Fucked up duck...

En anksylta i hörnet på röriga Charoen Krung Road. Det är något bekant över stället men det är först när vi sätter oss ner som poletten trillar ner. Jag har varit här förut. För sex år sedan. Oh, the irony...
 
 
 
 
Efter en sväng med skytrain till Siam Paragon så har vi klivit av vid BTS Saphan Taksin och tar omvägen till hotellet via den trafikerade gatan som blev Bangkoks första riktiga väg när kanalerna började byggas bort. Den är rörig men charmig och har mycket av den gamla känslan kvar. Vi behöver äta något innan vi återvänder till hotellrummet och jag kryssar långsamt fram vagnen mellan allt som kan tänkas dyka upp på Bangkoks trottoarer. Nu för tiden ser man dock sällan elefanter på gatorna, men ankorna som hänger bakom glaset fångar min uppmärksamhet och vi kliver in i restaurangen. En klassisk sylta med rangliga bord och pallar i aluminium. Det brukar betyda gott och billigt.
 
 
 
 
Junior är en social isbrytare, och som vanligt kastar sig de thailändska tjejerna över honom och nyper honom i kinderna och ser ganska snart att han är ett halvblod , -louk krung chai mai? Frågorna haglar och de hinner knappt ta min beställning. Ja, mamman är thai förklarar jag. På thai, det lilla som jag fortfarande minns. Ingen kan engelska här, och hemma har vi bara pratat svenska de senaste åren.
 
 
 
 
 
Jag har nästan lust att berätta att hon och jag har varit här och ätit en gång. Då, för sex år sedan, bodde vi på närbelägna Lebua och hade precis varit på Robinson längre ner på gatan och köpt våra förlovningsringar. Det var våran sista dag i Thailand och vi skulle bara ta en lunch innan vi gick tillbaka till hotellet för att checka ut och bege oss ut till Suvarnabhumi för att säga farväl. Vi hade slunkit in här, ankan i fönstret hade lockat in oss även den gången. Jag minns det väldigt tydligt, hur vi satt och tittade på varann - och ringarna. Jag har faktiskt en bild på det i datorn hemma. Vi bestämde att vi skulle sätta dem på fingrarna först ute på flygplatsen. 
 
Tänk om någon hade sagt till mig då, att om sex år kommer du sitta här igen med en tallrik anka framför dig, då med din fyraåriga son i sällskap men utan henne. Ja det hade jag aldrig kunnat tro. Men livet går upp och ner. Jag och Junior har trots allt en fantastisk tid tillsammans och att få vara hans pappa och resa med honom är ett privilegium. Ankan i Bangkok smakar alltjämt lika gott.
 
 
 

Flygresan

"Pappa, jag är kissnödig"
 
Nej för fan inte just nu tänker jag och önskar instinktivt tillbaka blöjtiden då en sådan här nödsituation skulle ha passerat obemärkt. Det var så klart precis den där stunden då det inte får ske. Alla sitter fastspända, även kabinpersonalen. Flygplanet varvar motorerna och vi är äntligen redo att taxa ut efter en stunds försening då vingarna inte hade isats av ordentligt. Det skulle dröja ännu en stund innan vi var uppe i luften och bältesskylten skulle slockna.
 
"Du måste hålla dig ett tag Dylan, vi får absolut inte resa på oss nu."
"Jo, jag måste kissa direkt!"
Suck!
"Okej då. Snabbt som attan nu kompis!"
 
Jag kopplar loss oss och vi rör oss i gången mot toaletterna. De andra passagerarna ger oss menande blickar och en av de fastspända flygvärdinnorna börjar vifta med armarna på ett sätt som inte är till våran fördel.
 
"How to do? We have typ en alarmerande situationa här"  
 
Hon säger okej och låser upp en toalett till oss. Sekunden efter vi satt oss igen lyfter planet och vi är äntligen på väg.
 
 
 
 
Junior somnar nästan direkt efter take-off. Vi hade klivit upp runt halvfem på morgonen för att packa det sista innan vi tog bilen till Arlanda. För mig skulle det bli ytterligare tio sömnlösa timmar på planet. Ryggen och den annalkande träsmaken skulle komma att bli en tortyr. Som vanligt. De få gånger jag lyckas sova på flyget får ses som en ren bonus, och den här gången blev det ingen utdelning.
 
Flygresan gick ändå rätt så bra förutom en incident då Junior varit iväg bakom skynket och charmat upp  flygvärdinnorna som matat i honom thailändska sötsaker som om det inte fanns någon morgondag. Som att injicera Red Bull. Sockerstinn kom han tillbaka till sätet där han satt och studsade upp och ner som en påtänd hackspett. I farten greppade han en mugg med apelsinjuice när brickan med drycker kom förbi. Den halkade så klart ur handen och skvätte ner både sätet, filten, kudden, hans kläder, mina byxor och även våran stolsgranne på min sida fick sin beskärda del av juicen. Nu var det min tur att studsa upp ur sätet och iväg bakom skynket och hämta en rulle torkpapper. Efter att ursäkterna var utdelade till höger och vänster, samt ett efterföljande uppfostringssamtal till Junior så rådde åter lugnet uppe i luften.
 
Jag räknade ner timmarna och till slut så var vi äntligen framme i den stora Mangon. Korta köer vid passkontrollen och obefintlig dito vid taxin. Dock så tjockade trafiken på ju närmare centrala Bangkok vi kom och det tog över en timme innan vi kom till vårat hotell Shangri-La som ligger vackert vid Chao Phraya River. Juniors humör på topp, han har sett fram emot det här länge. Mitt också, och jag också.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Färdplan Far & Son

Det är lika bra att få ned kommande färdplan (och tankar) på pränt här så både jag och de som bryr sig vet vilka datum och tider som gäller.
 
 
Avresa Tisdag 27 november
Avgång 13.30 från Arlanda - Ankomst 05:45 (28 nov) Bangkok.
Flight TG0961
 
 
Hotell i Bangkok: 
Shangri-La Bangkok 28-30 november.
 
Flyg till Krabi: 30 november
Avresa 12:50 - Ankomst 14:20
Bangkok Airways PG 267
 
Barfotaliv och spicy beef salad på Klong Nin Beach 30 nov - 10 dec.
 
Flyg till Bangkok: 10 december
Avresa 11.30 - Ankomst 13:00
 
Hotell i Bangkok:
Banyan Tree 10-13 december
 
 
Hemresa Torsdag 13 december
Avgång 13:20 Bangkok - Ankomst 19.00 Arlanda (13 dec)
Flight TG0962
 
 
 
Banyan Tree, Sathorn Road. Bangkok anno 2016... 
 
 
Ja det blev efter mycket funderande till slut Banyan Tree som avslutningshotell i Bangkok den här trippen. Området är lite trist, men jag vill inte bo längs med stimmiga Sukhumvit nu när jag reser själv med Junior som nyss fyllt fyra år och har alldeles för mycket spring i benen. Nu är jag ändå inställd på att spendera mer tid på hotellet och bokade således Serenity Club vilket ger tillträde till executive floor som alltså har så kallad gratis buffé under happy hour, och det kommer göra både mig och Junior väldigt happy.
 
Bara en vecka till avfärd alltså. Tiden har gått fort sedan vi bokade i slutet på augusti. Junior är taggad till tusen och har räknat ned veckorna. I morse när vi klev in på dagis höll han demonstrativt upp ett pekfinger i luften och förkunnade myndigt för Berit (pedagogen) att det bara var en vecka kvar nu.
Hjärter Dam verkar ha drabbats av en allt starkare separationsångest inför Juniors avresa. Hon hade dock blandat ihop datumen och trodde att vi skulle åka redan i morgon och blev oerhört lättad när jag sa att det var först nästa tisdag.
 
Jag själv har funderat en hel del på hur man ska hantera Juniors eventuella längtan som antagligen kommer att poppa upp då och då under resan. Drygt två veckor, så länge har de aldrig varit ifrån varann. Det längsta hittills var veckan i somras då vi var på roadtrip han och jag, men då var det inga problem alls eftersom han varit så otroligt pappig under hela våren och sommaren. Nu har det jämnat ut sig och han har blivit lite mer mammig igen sista tiden. Jag ska dock villigt erkänna att jag skulle ha svårt att hantera en omvänd situation där Junior skulle följa med henne på semester under så lång tid, då det längsta jag varit ifrån honom är endast ett ynka lilla dygn.
Ja, han är pappas pojke - och nu ska vi ut på resa. 
 
 
 

RSS 2.0