Diplomatdottern på Bangkok Hilton

Enligt thailändska justitiedepartementet har 281 fångar avrättats med kulspruta sedan 1935.
Inte förrän 2003 så blev man lite humare och övergick till giftinjektioner. Synen på narkotikasmuggling är allvarlig och dödsstraffet har ett brett stöd bland den thailändska befolkningen. Idag räcker det med endast 3 gram för att man enligt paragraf 66 ska kunna dömas till döden för smuggling.
 
 
Utlänningar brukar bli förskonade från en avrättning och straffet omvandlas istället till livstid, eller tidsbestämt om man har tur.
 
1994 - samma år som jag och min bror besökte Thailand första gången - så tog Karolina Johnsson, den så kallade Diplomatdottern, med sig en väska innehållande nästan 7 kilo heroin genom tullen på Don Muang Airport. Hon blev gripen och först dömd till 30 års fängelse, men åklagaren tyckte att det var för milt straff och domen överklagades och straffet höjdes till 50 år. Domen justerades senare ned till 43 år bakom lås och bom. Karolina var 29 år gammal när hon greps.
 
 
Karolina blev sedermera överflyttad till Hinseberg i Sverige efter fyra år på Lard Yao som kvinnoavdelningen på Klong Prem Prison heter, Hon anlitade Peter Althin som advokat som redan hade hjälpt en annan svensk som greps i Bangkok 1990 (200 g heroin som gav 25 års fängelse). Svensken hade efter överflyttningen till Sverige bara suttit ett år på svenskt fängelse innan han blev frisläppt. Detta retade upp thailändska myndigheter som ansåg att Sverige inte hållit det bilaterala avtalet och förklarade att det skulle kunna bli problem i framtiden för gripna svenskar inför eventuella överflyttningar.
 
 
Men nu satt alltså Karolina på Hinseberg och försökte få klarhet i hur många år med svensk strafflagstiftning hon egentligen skulle bli kvar i fängelset. Nytillträdde justiteministern Thomas Bodström jobbade för hennes sak och flög till Thailand för att träffa berörda myndigheter. Det är endast den thailändske kungen som kan bevilja nåd och Sverige var rädda för att stöta sig med thailändarna.
 
De fick trots allt till ett nytt avtal om strafflindring, men det gällde endast framtida fångar och hjälpte alltså inte Karolina i det här fallet. Thailand ansåg att hon skulle sitta tiden ut, men sådana långa straff har vi inte ens i svensk lagstiftning. Sverige gick emot och släppte ut Karolina 2006. Hon satt alltså totalt 12 år i fängelse. Det verkar inte som om det blev speciellt uppskattat borta i Thailand.
 
Nu på fredag, 2 november ska mordmisstänkte svenskarna Ljung och Söderlund upp i rätten på Phuket. De har suttit häktade i över ett år. Vi får se om domstolen hänvisar till de gamla fallen och stramar åt dessa stackars pojkar.
 
 Saxat ur Café.  
 
Jag gjorde ju en sökning på fejan och insåg att jag hade en gemensam vän med Karolina. Först var jag tvungen att göra en bildgoogling för att bekräfta att det faktiskt var samma person. Tyckte att det var otroligt, men Sverige är litet och ibland känns det som om man har en koppling till alla svenskar.
 
Jag har tidigare haft funderingar på att besöka det beryktade fängelset i Bangkok, men fegat ur av olika anledningar. Det är ju bra om man har någan att besöka också, eftersom man inte bara kan åka dit och spatsera runt hur som helst.
 
 
Efter att jag läst ut boken häromdagen så funderade jag på att skriva till Karolina och fråga om någon av hennes vänner sitter kvar på Lard Yao och vill ha besök. Jag var osäker på om hon ville bli påmind om den där tiden och tvekade ett tag, men mailade henne ändå (med motiveringen för mig själv att om man klarar alla dessa år i fängelse så kan ett litet mail inte göra någon skada). Döm om min förvåning när hon svarar mig redan nästa dag. Hon tyckte att det var  jättesnällt att göra ett besök även om de flesta av hennes vänner var ute nu. Men hon tipsade om Svenska Kyrkan i Bangkok som har all info som behövs för ett besök.
 
 
I boken nämner Karolina en engelsk tjej som heter Sandra Gregory. De kände varandra ytligt eftersom de bott på samma ställe i Bangkok, Peachy Guesthouse som är ett riktigt råtthål. Det ligger på Phra Arthit Road, mellan floden och Soi Rambuttri. Hon också åkte fast för heroinsmuggling året innan, 1993. Även hon har skrivit en bok som jag hade hört talas om tidigare, "Glöm att ni har en dotter". Jag var så klart tvungen att låna den också. Det lustiga är att de nämner varandra i böckerna och det är väl inte i så värst positiva ordalag. De träffades ju igen på Lard Yao när Karolina greps. Läs båda böckerna. De är väldigt..öh ursäkta uttrycket, fängslande.
 
 
Sandra Gregorys biografi var nog strået vassare, hon beskriver livet och de omänskliga vedermödorna på fängelset mer målande. Det som slår mig i båda böckerna är att trots misären på Lard Yao så längtar både Karolina och Sandra tillbaka dit efter några år av terror på sina hemländers fängelser. Sandras beskrivning av åren på Durham är fan helt sinnessjuka. Det är en intressant studie i fångvård och jag kan konstatera att någon rättssäkerhet verkar inte finnas i vare sig Thailand, England eller Sverige.
 
Att få sin dom fastställd kan dröja lång tid och Sandra Gregory fick vänta i tre år. Tänk att gå tre år i ovisshet och inte veta hur långt straff man ska få. Blir det 10 år eller blir det 50 år? När jag läste den sidan i boken så slog det mig att datumet för hennes dom kändes bekant. Ibland har jag ett skrämmande bra minne för datum och namn på platser och jag tänkte att vi nog hade varit i Bangkok på precis den dagen.
 
 
 
Jag gick ut i förrådet och hittade min almanacka från resan -96. Och visst fan. Jag tycker tanken är svindlande. Där sitter hon och blir dömd till döden samtidigt som vi sitter på Khao San Road, inte långt från hennes guesthouse, och dricker Carlsberg och tycker att livet leker. Man får sig en tankeställare. Thailand kan vara både paradiset och helvetet. Sandra var en vanlig backpacker precis som oss, och hon var så nära, så nära att klara sig. Men så gick allt åt helvete och hon förlorade sina bästa år. Personligen kan jag inte förstå att man ens överväger att försöka smuggla narkotika. 
 
Jag får väl återkomma med ett inlägg om jag gör ett besök på Klong Prem Prison. a.k.a. Bangkok Hilton. Men det skrämmer mig lite efter allt man läst nu om vad som sker bakom fängelsemuren.
 
En händelse som Gregory beskriver i boken handlar om en kvinna som dog i Aids och Tbc. Ingen ville röra liket som började svälla upp i den 40-gradiga värmen. Efter fyra dagar exploderade kroppen och resterna rann ner genom golvet till nedervåningen. Stanken var fruktansvärd. Till och med likhämtarna vände i grinden och fick komma tillbaka iförda specialdräkter och dra ihop vad som fanns kvar med gummiskrapor.
 
Land of Smiles, eller hur?
 
Kolla in filmen här nedan. En liten dokumentär om Sandras öde. Minns att serien gått på Discovery Channel förr.
 

Veckan i Instagram

Veckan som gick. Visat i bilder. Och nu endast en sista vecka kvar på hemmaplan innan det är dags att dra sig mot värmen igen.
 
Visumet beviljat. Double Entry. Gick bra utan att ha den andra inresan dokumenterad. Istället skrev jag en sånt där snyggt formellt brev på engelska. Ett så kallat Visa Explanation Letter. De som är insatta vet att man kan bli nekad visum om man inte har alla in- och utresor dokumenterade, och ringer man till konsulatet i Sveriges framstjärt så säger de att de kräver kopior på resedokumenten.
 
Så igår kom första snön inblåsandes precis som jag beställt thaikäk. Tyckte det blev en bra bild som förmedlar den isande kalla årstiden som är på ingång nu, och samtidigt skylten som enda färgklick som gör sitt bästa för att hålla den så kallade "drömmen om Thailand" vid liv. Poetiskt va, eller snarare patetiskt kanske.
 
Den här bilden är tagen uppe på Rostbergets topp väster om Mora, bara tre dagar innan bilden ovanför. Trots att jag haft fäbodstugan i Rostberg i tio år så har jag bara klättrat upp på själva toppen två gånger. Första gången var för drygt ett år sedan strax innan min säsong på Lanta började. Så klar och frisk luft som det är här uppe, och den otroliga tystnaden här uppe en kylslagen och vindstilla höstdag som denna är oslagbar. Där kan Thailand aldrig tävla med Sverige.
 
Är inne i svenskar-som-sitter-i-fängelse-utomlands-träsket och klämde den här biografin om den så kallade Diplomatdottern som blev dömd till typ 50 år på "Bangkok Hilton" för heroinsmuggling. Ska återkomma i ett senare inlägg om hela grejen. Har nu börjat på Glöm att ni har en dotter som är skriven av Sandra Gregory, som samtidigt som "Diplomatdottern" Karolina Johnsson satt på Lard Yao, som kvinnofängelset egentligen heter.
Det absurda är att jag hittar gemensamma vänner på fejan. Ja så liten är världen.
 
Här ett självporträtt taget i en tuk tuk i Phnom Penh på väg ut mot The Killing Fields.
Hittade bilden i en bortslarvad Kambodjamapp.
 
En favoritbild på söta Dow. Hon är ingift och arbetar på Nature Beach. En riktig linslus är hon och vill alltid att man ska fota henne. Suay mai, suay mai? (typ, Snygg eller?) frågar hon alltid och vill genast titta på bilden i displayen. Just här blev hon lite blyg eftersom hon höll på att arrangera om slöjan och inte var helt bekväm med kameran i det läget. Trots det så flinade hon upp sig mot linsen. Ögonen säger allt. Bilden är några år gammal och jag har instagrammat den i efterhand. Nuförtiden är det inte alltid lika noga med slöjan.
 
Med Ammy på favoritstället Noon Viewpoint på Alla Hjärtans Dag. För övrigt ännu en linslus.
 
Takbaren AmBar på Four Points By Sheraton i Bangkok där jag bokat rum när jag landar nästa vecka. En recension på hotellet kommer naturligtvis senare. Ser fram emot att ta en drink med spritimportören här nästa helg.
 
Fantomengrottan utanför Lanta där skattkistan från förra säsongen ligger nergrävd. Ska bara hitta kartan nu.
 
För övrigt så har firman gått på halvfart sista veckan och med morgonens besked så blev nästa veckas båda uppdrag uppskjutet, vilket betyder inställt för mig eftersom jag ska åka snart. Lite snopet, så med facit i hand så hade jag lika gärna kunna åka idag, och hunnit med ett mingel på en inflyttningsfest i Bangkok i morgon. Det hade ju varit skitcoolt inbillar jag mig... 
Det har trots allt blivit ett par coola motivtapeter uppsatta nu. Min marknadsföring verkar ge frukt.
 
 
 
Men det blir skönt att bara softa nästa vecka. Läsa, skriva och packa i lugn och ro. Det viktigaste har jag tagit fram redan. Som synes..
 
Whats wrong with this picture...?
 
 
Avslutar med ett kort klipp med den obeskrivliga tystnaden från Rostberget.
Vindstilla och alla insekter hade gått och lagt sig.
The Sound of Silence. Sweden-Thailand 1-0.

Strandad valhaj på Klong Nin

Hittade av en slump bilder på en strandad valhaj när jag gjorde en Instagramsökning på Klong Nin Beach. Det var alltså för en vecka sedan som det flöt upp en valhaj på uppskattade åtta ton på stranden Klong Nin på Ko Lanta, bara ett stenkast från Nature House. Det var ju för övrigt inte länge sedan som en kaskelot flöt upp på stranden i Khao Lak.
 
Enligt Phuket News så verkar den ha dött efter skador den fått av en trålare. Prover har också tagits för att spåra tungmetaller, enligt Phukett Gazette.
 
 
Valhajen, som alltså hittades förra söndagen, har blivit begraven direkt på stranden nedanför Nice Beach Resort. Personligen så tycker jag väl att det känns lite sådär, även om jag förstår att det kan vara lite problematiskt att frakta bort åtta ton lealöst valfläsk.
 
 
Den borde ligga på minst två meters djup för att inte räven (läs lösdrivande strandhundar) ska känna lukten av kadavret och börja gräva. 
 
 
 
Nedan en video från Go Dive Lanta. 
 
 
Här är en annan historia från i mars förra året, då en valhaj hittades precis utanför Saladan.
 
 
I sitt rätta element.
 
 
Alla bilder är ärligt stulna.
 
 
 
 

Bortglömda filmklipp 2

Efter ytterligare utgrävningar i de bortglömda mapparna kom det fram ännu fler filmer. Den här gången färdiga och vissa med musik. Tidigare ouppladdat material.
 
Från Thailand, Vietnam, Filippinerna och Malaysia. 
 
 
Här har vi Dow som gör pannkakor! Mellan Nature Beach och Nature House på Klong Nin Beach.
Ko Lanta 2008. Musik med Jack Johnson - Making Banana Pancake.
 
 
Den här är från en shooting range utanför Saigon 2008. Ett tämligen lätt sätt att bränna iväg sina Dong-slantar. Här skjuter vi på vanliga måltavlor, till skillnad mot i Kamdodja där man har möjlighet att skjuta ihjäl kor med raketgevär och handgranater. Det beskrev jag lite lätt i det här inlägget. Cambodia part 3
 
 
Visa större karta
 
 
 
Den här tuppfäktningen bevittnade jag i Coron på den avlägsna ön Busuanga i Filippinerna 2008. Naturligtvis synd om djuren men ägarna behandlade sina tuppar med största omsorg innan och efter matcherna.
Bettingen, eller vadslagningen heter det väl, förstod jag mig aldrig på och satsade inga pengar. 
 

Visa större karta
 
 
En dag så hyrde vi en båt med tillhörande kapten. Vi hamnade ännu längre ut i den filippinska arkipelagen när vi var på jakt efter några kalla öl och landsteg på den här ön. Byborna var nog inte så vana vid västerlänningar och de gjorda stora ögon när vi klev iland. Mitt i byn fanns trots allt en basketplan och vi efterlyste en boll och frågade om de hade lust att spela en match. Sagt och gjort. Hela byn samlades för att bevittna detta.
Förresten, jag har ju skrivit och postat massa bilder om det i det här gamla inlägget på Resdagboken.
En ö utan namn. Filippinerna 2008.
 
 
Det här är en liten video som är inspelad i Little India på Penang i Malysia 2007. Efter att ha blivit övertalad att agera tomte på Nature Beach så var jag först tvungen att göra en visarun från Thailand. Jag drog till Georgetown på Penang och sträckte ut tiden till fyra dagar. En matmässig höjdare men knappast ett ställe att dra till för att hänga på beachen. Bilder och text i det här inlägget.
 
 

Visa större karta
 
Galleri.
     
 

Rapport från Lanta - Oktober

Tiden rusar iväg och det är bara två veckor kvar innan avfärd, och inte förrän idag fick jag iväg min visumansökan men det borde räcka. Eller förresten..nu när jag kollar är det ju tre veckor kvar, men sedan blir det att uppgradera sig till solsken och easy life igen. Inbillar jag mig i alla fall. Jag får se hur det känns att komma tillbaka. Vet ju inte ens om jag ska bo på Nature House överhuvudtaget. Att nedgradera sig från manager till gäst känns inte alls bra. Antagligen kommer jag ha synpunkter på allt möjligt. Kanske bäst att hålla sig undan.
 
 
Blogg.se har utrustats med ett Instagramverktyg förresten, vilket gör att man kan ladda upp bilder direkt utan att tanka upp dem via kabel in till en dator först. Det dåliga är att man inte kan ändra storlek på bilderna. Jag har provat att instagramma (dagens nya verb) några bilder från förra säsongen.
 
   
 
Lanta Nature House, Sirocco at Lebua i Bangkok, samt en spicy prawn salad. Recept!
 
Jag tänker naturligtvis mycket på Nature House nu, det var för precis ett år sedan som allting startade. Det var så jäkla skönt på ett sätt. Att ta morgonpromenaderna på stranden och hela spänningen inför säsongen. Jag hade klippt banden hemma och skulle driva ett litet hotell i Thailand och skulle inte komma hem förrän snön hade smält bort. Och hon på uppe på kullen också. Ja vad mer kunde jag önska mig. Allt var perfekt.
 
 
Några telefonsamtal till Lanta förtäljer följande. De flesta resorter verkar ha reparerat skadorna från tidvattenvågen i juni. Så även Nature Beach som öppnar om ett par veckor. Baren är uppbyggd igen och Rambo (med son) är tillbaka efter en säsong på Paragon. Jag fick erbjudande om att arrendera baren men det tackade jag nej till. Jag vill ju ha hotell hellre. Och då helst Nature House, men jag ska kolla upp ett annat på Klong Nin som jag fått nys om.
 
     
Hittade förresten bilder från när tidvattenvågen slår in mot Why Not Bar. Kantiang Bay.
 
Nancy kör ju egen business med sin syster på Klong Hin den här säsongen. De öppnade restaurangen för någon vecka sedan och har haft några faranger där redan. Jag ska återkomma med nya bilder därifrån bara jag är på plats. Tycker att det är kul att de tog namnet jag föreslog, Roi Reng Restaurang, vilket fritt översatt betyder ungefär jättebra restaurang på sydthai. Åk dit och käka "Nancy special lunch same same she made on Nature House last season for her boss" så kommer ni inte bli besvikna. Och Nancy blir glad. Presskaffe har hon också.
 
  
Visa större karta
 
 
För övrigt så har brobygget mellan Lanta Noi och Yai stått stilla ett par månader. Det lät ut som om pengarna var slut när jag pratade med Nee häromdagen. Jag frågade henne om "the big bosses who handle the cash went to karaoke and spent all the money there..." så hade hon bara skrattat och svarade "Yes, something like that..."
 
  Äh, nu skiter vi i det här...
 
 
Gillar den här videon nedan. Precis så där ska man säga upp sig. Lite mer utstuderat än den där gula post-it-lappen som jag skrev ner min uppsägning på och klistrade fast på chefens kaffemugg för några år sedan.
 
En till som skiter i det...
 
 
 
Och nedanför ännu en till som sket i det för länge sedan.
 
Den här dagen var jag oerhört lycklig. Hade dock inget med uppsägningen att göra.
På ödsliga Lanta Noi. 3 mars 2011.
 
Wan nee pom mi kwam suk mak mak. 
 

Iron Fairies

Ett av alla dessa märkliga ställen i Bangkok heter Iron Fairies. Jag hade fått tipset av Susanna och begav mig dit i den 40-gradiga Bangkokvärmen bara för att inse att de öppnade först på sena eftermiddagen. Jag gav det en ny chans någon dag senare, bara för att den här gången hitta en skylt utanför som förmedlade de små orden Dress Code. Jag ville helst inte upprepa fadäsen från Sirocco så jag tvekade någon sekund med handen på dörren. Skulle jag skita i det? Det verkade ju ändå mörkt och stängt.
 
 
Men jag behövde inte fundera länge där jag stod, för plötsligt så öppnades dörren inifrån och en mjuk stämma bad mig stiga på. Jag frågade om klädkoden och viftade lite med sandalerna men det var bara mai pen rai med den saken. Rätt så logiskt egentligen med tanke på att det var så pass mörkt där inne att ingen ändå skulle se om man hade några kläder på sig överhuvudtaget.
 
 
Det var ett konstigt ställe, någon slags blandning av Alice i Underlandet, pub, smedja, antikaffär och jazzklubb. Jag antar att man kunde köpa sig ett par Gremlins därinne, för så skumt var det.
Jag slog mig ner på en barstol, bredvid en hög med magiska glasburkar. Efter en liten stund så dök det upp en tjej med en meny och en ficklampa.
 
 
Beställde en burgare och en pint öl och tog en liten runda i den lilla lokalen medan jag väntade på att det skulle bli klart. En smal trappa ledde upp till övervåningen. Såg ut som tiden stått still i hundra år. Förutom personalen var jag själv i lokalen. Toaletten låg gömd under trappan och i ett gammalt slitet badkar hade de tänt värmeljus. Vilken patina säger jag!
 
 
Efter att de hade glömt av min beställning - hur det nu gick till - så fick jag ändå in maten till slut och jag gillade verkligen hur den presenterades. En stadig kniv nedstucken genom burgaren och brädan den serverades på. Under de här dagarna i Bangkok så blev det en fullständig hamburgerbonanza och annan farangmat, eftersom jag innan spenderat sju månader på Lanta med nästan bara thaimat. Och på Iron Fairies behövde man inte bli besviken. Gott importerat kött från Australien, men också en prislapp därefter.
 
 
Notan kom in i en liten patinerad trälåda, eller secret box som de kallade den och som var inbränt i locket. Jag döpte genast om den till Pandora's box när jag såg beloppet. 766 illbahtingar, men så är det också ett så kallat ++-ställe, det vill säga att det läggs på service charge på 10%, samt VAT (moms) på 7%.
 
 
 
Jag satt där ett bra tag och babblade med personalen och allteftersom så droppade det in mer och mer folk. Förutom ett äldre amerikanskt par så var det uteslutande hi-so thai som hittade hit. Det är just det som är grejen, Iron Fairies ligger en bra bit upp på Suk. Soi 55 (Thong Lo) och det känns inte som man bara råkar ramla förbi det här stället. Jag hade själv aldrig varit uppe i de här krokarna tidigare och har heller aldrig läst om det i någon guidebok. Absolut värt att ta sig hit.
 
 
Enklast tar man sig hit med BTS till Thong Lo och sedan en mc-taxi upp till soi 13 där Iron Fairies ligger mittemot. Jag kom på nu att jag inte hade några småsedlar på mig att betala mc-taxin, utan drog upp en tusing ur plånboken istället. Naturligtvis så hade han inte växel på den så jag teckande att jag skulle springa in på 7-eleven och växla, men han bara skakade på huvudet och såg skitsur ut och drog iväg på hojen. Det var nog första gången jag åkt gratis taxi i Bangkok.
Det är förresten en trevlig promenad annars nedför Soi 55 om inte solen gassar, och det ligger en hel del trendiga ställen efter den gatan. Det är cirka 1 km ner till Sukhumvit från Iron Fairies.
 
 

Visa större karta
 
Här en länk till snyggare bilder. asia-bars.com
 
 

RSS 2.0