Med barnvagn i Bangkok - del 2

Före resan var jag väldigt tveksam till att ta med en vagn till Thailand över huvud taget. Den lätta resesulkyn vi använt tidigare hade Junior egentligen växt ur redan året innan, så det var inget alternativ. Att förvänta sig att en fyraåring skulle kunna ta effektiva promenader utan protester var bara att glömma, så jag bestämde till slut att ta en större och bättre, men tyngre vagn. Det ångrar jag inte.
 
 
"Bangkok - City of Life". Rama 1 - Phayathai Road Intersection mellan MBK och Siam Discovery
 
 
Vagnen gör det inte bara smidigare att ta sig mellan A och B, den fungerar också som skugga och sovplats, man kan lägga och hänga saker i vagnen, men framför allt är det en skyddande zon. Man har full koll på var man har det lille monstret, och riskerar inga plötsliga språngmarscher ut i trafiken eller folkmassor. 
 
 
BTS Saphan Taksin. Saknar rulltrappa upp till spåret.
 
 
Enda gången det blir lite bökigt är när man kommer till BTS-stationer som inte har någon rulltrappa eller hiss. Det är fan i mig en gåta att inte det togs med i beräkningarna när man byggde skytrain-systemet. Bangkok är exkluderande och verkligen ingen stad för halta och lytta, och rullstolsburna. De flesta stationer har dock åtminstone en rulltrappa upp, antingen till första nivån där man köper biljett, och ibland upp till spåren också, men sällan ned till vägen igen. Ibland finns hiss. MRT-systemet (tunnelbanan) verkar i alla fall ha rulltrappa i båda riktningarna.
Det positiva är att en fyraåring klarar ju av att gå i trapporna, men när guldklimpen sover, ja då det blir det väldigt bökigt igen om man inte är två vuxna som kan bära hela ekipaget.
 
 
 
 
 
Trots att Bangkok är en megastad så tar man sig förvånansvärt snabbt och bra fram till fots om man nu pallar värmen och bor hyfsat centralt. Sista hotellet innan hemresan var Banyan Tree, varifrån vi tog en promenad genom Lumphini Park upp till Central World nära Siam (Karta längre ned). En sträcka på drygt tre ganska svettiga kilometer. I parken finns lekplatser, varaner och sådana där trampbåtar (om man nu pallar värmen...). Fjärde bilden nedan från Ratchadamri som är ytterst framkomlig som synes. Hiss upp till BTS-stationen med samma namn når man genom hotellet St: Regis.
 
 
 
 
Uppe vid korsningen Ratchadamri-Rama 1 börjar det bli ordentligt rörigt, men genom diverse köpcentrum tar man sig lätt upp till gångbroarna som löper över Rama 1 (typ Sukhumvit) långa sträckor.
 
 
 
 
Flodbåtarna är också ganska smidiga att transportera sig med. När vi bodde på resans första hotell Shangri-La så hade vi ju båtarna runt knuten så vi passade på att åka över till Bangkoks nyaste (och helt onödiga) shoppingcenter Icon Siam. Lätt att rulla på vagnen, och samtidigt fläktar det skönt på floden. För övrigt ett av Bangkoks billigaste transportmedel.
 
 
 
 
Trivia: H&M ser alltid till att få en ordentlig frontexponering i galleriorna. Men smakar det så kostar det. Vi får se hur länge det håller. Koncernen tappar väl marknaden till näthandeln vad jag förstått. Här på Icon Siam går det knappast att missa butiken, och på Terminal 21 så går rulltrappan bokstavligt talat rätt in i butiken.
 
 
Lättrullat på Icon Siam...
 
 
Förresten, mitt bästa stalltips på barn/barnvagnsvänligt hotell är nog Eastin Grand som har egen gångbro till BTS Surasak. Bara att kliva ur hissen och knata ut på perrongen.
 
 
Promenadtips (inte tipspromenad) i Bangkok...
 
 
Relaterade länkar: 
Med barn i Bangkok - del 2 (2018)
Med barn i Bangkok (2016) 
Med barnvagn i Bangkok (2015)

Med barn i Bangkok - del 2

En av orsakerna till att vi bokade det hotell vi gjorde var att det skulle vara gångavstånd till Dinosaur Planet som på papperet verkade vara en toppenattraktion för en treåring, särskilt med tanke på att Junior är inne i den fasen där han tycker att en Tyrannosaurus Rex är ungefär det coolaste som någonsin har gått omkring på den här planeten. Ja förutom honom själv då. Man vill ju vara en bra pappa och tänka på barnen också tänkte jag när vi stegade dit jetlaggade våran första förmiddag i Bangkok den här resan. När vi kom fram fick jag direkt en känsla att det här kanske inte var så fantastiskt ändå. Det var ingen annan där som köade och hela denna temapark verkade nästan folktom av det lilla man kunde skymta geom stängslet, trots den svala brisen som for fram genom Sukhumvit den här decemberdagen och för en gångs skull gjorde utomhusaktiviteter lämpliga. I vanliga fall är det alltid för jävla hett i Bangkok..
 
 
 
 
Efter en koll framme vid biljettluckan för att se om det ens var öppet så såg jag också inträdesavgiften. 600 jävla baht för mig och 400 för juniorer över 90 cm. Min junior låg väl runt den längden, lite oklart eftersom han konsekvent vägrat mäta sig när vi varit på BVC, och i egenskap av farangblodet så skulle han definitivt åka på inträdet om längden såväl stannade vid 85 cm. 1000 baht för oss två alltså. För ett inträde. Dessutom extra för vissa attraktioner. Vilken jävla rip-off. Det är ungefär som att man i Sverige skulle betala 1000 spänn för att gå in på Skansen. Jag frågade ändå Junior om han ville gå in och kolla på dinosaurierna. Man vill ju vara en bussig pappa liksom. Han såg trött ut. "Ja, jag vill gå in där pappa" svarade han lågt med halvstängda ögon, och alltmedan jag stod där och övervägde huruvida den lycka vi skulle känna där inne skulle stå i paritet med inträdet och bestämde att ja vad fan, vi går in, så ringde mat-och-sovklockan och det lille gossebarnet föll in i djup sömn där han satt i sulkyn. Inte ens hundra kanoner kunde väcka honom. Saved by the bell eller vad man brukar säga...
 
 
 
 
Med känslan att vara årets sämsta pappa men med inställningen att Junior skulle nog uppskatta skräcködlorna mer om något år stegade vi vidare mot Asok och Terminal 21. Det blir sällan som man tänkt sig. Det började dra ihop sig mot lunch och jag tog sikte på favoriten San Sab som har delikat thaimat. Hjärter Dam befann sig samtidigt på en skönhetssalong för att göra sin årliga make-over med permanent och allt vad det innebär. Det svenska mörka vinterklimatet gör knappast några underverk med D-vitaminstörstande asiater, eller som thaibutiksinnehavaren hemma i Masriket sa; "I Sverige blir alla thailändskor fula...".
 
Jag tog plats inne i hörnet av restaurangen och beställde in lite läckerheter och sjönk ner på soffan. Junior sov som en stock och för första gången sedan vi lämnat Mora ett par dygn tidigare så infann sig ett total lugn där all hets och stress rann av mig. Jag passade på att samla näring och energi medan jag funderade ut nya barnaktiviteter. Det här Kidzania som jag hört talas om kanske kunde vara något.
 
 
San Sab. San Fransisco Floor, Terminal 21
 
 
Efter att den lille krabaten vaknat och uttryckt önskemålet "Jag vill ha mer energi pappa!" och detta blivit tillgodosett i form av sticky rice och soltorkat fläskkött (moo ded diao) så var vi redo för gratisnöjet att åka hiss och rulltrappa någon halvtimme innan vi letade oss ut på Sukhumvit igen. 
 
 
Hälften så mycket thailändsk energi...(fri tolkning)
 
 
Utanför Terminal 21 stod en tuktuk som skulle ha för mycket betalt men vi hoppade in och tog oss tillbaka till vårat hotell Radisson Blu Plaza en halv kilometer bort på ett hyfsat osäkert sätt. Att åka tuktuk är för övrigt en mycket uppskattad barnaktivitet.
 
 
   
 
 
Dagen efter tog vi gemensamt sikte på Kidzania som ligger inrymt i det flådiga Siam Paragon, och bara resan dit är ett äventyr för en treåring även om avståndet inte är speciellt långt, men det innebär både rulltrappor, hiss och ett par stationer med Skytrain. Junior är djupt fascinerad av alla slags transportmedel och har gjort alla resor till och inom Thailand oerhört smidiga.
 
 
 
 
När vi väl letet oss fram till Kidzania så insåg jag att det verkade vara väldigt populärt. Köerna för de vanliga dödliga utan förköpsbiljetter ringlade sig långa och ljudnivån var öronbedövande. Stresspåslagen började stapla upp sig. Hjärter Dam som redan verkat tröttna fick hålla koll på Junior som sprang omkring medan jag tog mig fram till informationsdisken för bilda mig en uppfattning om de olika entréavgifterna. Priserna varierade beroende på hur mycket man ville ta del av där inne, och jag försökte koncentrera mig och få klarhet trots larmet runt skallen. Jag förstod så mycket att mitt prismedvetna resesällskap skulle tycka att det var onödigt för alla tre att gå in, så jag började med att skicka iväg henne till hotellet igen och försäkrade att jag och Junior minsann kunde fixa det här själva. En pappa-son-grej. Jag hade ju min heder att återupprätta från dagen innan när det sket sig med Dinosaur Planet.
 
Man vill ju vara en bra pappa tänkte jag för mig själv när jag försökte få den lille illbattingen att lydsamt ställa sig i den alltför långa kön som jag trots redan innan förstod var dömt att misslyckas. Efter några fruktlösa försök gav jag upp. Återigen kände jag mig som årets sämsta pappa när vi gick därifrån. Junior var däremot skitglad åt att få åka lite hiss och rulltrappa igen. Men jag hade en plan B, och tänkte inte ge upp så lätt, så jag kryssade mig fram med sulkyn genom det söndagslediga folkhavet på Siam Paragon och tog mig de cirka sju våningarna ner till Siam Ocean World i andra änden av det enorma köpcentret. Där hade vi ju varit en gång tidigare för något år sedan och det skulle nog min lille guldklimp uppskatta ännu mer den här gången. 
 
Problemet var att någonstans på vägen började guldklimpen förvandlas till Mini-Godzilla, och i en av rulltrapporna började han dra av sig sandalerna vilket jag av erfarenhet vet att det innebär att han planerade att ge dem en frikostig flygtur ner till bottenvåningen av köpcentret, i det här fallet Paragons food court där typ tusen personer för tillfället satt och lunchade. Jag hann precis sträcka mig fram över sulkyn och gripa tag i sandalen när han drog bak armen för att ta sats inför kastet. Han blev skitsur för att jag stoppat hans planerade illdåd, och ännu surare när jag höll ett efterföljande uppfostringssamtal med honom. 
 
Efter att vi blivit kompisar igen tog vi oss den sista biten ned till Ocean World som skulle visa sig vara tillhållet för Bangkoks alla lediga barn den här dagen. En helvetesgrop med ett oväsen som kunde liknas vid ett koncentrat av historiens alla Formel 1-Lopp på ett och samma ställe. Det skulle bli helt omöjligt att ta sig fram med sulkyn och vi vände direkt när vi kom ner. Mini-Godzilla tog ny fart och vägrade sitta still och skulle absolut stå själv i rulltrappan på väg upp. Det dunkade i huvudet. Jag var irriterad, törstig och hungrig. Och årets sämsta farsa.
 
Jag tog till plan C. Vi gick ut i friska luften och påbörjade promenaden till Central World där Kids Floor finns på 6:e våningen, men redan ute på gångbron slocknade det lille gossebarnet och jag styrde istället stegen till en annan favorit på Central World. Baan Ying Isan & Grill är en rätt stor restaurang med en avskild del där jag kunde varva ner hjärnan med en stilla lunch och en kall Chang. Och en snus förstås. Det var definitivt rätt beslut att börja snusa igen, och jag var helt klart Årets sämsta pappa. Det blir inte alltid som man tänkt sig.
 
 
Mental prozac-lunch
 
 
När den lille miniversionen av mig vaknat och vägrat thaimaten så gick jag emot mina egna principer och köpte skräpmat på KFC istället, eftersom jag ändå redan hade förbrukat mitt faderliga förtroendekapital. Så med blodsockret på topp igen för både far och son tog vi oss an Bangkok med nya tag och spenderade resten av vistelsen med nöjen som att studera - och åka med - stadens alla olika transportmedel. Ibland behöver man inte göra det så jävla komplicerat. Junior åker med glädje tuktuk, taxi, minivan, buss, båt, skytrain, tunnelbana, rulltrappa, hiss och så flygplan förstås. Han kan stå hur länge som helst uppe på gångbron på Sukhumvit och räkna rosa och gulgröna taxibilar som åker förbi nere på vägen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja, Junior verkar i alla fall tycka att jag är the fucking farsa of the year... 
 
"Bra gjort pappa! Skytrain is the shit"
 
 
Relaterade inlägg:
Med barn i Bangkok (2016)
Med barnvagn i Bangkok (2015) 
San Sab och Baan Ying Isan & Grill
 
Relaterade länkar:
 
 
 
 

Med barn i Bangkok

Hjärnan kokar och är nära en härdsmälta. Hetare än reaktor 4 i Tjernobyl. Det beror inte i första hand på att vi befinner oss i världens varmaste huvudstad, även om det hjäper till. I reaktor fyras närområde får man inte vistas längre än tio minuter. Det borde man inte få göra i Bangkok heller, om man nu har ett monster med sig på snart två år. Det är alltså inte bara solen, utan Juniors framfart som gör att hjärnans säkringar brinner.
 
Den stora Mangon har en förmåga att suga musten ur även den mest luttrade storstadsjunkien. Med barn blir påfrestningen mångdubbelt större. Hettan, luftfuktigheten, trafiken, bruset och människor överallt. Det är ett aldrig sinande bombardemang av intryck. Det gäller att välja sina utflykter med omsorg.
 
 
Lumphini Park
 
 
När vi bodde på Sukhothai hade vi gångavstånd till Lumphini Park, vilket verkade vara ett lämpligt delmål för dagen. Tanken på det var hur trevlig som helst. Ett besök i Bangkoks lunga. Gräsmattor och lekplatser för barnen. En damm med trampbåtar. Där skulle det säkert fläkta skönt. Åtminstone i gryningen. I verkligheten vid lunchtid var parken het som en masugn. Luften låg stilla och dallrade. Junior fick syn på en klätterställning med bristfällig kvalitetssäkring men som bums skulle undersökas. Med mig jagandes bakom med en skyddande hand. Fallrisken var överhängande. Värmen verkade inte bekomma honom. Jag var genomsvettig efter bara några minuter. Fick nog efter en stund och bar det lilla monstret skrikande därifrån. Satte Junior i vagnen och gav honom vattenflaskan. Ofta går det bra, han kan till och med skruva av och på korken. Ibland får han för sig att hälla hela innehållet över sig. Det passade han på att göra nu, precis när jag skulle ta en bild för att visa hur trevligt vi hade det i parken på våran semester. Det hade inte ens gått en halvtimme sedan vi lämnade hotellet. Jag var genomblött av svett, han och vagnen av en halvliter köpvatten. Ingen hade ombyte. Hjärter Dam har en märklig förmåga att hålla sig sval och svettfri i alla sådana här situationer.
 
 
Lumphini Park
 
 
Innan Junior kom till världen förklarade jag myndigt för mig själv och min omgivning att jag minsann aldrig skulle muta eller skämma bort mitt barn med någon slags skärm eller leksaker om det nu var så att barnet i fråga skulle få för sig att börja krångla vid måltider eller andra situationer. Det fetsprack ju.
Hur gjorde föräldrar förr vid restaurangbesök - innan skärmen kom till undsättning - har jag undrat varje gång jag startat en film på mobilen för att monstret ska sitta still under måltiderna. Jag hyser den största respekt till de föräldrar som dagligen kämpar med hyperaktiva barn. Junior är vad jag antar en "vanlig" unge med spring i benen bara, men det räcker tydligen för att hjärnan ska koka. I alla fall i Bangkok.
 
 
MK Gold, Central World. Snodd bild.
 
 
En dag i slutet på resan när vi skulle äta på MK Gold på Central World så tog det inte lång tid innan mina säkringar skulle brinna. Jag har i vanliga fall en ängels tålamod även om hjärnan redan passerat kokpunkten. På Central World finns inget publikt wifi, så Hjärter Dam försökte tröstlöst starta en film via mobila nätet. Monstret har så klart inget överseende med en seg uppkoppling och började snart föra ett herrans oväsen där inne. Jag ruttnade och tog sonika det skrikande knytet under armen och gick ut så att åtminstone en av oss skulle få äta i lugn och ro. Gjorde mitt bästa för att Junior skulle lugna ner sig. Hittade en leksaksaffär. Toys'R'us. Gick in och kollade på hyllorna en lång stund och det blev snart lite bättre inbillade jag mig. Irritationen hängde dock kvar där som ett stundande monsunregn som bara väntar på att få bryta ut. Jag ångrade mig redan när jag tog beslutet att muta det lilla gossebarnet med ett "Ferrari garage kit" för över 600 baht. Mina principer var som bortblåsta. 
 
"Titta här min lille vän, det här kan vi ju köpa" hör jag mig själv säga som en jävla mes när vi går mot kassan. Junior håller krampaktigt om förpackningen och ett nytt utbrott kommer som på beställning när jag tar ifrån honom den och sträcker till kassörskan som måste blippa streckkoden.
På thailändskt vis är det en personal som lägger varan i påsen och en annan som tar hand om betalningen. Någon före i kön som ska ha sitt inslaget i paketpapper. Det tar för lång tid. Junior grinar och fäktar med armarna. Jag försöker hålla honom med ena armen och fiska upp plånboken med andra, lyckas på något sätt fippla fram betalkortet och slå in koden med den fria handen, trots fjorton kilo Godzilla på steroider hängandes runt halsen.
 
 
Toys'R'us, Central World. Snodd bild.
 
 
Att det sedan är omöjligt att ta sig in i förpackningen utan en välsorterad verktygslåda gör att min huvudsäkring fullständigt brinner av. Vi sitter ner på golvet utanför affären. Pulsen dunkar i tinningarna. Mina skjortärmar spricker upp och jag förvandlas till Hulken, och sliter upp den jäkla förpackningen så garagekitets delar flyger iväg över det blankpolerade stengolvet. Reservhjul, pelarlyft, koner och ferrariflagga och andra plastbitar ligger utpridda runt oss på en stor yta. En rödglänsande Ferrari Enzo är allt som finns kvar på golvet mellan våra fötter. Thailändare svävar förbi ovanför våra huvuden. Junior har tystnat. Han sträcker sig efter bilen och möter sedan min blick. Pulsen går ner. Vi får ett sådant där moment. En kommunikation utan ord. Jag och Dylan, i djungeln. Jag lyfter upp honom och vi går tillbaka under tystnad till restaurangen. Maten har kallnat. Det gör inget, vi äter ändå. Mobilen försöker fortfarande ladda filmen.
 
 
 
 
 
Efter lunchen går vi ner till våning fyra och köper en ny telefon för tjugo tusen jävla baht (något dyrare än Sverige) eftersom monstret någon vecka tidigare hade låtit min gamla mobil ta en flygtur över balkongräcket i Nong Mak Fai så att glaset spruckit, och därmed också eliminerat min enda kontakt med civilisationen.
 
 
 
 
Man lär sig snart att dela upp dagen i lämpliga portioner. Chilla på hotellrummet, morgonpromenad, tupplur, köpcentrum, skytrain, poolen och så vidare i lagom stora doser. Bangkok tar dock ut sin rätt och vinner alltid på knock-out. Måste tillägga att för det mesta går det ju faktiskt bra, men vem vill läsa om det egentligen.
Det kan ju vara lite knepigt att hitta lämpliga aktiveter för småbarn i den stora Mangon, men jag kom på att vi kunde kanske besöka Siam Ocean World för att titta på fiskar, så det gjorde jag och Junior en dag. En aktivitet som tog en ände med förskräckelse, men det får jag ta i ett annat inlägg...
 
 
Siam Ocean World. Here comes trouble...
 
 
Läs också Med barnvagn i Bangkok från förra resan.
 

Med barnvagn i Bangkok

...Eller snarare en resesulky, men barnvagn passade bättre i rubriken. Nu är det inte första gången Junior är med till den Stora Mangon, men förra gången var han bara fem månader och då bar vi honom i selen och hade en betydligt enklare tillvaro. Den här gången fick vi uppleva en stad som knappast är anpassad för hjulförsedda attiraljer. Än mindre för rörelsehindrade.
 
 
Egen sittplatsbiljett på BTS...
 
 
Oftast finns det åtminstone en rulltrappa på BTS (Skytrain), men den går bara uppåt. Nedåt är det alltid vanlig trappa och då får man bära. Noterade dock att MRT (tunnelbanan) verkar ha haft den goda smaken att ha rulltrappa i båda riktningarna. Dessutom brukar det finnas hiss också. Som tur är så är ekipaget sulky med eller utan Junior inte tyngre än att det har gått bra ändå att bära i trapporna. Det är snarare det lilla monstrets rörlighet och otålighet som har satt tålamodet på prov den här resan.
 
 
 
Här BTS Phaya Thai t.v, och BTS Surasak t.h
 
 
På en del ställen finns lyckligtvis dessa Skywalks så man kommer upp från trafiken och kan ta sig fram smidigt och säkert. Trottoarerna i Bangkok är som de flesta känner till belamrade av försäljare, matstånd, motorcyklar, träd och allt annat som hindrar vanligt folk att ta sig en promenad längs stadens gator.
 
 
 
Här en skywalk mellan BTS Sala Daeng och MRT Silom. Hiss finns.
 
 
En morgon tog jag en promenad med Junior runt kvarteret där vårat hotell Mode Sathorn ligger. Det var som väntat en hinderbana där det ibland var helt omöjligt att ta sig fram.
 
 
 
Varför står det en restaurang på trottoaren..?
 
 
Jag har egentligen aldrig sett en thailändare med barnvagn, varken i Bangkok eller på Lanta. Jag har sett att det finns att köpa, men thaiarna tar ju över huvud taget inte någon finpromenad bara för sakens skull. Alla åker motorcykel, och då gärna med ungen framför sig hållandes i styret. Ser man andra sulkys så är det garanterat minst en farang som är förälder. 
 
 
BTS Siam
 
 
En annan sak som är bättre med MRT är att spåren är avskärmade från perrongen (finns på vissa BTS-perronger också), något som är nog så viktigt med tanke på säkerheten. Junior var knappast nöjd med att bara sitta still i sulkyn och softa. För mycket spring i benen gjorde att man hela tiden måste vara alert. Han började ju gå bara några veckor innan avresan och jag var inte alls förberedd på vilken diametral skillnad det skulle bli att hålla honom under uppsikt. Gäller även inne på hotellrummet. Jag får väl äta upp nu att jag hela första året sagt att det varit så lätt att ta hand om honom, men sedan vi kom hit så har hjärnan hållt på att koka över. Nu är jag bara lugn när han sover.
 
 
En kväll i tunnelbanan...
 
 
Ett ytterligare hjälpmedel vi tog med oss är en sele (jag vill inte använda ordet koppel, det känns för brutalt), för att kunna hålla mer koll på de plötsliga språngmarscherna när han vägrar sitta i vagnen. Särskilt inne på shoppinggalleriorna.
 
 
 
Fan vilka konstiga glassbilar de har i det här landet...
 
 
Ja nu har vi tre dagar kvar i den stora mangon med det lilla monstret. Det blir mycket tid på hotellrummet för att smälta alla mentala intryck. Det märks att det ibland bara blir för mycket för Junior och han när som helst kan ruttna och blir tvärgrinig. Han kan ju heller inte sitta still särskilt länge om vi ska äta, så det har blivit mycket take away till rummet istället. Att åka till Chinatown och käka Thailands godaste grillade räkor är förstås inte att tänka på. Frukosten har vi också börjat äta i skift så att man åtminstone får några minuter i lugn och ro. Här på Mode Sathorn finns heller inga barnstolar, något de i alla fall hade på Sukosol.
 
 
"Ibland när jag tröttnar lägger jag mig bara ner på golvet och rullar runt lite..."
 
 
  
 
 

RSS 2.0