Far & Son på Lanta

En spektakulär solnedgång och ett magiskt ljus på himlavalvet sista kvällen gjorde att det blev ett perfekt avslut på våran Lantavistelse. Junior och Alina ville aldrig sluta leka. Våra tio dagar - och lika många år - har försvunnit i ett nafs. Jag minns när jag agerade tomte på Nature 2007 och Eat satt i mitt knä och var gravid med Alina. Nu satt de tu som värsta Romeo och Julia på stranden och höll handen, och ingen ville gå hem. Åldersskillnaden på sex år verkade inte vara något problem. Det är den sällan i Thailand.
 
 
Junior med sin "Tirak" 
 
 
Med facit i hand så skulle jag kunna stanna längre, det hade gått förvånansvärt bra att vara själv med Junior. Men av hänsyn till Hjärter Dam kunde jag knappast begära längre frånvaro än två veckor. 
I Thailand har jag sett alla möjliga olika konstellationer av resesällskap; soloresenärer, par, kompisgäng, pensionärer, familjer, och mammor med barn, men aldrig varianten bara pappa med barn. Det verkar ingen annan heller ha gjort, det märktes tydligast när vi klev in på nya restauranger eller i frukostmatsalen på hotellen i Bangkok. Med flackande blick kan personalen dra ut en tredje stol samtidigt som de spanar efter mamman som verkat ha hamnat på efterkälken. Ibland undrar jag om hela världen har uppfattningen att en pappa inte klarar av att ta hand om ett barn. Jag är själv uppväxt hos min pappa och kan berätta att det går alldeles utmärkt.
 
 
Klong Nin sunset
 
 
Jag hade ju mina farhågor att Junior skulle få hemlängtan och så men det har också gått bra. Han har snyftat efter mamma ett par tre kvällar när det blivit lite för sent, men det är också allt. Vi har ringt och videopratat några gånger och det har han varit nöjd med. Jag har skämt bort honom och vi har ätit glass varje dag, och mangoshaken som han pratat om hela hösten har vi väl snittat ett par om dagen. Det kanske har blivit lite väl mycket skärmtid, men vi har pysslat och ritat också, och tränat på att skriva och igår så lyckades han skriva sitt eget namn för första gången. Jag har kommit på att mutor är en synnerligen bra metod för att få en fyraåring att bli motiverad att utföra olika uppgifter. Han har utvecklats enormt i vattnet och lärt sig att ta sig framåt med bensprattel. Armpuffarna som han tidigare vägrat har gett honom större frihet och han kan ligga i poolen hur länge som helst. Det tråkigaste för mig är att han knappt velat bada i havet, utan hela tiden ska ner i den där jäkla klortanken, och inte förrän sista kvällen när Alina var med och vågorna perfekta utbrast han; "Det är ju jättehärligt i havet!". "Grattis Dylan, jag tror vi fick totalt en timme saltvatten de här tio dagarna..."
 
 
"Två mangoshake om dagen är bra för magen pappis..."
 
 
Det som har varit mest jobbigt för Junior är thaiarnas förtjusning och att de hela tiden ska fram och nypa i kinden och armen, och att de står två decimeter framför ansiktet och tjuter "NARAK"!. Trots att han protesterar så ger de sig inte. Han har en jäkla integritet, det har han fått av sin kära mor, och när thaiarna kommer för nära och inte respekterar hans privata gräns blir han galen och skriker tillbaka; "Gå nu! Jag vill vara i fred!" Jag försöker medla och förklarar att de bara tycker om honom, och att han ska vara glad för uppmärksamheten. Samtidigt kan jag tycka att de ska låta honom vara när han tydligt protesterar, och inte bara fortsätta att nypa i armen, eller benet när han sitter i vagnen. Det är ju alltid jag som ska ta rätt på det monster han blir när han fått nog. Ibland tigger de kramar och mutar med glass och godis, men jag har sagt åt honom att han aldrig behöver krama någon som han inte vill. Det är också något han tagit fasta på och säger på klockren svenska till dem att han bara vill krama pappis och mammis. Om ett par dagar är vi hemma.
 
 
 
 
Bonusbild. 
Julafton på Nature Beach, anno 2007. (Skägget gjorde jag själv av bomull, lim och en pizzakartong)
 
 
 
 
 
 

Turistens klagan

Skjut mig, men redan andra dagen på Lanta var jag less. Egentligen hade det börjat bra. Junior hittade sina kompisar direkt och sprang runt på stranden och lekte, och jag fick vila hjärnan en stund. Solen hade gått ner och det var redan mörkt. Rambo som var tillbaka på Nature efter ett par år i Sverige skickade åt mig en kall Chang där jag satt och hade borrat ner fötterna i den fortfarande varma sanden. Allt kändes perfekt, det var ett bra beslut att komma hit.
 
 
Nature Beach 
 
 
Irritationen började redan samma kväll när jag gav restaurangen en chans och beställde in en spicy beef salad och fick in en rätt som inte ens en nyfrälst och oförstörd thailandsresenär skulle ha uppskattat. Portionen i storlek som kanske hade mättat en smurf. Junior ratade sin pasta också. Morgonen efter så lyckades de klanta till frukostbeställningen också som ändå var av det absolut enklaste slaget. Jag orkade inte ens gå upp till Nee och justera det som kunde ha gått fel på notan, utan konstaterade bara att semestern och livet är för kort för att äta dålig thaimat. All mat förresten. Vi gav dock stället ytterligare ett par chanser, men även det resulterade i växande tuggor som landade i en servett likt kalvsyltan i skolbespisningen på lågstadiet.
Efter ett par timmar i poolen utan solskydd började det koka i den del av huden som inte redan var skrynklig av att vara under vattnet. Som tur är så har halvblodet Junior begåvats rent biologiskt med ett pigment som inte låter sig påverkas på samma sätt som ett ariskt torskblock från Skandinavien utsätts för.
 
 
Analog väderapp... 
 
 
Klockan var inte ens tolv och jag undrade hur man skulle få dagens hetaste timmar att passera utan att storkna. Jag undrade till och med vad man skulle till Thailand och göra över huvud taget. I skallen hade jag redan börjat klättra på väggarna och undrat hur man skulle stå ut här i tio dagar utan den flexibilitet som en motorcykel ger. Junior klagade också och sa att han ville åka till Bangkok igen. Det borde vara skottpengar på sådana som oss, det insåg jag också. Dessutom så hade magen börjat bubbla på ett ofördelaktigt sätt och jag började ifrågasätta lämpligheten i att resa själv med barn utan möjlighet till avlastning om det skulle bli problem på riktigt.
 
Efter att vi tagit våran tillflykt till rummet ett tag så började Junior bli rastlös och ville ut igen. Jag själv kände mig matt och ville helst vila då jag ännu inte ställt om dygnet riktigt än efter flygresan. Fast jag varit astrött på kvällarna har det varit omöjligt att somna i tid, trots de thailändska åksjuketabletterna som brukar räcka som brygga till drömmarnas värld. 
 
 
Sunset Bungalow 
 
 
Så i den tryckande hettan gav vi oss ut igen och tog promenaden bort till Micke som driver Sunset Bungalow, där vi tog en glass och gick igenom det senaste. Både Junior och magen började snart protestera och vi skyndade således tillbaka till våran luftkonditionerade kokong på Nature igen. Mitt lilla resesällskap kraschade på sängen i nästan tre timmar och jag fick chans att återhämta mig lite. Jag förstod att det skulle bli en sen kväll men jag hade ingen energi att underhålla honom så jag lät det lille gossebarnet sova. När han väl vaknat hade det redan börjat skymma och jag kände mig så pass okej att jag föreslog en spicy beef salad igen, men nu på Cook Kai så klart, som gör den bästa varianten med importerat kött och inte någon trött gammal thaikossa som stått i ett dike och idisslat plastpåsar från 7-Eleven hela livet innan slakt.
 
 
Cook Kai 
 
 
Efter den måltiden började saker och ting kännas bättre igen, eller om det berodde på Changen utanför bild ska jag låta vara osagt, men den negativa spiralen var hur som helst bruten. Vi somnade trots allt i skaplig tid och dagen efter började bra med egen frukost på balkongen, och de följande dagarna som redan börjat flyta ihop nu har rullat på fint och jag har kommit in i semesterlunken. Tack vare vespan som har gett oss rörligheten så kan jag nå mina favoritrestauranger där gomseglet nästan gråter av lycka och plånboken inte tar lika mycket stryk. På favoritsyltan på Klong Hin får man dessutom så mycket mat att doggybagen räcker till frukost till både mig och Junior. Svenskt kaffe finns på rummet redan eftersom jag tagit med det i vanlig ordning. Inklusive kaffepress. Jävla Svennebanan. 
 
 
Klong Nin Beach 
 
 
 
 
 
 
 

Reunion on the Hill

Hennes klänning var öppen i ryggen och jag kunde trots från min position på andra sidan vägen ana det karaktäristiska födelsemärket som var placerat mellan skulderbladen. Jag behövde inte ytterligare evidens i form av den guldmetallicfärgade Toyotan som stod bredvid för att förstå att det var hon.
Flickan på kullen. Jag hade inte träffat henne på snart sju år.
 
 
Halabala. Foto: Junior
 
 
På den femte dagen kom det förlösande regnet. En sista dödsryckning från monsunsäsongen där allt kramas ur från himlen på femton minuter. Sedan är det över, det lättar upp och temperaturen har sjunkit några grader. En perfekt stund för en promenad. Junior föreslår själv att vi ska gå och köpa korv och sticky rice. Det finns utanför 7-eleven, eller bara "Seven" som thaiarna säger. En promenad på någon kilometer till korsningen i Klong Nin. Luften är fuktig efter skyfallet och det doftar gott. Junior sitter i vagnen och sjunger; Bird, bird, bird..bird is the word... 
 
När vi kommer fram står jag och funderar på om vi ska gå in på Seven och köpa dricka först, och sedan beställa mat från någon av alla gatumatförsäljare som är placerade mittemot på andra sidan vägen. Eller tvärtom. Jag står och spanar en stund. Det är då jag ser bilen. Blicken dras mot nummerskylten. En thailändsk krumelur följt av 1520. Det glömmer jag inte. Det är Ammys bil. Jag blir stående så någon sekund för länge. Junior frågar varför vi har stannat. Jag lyfter blicken och ser plötsligt hennes ryggtavla bredvid bilen. Jag följer hennes rörelser, och först när hon vänder sig och visar ansiktet ropar jag. 
 
 
Utsikt från Kullen
 
 
När hon ser mig skiner hon upp och skuttar över vägen mellan vattenpölarna. "Pii Frank" tjuter hon och vi ger varann en lite längre kram än vad som thailändsk sed tillåter i offentlighet. Jag känner att hon magrat lite. Hon släpper taget först. Hon bubblar av frågor, men den första är om vart min fru är. Jag berättar vad som hänt. Med spelad empati säger hon att hon är ledsen. Mai pen rai svarar jag.
Hon nyper Junior i kinden tills han får nog. Hon strålar och ingen karisma i världen kan tävla mot hennes när hon är på det humöret. Hon bjuder upp oss till hennes resort på kullen. Hon driver den själv nu sedan hennes pappa pensionerat sig. Jag säger att vi kanske dyker upp någon dag.
 
 
 
 Karisma på kullen
 
 
Så på eftermiddagen samma dag denna första advent så går jag ner till Nee och säger åt henne att ge mig en vespa och en hjälm till Junior. Han står på fotplattan fram och håller i styret och vi glider sakta iväg den korta biten upp till kullen på Klong Toab. Ammy tar emot och skickar iväg en anställd att köpa glass till oss då de inte har öppnat restaurangen än inför högsäsongen. Vi blev kvar en timme kanske och det var ett trevligt samtal. Junior var lite otålig men fick låna telefonen så han gick runt och tog lite bilder.
 
Hon hade mognat betydligt och blivit riktigt bra på engelska, till skillnad mot de där ljumma nätterna julen 2010 då vi legat på stranden och tittat på stjärnorna och lyssnat på vågorna som rullade in och jag befunnit mig i en tropisk dröm. Nu var det så klart helt avdramatiserat och det fanns ingen laddning kvar mellan oss. Det kändes bara som en god gammal vän som jag fått turen att träffa igen. Jag har skrivit tidigare att om jag en dag skulle träffa henne igen så ska jag passa på att tacka henne för Juniors existens. Ja det är lite långsökt, men i efterdyningarna av vår relation ville jag av ren nyfikenhet ändå veta vad hon egentligen höll på med, och på så sätt kommit i kontakt med Hjärter Dam som fullständigt tog över stafettpinnen där och då julen 2012. Nu ska vi se vad för nytt kapitel vi ska skriva julen 2018. Ett satans år förresten som ändå verkar få ett bra avslut.
 
 
 
 
 

RSS 2.0