Jack's Bar

Precis utanför murarna på Shangri-La finns Jack's Bar. Detta trevliga vattenhål hade jag knappast hittat om jag inte kollat Tripadvisor (284 av 11157 rest.) när vi bodde på ovan nämnda hotell. Goda omdömen och läget precis nere vid Chao Phraya River gjorde att jag styrde hit stegen en eftermiddag.
 
 
 
 
Lite jetlaggade till trots så ville jag ändå ut och ha lite ordentlig thaimat i en genuin miljö. Jack's Bar skulle visa sig vara en pärla, lite sådär undanskymt och inget ställe som man bara råkar snubbla in på - som ofta är fallet med pärlorna i Thailand. 
 
 
 
 
Ägarfamiljen är trevliga och lagar utsökt mat, och här fick jag den näst bästa tom yam-soppan jag provat i Thailand (bäst på T & K Seafood i Chinatown), därtill åt vi vårrullar, soltorkat fläskkött (moo ded diao), vanligt ris, sticky rice, samt en mangoshake och en stor Chang serverat i frostat glas. Allt lossnade på cirka 500 baht och då var det soppan som drog upp priset, men då låg det en handfull stora räkor i också.
 
 
 
 
Även om Jack's Bar är en typisk thaisylta så finns här även ett vinsortiment för den som hellre drar ett glas rött eller prosecco i solnedgången. Stället verkar populärt och innan vi var klara så var det fullsatt då det började dra mot skymning.
 
 
 
 
Jack's är det perfekta stället om man vill komma ifrån de ibland ganska stiffa men alltid dyrare hotellrestaurangerna. Ofta är maten bättre på de här familjedrivna syltorna ska väl också tilläggas.
 
 
"Har ni problem eller? Vänta lite så ska jag ta fram min sax här..."
 
 

Banyan Tree Bangkok

Banyan Tree har sedan 1996 varit ett av Bangkoks mest kända landmärken och det var nästan en skyldighet att testa det här hotellet förr eller senare. I sista stund valde jag bort Sofitel SO och Marriott Marquis och bestämde mig för det här som fick bli hotelltest nummer 38 i den stora Mangon. Ligger för närvarande på plats 48 av nästan tusen listade hotell på Tripadvisor. Jag bokade ett Serenity Club som ger tillgång till loungen med alla sina fördelar. Banyan Tree stoltserar ju också med en av de mest kända takbarerna i Bangkok, nämligen Vertigo and Moon Bar.
 
 
 
 
Lobbyn är snygg och tar emot i varma färger och serviceminded personal, men med rum bokade i Club Level så blir man direkt eskorterad upp till loungen på 19:e våningen där man serveras söt okänd dryck och snacks i sköna soffor medan man väntar på incheckningen.
 
 
 
 
 
Rummet, eller sviten kanske, var belägen på 46:e våningen med utsikt bort mot floden och soluppgången. På de 48 kvadratmeterna som delvis verkade vara renoverade fanns den vanliga inredningen. Soffan som innehöll fler kuddar än man kan hantera var snarare snygg än skön. Exotiska frukter serveras dagligen till rummet. TV:n är fastmonterad på väggen och går inte att vrida vilket omöjliggör tittning från både sängen och soffan. Bra wifi som funkar på hela hotellet med en inlogging. Minibaren nyttjades aldrig men Chang och andra godsaker fanns. Även en fancy kaffemaskin som gör riktigt kaffe, men inte heller den använde jag.
 
 
 
 
Badrummet är litet, men nyrenoverat och fullt tillräckligt. Både dusch (bra vattentryck) och badkar (dåligt vattentryck). Japansk hi-tech-toalett där man aldrig vågar prova knapparna. Badrockar av japansk yukatamodell som jag funderade på att stjäla men gav fan i.
 
 
Sängarna är sköna, nästan lite för mjuka för min smak men säkert ljuvliga för andra. Dimbar belysning vid sängen men inte i andra änden av rummet, och det störde jag mig på om man ska anmärka på något. Endast en strömbrytare där för all belysning vid skrivbordet, minibaren och soffhörnan med lite för starka spotlights. Från sängen hade man full koll på soluppgången.
 
 
Good morning Bangkok! Utsikt från 46:e våningen. Serenity Club Room. Banyan Tree Bangkok
 
 
Poolen på Banyan Tree kanske är fin, men inte så stor och ligger tyvärr på norrsidan av hotellet. Solen tittar fram en stund på eftermiddagen men vattnet värms upp för dåligt så poolen inbjuder inte till några längre bad. Vi provade hotellets burgare här och den får godkänt, en av de bättre hotellburgarna faktiskt, och till ett överkomligt pris. Ett jäkla fint spa ligger i anslutning och som gäst i Club Level så fick man en gratis behandling per dag, men tyvärr kunde jag inte nyttja detta erbjudande då jag hade Junior med mig.
 
 
 
 
 
 
Frukosten serveras på nedre botten men med stora panoramafönster ut mot något som liknar ett gigantiskt terrarium med en damm med fiskar, samt ett tiotal bord, och är det något som tilltalar mig så är om man kan sitta utomhus och äta sin frulle. Matsalen är mysig och buffén erbjuder allt man kan förvänta sig på ett lyxhotell. Enda missen enligt Junior var våfflorna och pannkakorna som var för torra och hårda, men trots det så blir det utan tvekan full pott för frukosten på Banyan Tree.
 
I Loungen serveras frukost också för club-gäster (vi provade dagen vi checkade ut), men kan knappast mäta sig med stora buffén även om man blir mätt där också.
 
 
Breakfast at Banyan Tree
 
 
 
 
 
Club Loungen är som sagt belägen på 19:e våningen, och där finns fördelaktigt nog också lekrummet. Här kan man få förfriskningar så gott som hela dagen. Faktiskt gratis local beer - som betyder Chang på mitt språk - från morgon till kväll om man så önskar. Afternoon Tea från lunch till eftermiddag med goda mackor med ett litet uppehåll innan skymningens Cocktails and Canapés dukas fram. En hel del godsaker med snittar, färska vårrullar samt lite varma bl.a. indiska alternativ. Här är det lätt att frossa i sig så man blir mätt nästan ända fram till sovdags. Några olika vinsorter av varje färg inklusive bubbelrosé. Reser man utan barn så kan man med fördel sitta här och förgrogga om man ska ut och göra stan. Perfekt för snikna svennar utan skam i kroppen, men man har ju redan betalat för det genom sin Club Level. Ärligt talat så lönar det sig faktiskt att uppgradera sig till ett clubrum om man utnyttjar alla fördelar som det för med sig, åtminstone här på Banyan Tree. 
 
 
 
 
 
 
Vertigo and Moon på våning 61 är väl (med Sirocco och Red Sky) den mest kända i takbaren i Bangkok. Priserna så klart i paritet med höjden och utsikten. Alert och trevlig personal. Ingen åldersgräns så jag och Junior gick upp en kväll med en rabattkupong på 1000 baht i näven (tack vare Club Level). En mangojuice gick loss på 390 thb ++, och drinkarna startar på 650 thb ++. 
 
 
"Sa'ru att ett glas juice kostar hundra spänn?!"  Vertigo and Moon, Banyan Tree Bangkok
 
 
 
 
Om det regnar kan man sitta en våning ner i den snygga baren/restaurangen Vertigo TOO, och ännu en trappa ner så får man kinesisk fine dining i restaurangen Bai Yun. Det finns ett par restauranger till på hotellet, bl.a Saffron Sky Garden på 52:a våningen där man också sitter utomhus, men den glömdes helt bort av någon outgrundlig anledning. Vi hängde väl i loungen för mycket antar jag.
 
 
 
 
 
Några slutord då. Banyan Tree levererar tycker jag. Superservice genomgående på hela hotellet, andra starka kort är väl takbaren och Club Loungen. Bra förmåner på Club Level-rummen. Mindre bra; poolen för kall och att närområdet är lite trist. 10 minuters promenad till tunnelbanan MRT och Lumphini Park. Mer info om området finns i inlägget Sathorn Road - Chong Nonsi (Juli -16).
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. Gäller Serenity Club
Sängar. 4,5. Räcker inte ända fram
Frukost. 5. Utbud, miljö och att man kan sitta ute
Läge. 3. Tyvärr drar det tråkiga läget ner betyget
Utsikt. 5. Inget att anmärka på
 

Shangri-La Bangkok

Shangri-La är ett ganska stort hotell uppdelat i två flyglar; Shangri-La Wing och Krungthep Wing, med totalt cirka 800 rum. Efter att ha läst på lite så bokade jag ett Krungthep Deluxe Balcony room med utsikt mot floden och tillgång till Club/Executive Lounge. Ja, det gäller att gå all-in om man vill maximera sin hotellupplevelse. Hotellet är byggt 1986 med allt vad det innebär att vara lite omodernt, men det ligger fantastiskt fint vid floden alldeles intill Saphan Taksin som är en knutpunkt för flodbåtarna och BTS. Shangri-La ligger för nuvarande på plats Nr 22 av 972 hotell i Bangkok på TA . Det känns som en rättvis placering och fick bli hotelltest nummer 37 i den stora Mangon.
 
 
A room with a view. Krungthep Wing, Shangri-La Bangkok 
 
 
I Krungthep Wing som är den mindre flygeln har alla rum balkong som det verkar, till skillnad mot huvudbyggnaden Shangri-La Wing där endast rummen på gaveln mot floden har balkong. Hela Krungthep Wing verkar vara Executive för här finns en privat pool (mindre och tråkigare), och Loungen där snittar och drinkar serveras i skymningen, samt en egen frukostbuffé (mindre och tråkigare). Som gäst i den här flygeln har man dock tillgång till hela hotellet, men inte vice versa. Vi provade så klart poolen och buffén i båda flyglarna.
 
 
    
 
Lobbyn i respektive flygel i tidstypisk 80-talslyx, med tuktukservice mellan om man råkar hamna på fel plats med bagaget. På flodsidan finns en mysig gångväg också som är närmare.
 
 
Vi fick ett rum på 11:e våningen vilket var optimalt enligt mig. Fin överblick från balkongen utan att vara för högt upp. Snyggt inrett med skön soffa och allt men kanske lite tråkigt färgtema, och ska man anmärka på något så är det sannerligen dags att byta ut heltäckningsmattan. Wifi fungerar utmärkt (på hela hotellområdet) med enkel inloggning utan lösenord. AC:n styrs enkelt med ett analogt vred, men det är ju 80-tal och den låter lite mer än moderna AC-anläggningar, men inte så att det stör direkt. Fin (och dimbar) ljuskrona i taket förstärker lyxkänslan.
 
 
 
 
Sängarna är kanske det svagaste kortet på Shangri-La, de är lite för hårda, eller ska jag säga gamla, för den här priskategorin. Lite synd, det hade annars blivit full pott för det här hotellet som då intagit tronen tillsammans med Anantara Siam. Badrummet är inte överdrivet stort men tillräckligt med både dusch och badkar. Inrett med ljusbrun carraraliknande marmor. Priserna i minibaren är överkomliga. En eloge för Changen som annars brukar anses som fulöl på lyxhotellen. Minus för avsaknaden av kaffemaskin, men med egen kaffepress i bagaget gick det ändå att få sig en anständig kopp kaffe på balkongen.
 
 
    
 
 
Det är just balkongen i kombo med flodvyn som är grejen här på Shangri-La, och är utan tvekan det bästa balkonghotellet i Bangkok som jag bott på. I vanliga fall kan det ju kännas lite instängt i ett vanligt hotellrum men med möjligheten att gå ut och sätta sig gör att man mer än gärna spenderar mer tid här vilket är en fördel när man reser med småbarn. Här fanns dessutom bekväma stolar att sitta i. Trafiken på bron tycker jag inte stör nämnvärt, och de ljudisolerade glasen gör att man inte hör något alls om man stänger dörren.
 
 
 
 
 
 
Poolen vid huvudbyggnaden kvalar in på topp-3 i Bangkok. Den ligger fint inbäddad bland palmer och man kan välja att ligga i sköna sängar i både sol och skugga. Alert och serviceminded personal, det gäller hela hotellet förresten. Den andra poolen finns ingen anledning att besöka egentligen om man inte vill vara i fred. Båda har sol från förmiddag till kväll. Junior testade en burgare här som var för torr, och jag en pad thai som var okej, men för 420 thb++ totalt ovärd.
 
 
 
 
 
 
Frukosten i Shangri-La Wing får full pott, både i utbud men särskilt för miljön. Uteserveringen vid floden gör nog att jag rankar det här som bästa frukostupplevelsen av hittills alla testade hotell i Bangkok och petar således ner Millennium Hilton från förstaplatsen. Här fanns allt man kunde önska sig av västerländskt, asiatiskt och indiskt. Grundtipset är som vanligt att komma tidigt innan solen börjar värma och innan det blir överbefolkat av kreti och pleti.
 
 
Riverside Breakfast at Shangri-La Bangkok
 
 
 
På eftermiddagen tar man mer än gärna en Chang på fat här i baren. Värd varenda baht. På kvällen gärna en glass i fat. Värd varenda baht enligt Junior.
 
 
 
 
 
Riverside Club Lounge som är belägen på markplan i Krungthep Wing är en upplyst lokal med högt i tak och panoramafönster. Ganska flådig men kanske inte så mysig. Lite för mycket skrammel och matsalskänsla, men proffsig personal. En hel del godsaker på buffén men inte den bästa av de få jag provat. Endast ett par olika vinsorter att välja på men desto fler cocktails och mocktails. Det finns möjlighet att gå ut och sätta sig men är något för långt, och ingen dukning eller personal finns där. I den här loungen serveras även frukosten för club-gäster om så önskas. Vi provade dagen vi checkade ut, men kan knappast jämföras med stora frullen i andra flygeln.
 
 
Riverside Club Lounge, Krungthep Wing. Shangri-La Hotel Bangkok.
 
 
 
 
 
 
Jag kan absolut rekommendera att bo på Shangri-La. Hotellet trumfar med balkongerna, stora poolen och frukostbuffén i Shangri-La Wing. I närområdet finns massor av myllrande gränder med små butiker och restaurangsyltor. Robinson är närmsta köpcenter, och BTS Saphan Taksin, samt gratisbåtar till bl.a. Asiatique och nyöppnade Icon Siam ligger precis runt hörnet från Krungthep Wing. Hotellet saknar dock takbar men med Lebua/Sirocco ett stenkast därifrån så har man löst det också. Fine Dining får man i snygga restaurangen Salathip eller på hotellets egen River Cruise.
 
 
Länk till hela Topplistan
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. Gäller Krungthep Wing Balcony River View (44m2)
Sängar. 4. Dags att byta, men kuddar och täcke är bra.
Frukost. 5. Bäst hittills.
Läge. 5. Bland Bangkoks bästa.
Utsikt. 5. Gäller rum med flodvy.
 
 

Far & Son på Lanta

En spektakulär solnedgång och ett magiskt ljus på himlavalvet sista kvällen gjorde att det blev ett perfekt avslut på våran Lantavistelse. Junior och Alina ville aldrig sluta leka. Våra tio dagar - och lika många år - har försvunnit i ett nafs. Jag minns när jag agerade tomte på Nature 2007 och Eat satt i mitt knä och var gravid med Alina. Nu satt de tu som värsta Romeo och Julia på stranden och höll handen, och ingen ville gå hem. Åldersskillnaden på sex år verkade inte vara något problem. Det är den sällan i Thailand.
 
 
Junior med sin "Tirak" 
 
 
Med facit i hand så skulle jag kunna stanna längre, det hade gått förvånansvärt bra att vara själv med Junior. Men av hänsyn till Hjärter Dam kunde jag knappast begära längre frånvaro än två veckor. 
I Thailand har jag sett alla möjliga olika konstellationer av resesällskap; soloresenärer, par, kompisgäng, pensionärer, familjer, och mammor med barn, men aldrig varianten bara pappa med barn. Det verkar ingen annan heller ha gjort, det märktes tydligast när vi klev in på nya restauranger eller i frukostmatsalen på hotellen i Bangkok. Med flackande blick kan personalen dra ut en tredje stol samtidigt som de spanar efter mamman som verkat ha hamnat på efterkälken. Ibland undrar jag om hela världen har uppfattningen att en pappa inte klarar av att ta hand om ett barn. Jag är själv uppväxt hos min pappa och kan berätta att det går alldeles utmärkt.
 
 
Klong Nin sunset
 
 
Jag hade ju mina farhågor att Junior skulle få hemlängtan och så men det har också gått bra. Han har snyftat efter mamma ett par tre kvällar när det blivit lite för sent, men det är också allt. Vi har ringt och videopratat några gånger och det har han varit nöjd med. Jag har skämt bort honom och vi har ätit glass varje dag, och mangoshaken som han pratat om hela hösten har vi väl snittat ett par om dagen. Det kanske har blivit lite väl mycket skärmtid, men vi har pysslat och ritat också, och tränat på att skriva och igår så lyckades han skriva sitt eget namn för första gången. Jag har kommit på att mutor är en synnerligen bra metod för att få en fyraåring att bli motiverad att utföra olika uppgifter. Han har utvecklats enormt i vattnet och lärt sig att ta sig framåt med bensprattel. Armpuffarna som han tidigare vägrat har gett honom större frihet och han kan ligga i poolen hur länge som helst. Det tråkigaste för mig är att han knappt velat bada i havet, utan hela tiden ska ner i den där jäkla klortanken, och inte förrän sista kvällen när Alina var med och vågorna perfekta utbrast han; "Det är ju jättehärligt i havet!". "Grattis Dylan, jag tror vi fick totalt en timme saltvatten de här tio dagarna..."
 
 
"Två mangoshake om dagen är bra för magen pappis..."
 
 
Det som har varit mest jobbigt för Junior är thaiarnas förtjusning och att de hela tiden ska fram och nypa i kinden och armen, och att de står två decimeter framför ansiktet och tjuter "NARAK"!. Trots att han protesterar så ger de sig inte. Han har en jäkla integritet, det har han fått av sin kära mor, och när thaiarna kommer för nära och inte respekterar hans privata gräns blir han galen och skriker tillbaka; "Gå nu! Jag vill vara i fred!" Jag försöker medla och förklarar att de bara tycker om honom, och att han ska vara glad för uppmärksamheten. Samtidigt kan jag tycka att de ska låta honom vara när han tydligt protesterar, och inte bara fortsätta att nypa i armen, eller benet när han sitter i vagnen. Det är ju alltid jag som ska ta rätt på det monster han blir när han fått nog. Ibland tigger de kramar och mutar med glass och godis, men jag har sagt åt honom att han aldrig behöver krama någon som han inte vill. Det är också något han tagit fasta på och säger på klockren svenska till dem att han bara vill krama pappis och mammis. Om ett par dagar är vi hemma.
 
 
 
 
Bonusbild. 
Julafton på Nature Beach, anno 2007. (Skägget gjorde jag själv av bomull, lim och en pizzakartong)
 
 
 
 
 
 

Turistens klagan

Skjut mig, men redan andra dagen på Lanta var jag less. Egentligen hade det börjat bra. Junior hittade sina kompisar direkt och sprang runt på stranden och lekte, och jag fick vila hjärnan en stund. Solen hade gått ner och det var redan mörkt. Rambo som var tillbaka på Nature efter ett par år i Sverige skickade åt mig en kall Chang där jag satt och hade borrat ner fötterna i den fortfarande varma sanden. Allt kändes perfekt, det var ett bra beslut att komma hit.
 
 
Nature Beach 
 
 
Irritationen började redan samma kväll när jag gav restaurangen en chans och beställde in en spicy beef salad och fick in en rätt som inte ens en nyfrälst och oförstörd thailandsresenär skulle ha uppskattat. Portionen i storlek som kanske hade mättat en smurf. Junior ratade sin pasta också. Morgonen efter så lyckades de klanta till frukostbeställningen också som ändå var av det absolut enklaste slaget. Jag orkade inte ens gå upp till Nee och justera det som kunde ha gått fel på notan, utan konstaterade bara att semestern och livet är för kort för att äta dålig thaimat. All mat förresten. Vi gav dock stället ytterligare ett par chanser, men även det resulterade i växande tuggor som landade i en servett likt kalvsyltan i skolbespisningen på lågstadiet.
Efter ett par timmar i poolen utan solskydd började det koka i den del av huden som inte redan var skrynklig av att vara under vattnet. Som tur är så har halvblodet Junior begåvats rent biologiskt med ett pigment som inte låter sig påverkas på samma sätt som ett ariskt torskblock från Skandinavien utsätts för.
 
 
Analog väderapp... 
 
 
Klockan var inte ens tolv och jag undrade hur man skulle få dagens hetaste timmar att passera utan att storkna. Jag undrade till och med vad man skulle till Thailand och göra över huvud taget. I skallen hade jag redan börjat klättra på väggarna och undrat hur man skulle stå ut här i tio dagar utan den flexibilitet som en motorcykel ger. Junior klagade också och sa att han ville åka till Bangkok igen. Det borde vara skottpengar på sådana som oss, det insåg jag också. Dessutom så hade magen börjat bubbla på ett ofördelaktigt sätt och jag började ifrågasätta lämpligheten i att resa själv med barn utan möjlighet till avlastning om det skulle bli problem på riktigt.
 
Efter att vi tagit våran tillflykt till rummet ett tag så började Junior bli rastlös och ville ut igen. Jag själv kände mig matt och ville helst vila då jag ännu inte ställt om dygnet riktigt än efter flygresan. Fast jag varit astrött på kvällarna har det varit omöjligt att somna i tid, trots de thailändska åksjuketabletterna som brukar räcka som brygga till drömmarnas värld. 
 
 
Sunset Bungalow 
 
 
Så i den tryckande hettan gav vi oss ut igen och tog promenaden bort till Micke som driver Sunset Bungalow, där vi tog en glass och gick igenom det senaste. Både Junior och magen började snart protestera och vi skyndade således tillbaka till våran luftkonditionerade kokong på Nature igen. Mitt lilla resesällskap kraschade på sängen i nästan tre timmar och jag fick chans att återhämta mig lite. Jag förstod att det skulle bli en sen kväll men jag hade ingen energi att underhålla honom så jag lät det lille gossebarnet sova. När han väl vaknat hade det redan börjat skymma och jag kände mig så pass okej att jag föreslog en spicy beef salad igen, men nu på Cook Kai så klart, som gör den bästa varianten med importerat kött och inte någon trött gammal thaikossa som stått i ett dike och idisslat plastpåsar från 7-Eleven hela livet innan slakt.
 
 
Cook Kai 
 
 
Efter den måltiden började saker och ting kännas bättre igen, eller om det berodde på Changen utanför bild ska jag låta vara osagt, men den negativa spiralen var hur som helst bruten. Vi somnade trots allt i skaplig tid och dagen efter började bra med egen frukost på balkongen, och de följande dagarna som redan börjat flyta ihop nu har rullat på fint och jag har kommit in i semesterlunken. Tack vare vespan som har gett oss rörligheten så kan jag nå mina favoritrestauranger där gomseglet nästan gråter av lycka och plånboken inte tar lika mycket stryk. På favoritsyltan på Klong Hin får man dessutom så mycket mat att doggybagen räcker till frukost till både mig och Junior. Svenskt kaffe finns på rummet redan eftersom jag tagit med det i vanlig ordning. Inklusive kaffepress. Jävla Svennebanan. 
 
 
Klong Nin Beach 
 
 
 
 
 
 
 

Reunion on the Hill

Hennes klänning var öppen i ryggen och jag kunde trots från min position på andra sidan vägen ana det karaktäristiska födelsemärket som var placerat mellan skulderbladen. Jag behövde inte ytterligare evidens i form av den guldmetallicfärgade Toyotan som stod bredvid för att förstå att det var hon.
Flickan på kullen. Jag hade inte träffat henne på snart sju år.
 
 
Halabala. Foto: Junior
 
 
På den femte dagen kom det förlösande regnet. En sista dödsryckning från monsunsäsongen där allt kramas ur från himlen på femton minuter. Sedan är det över, det lättar upp och temperaturen har sjunkit några grader. En perfekt stund för en promenad. Junior föreslår själv att vi ska gå och köpa korv och sticky rice. Det finns utanför 7-eleven, eller bara "Seven" som thaiarna säger. En promenad på någon kilometer till korsningen i Klong Nin. Luften är fuktig efter skyfallet och det doftar gott. Junior sitter i vagnen och sjunger; Bird, bird, bird..bird is the word... 
 
När vi kommer fram står jag och funderar på om vi ska gå in på Seven och köpa dricka först, och sedan beställa mat från någon av alla gatumatförsäljare som är placerade mittemot på andra sidan vägen. Eller tvärtom. Jag står och spanar en stund. Det är då jag ser bilen. Blicken dras mot nummerskylten. En thailändsk krumelur följt av 1520. Det glömmer jag inte. Det är Ammys bil. Jag blir stående så någon sekund för länge. Junior frågar varför vi har stannat. Jag lyfter blicken och ser plötsligt hennes ryggtavla bredvid bilen. Jag följer hennes rörelser, hon är ett väsen, en alv med svart hår, och först när hon vänder sig om och visar ansiktet ropar jag. 
 
 
Utsikt från Kullen
 
 
När hon ser mig skiner hon upp och skuttar över vägen mellan vattenpölarna. "Pii Frank" tjuter hon och vi ger varann en lite längre kram än vad som thailändsk sed tillåter i offentlighet. Jag känner att hon magrat lite. Hon släpper taget först. Bubblar av frågor, men den första är om vart min fru är. Jag berättar vad som hänt. Med spelad empati säger hon att hon är ledsen. Mai pen rai svarar jag.
Hon nyper Junior i kinden tills han får nog och protesterar. Ammy strålar och ingen karisma i världen kan tävla mot hennes när hon är på det humöret. Hon bjuder upp oss till hennes resort på kullen. Hon driver den själv nu sedan hennes pappa pensionerat sig. Jag säger att vi kanske dyker upp någon dag.
 
 
 
 Karisma på kullen
 
 
Så på eftermiddagen samma dag denna första advent så går jag ner till Nee och säger åt henne att ge mig en vespa och en hjälm till Junior. Han står på fotplattan fram och håller i backspeglarna och vi cruisar sakta iväg den korta biten upp till kullen på Klong Toab. Ammy tar emot oss och skickar iväg en anställd att köpa glass då de inte har öppnat restaurangen än inför högsäsongen. Vi blev kvar en timme kanske och det var ett trevligt och uppsluppet samtal. Junior var lite otålig men fick låna telefonen så han gick runt och tog lite bilder.
 
Hon hade mognat betydligt, och dessutom blivit riktigt bra på engelska, till skillnad mot de där ljumma nätterna julen 2010 då vi legat på stranden och tittat på stjärnorna och lyssnat på vågorna som rullade in och jag befunnit mig i en tropisk dröm. Jag hade blivit helt förtrollad, och det skulle pågå i nästan två år. Nu var det avdramatiserat och det fanns egentligen ingen laddning kvar mellan oss. Det kändes bara som en god gammal vän som jag fått turen att träffa igen. Jag har skrivit tidigare att om jag en dag skulle träffa henne igen så ska jag passa på att tacka henne för Juniors existens. Ja det är lite långsökt, men i efterdyningarna av vår relation ville jag av ren nyfikenhet ändå veta vad hon egentligen höll på med, och på så sätt kommit i kontakt med Hjärter Dam som fullständigt tog över stafettpinnen där och då julen 2012. Nu ska vi se vad för nytt kapitel vi ska skriva julen 2018. Ett satans år förresten som ändå verkar få ett bra avslut.
 
 
 
 
 

RSS 2.0