Hem till byn - Femte säsongen

Första natten i Nong Mak Fai. Jag ligger vaken och lyssnar på stormen som sliter i plåtar och fönsterluckor. Jag är fullt påklädd med strumpor, byxor och två tröjor. Thailand har drabbats av en "köldknäpp". Kalla vindar från Kina sveper ner norrifrån. Jag sträcker mig efter mobilen och kopplar upp mig på mitt svenska sim-kort bara för att kolla temperaturen. 14 grader visar skärmen. Som en svensk midsommarnatt, och det påminner faktiskt lite som att tälta, med en slags direktkontakt med naturens alla ljud utanför. Jag kurar ihop mig under täcket och lägger mig alldeles intill Junior som sover fridfullt.
 
 
På väg ut mot odlingarna, iförd fleece och täckjacka... 
 
 
 
Tupparna väcker oss före gryningen, och när buddhistmunkarna borta vid templet börjar ringa i klockorna vet man att klockan är sex. Så dags är alla i huset redan vakna och uppe. Jag får börja med att leta fram vinterkläderna längst ner i ryggsäcken. Inklusive mössa. Att ha strumpor på sig i ett tradionellt thailändskt hem innebär vissa utmaningar då systemet inte är uppbyggt annat än för barfotaliv. Badrum, wc och diskavdelningen utanför köket är alltjämt mer eller mindre blöta, och att ha skor eller tofflor på sig inomhus är ett betydligt större tabu än i ett svenskt hem. (Minns att i Laos togs detta ytterligare en nivå där man fick lämna skorna på en hylla i hotellets lobby.) När solen varit uppe och värmt upp luften till en acceptabel nivå drog vi ut med sidovagnen en sväng för att inspektera odlingarna. Hjärter Dams bror, tillika ingenjören, hade lämnat bilindustrin i Rayong och återvänt till hembyn för ett par år sedan för att lägga om kursen på familjens ägor. Riset ger allt sämre betalt och de har nu bara ett fåtal rai kvar där de fortfarande odlar ris. Nu är inriktningen exotiska frukter, mest eko, som guava, lime, papaya, pumpa, javaäpple med mera. Det har slagit väl ut. Junior har ju också en egen plätt med bland annat bananer och kaffirlime, där man främst använder bladen i matlagning.
 
 
 
Eko-guava vilket innebär att varje enskild frukt knyts in i en plastpåse för att skydda mot skadedjur.
 
 
 
Fem nätter och fyra hela dagar - inklusive julafton som avslutning - skulle vi spendera i hembyn den här gången. En för mig en helt hanterbar tidsrymd, trots avsaknaden av wifi. En digital detox är nog nyttigt för alla då och då. Skulle det knipa kunde jag alltid använda svenska sim-kortet. Efter två dagar hade jag tydligen utnyttjat min fulla utlandslimit (50 Euro), och när jag desperat försökte fylla på saldot fick jag bara felmeddelanden från Hale-fucking-bop. Det tredje dagen hade jag läst ut min andra bok, så återstoden av vistelsen, alltså julafton, var jag helt utlämnad att försöka få tiden att gå på andra sätt. Den här gången fanns ingen motorcykel över att låna heller (förutom sidovagnen då, men den är inte riktigt pålitlig) så jag hade ingen möjlighet att ge mig ut och cruisa som annars är en trevlig sysselsättning. Klockan gick lika sakta som när man var liten och väntade på jultomten. Om möjligt gick den ännu saktare nu. Värmen var dessutom tillbaka. Klockan tre var det thaiboxning på TV. Jag låtsades att det var Mowgli och Baloo som slogs, och jag försökte lära Junior allt jag kan.
 
 
Changlunch och jultallrik på balkongen.
 
 
Eftersom julfirande inte är något buddhisterna sysslar med här, och jag heller inte hade några ambitioner att försöka skapa någon halvhjärtad svensk variant då alla förutsättningar ändå saknades, så blev den här dagen egentligen inte annorlunda än som vilken annan dag som helst i Nong Mak Fai City. Juniors två kusiner fick dock varsin slant i näven liksom i förbifarten och ett Merry Christmas, och med det så var det överstökat med julklappar för det här året. Kusinerna hade förresten fått tag i ett par tomteluvor, från var har jag ingen aning om. Familjen hade också på mitt  önskemål (jag ville ändå att vi skulle göra någonting speciellt för att markera julen) ordnat fram lite färska räkor, bläckfisk och nyslaktad gris och annat gott som vi tillagade på den speciella grillen/fonduegrytan. Den påminner lite om en uppochnervänd sockerkaksform som man lägger på glödbädden. Man grillar på kupolen i mitten, och lägger annat i buljongen som man plockar och äter direkt ifrån. Jag och Junior drog på oss varsin tomteluva för att toppa det hela, och att det hela råkade ske på kvällen den 23:e och inte på julafton var väl inte hela världen.
 
 
Julbuffé thai style
 
 
"Skickar du över gravlaxsåsen farsan"
"Vi har ingen. Funkar det med fisksås?"
 
 
Dagarna rullade ändå på och snart var det dags för sista etappen på resan, och på juldagen fick vi skjuts ända in till vårat hotell på Sukhumvit; Sofitel som ligger mitt i smeten mellan Nana och Asok. I vanliga fall blir vi avsläppta på Suvarnabhumi och därifrån tagit taxi in till stan eftersom ingen normal människa vill köra bil inne i Bangkok. När jag väl kopplat upp mig och läst några meddelanden hemifrån så insåg jag efter lite scrollning att det enda jag missat på de tre internetfria dagarna var ett par hundra opersonliga god jul-hälsningar på fejan. Som att öppna en julklapp som inte ens innehåller ett par strumpor. 
 
 
Kör mig till stan...
 
 
Fjärde säsongen (opublicerat)
 
 
 
 

Lantaveckan

En liten summering av veckan på Lanta. Jag tror nog att det aldrig varit så behagligt väder på Lanta som den här decemberveckan. Morgontimmarna har varit lika svala som en svensk julimorgon när det är som bäst i Sverige. Man har kunnat andas för en gångs skull. Det brukar annars vara mitt främsta motargument när folk frågar varför vi inte bosätter oss i Thailand istället för Sverige. "Det går ju för fan inte att andas i Thailand" brukar jag svara.

 

 

Andrum. Klong Nin Beach 
 
 

Jag fick förresten lite dåligt samvete efter förra inlägget där jag kapade köket på Nature Beach jämns med fotknölarna. Vi gav det några chanser på middagen i slutet av veckan, och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Spicy beef salad var just inte sämre än årets version på Cook Kai som jag tycker tappat det lite. Till och med Hjärter Dam berömde Natures larb moo vilket är ett toppenbetyg av en infödd thai som av princip annars ratar turistmenyerna. Men portionerna är fortfarande för små, men det gäller ju på de flesta ställena. Vitlöksbröden får högsta betyg på Nature, men underkänt på Cook Kai i år, som för övrigt verkar ha bytt ut stordelen av personalen. Det brukar vara ett dåligt tecken. Samma på Nature förresten. Bara nya ansikten i restaurangen, ja förutom de som tillhör familjen då. Laila kvittrar på som vanligt och verkar aldrig ha en dålig dag.

 

 

Spicy beef salad Nature style 

 

 

Jag fick även tid att åka lite moppe, eller motorcykel heter det egentligen med den kubiken (110-125 cc), eller motorped som junior säger och som rullar betydligt lättare på tungan. Jag har tre vändor som jag måste göra för att känna att jag varit på Lanta. En tur upp till Saladan för smågodis och snus på Lanta Diver, lite shopping, och lunch på någon water front restaurant. Hittade en ny favorit förresten som jag ska återkomma till.

 

Passade också på att svänga in på Lanta Resort för att säga hej till en utflyttad moring som jag inte träffat på cirka tjugo år. Det var trevligt trots Gnaget-tatueringen.

 

En annan vända går över till Old Town, för lugnet och maten på Sri Side, och även en klippning den här gången. Yai Barber, 150 baht.

 

Den tredje vändan går söderut på ön till Nationalparken, men där vänder jag alltid eftersom inträdet inte står i paritet till vad man faktiskt får. Ett fyrtorn typ. Men jag gillar de krokiga vägarna och det kuperade landskapet som börjar söder om Klong Nin. De flesta som tycker Lanta är fult har aldrig kommit längre än till Long Beach, och jag håller med. Lantas pärlor finns på södra delen, men det var först året jag drev Nature House (-11/-12) som hela vägen ner till nationalparken blev belagd. Tidigare var det långa sträckor med öns karaktäristiska röda grusjord som blev till lervälling när det regnade. Särskilt över de värsta krönen och det gick på den tiden bara att ta sig fram med pickup.

 

 

 

Kantiang Bay 

 

 

Men nog anar man att bebyggelsen tagit ny fart efter att första bron blev klar. Överallt skjuter det upp nya ställen, mest fula restaurangsyltor efter vägarna, men även några stora resortprojekt. Jag känner knappt fan igen mig längre och då är det bara drygt åtta månder sedan vi var här sist. Hela vägsträckan förbi Klong Khong håller dessutom på att bli fyrfilig. Problemet just nu är att det inte finns folk att fylla ställena med. Alla jag träffat här som bedriver någon form av verksamhet säger samma sak. Var fan är alla turister? Nature Beach har fyra dagar innan julafton bara knappt hälften (30/64) av rummen uthyrda. Det borde vara fullbokat nu, det har det alltid varit när tomten är på ingång. Ett snack med Pla på mitt gamla Nature House vittnar om ännu sämre siffror, endast fyra rum uthyrda. Där har jag i och för sig två teorier. Den ena går ut på att det ser för jävligt ut där nu, det mysiga är helt borta efter tillbyggnaden och ommålningen i en färgskala som bara en LSD-rökande hippie skulle uppskatta, den andra är att turisterna blir allt mer kräsna, de ska ha pool annars får det tydligen vara.

 

 

Klong Khong 

 


Till och med i sömniga Old Town stod näringsidkarna ute på vägen och ropade till förbipasserande. Det har jag aldrig varit med om. Överhuvudtaget inte på Lanta förresten. Det är en av sakerna jag uppskattar allra mest där. Det finns inga jobbiga inkastare, inga dryga skräddare som tjatar hål i huvudet på en, likt tillståndet på Phuket, som jag förresten inte besökt på tio år. Men vad beror det på undrar jag. Vart fan är allt folk? Dåliga somrar i Sverige brukar vara en garanti för fullbokade flyg till det så kallade leende landet, och visst hade vi en skitsommar i år, ja vädermässigt alltså. Och finanserna rullar väl på? Ekonomin på högtryck om man får tro gycklarna och hycklarna i Fjollträsk. Om det inte vore för kineserna som kommit till Lanta så hade man väl trott att domedagen redan var här. Kineserna förresten, jag har noterat hur allt fler skyltar och menyer numera har kinatecken också. Det är nog ett smart drag. De kommer att ta över, sakta - eller fort - men säkert. Första dagen när jag och junior skulle ta ett dopp i poolen så lät det som att det var något bråk på gång när vi närmade oss, men det vara bara ett tiotal kineser som satt och skrek vid poolkanten och trodde de var ensamma (ja det var de ju nästan) på hela resorten. Thailändarna verkar avsky dem, ja det kommer fram om man lirkar lite, och det var inte svårt att stämma in i den hatsången. Men sedan träffade jag ett par som både kunde säga Hello och stå i kö, så då fick jag lite dåligt samvete igen.

 

Kolla in den här länken förresten. Jag skrev i förra inlägget att det beräknades komma 4 miljoner kineser till Thailand i år, men den siffran är uppskriven till över 9 miljoner!

http://www.thaitravelblogs.com/2017/12/top-10-foreign-tourists-to-visit-thailand-during-2017/

 

 

Diamond Cliff. En pärla på Lanta utan folk...

 

 

Jag hälsade förresten på min gamle trotjänare Nancy en dag. Hon håller sig alltjämt nere på Klong Hin hos sin gamle mor och ännu äldre mormor som ser ut att vara en bit över hundra år men är tydligen bara 80. Det är liksom grejen med thailändska (asiatiska?) kvinnor, de ser ut att vara 25 ända tills de fyller typ 59, då blir de gamla gummor över en natt. Nancy hade i alla fall en teori om avsaknade av turister, det kunde nog bara bero på militärjuntan och att Thailand har blivit en militärdiktatur vilket skrämmer bort turisterna till andra länder i regionen. Visst, det är en rimlig teori, förutom att jag inbillar mig att de flesta svenne bananer fan inte har den blekaste susning om vad som pågår i I Thailand bortanför paraplydrinkarna. Thailand verkar kunna komma undan med precis vad som helst. Det spelar ingen roll om det är tsunamis eller bomber som smäller, rödskjortor och gulskjortor, kravaller eller militärkupper. Folk bokar, de ska ha sin chicken cashew nut i en urgröpt ananashalva, ett Singhalinne och inbakade charterflätor i Elsas hår. Händer samma sak i Egypten ställer samtliga bolag in sina flyg i tio år. Så frågan kvarstår. Var är alla människor?

 

 

Junior och Alina 
 
 
 
Jag ska förresten uppdatera sidan om favoritrestaurangerna på Lanta. Inser efter senaste inventeringen att de flesta är stängda, flyttade eller jämnade med marken. Jag provade förresten Nr 1 på Tripadvisor, Yang Garden. Återkommer med rapport.
 
Efter Lanta begav vi oss till Hjärter dams hemby Nong Mak Fai i några dagar. Rapport kommer. Nu befinner vi oss igen i den stora Mangon, på Sofitel Sukhumvit. Recension kommer små småningom.

Torsdagstankar i Thailand

Vi sitter ensamma i restaurangen på Nature, jag och Junior. Väntar på frukost. Hjärter Dam har dragit iväg med moppen för att ta yogabilder medan ljuset ännu ger fina färger utan filter. Klockan är halvåtta på morgonen denna torsdag i mitten på december. Försäsong, och trots att julen står för dörren är det fortfarande lugnt på ön. Lite för lugnt, och thailändarna är oroliga. Nee berättar att beläggningen bara är femtio procent jämfört med samma tid förra året. De flesta rummen står outhyrda. Mig gör det inget, jag välkomnar den nästan ödesmättade stämningen. Det surrealistiska över turistorter som ännu inte vaknat till liv är tilltalande. Man får utrymme att tänka och känna efter, som att sinnena får fritt spelrum.
 
Det är elfte året jag sitter i den den där restaurangen, som egentligen inte är något extra, men bekvämt i avseendet att jag betalar av hela notan först när vi checkar ut. Jag tänker på alla dessa händelser som utspelats här. Alla människor jag träffat och vad det har lett fram till. Den viktigaste sitter nu framför mig och är en produkt av den kedja av händelser och möten som inträffat på ön. En mild bris från havet sveper in och smeker nacken. Jag sippar på iskaffet och plockar upp en servett som blåst ner. Blicken letar sig ut mot horisonten och fastnar på en av räktrålarna som stävar in mot land efter nattens fiske. Junior tittar upp under luggen; "Jag älskar dig pappa" säger han plötsligt, nästan på ett medlidsamt sätt, som om han anar ett visst vemod. Det går rakt in i hjärtat och jag blir nästan lite blöt i ögat. "..jag älskar havet, och skytrain också" fortsätter han.
 
Frukosten är en katastrof och Junior äter bara melonen, men ratar fullständigt den så kallade pannkakan som är en två centimeter torr skapelse gjord på pulvermix och vatten. Min grilled ham & cheese sandwich är en på utsidan bränd baguette med kall fuskskinka och dito ost på insidan, dessutom fylld med rhode island-dressing. Den är vidrig. Min thailändska fru är smart nog att handla frukost där lokalbefolkningen gör det. Till en femtedel av priset. Vi lämnar bordet och går ner på stranden.
 
 
 
 
 
Klong Nin Beach ligger nästan helt öde i den tidiga morgontimmen. Det fläktar skönt och vi har ännu en stund på oss innan solen börjar bränna för hårt. Junior springer fram och tillbaka och jagar krabbor där vågorna rullar in. Lämnar fotspår av barnfötter i den våta sanden. Mina fotspår tänker jag. Frukten av mig. Blir fånigt sentimental. Junior är en jackpot i mitt liv, den högsta vinsten, och i stunder som de här kan jag känna en sådan oerhörd tacksamhet. Ett slags kanaliserat lyckorus. Han slår ut med armarna och pekar åt två olika håll. "Vad är det här?". Jag vet inte riktigt vad han menar. "Det är livet" svarar jag. "Jag älskar livet pappa". 
 
När vi kommer upp till vårat bord igen står våra tallrikar kvar eftersom vi knappt rört maten. Junior tar trots allt ett par tuggor av pannkakan, men mest för att komma åt sylten. Vi packar ihop och går upp till blåa huset som vi hyrt billigt av Nee. Där väntar åtminstone god mat i form av thailändska kycklingkorvar, sticky rice och annat gott som vi alla kan äta av. Jag tycker lite synd om Nee och har ibland dåligt samvete för att vi inte äter oftare på Nature, men de måste höja standarden i köket annars får det vara. Det spelar ingen roll förresten, det funkar ändå inte med turistmenyer om man kommer i sällskap med thailändare. Nee är bekymrad över beläggningen och frågar om svenskarna kommer fortsätta resa till Thailand. Ingen fara svarar jag, men hon kan vara lugn. Kineserna kommer att ta över. Fyra miljoner kineser beräknas resa till Thailand i år. De rullar in som en tsunami och har även nått Lanta nu, även om svenskarna fortfarande är i majoritet på just den här ön. Svenskkolonin. Den sista utposten.
 
 
Life goes on och cikadorna fortsätter outröttligt sin ändlösa symfoni i den tropiska natten. Men nu är det banne mig dags för en Chang.
 
 
 
 

Bangkok countdown

Sista veckans alla stresspåslag gjorde att jag morgonen för avfärd låg nere för räkning. Där huttrande, yr och illamående hopkrupen i fosterställning under täcket var jag helt övertygad om att det inte skulle bli någon resa. Utmattad av sömnbrist, snusabstinens, VAB, jobbstress, tandläkarens dom om juniors infekterade tand och allt mer därtill hade gjort mig till en ambivalent och lättirriterad krutdurk med kort tålamod. Jag hade fem timmar på mig att packa det sista, elda, fakturera, och göra mig klar för avfärd mot Arlanda, och jag fattade inte hur fan det skulle gå till. Det dunkade i huvudet och jag försökte komma på vad som var fel. Mental stress? Utmattningssyndrom? I så fall var det allvarligt. Efter en stund kom jag på att det snarare påminde om uttorkning. Jag hade drabbats av det en gång tidigare för några år sedan. Dagen innan hade jag glömt att dricka. Bara kaffe hela dagen, till frukost och som måltidsdryck, och på kvällen toppade jag det med att dricka en öl för att liksom fira att det äntligen var semester. Knappast det bästa alternativet för att balansera vätskenivån i kroppen.
 
Jag stapplade svimfärdig upp och blandade en dubbel resorb och gömde mig under täcket någon timme till. Det positiva var att junior verkade må bättre, och tack vare att han och jag hade sovit över hos farsan i mitt gamla pojkrum natten innan hade gjort att åtminstone Hjärter Dam hade fått sova ut ordentligt en natt för att hämta kraft inför flygresan. Vi hade båda den förra mardrömsresan med Emirates med bytet i Dubai kvar i minnet och ville inte ha en repris på den upplevelsen. Är det någonting som gör oss alla till monster så är det bristen på sömn.
 
Så sakteliga började jag återhämta mig. Huvudvärken bestod men illamåendet var åtminstone borta när vi satt oss i bilen och började den långa resan från Dalarna till Bangkok. Väl på Arlanda hade jag börjat känna mig som en vanlig människa igen och tyckte nog att det var på sin plats att både ta ett glas skumpa och börja snusa igen, och när väl nikotinet letat sig ut i blodomloppet så var det som om änglarna självt hade nedstigit från himlen och gett mig kraft och luft under mina egna vingar. Junior hade pratat hela dagen om att "flyga planet" och hans glädje visste inga gränser när vi klev ombord. Både flygresan och bytet i Dubai gick så smidigt att vi blev förvånade. Junior på gott humör hela vägen och jag lyckades också sova på båda flygen. Vi tog priority lane på Suvarnabhumi och var snabbt igenom och fick taxi direkt. Lördagkväll betyder lugnt i trafiken, så vi var snabbt framme på vårat hotell Radisson Blu Plaza på Sukhumvit. Jag hade bokat Grand premier room vilket betyder speed check-in och bagaget direkt. Hjärter Dam drog snabbt ut och inhandlade påsar med street food, och Junior dansade loss och firade att vi äntligen var framme. 
 
Vi klarade det!
 
 

Julafton i Bangkok

Trots min nyutvecklade fobi mot att boka flygbiljetter på nätet kunde jag inte hålla mig till måndagen då den analoga resebyrån öppnar. Efter att ha kollat på resor runt höstlovet som visade sig vara orimligt dyra, så gjorde jag för skojs skull en sökning på december och fann till min förvåning riktiga klipperbjudanden som gjorde att handsvetten tilltog markant. Det här gick inte att bortse ifrån. Billigast hittade jag med Aeroflot för 12 500:- för hela sällskapet, alltså jag själv, Hjärter Dam och Mini-Godzilla. Men kunde ryssen vara något att hänga i julgran? Jag var tveksam. Eftersom fobin ändå stoppade mig från en nätbokning så tog jag istället junior i vagnen och stegade ner till den lokala resebyrån, bara för att konstatera att de inte längre håller lördagsöppet. Fick väl lugna mig ett par dagar och tänka över det här med ryssarna.
 
 
Två solar? Nu fattar man ju varför det är så jävla varmt i Bangkok... 
 
 
Men nu hade jag fått blodad tand och provade en annan söksida och hittade biljetter med Emirates för ca 15 000:-, och som naturligtvis gav mig hjärtklappning. Det här var för bra för att bara släppa, och kunde absolut inte vänta till måndagen, så jag klickade mig vidare till Odenresor samtidigt som jag ropade ut i luften till mina tilltänkta reskamrater; "Jag har hittat något!". Med darrig hand och ökad puls började jag fylla i uppgifterna, då fobin grundar sig i tidigare slarv när jag bokat på nätet, det har handlat om missade mellannamn (något de sket i på Arlanda) och fel födelsedatum på junior (hann precis se det innan jag bekräftade betalningen den gången).
 
Med stor koncentration och noggrannhet tryckte jag in bokstäverna när allt plötsligt slocknade på kontoret. Jag hade inte märkt att Mini-Godzilla ljudlöst krupit in under skrivbordet och nu stängt av strömbrytaren på skarvdosan i någon form av protest.
"Näääeej!" skrek jag på inandning och stirrade på monstret under bordet, men han svarade bara med lugn blick,
"Vi måste åka flygplan nu pappa"
"Ja, men jag försöker ju boka ett nu för bövulen.."
"Tåg också..."
 
Efter att ha startat om datorn och förpassat monstret till övervåningen och mutat med thailändska riskakor draperade i karamell, samt ett dussin avsnitt med Oddbods på YouTube, så kunde jag hitta samma biljett igen och efter ett otal extrakontroller på namn och datum slutföra bokningen i lugn och ro. Så gott det nu gick med darrig hand.
 
 
Beach 2017 
 
 
Men det ska bli skönt att komma iväg igen. Junior förstår allt mer och pratar ofta om bada poolen, och åka flygplan. Jag har med jämna mellanrum uppdaterat hans minnen genom att visa bilder och videor från förra resan. Framför allt blir det skönt för Hjärter Dam att få komma hem igen, att "få balans i livet " som hon säger, andas Thailand och träffa familjen. Hennes föräldrar längtar enormt efter sitt barnbarn. 
 
 
 
 
Jag själv kunde resten av söndagen återigen ägna mig åt min svinbilliga hobby, åtminstone om ser till årsbasis, att leta och boka lämpligt lyxhotell i Bangkok. Jag var väldigt nära att boka femstjärniga Akyra Thonglor som verkade ha väldigt rimliga priser, men såg i sista stund att det pågår renoveringar där för tillfället. Istället blev det Radisson Blu Plaza på Sukhumvit, mellan BTS Asok och Phrom Phong. Så vi startar där tre nätter innan vi antingen drar till beachen eller om det nu blir hembyn Nong Mak Fai. Vilken beach det blir vet vi inte än. Ko Chang kanske, eller Lanta igen. Skulle fan inte förvåna mig.
 
 
 
 
Det blir nästan tre veckors resa med flyg hem på menlösa barnens dag, den 28:e december. Första julen i Thailand på fem år alltså, exakt lika länge sedan som jag träffade Hjärter Dam där. Men det återstår att se om själva julafton kommer att tillbringas i Bangkok eller någon annastans. Att det blir en varm jul i år är dock ställt utom rimligt tvivel.
 
Nu får vi bara hoppas att Nordkorea och Amerika håller sams så att det inte blir något spektakel i världen.
 
 
 
 
 
 

Hotellbluffen - del 3

Jag stör mig allt mer på bokningjättarnas bluffkampanjer där det utlovas stora rabatter. Varje vecka kommer nyhetsbrev om diverse kampanjer och superreor från Hotels och Booking där jag är medlem. Agoda är en annan jätte som antagligen har samma upplägg.
 
Jag har klickat mig fram och tagit skärmdumpar på detta enastående erbjudande för att se hur det verkligen förhåller sig.
 
 
 
 
Den här gången har jag synat Hotels senaste rea som bl.a. har med resorten Pakasai i Ao Nang i sin kampanj.
 
 
 
 
 
Provbokningen jag gjorde gäller 1 November 2017. Påståendet om upp till 55% rabatt är en direkt lögn, och i mina ögon falsk marknadsföring och föremål för granskning.
 
 
 
 
Här gäller det tydligen att passa på...
 
 
Här nedan syns det som kan uppfattas som den enastående superrabatten, men som egentligen ligger ganska nära det korrekta priset. Det överstrukna (påhittade) priset förstärker så klart illusionen om att man här kan göra ett riktigt klipp.
 
Jag har valt att omvandla priset till Baht för att enklare kunna jämföra priserna med Pakasai's egna hemsida
 
 
 
För ordningens skull har jag gjort jämförelser på resortens enklaste respektive lyxigaste rum, både som inloggad medlem och icke registrerad bokare på Hotels, samt på resortens egna hemsida. Det finns några intressanta prisskillnader, dock ej några utlovade 50-55 % vilket hela den här Sverker Olofsson-spaningen handlar om.
 
 
Superior Grand Room. Enklaste rummet inklusive frukost.
 
Billigast blir det som inloggad medlem hos Hotels. 1890 THB.
 
 
 
Pakasai hemsida. 2100 THB.
 
 
Icke registrerad hos Hotels. 2520 THB.
 
 
Som bäst får man alltså 10% rabatt som medlem jämfört med att boka direkt hos Pakasai.
 
 
 
Om man nu jämför priserna på det lyxigaste rummet så kan man notera en markant skillnad om väljer att boka direkt med Pakasai.
 
Grand Ocean Chalet Suite. Inklusive frukost.
 
Billigast. Pakasai hemsida. 4750 THB.
 
 
Inloggad medlem hos Hotels. 5850 THB.
Här blir det alltså ca 23% dyrare.
 
 
Icke registrerad hos Hotels. 7800 THB. 
Och här ca 64% dyrare jämfört med att boka direkt med hemsidan. Värt att notera är även det överstrukna priset på 13 000 THB, en påhittad summa som alltså ligger nästan tre gånger högre än det egentliga priset.
 
 
Så konklusionen av allt detta är att:
 
1. Superreorna existerar egentligen inte.
 
2. Jämför alltid priserna med hotellens egna hemsidor.
 
3. Det lönar sig trots allt ibland att vara medlem hon någon av bokningsjättarna då man kan ta del av rabattkoder (oftast 10%), och som i Hotel's fall att man samlar tio hotellnätter så får man en frinatt baserat på ett snittpris från de tio senast bokade, men dock bara på de bokningar man gjort utan att använda en rabattkod.
Bokningssidornas starkaste kort är väl annars att det är så lätt att boka om man är medlem. Alla personuppgifter ligger där redan så det är bara att logga in, välja hotell och betala, så har man bekräftelsen på mail direkt.
  
4. Det kan absolut vara en fördel att boka direkt genom hotellen, i synnerhet om man stannar flera nätter, då man kan få ta del av vissa förmåner som t.ex hämtning på flygplats, gratis tvätt eller spa-behandlingar osv. Eventuellt också fria uppgraderingar när man väl är på plats om det bokade rummet inte är färdigstädat.
 
 
 
Relaterade länkar:
Hotellbluffen - del 1
Hotellbluffen - del 2 
  
 
En sak till. Ibland ser man att folk ondgör sig över bokningssidorna när det skiter sig, vilket oftast är fel. Om det är fullbelagt eller om man inte får det rum man bokat eller vad det nu kan handla om som skapar gråt och tandagnisslan så är det nästan alltid HOTELLET som klantat sig och inte bokningssidan. Samma omvänt, om man råkar få en svit fast man bokat budgetrummet så är det hotellets förtjänst och inte bokningssidans...
 
 

Fjärilseffekten

Om det inte hade regnat den där dagen...
 
Det här är en fristående fortsättning på förra inlägget
 
 
 
 
Jag hittade alltså mitt thailändska paradis på Klong Nin den där gången när jag gav Ko Lanta en ny chans 2006. Jag hade stannat så länge jag kunde innan det var dags att åka hem till ett novemberkallt Norden igen. Jag hade träffat trevliga människor, fiskat barracuda, druckit Chang i solnedgången och landat mentalt efter den rastlöshet som rådde i början av resan. Detta betydde inte på något sätt att jag hade planer på att återvända till Lanta igen. Det fanns alltför många nya ställen att upptäcka.
 
 
 
 
Året efter, 2007, hade jag sagt upp mig i Norge för att ge mig ut på min livs längsta resa. Åtminstone ett halvår hade jag tänkt vara borta. Via Transsibiriska järnvägen och Japan så var slutdestinationen Australien. Det var min fasta övertygelse hela tiden de tre första månaderna. Färden gick vidare ner genom Thailand och efter ha lekt charterturist i Ao Nang, Khao Lak och Phuket i tre veckor så var det dags att börja resa på riktigt igen. Som en backpacker. Som Leonardo DiCaprio i The Beach.
 
Jag begav mig till Phuket Town för att checka in på legendariska och slitna On-On Hotel som stod som inspelningsplats för DiCaprios besök på Khao San Road i början av filmen. Tyvärr var det fullbokat så jag fick hitta ett annat hostel. Där hade jag stängt in mig och läst på hela kvällen i Lonely Planet om lämpliga färdvägar ner mot Australien. Först ner till gränsen mot Malaysia och nattbuss till Singapore, och därifrån eventuellt ett flyg till Darwin där jag skulle ta det klassiska tåget The Ghan som korsar hela kontinenten på sin väg ner mot Adelaide i södra Australien. Så fick det bli. Julen skulle firas i Sydney tänkte jag mig. Släckte lampan och förberedde mig för en tidig avfärd nästa morgon. Jag hade inga planer på att ta omvägen via Lanta.
 
 
 
 
När jag vaknade morgonen efter så hade min hjärna tydligen helt ställt om. Jag minns det väldigt tydligt, hur jag slog upp ögonen och bara bestämde mig för att checka ut och ta första bästa båt till Lanta. Det var så starkt, just den ingivelsen. Sagt och gjort, jag tog en taxi till piren och landade efter några timmar på Nature Beach där jag skulle kunna stanna några dagar. Det blev ett kärt återseende med Rambo och Eat och de andra som jobbade där. Mina 30 visumdagar i Thailand skulle dock snart löpa ut och jag var tvungen att ta mig till gränsen för vidare färd mot min slutdestination.
 
Så hade det också blivit om det inte varit för en person, eller två kanske, som jag träffade där. En dag när jag gick på stranden så träffade jag Pierre som var långliggare på Nature Beach, han sa "tja" och vi fann varann direkt. Han var också ute på långresa och tyckte att jag gott kunde skippa Australien och hellre hänga på honom till Filippinerna istället. Jag var dock väldigt tveksam. Den andra personen var Emma som reste runt med sin kompis i Thailand. Hon var så jäkla rolig med sin morbida humor. Så vi fyra hängde där tillsammans tills jag var tvungen att lämna landet, och om de inte hade övertalat mig att komma tillbaka till Thailand från Penang i Malaysia där jag tillbringade några dagar så hade historien sett helt annorlunda ut. 
 
Men jag kom tillbaka, och firade julen där på Nature Beach där jag också blev övertalad att agera tomte, ett uppdrag jag tog på största allvar och gjorde en repris på två år senare med inhyrd elefant och allt. Kontentan av allt är att det var många som lärde känna vararandra där och som återkom år efter år, och jag blev en av dem. 
Jag ombestämde mig den där gången också och följde med Pierre till Filippinerna efter att vi firat nyåret i Singapore. Sex år senare stod han som best man på mitt bröllop. Australien väntar fortfarande. 
 
 
 
 
Men jag tänker ibland på just två saker som förändrade allt. Dels då året innan när jag flackade runt i Thailand och hamnade på Ko Samui, där jag nog hade stannat hela semestern om inte det ihållande regnet fått mig att kliva in på en resebyrå och boka ett flyg till Phuket istället, som förde mig vidare till Phi Phi och sedermera till Lanta som jag alltså gav en ny chans efter tio år, och dels det där beslutet jag tog på morgonen på rummet i Phuket Town året efter. Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade åkt förbi Lanta igen? Det finns så många Om Inte..., små slumpartade detaljer som får livet att ta en annan riktning, och där på Lanta finns det en hel del Om Inte som lett fram till det jag har idag.
 
 
Slumpen eller ödet?
 
 
 
Wikipedia: Fjärilseffekten 
Filmtips på temat: Sliding Doors (1998)
Boktips på temat: Slumpen är ingen tillfällighet 
 
 
För övrigt så hade jag nog inte hamnat i Japan om jag inte sett filmen Lost in Translation. Kan läsas i det här inlägget: Park Hyatt Tokyo
 
 
 

Phi Phi Island Nostalgia

Året var 1996, min andra resa till Sydostasien och Thailand. Bilderna från Phi Phi Island påminner om något som en gång var ett paradis. Massinvasionen hade ännu inte börjat, och Thailand var fortfarande lite exotiskt och knappast ett resmål för varje svenne banan-familj. Charter fanns förvisso till Phuket men på Phi Phi vad det bara backpackers med Changlinne och batikbyxor, och vi tyckte alla att vi var så coola. Om man skulle skicka vykort hem så var det härifrån eftersom det kändes som den mest avlägsna ön i Thailand.
 
 
Hamnen på Phi Phi, anno -96 
 
 
Vi anlände mitt i högsäsongen och det var ganska fullbokat i själva byn, men någon tipsade om en annan strand längre bort på ön som hette Long Beach. Den nådde man endast till fots på små stigar och över klippor, eller naturligtvis med longtail, men de gick bara när tidvattnet tillät. På Long Beach fanns endast ett par tre resorter, och första natten var vi tvungna att ta en i våra ögon onödigt lyxig bungalow för 350 baht. Helt klart över våran budget. Vi hade cirka 10 000 kr i fickpengar för 7 veckors resa och vi hade börjat i dyra Hongkong.
 
 
Lyxbungalow för en backpacker...
 
 
Nästa dag hittade vi vårat paradis allra längst bort på stranden. Det var backpacker- eller trashpackerliv i dess renaste form. Minimalt med utrymme med lite för smal säng för att dela med en kompis. Huktoalett med en slang som dusch som levererade saltvatten. Inte ens en fläkt hade vi. Men den var billig, endast 120 baht,  och låg verkligen direkt på stranden och på natten kunde man ligga och lyssna på vågorna som rullade in som i slowmotion, och känna doften av tropikerna eftersom vi lämnat dörren och fönsterluckan öppna.
 
 
Paradise Lost. Jag står och bryter mig i dörröppningen. Den observante noterar att det är just den här bilden som ligger som tumnagel till vänster om rubriken i varje inlägg på bloggen...(dock ej i mobilvyn)
 
 
Jag var 24 år och tyckte att livet kunde inte bli så mycket bättre än att vara på resande fot. Det var det enda jag egentligen lade pengarna på, och hade heller inga andra intressen. Jag kanske inte föraktade, men kunde inte förstå hur vissa jämnåriga kunde vara nöjda med tillvaron, de som satt fast på fabrikerna i Östnor med sina dyra lån på bilar och skotrar. Mina förutfattade meningar sade i alla fall att det var så det förhöll sig eftersom inte fler var ute och reste. I min värld sa man upp sig, eller såg till att bli uppsagd när vintern närmade sig, och man ägde möjligtvis en skrotbil för några tusenlappar. Man skulle inte ha något som band fast en på hemmaplan. Idag har jag väl en annan bild om sakernas tillstånd.
 
 
Long Beach, Phi Phi Island -96. Våran bunge syns till höger i bild.
 
 
Ibland på kvällarna satt vi i restaurangen och drack grogg på Sang Thip och Cola, (ja det var innan den försvann och ersattes av Sang Som). Den var billig som fan och smakade något bättre än rävgiftet Mekhong. Efter det tog vi en longtail in till byn och gick på Tintin Bar som var stället där alla backpackers festade. Undrar om den fortfarande finns kvar? Jag gick alltid till DJ-båset och önskade The Cults 'She Sells Sanctuary' som var en favoritlåt. Jag får alltid flashbacks till de där nätterna när jag hör den nu för tiden.
 
Ett av mina allra starkaste minnen från den där tiden är när jag och Micke en sen och ljum kväll är på väg från Long Beach in till byn. Lite smått berusade ligger vi där på rygg på varsin bänk i en longtail och tittar upp på den stjärnklara himlen, ackompanjerat av ljudet från den smattrande utombordsmotorn. Ett slags drömlikt tillstånd, ett halleluja moment och en bild jag alltid kommer att bära med mig.
 
Efter tio dagar lämnade vi Phi Phi för att prova en ö ännu längre söderut som hette Ko Lanta. Där fanns en liten fiskeby som hette Saladan som bestod av en röd dammig gata med ett par restauranger och ett tyskt dykcenter. Det var helt värdelöst och jag svor att aldrig återvända till detta gudsförgätna ställe igen...
 
 
Phi Phi Leh i bakgrunden. Då en obesökt ö. Det skulle snart ändras.. 
 
 
Samma år, 1996, satt Alex Garland och skrev boken 'The Beach' som översattes till svenska 1998. Jag sträckläste boken som filmatiserades 2000. Inspelningarna ägde rum på Phi Phi Leh som syns på bilden ovan. Efter det blev ingenting sig likt igen. Massinvasionen var ett faktum, och horder av turister besöker Maya Bay dagligen. Jag har aldrig satt min fot där. Jag avskyr så kallade sevärdheter och alltid blivit besviken de få gånger jag ändå provat. 
 
Jag återvände dock till Phi Phi Island tio år senare, 2006, när jag planlöst flackade runt i Thailand några veckor. Det var min femte resa till Thailand, men min första ensamresa dit. Turisterna hade börjat hitta tillbaka efter tsunamin som slagit hårt mot Phi Phi två år tidigare, och röjningsarbeten pågick fortfarande i byn. Jag tog min tillflykt till Long Beach igen och fick en möglig bungalow som klarat tsunamin då den låg uppe i sluttningen. Jag betalade alldeles för mycket och bestämde mig för att åka vidare redan nästa dag. Jag var besviken och noterade hur girigheten hade gripit tag i Thailand. Det Phi Phi jag mindes fanns inte längre kvar och jag har heller inte återvänt efter det.
 
Om man kommit från Phuket och ska vidare från Phi Phi så var det egentligen bara till Lanta som båtarna gick. Jag bestämde mig för att ge det som blivit svenskön en ny chans. Jag hade läst på i min piratkopierade Lonely Planet som jag köpt på Khao San Road ett par veckor tidigare om vilken strand som var bäst, och jag ställde in siktet på Klong Nin. Föga anade jag då att det skulle bli mitt andra hem de följande tio åren.
 
 
Här är en fristående fortsättning på det här inlägget: Fjärilseffekten
 
Beställ boken: Alex Garland - The Beach
 
 
 
 The Cult - She Sells Sanctuary
 
 
 
 

Double Nature

På ett sätt ångrar jag att vi åkte tillbaka till Lanta. Alltså, visst var det trevligt att återvända efter ett par års uppehåll, men efter att jag skrapat lite på ytan och hört historierna bakom den solstänkta paradiskulissen blev jag nedstämd och undrade om det inte hade varit bättre att välja ett nytt ställe. Men jag ville tillbaka, det är tio år sedan jag hamnade här för första gången av en slump efter att jag på båten från Phi Phi blivit rumsraggad av den charmante Eat med sitt vackra leende. Hon hade visat bilder på bungalow on beach och jag hade följt med. Hittade mitt home away from home. De följande tio åren skulle det bli många återbesök.
Nu hade vi bokat det blå huset på andra sidan vägen genom ett enkelt meddelande på mobilen, och Eat hade sedan länge slutat åka med på Phi Phi-båtarna. Idag bokas allt över internet.
 
 
 
 
Under årens lopp hade jag dock utvecklat någon slags hatkärlek till Nature Beach, så trots att jag kände till skiten bakom fasaden så gillade jag att komma tillbaka, men den här gången blev det nästan ändå för mycket. Särskilt efter vad jag fick höra sista kvällen så undrar jag om det inte förekommer en viss...jag vågar knappt säga ordet.. 'hederskultur' på ön. Vissa jag trodde gott om har jag helt tappat respekten för. Jag har sagt det förr, Thailand är lätt att älska så länge man bara är statist i paradiset och inte tittar för mycket bakom kulisserna. Lanta hade ändå gett mig så mycket och hade det inte varit för allt som hänt på ön så hade jag inte heller haft Junior och Hjärter Dam vid min sida idag.
 
 
Kuliss i paradiset...
  
 
En dag gick jag över till mitt gamla hotell Nature House, som jag arrenderade för fem år sedan, för att kolla läget. Hade hört att det var en holländare som drev det nu på ett tvåårskontrakt efter att ägarna återigen gjort halvhjärtade försök att driva det själva. Första intrycket var beklämmande, hotellet hade helt tappat sin charm efter att det byggts ut åt alla håll och nu hade tre olika färgteman. Mysfaktorn var borta, och inte hjälpte det till att utsikten från loftgångarna nu bestod av baksidan på det nybyggda hotellet Intanin istället för det tidigare grönområdet som vette ut mot Cook Kai's restaurang. (I det här inlägget kan man se skillnaden: Intanin Lanta)
 
 
Nature House. Anno 2017.
 
 
I receptionen träffade jag managern som var en trevlig thailändsk kvinna med ett litet barn i famnen. Noterade att pojken var lika ljus i hyn som Junior och frågade om han var en louk krung, ett halvblod. Det visade sig vara holländaren Peters son och jag frågade om han var där också, men Pla som hon hette, berättade med tårfyllda ögon att han hade fått en hjärtattack under lågsäsongen och tragiskt nog avlidit när pojken bara var två månader gammal. Ja, en mycket sorgsam historia alltihopa, som Leif GW skulle ha uttryckt det. Det sved i hjärtat att se den lille pojken som förlorat sin pappa.
Nu hade hon att driva Nature House själv andra säsongen, med hjälp av bara en anställd som också tjänade som barnflicka. Pla var ändå en stark och mitt i allt elände positiv och sympatisk kvinna. Jag frågade försiktigt om hur det gick annars med hotellet och relationen med ägarfamiljen, och jag nickade igenkännande när hon berättade, och jag förstod att ingenting egentligen förändrats. Förutom att kulliserna hade blivit fulare. Bakom var det fortfarande samma surdegar som spökade. Jag önskade Pla lycka till med allt i framtiden. 
 
 
 
Fr. v. Pla, One och lilleman. 
 
 
Något annat som däremot gjorde mig oerhört varm i hjärtat var när hon berättade att hon hört mitt namn många gånger från återvändande gäster som frågat efter mig, och att hon faktiskt verkade genuint glad att få träffa mig. Det var ju ändå fem år sedan jag drev hotellet, och att det fanns folk där ute i världen som mindes mig och kom tillbaka gjorde mig väldigt smickrad. Jag träffade hundratals gäster den där säsongen men minns bara ett fåtal idag, och döm om min förvåning när jag en dag låg i poolen med Junior på Nature Beach och ett välbekant ansikte dyker upp i receptionen. Efternamnet kom på en sekund, och jag ropade högt, SVARVARE! Bernt och Ann-Louise, ett trevligt par från Luleå som bodde hos mig på Nature House i någon vecka i slutet på säsongen. De var sådana människor som man önskar att man ska få träffa igen, och de hade återvänt till Lanta ett par gånger och frågat efter mig. Men det är väl tankens kraft; det man önskar det får man. Nu sågs vi.
  
 
Välsvarvat från Norrland
 
 
Nu hade jag blivit nyfiken på hur det gick för Micke från Linköping som jag lärt känna i Gröndahls bar för cirka tre år sedan (kommer ni ihåg Gröndahl som sålde allt och drog till Thailand? Enkelbiljett till paradiset.) 
Micke hade en dröm om att också driva en resort på Lanta och hittade till slut Sunset Bungalow som ligger några simtag från Nature House. Jag stoppade en hundrabahting i badbrallorna och simmade dit för en Chang-lunch. Det var härligt att se Micke ta emot och snacka med sina gäster, visa dem rummet och ge dem menyn. En pad thai och mangoshake tack. Varsågod och khob khun khap. Vågornas brus och palmernas sus. Det fläktade skönt från havet. Thailand visade upp sin dubbelnatur med all önskvärd tydlighet.
 
 
Skymning på Klong Nin 
 
  
Mustasch - Double Nature
 
 

Vasaloppet i Bangkok

Att Vasaloppet - the freakshow - gör sig bäst på TV råder det ju inget tvivel om, och då helst beskådat från en skärm i utlandet. Poolside. Nu när cirkusen är här inpå knuten och blockerar all annan verksamhet för oss vanliga dödliga som är helt ointresserade av röda toppluvor och kvargmenyer så fann jag det för gott att boka in familjen på en minisemester till Thailand. Jag menar, dieselavgaserna från att värma "Norra Europas största mässa" får ju utsläppen i Bangkok att framstå som doften av nybryggt nyponte, och att ta sig igenom trafiken i Mora den här veckan får rusningen på Sukhumvit att likna just en rusning. Det här kommer bli rena rama hälsoresan med andra ord.
 
 
Vasaloppsstarten klockan åtta öppnas med en poolside Chang... (AVANI Riverside. Snodd bild)
 
 
Men det var dags. Bangkok brinner i sinnet och är beroendeframkallande, så jag har suttit och klickat resor intensivt de senaste veckorna. Så dök det upp en (möjligtvis självpåtagen) lucka i jobbet. Hittade bra avgångar med oprövade Aeroflot och gjorde i ordning bokningen och skulle bara klicka på Betala när jag plötsligt fick kalla fötter på grund av märkliga saker som inträffade. Som ett jävla omen, en förnimmelse eller ett tecken, som de där gångerna förr. Satt med darrig hand och stirrade på skärmen innan jag slutligen klickade på Avbryt. Skulle inte förvåna mig om Aeroflot störtar i helgen. Gick och lade mig. Tog nya tag nästa dag och hittade bättre biljetter med Thai Airways. Boka, Betala, Skriv ut. Frid i sinnet.
 
 
 
Och Gustav Vasa stod som förstenad...
 
 
Nu fick jag återigen nöjet att leta och boka lämpliga lyxhotell i Bangkok, som för övrigt är en svinbillig hobby jämfört med en start i Vasaloppet med allt kringarrangemang. Ett hotell när vi anländer och ett innan hemresa. Däremellan blir det en vecka på Lanta också. Efter mycket funderande fram och tillbaka så bestämde jag mig ändå för nya AVANI Riverside (som jag nämnde här). Då slipper vi sitta fast på Sukhumvit när vi anländer och när vi ska till Suvvan igen för flyget till Krabi. De sista fyra dagarna i Mangon måste väljas med omsorg och ska passa alla tre i familjen. Efter ett par dagars scrollande insåg jag att klassiska  Anantara Siam, (f.d. detta Four Seasons) hade väldigt rimliga priser för tillfället. Dessutom hade jag en rabattkupong från Hotels att utnyttja. Inte mycket att fundera på. Junior hade förresten en flirt här sedan vi var in i somras och gjorde ett litet studiebesök när vi bodde på grannhotellet Courtyard by Marriot.
 
Anantara Siam har ett soft poolområde, gångavstånd till det mesta och ett av de där hotellen i Bangkok som man verkligen vill bo på, och jag ser fram emot som fan att stiga upp i ottan och vara först in på frukostbuffén och börja plocka av delikatesserna på de orörda faten innan kreti och pleti vaknar och kommer och stökar till.
 
 
 
"Ses vi igen tirak..?" Junior flirtar på Anantara Siam.
"Of course, me love you long time.."
 
 
För övrigt så känns det gött att återvända till Lanta efter två års uppehåll. En Chang och yoga i solnedgången med Junior vid min sida. Palmer och sand. En spicy beef salad på Cook Kai. 
Livet på en pinne.
 
 
Snöyoga bytes snart mot sandyoga... instagram @hana_bladh
 
 
 

Thailands dubbla prissättning

Många anser Thailands dubbla prissättning vara rasistisk. Jag håller nog inte med även om jag tycker den kan vara lite diskriminerande. De flesta dussinturister har nog inte ens lagt märke till skillnaden då skyltar till museum osv. brukar vara skrivna på olika språk, alltså farangpriset på engelska och thaipriset helt och hållet på thai, även siffrorna.
 
 
 
 
Prisskillnaden blir tydligare om man besöker ett ställe i sällskap av thailändare, och första gången jag själv noterade detta var på Asiatique i Bangkok när jag och Hjärter Dam skulle ta en sväng i pariserhjulet och jag fick betala det högre turistpriset (250 thb) medan hon fick thaipriset (200thb). En skillnad på ca 12 spänn och inte så mycket att bråka om.
 
Asiatique, Bangkok. Snurrig prissättning...
 
 
Betydligt större är skillnaden på Siam Ocean World - beläget i bottenvåningen på skrytiga Siam Paragon - som jag besökte för andra gången i somras, då i sällskap av Junior som ju är både thai och svenne banan. Det blev en intressant diskussion eftersom inträdet är 900 thb för vuxna faranger, 700 thb för små faranger, men endast 400 thb för vuxna thai samt 280 thb för småthai.
Här inbillade jag mig att jag kunde komma in för thaipriset om jag bara pratade thai och påstod att jag bodde i landet. Jag höll upp Junior och visade. "Kolla, louk krung (halvt barn (som de kallar halvbloden)) thai farang ha sip ha sip (50/50).."
Jag såg att hon tvekade men sa ok om jag kunde visa upp mitt thailändska ID-kort, men då var det kört och vi åkte således på att betala fullprisvarianten.
 
Andra ställen i Bangkok med dubbel prissättning är bl.a templen Grand Palace som tar 500 thb för faranger men är gratis för thai, och Wat Pho (vilande Buddhan) som tar en hundring av turisten men gratis för thai.
 
 
Siam Ocean World, Bangkok
 
 
På Ko Lanta så är väl största prisskillnaden nere i nationalparken där de har mage att ta 400 thb i inträde för turister, men bara 40 thb för thai. Tror det t.o.m är gratis för öborna. Enligt mig ett omotiverat högt pris och en överskattad attraktion. Under låg- och försäsong har jag dock noterat att det varit gratis.
Att åka bilfärjan mellan fastlandet och Lanta innebär också olika priser även om den är marginell om man tar moppen över.
 
Ko Lanta National Park. Snodd bild från nätet.
 
 
Att besöka Ko Samet där hela ön egentligen är en nationalpark kostar för turister 200 thb, men bara 40 thb för thai. Pengarna ska väl gå till att hålla ön ren, men som den cyniker jag är så antar jag att stordelen av slantarna hamnar i fickorna hos fel personer. Ko Samet som var ett paradis 1996 men vid vårat besök nästan 18 år senare 2013 förvandlats till ett överprisat turistjippo. Ko Samet - Det förstörda paradiset
 
Ko Samet -13. Dagsturisterna stör mitt i strand-Changen...
 
 
Priset togs nog ändå när jag med Hjärter Dams familj besökte Pang Sida National Park (som bl.a. är känt för sina fjärilskolonier) i närheten av Nong Mak Fai. Vi hade klämt in oss i och på den stora Isuzu-pickisen med tonade rutor och närmade oss gaten där man betalar. Vakten började högt räkna ihop totalsumman; sii sip, sii sip, sii sip...osv (40, 40, 40..) när han fick syn på mig, den enda farangen i bilen, och det helt plötsligt blev gratis för alla de andra men jag fick betala 200 baht istället. Tur att man kan skratta åt det, men jag förstår att vissa som inte förstår det thailändska systemet skulle bli vansinniga.
 
Pang Sida National Park. Snodd bild.
 
 
För övrigt tycker jag att det funkar bra i Thailand med priserna då man oftast betalar samma när det handlar om biljetter till buss och tåg osv. I Vietnam däremot så betalar man mycket oftare ett högre pris än vietnameserna själva.
Anledningen till den dubbla prissättningen i Thailand handlar om att myndigheterna anser att den delvis fattiga befolkningen ändå ska ha möjlighet till att besöka tempel och museum t.ex vilket får ses som en rimlig förklaring, samtidigt som turister anses vara rika och ha möjlighet att betala ett högre pris. Det är väl kanske inte konstigare än när man köper fiskekort här i Dalarna där utsocknes får betala mer än lokalbefolkningen...
 
 
Relaterade länkar:
 
http://www.richardbarrow.com/2013/11/sneaky-two-prices-at-asiatiques-big-wheel/
 
http://bangkok.coconuts.co/2017/01/13/racism-anger-and-why-dual-pricing-makes-sense-thai-people-0
 
http://www.2pricethailand.com/

Cheap Charlie's Bangkok

Cheap Charlie's, ett av Bangkoks mest klassiska vattenhål går en dyster framtid till mötes och stänger i mars 2017. Ja, hela hästskon faktiskt hela vägen upp mot Suk 11 Hostel (som kanske har en av Bangkoks mysigaste restauranger) går mot samma öde då hela gatan/blocket har sålts till investerare som planerar ännu ett condo-bygge, eller möjligtvis hotell. Cheap Charlie's öppnade 1982 och har blivit ett stamhak för expats i Bangkok, och även för den nu tyvärr hädangångne journalisten Jan Källman vars intressanta Bangkok-blogg vi nu inte längre får läsa.
 
 
 
 
Personligen tycker jag att baren är överskattad, med endast ett fåtal sittplatser som snabbt blir ockuperade när de öppnar vid femtiden. Kommer man senare betalar man alltså 80 baht för en Chang som man får dricka ståendes bland svettiga amerikaner som verka tycka att de är coola för att de hittat hit. Trångt är det också eftersom utrymmet är avgränsat med en kätting som ligger på marken som man måste hålla sig innanför.
 
 
Lätt att planka...?
 
 
Jag läste om det här redan i juni på just Källmans blogg och trodde att de redan hade klappat igen stället när vi passerade här i somras på väg till min favoritfrisör på Soi 11 längre upp på gatan. Det var på eftermiddagen innan öppning, och där utanför CC satt en gammal kvinna som jag frågade om baren fortfarande var i drift. Det var den förkunnade kvinnan tröttsamt med ett kroppsspråk som visade att hon var innerligt utled på frågan. "No close, still open...". Det var detta som fick mig att börja kolla upp hur det egentligen förhöll sig med sakernas tillstånd i den stora Mangon. Men i mars nästa år verkar alltså den sista Changen serveras på Cheap Charlie's. Passa på att besöka stället i vinter innan ännu en epok går i graven.
 
 
Cheap Charlie's. Foto: Coconuts Bankok
 
 
Cheap Charlie's. Foto: Coconuts Bankok
 
 
Inte för att jag sörjer stängningen av just CC men att hela gränden med dess trevliga restauranger som Charley Brown's, Snappers, Tapas Café och inte minst Suk 11 kommer att duka under av grävskopornas framfart är förstås beklämmande. Det ironiska är att ägaren till Suk 11 Hostel också är ägaren till marken som just sålts till investerarna, och på så vis så ryker ju hans eget ställe också. Men money talks och känslor walks, och det är lätt att förstå logiken i försäljningen då markpriserna i Bangkok skjutit i höjden med raketfart de senaste decennierna. Enligt uppgift såldes marken (1 Rai = 1600 m²) för 2 miljarder Baht, vilket motsvarar ca 500 miljoner Riksdaler.
 
 
Suk 11 Hostel & Restaurant. Kom innan det är för sent...
 
 
 
På Sukhumvit Soi 11 (BTS Nana) som är en av Bangkoks trendigaste gator finns en hel del trevliga hotell. Jag har för bloggens räkning provat Aloft Bangkok, Salil Hotel 11 och Le Fenix
 
 
 
Relaterad källa: 
http://bangkok.coconuts.co/2016/06/09/rip-cheap-charlies-chunk-sukhumvit-soi-11-reportedly-sold-developers
 
 
 

Grand Opening MahaNakhon

Thailands högsta byggnad MahaNakhon invigdes med skrytig ljusshow den 29:e augusti. Med sina ståtliga 314 meter slår MahaNakhon alltså Baiyoke Tower II med endast 10 meter. Trots en imponerande höjd så hamnar det nya skrytbygget endast på cirka 50:e plats i Asien där de flesta andra högre byggnader hittas i Kina och Dubai. På världslistan 89:e plats. Som plåster på såren så kan Bangkok trösta sig med att spaden har satts i marken till Rama IX Super Tower som kommer nå hela 615 meter över nudelskålarna på marken, och stå klart redan 2020 om planerna går som de ska och mutorna hamnar i rätt fickor...
 
 
I Thailand är det inte förbjudet med laserpekare...
 
 
Ett av de "trevligaste" svenska orden som gått på export måste vara Ombudsman som dyker upp i artikeln som länkas nedan.
 
The world’s most iconic buildings raise a collective middle finger to Srisuwan Janya
 
 
 Alla bilder snodda från nätet.
 
The world’s most iconic buildings raise a collective middle finger to Srisuwan Janya - See more at: http://bk.asia-city.com/city-living/news/worlds-most-iconic-buildings-designed-foreigners#sthash.SxzXSd9J.dpuf
The world’s most iconic buildings raise a collective middle finger to Srisuwan Janya - See more at: http://bk.asia-city.com/city-living/news/worlds-most-iconic-buildings-designed-foreigners#sthash.SxzXSd9J.dpuf
The world’s most iconic buildings raise a collective middle finger to Srisuwan Janya - See more at: http://bk.asia-city.com/city-living/news/worlds-most-iconic-buildings-designed-foreigners#sthash.SxzXSd9J.dpuf
 
 

Med barn i Bangkok

Hjärnan kokar och är nära en härdsmälta. Hetare än reaktor 4 i Tjernobyl. Det beror inte i första hand på att vi befinner oss i världens varmaste huvudstad, även om det hjäper till. I reaktor fyras närområde får man inte vistas längre än tio minuter. Det borde man inte få göra i Bangkok heller, om man nu har ett monster med sig på snart två år. Det är alltså inte bara solen, utan Juniors framfart som gör att hjärnans säkringar brinner.
 
Den stora Mangon har en förmåga att suga musten ur även den mest luttrade storstadsjunkien. Med barn blir påfrestningen mångdubbelt större. Hettan, luftfuktigheten, trafiken, bruset och människor överallt. Det är ett aldrig sinande bombardemang av intryck. Det gäller att välja sina utflykter med omsorg.
 
 
Lumphini Park
 
 
När vi bodde på Sukhothai hade vi gångavstånd till Lumphini Park, vilket verkade vara ett lämpligt delmål för dagen. Tanken på det var hur trevlig som helst. Ett besök i Bangkoks lunga. Gräsmattor och lekplatser för barnen. En damm med trampbåtar. Där skulle det säkert fläkta skönt. Åtminstone i gryningen. I verkligheten vid lunchtid var parken het som en masugn. Luften låg stilla och dallrade. Junior fick syn på en klätterställning med bristfällig kvalitetssäkring men som bums skulle undersökas. Med mig jagandes bakom med en skyddande hand. Fallrisken var överhängande. Värmen verkade inte bekomma honom. Jag var genomsvettig efter bara några minuter. Fick nog efter en stund och bar det lilla monstret skrikande därifrån. Satte Junior i vagnen och gav honom vattenflaskan. Ofta går det bra, han kan till och med skruva av och på korken. Ibland får han för sig att hälla hela innehållet över sig. Det passade han på att göra nu, precis när jag skulle ta en bild för att visa hur trevligt vi hade det i parken på våran semester. Det hade inte ens gått en halvtimme sedan vi lämnade hotellet. Jag var genomblött av svett, han och vagnen av en halvliter köpvatten. Ingen hade ombyte. Hjärter Dam har en märklig förmåga att hålla sig sval och svettfri i alla sådana här situationer.
 
 
Lumphini Park
 
 
Innan Junior kom till världen förklarade jag myndigt för mig själv och min omgivning att jag minsann aldrig skulle muta eller skämma bort mitt barn med någon slags skärm eller leksaker om det nu var så att barnet i fråga skulle få för sig att börja krångla vid måltider eller andra situationer. Det fetsprack ju.
Hur gjorde föräldrar förr vid restaurangbesök - innan skärmen kom till undsättning - har jag undrat varje gång jag startat en film på mobilen för att monstret ska sitta still under måltiderna. Jag hyser den största respekt till de föräldrar som dagligen kämpar med hyperaktiva barn. Junior är vad jag antar en "vanlig" unge med spring i benen bara, men det räcker tydligen för att hjärnan ska koka. I alla fall i Bangkok.
 
 
MK Gold, Central World. Snodd bild.
 
 
En dag i slutet på resan när vi skulle äta på MK Gold på Central World så tog det inte lång tid innan mina säkringar skulle brinna. Jag har i vanliga fall en ängels tålamod även om hjärnan redan passerat kokpunkten. På Central World finns inget publikt wifi, så Hjärter Dam försökte tröstlöst starta en film via mobila nätet. Monstret har så klart inget överseende med en seg uppkoppling och började snart föra ett herrans oväsen där inne. Jag ruttnade och tog sonika det skrikande knytet under armen och gick ut så att åtminstone en av oss skulle få äta i lugn och ro. Gjorde mitt bästa för att Junior skulle lugna ner sig. Hittade en leksaksaffär. Toys'R'us. Gick in och kollade på hyllorna en lång stund och det blev snart lite bättre inbillade jag mig. Irritationen hängde dock kvar där som ett stundande monsunregn som bara väntar på att få bryta ut. Jag ångrade mig redan när jag tog beslutet att muta det lilla gossebarnet med ett "Ferrari garage kit" för över 600 baht. Mina principer var som bortblåsta. 
 
"Titta här min lille vän, det här kan vi ju köpa" hör jag mig själv säga som en jävla mes när vi går mot kassan. Junior håller krampaktigt om förpackningen och ett nytt utbrott kommer som på beställning när jag tar ifrån honom den och sträcker till kassörskan som måste blippa streckkoden.
På thailändskt vis är det en personal som lägger varan i påsen och en annan som tar hand om betalningen. Någon före i kön som ska ha sitt inslaget i paketpapper. Det tar för lång tid. Junior grinar och fäktar med armarna. Jag försöker hålla honom med ena armen och fiska upp plånboken med andra, lyckas på något sätt fippla fram betalkortet och slå in koden med den fria handen, trots fjorton kilo Godzilla på steroider hängandes runt halsen.
 
 
Toys'R'us, Central World. Snodd bild.
 
 
Att det sedan är omöjligt att ta sig in i förpackningen utan en välsorterad verktygslåda gör att min huvudsäkring fullständigt brinner av. Vi sitter ner på golvet utanför affären. Pulsen dunkar i tinningarna. Mina skjortärmar spricker upp och jag förvandlas till Hulken, och sliter upp den jäkla förpackningen så garagekitets delar flyger iväg över det blankpolerade stengolvet. Reservhjul, pelarlyft, koner och ferrariflagga och andra plastbitar ligger utpridda runt oss på en stor yta. En rödglänsande Ferrari Enzo är allt som finns kvar på golvet mellan våra fötter. Thailändare svävar förbi ovanför våra huvuden. Junior har tystnat. Han sträcker sig efter bilen och möter sedan min blick. Pulsen går ner. Vi får ett sådant där moment. En kommunikation utan ord. Jag och Dylan, i djungeln. Jag lyfter upp honom och vi går tillbaka under tystnad till restaurangen. Maten har kallnat. Det gör inget, vi äter ändå. Mobilen försöker fortfarande ladda filmen.
 
 
 
 
 
Efter lunchen går vi ner till våning fyra och köper en ny telefon för tjugo tusen jävla baht (något dyrare än Sverige) eftersom monstret någon vecka tidigare hade låtit min gamla mobil ta en flygtur över balkongräcket i Nong Mak Fai så att glaset spruckit, och därmed också eliminerat min enda kontakt med civilisationen.
 
 
 
 
Man lär sig snart att dela upp dagen i lämpliga portioner. Chilla på hotellrummet, morgonpromenad, tupplur, köpcentrum, skytrain, poolen och så vidare i lagom stora doser. Bangkok tar dock ut sin rätt och vinner alltid på knock-out. Måste tillägga att för det mesta går det ju faktiskt bra, men vem vill läsa om det egentligen.
Det kan ju vara lite knepigt att hitta lämpliga aktiveter för småbarn i den stora Mangon, men jag kom på att vi kunde kanske besöka Siam Ocean World för att titta på fiskar, så det gjorde jag och Junior en dag. En aktivitet som tog en ände med förskräckelse, men det får jag ta i ett annat inlägg...
 
 
Siam Ocean World. Here comes trouble...
 
 
Läs också Med barnvagn i Bangkok från förra resan.
 

Summer in Siam - Rapport från Cha-Am

Slitet skulle jag nog säga om Cha-Am. Inte ruffigt, det hade varit orättvist. Efter fem dagar började jag känna mig som en fånge på ett all-inclusive-hotell. Egentligen hade vi allt vi behövde på barfotaavstånd - poolen, stranden, gatumaten, 7/eleven - men jag ville se mer av Cha-Am. Behövde komma ut från våran kokong. Jag gick och hyrde en moppe, eftersom man inte har varit i Thailand om man inte fått känna havets salta och ljumma vindar mot kroppen, sittandes på en solvarm vinylsadel och höra det väsande knattret från en 125-kubiks Honda Click körandes på en beach road, var det än nu må vara i Thailand.

 

Vart tog vägen vägen?


Cha-Am beach road tog snart slut och man var tvungen att ge sig ut på riksväg 4 (som fortsätter ner förbi Krabi) för att komma vidare. Alldeles för mycket tung trafik där och ingen väg jag hade lust att följa. I fjärran kunde jag skönja den disiga silhuetten av höghusen i Hua Hin. Jag hade inte varit där sedan första resan till Sydostasien 1994. Tjugotvå år gammal och precis ett halvt liv sedan, och hade då ingen aning om att jag efter ytterligare tjugotvå år skulle ha gjort femton resor till och ha barn och vara gift med en thailändsk kvinna.
Den gången blev jag inte så imponerad av Hua Hin, men jag ville tillbaka av rent nostalgiska själ. Jag provade några småvägar men hamnade hela tiden i återvändsgränder. Gav upp. Saknade mitt lilla monster. Vände och åkte hemåt igen.

 

Monstret väntar troget likt Hachiko...
 
 
Det är då jag inser det. På hemvägen spanar jag inte längre ut mot havet, utan upp mot bebyggelsen. Cha-Am verkar vara en gammal sliten turistort som hängt med länge. Som ett Thailands Benidorm eller Rimini. Så här i sin lite sömniga lågsäsong tycker jag ändå det har sin charm. Närheten till Bangkok håller ändå turismen uppe på en lagom nivå, och nu är det mest thailändsk medelklass som hittar hit. De få faranger man ser är betydligt äldre än på öarna i söder. Många mia farang, alltså mixade par av konstellationen västerländsk man med thailändsk fru. Alla är de betydligt äldre än oss och vi finner heller ingen gemenskap med dem. Junior finner däremot gemenskap med alla thailändska tjejer i åldersspannet två till tjugofem år. Ja, andra nationaliteter också. Idag har han legat i poolen och kramat en sjuttonårig fransyska. Helt otroligt hur han smilar in sig och ständigt bryter isen med nya människor (tjejer).
 
 
 
 
 
Att bo på resorten Bann Panntai visade sig också vara en höjdare. Allt är nyrenoverat och välskött. Poolen görs ren varje morgon och det donas och fixas hela tiden. Vårat hörnrum mot poolen har varit våran fästning. Balkongen har en stor sittyta där alla får plats. Hygglig wifi också, och när jag inte jagat monstret har Lana Del Rey varit mitt soundtrack. Förstår att Banntai ligger etta på Tripadvisor.
Allt har varit bra, men efter en vecka känns det som det räcker. Ser faktiskt fram emot att röra på oss igen. Imorgon drar vi vidare med taxi mot hembyn No Mac Fly i Sa Kaeo. En bilresa jag bävar inför. Efter nästan en vecka där på landsbygden blir det att spendera de sista dagarna i Änglarnas Stad på Courtyard by Marriot Bangkok.
 
 
Bann Panntai. Våran egen kokong i Cha-Am...
 
 
 
Lana Del Rey. Som ett svalkande sommarvin...
 

Summer in Siam - Ensam i djungeln

Påtvingad ensamhet kan kännas för jävligt. Självvald ensamhet kan vara ljuvligt. Särskilt när det kommer till resor och att äta på restaurang, men allting sitter i vilket sinnestillstånd man befinner sig i. Under mina resor har jag fått känna på dessa ytterligheter många gånger.
 
Eftermiddag på Sukhothai. Flygresan tog ut sin rätt på mitt resesällskap och de slocknade på sängen innan solen ens gått ner. Jag var också trött men ville hålla ut dagen för att vända rätt på dygnet direkt. Drog på mig jeansen och gick ut från hotellet. Sneglade upp mot det majestätiska Banyan Tree och tänkte att det är lika bra att beta av den takbaren direkt. Det är också något jag lärt mig, att göra saker när tillfälligheten ges. Nästa gång blir det inte av på grund av tidsbrist eller dåligt väder. 
 
 
Bangkok skyline från Vertigo, Banyan Tree
 
 
Att sätta sig ensam i en bar som den här skulle i vanliga fall kännas olustigt, men efter senaste dygnets mentalt hektiska och utmattande timmar med att ständigt hålla uppsikt på monstret så var det bara befriande att gå hit och sätta sig själv. Hjärnan fick äntligen gå ner i varv. Satt och sippade på en Vertigo Sunset (570 thb ++) och såg solen sänka sig över Den Stora Mangon. Hungern gjorde sig påmind men jag beställde ändå en drink till och noterade hur fort baren hade fyllts med folk. Alla hade fullt upp med att ta selfies med staden som bakgrund. Tillgjorda leenden som snart skulle besudla sociala medier. Nu för tiden spelar det förresten ingen roll om man går ut med sällskap eller inte. Den där jävla telefonen har ersatt all mänsklig kontakt mellan människor.
Alkoholen nådde dit den skulle och jetlagen kom som ett brev på posten. Jag betalade och gick därifrån.
 
 
Moon Bar/Vertigo
 
Moon Bar/Vertigo
 
 
Jag var tvungen att hitta något att äta, men som jag skrev i inlägget Sathorn - Chong Nonsi så är det svårt att hitta något enkelt i det här området. I det närmaste soprent på gatumat. Drog mig till minnes från tidigare på dagen när vi badat att Sukhothai hade två restauranger i anslutning till poolen. Fine dining och dyrt som det brukar vara på lyxhotellens restauranger, och inget ställe som jag skulle gå och sätta mig själv på i vanliga fall. Tripadvisor berättade att italienska La Scala (plats 510 av 9000 restauranger i Bangkok) var dyrt men uppskattat. Pizzan skulle tydligen vara fantastisk. Eftersom jag fortfarande befann mig i ett harmoniskt tillstånd i min ensamhet hade jag inga problem att ta ett eget bord på uteterrassen bredvid poolen. Tänk att bara kunna sitta helt lugnt och veta att inget barnrelaterat drama kommer att ske under måltiden. Changen gick lös på 220 thb ++ och pizzan kanske på 690 thb ++ om jag inte minns fel. Ett pris som förpliktigar.
 
 
 
 
Men La Scala levererade som prislappen krävde. Jag är intresserad av branchen och studerar alltid hela konceptet, särskilt servicen. De gjorde allt rätt. Bra service, snyggt upplagt, hällde upp Changen korrekt. Goda tillbehör och en liten signature starter som ingick i priset. Våtvarm handduk som doftade eukalyptus och allt annat som man kan förvänta sig.
Allt det här är ju egentligen bara kosmetika och har inget att göra med om man blir mätt eller inte, och imponerar sällan på en thailändare som anser att en maträtt inte bör kosta mer än 50 baht som med fördel intas under ett lysrör i vitmålad lokal. De tycker att det är helt onödigt att betala för interiören och allt annat tjafs som drar upp priset. Märk väl att den här middagen gick lös på ca 250 svenska kronor och alltså inte alls oöverkomligt, men jämfört med hur billigt man kan äta i Bangkok så är det ju dyrt. Det här är också orsaken till att jag sällan får med Hjärter Dam när jag föreslår någon intressant restaurang jag vill prova i Bangkoks enorma krogutbud. Och efter monstrets ankomst så går ju dessa ställen bort i alla fall. 
 
När jag kom upp på rummet igen var klockan bara halvnio på kvällen och jag skulle äntligen få min skönhetssömn. Trodde jag. Efter en timme vaknade mina reskamrater och var tydligen hungriga också. Beställ roomservice mumlade jag utmattad. Eftersom det ansågs (med all rätt) vara för dyrt så var det bara gå upp igen, tvätta ansiktet med kallvatten och ta med båda ut på Sathorn Road för att hitta föda. Räddningen kom när vi såg en thairestaurang som hette Baan Khanitha. Vi tog take away och åt på rummet och inte förrän midnatt var det sovdags. Ingen behövde några godnattvisor. 
 
 
(++ betyder 7% moms och 10% serviceavgift som läggs på priset)
 
 
 

Summer in Siam - del 2

Hur fan skulle det här gå? Miniterroristen påbörjade sin tredje flygresa med att slita av sig nätbrynjan, sno mina skor och smita iväg mellan de andra passagerarna som hade fullt upp med att lägga upp sitt bagage. Vi hade tio timmar framför oss och jag hade redan fått känningar av panikångest. Planet verkade dessutom fullsatt och vi insåg att junior skulle få sitta i vårat knä hela resan till Bangkok, om han nu över huvud taget hade tänkt sitta still.
 
 
Kolla terroristen...
 
 
Strax innan avgång kom dock en flygvärdinna i form av en ängel och frågade min stolsgranne om han hellre ville sitta längre fram där det tydligen fanns mer plats. Åh herregud vad skönt tänkte jag, då kan monstret få ett eget säte, när jag hör honom svara "Nädå, ingen fara, jag kan sitta här". Men vad i helvete säger karln tänkte jag, och gav honom en blick på ungefär samma tema. Alltså, han var ju trevlig och så den korta stunden vi hade bekantat oss med varann, men jag var beredd att offra vilken vänskap som helst för att slippa ha en tolvkilosklump på mig hela vägen till Bangkok. Jag sade något smart och snart hade vi tre egna säten till priset för två biljetter.
 
 
Istället för whiskey och Nesbö...
 
 
Det positiva med att flyga med småbarn är att man alltid får bästa platserna i apklass, nämligen längst fram mot vägg där benutrymmet är större. Sedan behöver man inte fundera på hur man ska sysselsätta sig under flygresan, eftersom all tid går åt till att vara alert på allt som kan hända. Jag provade ändå att läsa om Jo Nesbös Bangkokroman Kackerlackorna igen, men hann bara med en enda sida innan det var något nytt rackartyg jag var tvungen att ta hand om. Det var efter alla hade fått mat och det mesta i planet var lugnt och lite nedsläckt. Dags för tupplur för svenne banan och vila för personalen. Då kommer en flygvärdinna och frågar vad vi vill. Nä, vi vill nog inget tyckte vi, men tydligen hade monstret hittat den där fjärrkontrollen i sätet och ringt på assistans "över tio gånger" som hon så milt uttryckte det.
 
 
 
 
Jag tycker ändå flygresan gick bra, det var riktigt skönt att flyga direkt och slippa byta i Arabien. Tolvkilosklumpen låg och sov i Hjärter Dams knä nästan halva resan, och hans eget säte förblev tomt mestadels förutom de cirka två minuter han satt lugnt och lekte med sin bil. Mesta vakna tiden gick åt till att hänga med de thailändska flygvärdinnorna.
 
 
 
 
Enorma köer vid passkontrollen på Suvarnabhumi, men tack vare Junior blev vi omdirigerade till VIP-kön och var snart igenom. Kom redan vid åttadraget till The Sukhothai och skulle få vänta flera timmar innan rummet var klart. Precis det jag hade befarat. Vi blev erbjudna att uppgradera oss till en tvårumssvit "mot en blygsam merkostnad" och skulle i så fall få tillträde direkt. Jag sade Ja fortare än det tar att öppna en Chang och frågade inte ens hur mycket extra det skulle kosta. Jag hade inte sovit en blund sedan vi lämnade masriket morgonen innan och skulle omöjligt kunna sysselsätta junior i flera timmar utan att det skulle uppstå några situationer på hotellområdet. Sängarna var ljuvliga.
 
 
Sweet dreams...

Summer in Siam

Den största skillnaden med barn och familj, förutom just det faktum att man har barn och familj, är att man inte kan vara lika spontan vad gäller resandet längre. Förr kunde jag bestämma mig dagen eller veckan innan avresan vart och hur länge man skulle vara borta. Mest har väl jobbet styrt det där, men även beslutsångest. Ibland vet man ju inte riktigt vart man vill. Knappast ett halvår i förväg. En gång åkte jag till Arlanda utan någon flygbiljett, men passet i bakfickan, och hittade senare mig själv på en gata i Lissabon. Svunna tider.
 
Annat är det nu. Det måste planeras. Men beslutsångesten hänger kvar och vi har haft svårt att bestämma oss om vi ska på roadtrip igen, bara ta en charter till medelhavet, eller faktiskt åka till Thailand igen, trots sommar i Sverige. Och trots förra resan som var så påfrestande med monstret som då var nyss fyllda ett år. Då sade vi att vi aldrig skulle ut och flyga igen. Inte på ett par år i alla fall.
 
 
Resklart monster...
 
 
Men jobbprojekten börjar bli klara och det var dags att ta ett beslut. Vi rannsakade oss själva och vi båda landade i att det får nog bli Thailand igen. Trots sommar i Sverige och monsun i Thailand. Trots den långa flygresan och dyra flygbiljetter. Ett biljettpris som sved ännu mer efter att jag länge övervägt vilket bolag vi skulle välja. Antingen drygt 14000:- för alla tre med Emirates med byte i Dubai, eller drygt 19000:- direkt med Thai Airways. Hjärter Dam som helst bara tittar på prislappen föreslog Emirates, (för all del ett fantastiskt bolag) men ju mer jag tänkte på förra resan och fyratimmarsbytet mitt i natten så kom ångesten krypande allt närmare. (Läs inlägget här). Nej, glöm det sade jag, jag orkar fan inte med det en gång till. Det fick bli det dyrare alternativet. Boka, bekräfta, betala. Den här gången fick jag namnen rätt också, trots den sena timmen. Fan vad skönt att flyga direkt.
 
 
 
 
Vi skålade på det sista midsommarvinet och intalade oss själva att det var rätt att åka eftersom det nu ändå började gå mot mörkare tider. Egentligen var det läggdags men Hjärter Dam gick upp i spinn när hon insåg att hon redan nästa vecka skulle få återse sitt kära hemland och äta riktig som tam i Bangkok, och få träffa familjen igen. Jag axlade rollen som hotellbokare och började scrolla boende i Bangkok. Bokade in oss tre nätter på The Sukhothai som hade bäst priser för tillfället. Andra alternativ var W Bangkok och Sofitel Sukhumvit men de var för dyra nu.
 
Tre veckor i Thailand skulle ge oss tid att besöka både Bangkok, beachen, och familjen i Sa Kaeo. Så nästa fråga var alltså vilken beach vi skulle välja. Västkusten och Lanta går ju bort på grund av vädret. Ett nytt ställe kanske. Ko Samui var jag inne på ett tag men det skulle innebära ännu en flygresa. Ban Krut verkade fint men lite för långt bort och alldeles för öde, särskilt under lågsäsong. Hua Hin för stort. Det blev till slut lite lugnare Cha-am. Ett oprövat kort och en chansning alltså, men nära till Hua Hin om man vill ha lite mera rörelse, och nära tillbaka till Bangkok. Bokade till slut en vecka på Bann Pantai Resort som såg fint ut, nyrenoverat med pool, etta på Tripadvisor, och stranden på en armlängds avstånd.
 
 
Bilden ljuger antagligen. Snodd från nätet.
 
 
Avfärd 7 Juli. Kl. 14.30. Thai Airways.
 
 
Klyschig video.
 
The Pogues - Summer in Siam

Hem till byn - Tredje säsongen

En vecka var planerad. En hel vecka i No Mac Fly. Det skulle bli en kamp, tänkte jag stilla för mig själv där jag satt i bilen som rusade fram på motorvägen. Bangkok och civilisationen krympte i backspegeln. Men den här gången var jag bättre förberedd, och tänkte inte göra samma misstag som förra trippen. Jag hade krävt en tredje natt i den stora Mangon för att kunna vila ut och rätta till dygnet innan färden mot hembyn, och jag tänkte heller inte göra avkall på snuset - jag behövde någon form av stimuli. Det fanns ju egentligen inga restriktioner eller förväntningar vad gällde snusandet, utan det var mest min egen idé under förra resan hit som jag ville visa mig från min bästa sida, men det struntade jag alltså i den här gången.
Min tanke om att dra själv till Angkor Wat eller beachen föll ju på sin egen orimlighet då jag insåg att jag aldrig skulle kunna vara ifrån Junior så länge som tre dagar. Det blev att stanna i byn hela veckan.
 
 
Back to basic. Golvet, en plats för tillredning av mat, intagande av mat, och umgänge.
 
 
Men man vänjer sig. Man är otroligt anpassningsbar till nya situationer och rättar snart in sig i en ny dagordning. Även jag. Självständighetens mästare som ända sedan tidigt i livet bara har gjort saker på mina egna villkor. Aldrig försatt mig i situationer där jag måste anpassa mig eller vara beroende av andra människor.
 
Tankarna vandrar i väg där jag sitter i bilen, eller minibussen, som de lånat för att hämta oss. Juniors två kusiner, moster och morfar har också följt med hela vägen från Sa Kaeo för att möta upp oss, och de pratar på oavbrutet och turas om att hålla det lilla monstret. Någon bilbarnstol har vi inte kunnat ta med oss den här gången, och jag sitter hela tiden med ett öga på trafiken, och stör mig så klart på att ingen i Det leende landet verkar tänka på säkerheten. Hjärter Dam har dock gett chauffören tydliga instruktioner om att ta det lugnt. Och jag håller god min och knyter handen i fickan.
 
 
Field of Buddha, Nong Mak Fai.
 
 
Så nu stod jag där återigen i hennes hemby No Mac Fly och jag hamnar i den ofrivilliga situationen att behöva anpassa mig och vara beroende av omgivningen, även om det ligger i mitt eget intresse att vara följsam. En annan kultur och ett annat livsmönster. Sju dagar alltså. Det var vad jag hade framför mig där jag skulle känna mig ganska bakbunden att styra min egen dagordning. Men det skulle visa sig att jag kunde hantera det bättre den här gången än tidigare. Jag började känna mig alltmer hemtam i mina svärföräldrars hus. Tidigare tyckte jag att det var jobbigt det här med maten, eller snarare de outtalade koderna kring ätandet. Hur mycket är acceptabelt att proppa i sig? Är det här dagens sista måltid? Man är ju gäst i huset och vill inte verka framfusig så man tar bara hälften så mycket som man kanske hade gjort hemma, samtidigt som man inte vill somna hungrig. En farang är ju som regel större i maten än en genomsnittlig thailändare.
Den här gången var jag ändå bekväm nog att gå och rycka i kylskåpsdörren när andan föll på, särskilt eftersom jag var smart nog att köpa lite bröd, ost och skinka innan vi kom hit. Jag ska återkomma om det här med kulturskillnaderna mellan thai- och farangvärldens matvanor längre ned.
 
 
Ibland händer det att man faktiskt sitter vid köksbordet och äter...
 
 
En annan sak som gjorde tillvaron enklare var att det skett en ommöblering sedan vi var där senast. Föräldrarna hade flyttat ner sin säng till allrummet för att slippa gå i den branta trappan, och även köpt ännu en ny säng till oss som de placerat på den stora övervåningen som vi nu i princip disponerade för oss själva. Det betydde att jag när som helst kunde dra mig undan och ligga och läsa i fred, om jag nu ville ha lite egentid på typiskt svenskt sätt. På dagtid var det ingen annan som vistades på övervåningen då det blir alldeles för varmt när solen ligger och bränner på taket. Jag struntade i det - värmen alltså - och inrättade en liten fristad ute på balkongen, även om sladden till fläkten inte räckte ända ut. Det blev olidligt varmt, så jag fick svalka mig med Chang istället. Stackars mig.
 
 
Chang, bok och balkong. Pappaledig på riktigt...
 
 
En annan sak som plågar mig emellanåt är språkbarriären eftersom ingen kan engelska (Den här gången var inte brodern med fru här, de enda som annars kan engelska). Att kommunicera med familjen på ett djupare plan än de vardagliga fraser jag själv kan säga på thai blir omöjligt. Jag har massor av frågor om deras liv och leverne som aldrig blir sagda, och jag vill heller inte belasta Hjärter Dam med översättning av allt jag undrar över och vill säga. Mina thaikunskaper funkar dessutom dåligt här, antagligen har jag fel betoning eller bara dåligt uttal, även om min fru alltid förstår mig. Samma problem har vi ju omvänt i Sverige när Hjärter Dam trasslar sig igenom en mening på svenska som mina föräldrar inte förstår, medan jag vet precis vad hon säger. Inbördes har vi ju ett språk som kan vara uppblandat med både thai, svenska och engelska i samma mening. Stackars Junior.
 
 
Morning glory...
 
 
Kontentan av allt det här gör att jag inte kan vara delaktig i några samtal, men kanske också en självpåtagen känsla av att vara exkluderad ur gemenskapen. Man tappar fokus och zoomar ut mentalt och börjar fundera på annat, och jag inser ju så klart att så här har ju min fru känt det i Sverige också innan hon började förstå svenska språket. Vi är förresten inte här för min skull så jag finner mig så klart i rollen att stå tillbaka, och jag gläds av att se hur familjen lever upp av att ha Junior på besök igen. Jag noterar hur hans personlighet utvecklas alltmer och påminner om min egen, som att han gillar att få uppmärksamhet men sedan när det blir för mycket drar sig undan och bara vill vara för sig själv ett tag. Vi gör gemensam sak han och jag och tar ibland en egen promenad med sulkyn genom byn innan morgonsolen har börjat bränna allt för mycket.
 
 
En annan slags sulky...
 
 
Generellt sett kan man säga att thailändarna tänker mer kollektivt än de självupptagna farangerna. Har thailändarna mat delar de med sig, handlar de så handlar de till alla. Man går liksom inte till marknaden och köper grillspett bara till sig själv, eller till 7-Eleven och köper en glass. (Det här finns väldigt bra beskrivet i boken Bangkok 8 (John Burdett) och var en ögonöppnare för mig. Läs den och få en inblick i kulturskillnader och i Thailands undre värld.)
Det här blir då ytterligare en aspekt att ta hänsyn till om man, som jag, lånar moppen och tar en sväng runt byn för att svalka av sig lite och kanske stannar för att köpa en dricka. Det gäller att köpa med sig hem ett par stora pet-flaskor Pepsi och en påse is om man nu har tänkt att släcka törsten. Jag bjuder gärna på den, men det gäller att komma ihåg det bara för en individtänkande svenne banan.
 
En kväll när brödet hade tagit slut lånade jag moppen till byns ful-Ica för att köpa mera. Tyvärr så var det slut i butiken så jag gick runt där och försökte hitta något annat som kunde fylla buken innan läggdags. Hittade ingenting förutom glassboxen. Så nu var ju frågan om jag skulle köpa tio glassar på thailändskt vis eller bara en till mig själv på mitt eget gamla invanda vis. Jag insåg att jag gjorde vissa saker alldeles för komplicerade ibland, och köpte helt enkelt den största glassen som fanns och satt kvar på moppen och åt upp den innan jag återvände till huset, men det var också enda gången jag gjorde en sådan egoistgrej. Egentid på svenskt vis, men för de flesta thailändare ett okänt begrepp.
 
 
En annan slags trehjuling...
 
I övrigt så var det en skön vecka på landet med utflykter till odlingarna, mycket god mat, och jag fick tid att läsa ett par böcker också. Familjen är generös och kärleksfull och hjälper till med att passa Junior. På sju dagar utan wifi hinner man verkligen varva ner, och även inse att man som självisk svenne banan kan finna glädje i att komma hem från marknaden med en påse grillspett som räcker till hela familjen.
Men nog var det skönt att komma tillbaka till Bangkok och landa i en hotellsäng igen...
 
Inlägg från de tidigare besöken kan man läsa här. Om man orkar.
 
 
   

Jetlag deluxe

Första dygnet i Bangkok. Nog för att Hjärter Dam är morgonpigg och brukar kliva upp i svinottan, men den här gången skulle det gå överstyr. Junior hade börjat hänga med ögonlocken och jag förstod att det skulle bli tidig kväll för honom.
 
 
På spaning efter den tuk tuk som flytt...
 
 
Efter att vi checkat in på hotellet och fått duscha och vila lite så gjorde sig hungern påmind i skymningen. Fru Bladh som nu åter var på hemmaplan och suktade efter Bangkoks gatumat kastade sig ner på soien för att införskaffa lite nödproviant innan det var dags för den egentliga middagen. Hon shoppade mat med ögat så klart och fick hjälp av hotellpersonalen att bära upp alla matpåsar på rummet. Om det är någonting som gör en thailändare glad så är det god och billig gatumat. Frossandet kunde börja. Tyvärr så hade 7/11 säljstopp på Chang.
 
 
Thai take away på riktigt...
 
 
Ungefär precis när solen gått ner så gick också mina reskamrater ner för räkning och däckade på sängen. På tok för tidigt för att rätta till dygnet. Jag gick själv ner på gatan för att inmundiga en kall Chang för att försöka få den där rätta thaikänslan. Google hade talat om för mig att det skulle finnas trevliga streetfood stalls där i gränden bredvid hotellet. Det fanns det inte, så jag slank in på 7/11 och köpte en flaska där eftersom eftermiddagen hade gått över i kväll och handelsembargot för alkohol nu var upphävt för den här dagen. Mindre nogräknade butiker säljer förstås öl dygnet runt. Satte mig ute i hotellets lummiga rökhörna där även hotellets minitempel placerats, och tömde resans första Chang där. Thaikänslan uteblev. Kände reströttheten komma över mig. Gick upp och lade mig. Klockan var bara åtta.
 
 
 
 
Vaknade av att Hjärter Dam var uppe och skramlade i mörkret. Jag kisade ut mot panoramafönstret där Baiyoke Tower tornade upp sig i den svarta natten. Thailands stolthet och högsta byggnad fram tills i år.
Ligger kvar och hör vattenkokaren börjar bubbla. Jaha, redan dags att gå upp och dricka kaffe. Snart gryning alltså. Jag frågar vad klockan är. Vi har bara min mobil som ligger på laddning på skrivbordet. "Vet inte, men det är nog snart morgon" får jag till svar. Hjärter Dam blickar ut från fönstret och ner på vägen. Hon verkar förvånad att trafiken redan startat. Jag smyger också upp och famlar efter mobilen i mörkret. Tänder displayen och tittar på klockan. Den visar 21.47. "Men vad fan, klockan är ju inte ens tio på kvällen och du ska kliva upp och koka kaffe för att det är ju ändå snart morgon!" Nu vaknar Junior också och börjar skratta. Lampor tänds och snart är alla klarvakna igen. Hjärter Dam ger fan i kaffet men äter en som tam som blivit över. Jag känner själv hur det kurrar och beställer upp en Chicken burger med koriander på room service, och det lilla monstret hjälper mig med några pommes frites. Vi slocknar vid midnatt och vaknar inte igen förrän solen bländar oss genom fönstret. En ny dag skulle gry i den stora Mangon och vi skulle snart förstå hur bökigt det är att ta sig fram med en sulky i staden. Mer om det senare.
 
 
En dag senare vaknade vi den riktiga gryningen...
 
 
I morgon drar vi vidare till Hjärter Dams hemby No Mac Fly och blir där en hel vecka. Om jag får lappsjuka kanske jag drar själv till beachen, eller till Angkor Wat i Kambodja. Förhoppningsvis får jag en lina som funkar, annars blir det internetfritt en vecka. Kan eventuellt vara nyttigt, men jag är tveksam. Hur som helst är vi tillbaka i Bangkok den 3:e december och då ska vi bo på Mode Sathorn i fyra nätter. Då blir det att kolla upp lite yogaklasser och fixa nytt pass för Hjärter Dam. Sedan får vi se vad som händer.
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0