brummandet igen, men nu avlägset. Det är fortfarande mörkt. En smäll till och en till direkt efter. Jag drar ihop mig i fosterställning och krampar. Helvete. Inte det nu också. Det är ju för fan resdag idag. Ska sitta på den där bussen över stock och sten i fyra timmar. Antagligen mer.


Men jag är alldeles utmattad och allt jag hinner tänka innan jag tuppar av igen är att snart ringer klockan och om jag har propparna i så kommer jag aldrig att höra den. Jag drar ur dem ur öronen och volymen ökar i rummet igen. Men den här gången så vinner jag striden och får sova ostört i två timmar.


När klockan ringer så vaknar jag upp men känner mig drogad. Det är ljust i rummet och jag stapplar upp och snavar omkring en stund och tänker att nu måste jag starta upp kroppen snabbt. Går ner till lobbyn och letar rätt på mina sandaler. I Laos ställer man alltid skorna utanför ytterdörren, så utanför ett hotell kan det bli ganska mycket skor. Letar mig hursomhelst ner till närmsta kaffeservering och beställer in en kopp ljuvligt laokaffe. Efter det så går jag till närmsta baguettekiosk och beställer in en med tonfisk. Mitt blodsocker är lågt och mitt humör är kort. Jag irriterar mig på att han inte förstår mina enkla frågor om brödet är bakat idag och om tonfiskburken är öppnad nu och inte igår. Gammal tonfisk vill jag inte ha. Särskilt inte om magen redan är i uppror. Men han gör ju så gott han kan och jag får dåligt samvete förstås. Jag mjuknar lite men blir sur igen när han inte har någon plastpåse att stoppa baguetten i. Han letar febrilt och hittar en begagnad påse som tydligen får duga. Jag tackar ansträngt och går därifrån. På väg upp på rummet blir jag sur på mig själv istället. Jag har fan ingen rätt att komma hit till Laos och bete mig ouppfostrat mot ett folk som har varit så underbara mot mig hela tiden.


Sätter mig på balkongen och äter upp baguetten. Jag känner hur koffeinet börjar verka i kroppen. Njuter av utsikten. Blodsockret höjs och jag känner hur jag får luft under vingarna igen. Ja, det kommer att bli en bra dag idag säger jag högt för mig själv. På väg ner till lobbyn med packningen så stannar jag upp i steget utanför rum 302, blir full i flin och hoppas att åtminstone de får en god sömn trots allt.


När tuk-tuken kör förbi baguettemannen ropar jag leende till honom:


-Khap jai lai lai. Popken mai another time! (Tack så mycket,. Vi ses en annan gång!)


Han flinar och vinkar tillbaka.


Härliga Laos!

Typisk laoitisk frukost


Sodom och Gomorra

Om Luang Prabang var ett mentalt altare och en lisa för själen så är Vieng Vang dess raka motsats, en dekadensens högborg, ett Sodom och Gomorra. Ett ställe dit turisterna kommer och super skallen i småbitar och fullständigt struntar i lokalbefolkningens seder och bruk genom att gå omkring berusade och skrikande på gatorna iförda endast badkläder.


Skylten som sa “Please respect the locals, dress properly when walking through the town. Bikini and swimmingsuit are not accepted” hjälpte föga till att skapa ordning och reda.


Tre gånger fick jag förtydliga till servitören att jag inte skulle ha magic mushroom, utan bara helt vanliga svampar i maten. Medan jag satt och väntade på att anrättningen skulle komma in så spanade jag ut över folkvimlet på gatan och fick vid tre tillfällen se berusade lucior med glitter i håret vilket påminde mig om mitt hemland och dagens aktuella datum.


Gotland & Galicien hade åkt två dagar före mig till Vang Vieng och tydligen redan hunnit tröttna på stället och dragit vidare till Vientiane berättade tjeckerna (ni minns kanske de som simmade över gränsen mellan Thailand och Laos) som jag träffade när jag kom fram. Jag förstår dem, två nätter här räcker lagom även om landskapet här omkring är bedårande vackert. Jag har en riktig “killer view” från min balkong.


Jag höll förresten på att bli en trashpacker igår när jag kom. Jag hängde för enkelhetens skull på tjeckerna till deras guest house och checkade in där till att börja med. Trött och svettig efter en bussresa som tagit åtta timmar istället för fem på slingriga serpentinvägar uppe i bergen där vi hunnit med att både åka i diket och få punktering. Jag är glad att vi åkte av vägen i en innerkurva och inte i en ytterkurva. För då kan jag säga att min muntliga testamente som jag avgav i garaget inför farsan och brorsan innan jag åkte hemifrån hade trätt i kraft. Stup rakt ner hundratals meter och inga räcken. Timme efter timme i en fullständigt överdimensionerad buss på dessa småvägar.

Punktering

Hursomhelst så tog jag rummet hos tjeckerna fast det bara fanns ett naket lysrör i taket och ingen sänglampa och att rummet låg vägg i vägg med köket. Äntligen skulle jag få ta en dusch åtminstone. Trodde jag. När jag slog på lyset till badrummet så stod det förbaskade lysröret bara och blinkade och ville aldrig ge sig. Eftersom jag kände att epelepsianfallet och psykbrytet var i antågande så gick jag istället ut i receptionen iförd endast handduken - och nu var det ju förresten helt plötsligt jag själv som inte respekterade rådande seder och bruk - och påpekade felet och bad dem byta lysrör och glimtändare. Den trevlige portiern följde med in i rummet och konstaterade påståendets riktighet men föreslog att jag bara skulle vänta tio minuter så skulle nog allt bli bra. Jag frågade om det var meningen att jag skulle vänta tio minuter varje gång jag skulle gå in på toaletten eller om jag skulle låta lyset stå på i två dygn tills det var dags att checka ut.


Jag klädde på mig igen och bad han lösa problemet medan jag tog en promenad. Eftersom jag egentligen inte gillade rummet från första början så kunde jag i alla fall fråga på några fler ställen. Jag hittade ett flashpacker-hotell en bit därifrån och jodå, de hade ett rum kvar med den bedårande utsikten jag nyss talat om.

Killer view

Jag gick tillbaka till tjeck-hotellet, hämtade väskorna och tackade för mig och portiern sa att det var lugnt och nu fick han ju äntligen bytt det där lysröret som stått och blinkat alldeles för länge. Alla nöjda således.


Visade sig förresten att engelsmännen och kiwin också bodde på flashpacker-hotellet. Liten värld. Måste finnas minst hundra hotell i Vang Vieng. Jag sa hej då till dem och önskade dem lycka till inför deras stundande 24-timmars bussresa ner till Phnom Pehn.


Sista dagen i Luang Prabang satt jag nere vid Mekongfloden och kollade när en gubbe kom fram och frågade om jag inte ville åka lite båt till någon by eller till något tempel längs med floden. Ok, sa jag, vi kan ta den som ligger närmast men först måste jag köpa lite snacks och dricka. Eftersom det bara var jag och kapten fast båten kunde ta betydligt fler så köpte jag två Beer Lao och gav den ena till honom, så där satt vi och skålade tillsammans när vi puttrade så sakteliga uppför floden. Chipspåsen behöll jag girigt för mig själv.


Byn jag kom till höll på med egentillverkat handgjort papper, så där kunde man köpa många fina tingestar. Vilket jag också gjorde, nämligen årets enda julkort. Vi får väl se i vilket hem det dyker upp. Hoppas det kommer fram före jul bara.


På kvällen så tog jag datorn med mig till närmsta internetcafé för att låna kabeln av dem. Det såg stängt ut trots att jag såg folk där inne. Men bara laotier när jag kollade närmare. Jag gick in i alla fall och hörde efter.


-I’m sorry, it’s closed. Birthday party. Come back tomorrow.

-But I have to pay my preliminärskatt today.


Fem minuter senare satt jag i en nedsläckt lokal upplyst endast med stearinljus och med ett ölglas och en tårtgaffel i näven och sjöng Happy Birthday på lao-engelska så gott det gick.


Vientiane nästa, där jag stannar en natt innan flyget tillbaka till Thailand. Fått mail från Gotlands-Uffe som tipsat om guest house. Eventuellt så flyger vi samtidigt till Bangkok.

 


Mekong River Girl

-You can follow and stay in my village! Sade mekongan.

-That would be great! Do you have internet there? Sade masen.

-No, we have nothing there. No electricity, no lights, no phone, no roads. No nothing.


Samtalet hade börjat redan på morgonen i Pak Beng när vi hamnat bredvid varandra på båten. En slowboat är en ombyggd rispråm som numera fraktar folk längs Mekongfloden. Första dagen gjorde jag och Gotland misstaget att sätta oss längst bak närmast motorn som inte var inkapslad eller ljudisolerad på något vis. Som tur var så hade vi öronproppar. Nästa dag var strategin att sitta så långt fram som möjligt. Gotlands-Uffe tog dock en träbänk igen, men han har ju möjligheten att meditera bort några timmar om han vill. Det gjorde han också, till synes helt oberörd om surret runt omkring honom. Då smög jag dit och tog sittkudden för honom, eftersom han ändå verkade sväva en bit ovanför själva träsmaken.


Själv så tog jag plats framme på golvet där de flesta laotier tydligen brukar husera.


-But I do have an e-mail!

-But how do you check it if you don’t have internet in your village?

-I take the slowboat to Luang Prabang, it takes only four hours one way!

-Ok, but don’t you think it’s boring if you haven’t recieved any…?


Mina förutfattade meningar om att man inte skulle ha någon koll på världsläget om man bor i en by utan några som helst moderna resurser kom på skam. Den unga damen pratade fem språk, lao, thai , engelska, hmong och ett till stamspråk som jag inte minns. Hon och hennes familj försörjde sig genom gränshandeln med Thailand där de köpte grejer billigt i norr och sedan sålde till turisterna på marknaden i Luang Prabang. Jag noterade att hon bl.a. hade tre säckar med chipspåsar med sig i packningen så jag frågade om det.


-Are you going to sell those on the market as well?

-No, we are going to eat it. I will stay in my village for four months now.


Hennes föräldrar som också var med på båten verkade mäkta stolta över att deras ogifta dotter stiftat bekantskap med en sådan hyvens västerlänning, som ju även hade supportat deras business genom att köpa en halsduk med byns traditionella färger.


Ibland stannade båten på diverse stränder efter Mekongfloden för att släppa av folk och då kunde man även passa på att handla mat av byborna. Yui som hon hette köpte torkad fisk på spett som hon glatt bjöd laget runt på.


-Have you ever tried that before Frank?

-What, do you mean fish?

-Yes!

-Yes of course, we have fish in Siljan also!


Fast hon menade nog just den fisksorten som vi åt på för tillfället. Jag kallade den bara för mekongsill. Kanske något för julbordet! Gott var det i alla fall.

Så nu var det väl bara att sätta igång att ringa i bröllopsklockorna då antar jag.

Ja minsann, då hade folket hemma i stugorna fått något att prata om kan jag tro.


Efter cirka fem timmar hade vi kommit fram till Bour Village och det var dags för familjen Vilay att stiga av. Vi vinkade adjö till varandra och Yui tog fram en näsduk och torkade tåren. Eller så var det bara lite skräp hon fått i ögat. Vad vet man?




Det tog fyra timmar till innan vi nådde Luang Prabang i solnedgången.


Jag har nu också bestämt mig för att skippa Kambodja och köpte därmed en ny flygbiljett från Vientiane till Bangkok den 16:e december. Stannar någon dag till här och tar sedan bussen söderut.


Den här stan handlar mest om tempel och munkar, men lite fest har det också blivit. Förutom Gotland och Galicien så har jag hängt lite med fyra britter och en kiwi som också var med på båten från Huay Xai. De bor här på Lao Lu Lodge med mig och flashpackar precis som jag. De dricker massa Beer Lao varje dag men är väldigt trevliga. Så vi åtta personer drog på middag tillsammans till ett trendigt ställe som hette The Hive. Alla beställde varsin pizza. Utom Galicien som först ville dela fast han hade cyklat över fem mil till ett vattenfall på dagen och hoppat över lunchen och klagat över att han höll på att svälta ihjäl en timme innan middagen.


Det bjöds även på något så exotiskt som “ethnic fashion show” på scenen. Cirka femton olika stammar visade upp sina högtidsdräkter. Det var så surrealistiskt. De hade samma trendiga musik och koreografi som man kan se i Paris och Milano, men med kläder som är tillverkade med enkla metoder i avlägsna byar ute i bushen. Typiskt att jag lämnat kameran hemma på rummet. Den är alltid med annars.


Ännu konstigare blev kvällen när vi i berusningens dimma hamnade på den lokala bowlingbanan. Va fasen tänkte jag. Det kan ju inte finnas en bowlingbana här. Stan är ju ett enda stort kloster fyllt med munkar. Men där var vi i alla fall. Jag och Gotland stod bara och garvade åt den absurda situationen.


Mycket är ju faktiskt lika här som hemma. Det var discobowling med musik, rök- och ljuseffekter. Utanför stod en sänkt pickup med tonade rutor och spoilers, ungdomar som smygröker och saker var lagade med silvertape. Precis som hemma alltså!


Jag har massa bilder och filmer nu, cirka 1600 men uppkopplingen i Laos är inte den bästa så det tar alldeles för lång tid att tanka upp. Det får bli några ströbilder bara tills jag kommer hem.


Enter Laos Here...

Den kvinnliga gränsvakten höjde pistolen när jag närmade mig passkontrollen i Laos. Hennes blick fick mig att stanna upp i steget. Lasersikte. Onödigt på det här avståndet hann jag tänka. Hon tog ett kliv fram, pressade in vapnet i min arm och tryckte av.


Klick!
Tystnad.


-Sam sip ha! Sade hon och skrattade högt åt mig.


Hm, det betyder ju…trettiofem. Vadå trettiofem tänkte jag högt. Så kom jag på det. Det var ju en febertermometer. 35 grader. Så klart hon skrattade, jag var ju inte i närheten av någon svininfluensa. Det förklarade munskyddet hon bar också. Inga knorrsjuka var således välkomna till Laos så vitt jag kunde förstå.





Undrar om hon fick tag i de tre tjecker som valde att simma över Mekongfloden från Thailand till Laos. Antagligen inte. Det ville sig ju inte bättre än att det är ganska starka strömmar i nämnda flod så hockeyfrillorna steg inte alls iland på avsedd plats utan cirka en km nedströms och fick promenera upp tillbaka på Laos gator och passera gränskontrollen från fel håll så att säga.


Jag tänkte två saker.


Det första var; Kul grej att göra och minnas.


Det andra var; Det kan ju inte vara speciellt svårt att smuggla varor mellan länderna om vilken dussinturist som helst bara kan simma över och kliva iland var helst det passar.


Slowboat till Luang Prabang skulle ta två hela dagar med övernattning i byn Pak Beng längs vägen. Att jag skulle ta just denna väg in i Laos kom jag på efter jag sett några klipp på YouTube. Där kunde man se både sköna stoppade säten och upphängda hängmattor. Det kunde man inte se i verkligheten. I verkligheten så erbjöds endast träbänkar av enklaste snitt. Det här kommer inte alls att gå så bra. Inte alls bra tänkte jag och skakade på huvudet. Men problem är ju till för att lösas. Eller det finns ju inga problem. Bara lösningar. Det handlar om inställning. Jag frågade kapten när vi skulle lätta ankar. Alldeles snart.


-I’ll be right back. Sade jag och sprang upp på närmsta restaurang och köpte loss ett par sittkuddar för åtta svenska kronor stycket. Gjorde ett Bob Beamon-skutt upp på båten som nu kastat loss och så var vi äntligen på väg nerför den mäktiga Mekongfloden.


Ena kudden fick Gotlands-Ulf som bodde på samma guest house som mig i Chiang Khong. En lustig kille, tillika vegetarian som varit i Indien och lärt sig meditera hos gurusarna där borta.


Kom på mig själv med att jag faktiskt bara ätit vegetariskt ända sedan ankomsten till Chiang Mai och jag har därav mått som en prins. Min kropp har varit ett felfritt fungerande maskineri och upplyste också Vego-Uffe om det.


-Bra! sade han och föreslog att jag skulle fortsätta på den banan.


-Ja, det kan du ge dig fan på att jag ska.


Efter att vi checkat in i Luang Prabang och vi en kvart senare gick till night market så beställde jag en tallrik grönsaker samt två spett med nygrillade stora saftiga kycklingfiléer.


Därmed var min vegokarriär över. Eller ska vi kalla det vegokaraktär.


Dagen efter så talade tyvärr min kropp om för mig vad som gällde. Den var absolut inte redo att besudlas med någon som helst animalisk föda.


Templet blev en soptipp. Guldet blev till sand. Imodium och vegetariska vårrullar fick bli min middag.


Jag hänger sporadiskt ihop med Gotland och Galicien alltjämt. Även om vi nu bor på olika ställen. Det är tripp trapp trull på budgeten. Jag fortsätter vara flashpacker, Gotland kör vanlig backpacker och Galicien kör på…trashpacker tänker jag kalla det. Ja det var ett bra uttryck minsann. Har käkat cirka fem måltider med honom och när jag tänker efter så har han aldrig beställt någon dricka till maten, inte ens vatten. Jag och Gotland sörplar i oss stora flaskor Beer Lao under glada tillrop av varandra.


På kvällen i Pak Beng så käkade Galicien en papayasallad som var så stark att hans panna nästan lossnade. Beställa in en skål ris var inte att tänka på. Han sög gnidet i sig slatten från Uffes överblivna ölflaska.


Idag på lunchen så förslog jag att han skulle prova papayan igen, vilket han också överraskande nog gjorde. Nu var det så olyckligt att de hade tillrett salladen med en bas på räkpasta vilket resulterade i att den luktade som en icke tömd kompostpåse två dagar efter en hederlig svensk kräftskiva. Galicien sköt bort tallriken och valde att skippa lunchen. Men han tog gärna lite av min dricka.


Jag tog tillfället i akt att också bjuda honom på informationen att vi hade en restaurang hemma i Mora som hette Galicia och då blev han så stolt att han höll på att spricka.

 


Laos är ett underbart land. Jag tyckte om det från första stund. Det är vackert, billigt och tryggt med trevliga människor och god mat. Jag får väl tacka fransmännen igen för att de tog med sig baguetter mm till Indokina. Gott kaffe också, inte som Vietnam som slår allt, men riktigt bra. Åtminstone något positivt med koloniseringen. Thailand nöter på med sin toast och pulverkaffe. Funderingarna nu kretsar kring om jag ska skippa Kambodja helt och istället ta mig via Vang Vieng ner till Vientiane landvägen och ta ett flyg därifrån tillbaka till Thailand. Det skulle ge mig en vecka till i det här landet. Mannen från Visby är inne på samma spår och alla andra jag träffar här i Luang Prabang gillar också Laos väldigt mycket.


Klimatet är som svensk sommar. Shorts på dagen och jeans på kvällen.


Ur Spår!

-Ur Spår! Skrek jag på klockren svenska. Med tjugo kilo murbräcka i nävarna. Eller snarare femton kilo i ena, och fem kilo i andra så hade det inte spelat någon roll om de flyttat på sig eller inte. Den som inte behagade ta några steg åt sidan skulle obönhörligen ångra sig sekunden senare när de skulle komma att ligga som utspridda käglor på backen när bowlingklotet från Masriket kom farandes.



Thailändarna var klädda i rosa denna dag inför kungens födelsedag noterade vi när vi kryssade fram genom trafiken på Bangkoks gator. Jag hade en dag att slå ihjäl innan mitt nattåg mot Chiang Mai skulle gå klockan sex på kvällen. Hästdressyrskan från Farsta hade kommit till Thailand också och skulle ta sig med nattbuss till solen i södra
Thailand så fort som möjligt för att ändra kulör från vinterblek till sommarbrun.


Efter en tur med båt på Chao Phraya River, tunnelbana och skytrain så hamnade vi på Siam Paragon där vi tog en sushi, vilket kostade en förmögenhet med thailändska mått mätt. Mätta och fattiga drog vi in på MBK istället och kollade runt lite. Där finns allt och inget att köpa. Jag hittade ett par stentuffa “pimp my doja” som jag ville ha men inte köpte.


Jag hade god tid på mig till stationen insåg jag när jag klev in i taxin på Khao San Road. Över en timme till Hualamphong Train Station skulle vara hur lugnt som helst. Trodde jag. Det trodde taxichaffisen också. Det var bara det att kungens födelsedag närmade sig som sagt var och folket hade redan börjat fira på Bangkoks gator och trafiken flöt fram om möjligt ännu segare denna eftermiddag. Efter fyrtio minuter hade vi bara kommit ett par kvarter från Khao San Road och jag insåg att jag antagligen skulle missa tåget. Mitt humör dalade i rask takt och kroppen ställde in sig på ytterligare en hotellnatt och kostnaden för en ny tågbiljett. Femton minuter kvar till avgång men inte ett dugg närmare tågstationen var jag svart i sinnet och tänkte nästan be chaffisen att släppa av mig på närmsta hotell, men precis då så verkade proppen släppa lite grann, och lite till och så helt plötsligt öppnade sig vägen som Röda Havet och Taxi-Jesus bakom ratten gav allt vad han hade, som om han var rädd att vi åter skulle uppslukas och förgöras av den massiva trafiken.


Fem minuter före avgång svängde vi in på stationsområdet och jag slängde fram 150 Baht i framsätet och antagligen gett honom bästa dricksen på länge. Tog väskorna i farten och rusade in i stationsbyggnaden. Som tur är så har jag varit där förr en gång så jag visste åt vilket håll jag skulle sikta. För att få komma ut till perrongerna så måste man visa upp biljetten för inspektion. Detta mindes jag också och hade förberett redan i taxin. Jag höll upp den i luften när jag sprang mot kontrollen.


-Chiang Mai, Chiang Mai, Night train to Chiang Mai!

-No problem, you have time. Sade hon och pekade mot avsett tåg.


Jag sprang ändå sista biten och hoppade in i vagn nummer sex och letade upp min plats. Släppte ner väskorna och sjönk ner på sätet. Insåg att jag inte svettades och att jag var alldeles torr i munnen. Vätskebrist. Som vanligt. Dricker alltid för lite i värmen. Genom tågfönstret såg jag en kiosk lite längre bort. Även en stationsklocka. Snart avgång, om max en minut. Måste ha något att dricka. Jag reser mig upp igen och frågar tågvärden om jag hinner ut och handla. Han nickar och jag joggar bort till kiosken och köper en stor vatten, en liten Chang och en liten chipspåse.


Sällan har en öl smakat så gott som nu när tåget avgick och jag faktiskt satt med där och såg solen sänka sig bakom Bangkoks skyline.


Chiang Mai har svenskt sommarklimat och känns uppfriskande om man har varit för länge i de södra delarna. Jag gillar stället men stannade en natt bara. Hamnade tillsammans med ett trevligt engelskt par samt en Schweizare utan engelska på ett soft hostel som hette SK Guest House. Trevlig personal, billigt, mysig innergård. Rekommenderas. Förresten så är allt billigare här uppe i norra Thailand. Ungefär halva priset mot Koh Lanta.


Idag har jag tagit mig vidare upp till gränsen mot Laos. Träffade en kille från Galicien på bussen mot Chiang Rai. Nej, han var inte från Spanien, utan från Galicien påpekade han noggrant. Men det är ju en del av Spanien försökte jag. Men det var det inte för honom.


Vi tog i alla fall sällskap vidare på bussen mot Chiang Khong där vi nu alltså befinner oss på ett guest house som ligger nere vid Mekongfloden. När vi satt på restaurangens veranda och tittade på Laos på andra sidan floden så noterade jag att Galicien presenterade sig för en amerikan, en engelsman samt en tjeck. Alla tre hade ungefär samma invändningar som jag. Mannen från Santiago de Compostela var tydligen väldigt stolt över sitt ursprung och ville inte på något vis bli hopblandad med de förtappade spanjorerna. Tro om jag också ska börja med det där. I’m from Dalarna…Dalecarlia, the Valleys you know?

 

 

 

 


Today Muslim Party!

Hela personalen drog till moskén för att lyssna på imamens talan. Utom en kvartett bestående av mig själv, Rambo som är buddhist och inte idkar islamsysslor, Mr Tee som egentligen är rumsraggare tillika smått törstig muslim som inte verkar bry sig nämnvärt om Koranens budskap, samt Daow som plockar lingon den här veckan och alltså inte får besöka moskén. Hon pratar mindre engelska än vad jag pratar thai, och vi fyra skulle alltså sköta ruljansen denna förmiddag och jag var utnämnd till big boss och hade fått nycklarna till kassaskrinet.

Det är ju faktiskt andra gången jag fått ansvaret för liknade uppgifter. Förra gången var på Zanzibar 2003 där jag blev tillfrågad om att ta hand om hotellet medan ägarna for iväg på en tur över dagen. Hade känt dem en vecka. Gillar förtroendet och trivs med uppgiften.
 

Sopanee hade gett mig en snabb genomgång kvällen innan om rutinerna kring utcheckning, vespauthyrning, utflykter, restaurangverksamheten mm, så nästa dag klockan 06.50 på morgonen infann jag mig således på min nya arbetsplats. De andra kom strax efter. Det mesta kom ändå att handla om att servera frukost och ta betalt av gästerna och räkna ihop rumsnotorna till de aktuella utcheckningarna. Eftersom det man konsumerar under vistelsen sätts upp på rummet så blir det ju en hel del som ska räknas ihop. Visade sig vara lättare sagt än gjort. Allt står ju på thai och inga priser eller summor står med på notorna så Rambo som egentligen driver baren och inte heller kan några matpriser utantill fick sätta sig ner med menyn och pricka av alla måltider och skriva ner vad allt kostade, sedan fick jag räkna ihop allt och ta betalt.

   
 

Det mesta gick alltså bra förutom några språkliga missförstånd. Ironiskt nog med Mr Tee som egentligen är den bästa på engelska, men han babblar på alldeles för fort och sliter som de flesta asiater med taskigt uttal. När han dessutom är stressad pga det faktumet att vi var underbemannade och han utförde sysslor som han vanligtvis inte gör, samt att han ständigt går runt och tuggar på glassmackor gjorde inte kommunikationen enklare.

 
Samarbetet med Daow funkade bättre. Hon är lugn och avslappnad och vi klarade oss bra med min resort-thai som fylldes ut med det alltid lika gångbara internationella kroppsspråket.
 

Rambo är ju självgående så där flyter det ju på per automatik.

 
Jag fick fortsatt förtroende på Nature och har även hoppat in i kassan i kombinerade affären och internetcaféet. Hjälpt till med att övertyga tveksamma gäster att checka in, ett jobb som Pågen annars är överlägsen på. Blivit utsänd på spaningsuppdrag av Sopanee för att kolla in möbler, hjälpt till i både strandbaren och kaffebaren, och igår så sade Bee att hon ville att jag skulle inreda hennes och Ivs hus som de ska bygga om ett tag. Jag blir så smickrad. Men nog om det.

 
Jo just ja, jag fick uppdraget att agera pressfotograf på en ny stor fin fiskebåt som Kapten Rönnmark har köpt. Han slog på stortrumman och bjöd med ett gäng specialinbjudna VIP-gäster på jungfrufärden som hade destination Koh Ha. En samling vackra småöar ett par timmar ut från Koh Lanta. Vi skulle testa upplägget med fiskegrejerna, snorklingsutrustning, tidsåtgång mm. Syftet var ju då också att ta lite bilder till hemsidan och reklambroschyren som ska tryckas upp och delas ut på resorterna på Koh Lanta. Det bjöds stort på mat och kylda drycker. Vi hade en fin dag på det stora blå som låg spegelblankt och visade sig från sin bästa sida. En av de ryska fotomodellerna blev dock sjösjuk trots det lugna havet och fick sitta med en blöt sarong runt sig och stirra på horisonten.

   

 
Så i morse kom nästa uppdragsförfrågan från ägaren till Miami Resort som ligger i närheten. De skulle trycka upp nya broschyrer för en utflykt med elefanter upp till största grottsystemet på ön. De hade redan fotograf men behövde fyra frivilliga som kunde ställa upp på lite bilder. Miami-bossen undrade om jag kunde tänka mig att följa med och fixa tre volontärer till. Jag tackade för erbjudandet men sade att jag inte gör mig så bra på bild och att jag inte heller hade tid pga. att jag ännu inte bokat min resa från Lanta till Bangkok och var tvungen att ta tag i det först.

 
Men jag och Sopanee gick och knackade på hos de ryska fotomodellerna som tydligen hade festat hela natten på Charlies. Men de ställde gärna upp. Tyckte väl att det var kalas att bli bjuden på både båttur först och sedan elefanttur. För övrigt två mycket trevliga tjejer med rätt attityd, som också har drabbats av Nature-fenomenet, dvs att man aldrig tar sig för att checka ut, man tror att man ska åka vilken dag som helst, men man stannar dag efter dag som snart blir till veckor och vips så är det bara flyget hem till Sverige som återstår till slut.

 
För egen del så blev jag bekväm och bokade flyget till Bangkok istället för tåg eller buss. Det betyder att jag dessutom slapp checka ut idag och kan stanna en natt till på Nature. Blev ju en liten spontanfest igår med en störtskön livsfilosof från Ljusdal som har varit här i någon månad och studerat sjözigernarnas liv på södra Lanta. Vi kommer bra överens och delar foto- och skrivintresset. Det kom hit ett par kompisar till honom igår också så vi delade ur några Chang tillsammans under en annalkande fullmåne som lyste upp hela stranden från en stjärnklar himmel. Men i morse var regnet tillbaka igen som lyst med sin frånvaro allt sedan kära syster och svåger åkt hem.

 
Regn passar mig bra. Passar bra som resväder. Bangkok next. Over and out.

 
Kommentatorverkyget här nedanför fungerar riktigt bra!

 

 

 


RSS 2.0