Coronaspaning 2

Pensionärsfesten fortsätter som om det inte fanns någon morgondag, vilket torde vara en helt korrekt analys i ordets rätta bemärkelse. Det var ett av två konstaterande jag gjort den gångna veckan och helgen.
 
 
Några turer upp till Norets handelsområde vittnar om att de (gamlingarna alltså) som borde hålla sig hemma tydligen "bara ska åka och handla lite", medan de som borde vara på sina jobb och bära upp samhället istället håller sig hemma av hänsyn till att inte i onödan sprida smittan vidare.
 
 
Den andra stora gruppen som tog mest plats i Noret är skidboxarna som jag kallar dem. Jag och Junior brukar ha en lek i bilen som går ut på att räkna skidboxar som vi möter när vi är ute och kör, men nu tröttnade han eftersom att han helt enkelt inte hann med när vi passerade MAX och McDonalds. Söndag och stugbytardag i fjällen, och Mora blir ett perfekt lunchstopp för hemvändande nollåttor som varit i Sälen och frotterat sig med andra "friska" och likasinnade på after-ski-festerna. Utanför skräpmatskedjorna dominerar skidboxarna, och när varor och pengar byter händer består dricksen av en näve virus.
 
 
Toapappers- och spaghettipsykosen verkar dock ha lugnat ner sig sedan förra veckan, och även om butikshyllorna är ganska urplockade så finns det både papper och pasta nu för den nödige. På något märkligt sätt åtminstone en illusion om att ett normaltillstånd har återinfunnit sig, trots att vi är på väg in i en brant uppförsbacke vad gäller antal smittade.
 
 
En annan sak som slagit mig de senaste två veckorna är att min världsbild angående utelunch kontra matdosa har gjort ett mentalt lappkast. Tidigare hade jag dåligt samvete varje gång jag hade varit för lat för att fixa matdosa och istället spenderat en god hundring på en utelunch, men nu när jag är ytterst motiverad att laga matdosor för att både spara pengar och för att undvika eventuella smittohärdar så får jag dåligt samvete för att jag inte stöttar de lokala näringsidkarna. Summan av ångesten är konstant.
 
Tidigare tyckte jag det var ohyfsat att inte skaka hand när man presenterar sig. Nu tycker jag att det hör till god ton att behålla händerna i fickorna och kolla åt ett annat håll, dra tån i gruset och möjligtvis nicka lite ljudlöst när man träffar nytt folk. 
 
 
Vidare så blir jag illa till mods när jag scrollar sociala medier och ser inlägg där folk umgås med "bästaste sällskapet" eller i "goda vänners lag". Hur många personer kan det röra sig om i det laget undrar jag stilla för mig själv, och om folk inte har gjort någon konsekvensanalys. Världen är upp och ner. Nu blir jag glad om jag ser att någon är på bio i en för övrigt folktom salong. Tidigare fick man ångest för att ingen går på bio längre och att salongerna antagligen inom kort kommer att konka. Oavsett så får man väl snart leta fram sin gamla VHS-spelare i dessa karantäntider och spola tillbaka första "Sällskapsresan" eftersom det ändå är det närmaste man kommer att komma en utlandsresa inom överskådlig framtid. "Snowroller" kanske man dock ska skippa om man vill slippa ångestframkallande kopplingar om skidresor till Alperna.
 
 
"Tur att man är både osocial, saknar umgänge och jobbar ensam" brukar jag tänka halvt på skoj, halvt på allvar nu när myndigheterna uppmanar oss att distansiera oss från varandra. Min killgissning är ändå att det är just det som på ett naturligt sätt kommer att hjälpa oss svenskar att platta ut kurvan och att vi inte hamnar i samma situation som kindpussarländerna Italien och Spanien. Jag måste försöka tro det i alla fall. Tack vare svenskarnas ensamhet, samt ovilja att sitta nära någon på bussen är ett halmstrå att greppa tag i när viruset drar fram på sitt korståg över världen. Den sevärda filmen "The Swedish Theory of Love" är sorglig på många sätt men har ändå en lugnande effekt i dessa tider.
 
 
 Svenskarna, de mest individualistiska - och ensammaste - i världen. En hjälp i Coronatider?
 
 
 
 
Idag tänker jag extra mycket på mina systrar som båda jobbar inom vården, och säkert på ett eller annat sätt inom kort kommer att få närkontakt med ett flertal smittade.
  
 
 
 

Coronapsykos

Det är filterbubblans fel. Psykosen alltså. Det måste det fan vara. Jag minns 2009 när svininfluensan stod i full blom, då reste jag runt i Thailand och Laos under ett par månader. Det förekom överhuvudtaget ingen hysteri alls vad jag kan minnas (Möjligtvis har jag ett selektivt minne). Visst var det snack om huruvida man skulle vaccinera sig eller inte men det var också allt. Trots att svininfluensan främst drabbade 20-40-åringar såg man ingen panik, eller tomma gator där riskgruppen rörde sig. I backpackergettot Khao San Road i Bangkok var det "business as usual", fullpackat med folk, och det enda som märktes av pandemin var att det kunde stå en flaska handsprit på disken. Ett nyhetsinslag på TV härom dagen visade ett folktomt Khao San Road.
 
När vi korsade Mekongfloden mot Laos uppe vid Huay Xai så temperaturtestades visserligen resenärerna, och de som hade feber fick vackert vända tillbaka till Thailand. Ingen nekades att komma in i Laos eftersom alla var friska, och det är det som är grejen. De flesta är friska, alltså ingen anledning till masspsykos. Svininfluensan skördade cirka 280 000 liv (de flesta i Afrika och Sydostasien), men jag undrar varför psykosen och bunkringen uteblev den gången. Var det för att det faktiskt fanns ett vaccin, men som många inte tog som gjorde att den psykologiska effekten uteblev? I skrivande stund har coronan tagit 7900 (coronakartan) liv och planeten har gått fullständigt bananas. Handsprit stjäls och säljs på svarta marknaden till ockerpriser.
 
"I den enkät som med hjälp av SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomfördes med 3 000 svenskar i oktober och november 2009 uppgav hela 80 procent att de inte varit särskilt eller alls oroade av svininfluensan. Endast 16 procent kände oro för egen del och 22 procent kände oro för influensans konsekvenser för det svenska samhället."  Källa: Pandemin som kom av sig.
 
 
Handsprit anno 2009. 20 Baht flaskan...
 
 
Det var 2009 och ett oskyldigt Facebook utan algoritmer. Folk postade nonsens som vanligt som presenterades i ett kronologiskt flöde som sedan försvann, oavsett hur mycket det kommenterades. Ingen fångades in i filterbubblan och följaktligen bara fick se liknande poster som man tidigare hade interagerat med. Nu toppas flödet med Corona-poster av alla dess slag eftersom alla läser och klickar på allt som har med pandemin att göra, och fångas således in coronabubblan där resten filtreras bort. Hundratals kommentarer som bara leder till ännu mer psykos, misär och systemkollaps. Man kan nästan sakna den tiden när folk postade inlägg om att de satt på toa. Nu är det inlägg om att toapappret är slut på butikshyllorna. Skitkonstigt förresten. Lilla Edets fabrik ligger i Sverige och råvaran finns runt knuten. Toapapper får vi väl oavsett om de stänger gränserna. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt galenskapen.
 
Ju mer man scrollar sociala medier desto mer accelererar paniken. Om inte Facebook funnits så hade man läst en löpsedel kanske och sedan gått vidare och ätit en utelunch i godan ro och handlat som vanligt i sin lokala butik. Nu vandrar man runt i ett zombieland och undrar om alla är hemma och bakar bröd eftersom mjölet är slut, trots att brödhyllorna är fulla.
 
Jag tänkte stilla för mig själv att folk borde åka ut på thailändska landsbygden, typ Nong Mak Fai, och lära sig hur man går på toa utan papper, där man använder vatten och vänster näve (eftersom man äter med höger) och sedan lufttorkar röven. 
Jag hade ett snack med Hjärter Dam igår och frågade hur hennes föräldrar hade det uppe i byn nu i dessa kristider. Jodå, alla tiders, ingen fara. Hon hade precis pratat med sin mamma som hade varit in till stan och handlat på sig ett gäng toarullar bland annat. Vi skrattade högt åt detta faktum och när hon hade frågat sin mamma om Varför?, så hade hon svarat att hon inte visste men att alla andra hade ju köpt, så då gjorde hon det också. Det kallas för gruppsykologi, eller masspsykos om man så vill. Man gör som alla andra för att man inbillar sig att majoriteten har rätt. Man slutar tänka själv. Skrattet fastnar i halsen.
 
När jag senare var in på Colorama för att hämta material till jobbet och vi stod och coronasnackade lite om de tomma butikshyllorna så återberättade jag också den här historien om att folk som inte ens använder toapapper bunkrar för sämre tider så säger personalen att de faktiskt också säljer toapappersbalar men det har tydligen folk inte kommit på när de varit inne och tömt lagret på munskydd och handsprit.
Så när jag lämnar butiken och lastar in färg och spackel i firmabilen så baxar jag också in en bal med toarullar... Vad i helvete är det för galenskap jag håller på med hinner jag tänka innan jag smäller igen bakluckan. The struggle is real...
 
 
Coronarullar...
 
Men hav förtröstan. Leif GW sa igår på Brottsjournalen att den här pandemin är över efter våren när det har blivit lite varmare så stämmer det förhoppningsvis, eftersom GW alltid har rätt. En riktig landsfader att luta sig mot när det stormar som värst.
 
 
 
 

RSS 2.0