3 x Hotell i Phnom Penh

Här är tips på tre prisvärda och trevliga hotell i Phnom Penh.
 
 
Blue Lime
 
Första mötet med ett nytt land brukar vara speciellt, och därför ligger Blue Lime mig närmast om hjärtat. Hotellet är mysigt och har chica rymliga rum med möbler i polerad betong. Det låter kanske inte så trevligt men här funkar det. Det är i alla fall ingen som kan kasta ut sängen genom fönstret. TV, wifi och minibar finns, och vissa rum har också balkong. Frukosten serveras nere vid poolen som ser trevligare ut på bild än i verkligheten. Poolen alltså. Bra läge med gångavstånd till riverside som promenadstråket kallas nere vid floden. Blue Lime känns hemtrevligt och har bra personal med god service.
 
 
 
Placering på Tripadvisor: 26 (av 239 hotell i Phnom Penh)
 
 
 
---------------------------------------------------------------------------
 
 
Villa Langka
 
Hotellet Villa Langka ligger i de lite finare kvarteren där många expats bor, och jag flyttade hit bara för att ha närmare till mina bofasta svenne banan-vänner som för tiden hade lägenhet här. Hotellet känns exklusivt och erbjuder en trevlig lounge-känsla i de allmänna ytorna. Jag snålade på rummet här och fick ett litet kryp-in med fönster ut mot loftgången. Det finns en nyare del med större rum där en bekant samtidigt bodde. Wifi och TV på rummet så klart. Bra frukost med gott kaffe och morgontidningar i sköna möbler.
 
 
 
Placering på Tripadvisor: 31 (av 239 hotell i Phnom Penh)
 
 
 
---------------------------------------------------------------------------
 
 
Khmer Surin Boutique Guesthouse
 
Det här stället ligger bara en kort promenad från Villa Langka och har en intressant och populär restaurang inredd i orientalisk stil som vi provade en kväll, och som också fick mig att bli så pass nyfiken på rummen att jag var tvungen att checka in här ett par nätter innan jag återvände till Bangkok igen. De kallar sig för guesthouse och listas så på Tripadvisor, men jag skulle nog kategorisera det som ett hotell lika gärna.
 
Rummen är ganska små men dekorerade till max i khmer/kinesisk/orientalisk stil av någon som verkar ha tagit lite för mycket syra, men sannerligen en fest för ögat må jag säga. Minus för hård säng, tveksam servicekänsla och att de för tillfället renoverade översta våningen på hotellet så man blev väckt av slagborrmaskiner i svinottan. Möjligtvis lite sämre än alternativet att bli väckt av tupparna som man ofta annars blir i de här delarna av världen. Fritt wifi finns så klart också, men det är väl nästan obligatoriskt nu för tiden. En liten balkong fanns också.
 
Middagen i restaurangen var bra på alla sätt och vis och det finns inget att anmärka på, så den rekommenderas. Frukosten som ingick i rumspriset var ingen buffé utan bordsservering. Helt okej men lite snålt tilltagen. Gott kaffe, men påtår kostar extra, och det retar ju så klart upp en svensk från Masriket där påtår alltid är gratis på caféerna.
 
Khmer Surin finns inte med på någon av de stora bokningssidorna vad jag kan se, så man får besöka deras hemsida om man vill boka i förväg.
 
 
 
 
Placering på Tripadvisor: 18 (av 306 B&B/värdshus i Phnom Penh)
 
 
---------------------------------------------------------------------------
 
 
Vill man bo riktigt lyxigt så kan man ju välja Raffles eller Intercontinental istället, eller åtminstone bara snudda lite av det imperialistiska kolonialarvet genom att smörja kråset på deras "Sunday free flow champagne brunch" vilket vi också gjorde och kan läsas om i det här inlägget: Cambodia part 5
 

Cambodia part 5

Söndag. Phnom Penh. Min sista av 225 dagar i Asien för den här gången. Vi hade bestämt oss för att åka till lyxiga Intercontinental som erbjuder något så trevligt som "Free Flow Champagne Sunday Brunch" för den nätta lilla summan 66 Dollar. Kan jämföras med den gatumaten jag åt häromdagen för endast en halv Dollar.
Det gällde alltså att få valuta för pengarna här, och jag kan säga att vi var mycket ambitiösa när vi tog till oss detta svårbemästrade uppdrag. När vi kom dit vid halvtolv så var vi nästan först på plats.



På buffén fanns massa läckerheter som ostron, musslor, lammfilé, ankbröst, gravlax med mera. Där fanns även en chokladfontän men den hoppade jag över eftersom sötsliskiga efterrätter inte är min grej. Free flow är mera min grej kände jag. Särskilt i huvudet. Efter tre och en halv timme när det började närma sig stängning bad vi dem fylla på glasen igen. Flaskan tog precis slut innan Lottas glas var så pass fyllt så att servitrisen skulle vara nöjd. Hon sneglade diskret på klockan och verkade konstatera för sig själv att det nog var slutdrucket för masarna och kullorna som var på besök i de fina salongerna. Hur skulle hon göra? Öppna en flaska till eller inte. Vi sade inget. Klockan var fem i tre och skumpan var god. Var det free flow eller inte? Servitrisen trippade bort till någon överordnad och rådgjorde. Han tecknade obesvärat att det var bara att öppna en flaska till av de dyra dropparna. När vi senare reste på oss vid halvfyra så hade vi fått i oss två flaskor var och man kan nog säga i ordets rätta bemärkelse att vi var rejält salongberusade.

Vi var ändå inte riktigt klara än, så våran tuktuk-förare körde oss genom ett regnblött Phnom Penh till flådiga Raffles som tydligen har happy hour på eftermiddagarna. Där frotterade vi oss i samma korridorer som Jackie Kennedy en gång rört sig. Vi beställde ett par drinkar och kände historiens vingslag i den gamla anrika byggnaden. Under andakt stod vi och betittade Jackies läppavtryck på det odiskade glaset från 1967.



Efter en rejäl powernap hemma på hotellet så möttes vi upp igen på sportbaren Score och kollade på dagens F1-lopp (från Catalunya) på Kambodjas största projektorskärm.




Övrig rapport från khmerlandet. Kontrasterna är ju stora här. Precis som i Thailand så är inkomstklyftorna enorma. Det syns också ibland i gatubilden och jag kan inte förstå hur man kan våga ratta runt en Lamborghini på Phnom Penhs gator. Eller jo, det handlar ju om yta så klart. Statusen är oerhört viktig i ett fattigt land. Man vill gärna visa om man lyckas klättra på den sociala hierarkistegen.




Efter några dagars letande så lyckades jag faktiskt hitta riktigt khmerkaffe, alltså typ samma som de har i Vietnam och Laos. Extra kul att stället hette Nature.




Ja just ja. Hundgrytan. Det blev aldrig tid att åka till Nordkoreanska restaurangen och prova hundgrytan, men jag var dit och rekade lite. (Jag hade nog inte våga prova ändå) Det var stängt när jag kom dit men jag bankade på och fick komma in och studera menyn. Jag förstod att hela grejen kanske var lite känslig och det bekräftades när jag försökte ta ett kort på menyn där hundrätterna var avbildade. Då blev det stopp direkt och hon höll handen över och hon sa också att hon inte gillade kameror. Det var dock helt ok att ta kort på de andra sidorna i menyn. Hon berättade också stolt att de tog in hundarna direkt från Korea. De höll bäst kvalitet. Servitriserna hade även varje kväll dansuppvisning a la massgames nordkorea style go Wallmans Salonger.




För övrigt så kan jag väl säga att Phnom Penh kanske inte är så intressant ur turistsynpunkt. Ett par dagar räcker nog här. Kolla in Killing Fields och Toul Sleng och flanera lite efter riverside så är man nog nöjd sedan. Hade jag inte haft mina vänner här så hade jag dragit upp till Angkor Wat istället. Tyvärr så blev det inte av den här gången, men det står väl kvar några tusen år till får jag förmoda.


Nu då? Om ett dygn är jag hemma i Sverige igen. Via Thailand och Turkiet. Märklig känsla. Dags att dra på sig strumporna igen.

Cambodia part 4

"Don't worry Mister, they are elastic.." 

Så hade hon sagt och sedan backat ut ur rummet med ett  flin på läpparna.

Tidigare på morgonen hade jag suttit och ätit frukost på Villa Langka, och bläddrat i lokalblaskan Phnom Penh Post lite förststrött. En liten artikel hade väckt mitt intresse och jag bestämde mig för att prova eftersom jag inte hade några egentliga planer för dagen. De bofasta vännerna var ju ändå på jobbet. Gångavstånd från hotellet hade det varit också, så jag gick dit efter att först ha legat på rummet och läst om Kambodjas, eller hela Indokinas, historia i tre timmar. Mycket intressant och jag får rätta mig själv lite grann, det var faktiskt mest vietnamesiska styrkor som placerade ut minorna och inte jänkarna.
Men nu ska väl inte jag sitta och låtsas vara historielärare här på bloggen. Här är en kort enkel sammanfattning istället, sedan rekommenderar jag också att läsa wikipedialänkar om Pol Pot med (kh)mera.

Eller som hon sa den där blondinen,
"Asså, vem e den där
Kme Råå egentligen, som alla snackar om?"



Jag blev väl emottagen av hyfsat engelsktalande personal som berättade om de olika behandlingarna och efter en stund valde jag den med de varma stenarna, samma som jag hade läst om i tidningen.
Hon visade in mig i ett rum och gav mig en handduk och uppmanade mig att ta av alla kläderna och sedan ropa när jag var klar.
"Men inte allt va?" hade jag frågat klentroget.
"Everything." sa hon och tittade mig bestämt i ögonen.
"Kallingarna också alltså?..."
Hon böjde sig ner och drog ut en byrålåda och gav mig ett litet paket.
"Ok, put these on!"
Jag tog bort plasten och vecklade ut det lilla tygstycket. Det påminde om ett par underbyxor för en barbiedocka och jag upplyste damen i fråga om att jag trodde nog att de var lite för små för att passa mig. Men visst, det var som hon hade sagt. De var så pass elastiska så jag tror till och med King Kong hade fått på sig dem. Bara det att maskorna blev lite större.

Sedan började behandlingen med de varma stenarna. Det var massage både med stenar och händer och det var två stycken som höll på. En som masserade och en som assisterade och bytte stenarna som blivit för svala. Det hela kändes proffsigt och de hade fattat grejen med att skapa ett spa som levde upp till förväntningarna. (Inte som vissa pajasställen på Lanta där de sitter och pratar mobiltelefon med ena handen och förhoppningsvis masserar med den andra.) Men ni kan vara lugna, jag hade hela tiden en handduk över som täckte mina nya chica fisknätskallingar. Behandlingen tog 90 minuter och kostade 20 dollar, (600 Baht). Det är naturligtvis ett högt pris för att vara i Phnom Penh men så ligger det också i området där de flesta expats bor.
Efteråt fick man te och en inte alltför delikat tallrik med sojabönor i någon slags youghurt eller vad det var.  Jag tog en sked och förklarade sedan att jag var allergisk mot soja och inte kunde äta upp.

Här är länken till Angkor Spa. Jag fick just inga egna bra bilder därifrån, så kolla in deras site istället.





Övrig rapport från Khmerlandet. Inte mycket svenskar befinner sig här i Phnom Penh. Uppgifter säger mellan 200-400 personer per dag, inkluderat expats och turister. Jag har dock sprungit på ett par av dem, på S-21 och Killing Fields bl.a. Man undrar hur många svenskar som rör sig i Bangkok varje dag.

Har förresten flyttat till ett nytt hotell igen. Khmer Surin. Ett riktigt stylish boutiqe hotell som har tio nya rum ovanför deras lika coola restaurang. Allt inrett i stilen kina-khmer, och här blir också mina sista nätter i Asien för den här gången. Snart är det dags för livet hemma i Sverige igen och det känns konstigt att jag ska åka hem om två dagar.

I nästa inlägg ska jag berätta om den koreanska restaurangen som hade hundgryta på menyn.

Nej , nu måste jag dra ser jag på klockan, jag ska följa med och träffa och äta med något slags ambassadfolk ikväll.

Cambodia part 3

Att skjuta ihjäl en gris eller ko med ett raketgevär skulle tydligen vara fullt möjligt här i Kambodja. Jag hade även fått höra att man kunde kasta handgranater på dem men det är inget som de sysslolösa tuktuk-förarna kunde bekräfta för mig. Jag misstänker att detta är olagligt men pågår ändå bakom kulisserna eftersom ingen först ville berätta öppet om det, utan jag har bemötts med besvärade leenden och flackande blickar av tuktuk-chaffisarna, men som ändå vill tjäna en slant på en körning till en "normal" shooting range där man ska pricka cocosnötter och annat trams. Det har jag redan provat utanför Saigon, med en M-60.

Vid närmare efterforskning visar det sig att det kostar 200 us dollar för raketen, 300 dollar köper du kossan för, samt 100 dollar till för hundra skott till en rysk M-57 i det tillfälle du eventuellt skulle missa din kära ko med raketen. Hörde något om paketpriset 800 us dollar för den lilla angenäma combon handgranat + ko.



När jag fått detta bekräftat så lät jag meddela att jag inte var intresserad att skjuta sönder de stackars oskyldiga djuren utan nöjde mig med att slå ihjäl några insekter då och då, och att jag ändå föredrog importerat kött framför lokalproducerat. Inte heller är jag någon jägare, så jag skulle säkert missa med raketen ändå. Vilket antiklimax om man nu ändå bestämt sig. Nej, det verkar oerhört grymt och jag har svårt att förstå att någon skulle se en tjusning i att ihjäl en ko med handgranat.




Övrig rapport från khmerlandet dag 3: Phnom Penh är ganska skitigt men ändå charmigt. Jag gillar det gamla kolonialarvet. Arkitekturen och matkulturen. Enda amerika-kedjan är KFC. Khmererna är tydligen ett ganska förlåtande folk, men de måste ju ändå smyghata USA för alla bomber och minor. Man ser många som saknar ett ben eller två. Kambodja verkar sargat och det är inte konstigt. Både Vietnamkriget och Pol Pots härjningar har satt sina spår. Kontrasten mellan Bangkok och Phnom Penh är slående. Det går inte att jämföra de olika huvudstäderna. Ett besök på ryska marknaden idag kunde väl ändå påminna om en motsvarande marknad i Thailand. Det vanliga tjafset med t-shirts, souvenirer osv. och sedan maten då som alltid är intressant att studera. Sedan är tydligen peppar en grej de håller på med här också och är en av de sakerna man ska köpa med sig hem.

Två valutor håller de på med också. US dollar och den lokala Riel, jag räknar om båda till Baht för att jag ska fatta hur mycket saker kostar. 4000 Riel är lika med 1 dollar som är lika med 30 Baht. Svenska kronor? Det ska jag försöka börja med nästa vecka.

Nu ska vi besöka Phnom Penhs högsta sky bar. Den ligger på 8:e våningen.

Cambodia part 2

Kvällen avslutade vi på klassiska FCC, eller snarare Foreign Correspondent Club, som ligger ner vid riverside. Ett mål i sig och orsak nog för mig att besöka Phnom Penh. Det var alltså här i den gamla kolonialbyggnaden som krigskorrespondenterna huserade och rapporterade hem till Europa under Vietnamkriget. Det kunde ta dagar innan man fick en öppen linje och kunde ringa hem om nyheterna. Under tiden dracks det gin & tonic i baren och svettades under de stora takfläktarna, och journalisterna från de olika länderna skröt om vem som hade varit med om de värsta strapatserna. Vi tog också några drinkar här först och även middagen, men utan att för den del skryta om några strapatser för varandra. 



Jag har alltid fascinerats av Asien i allmänhet och Sydostasien i synnerhet, och gillat att lyssna på utrikeskorrarnas rapporter och kåserier därifrån. Särskilt på radio. De bästa asienkorrarna har varit Kjell Albin Abrahamson, Herman Lindqvist och så klart Staffan Heimersson som också myntade uttrycket "Rösten från Östern" under sitt första kåseri om Kinas enbarnspolitik från Shanghai för en så där tjugo år sedan. Inlägget som jag skrev förra veckan Strax före deadline syftade på Lindqvists bok från 1980 med samma namn.


Korrens val...

Jag hade förresten frågat Marco vad det var för dress code som gällde.
"Dress code?"
"Ja.."
"Vart då?"
"Dit vi ska.."
"Vi är i Kambodja nu!"
"Jo jag vet"
"I Kambodja finns ingen dress code. Här har man flip flop på sig"
"Fattar.."


Killing Fields & Toul Sleng.

Dagen började med ett besök på Killing Fields , eller Choeung Ek strax utanför Phnom Penh. Man fick en bandspelare, hörlurar och en karta man kunde följa runt området. En intressant lyssning och man har svårt att förstå hur Pol Pot kunde göra mot sin egen befolkning. Inte så värst länge sedan heller, utan detta folkmord skedde under mina tidiga omedvetna barndomsår.



Än idag kan man hitta benrester och kläder efter offren på området efter kraftiga regnoväder. Flera tusen kroppar hittades och grävdes fram bara på det här området. Det finns massor av killing fields runtom i Kambodja






Toul Sleng S-21 är tortyrfängelset som ligger inne i stan. Det var egentligen en skola men som röda khmererna gjorde om från klassrum till fångceller och tortyrkammare. Intrycken här berörde mig starkare än ute vid massgravarna.


En av tortyrcellerna på S-21.


Jag ska faktiskt ta och slänga in ett par högupplösta bilder eftersom jag tog med systemkameran.


0,8 x 2 meter cell.


Loftgångarna klädes med taggtråd så att inte fångarna kunde kasta sig ut och begå självmord.


Några av 9000 skallar i stupan vid Choeung Ek.


Övrig rapport från khmerlandet. Regnet fortsätter ösa ner. Kaffet är gott i det här landet och juice och drinkar gjorda på passionfrukt verkar vara grejen i den här stan. Engelskan är bättre än jag förväntat mig även om uttalet är lite luddigt ibland. Vi hade en plan om att dra till beachen i Sihanoukville till helgen, men om det fortsätter regna så blir det nog inställt. Då är frågan om det kanske blir en tur upp till Angkor Wat ändå. Eller...eh, jag vågar knappt säga det, men back to Bangkok i förtid.

Cambodia part 1

Det första jag tänkte när jag satt i taxin på väg in från flygplatsen till hotellet i Phnom Penh var om de inte hade några dagvattenbrunnar som tog hand om allt regnvatten som nu öste ner. Folk vadade fram på gatorna med vatten upp till knäna och vesporna plöjde fram genom trafiken så gott de kunde.




Efter nästan två veckor i Bangkok så bokade jag alltså in en minitripp till Kambodja. Det var väl kanske dags eftersom det har varit det enda land i Sydostasien som jag ännu inte besökt efter dussintalet resor till Asien. Sedan passade det ju bra eftersom jag har ett par kompisar, Lotta och Marco som bor här nu och jag behövde träffa lite känt folk igen efter min lilla svacka förra veckan. Även om jag nu sista dagen faktiskt lyckades styra upp ett möte i Bangkok med spritimportören från Vika. Jag ska återkomma om äventyren in The Big Mango i ett senare inlägg.

Att komma till ett nytt land innebär att man är helt nollad på det lokala språket och all thai jag lärt mig blir omedelbart värdelös. Av bara farten slinker artighetsfraserna ut i alla fall på thai innan man kommer på sig och ändrar till engelska.

Efter en halvtimme i taxin uppdagade jag en annan sak. Det var något som inte stämde. Vad i helsike, vi kör ju på fel sida av vägen och ratten sitter på fel sida konstaterade jag. Eller förresten, det är ju här i Kambodja det stämmer. Det är ju precis som hemma. Högertrafik. Åtminstone för det mesta såg jag senare. Vesporna verkade ha en tendens att åka på båda sidor om vägen och även mot trafiken således.


Mot Marcosplatsen i Venedig... (Snott foto av Marco Muuri)

Efter incheckning på Blue Lime och en snabb ölprovning av det lokala ölet Angkor så blev jag upphämtad av mina vänner från Dalarna. Efter att ha kryssat fram genom Venedigs kanaler i våran gondol, jag menar Phnom Penhs vägar med våran tuktuk, så kom vi till en spännande khmerkrog som serverade riktigt gott khmerkäk så klart. Det bästa med att träffa folk som bott på ett ställe ett tag är att man slipper gå på en massa minor (öh..) beträffande restauranger och ödsla massa tid och energi på att hitta guldkornen som man alltid får göra i en ny stad. Det här stället heter för de intresserade Sovonna och ligger på ett ställe som jag inte hittar tillbaka till utan någon slags satellitnavigering.


Kan man få (kh)mer käk här eller?


I morgon blir det Killing Fields och Toul Sleng, eller S 21 som det också kallas. Det är förresten raka motsatsen till T 21 i Bangkok. Om jag nu klarar av det.



RSS 2.0