Krabi Nostalgia

Det var en tidig aprilmorgon 1994 och mitt allra första möte med Thailand. Vi hade anlänt till Hat Yai med nattbussen från Singapore. Hela Malaysia hade således avverkats sovandes. Vi tog en taxi utan AC till en bankomat för att ta ut pengar, och åkte med nervevade rutor genom staden. När bilen saktade in vid banken så närmade sig en thailändsk kille och stack in en stor vattenpistol genom rutan och sprutade ner oss fullständigt. Vi fattade ingenting, och brorsan tog ett hårt tag kring armen på killen och frågade vad fan han höll på med. Taxichauffören bara skrattade. Vi hade anlänt till Thailand mitt under Songkran, det thailändska nyåret. Det är mitt absolut första minne från Thailand.
 
 
 
 
Krabi var ett relativt nytt resmål och det fanns inte mycket att läsa i "Gula Bibeln" som Lonely Planets utgåva South-East Asia on a Shoestring kallades, men jag mindes en bild från någon resekatalog på de karaktäristiska kalkstensklipporna och var fast besluten om att vi skulle leta upp dem på något sätt. Krabi var tydligen en hel provins och inte bara en plats. Men vi började bli luttrade backpackers inbillade vi oss efter att vi tillbringat nästan två månader i Indonesien. Vi hade lärt oss. Man träffar folk efter vägen som ger tips på boenden och sevärda platser. Det skulle dröja många år innan Google och Tripadvisor skulle bli de nya reskompisarna och ersätta sociala möten med riktiga människor.
 
Så nu satt vi där lite villrådiga på en servering i Krabi Town och visste inte vart vi skulle ta vägen. Brorsan pekade på en medelålders herre i skägg som såg resvan ut. Vi ursäktade oss och frågade om han kände till någon fin strand, och med det var samtalet igång. Mr Blix som var amerikan skulle bli våran ciceron de följande dagarna. "I'll show you the most beautiful beach in the world". Han hade varit där förut, det kändes bra. Vi inkvarterade oss på samma guest house som honom, och betalade 80 baht för rummet. Vi skulle ses på piren nästa morgon där man kunde ta en longtail ut till en strand som hette Rai Leh Beach. Omnämnt i Gula Bibeln med endast tre rader. Accessible by boat only... Inga bilder, inga kartor. Kändes avlägset, som den sista utposten. Längre bort än så här hade mänskligheten aldrig kommit.
 
 
Phra Nang Beach -94.
 
 
Utmattade av bussresan genom Malaysia så försov vi oss. Mr Blix var borta, men nu visste vi hur vi skulle ta oss ut. Vi betalade en thailändare på piren för att köra oss i sin longtail som det tydligen kallades. Det smattrande ljudet från utombordsmotorn var hypnotiserande och ju närmare vi kom de majestätiska klipporna desto större blev övertygelsen om att vi hittat paradiset på Jorden. Vårat eget Shangri-La.
 
 
 
 
En bungalow med fläkt kostade 100 baht. 15 spänn var för mig och brorsan på den tiden. Rai Leh bestod egentligen av tre stränder med gångavstånd emellan. Rai Leh East och West, samt Phra Nang som var den finaste. Att det inte var en ö utan låg på fastlandet men bara kunde nås med båt gjorde det bara ännu mer exotiskt. Det skulle dessutom finnas en gömd lagun inne i ett av bergen. Det här stället var verkligen den ultimata backpackerdrömmen. Det fanns bara en handfull resorter och det gick inte att förboka, det var bara walk-in och först till kvarn. Så klart fanns ju det nybyggda och superlyxiga Dusit Rayavadee som upptog hela Phra Nang men det kostade tusentals kronor att bo där. Ett par år senare skulle nygifta Eva & Efva ta sin tillflykt hit.
 
 
Rai Leh West & East from view point, anno 1994.
 
 
Vi träffade Mr Blix igen och hängde med honom på kvällarna och beundrade solnedgångarna på Rai Leh West. Han lärde oss att dricka Sang Thip med coca cola och berättade sina historier från ett långt liv på resande fot. Trots sin ålder så klättrade han på dagarna, "But I always take drugs when I'm climbing. Cocaine make me alert...". Vi förstod snart att den här avskilda platsen också lockade till sig folk som ville röka pipa i fred. Det var dödsstraff på sådant och kändes olustigt för en 22-årig masjävel som var van att berusa sig med endast alkohol.
 
 
 
 
I baren på våran favoritrestaurang Raylay Bay hängde en TV på väggen som alltid hade MTV på. Där rullade hela tiden Mariah Careys nya dunderhit Without You som kom att bli ett soundtrack för hela den här resan. Men även Nirvana. Bara två veckor tidigare hade Curt Cobain begått självmord och nu visades deras musikvideor allt oftare. Det skulle bli ännu tydligare senare på resan när jag kom till Phuket och Bangkok där piratkopierade kassetter hade en blomstrande tid. Senare skulle CD-skivan ta över helt. Idag är den marknaden helt död.
 
 
Sunset at Rai Leh West -94.
 
 
Vi hade varit ute och rest över två månader och det började bli slitsamt. Inte resandet i sig men att man nöter för mycket på varann. Hur mycket man än älskar någon så blir det till slut jobbigt att umgås dygnet runt. Man behöver space. Eller jag kanske. Jag började fundera på om vi kanske skulle åka åt varsitt håll ett tag. Thailand verkade enkelt, mycket enklare och tryggare än Indonesien i alla fall. Jag tog upp det här en morgon med brorsan men han tyckte inte att det var någon fara, men jag ville inte utsätta honom för mitt stundtals dåliga humör. Min storebror var den viktigaste personen i mitt liv och vi hade aldrig någonsin varit osams under uppväxten. Han hade alltid varit min förebild och stora idol. Nu avskydde jag mig själv för att jag blev irriterad över småsaker. Vi bestämde att dela på oss ett tag, så brorsan tog båten till Phi Phi och jag åkte vidare till Phuket. Eftersom det inte fanns några sätt att hålla kontakten (förutom att ringa collect call till Sverige och säga till farsan var man befann sig och hoppas att den andre också skulle göra det..) så var det inte troligt att vi skulle ses igen förrän hemma i Sverige. Vi hade dessutom olika hemresedatum eftersom jag skulle hem tidigare och gå Fåsåsmarschen.
 
 
Phra Nang Beach -94. 
 
 
Någonstans så kändes det ändå som att det skulle lösa sig. April spillde över till maj och på Phuket 1994 så märktes lågsäsongen. Jag hamnade först i en masonitbungalow på södra Karon Beach då jag hängt på ett par brittiska tjejer som jag träffat på busstationen i Phuket Town. Karon var vackert, en favoritstrand, men det var helt stendött så jag flyttade till Patong där det fanns en nyöppnad svensk restaurang som hette Buffalo Steak House som hade några rum på övervåningen. En dag någon vecka senare när jag låg uppe på rummet och skrev dagbok med papper och penna så hörde jag hur ägaren Sam ropade på mig ute från gatan. När jag reser på mig och kollar ut så står brorsan där och jag blev så jävla glad att träffa honom igen. Han hade varit och letat efter snus och sett svenskflaggan på Buffalo och börjat prata med ägaren som råkat nämna att det bodde en svensk där som hette Frank. Brorsan fattade ju direkt att det måste vara jag. Det blev ett kärt återseende och vi firade så klart med Sang Thip & cola.
 
 
Storebror & Lillebror. Buffalo Steak House, Patong Beach 1994.
 
 
Relaterat inlägg: Bangkok Nostalgia 
 
 
 
 
 
 

Med barn i Bangkok - del 2

En av orsakerna till att vi bokade det hotell vi gjorde var att det skulle vara gångavstånd till Dinosaur Planet som på papperet verkade vara en toppenattraktion för en treåring, särskilt med tanke på att Junior är inne i den fasen där han tycker att en Tyrannosaurus Rex är ungefär det coolaste som någonsin har gått omkring på den här planeten. Ja förutom honom själv då. Man vill ju vara en bra pappa och tänka på barnen också tänkte jag när vi stegade dit jetlaggade våran första förmiddag i Bangkok den här resan. När vi kom fram fick jag direkt en känsla att det här kanske inte var så fantastiskt ändå. Det var ingen annan där som köade och hela denna temapark verkade nästan folktom av det lilla man kunde skymta geom stängslet, trots den svala brisen som for fram genom Sukhumvit den här decemberdagen och för en gångs skull gjorde utomhusaktiviteter lämpliga. I vanliga fall är det alltid för jävla hett i Bangkok..
 
 
 
 
Efter en koll framme vid biljettluckan för att se om det ens var öppet så såg jag också inträdesavgiften. 600 jävla baht för mig och 400 för juniorer över 90 cm. Min junior låg väl runt den längden, lite oklart eftersom han konsekvent vägrat mäta sig när vi varit på BVC, och i egenskap av farangblodet så skulle han definitivt åka på inträdet om längden såväl stannade vid 85 cm. 1000 baht för oss två alltså. För ett inträde. Dessutom extra för vissa attraktioner. Vilken jävla rip-off. Det är ungefär som att man i Sverige skulle betala 1000 spänn för att gå in på Skansen. Jag frågade ändå Junior om han ville gå in och kolla på dinosaurierna. Man vill ju vara en bussig pappa liksom. Han såg trött ut. "Ja, jag vill gå in där pappa" svarade han lågt med halvstängda ögon, och alltmedan jag stod där och övervägde huruvida den lycka vi skulle känna där inne skulle stå i paritet med inträdet och bestämde att ja vad fan, vi går in, så ringde mat-och-sovklockan och det lille gossebarnet föll in i djup sömn där han satt i sulkyn. Inte ens hundra kanoner kunde väcka honom. Saved by the bell eller vad man brukar säga...
 
 
 
 
Med känslan att vara årets sämsta pappa men med inställningen att Junior skulle nog uppskatta skräcködlorna mer om något år stegade vi vidare mot Asok och Terminal 21. Det blir sällan som man tänkt sig. Det började dra ihop sig mot lunch och jag tog sikte på favoriten San Sab som har delikat thaimat. Hjärter Dam befann sig samtidigt på en skönhetssalong för att göra sin årliga make-over med permanent och allt vad det innebär. Det svenska mörka vinterklimatet gör knappast några underverk med D-vitaminstörstande asiater, eller som thaibutiksinnehavaren hemma i Masriket sa; "I Sverige blir alla thailändskor fula...".
 
Jag tog plats inne i hörnet av restaurangen och beställde in lite läckerheter och sjönk ner på soffan. Junior sov som en stock och för första gången sedan vi lämnat Mora ett par dygn tidigare så infann sig ett total lugn där all hets och stress rann av mig. Jag passade på att samla näring och energi medan jag funderade ut nya barnaktiviteter. Det här Kidzania som jag hört talas om kanske kunde vara något.
 
 
San Sab. San Fransisco Floor, Terminal 21
 
 
Efter att den lille krabaten vaknat och uttryckt önskemålet "Jag vill ha mer energi pappa!" och detta blivit tillgodosett i form av sticky rice och soltorkat fläskkött (moo ded diao) så var vi redo för gratisnöjet att åka hiss och rulltrappa någon halvtimme innan vi letade oss ut på Sukhumvit igen. 
 
 
Hälften så mycket thailändsk energi...(fri tolkning)
 
 
Utanför Terminal 21 stod en tuktuk som skulle ha för mycket betalt men vi hoppade in och tog oss tillbaka till vårat hotell Radisson Blu Plaza en halv kilometer bort på ett hyfsat osäkert sätt. Att åka tuktuk är för övrigt en mycket uppskattad barnaktivitet.
 
 
   
 
 
Dagen efter tog vi gemensamt sikte på Kidzania som ligger inrymt i det flådiga Siam Paragon, och bara resan dit är ett äventyr för en treåring även om avståndet inte är speciellt långt, men det innebär både rulltrappor, hiss och ett par stationer med Skytrain. Junior är djupt fascinerad av alla slags transportmedel och har gjort alla resor till och inom Thailand oerhört smidiga.
 
 
 
 
När vi väl letet oss fram till Kidzania så insåg jag att det verkade vara väldigt populärt. Köerna för de vanliga dödliga utan förköpsbiljetter ringlade sig långa och ljudnivån var öronbedövande. Stresspåslagen började stapla upp sig. Hjärter Dam som redan verkat tröttna fick hålla koll på Junior som sprang omkring medan jag tog mig fram till informationsdisken för bilda mig en uppfattning om de olika entréavgifterna. Priserna varierade beroende på hur mycket man ville ta del av där inne, och jag försökte koncentrera mig och få klarhet trots larmet runt skallen. Jag förstod så mycket att mitt prismedvetna resesällskap skulle tycka att det var onödigt för alla tre att gå in, så jag började med att skicka iväg henne till hotellet igen och försäkrade att jag och Junior minsann kunde fixa det här själva. En pappa-son-grej. Jag hade ju min heder att återupprätta från dagen innan när det sket sig med Dinosaur Planet.
 
Man vill ju vara en bra pappa tänkte jag för mig själv när jag försökte få den lille illbattingen att lydsamt ställa sig i den alltför långa kön som jag trots redan innan förstod var dömt att misslyckas. Efter några fruktlösa försök gav jag upp. Återigen kände jag mig som årets sämsta pappa när vi gick därifrån. Junior var däremot skitglad åt att få åka lite hiss och rulltrappa igen. Men jag hade en plan B, och tänkte inte ge upp så lätt, så jag kryssade mig fram med sulkyn genom det söndagslediga folkhavet på Siam Paragon och tog mig de cirka sju våningarna ner till Siam Ocean World i andra änden av det enorma köpcentret. Där hade vi ju varit en gång tidigare för något år sedan och det skulle nog min lille guldklimp uppskatta ännu mer den här gången. 
 
Problemet var att någonstans på vägen började guldklimpen förvandlas till Mini-Godzilla, och i en av rulltrapporna började han dra av sig sandalerna vilket jag av erfarenhet vet att det innebär att han planerade att ge dem en frikostig flygtur ner till bottenvåningen av köpcentret, i det här fallet Paragons food court där typ tusen personer för tillfället satt och lunchade. Jag hann precis sträcka mig fram över sulkyn och gripa tag i sandalen när han drog bak armen för att ta sats inför kastet. Han blev skitsur för att jag stoppat hans planerade illdåd, och ännu surare när jag höll ett efterföljande uppfostringssamtal med honom. 
 
Efter att vi blivit kompisar igen tog vi oss den sista biten ned till Ocean World som skulle visa sig vara tillhållet för Bangkoks alla lediga barn den här dagen. En helvetesgrop med ett oväsen som kunde liknas vid ett koncentrat av historiens alla Formel 1-Lopp på ett och samma ställe. Det skulle bli helt omöjligt att ta sig fram med sulkyn och vi vände direkt när vi kom ner. Mini-Godzilla tog ny fart och vägrade sitta still och skulle absolut stå själv i rulltrappan på väg upp. Det dunkade i huvudet. Jag var irriterad, törstig och hungrig. Och årets sämsta farsa.
 
Jag tog till plan C. Vi gick ut i friska luften och påbörjade promenaden till Central World där Kids Floor finns på 6:e våningen, men redan ute på gångbron slocknade det lille gossebarnet och jag styrde istället stegen till en annan favorit på Central World. Baan Ying Isan & Grill är en rätt stor restaurang med en avskild del där jag kunde varva ner hjärnan med en stilla lunch och en kall Chang. Och en snus förstås. Det var definitivt rätt beslut att börja snusa igen, och jag var helt klart Årets sämsta pappa. Det blir inte alltid som man tänkt sig.
 
 
Mental prozac-lunch
 
 
När den lille miniversionen av mig vaknat och vägrat thaimaten så gick jag emot mina egna principer och köpte skräpmat på KFC istället, eftersom jag ändå redan hade förbrukat mitt faderliga förtroendekapital. Så med blodsockret på topp igen för både far och son tog vi oss an Bangkok med nya tag och spenderade resten av vistelsen med nöjen som att studera - och åka med - stadens alla olika transportmedel. Ibland behöver man inte göra det så jävla komplicerat. Junior åker med glädje tuktuk, taxi, minivan, buss, båt, skytrain, tunnelbana, rulltrappa, hiss och så flygplan förstås. Han kan stå hur länge som helst uppe på gångbron på Sukhumvit och räkna rosa och gulgröna taxibilar som åker förbi nere på vägen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja, Junior verkar i alla fall tycka att jag är the fucking farsa of the year... 
 
"Bra gjort pappa! Skytrain is the shit"
 
 
Relaterade inlägg:
Med barn i Bangkok (2016)
Med barnvagn i Bangkok (2015) 
San Sab och Baan Ying Isan & Grill
 
Relaterade länkar:
 
 
 
 

RSS 2.0