Fjärilseffekten

Om det inte hade regnat den där dagen...
 
Det här är en fristående fortsättning på förra inlägget
 
 
 
 
Jag hittade alltså mitt thailändska paradis på Klong Nin den där gången när jag gav Ko Lanta en ny chans 2006. Jag hade stannat så länge jag kunde innan det var dags att åka hem till ett novemberkallt Norden igen. Jag hade träffat trevliga människor, fiskat barracuda, druckit Chang i solnedgången och landat mentalt efter den rastlöshet som rådde i början av resan. Detta betydde inte på något sätt att jag hade planer på att återvända till Lanta igen. Det fanns alltför många nya ställen att upptäcka.
 
 
 
 
Året efter, 2007, hade jag sagt upp mig i Norge för att ge mig ut på min livs längsta resa. Åtminstone ett halvår hade jag tänkt vara borta. Via Transsibiriska järnvägen och Japan så var slutdestinationen Australien. Det var min fasta övertygelse hela tiden de tre första månaderna. Färden gick vidare ner genom Thailand och efter ha lekt charterturist i Ao Nang, Khao Lak och Phuket i tre veckor så var det dags att börja resa på riktigt igen. Som en backpacker. Som Leonardo DiCaprio i The Beach.
 
Jag begav mig till Phuket Town för att checka in på legendariska och slitna On-On Hotel som stod som inspelningsplats för DiCaprios besök på Khao San Road i början av filmen. Tyvärr var det fullbokat så jag fick hitta ett annat hostel. Där hade jag stängt in mig och läst på hela kvällen i Lonely Planet om lämpliga färdvägar ner mot Australien. Först ner till gränsen mot Malaysia och nattbuss till Singapore, och därifrån eventuellt ett flyg till Darwin där jag skulle ta det klassiska tåget The Ghan som korsar hela kontinenten på sin väg ner mot Adelaide i södra Australien. Så fick det bli. Julen skulle firas i Sydney tänkte jag mig. Släckte lampan och förberedde mig för en tidig avfärd nästa morgon. Jag hade inga planer på att ta omvägen via Lanta.
 
 
 
 
När jag vaknade morgonen efter så hade min hjärna tydligen helt ställt om. Jag minns det väldigt tydligt, hur jag slog upp ögonen och bara bestämde mig för att checka ut och ta första bästa båt till Lanta. Det var så starkt, just den ingivelsen. Sagt och gjort, jag tog en taxi till piren och landade efter några timmar på Nature Beach där jag skulle kunna stanna några dagar. Det blev ett kärt återseende med Rambo och Eat och de andra som jobbade där. Mina 30 visumdagar i Thailand skulle dock snart löpa ut och jag var tvungen att ta mig till gränsen för vidare färd mot min slutdestination.
 
Så hade det också blivit om det inte varit för en person, eller två kanske, som jag träffade där. En dag när jag gick på stranden så träffade jag Pierre som var långliggare på Nature Beach, han sa "tja" och vi fann varann direkt. Han var också ute på långresa och tyckte att jag gott kunde skippa Australien och hellre hänga på honom till Filippinerna istället. Jag var dock väldigt tveksam. Den andra personen var Emma som reste runt med sin kompis i Thailand. Hon var så jäkla rolig med sin morbida humor. Så vi fyra hängde där tillsammans tills jag var tvungen att lämna landet, och om de inte hade övertalat mig att komma tillbaka till Thailand från Penang i Malaysia där jag tillbringade några dagar så hade historien sett helt annorlunda ut. 
 
Men jag kom tillbaka, och firade julen där på Nature Beach där jag också blev övertalad att agera tomte, ett uppdrag jag tog på största allvar och gjorde en repris på två år senare med inhyrd elefant och allt. Kontentan av allt är att det var många som lärde känna vararandra där och som återkom år efter år, och jag blev en av dem. 
Jag ombestämde mig den där gången också och följde med Pierre till Filippinerna efter att vi firat nyåret i Singapore. Sex år senare stod han som best man på mitt bröllop. Australien väntar fortfarande. 
 
 
 
 
Men jag tänker ibland på just två saker som förändrade allt. Dels då året innan när jag flackade runt i Thailand och hamnade på Ko Samui, där jag nog hade stannat hela semestern om inte det ihållande regnet fått mig att kliva in på en resebyrå och boka ett flyg till Phuket istället, som förde mig vidare till Phi Phi och sedermera till Lanta som jag alltså gav en ny chans efter tio år, och dels det där beslutet jag tog på morgonen på rummet i Phuket Town året efter. Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade åkt förbi Lanta igen? Det finns så många Om Inte..., små slumpartade detaljer som får livet att ta en annan riktning, och där på Lanta finns det en hel del Om Inte som lett fram till det jag har idag.
 
 
Slumpen eller ödet?
 
 
 
Wikipedia: Fjärilseffekten 
Filmtips på temat: Sliding Doors (1998)
Boktips på temat: Slumpen är ingen tillfällighet 
 
 
För övrigt så hade jag nog inte hamnat i Japan om jag inte sett filmen Lost in Translation. Kan läsas i det här inlägget: Park Hyatt Tokyo
 
 
 

Phi Phi Island Nostalgia

Året var 1996, min andra resa till Sydostasien och Thailand. Bilderna från Phi Phi Island påminner om något som en gång var ett paradis. Massinvasionen hade ännu inte börjat, och Thailand var fortfarande lite exotiskt och knappast ett resmål för varje svenne banan-familj. Charter fanns förvisso till Phuket men på Phi Phi vad det bara backpackers med Changlinne och batikbyxor, och vi tyckte alla att vi var så coola. Om man skulle skicka vykort hem så var det härifrån eftersom det kändes som den mest avlägsna ön i Thailand.
 
 
Hamnen på Phi Phi, anno -96 
 
 
Vi anlände mitt i högsäsongen och det var ganska fullbokat i själva byn, men någon tipsade om en annan strand längre bort på ön som hette Long Beach. Den nådde man endast till fots på små stigar och över klippor, eller naturligtvis med longtail, men de gick bara när tidvattnet tillät. På Long Beach fanns endast ett par tre resorter, och första natten var vi tvungna att ta en i våra ögon onödigt lyxig bungalow för 350 baht. Helt klart över våran budget. Vi hade cirka 10 000 kr i fickpengar för 7 veckors resa och vi hade börjat i dyra Hongkong.
 
 
Lyxbungalow för en backpacker...
 
 
Nästa dag hittade vi vårat paradis allra längst bort på stranden. Det var backpacker- eller trashpackerliv i dess renaste form. Minimalt med utrymme med lite för smal säng för att dela med en kompis. Huktoalett med en slang som dusch som levererade saltvatten. Inte ens en fläkt hade vi. Men den var billig, endast 120 baht,  och låg verkligen direkt på stranden och på natten kunde man ligga och lyssna på vågorna som rullade in som i slowmotion, och känna doften av tropikerna eftersom vi lämnat dörren och fönsterluckan öppna.
 
 
Paradise Lost. Jag står och bryter mig i dörröppningen. Den observante noterar att det är just den här bilden som ligger som tumnagel till vänster om rubriken i varje inlägg på bloggen...(dock ej i mobilvyn)
 
 
Jag var 24 år och tyckte att livet kunde inte bli så mycket bättre än att vara på resande fot. Det var det enda jag egentligen lade pengarna på, och hade heller inga andra intressen. Jag kanske inte föraktade, men kunde inte förstå hur vissa jämnåriga kunde vara nöjda med tillvaron, de som satt fast på fabrikerna i Östnor med sina dyra lån på bilar och skotrar. Mina förutfattade meningar sade i alla fall att det var så det förhöll sig eftersom inte fler var ute och reste. I min värld sa man upp sig, eller såg till att bli uppsagd när vintern närmade sig, och man ägde möjligtvis en skrotbil för några tusenlappar. Man skulle inte ha något som band fast en på hemmaplan. Idag har jag väl en annan bild om sakernas tillstånd.
 
 
Long Beach, Phi Phi Island -96. Våran bunge syns till höger i bild.
 
 
Ibland på kvällarna satt vi i restaurangen och drack grogg på Sang Thip och Cola, (ja det var innan den försvann och ersattes av Sang Som). Den var billig som fan och smakade något bättre än rävgiftet Mekhong. Efter det tog vi en longtail in till byn och gick på Tintin Bar som var stället där alla backpackers festade. Undrar om den fortfarande finns kvar? Jag gick alltid till DJ-båset och önskade The Cults 'She Sells Sanctuary' som var en favoritlåt. Jag får alltid flashbacks till de där nätterna när jag hör den nu för tiden.
 
Ett av mina allra starkaste minnen från den där tiden är när jag och Micke en sen och ljum kväll är på väg från Long Beach in till byn. Lite smått berusade ligger vi där på rygg på varsin bänk i en longtail och tittar upp på den stjärnklara himlen, ackompanjerat av ljudet från den smattrande utombordsmotorn. Ett slags drömlikt tillstånd, ett halleluja moment och en bild jag alltid kommer att bära med mig.
 
Efter tio dagar lämnade vi Phi Phi för att prova en ö ännu längre söderut som hette Ko Lanta. Där fanns en liten fiskeby som hette Saladan som bestod av en röd dammig gata med ett par restauranger och ett tyskt dykcenter. Det var helt värdelöst och jag svor att aldrig återvända till detta gudsförgätna ställe igen...
 
 
Phi Phi Leh i bakgrunden. Då en obesökt ö. Det skulle snart ändras.. 
 
 
Samma år, 1996, satt Alex Garland och skrev boken 'The Beach' som översattes till svenska 1998. Jag sträckläste boken som filmatiserades 2000. Inspelningarna ägde rum på Phi Phi Leh som syns på bilden ovan. Efter det blev ingenting sig likt igen. Massinvasionen var ett faktum, och horder av turister besöker Maya Bay dagligen. Jag har aldrig satt min fot där. Jag avskyr så kallade sevärdheter och alltid blivit besviken de få gånger jag ändå provat. 
 
Jag återvände dock till Phi Phi Island tio år senare, 2006, när jag planlöst flackade runt i Thailand några veckor. Det var min femte resa till Thailand, men min första ensamresa dit. Turisterna hade börjat hitta tillbaka efter tsunamin som slagit hårt mot Phi Phi två år tidigare, och röjningsarbeten pågick fortfarande i byn. Jag tog min tillflykt till Long Beach igen och fick en möglig bungalow som klarat tsunamin då den låg uppe i sluttningen. Jag betalade alldeles för mycket och bestämde mig för att åka vidare redan nästa dag. Jag var besviken och noterade hur girigheten hade gripit tag i Thailand. Det Phi Phi jag mindes fanns inte längre kvar och jag har heller inte återvänt efter det.
 
Om man kommit från Phuket och ska vidare från Phi Phi så var det egentligen bara till Lanta som båtarna gick. Jag bestämde mig för att ge det som blivit svenskön en ny chans. Jag hade läst på i min piratkopierade Lonely Planet som jag köpt på Khao San Road ett par veckor tidigare om vilken strand som var bäst, och jag ställde in siktet på Klong Nin. Föga anade jag då att det skulle bli mitt andra hem de följande tio åren.
 
 
 
Beställ boken: Alex Garland - The Beach
 
 
 
 The Cult - She Sells Sanctuary
 
 
 
 

RSS 2.0