Overstay

Vill återigen påpeka att Overstay inte är något att rycka på axlarna åt. Den här texten är kopierad från sidan http://www.maipenrai.se/

"...Få inte "overstay" i Thailand! Detta innebär att du stannar över tillåten tid i Thailand. Dagen du måste lämna landet står stämplat i ditt pass. Mycket viktigt att följa dessa Thailändska lagar!

Overstay

Den högsta bötesbeloppet är 20000 baht (ca 4.500 kronor). Utländska barn är föremål för böter för overstay i Thailand bara när barnet äldre än 14 år.

Du kan enkelt klara en lång overstay på flygplatsen, men om du fångas av någon myndighet innan du kommer till flygplatsen kommer du att bli fängslad och deporterad tills du kan betala dina böter och visar en enkel resa tillbaka till ditt hemland.

Om du stannar längre än till en dag blir det inga böter. Efter det, kostar det 500B per dag, så 2 dagar är 1000B böter, 3 dagar 1500B etc.

Betala böterna är enkelt. När kommer genom Immigrationen, kommer de att märka det och ta dig till ett "kontor" där du får betala böterna, tar ca 5 minuter i sin helhet. Böter kan också ofta betalas i förskott vid varje Immigrations kontor. Du kommer inte att fängslas om du frivilligt visar upp din overstay.

Varning

Observera att overstay är att bryta mot lagen och samtidigt finns det lite problem med det om du "överlämnande" dig själv till Immigrationen på flygplatsen, det kan vara en mycket annorlunda berättelse om du stoppas av polisen på förhand av någon anledning och polisen konstaterar att du stannat för länge i Thailand - oavsett hur länge. Detta kan mycket väl leda till att du hålls kvar i en av de fruktade "Immigration Detention Center" i några dagar medan ditt ärende behandlas. Det kan inte sägas för många gånger att detta är en upplevelse du kan väl vara utan. Amnesty International har beskrivit förhållandena här som "grymma och förnedrande" och "allvarligt överfullt..."

En dags overstay var inga problem. Fick dock en handskriven notering i passet.



Bangkok MC-taxi

Att trafiken i Bangkok kan vara förödande vet alla som varit där, och det är inte alltid man kan ta Skytrain, eller BTS som den också kallas. Det finns även en tunnelbanelinje. Alternativen är vanlig meter-taxi som alltid lönar sig framför ett uppgjort pris med tuktuk, dessutom så slipper man avgaserna. Att åka tuktuk ska man så klart prova om aldrig gjort det förr, men är oftast en turistfälla. Undvik generösa erbjudanden om att se flera tempel för endast tio baht, det slutar alltid med att man hamnar i en juvelerarbutik där chaffisarna får provision om de tar med turister dit. Så finns förstås alternativet att åka mc-taxi, ett mycket smidigt sätt att sig igenom trafikstockningar. Som jag skrev i förra inlägget så har jag aldrig provat det förr, det har verkat på tok för riskfyllt. Men nu under mitt senaste besök i "The Big Mango" som Bangkok ibland kallas så fick jag för mig att detta skulle både konsumentgranskas och dokumenteras. Det blev totalt tre mc-turer vilka alla har filmats från bönpallen. Filmen ser ni här nedan. 

 
MC-brud med attityd. Dock ingen MC-taxi.
MC-brud med engelsk attityd. Dock ingen MC-taxi.

Förresten, lite kuriosa.

Apropå Bangkoks namn så säger thailändarna själva oftast Krung Thep om sin egen huvudstad. Namnet betyder Änglarnas Stad. Precis som Los Angeles alltså. Ett namn som för övrigt är väldigt nedkortat. Det långa namnet lyder på thai:

"Krung Thep Maha Nakhon Amon Rattanakosin Mahinthara Ayutthaya Mahadilok Phop Noppharat Ratchathani Burirom Udom Ratchaniwet Mahasathan Amon Phiman Awatan Sathit Sakkathattiya Witsanu Kamprasit"

 Det skulle kunna översättas till:

"Änglarnas stad, den stora staden, den eviga juvelen, den oövervinneliga Indras stad, världshuvudstaden med nio värdefulla juveler, den lyckliga staden, staden med ett stort kungligt palats som liknar himlen där gudarna härskar efter att ha fötts på nytt, en stad given av Indra och byggd av Vishnukarn"

Hur som helst, här är filmen!



Giant Mekong Catfish...

...Det är namnet på det brutala monster som man kan fiska i sjön Bungsamran som ligger någon timme nordost om centrala Bangkok, inte långt från internationella flygplatsen Suvarnabhumi. Enligt våran guide så finns det ca 10 000 fiskar i sjön av varierande sort, men catfish verkar vara den vanligaste arten och det var också den enda vi lyckades fånga. Vi var där några timmar på eftermiddagen och fick sex stycken var med en vikt mellan 15 och 30 kg. Vi betalade 5000 Baht för hela paketet och då ingick en bungalow, guide, två spön och bete i form av mäsk. Man kastar ut och bottenmetar helt enkelt. Under tiden medan man väntar på att det ska nappa så kan man dricka en Chang och äta papayaklyftor med socker och chili eller egentligen göra vad man vill. Vi behövde dock inte vänta så länge innan flötet försvann från ytan.

Nappar bra i Bungsamran!

Jag var där med Tom från England som jag lärt känna på Nature för ett år sedan och nu var det en slump att vi befann oss i Bangkok samtidigt. Vi träffades över några Chang på Khao San Road kvällen innan (eller snarare Soi Rambuttri som ligger i anslutning). Även Nicke och Ingela var i "The Big Mango" samtidigt så de slöt också upp senare på kvällen. De hade fiskat i Bungsamran tidigare och drog sina bästa fiskehistorier för oss. Vi var enormt taggade, särskilt Tom som ville ha revanch sedan han blivit utan fisk en månad tidigare när vi fiskat på Lanta. Den gången så var jag, Tom, Phil och Frannie ute med Yanaa Boat och hade fisketävling. Engelsmän som de är så skulle det så klart vara vadslagning och vi lade 500 Baht var i potten. Då fick jag en tonfisk som bara var en cm längre än Phils fisk och vann därmed också deras surt förvärvade reseslantar. Sverige - England, 1 -0. Trots box play.

På vingliga ben bröt vi upp vid midnatt och sade hejdå till Nicke & Ingela som skulle flyga till Hat Yai morgonen efter. Tom såg ganska dimmig ut men var klart inställd på att vinna tillbaka sina 500 Baht. Jag tog en vansinnesfärd med en tuk tuk (för en gångs skull) genom den ljumma Bangkok-natten till Landmark på Sukhumvit och sov en skönhetssömn med plufsiga kuddar på flashpackerhotellet och drömde om nästa dags storfiske.

Så klart blev det sovmorgon och en lång frukost i Landmarks Club Lounge och sedan taxi till Khao San. Eller inte riktigt hela vägen eftersom vi krockade på vägen. Det var inte så farligt men efter en häftig inbromsning så kom bakomvarande bil och körde in i oss. Jag hann uppfatta situationen och kastade mig ner i sätet för att undvika en eventuell whiplash. Chaffisarna fick så klart en massa pappersarbete framför sig så jag betalade och tog istället en mc-taxi resten av vägen. Ett mycket smidigt sätt att ta sig genom trafiken i Bangkok, även om det kanske inte är det säkraste sättet. Ibland får man dock en hjälm att sätta på huvudet. Att åka mc-taxi i Bangkok gjorde jag tre eller fyra gånger den här vistelsen, något jag faktiskt aldrig har gjort förr. Jag har film på det och det kommer att läggas upp senare.

När jag kom fram och mötte upp Tom så såg han bra sliten ut och han hade inte hunnit fixat nytt rum än som han skulle. Han hade sovit över och receptionen hade ringt och väckt han och sagt att det var hög tid att checka ut. Jag köpte en fiskekeps och Tom fixade nytt rum, sedan fick vi adressen nedskriven på thai och drog iväg med taxi till Bungsamran vilket tog en dryg timme och kostade 300 Baht inklusive Expressway.

Fisket blev lyckat och vi fick ungefär lika stora firrar, vi hade ingen våg men våran guide visste hur mycket de vägde ändå, han hade jobbat där i tio år så han hade koll på läget. Vi lade också därför ner vadslagningen eftersom vi inte visste exakt vem som fångat den största fisken. Jag kan varmt rekommendera en fisketur hit om ni har någon dag över i Bangkok.

Här är länken till hemsidan http://www.bungsamran.com/en/

Och här är filmen...



Shibuya Crossing Time Lapse Video

Ligger febrig och sjuk på hotellrummet. Idag har jag bara varit ut en gång för apoteksbesök och en sen lunch.
Fick i alla fall tid att slänga ihop den här lilla videon. Sedan gillar jag verkligen Ane Brun's version av Big in Japan, så den fick ligga som soundtrack här.


Moshi Moshi Japan

Efter att ha blivit nekad på fem Love Hotel så började tålamodet att tryta. Diskrimineringen bestod av rent språkliga orsaker. Det var uppenbart att det fanns lediga rum men ingen ville ta emot den trötte och frusne svensken. Tokyonatten hade välkomnat med nollgradigt och snålblåst. Klockan var redan efter halvtvå. När jag gick in på det sjätte stället så var jag bättre förberedd. Jag hade nu lärt mig frågan de alla ställde på japanska, och det var just om jag pratade japanska eller inte. “Japanese…yes, of course…Arigato…konnichiwa..Moshi Moshi…” Kvinnan bakom disken studerade mig tyst några sekunder och överlade med sig själv om huruvida jag skulle få passera eller inte. Efter en kontrollfråga som jag inte förstod så var det dörren direkt. Hon kryssade underarmarna framför ansiktet vilket betyder ett definitivt Nej. Jag förstod att det inte var någon idé att diskutera saken vidare. Det är så de gör, korsar armarna framför ansiktet, eller bara slår ihop pekfingrarna mot varann och tecknar ett kryss.

Jag lommade iväg genom Shibuyas trånga gränder med riktning mot ett kapselhotell (going trashpacker) som jag visste fanns på Dogenzaka som är en av huvudgatorna som löper västerut från Shibuya Crossing, världens mest trafikerade korsning vad gäller fotgängare. En japansk kvinna som uppfattat situationen dök upp vid min sida och erbjöd sig att lösa problemet.

“I can hel yo”

“You can help me?” Japanerna är alltid så hjälpsamma.

“Ye, stay fo fee”

“I can stay for free?” Tänk vad vänliga de är ändå.

“Ye, but firs massa an bloro”

“Pardon me?” Dessa asiatiska uttal.

“Massa”

“Do you mean first massage?” Snacka om hjälpsam dam. Jag blev full i flin.

“Ye, an bloro, oly 10000”

“What is bloro? I don’t understand that word” Sa hon inte for free alldeles nyss?

Den japanska kvinnan tecknade med överdrivna gester om vad bloro handlade om.

Jag skrattade och tackade som ödmjukast, men avböjde detta chantila erbjudande innan jag korsade gatan och tog in på kapselhotellet som endast tog 4000 Yen för en sardinburksövernattning.

“I gi discoun!” ropade hon efter mig innan dörren gick igen bakom mig.

Capsule Hotel  Capsule Hotel

Efter att ha lyssnat på snarkande halvfulla salarymen i de andra kapslarna så vann tröttheten till slut och jag föll själv in i sömn. Bara för att vakna upp nästa morgon med halsont och täppt näsa. Nu såg jag verkligen fram emot att få checka in på Shibuya Excel Hotel (going flashpacker again) efter en frukost på Starbucks med utsikt över den väldiga korsningen som syntes upprepade gånger i “Lost in Translation”, filmen som förde mig till Japan den första gången för tre år sedan.

Dagen har varit lugn med små rundor i Shibuya och lite fotande, men med mest fokus på mat så klart. Bara lunchen idag var mödan värd att ta sig den långa vägen till Tokyo via Kuala Lumpur. Japan ÄR världens överlägset bästa matland. Jag kommer aldrig förlåta min lillasyster som åkte hit ett par veckor och levde på pommes frites under hela vistelsen. Middagen idag var också helt oslagbar.

Lunch i Tokyo

Hoppas jag känner mig bättre i morgon. Denna kylan alltså. Ska erkänna att jag inte var riktigt medveten om medeltemperaturen här i januari när jag under ett svagt ögonblick i höstas råkade klicka i “Bekräfta bokning” på AirAsias hemsida. Men solen skiner i alla fall och det är så klart i luften att jag såg ända till Mt Fuji från hotellrummet idag.

Mt Fuji Mt Fuji till vänster i bild

Shibuya Crossing med Shinjuku i bakgrunden. Shibuya Crossing från hotellrummet, med Shinjuku i bakgrunden. 


Big City x 3 & Video

Efter att ha lämnat själ och hjärta på Ko Lanta befinner jag mig fysiskt på Le Meridien i Kuala Lumpur, men på väg till ett betydligt svalare Tokyo. Det hände så mycket på Lanta sista tiden så jag måste smälta alla intrycken innan jag kan återberätta några historier. Som pausunderhållning kan ni ta en titt på den här videon från Hong Kong som jag slängde ihop för några dagar sedan. Hoppar i tiden.




Bilden nedan visar lite god mat i Chinatown i KL. Räkor i Curry bl.a.

God mat på Jalan Petaling

RSS 2.0