Europe - The roadtrip. Dag 8. Frankrike. Chateau D'Etoges

Av en ren slump hittade jag det gamla slottet när jag gjorde en hotellsökning i Paris närområde. Egentligen hade vi tänkt stanna en natt till huvudstaden, men på grund av en modeshow i stan så nästan tredubblades priserna på vårat hotell, och alla andra hotell också skulle det visa sig. Knappt en tusenlapp. För ett slott! Det var för billigt tänkte jag, eller var det en bugg i bokningssystemet kanske? Bilderna var förtrollande vackra. Dessutom verkade det ligga i Champagnedistriktet. Jag blev eld och lågor och visade skärmen för Hjärter Dam.
 
"Look. It's a castle. We should stay there!"  Bra retorik.
"Beautiful. Expensive mai?"  Problem: Prismedveten fru.
"I will book it now!"  Lösning: Ignorera frågan, och låna av företagskontot.
 
Visst. Hon hade en poäng. Den planerade kortveckan till Skagen hade förvandlats till en fullskalig roadtrip ner på kontinenten och det hade varit korsdrag i lädret sedan dag ett.
Jag bokade det gamla slottet Chateau D'Etoges innan vi checkade ut från Best Western, men lät bilen stå medan vi först tog Metron upp till Montmartre en sväng innan vi lämnade den franska huvudstaden.
 
 
Klassiska Moulin Rouge.
 
 
   
 
 
Efter att vi kollat in Sacre-Ceour och souvenirerna, samt sushin på en sylta i Montmartre hoppade vi in i Volvon och tog A4:an - även om vägen var betydligt bredare än papperet med samma namn - rakt österut och vidare in på en mindre väg och en felåkning innan vi till slut kom fram till den lilla byn Etoges som var så liten att den vänliga men endast franskspråkiga personalen på värdshuset i grannbyn aldrig hade hört talas om den. Eller så berodde det på att jag har extremt svårt att försöka uttala något som helst på det krångliga snigelätarspråket.
 
 
 
Från 1600-talet. Chateau D'Etoges. Natthärbärge för resande.
 
På borggården parkerade jag Svenne Banan-Volvon tillsammans med andra lyxbilsmodeller av Merca, BMW, Porsche, Jaguar osv. och jag undrade stilla om det inte var ett fel som var trasigt med bokningspriserna. Det här verkade vara ett slott för högdjuren ur socialgrupp 1, och inte den snusande arbetarklassen från Landet Mellanmjölk. Hur fan skulle man föra sig på ett sådant här ställe? Bonjour mademoiselle..
 
 
 
Bokningen och priset var dock korrekt och vi fick ett rum i orangeriet som verkade vara lite nyare och alltså innehålla färre spöken och husfruar. Allt till Hjärter Dams belåtenhet.
 
"Would you like to eat dinner with us tonight Monsieur Bladh?"  frågade den korrekte receptionisten, och vidare om första eller andra sittningen.
"Oh yes, we would love to, merci!"  svarade jag världsvant och tänkte hur menar herr'n, och räknade samtidigt ut att det antagligen skulle uppstå ett enormt slukhål i reskassan med det svaret. Första sittningen tack. Matsalen var för övrigt också belägen i orangeriet.
 
 
 
 
Vi bekantade oss med omgivningarna och slottet innan vi gjorde oss redo för middagen, och det var ju en jävla tur att jag kastade in finskorna i bakluckan innan vi for hemifrån. Jag hittade dem under tältet. Vem behöver ett tält förresten om man kan bo på ett slott i Champagne tänkte jag när jag drämde igen bakluckan på Volvon och överlade med mig själv om det inte var dags att byta upp sig. Bilmässigt alltså. Frun var det inget fel på.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Först blev vi placerade utanför själva restaurangen där vi blev tilldelade snacks medan vi studerade menyn, och jag beställde så klart ett glas av husets Champagne och försökte verka världsvan. Jag tror inte någon gick på det. Särskilt inte det brittiska paret bosatt i Monaco som "alltid" bodde här på vägen hem till England, alltjämt medan deras två lösspringande hundar sprang runt i den tusen år gamla slottsträdgården och markerade revir.
 
Detta skulle bli inledningen på den längsta och mest upplevelserika middag jag någonsin befattat mig med.
 
  
 
 
Efter ett tag blev vi eskorterade till vårat bord av de genomgående fransktalande och korrekta kyparna. Vid borden satt parfymdoftande societetsdamer med bankfackets alla smycken hängandes runt olika kroppsdelar, och om jag möjligtvis kände mig lite malplacerad, så undrade jag hur Hjärter Dam kände sig i den här miljön.
 
 
Matsalen Chateau D'Etoges.
 
Det var en jäkla tur att stolarna var bekväma, för vi skulle bli sittandes i cirka fyra timmar medan den ena anrättningen efter den andra kom in till vårat bord. Kyparen berättade på det oförståeliga språket om olika viner och jag låtsades förstå och valde ett, och mitt sällskap kunde inte hålla sig för skratt. Kyparen gjorde dock sitt bästa för att göra just det.
 
 
 
 
 
Efter drygt ett par timmar var vi ändå tvungna att gå ut och sträcka på benen och fisa lite. Den franska sommarkvällen var ljum och vacker i skymningen. Vi var redan proppmätta, men middagen var inte slut riktigt än.
 
 
Jag höll på att storkna och såg den gigantiska ostvagnen komma emot oss. Jag pallar inte mera nu tänkte jag när han på franska berättade lite om alla ostarna och lämpliga viner därtill. Jag valde tre ostar som jag inbillade mig att jag kände igen och lät kyparen välja ut ett vin åt mig. Hjärter Dam som var både gravid och från Thailand hoppade över både mögelost och vin.
 
 
 
 
 
 
 
När väl efterrätten äntligen kom in någon gång framåt midnatt hade Hjärter Dam i det närmaste redan fallit ihop i sin stol, och jag var på god väg själv också. Vi var så trötta och mätta att vi tog hissen upp till rummet på övervåningen. Den gravida prinsessan på slottet sov redan innan huvudet nuddade kudden och slapp bekymra sig över spökena som strök omkring i gångarna på natten.
 
 
Stjärnorna på slottet...
 
 
 
Dagens rutt. 
 

Europe - The roadtrip. Dag 7. Frankrike. Paris

Okej, vi skulle till Paris. På ett eller annat sätt. Vi var alldeles för nära för att skippa det. Men först ville jag söderut en bit till. Jag hade bildgooglat lite på Normandies kust och hittat ett ställe som hette Étretat som verkade ha snygga kalkstensformationer, bland annat den så kallade elefantklippan. 
 
Morgonen i Mers-les-Bains var gråkall och vi tog den inkluderade klassiska franska frukosten i hotellets matsal/lobby/reception, där även den livsnödvändiga wifin fanns.
 
 
 
Ett par timmar senare på slingriga vägar utan mat- och tankställen så var vi framme i Étretat där solen inte lyste, men däremot diesellampan och än mera den gravides blodsockerlampa som blinkade rött sedan länge. Stan var mysig men kommersialiserad med väldigt franska men inte asiatiska turistmenyer. Vi tog kaffe och bilder och åkte vidare.
 
 
Måsjäveln fotobombar elefantklippan...
 
Inte förrän i Rouen blev vi räddade från undernäring av Ronald McDonald, där jag också var tvungen att ta ett beslut om hur vi skulle närma oss Paris. Att boka ett hotell via appen var så klart ett alternativ, men föll på sin egen orimlighet då jag antagligen aldrig skulle hitta fram till hotellet i fråga. Kanske parkera vid Versailles och åka kommunalt in till stan verkade bökigt, om ens möjligt. Äh, sa jag till Hjärter Dam som satt och höjde blodsockret med Fanta och kycklingburgare, vi drar rätt in i smeten och ser vad som händer, något jävla hotell borde vi ju hitta. Det funkade alltid förr och borde funka nu också. Jag tog en skärmdump med siktet inställt på Paris innan vi lämnade loggan med The Golden Tits of America bakom oss.
 
 
Molnen skingrades och trafiken tätnade ju närmare Paris vi kom, men jag följde bara skyltarna mot City Centre och rätt som det var så befann vi oss nere vid Seine och kunde snart skymta Eiffeltornet. En märklig och mäktig känsla. Jag trodde aldrig att det skulle ske att jag skulle köra bil i Paris, det fanns liksom inte på världskartan, men nu satt vi där alltså och såg tornet komma närmare och närmare, och jag fantiserade att jag körde en cabriolet och tog en cigg fast jag inte röker och att jag hade kvar mitt långa hår, medan jag nynnade på Balladen om Lucy Jordan.
 
 
 
 
Vi följde trafiken ett tag längs Seine utan att skymta något hotell, och jag insåg att jag var tvungen att svänga av leden in på de mindre gatorna. Jag visste det inte då men det var precis vid Pont Neuf och Rue de Rivoli där jag direkt hittade ett ledigt parkeringsgarage, och så fort vi kom upp på gatan igen skymtade vi en hotellskylt jag kände igen. Best Western (Ducs de Bourgogne). Fyrstjärnigt. Bra läge. Antagligen skitdyrt ut men vi kunde ju fråga i alla fall. Inte ens 85 Euro kostade det. Sanslöst prisvärt. Taget så klart, och det tog inte ens en kvart från att vi svängde av leden till att vi hade ett rum. Solen sken i sinnet och Paris.
 
 
  
 
Middag på en typisk parisisk krog (Café du Pont-Neuf) med små bord på trottoaren, där chaffisen äntligen fick avnjuta ett glas rött och känna sig sådär kontinental igen. Tyvärr var snusen slut sedan flera dagar.
 
 
Vi avslutade så klart dagen med att bege oss till Eiffeltornet. Doften nere i Paris Metro gav mig omedelbart flashbacks från tågluffarna, jag hade inte varit här sedan -95 och minnena träffade mig rakt i mellangärdet. När Köpenhamn började kännas som mammas gata så var Gare du Nord och Metron i Paris den nya porten till äventyret. Oberoendet och friheten. Det är märkligt hur dofter på en sekund kan slunga en tillbaka i tiden.
 
 
Vi klev upp vid Metro Bir-Hakeim och blev genast påhoppade av de afrikanska souvenirförsäljarna som i sin tur blev påhoppade och bortmotade av den franska polisen. Vi tog den korta promenaden till tornet och satte oss på Champ de Mars och inväntade skymningen tillsammans med tusentals andra turister som satt på filtar med Champagneflaskor framför sig och väntade på att Eiffeltornet skulle tändas. Var det helg redan? Jag visste inte. I Paris är det alltid högsäsong. Skulle vi stanna en natt till, eller skulle vi åka vidare? Visste inte.
Champagne förresten, låg inte det i närheten?
 
 
Hjärter Dam vid sina drömmars mål.. 
 
 
 
 
 
 
Dagens rutt. 

Europe - The roadtrip. Dag 6. Frankrike

Att vända hemåt igen var inte att tänka på. Jag ville vidare söderut. Frankrike låg väl inte så långt bort egentligen funderade jag för mig själv. Jag hade alltid velat se de vita kalkstensklipporna på Normandies kust. Jag rådfrågade mitt resesällskap om hennes åsikt.
 
 
 
"You wanna go home or you want to see France?"
"France...we go to France? You mean Paris?" Hon fick något drömskt i blicken.
"Well, I'm not sure about Paris honey, but countryside is very beautiful"
 
En inre konflikt. Jag visste att jag med all säkerhet inte ville köra bil i Paris. Man hade ju sett den hysteriska trafiken runt triumfbågen, och den nya Volvon skulle antagligen aldrig klara sig helskinnad utan plåtskador. Jag var skeptisk. Samtidigt så visste jag att Paris var den stora drömmen för de flesta thailändare, det var dit de bemedlade åkte om de besökte Europa. Jag hade själv varit i Paris ett flertal gånger under tågluffarna på 90-talet och ville självklart att Hjärter Dam också skulle få se Eiffeltornet. Det fick sjunka in ett tag. Jag tog en skärmdump och siktade mot Haag till att börja med.
 
 
 
 
Ett kort stopp på ett roadcafé, jag menar Shell, och fyllde på med diesel och red bull och sedan brände vi neråt utan stopp förbi Rotterdam, genom det onödiga landet Belgien (som jag inte varit i sedan skolresan i 9:an) och in i Frankrike där motorvägarna skulle visa sig vara avgiftsbelagda. Vi åkte utan att veta var vi skulle tillbringa natten. Motorvägen tog oss snabbt söderut, men var sövande och tråkig. Mitt resesällskap satt bredvid och sov sedan länge. Jag ville se något annat. Så en grafisk skylt på någon slags viadukt fick mig att snabbt svänga av A29:an en bit sydväst om Amiens. Ett litet gulligt samhälle som hette Poix-de-Picardie blev ett skönt avbrott för en bensträckare.
 
 
Armsträckare vid viadukten från 1866. Poix-de-Picardie.
 
 
Vi höll oss på småvägarna genom den franska landsbygden när vi åkte vidare. Jag kollade på kartan och tyckte att Dieppe verkade vara ett lämpligt slutmål för dagen. Jag siktade dock lite för långt norrut och tack vare avsaknaden av GPS skulle vi istället landa i otroligt vackra Mers-les-Bains. En klassisk gammal fransk badort för societeten från Paris.
 
 
Mers-les-Bains från ovan
 

Det skulle enligt skylten finnas en camping på höjden, men påminde mera om en trailer park med stationära husvagnar. Jag såg inga andra tält eller så kallade campare, och receptionen var igenbommad. Vi tog bilen ner till centrum istället och hittade ett över hundra år gammalt hotell, och den franska ägaren verkade vara minst lika gammal. Hon skramlade med nyckelknippan, eller om det var skelettet, när hon visade oss rummet på Hotel Le Parisien som var rankat som ortens sämsta hotell på Tripadvisor. Jag tyckte att det var mysigt även om Hjärter Dam påstod att det spökade. Hotellet verkade ödsligt och sakna övriga gäster.
 
 
 
Vi fick ett rum i byggnaden mittemot. Det luktade unket och instängt och det knarrade när vi gick i de smala trapporna. Toalett i trapphuset, men dusch på rummet. Gemytligt. Den gamla damen kunde inte ett ord engelska utan pratade oavbrutet med oss på franska. Jag öppnade en liten flaska Cabernet och kände mig kontinental.
 
 
    
 
 
Det var en fin kväll, men lite kylslaget. Stan verkade öde. Försäsong. Semestrarna hade inte börjat ännu. Men en sak till som höll fransmännen inne framför TV-apparaterna var kvällens åttondelsfinal mot Nigeria.
Mers-les-Bains var vackert i den hittills lugna kvällen och det här stoppet skulle bli en av höjdpunkterna på resan. Vi fick en hel fina bilder längs med strandpromenaden.
 
 
Mers-les-Bains
 
   
 
De charmiga små strandhyddorna var fortfarande igenbommade och jag undrade om det överhuvudtaget blir badbart här i det kalla atlantvattnet som strömmar in i engelska kanalen, eller om turisterna bara sitter i sina hyddor och spanar på folk medan de stilla sippar på en pastis och knaprar pain-riche.
 
 
 
 
 
Från öppna fönster kunde vi höra fotbollsmatchen pågå, och inte långt efter slutsignalen när fransmännen vunnit så vaknade stan till liv - i den mån det fanns något liv vill säga - men de gjorde sitt bästa att föra oväsen på stadens torg vilket videon nedan visar.  
 
 
 
 
 
 
 
När vi kom på att vi glömt att äta middag så letade vi oss ner till strandpromenaden igen och hittade utsökta restaurangen Les Mouettes  där vi åt en skaldjurssallad som såg bättre ut i verkligheten än på bilden i menyn. I den här lilla franska badorten kunde ingen prata engelska, än mindre någon thai eller svenska, så bilder på maten i menyn underlättade en hel del. Solen sänkte sig sakta ned i havet och vi fick en fin avslutning på våran sjätte resdag utan GPS.
 
 
  
 
 
Innan jag somnade så bestämde jag mig för morgondagens destination, men jag behöll det för mig själv, om jag nu mot förmodan skulle ändra mig.
 
Dagens rutt.
 
 

Europe - The roadtrip. Dag 5. Holland.

Innan vi for hemifrån hade vi sagt att vi skulle vara borta cirka fem dagar, men istället för att vakna upp hemma i Masriket så fann vi oss själva fäktandes mot väderkvarnar på holländska landsbygden. Återigen hade vi tur med vädret. Under natten hade regnet slagit ned i tältduken men dragit undan lika fort när dagen grydde, och vi bjöds på det här fina landskapet när vi  rullade vidare på små labyrintvägar i riktning mot Amsterdam. Detta hade vi helt missat om vi haft en GPS som visat vägen.
 
 
 
 
 
Då bilkartan inte alltid var så detaljerad som jag kanske önskat så fuskade jag ibland genom att ta skärmdumpar från mobilen på tilltänkt färdväg. Detta löstes smidigt på ställen med gratis wifi, som Mc Donalds till exempel, som även tjänade som nödproviantering då det inte alltid är lätt att hitta lämpliga matställen för en thailändska på drift i Europa. En påse chicken nuggets ligger stadigt i Volvons mugghållare. Förresten, en strut med majonnäsindränkt pommes är inte alltid så kul för en svenne banan heller.
 
 
 
Luckily rooms don't talk. What goes on in here, stays in Room...
 
 
Från ringleden runt Amsterdam gick det väldigt smidigt att hitta in till hotellet. Söndag och gratis parkering i stan tydligen. Conscious var ett trevligt litet hotell med små rum med fototapeter och klämkäcka visdomsord på dörrarna. Spårvagnen direkt utanför, samt några restauranger och så klart ett par pubar som livesände från fotbolls-VM, och ikväll var det åttondelsfinal mot Mexiko. Men först en sväng in till centrum som var pyntat i orange. (Hur fan böjer man orange egentligen när det blir pluralis?)
 
 
 
 
 
Vi kollade in de gamla smala sneda husen från 1600-talet, drack en skitdyr kaffe och jag en Amstel därtill innan vi tog spårvagnen tillbaka igen.
 
(Kuriosa: Orsaken att husen är så smala grundar sig att på den tiden taxerades fastigheterna beroende på hur breda de var, därför försökte man bygga inåt och högt istället. Trapporna är smala som fan, och även om Ikeas platta paket nu har gjort livet enklare för Amsterdam-borna så drar man ofta upp möblerna med spel och rep utanpå fasaden.)
 
 
  
Conscious Hotel. Exteriör och interiör.
 
 
Jag brukar inte använda Tripadvisor för att hitta hotell, men däremot restauranger - trots missen med den så kallade bröllopsmiddagen i Bangkok i mitt goda minne. (Finns att läsa i inlägget Gifta på låtsas) - så jag provade igen och fann att det fanns en högt rankad asiatisk sylta precis runt hörnet. Den här gången blev det en fullträff på Oriental 128. Korrekta kypare, bra service, förbaskat god och snyggt upplagd mat. Vi var i princip själva där eftersom Hollands åttondelsfinal precis börjat. På gatan utanför passerade orangeklädda supportar på väg till puben bredvid.
 
 
 
 
Efter middagen gick vi till puben och försökte smälta in och se holländska ut. Det gick sådär, precis som matchen i början. Mexiko ledde med 1-0 ända in i 88:e minuten och kvällen såg ut att sluta med gråt och tandagnisslan för holländarna som var på väg att missa kvartsfinalen. Sedan vände det, först 1-1, och så en straff på övertid fick Amsterdams gator att koka över av glädjefnatt. Kvartsfinalen var ett faktum. 
 
 
 
 
 
 
Som på beställning drog ovädret in igen sent på kvällen. Det hade varit en lång och händelserik dag. Jag började känna mig trött på att sitta bakom ratten hela dagarna. Innan jag somnade funderade jag på om det var dags att vända hemåt igen. Vi hade kört cirka 170 mil redan. Jag lät det bero till nästa dag. Hjärter Dam sov redan djupt.
 

 

Europe - The roadtrip. Dag 4. Holland.

"Holland have tulips chai mai?"
"Yes, have tulips mak mak!"
"Can we still see them?"
"I don't think so. Season is over."
 
I Thailand är tulpaner hårdvaluta. Endast den penningstarke kan unna sig att inhandla en bukett då de går lös på ca 200 Riksdaler stycket. Per tulpan alltså. Inte bukett. Kronor alltså. Inte Baht. (Källa: okänd)
Vi hade planerat en flygresa till Amsterdam eller Paris redan förra våren, men vågade aldrig boka ifall det skulle bli problem vid tullen med Hjärter Dams thailändska pass. Med bil var det enklare. Europas gränser ligger öppna  (det känns lite som att resa mellan delstaterna i USA) med endast en skylt som talar om att man byter land. Tullstationerna är nedmonterade sedan länge.
 
 
 
Jag siktade mot kusten och den långa barriären som håller Nordsjön ute från Ijsselmeer och resten av Holland som till stor del ligger under havsnivån. Senast jag åkte här var på en roadtrip -91, då med sex andra kompisar, samt en guldfisk i en påse inhandlad på en djuraffär i Göteborg strax innan ombordstigningen på färjan till Kiel.
 
 
Istället för att fortsätta på E22 mot Amsterdam svängde vi av direkt upp mot Den Helder som på kartan verkade vara ett lämpligt övernattningsställe. Det fanns två två hotell. Det första var dyrt, stökigt och samlingsplats för ortens fotbollsfans. Det andra verkade öde men lite billigare. Som jag nämnt i tidigare inlägg från Asien så är både jag och Hjärter Dam överkänsliga mot dålig service och attityd, och här började det dåligt. Kvinnan i receptionen tittade på oss med skepsis när hon väl dök upp. Jag brukar ändå ge folk en chans och var istället överdrivet positiv när jag frågade om det fanns rum. Hon tvekade lite innan hon sade ja. Hon verkade besvärad av mina frågor, men jag gav mig inte. Jag frågade om parkering och hon pekade ut mot parken, där jag bara såg parken men ingen parkering. Kvinnan himlade med ögonen men sänkte ändå garden lite. Mitt resesällskap var alltjämt tyst och jag visste att den arroganta kvinnan bakom disken hade förbrukat sitt förtroende. Jag bokade ändå dock ett rum och frågade om hon ville ha en deposit innan vi gick och hämtade bilen. Det skulle inte behövas förkunnade kvinnan.
När vi kom ut på gatan igen tittade vi på varann och kommunicerade utan ordväxling. Vi tänkte samma sak. Det var fortfarande ljust ute och solen hade tittat fram igen.
 
"Äh, let's hit the road again, we can find another place." sa jag.
"Good idea." sa Hjärter Dam.
 
Vi fortsatte rakt söderut längs med kusten, även om vi inte kunde se havet på grund av den uppbyggda vallen som följer kustlinjen. Vi passerade genom enorma tulpanodlingar och fält med väderkvarnar tills vi såg en skylt med ett tält på. Camping. Det kanske var dags att plocka fram tältet ändå som vi slängt in i bilen innan vi for hemifrån. Vi svängde av och in på en ännu mindre väg. En riktig lyckträff skulle det visa sig även om själva campingen inte verkade så märkvärdig först. Ägarfamiljen visste precis vad det innebar att vara service minded , och det var bara en kort promenad ner till havet. Watersnip Camping.
 
(Notera på bilden nedan hur bostadsområdet till höger ligger under havsnivån. Undrar just hur det skulle vara att bo där med en ständig oro att Nordsjön bryter igenom vallen och dränker halva Holland.)
 
 
Den gravide och havet...
 
Hjärter Dam hade som aldrig campat tidigare i sitt liv tyckte att det skulle bli väldigt spännande att sova i tält. Jag har alltid tyckt att det varit mysigt även om det alltid var lite läskigt när man var liten. Nattens alla ljud och väsen som var så närvarande och det kändes som om farliga djur alltid stod på lur utanför tältduken. Att gå ut och pinka var bara att glömma. Alltid någon sten eller grästuva som låg och tryckte genom liggunderlaget. Sedan segerns sötma när gryningsljuset äntligen letade sig in genom det kondenstunga nylontyget. Ungefär samma scenario den här gången även om det var mitt resesällskap med den thailändska övertron på spöken (pĕe-lo) som stod för uppgiften att vara rädd för mörkret. 
 
 
 
 
Amsterdam låg bara någon timme söderut och var målet nästa dag. Nu gällde det bara att hitta ett lämpligt hotell som uppfyllde kriterierna. Tillgång till parkering (nästan omöjligt i Amsterdam), inte för dyrt, lätt att hitta till från motorvägen men ändå hyfsat centralt med tillgång till spårvagnen in till centrum. Vi skulle få en jackpot i Conscious Hotel vid Vondelpark. Men först en tältnatt alltså.
 
 
Dyschan läser kartboken...
 
 
 

Europe - The roadtrip. Dag 4. Tyskland.

Industrisemesterns första dag och danska medier varnar för långa bilköer vid färjorna mot Tyskland. Vi tar en snabb frukost så vi hinner före trafiken från Köpenhamn och är i Rödby redan vid nio. Min analoga GPS från -79 förkunnar att vi närmar oss det exotiska landet Västtyskland. Så gott som alla Europavägar har bytt namn sedan dess och jag inser att jag får stanna och köpa en ny karta på första bästa mack. Jag har så gott som blivit idiotförklarad av alla inblandade för att jag inte har någon digital GPS med mig. Men jag gillar papperskartor. Med en riktig GPS så behöver man aldrig köra fel, men om man aldrig kör vilse så kan man aldrig hitta nya vägar och ställen brukar jag resonera. Och med facit i hand så hade vi missat många fina ställen under våran roadtrip om vi blint hade följt en GPS som visat vägen. Å andra sidan hade vi sparat en massa onödig körtid.
 
 
 
(Det är alltid en speciell känsla att köra på en färja som tar en till ett annat land. När jag var liten så började alltid det riktiga äventyret på färjan mellan Helsingborg och Helsingör. Endast en kvarts resa över sundet men med så mycket innehåll. Slamret från påfartsramperna. Avgaserna på bildäck. De smala branta trapporna upp till taxfree-butiken. Gigantiska påsar med godis till mig och mina syskon. Limpor med cigaretter till mamma (som med fördel röktes inne i bilen). En nypa luft och så skynda ner till bilen igen och vips så var vi i Danmark.
 
Timmen mellan Rödby-Puttgarden var så klart ett ännu större äventyr. Även senare under tågluffarna på 90-talet. Nattåget som kopplades om på bangården vid färjeläget. Det låga durret från dieselmotorerna. Man visste att man närmade sig Europa på riktigt. Eller "Kontinenten" som det så vackert heter. Men jag gillar Europa, det finns mycket att se. Dagens ungdom har inget begrip, de sticker direkt till Sydostasien efter avslutad student för att "hitta sig själva" och missar helt att det kan man även göra under en filt i Madrid.)
 
 
Vi möttes inte mellan Dover-Calais...
 
Men nu står vi här. Den uttalade planen att ta en sväng via Tyskland för att sedan vända upp mot Jylland och Skagen och sedan hem igen hade jag egentligen förkastat redan när jag berättat om den för danskarna. Och mitt resesällskap också för den delen. Jag hade en ny resplan redan, men jag ville överraska henne när det var dags. Någonting vi pratat om förra våren men som aldrig blev av.
 
Väl framme i Tyskland så blir jag påmind om fotbolls-VM pågår när vi stannar för tankning och inköp av ny karta. Lättare sagt än gjort. Eller nej, det var inte lätt sagt heller. Mannen bakom kassan har en sådan där lustig VM-mössa i Tysklands färger på huvudet och ser ut som ett frågetecken när jag försöker hitta ett språk som fungerar. Glöm svenska, engelska, thai och danska. Den enda tyska jag kan har jag lärt mig från att översätta Rammsteins texter och det räcker inte långt här.  "Öh, Du hast eine karte, right? eh, automobilen-karte, chai mai?"
Det gick tydligen bra för en stund senare kom jag ut därifrån med en ny fin papperskarta. Vem behöver GPS när man är socialt och språkligt begåvad? Fattar bara inte varför han hade gömt kartorna inne på lagret.
 
 
 
 
Med fulltankad Volvo och uppdaterad analog karta drog vi - istället för att svänga upp mot Kiel - rakt söderut genom Schleswig-Holstein ned mot Lübeck och Hamburg. Jag förklarade stolt att detta och allt Hjärter Dam sett hittills på resan en gång tillhört Sverige under den så kallade stormaktstiden, big power era, you know... Språkbegåvad så det förslår.
 
 
 
"Where are we going darling?" frågar hon. Ja, inte Skagen i alla fall tänker jag.
"Let's go to Holland honey!"
"We go to Holland?"
"Yes, it's cool there. Amsterdam is beautiful!" Hur fan parkerar man där? I kanalen?
"Ok, we go to Holland!"
 
Så ska det låta. Inget planerande i veckor innan, utan helt och hållet efter känslan som vägvisare. Jag tog ut kompassriktningen på kartan och siktade mot Bremen och sedan Groningen. Hur långt skulle vi hinna innan det blev mörkt? Förhoppningsvis någon liten trevlig håla vid kusten. Himlen hade öppnat sig och regnet fullkomligt vräkte ner på landet Västtyskland som inte längre fanns.
 
 
Våran papperslöse fripassagerare Dyschan höll oss sällskap på resan. 
 
 
 
 
 
(Fortsättning på Dag 4 i nästa inlägg.)
 

Europe - The roadtrip. Dag 3. Danmark.

Så här långt söderut blev vi serverade både eksotiske frugter och drikkevarer till frukost, samt lite "väldoftande" danska ostar som gör sig bäst utomhus. När de senare gått ur blodet tog jag med Hjärter Dam ner på stranden i Marielyst en sväng innan besöket hos mormor.
 
 
Morgenmad...
 
 
Denna väldiga sandstrand som sträcker sig 40 km från norr till söder på Falsters östkust. Det är dagen innan skolavslutningen och lugnet före stormen. Snart kommer invasionen, men nu har vi nästan stranden för oss själva. Åtminstone så långt ögat når och jag får tid att reflektera medan mitt sällskap tar en tupplur. Minnena kommer tillbaka från barndomen. Sent 70-tal. Långa dagar på stranden med kusinerna. Kylväskor med saft och kakor. Mormor och morfar under ett parasoll. Alltid påklädda oavsett hur varmt det var. Morfar med pipan i mungipan blickandes ut över havet. De var gamla redan då tyckte jag. Nu är jag själv medelålders, men mormor som varit änka i 28 år finns ännu kvar. Nu ska vi dit.
 
 
Den nu medelålders och havet..
 
 
Hon tar emot oss i dörren stödd på sin rullator. Hon skiner upp och vill att vi ska spise brød og drikke kaffe. Vi är mätta och tackar nej. Mormor ser besviken ut. Hon har gått ända till affären med rullatorn och köpt lysebröd för våran skull.  En riskabel strapats för henne. Jag får dåligt samvete och säger att vi tar gärna lite kaffe ändå. Hon och Hjärter Dam finner varann direkt och lyckas kommunicera på något märkligt sätt.
 
Hennes hem är fullt med minnen från ett långt liv. Foton på alla väggar på syskon, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Oräkneliga fotoalbum och pärmar med bilder. Dokument från livet ända sedan kameran blev var mans egendom. Något körkort har hon dock aldrig haft "eftersom hon ändå var för gammal när bilen kom". Hemmafru hela livet. Fött fram fyra döttrar. Jobbat på bondgården, nackat höns och stått vid spisen och rört i grytorna i decennier. Underarmar som Karl-Alfred. Redan 18 år när Nazi-Tyskland ockuperade Danmark. Nästan omöjligt att ta in. En stolt och stark kvinna av segt virke och trots sin ålder av 92 år har hon aldrig satt sin fot på ett ålderdomshem. Hon har även ett par systrar som passerat 100-årsstrecket. En bor på tredje våningen utan hiss och  var själv ut och skottade gården när hon fyllde 100. Jag minns mormors 80-årskalas, eller ja, åtminstone början av det. Ett sjöslag där snapsarna med Jubileumsakvavit började serveras klockan 13 och pågick fram till efter midnatt. Gubben som knappt tog sig in med rullstol stod efter arton snapsar uppe på dansgolvet och rockade loss. Danskarna vet hur man tar tillvara på livet.
 
 
BFF...
 
 
Men hon börjar tackla av. Mormor ser trött ut. Kaffet serveras på finporslinet, och jag förstår att hon tappat räkningen när hon doserat. Kaffet är ljust som te och jag retar henne lite. Säger att kriget är slut och att kafferansoneringens dagar är över.
Vi tar med henne på en biltur. Först upp till gården som hon sålde när morfar dog. Mormor pekar och minns. Sedan vidare ner till havet igen. Vi köper mjukglass. Mormor sitter kvar i bilen och äter. Hjärter Dam hittar en kaffeautomat i campingkiosken som håller på att slå upp portarna inför sommarsäsongen. Det är något drömskt och surrealistiskt över turistställen i lågsäsong. Jag gillar det.
 
Vi tar en omväg tillbaka, genom Falsters sädesfält och bondgårdar. Solen skiner och mormor verkar uppskatta utflykten. Hon kommer inte ut så ofta och jag vågar inte ens fråga när hon var ute på en biltur senast. Tillbaka i huset vill mormor att vi kommer med in en stund till. Jag börjar bli rastlös och vill åka vidare in till Nyköbing. "Vil ni ikke komme ind og spise lidt lysebrød alligevel?" 
Vi följer med in igen. Fler fotoalbum kommer fram.
Emellanåt glimrar hon till och bjuder på roliga anekdoter från livet. Jag njuter av att lyssna på danskan. Ett vackert språk. Jag översätter, Hjärter Dam skrattar och mormor trivs.
 
När det till slut blir dags att åka följer hon med oss ut till dörrposten. "Skall ni allerede rejse?"  Vi lovar att komma tillbaka nästa sommar med våran lille bebis innan vi hoppar in i bilen. Inombords vet jag att det kan vara för sent, jag tvivlar på att hon klarar ett år till. Vi tittar på varann genom bilrutan. Mormor ser sorgsen ut. Som om hon redan vet att det är sista gången hon får träffa oss. Sedan åker vi.
 
 
 
 
Det är sen eftermiddag. Det är för kvavt. Måste ha luft. Vi skippar stan och åker ut till havet igen. Delar på en vattenmelon. Vi stannar en natt till i sommarhuset innan vi nästa morgon drar vidare mot Tyskland.
 
 
(Så här långt skrev jag klart för tre dagar sedan, men utan att publicera. I morse precis när jag bestämde mig för att posta inlägget så får jag beskedet från Danmark. Mormor skulle få rätt. Hon visste att slutet var nära. Vid midnatt gick hon bort. 
Strax innan samtalet hade Hjärter Dam berättat att våran son vaknat vid midnatt  och skrikit och sedan varit vaken i fem timmar. Detta har aldrig hänt tidigare. En tillfällighet enligt min västerländska rationella syn på saken. Inte enligt henne. Thailändarna menar att bebisar upp till tre månader är som ett blankt papper och helt mottagliga för andeväsen och dylikt. Alltså innan vi vuxna har hunnit börja påverka och sätta ramarna. Hon menar att mormor var hit till oss i natt som en ängel och träffade sitt barnbarnsbarn innan hon äntligen fick återförenas med morfar. Vila i frid.)
 
  
 
 
 
 

Europe - The roadtrip. Dag 2. Danmark.

 
Vi checkar ut och sätter av mot Danmark. Solen skiner och humöret på topp, ända tills jag inser att jag glömt favvo-Peak-tröjan på hotellet. Jag vänder surmulet tillbaka och hämtar den. Sedan blåser vi E6 ner mot de öppna fälten i Skåne. Den gravida kvinnan bredvid mig har somnat och missar alltihopa. Ett par timmar senare når vi Öresundsbron. På Danmarkssidan kan vi se att regnet vräker ner över Köpenhamn. Spelar ingen roll, här ska det käkas smörrebröd i Nyhavn oavsett väder.
 
 
Utan GPS och med en kartläsare från Thailand så får jag lita till min inre kompass när jag styr Volvon genom Köpenhamns myller. Det går bättre än jag själv kunde föreställa mig. Hjärter Dam är lyrisk över hur vackert det är. Det spricker upp igen och vi slår oss ner på klassiska Nyhavn 17 och beställer in lite godsaker. Nu vet jag inte om Nyhavn 17 är bättre eller sämre än de andra krogarna, men jag väljer alltid just det stället av nostalgiska själ. Köpenhamn Nostalgia (Aug -12).
 
 
 
 
Har ni fisksås..?
 
I ärlighetens namn är det väl mest jag som njuter av de danska delikatesserna, medan Hjärter Dam febrilt letar i menyn efter något som klingar lite asiatiskt. Lax brukar dock funka. Och kyckling förstås.
 
 
Kuriosa: I Thailand finns så klart en kopia. Bredvid Café Europa (juni -11) i Krabi Town.
 
 
Ströget får stryka på foten då vi redan är sena. Nästa delmål är Marielyst på Falster där middag med Tuborg väntar hos min danska moster och hennes man. Avsaknaden av GPS gör sig påmind igen och jag snurrar runt runt i det enorma området med sommarstugor utan att hitta. Det är flera år sedan jag var här och jag får köra den gamla hederliga varianten och fråga mig fram. Min danska är dock lite ringrostig och låter mer som norska. Det är åtminstone ett socialt sätt att resa.
 
Hvor fanden er Berberrisvej..?
 
 
Mitt resesällskap är lite nervös för att träffa och dessutom att bo hos mina släktingar. Ännu ett främmande språk. Vill inte vara till besvär. Det typiskt thailändska *Greng jai som de säger. Men det går bra, timmen blir sen innan vi kommer till sängs. Samtal uppblandat på fyra språk; svenska, danska, engelska och lite thai. Med hjälp av lite cognac i luftrören är det lätt att gröta till stavelserna, och tar man sedan bort varannan konsonant så blir det ju danska. Fast den gravide får hålla till godo med sodavand.
 
Hvornår smager en Tuborg bedst..?
 
Jag är dock själv lite nervös inför morgondagens möte. Jag har inte träffat henne på sju år och är rädd att det inte längre ska vara som förr. Hon har väntat länge på att få träffa oss, eller kanske snarare henne. Hon från det där landet Asien eller vad det nu hette, och som bär på hennes tionde barnbarnsbarn. Nu 92 år fyllda och still going strong. Mormor, käre gamla mormor som fortfarande bor kvar i sitt lilla hus i Idestrup.
 
 
På roadtrip i gyllene skor...
 
 
Betydelse Greng Jai:
* The Thai have a word to describe that pit of the gut, heart wrenching feeling you have when life circumstances cast your thoughts into another’s shoes long enough to really see the dark side of your own demands and reflections.   That all too familiar feeling has no English equivalent but in Thai, it is “Greng-jai.”  The phrase literally translates to “respect others because you know what the right thing to do is” and “don’t impose or exploit, be generous, honorable, and mindful to not be at cause to or worsen another’s problems.”
 
 
 
 
 
 

Europe - The roadtrip. Dag 1. Sverige.

 
"Pack your bags honey, we are going on vacation. Leaving Town at sunrise."
 
Utan GPS, men med ett tält och en Skolatlas med uppdaterad mjukvara senast 1979 så lämnade vi Dalarna en junimorgon och begav oss södeut. Vi tog sikte mot Skagen, men hamnade betydligt längre ner i Europa. Med spontanitet, impulsen och framför allt känslan som vägvisare skulle vi ha avverkat nästan 500 mil innan vi var hemma i Masriket igen. De tänkta fem dagarna blev snabbt tolv då tiden går fort när man har roligt.
 
Dag 1.
 
"Is that your GPS darling..?"
 
En missad avfart i Skövde förde oss vidare mot Skara och Hornborgasjön när jag plötsligt såg skylten in mot Vilske-Kleva, min fars gamla barndomshem. Jag hade inte varit där på nästan 35 år så jag tvärnitade och svängde av. Vi frågar oss fram. En bondeidyll med gamla människor som snackar som karaktärer ur en Vilhelm Moberg-roman. Så litet att de fortfarande mindes pappas och farfars namn. "Jaha, är du en Bladh, ja de bodde ju i den där gården där borta, men flyttade någongång efter kriget..."
 
Vilse i Kleva..?
 
Vi åker vidare mot Hestra i Småland för att besöka farmors och farfars grav, och naturligtvis måste jag visa huset där jag själv föddes en septemberdag för alldeles för länge sedan. När jag var liten kunde man åka tåg ända till Hestra, men idag är stationen nerlagd, precis som Vivo och kiosken där vi brukade få godis. Gamla Rixi-baren där min mamma serverade är nu pizzeria, men namnet lever kvar.
 
Klassiska Rixi.
 
Idag lever Hestra mest på slalombacken Isaberg, en ovanligt hög kulle för att vara i Småland. Och så klart Hestra-handsken som började tillverkas samtidigt som slalombacken anlades -36. (Kuriosa: Ingemar Stenmark vann i Madonna di Campiglio -74 med Hestra-handsken, sedan har det bara gått framåt för företaget.) För övrigt är Hestra en riktig håla.
 
 
 Året var 1972.
 
Vilken jävla tur att vi flyttade till Dalarna tänker jag när vi svänger ut på Nissastigen och rattar vidare söderut. Jag har ingen aning om vart vi kommer att spendera natten, utan kör på måfå. Denna underbara frihetskänsla, att resa utan egentligt mål, att inte veta var man ska sova eller när man kommer hem igen.
 
Det spricker upp och är sen eftermiddag. Ursprungsplanen att ta färjan från Göteborg till Fredrikshamn skippar vi och väljer Öresundsbron istället. Närmar oss Halmstad enligt skylten. Tylösand för fan slår det mig. Dit ska vi bestämmer jag i huvudet utan att överlägga närmare med mitt resesällskap. Jag fäller ner solskyddet och skruvar upp volymen på radion.
 
Tylösand Hotell är egentligen för dyrt men jag orkar knappast slå upp tältet på någon närliggande camping. Jag drar firmakortet och försöker - utan resultat - att hitta anledningar att göra vistelsen avdragsgill. "Är ni helt säker på att det inte pågår någon hantverksmässa i stan?" . Rummen är inte alls märkvärdiga, men hotellet i övrigt andas stjärnglans och svensk musikhistoria. Läget alldeles intill sanddynerna är förstås oslagbart. Efter att vi slängt in väskorna tar jag med Hjärter Dam ut på stranden för att visa Sveriges svar på Thailands stränder.
 
 
Same same Thailand but different.. Gyllene tider och stränder..
 
 
 
Snyggt för att inte vara Dalarna...
 
 
  
Gessles Place..
 
 
 
 
  
 Nästa stopp Danmark. Nästa inlägg kommer inom kort.

Italy Nostalgia

Jag fortsätter min nostalgitripp nedför minnenas allé.
 
På mitt hotellrum i Verona hade jag sett Danmark slå Tyskland i EM-finalen i fotboll. Det hette förresten Hotel Europa och var egentligen för dyrt för min strama budget. Året var alltså 1992 och jag var ute på min första tågluff. Jag hade hamnat där efter ett par dagar i Innsbruck, mitt första stopp efter Köpenhamn
 
Nu satt jag på tåget någonstans mellan Genua och franska gränsen. Liguriska kusten. Emellanåt kunde jag känna doften av medelhavet som letade sig in i tågfönstret. Det hjälpte inte. Jag var fruktansvärt uttråkad. Ända fram tills dess så hade allt gått bra och jag hade träffat massa trevliga människor. Nu var jag ensam. Eller jag kände mig ensam. Jag visste egentligen inte vart jag var på väg. Kanske Nice, jag visste inte. Jag åkte på måfå.
 
 
I kupén satt förutom jag själv endast en äldre italiensk herre, helt orörlig, händerna på knäet. Sa inte ett ord, men nickade åt mitt håll lite då och då. Jag klättrade på väggarna. I kupén bredvid hördes skål och glada skratt och jag önskade att jag satt med dem istället, men var för feg för att gå in dit. Det här var det sämsta med att resa själv. Italienaren gick mig på nerverna och jag kände att jag var tvungen att hoppa av tåget snart för att bryta den negativa spiralen. Det var ändå sen eftermiddag och jag visste inte var jag skulle spendera natten.
 
Tåget saktade in. Jag tittade ut genom fönstret och såg skylten. ALASSIO. Namnet klingade bekant. Alassio? Så kom jag på det. Farsan hade ju berättat om sina resor till Italien på 60-talet och nämnt att han och morsan hade både bilat och flugit hit när de var unga. Saken var klar. Jag slet ner ryggan från hyllan och kastade mig ut på perrongen innan tåget hann åka vidare.
 
Alassio, Italien, anno 1992.
 
Nu började det svåra med att hitta bra och billigt boende. Det var helt kört skulle det visa sig. Det var fredag kväll och det fullbokat överallt. Även spaggarna åkte hit på helgerna. Satt mig ner på en uteservering och beställde pasta med hummer för att jag tyckte att det lät fränt. Men vart fan skulle jag sova? På stranden? Jag skulle i alla fall kolla in det bara jag ätit upp.
 
Det var en speciell känsla att komma ner till havet kommer jag ihåg. Medelhavet. Någonting man flög till i vanliga fall, men jag hade kommit med tåg. Jag drog upp jeansen till knäna och vadade ut och kände på temperaturen. Medelhavet, Mediterraneo, det kändes fantastiskt att stå här.
Sova på stranden alltså...man hade ju läst varningarna om att tillbringa nätterna där men jag hade inget val. Solstolarna stod i tre rader och jag tog en plats längst bak i skuggan där någon belysning från strandhotellen inte nådde mig.
 
 
Det skulle bli en intressant natt. Stranden var tydligen tillflykten för unga italienare och turister som ville komma undan för en stund. Jag hade krupit ner i sovsäcken och satt där i en solstol i mörkret och kollade på folk som passerade förbi. Även om ingen såg mig så hade jag ändå morakniven beredd om någon mot förmodan skulle råka se mig och få för sig att råna mig. Framåt småtimmarna så blev det lugnare och jag lyckades slumra lite lätt.
 
Plötsligt vaknar jag till av att jag hör röster som närmar sig. Mitt blod fryser till is och jag rör mig inte ur fläcken. De är bara några meter ifrån mig men ser mig inte. En kille och en tjej. Berusade viskande röster på italienska. Killen sätter sig i solstolen snett framför mig till vänster. Tjejen på knä framför. Jag vågar knappt andas, än mindre röra på huvudet. De är max tre meter ifrån mig. Hon hjälper till att lossa på hans skärp. Inbillar mig att jag kommer bli ihjälslagen om de märker min närvaro. Jag kramar kniven krampaktigt mot bröstkorgen och försöker så diskret som möjligt sjunka helt ner i sovsäcken så att min blonda kalufs inte ska synas. Jag vågar inte titta längre.
 
Efter en liten stund hör jag hur tjejen reagerar häftigt, hon säger snabbt något på italienska till killen. Jag fattar. Hon har sett att det sitter någon i solstolen snett framför henne. Jag låtsas sova men är beredd att hugga med morakniven om jag nu skulle bli attackerad. Jag inbillar mig i alla fall att jag skulle försvara mig med kniven, hur det nu skulle gå till, med tanke på hur fredlig jag egentligen är. Men det var aldrig någon fara. Killen drog på sig brallorna fort som fasen och sedan sprang de där ifrån.
 
Framåt gryningen hör jag nya röster som närmar sig. Språket är bekant. Svenska. Och italienska. De sätter sig en bit bort, kanske femton meter. Två svenska tjejer som uppvaktas intensivt av varsin italienare, men det är vänskapligt och de verkar känna varandra. Jag blir trygg av att höra svenskan och jag somnar snart in och vaknar inte förrän hotellpersonalen kommer och börjar ställa i ordning med parasollerna. Jag ser att svenskorna också är kvar. Jag ropar till dem och alla fyra kommer upp till mig och börjar babbla. Jag berättade att jag var förvånad att se svenskar här över huvud taget eftersom det inte gått någon charter hit sedan 70-talet, men de hade bilat från Milano kvällen innan.
 
 
Alassio anno 1968-1969.
 
Jag kan så klart inte låta bli att slänga in några bilder från mina föräldrars resor. Jag tycker att de är fantastiska och visar samtiden på ett kul sätt. Det är propellerplan och Club 33 som gäller och farsan ser ut som värsta strandraggaren och har nyss träffat morsan. Det var ju Italien som gällde på den tiden och det skulle dröja 43 år innan någon av dem gjorde en resa till Thailand.
 
 
Italy. Summer of '69.                                                    Thai. Winter of '12.
   
 
 
 
Det självklara låtvalet.
 
 

Köpenhamn Nostalgia

Min roadtrip ner genom Sveriges avlånga land hade fört mig ända till Malmö. Det hade tagit en vecka. Möten med gamla reskamrater och gäster från Nature House. Sista natten. Kände instinktivt att jag var tvungen att åka över till Köpenhamn några timmar. Av rent nostalgiska själ. Jag tog tåget över Öresund. København Hovedbanegård. Förknippat med så många minnen. När vi var små på väg till mormor och morfar, tågluffandet genom Europa. Äventyret började alltid här.
 
 
Gjorde mig ingen brådska att lämna stationsbyggnaden. Gick sakta runt och insöp atmosfären. Dofterna. Tegelvalven. Noterade hur de stora kedjorna har tagit över allt mer. Stannade till i steget när jag såg O'Learys. Fick genast en flashback.
 
 
Då. För ett halvt liv sedan. Nitton år och jag hade övervunnit min rädsla att tågluffa ensam. Mina kompisar ville hellre dra på charter till Kos så jag hade stuckit själv trots allt. Året innan hade jag fegat ur på mållinjen när jag stått i biljettkön på tågstationen i Mora för att köpa mitt första interrail-kort. Jag hade bestämt mig den gången men hade hunnit få kalla fötter när väntan blivit alltför lång.
 
Efter en sömnlös natt på tåget från Stockholm till Köpenhamn stod jag här utanför. Sömndrucken. Hela natten hade jag legat och hållit krampaktigt i mitt moneybelt med passet och tio olika valutor. Lyssnat på kassetter med Best of Queens i min Walkman. Freddie Mercury hade dött året innan och nu lyssnade alla på hans musik.
 
I någon av alla interrailböcker jag lånat på biblioteket hade jag läst att det var här de serverade Köpenhamns bästa frukost. En klassisk institution med vita dukar och silverbestick. Danska servitriser i svart kjol och vit blus. Väl i Köpenhamn hade rädslan runnit av mig. Nu satt jag och planerade min vidare färd genom Europa. Egentligen hade jag bara ett mål bestämt, jag skulle till Pamplona och springa framför tjurarna. I övrigt låg hela kontinenten öppen.
 
Nyfiket studerade jag tidtabellen på kvällens avgångar. Amsterdam, Paris, Munchen, Prag. Jag hade ingen aning om var jag skulle befinna mig nästa morgon. Jag kunde välja vad jag ville och den frihetskänslan är svår att beskriva. Det fick till slut bli Innsbruck i Österrike.
 
 
Min dagsutflykt i Köpenhamn förde mig via Ströget helt naturligt ner till Nyhavn. Det fick bli smörrebröd och Tuborg på klassiska Nyhavn 17. Jag kom återigen att tänka på min första tågluff tjugo år tidigare. Det hörde ju liksom till att man skulle tatuera sig i Köpenhamn om man tågluffade och jag hade hittat ett ställe här i Nyhavn som jag tänkte besöka på min hemfärd efter min månad ute i Europa.
 
 
Naturligtvis var jag tvungen att se efter om stället fanns kvar. Och visst låg det där. Tato Svend. Som om tiden stått stilla och med de klassiska motiven med ankare, rosor, skepp och halvnakna indianer.
Då, den gången hade jag kommit tillbaka till Köpenhamn med massor av nya intryck efter tågluffen och skulle nu bara tatuera mig som för att toppa hela resan. På dörren hade det suttit en handskriven lapp "Tilbage snart". Jag hade satt mig ner och väntat och funderat på mitt motiv. Det skulle så klart få bli en tjur som för att symbolisera min ädelmodiga tjurrusning i Pamplona någon vecka tidigare. Jag väntade och väntade men ingen Svend dök upp. Jag tröttnade på att vänta och gav upp och det blev ingen tatuering den gången.
 
Då som nu så tog jag tåget tillbaka till Sverige. Den gången via Helsingör och färjan över till Helsingborg. Ingen på den tiden kunde drömma om en broförbindelse till Malmö. På kvällen hade jag träff med en tjej som jag reste tillsammans med på en annan tågresa senare i livet. Den största och längsta. Transsibiriska Järnvägen.
 
 
 
Time, melting fast
In a room where the sun is burning dust from our past
It's a huge carnival
In my chest
I didn't know anything..
 

Tjurrusning i Pamplona -92

Här ett litet videoklipp från -92. En intervju av SVT som åkte runt i Europa och gjorde en TV-serie om tågluffning. Jag träffade teamet av en slump kvällen innan jag skulle springa framför tjurarna. De blev eld och lågor när jag berättade att jag skulle springa, och ville fästa en mikrofon på mig så att man skulle höra mitt flås och allt. Mötte upp dem på deras hotell i vargtimmen och testade utrustningen och då funkade allt bra men sedan under "encierron" som det kallas så visade det sig att det var för långt mellan sändare och mottagare för att tekniken skulle funka. Vi fick nöja oss med en intevju således.

Serien visades i tre avsnitt våren 1993.

Kuriosa:
Interrailkortet introducerades 1972 och var tänkt som en engångsföreteelse men blev genast en succé och permanentades. Rekordåren var under början på 80-talet då ca 100 000 kort såldes årligen för att sedan minska ett tag ända till en ny boom 1991 då det tågluffade mer än 70 000 svenskar! 1994 infördes nya regler med olika zoner och höjda priser vilket fick försäljningen av kort att drastiskt minska. 2007 avsakaffades zonerna och det blev ny prissättning igen, samt att man kan välja på 1:a och 2:a klass.


RSS 2.0