Far & Son på Lanta

En spektakulär solnedgång och ett magiskt ljus på himlavalvet sista kvällen gjorde att det blev ett perfekt avslut på våran Lantavistelse. Junior och Alina ville aldrig sluta leka. Våra tio dagar - och lika många år - har försvunnit i ett nafs. Jag minns när jag agerade tomte på Nature 2007 och Eat satt i mitt knä och var gravid med Alina. Nu satt de tu som värsta Romeo och Julia på stranden och höll handen, och ingen ville gå hem. Åldersskillnaden på sex år verkade inte vara något problem. Det är den sällan i Thailand.
 
 
Junior med sin "Tirak" 
 
 
Med facit i hand så skulle jag kunna stanna längre, det hade gått förvånansvärt bra att vara själv med Junior. Men av hänsyn till Hjärter Dam kunde jag knappast begära längre frånvaro än två veckor. 
I Thailand har jag sett alla möjliga olika konstellationer av resesällskap; soloresenärer, par, kompisgäng, pensionärer, familjer, och mammor med barn, men aldrig varianten bara pappa med barn. Det verkar ingen annan heller ha gjort, det märktes tydligast när vi klev in på nya restauranger eller i frukostmatsalen på hotellen i Bangkok. Med flackande blick kan personalen dra ut en tredje stol samtidigt som de spanar efter mamman som verkat ha hamnat på efterkälken. Ibland undrar jag om hela världen har uppfattningen att en pappa inte klarar av att ta hand om ett barn. Jag är själv uppväxt hos min pappa och kan berätta att det går alldeles utmärkt.
 
 
Klong Nin sunset
 
 
Jag hade ju mina farhågor att Junior skulle få hemlängtan och så men det har också gått bra. Han har snyftat efter mamma ett par tre kvällar när det blivit lite för sent, men det är också allt. Vi har ringt och videopratat några gånger och det har han varit nöjd med. Jag har skämt bort honom och vi har ätit glass varje dag, och mangoshaken som han pratat om hela hösten har vi väl snittat ett par om dagen. Det kanske har blivit lite väl mycket skärmtid, men vi har pysslat och ritat också, och tränat på att skriva och igår så lyckades han skriva sitt eget namn för första gången. Jag har kommit på att mutor är en synnerligen bra metod för att få en fyraåring att bli motiverad att utföra olika uppgifter. Han har utvecklats enormt i vattnet och lärt sig att ta sig framåt med bensprattel. Armpuffarna som han tidigare vägrat har gett honom större frihet och han kan ligga i poolen hur länge som helst. Det tråkigaste för mig är att han knappt velat bada i havet, utan hela tiden ska ner i den där jäkla klortanken, och inte förrän sista kvällen när Alina var med och vågorna perfekta utbrast han; "Det är ju jättehärligt i havet!". "Grattis Dylan, jag tror vi fick totalt en timme saltvatten de här tio dagarna..."
 
 
"Två mangoshake om dagen är bra för magen pappis..."
 
 
Det som har varit mest jobbigt för Junior är thaiarnas förtjusning och att de hela tiden ska fram och nypa i kinden och armen, och att de står två decimeter framför ansiktet och tjuter "NARAK"!. Trots att han protesterar så ger de sig inte. Han har en jäkla integritet, det har han fått av sin kära mor, och när thaiarna kommer för nära och inte respekterar hans privata gräns blir han galen och skriker tillbaka; "Gå nu! Jag vill vara i fred!" Jag försöker medla och förklarar att de bara tycker om honom, och att han ska vara glad för uppmärksamheten. Samtidigt kan jag tycka att de ska låta honom vara när han tydligt protesterar, och inte bara fortsätta att nypa i armen, eller benet när han sitter i vagnen. Det är ju alltid jag som ska ta rätt på det monster han blir när han fått nog. Ibland tigger de kramar och mutar med glass och godis, men jag har sagt åt honom att han aldrig behöver krama någon som han inte vill. Det är också något han tagit fasta på och säger på klockren svenska till dem att han bara vill krama pappis och mammis. Om ett par dagar är vi hemma.
 
 
 
 
Bonusbild. 
Julafton på Nature Beach, anno 2007. (Skägget gjorde jag själv av bomull, lim och en pizzakartong)
 
 
 
 
 
 

Turistens klagan

Skjut mig, men redan andra dagen på Lanta var jag less. Egentligen hade det börjat bra. Junior hittade sina kompisar direkt och sprang runt på stranden och lekte, och jag fick vila hjärnan en stund. Solen hade gått ner och det var redan mörkt. Rambo som var tillbaka på Nature efter ett par år i Sverige skickade åt mig en kall Chang där jag satt och hade borrat ner fötterna i den fortfarande varma sanden. Allt kändes perfekt, det var ett bra beslut att komma hit.
 
 
Nature Beach 
 
 
Irritationen började redan samma kväll när jag gav restaurangen en chans och beställde in en spicy beef salad och fick in en rätt som inte ens en nyfrälst och oförstörd thailandsresenär skulle ha uppskattat. Portionen i storlek som kanske hade mättat en smurf. Junior ratade sin pasta också. Morgonen efter så lyckades de klanta till frukostbeställningen också som ändå var av det absolut enklaste slaget. Jag orkade inte ens gå upp till Nee och justera det som kunde ha gått fel på notan, utan konstaterade bara att semestern och livet är för kort för att äta dålig thaimat. All mat förresten. Vi gav dock stället ytterligare ett par chanser, men även det resulterade i växande tuggor som landade i en servett likt kalvsyltan i skolbespisningen på lågstadiet.
Efter ett par timmar i poolen utan solskydd började det koka i den del av huden som inte redan var skrynklig av att vara under vattnet. Som tur är så har halvblodet Junior begåvats rent biologiskt med ett pigment som inte låter sig påverkas på samma sätt som ett ariskt torskblock från Skandinavien utsätts för.
 
 
Analog väderapp... 
 
 
Klockan var inte ens tolv och jag undrade hur man skulle få dagens hetaste timmar att passera utan att storkna. Jag undrade till och med vad man skulle till Thailand och göra över huvud taget. I skallen hade jag redan börjat klättra på väggarna och undrat hur man skulle stå ut här i tio dagar utan den flexibilitet som en motorcykel ger. Junior klagade också och sa att han ville åka till Bangkok igen. Det borde vara skottpengar på sådana som oss, det insåg jag också. Dessutom så hade magen börjat bubbla på ett ofördelaktigt sätt och jag började ifrågasätta lämpligheten i att resa själv med barn utan möjlighet till avlastning om det skulle bli problem på riktigt.
 
Efter att vi tagit våran tillflykt till rummet ett tag så började Junior bli rastlös och ville ut igen. Jag själv kände mig matt och ville helst vila då jag ännu inte ställt om dygnet riktigt än efter flygresan. Fast jag varit astrött på kvällarna har det varit omöjligt att somna i tid, trots de thailändska åksjuketabletterna som brukar räcka som brygga till drömmarnas värld. 
 
 
Sunset Bungalow 
 
 
Så i den tryckande hettan gav vi oss ut igen och tog promenaden bort till Micke som driver Sunset Bungalow, där vi tog en glass och gick igenom det senaste. Både Junior och magen började snart protestera och vi skyndade således tillbaka till våran luftkonditionerade kokong på Nature igen. Mitt lilla resesällskap kraschade på sängen i nästan tre timmar och jag fick chans att återhämta mig lite. Jag förstod att det skulle bli en sen kväll men jag hade ingen energi att underhålla honom så jag lät det lille gossebarnet sova. När han väl vaknat hade det redan börjat skymma och jag kände mig så pass okej att jag föreslog en spicy beef salad igen, men nu på Cook Kai så klart, som gör den bästa varianten med importerat kött och inte någon trött gammal thaikossa som stått i ett dike och idisslat plastpåsar från 7-Eleven hela livet innan slakt.
 
 
Cook Kai 
 
 
Efter den måltiden började saker och ting kännas bättre igen, eller om det berodde på Changen utanför bild ska jag låta vara osagt, men den negativa spiralen var hur som helst bruten. Vi somnade trots allt i skaplig tid och dagen efter började bra med egen frukost på balkongen, och de följande dagarna som redan börjat flyta ihop nu har rullat på fint och jag har kommit in i semesterlunken. Tack vare vespan som har gett oss rörligheten så kan jag nå mina favoritrestauranger där gomseglet nästan gråter av lycka och plånboken inte tar lika mycket stryk. På favoritsyltan på Klong Hin får man dessutom så mycket mat att doggybagen räcker till frukost till både mig och Junior. Svenskt kaffe finns på rummet redan eftersom jag tagit med det i vanlig ordning. Inklusive kaffepress. Jävla Svennebanan. 
 
 
Klong Nin Beach 
 
 
 
 
 
 
 

Reunion on the Hill

Hennes klänning var öppen i ryggen och jag kunde trots från min position på andra sidan vägen ana det karaktäristiska födelsemärket som var placerat mellan skulderbladen. Jag behövde inte ytterligare evidens i form av den guldmetallicfärgade Toyotan som stod bredvid för att förstå att det var hon.
Flickan på kullen. Jag hade inte träffat henne på snart sju år.
 
 
Halabala. Foto: Junior
 
 
På den femte dagen kom det förlösande regnet. En sista dödsryckning från monsunsäsongen där allt kramas ur från himlen på femton minuter. Sedan är det över, det lättar upp och temperaturen har sjunkit några grader. En perfekt stund för en promenad. Junior föreslår själv att vi ska gå och köpa korv och sticky rice. Det finns utanför 7-eleven, eller bara "Seven" som thaiarna säger. En promenad på någon kilometer till korsningen i Klong Nin. Luften är fuktig efter skyfallet och det doftar gott. Junior sitter i vagnen och sjunger; Bird, bird, bird..bird is the word... 
 
När vi kommer fram står jag och funderar på om vi ska gå in på Seven och köpa dricka först, och sedan beställa mat från någon av alla gatumatförsäljare som är placerade mittemot på andra sidan vägen. Eller tvärtom. Jag står och spanar en stund. Det är då jag ser bilen. Blicken dras mot nummerskylten. En thailändsk krumelur följt av 1520. Det glömmer jag inte. Det är Ammys bil. Jag blir stående så någon sekund för länge. Junior frågar varför vi har stannat. Jag lyfter blicken och ser plötsligt hennes ryggtavla bredvid bilen. Jag följer hennes rörelser, och först när hon vänder sig och visar ansiktet ropar jag. 
 
 
Utsikt från Kullen
 
 
När hon ser mig skiner hon upp och skuttar över vägen mellan vattenpölarna. "Pii Frank" tjuter hon och vi ger varann en lite längre kram än vad som thailändsk sed tillåter i offentlighet. Jag känner att hon magrat lite. Hon släpper taget först. Hon bubblar av frågor, men den första är om vart min fru är. Jag berättar vad som hänt. Med spelad empati säger hon att hon är ledsen. Mai pen rai svarar jag.
Hon nyper Junior i kinden tills han får nog. Hon strålar och ingen karisma i världen kan tävla mot hennes när hon är på det humöret. Hon bjuder upp oss till hennes resort på kullen. Hon driver den själv nu sedan hennes pappa pensionerat sig. Jag säger att vi kanske dyker upp någon dag.
 
 
 
 Karisma på kullen
 
 
Så på eftermiddagen samma dag denna första advent så går jag ner till Nee och säger åt henne att ge mig en vespa och en hjälm till Junior. Han står på fotplattan fram och håller i styret och vi glider sakta iväg den korta biten upp till kullen på Klong Toab. Ammy tar emot och skickar iväg en anställd att köpa glass till oss då de inte har öppnat restaurangen än inför högsäsongen. Vi blev kvar en timme kanske och det var ett trevligt samtal. Junior var lite otålig men fick låna telefonen så han gick runt och tog lite bilder.
 
Hon hade mognat betydligt och blivit riktigt bra på engelska, till skillnad mot de där ljumma nätterna julen 2010 då vi legat på stranden och tittat på stjärnorna och lyssnat på vågorna som rullade in och jag befunnit mig i en tropisk dröm. Nu var det så klart helt avdramatiserat och det fanns ingen laddning kvar mellan oss. Det kändes bara som en god gammal vän som jag fått turen att träffa igen. Jag har skrivit tidigare att om jag en dag skulle träffa henne igen så ska jag passa på att tacka henne för Juniors existens. Ja det är lite långsökt, men i efterdyningarna av vår relation ville jag av ren nyfikenhet ändå veta vad hon egentligen höll på med, och på så sätt kommit i kontakt med Hjärter Dam som fullständigt tog över stafettpinnen där och då julen 2012. Nu ska vi se vad för nytt kapitel vi ska skriva julen 2018. Ett satans år förresten som ändå verkar få ett bra avslut.
 
 
 
 
 

Fucked up duck...

En anksylta i hörnet på röriga Charoen Krung Road. Det är något bekant över stället men det är först när vi sätter oss ner som poletten trillar ner. Jag har varit här förut. För sex år sedan. Oh, the irony...
 
 
 
 
Efter en sväng med skytrain till Siam Paragon så har vi klivit av vid BTS Saphan Taksin och tar omvägen till hotellet via den trafikerade gatan som blev Bangkoks första riktiga väg när kanalerna började byggas bort. Den är rörig men charmig och har mycket av den gamla känslan kvar. Vi behöver äta något innan vi återvänder till hotellrummet och jag kryssar långsamt fram vagnen mellan allt som kan tänkas dyka upp på Bangkoks trottoarer. Nu för tiden ser man dock sällan elefanter på gatorna, men ankorna som hänger bakom glaset fångar min uppmärksamhet och vi kliver in i restaurangen. En klassisk sylta med rangliga bord och pallar i aluminium. Det brukar betyda gott och billigt.
 
 
 
 
Junior är en social isbrytare, och som vanligt kastar sig de thailändska tjejerna över honom och nyper honom i kinderna och ser ganska snart att han är ett halvblod , -louk krung chai mai? Frågorna haglar och de hinner knappt ta min beställning. Ja, mamman är thai förklarar jag. På thai, det lilla som jag fortfarande minns. Ingen kan engelska här, och hemma har vi bara pratat svenska de senaste åren.
 
 
 
 
 
Jag har nästan lust att berätta att hon och jag har varit här och ätit en gång. Då, för sex år sedan, bodde vi på närbelägna Lebua och hade precis varit på Robinson längre ner på gatan och köpt våra förlovningsringar. Det var våran sista dag i Thailand och vi skulle bara ta en lunch innan vi gick tillbaka till hotellet för att checka ut och bege oss ut till Suvarnabhumi för att säga farväl. Vi hade slunkit in här, ankan i fönstret hade lockat in oss även den gången. Jag minns det väldigt tydligt, hur vi satt och tittade på varann - och ringarna. Jag har faktiskt en bild på det i datorn hemma. Vi bestämde att vi skulle sätta dem på fingrarna först ute på flygplatsen. 
 
Tänk om någon hade sagt till mig då, att om sex år kommer du sitta här igen med en tallrik anka framför dig, då med din fyraåriga son i sällskap men utan henne. Ja det hade jag aldrig kunnat tro. Men livet går upp och ner. Jag och Junior har trots allt en fantastisk tid tillsammans och att få vara hans pappa och resa med honom är ett privilegium. Ankan i Bangkok smakar alltjämt lika gott.
 
 
 

Flygresan

"Pappa, jag är kissnödig"
 
Nej för fan inte just nu tänker jag och önskar instinktivt tillbaka blöjtiden då en sådan här nödsituation skulle ha passerat obemärkt. Det var så klart precis den där stunden då det inte får ske. Alla sitter fastspända, även kabinpersonalen. Flygplanet varvar motorerna och vi är äntligen redo att taxa ut efter en stunds försening då vingarna inte hade isats av ordentligt. Det skulle dröja ännu en stund innan vi var uppe i luften och bältesskylten skulle slockna.
 
"Du måste hålla dig ett tag Dylan, vi får absolut inte resa på oss nu."
"Jo, jag måste kissa direkt!"
Suck!
"Okej då. Snabbt som attan nu kompis!"
 
Jag kopplar loss oss och vi rör oss i gången mot toaletterna. De andra passagerarna ger oss menande blickar och en av de fastspända flygvärdinnorna börjar vifta med armarna på ett sätt som inte är till våran fördel.
 
"How to do? We have typ en alarmerande situationa här"  
 
Hon säger okej och låser upp en toalett till oss. Sekunden efter vi satt oss igen lyfter planet och vi är äntligen på väg.
 
 
 
 
Junior somnar nästan direkt efter take-off. Vi hade klivit upp runt halvfem på morgonen för att packa det sista innan vi tog bilen till Arlanda. För mig skulle det bli ytterligare tio sömnlösa timmar på planet. Ryggen och den annalkande träsmaken skulle komma att bli en tortyr. Som vanligt. De få gånger jag lyckas sova på flyget får ses som en ren bonus, och den här gången blev det ingen utdelning.
 
Flygresan gick ändå rätt så bra förutom en incident då Junior varit iväg bakom skynket och charmat upp  flygvärdinnorna som matat i honom thailändska sötsaker som om det inte fanns någon morgondag. Som att injicera Red Bull. Sockerstinn kom han tillbaka till sätet där han satt och studsade upp och ner som en påtänd hackspett. I farten greppade han en mugg med apelsinjuice när brickan med drycker kom förbi. Den halkade så klart ur handen och skvätte ner både sätet, filten, kudden, hans kläder, mina byxor och även våran stolsgranne på min sida fick sin beskärda del av juicen. Nu var det min tur att studsa upp ur sätet och iväg bakom skynket och hämta en rulle torkpapper. Efter att ursäkterna var utdelade till höger och vänster, samt ett efterföljande uppfostringssamtal till Junior så rådde åter lugnet uppe i luften.
 
Jag räknade ner timmarna och till slut så var vi äntligen framme i den stora Mangon. Korta köer vid passkontrollen och obefintlig dito vid taxin. Dock så tjockade trafiken på ju närmare centrala Bangkok vi kom och det tog över en timme innan vi kom till vårat hotell Shangri-La som ligger vackert vid Chao Phraya River. Juniors humör på topp, han har sett fram emot det här länge. Mitt också, och jag också.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Shangri-La in my mind

Jag har ibland använt uttrycket Shangri-La som en metafor för att beskriva något slags svunnet paradis. För ett halvår sedan så var tillståndet knappast paradisiskt på något sätt, snarare motsatsen. Ett sorts mentalt Hades om man så vill. Jag ska inte inbilla mig att allt hade varit frid och fröjd före det heller egentligen, men att det skulle utvecklas i den riktningen som det gjorde var jag inte riktigt förberedd på. När jag väl insett att det inte fanns någon återvändo och vi gick mot det bistra slutet så började allt rasa. Man kan inte sova, inte äta, och knappt jobba.
 
Så här i efterhand minns jag knappt att vi hade en vår. Det är som ett töcken, det var först en jävla massa snö, och sedan när jag började komma till sans och klivit upp ur avgrunden så var det helt plötsligt högsommar. Som om att hjärnan städar bort det mest plågsamma för att man ska kunna gå vidare. Samtidigt, och som man säger så kommer en olycka sällan ensam, så fick min mamma ett cancerbesked, jag tror det var i mars, och bara ett par månader senare, i slutet av maj så gick hon bort. Jag kunde inte ta in det, som om ångestbägaren redan var överfylld. Jag hade försökt skydda henne från mitt eget trauma och inte sagt någonting, men hon hade så klart sett på mig att allt inte stod rätt till. Jag rasade i vikt och tappade tio kilo på tre månader. Hur fan skulle det gå med allting?
 
Jag hade svårt att fokusera på jobbet och gjorde bara det jag var tvungen att slutföra. Tankarna om Juniors framtid plågade mig, och han är det enda jag egentligen bryr mig om. Jag själv överlever alltid, åtminstone så länge jag får ha honom nära mig. Ofta, ja nästan varje dag, slutade jag tidigare bara för att åka och hämta honom på dagis. Den viktigaste och mest betydelsefulla personen i mitt liv, men det hade han själv så klart ingen aning om, inte heller vad som pågick över hans huvud eller vad som skulle komma ske under sommaren. Jag klarade bara inte av att berätta för honom. Sin farmors bortgång är han för liten för att förstå, men att hon är i himlen pratar han ofta om.
 
 
 
 
Allt lugnade dock ner sig och det gick att börja andas igen när allt var klart och påskrivet och vi hade stakat ut en preliminär plan för framtiden. Semestern kom lägligt, jag kunde släppa jobbet åtminstone och bara fokusera på Junior. Hjärter Dam var i princip fulltecknad på sitt sommarvikariat och vi föreslog gemensamt att jag och Junior skulle åka på en egen resa. Så på sommarens varmaste dag packade jag bilen med campingprylar och åkte på måfå söderut. Biltermometern visade 34 grader på eftermiddagen och Sveriges skogar stod i brand.
Vi var borta en vecka och hann med både Öland, österlen och västkusten. Allt kändes egentligen bra för min egen del, men visst gnagde det att saker skulle vara annorlunda när vi kom hem. Främst för att jag inte visste hur jag skulle förbereda eller förklara för Junior om de kommande omställningarna, och hur han skulle påverkas av det. Dessutom skulle hans två bästa kompisar byta dagis efter sommaren, men inte heller det kunde jag förmå mig att berätta. Jag tyckte synd om honom och att allt var så jävla sorgligt. Det positiva var att rådde lugn och ro för övrigt med god stämning. Det kanske skulle bli bra med allt ändå.
 
 
 
 
 
Sommaren spillde så sakteliga över till höst och en ny vardag började infinna sig. En kväll så sitter jag som vanligt med Junior bredvid mig i soffan och känner bara att jag mår så jäkla bra, mycket bättre än jag gjort på väldigt länge. Som ett mentalt Shangri-La, och att det skulle kunna vända uppåt igen på det här viset kunde jag aldrig drömma om när det stormade som värst i våras. Vi har bokat en egen resa till Thailand i vinter och Junior pratar om det varje dag. Jag önskar att min kära mor hade kunnat se oss nu i det här tillståndet (kanske hon kan?), och hade jag kunnat fråga henne om vad hon tyckt att vi skulle göra om det blev en slant över så hade hon sagt att jag skulle göra något roligt med Dylan. Så häromdagen när en rabattkupong från Hotels ramlade in i mailen så fann jag det för gott att redan nu boka ett riktigt fint hotell i Bangkok inför stundande resa. Vilket det blev? Shangri-La så klart, som länge har stått på min önskelista men alltid känts för dyrt.
Tack mamma för allt.
Och tack Hjärter Dam för att du gav mig Dylan. Det finaste i livet. Allt ska bli bra.
 
  
 
Shangri-La Bangkok. Snodd bild. 
 
 

Far & son på resa

 "Ska vi verkligen åka till Bangkok pappa?" Med betoning på ska, Junior låter som om han inte kan tro att det är riktigt sant.
"Jajemen, det ska vi lille vän."
"Och åka skytrain..?" Han får något drömskt i blicken.
"Men bara du och jag den här gången. Mamma ska inte följa med."  Jag studerar honom nogsamt för att utläsa hans eventuella reaktion.
"Nä, bara du och jag pappis!"
 
 
Junior verkar (oftast) helt trygg och införstådd med det nya läget. Jag hade hunnit fundera en hel del om hur det skulle bli med kommande resor till Thailand, men det landade i att vi åker själva. Hjärter Dam hade gett oss sitt godkännande utan större betänketid, och litar på att jag tar hand om Junior på allra bästa sätt. Vi hade redan gjort några småresor själva i Sverige och Danmark, och jag hade sett efter sommarens roadtrip till Öland att det går allt lättare att vara själv med lille monstret som snart fyller fyra år. 
 
 
Bangkok, City of life, and skytrains...
 
 
Jag antar att det blir Lanta eftersom vi åker själva och det känns som min egen bakficka. Egentligen hade jag nog hellre åkt till ett nytt ställe i Thailand, eller ett helt nytt land kanske, men vill inte ha några oväntade överraskningar och grisen i säcken och allt det där. Junior minns mycket väl upplägget med resorna, först hotell och skytrain i Bangkok, sedan till Lanta och bo i blåa huset, och träffa Alina och leka på stranden. Jag fick dock en liten ny tanke när det visade sig att Juniors dagiskompis åker till Mae Phim ungefär samtidigt. Vi har varit dit på ett par dagsturer tidigare och jag är väl inte så imponerad av stället. Jo det skulle vara maten då som generellt håller högre klass än på Lanta.
 
 
Dylan & Alina på Klong Nin Beach. Dec -17.
 
 
För att slippa krångliga byten så bokade jag med Thai innan de biljetterna blir allt för dyra. Både Qatar och Emirates håller högre klass och brukar vara billigare, men jag orkar fan inte med en extra procedur i Arabien om jag ska åka själv med lilleman som vid vissa tillfällen förvandlas till mini-Godzilla när mat- och sovklockan inte är i fas. Köpte resan av Ticket som nu hade den dåliga smaken att ta 199 spänn extra per person och flygning för att få välja plats (något som jag absolut inte kan överlåta till slumpen), som gjorde resan 800 kronor dyrare. Därtill ett trygghetspaket för flera hundra kronor som tillåter avbokning utan orsak ända fram till tre timmar innan avresa. Totalen landade på ca tretton lök och får väl anses överkomligt i den mörkertiden. 
 
Avresa 27 november och hemma igen på Lucia 13 december. Så i år ska vi i alla fall fira jul hemma och hinna hänga upp en stjärna och sno en julgran också. Förra året firades ju i Nong Mak Fai, och det kan läsas i det här inlägget. Hem till byn - Femte säsongen.
 
Nu har jag det stora nöjet att hitta något trevligt lyxhotell i Bangkok att testa och recensera. Det blir hotell nummer 37 i ordningen. Här är hela listan. Topplista Bangkok Hotell.
 
 
 
 

Krabi Nostalgia

Det var en tidig aprilmorgon 1994 och mitt allra första möte med Thailand. Vi hade anlänt till Hat Yai med nattbussen från Singapore. Hela Malaysia hade således avverkats sovandes. Vi tog en taxi utan AC till en bankomat för att ta ut pengar, och åkte med nervevade rutor genom staden. När bilen saktade in vid banken så närmade sig en thailändsk kille och stack in en stor vattenpistol genom rutan och sprutade ner oss fullständigt. Vi fattade ingenting, och brorsan tog ett hårt tag kring armen på killen och frågade vad fan han höll på med. Taxichauffören bara skrattade. Vi hade anlänt till Thailand mitt under Songkran, det thailändska nyåret. Det är mitt absolut första minne från Thailand.
 
 
 
 
Krabi var ett relativt nytt resmål och det fanns inte mycket att läsa i "Gula Bibeln" som Lonely Planets utgåva South-East Asia on a Shoestring kallades, men jag mindes en bild från någon resekatalog på de karaktäristiska kalkstensklipporna och var fast besluten om att vi skulle leta upp dem på något sätt. Krabi var tydligen en hel provins och inte bara en plats. Men vi började bli luttrade backpackers inbillade vi oss efter att vi tillbringat nästan två månader i Indonesien. Vi hade lärt oss. Man träffar folk efter vägen som ger tips på boenden och sevärda platser. Det skulle dröja många år innan Google och Tripadvisor skulle bli de nya reskompisarna och ersätta sociala möten med riktiga människor.
 
Så nu satt vi där lite villrådiga på en servering i Krabi Town och visste inte vart vi skulle ta vägen. Brorsan pekade på en medelålders herre i skägg som såg resvan ut. Vi ursäktade oss och frågade om han kände till någon fin strand, och med det var samtalet igång. Mr Blix som var amerikan skulle bli våran ciceron de följande dagarna. "I'll show you the most beautiful beach in the world". Han hade varit där förut, det kändes bra. Vi inkvarterade oss på samma guest house som honom, och betalade 80 baht för rummet. Vi skulle ses på piren nästa morgon där man kunde ta en longtail ut till en strand som hette Rai Leh Beach. Omnämnt i Gula Bibeln med endast tre rader. Accessible by boat only... Inga bilder, inga kartor. Kändes avlägset, som den sista utposten. Längre bort än så här hade mänskligheten aldrig kommit.
 
 
Phra Nang Beach -94.
 
 
Utmattade av bussresan genom Malaysia så försov vi oss. Mr Blix var borta, men nu visste vi hur vi skulle ta oss ut. Vi betalade en thailändare på piren för att köra oss i sin longtail som det tydligen kallades. Det smattrande ljudet från utombordsmotorn var hypnotiserande och ju närmare vi kom de majestätiska klipporna desto större blev övertygelsen om att vi hittat paradiset på Jorden. Vårat eget Shangri-La.
 
 
 
 
En bungalow med fläkt kostade 100 baht. 15 spänn var för mig och brorsan på den tiden. Rai Leh bestod egentligen av tre stränder med gångavstånd emellan. Rai Leh East och West, samt Phra Nang som var den finaste. Att det inte var en ö utan låg på fastlandet men bara kunde nås med båt gjorde det bara ännu mer exotiskt. Det skulle dessutom finnas en gömd lagun inne i ett av bergen. Det här stället var verkligen den ultimata backpackerdrömmen. Det fanns bara en handfull resorter och det gick inte att förboka, det var bara walk-in och först till kvarn. Så klart fanns ju det nybyggda och superlyxiga Dusit Rayavadee som upptog hela Phra Nang men det kostade tusentals kronor att bo där. Ett par år senare skulle nygifta Eva & Efva ta sin tillflykt hit.
 
 
Rai Leh West & East from view point, anno 1994.
 
 
Vi träffade Mr Blix igen och hängde med honom på kvällarna och beundrade solnedgångarna på Rai Leh West. Han lärde oss att dricka Sang Thip med coca cola och berättade sina historier från ett långt liv på resande fot. Trots sin ålder så klättrade han på dagarna, "But I always take drugs when I'm climbing. Cocaine make me alert...". Vi förstod snart att den här avskilda platsen också lockade till sig folk som ville röka pipa i fred. Det var dödsstraff på sådant och kändes olustigt för en 22-årig masjävel som var van att berusa sig med endast alkohol.
 
 
 
 
I baren på våran favoritrestaurang Raylay Bay hängde en TV på väggen som alltid hade MTV på. Där rullade hela tiden Mariah Careys nya dunderhit Without You som kom att bli ett soundtrack för hela den här resan. Men även Nirvana. Bara två veckor tidigare hade Curt Cobain begått självmord och nu visades deras musikvideor allt oftare. Det skulle bli ännu tydligare senare på resan när jag kom till Phuket och Bangkok där piratkopierade kassetter hade en blomstrande tid. Senare skulle CD-skivan ta över helt. Idag är den marknaden helt död.
 
 
Sunset at Rai Leh West -94.
 
 
Vi hade varit ute och rest över två månader och det började bli slitsamt. Inte resandet i sig men att man nöter för mycket på varann. Hur mycket man än älskar någon så blir det till slut jobbigt att umgås dygnet runt. Man behöver space. Eller jag kanske. Jag började fundera på om vi kanske skulle åka åt varsitt håll ett tag. Thailand verkade enkelt, mycket enklare och tryggare än Indonesien i alla fall. Jag tog upp det här en morgon med brorsan men han tyckte inte att det var någon fara, men jag ville inte utsätta honom för mitt stundtals dåliga humör. Min storebror var den viktigaste personen i mitt liv och vi hade aldrig någonsin varit osams under uppväxten. Han hade alltid varit min förebild och stora idol. Nu avskydde jag mig själv för att jag blev irriterad över småsaker. Vi bestämde att dela på oss ett tag, så brorsan tog båten till Phi Phi och jag åkte vidare till Phuket. Eftersom det inte fanns några sätt att hålla kontakten (förutom att ringa collect call till Sverige och säga till farsan var man befann sig och hoppas att den andre också skulle göra det..) så var det inte troligt att vi skulle ses igen förrän hemma i Sverige. Vi hade dessutom olika hemresedatum eftersom jag skulle hem tidigare och gå Fåsåsmarschen.
 
 
Phra Nang Beach -94. 
 
 
Någonstans så kändes det ändå som att det skulle lösa sig. April spillde över till maj och på Phuket 1994 så märktes lågsäsongen. Jag hamnade först i en masonitbungalow på södra Karon Beach då jag hängt på ett par brittiska tjejer som jag träffat på busstationen i Phuket Town. Karon var vackert, en favoritstrand, men det var helt stendött så jag flyttade till Patong där det fanns en nyöppnad svensk restaurang som hette Buffalo Steak House som hade några rum på övervåningen. En dag någon vecka senare när jag låg uppe på rummet och skrev dagbok med papper och penna så hörde jag hur ägaren Sam ropade på mig ute från gatan. När jag reser på mig och kollar ut så står brorsan där och jag blev så jävla glad att träffa honom igen. Han hade varit och letat efter snus och sett svenskflaggan på Buffalo och börjat prata med ägaren som råkat nämna att det bodde en svensk där som hette Frank. Brorsan fattade ju direkt att det måste vara jag. Det blev ett kärt återseende och vi firade så klart med Sang Thip & cola.
 
 
Storebror & Lillebror. Buffalo Steak House, Patong Beach 1994.
 
 
Relaterat inlägg: Bangkok Nostalgia 
 
 
 
 
 
 

Hem till byn - Femte säsongen

Första natten i Nong Mak Fai. Jag ligger vaken och lyssnar på stormen som sliter i plåtar och fönsterluckor. Jag är fullt påklädd med strumpor, byxor och två tröjor. Thailand har drabbats av en "köldknäpp". Kalla vindar från Kina sveper ner norrifrån. Jag sträcker mig efter mobilen och kopplar upp mig på mitt svenska sim-kort bara för att kolla temperaturen. 14 grader visar skärmen. Som en svensk midsommarnatt, och det påminner faktiskt lite som att tälta, med en slags direktkontakt med naturens alla ljud utanför. Jag kurar ihop mig under täcket och lägger mig alldeles intill Junior som sover fridfullt.
 
 
På väg ut mot odlingarna, iförd fleece och täckjacka... 
 
 
 
Tupparna väcker oss före gryningen, och när buddhistmunkarna borta vid templet börjar ringa i klockorna vet man att klockan är sex. Så dags är alla i huset redan vakna och uppe. Jag får börja med att leta fram vinterkläderna längst ner i ryggsäcken. Inklusive mössa. Att ha strumpor på sig i ett tradionellt thailändskt hem innebär vissa utmaningar då systemet inte är uppbyggt annat än för barfotaliv. Badrum, wc och diskavdelningen utanför köket är alltjämt mer eller mindre blöta, och att ha skor eller tofflor på sig inomhus är ett betydligt större tabu än i ett svenskt hem. (Minns att i Laos togs detta ytterligare en nivå där man fick lämna skorna på en hylla i hotellets lobby.) När solen varit uppe och värmt upp luften till en acceptabel nivå drog vi ut med sidovagnen en sväng för att inspektera odlingarna. Hjärter Dams bror, tillika ingenjören, hade lämnat bilindustrin i Rayong och återvänt till hembyn för ett par år sedan för att lägga om kursen på familjens ägor. Riset ger allt sämre betalt och de har nu bara ett fåtal rai kvar där de fortfarande odlar ris. Nu är inriktningen exotiska frukter, mest eko, som guava, lime, papaya, pumpa, javaäpple med mera. Det har slagit väl ut. Junior har ju också en egen plätt med bland annat bananer och kaffirlime, där man främst använder bladen i matlagning.
 
 
 
Eko-guava vilket innebär att varje enskild frukt knyts in i en plastpåse för att skydda mot skadedjur.
 
 
 
Fem nätter och fyra hela dagar - inklusive julafton som avslutning - skulle vi spendera i hembyn den här gången. En för mig en helt hanterbar tidsrymd, trots avsaknaden av wifi. En digital detox är nog nyttigt för alla då och då. Skulle det knipa kunde jag alltid använda svenska sim-kortet. Efter två dagar hade jag tydligen utnyttjat min fulla utlandslimit (50 Euro), och när jag desperat försökte fylla på saldot fick jag bara felmeddelanden från Hale-fucking-bop. Det tredje dagen hade jag läst ut min andra bok, så återstoden av vistelsen, alltså julafton, var jag helt utlämnad att försöka få tiden att gå på andra sätt. Den här gången fanns ingen motorcykel över att låna heller (förutom sidovagnen då, men den är inte riktigt pålitlig) så jag hade ingen möjlighet att ge mig ut och cruisa som annars är en trevlig sysselsättning. Klockan gick lika sakta som när man var liten och väntade på jultomten. Om möjligt gick den ännu saktare nu. Värmen var dessutom tillbaka. Klockan tre var det thaiboxning på TV. Jag låtsades att det var Mowgli och Baloo som slogs, och jag försökte lära Junior allt jag kan.
 
 
Changlunch och jultallrik på balkongen.
 
 
Eftersom julfirande inte är något buddhisterna sysslar med här, och jag heller inte hade några ambitioner att försöka skapa någon halvhjärtad svensk variant då alla förutsättningar ändå saknades, så blev den här dagen egentligen inte annorlunda än som vilken annan dag som helst i Nong Mak Fai City. Juniors två kusiner fick dock varsin slant i näven liksom i förbifarten och ett Merry Christmas, och med det så var det överstökat med julklappar för det här året. Kusinerna hade förresten fått tag i ett par tomteluvor, från var har jag ingen aning om. Familjen hade också på mitt  önskemål (jag ville ändå att vi skulle göra någonting speciellt för att markera julen) ordnat fram lite färska räkor, bläckfisk och nyslaktad gris och annat gott som vi tillagade på den speciella grillen/fonduegrytan. Den påminner lite om en uppochnervänd sockerkaksform som man lägger på glödbädden. Man grillar på kupolen i mitten, och lägger annat i buljongen som man plockar och äter direkt ifrån. Jag och Junior drog på oss varsin tomteluva för att toppa det hela, och att det hela råkade ske på kvällen den 23:e och inte på julafton var väl inte hela världen.
 
 
Julbuffé thai style
 
 
"Skickar du över gravlaxsåsen farsan"
"Vi har ingen. Funkar det med fisksås?"
 
 
Dagarna rullade ändå på och snart var det dags för sista etappen på resan, och på juldagen fick vi skjuts ända in till vårat hotell på Sukhumvit; Sofitel som ligger mitt i smeten mellan Nana och Asok. I vanliga fall blir vi avsläppta på Suvarnabhumi och därifrån tagit taxi in till stan eftersom ingen normal människa vill köra bil inne i Bangkok. När jag väl kopplat upp mig och läst några meddelanden hemifrån så insåg jag efter lite scrollning att det enda jag missat på de tre internetfria dagarna var ett par hundra opersonliga god jul-hälsningar på fejan. Som att öppna en julklapp som inte ens innehåller ett par strumpor. 
 
 
Kör mig till stan...
 
 
Fjärde säsongen (opublicerat)
 
 
 
 

Lantaveckan

En liten summering av veckan på Lanta. Jag tror nog att det aldrig varit så behagligt väder på Lanta som den här decemberveckan. Morgontimmarna har varit lika svala som en svensk julimorgon när det är som bäst i Sverige. Man har kunnat andas för en gångs skull. Det brukar annars vara mitt främsta motargument när folk frågar varför vi inte bosätter oss i Thailand istället för Sverige. "Det går ju för fan inte att andas i Thailand" brukar jag svara.

 

 

Andrum. Klong Nin Beach 
 
 

Jag fick förresten lite dåligt samvete efter förra inlägget där jag kapade köket på Nature Beach jämns med fotknölarna. Vi gav det några chanser på middagen i slutet av veckan, och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Spicy beef salad var just inte sämre än årets version på Cook Kai som jag tycker tappat det lite. Till och med Hjärter Dam berömde Natures larb moo vilket är ett toppenbetyg av en infödd thai som av princip annars ratar turistmenyerna. Men portionerna är fortfarande för små, men det gäller ju på de flesta ställena. Vitlöksbröden får högsta betyg på Nature, men underkänt på Cook Kai i år, som för övrigt verkar ha bytt ut stordelen av personalen. Det brukar vara ett dåligt tecken. Samma på Nature förresten. Bara nya ansikten i restaurangen, ja förutom de som tillhör familjen då. Laila kvittrar på som vanligt och verkar aldrig ha en dålig dag.

 

 

Spicy beef salad Nature style 

 

 

Jag fick även tid att åka lite moppe, eller motorcykel heter det egentligen med den kubiken (110-125 cc), eller motorped som junior säger och som rullar betydligt lättare på tungan. Jag har tre vändor som jag måste göra för att känna att jag varit på Lanta. En tur upp till Saladan för smågodis och snus på Lanta Diver, lite shopping, och lunch på någon water front restaurant. Hittade en ny favorit förresten som jag ska återkomma till.

 

Passade också på att svänga in på Lanta Resort för att säga hej till en utflyttad moring som jag inte träffat på cirka tjugo år. Det var trevligt trots Gnaget-tatueringen.

 

En annan vända går över till Old Town, för lugnet och maten på Sri Side, och även en klippning den här gången. Yai Barber, 150 baht.

 

Den tredje vändan går söderut på ön till Nationalparken, men där vänder jag alltid eftersom inträdet inte står i paritet till vad man faktiskt får. Ett fyrtorn typ. Men jag gillar de krokiga vägarna och det kuperade landskapet som börjar söder om Klong Nin. De flesta som tycker Lanta är fult har aldrig kommit längre än till Long Beach, och jag håller med. Lantas pärlor finns på södra delen, men det var först året jag drev Nature House (-11/-12) som hela vägen ner till nationalparken blev belagd. Tidigare var det långa sträckor med öns karaktäristiska röda grusjord som blev till lervälling när det regnade. Särskilt över de värsta krönen och det gick på den tiden bara att ta sig fram med pickup.

 

 

 

Kantiang Bay 

 

 

Men nog anar man att bebyggelsen tagit ny fart efter att första bron blev klar. Överallt skjuter det upp nya ställen, mest fula restaurangsyltor efter vägarna, men även några stora resortprojekt. Jag känner knappt fan igen mig längre och då är det bara drygt åtta månder sedan vi var här sist. Hela vägsträckan förbi Klong Khong håller dessutom på att bli fyrfilig. Problemet just nu är att det inte finns folk att fylla ställena med. Alla jag träffat här som bedriver någon form av verksamhet säger samma sak. Var fan är alla turister? Nature Beach har fyra dagar innan julafton bara knappt hälften (30/64) av rummen uthyrda. Det borde vara fullbokat nu, det har det alltid varit när tomten är på ingång. Ett snack med Pla på mitt gamla Nature House vittnar om ännu sämre siffror, endast fyra rum uthyrda. Där har jag i och för sig två teorier. Den ena går ut på att det ser för jävligt ut där nu, det mysiga är helt borta efter tillbyggnaden och ommålningen i en färgskala som bara en LSD-rökande hippie skulle uppskatta, den andra är att turisterna blir allt mer kräsna, de ska ha pool annars får det tydligen vara.

 

 

Klong Khong 

 


Till och med i sömniga Old Town stod näringsidkarna ute på vägen och ropade till förbipasserande. Det har jag aldrig varit med om. Överhuvudtaget inte på Lanta förresten. Det är en av sakerna jag uppskattar allra mest där. Det finns inga jobbiga inkastare, inga dryga skräddare som tjatar hål i huvudet på en, likt tillståndet på Phuket, som jag förresten inte besökt på tio år. Men vad beror det på undrar jag. Vart fan är allt folk? Dåliga somrar i Sverige brukar vara en garanti för fullbokade flyg till det så kallade leende landet, och visst hade vi en skitsommar i år, ja vädermässigt alltså. Och finanserna rullar väl på? Ekonomin på högtryck om man får tro gycklarna och hycklarna i Fjollträsk. Om det inte vore för kineserna som kommit till Lanta så hade man väl trott att domedagen redan var här. Kineserna förresten, jag har noterat hur allt fler skyltar och menyer numera har kinatecken också. Det är nog ett smart drag. De kommer att ta över, sakta - eller fort - men säkert. Första dagen när jag och junior skulle ta ett dopp i poolen så lät det som att det var något bråk på gång när vi närmade oss, men det vara bara ett tiotal kineser som satt och skrek vid poolkanten och trodde de var ensamma (ja det var de ju nästan) på hela resorten. Thailändarna verkar avsky dem, ja det kommer fram om man lirkar lite, och det var inte svårt att stämma in i den hatsången. Men sedan träffade jag ett par som både kunde säga Hello och stå i kö, så då fick jag lite dåligt samvete igen.

 

Kolla in den här länken förresten. Jag skrev i förra inlägget att det beräknades komma 4 miljoner kineser till Thailand i år, men den siffran är uppskriven till över 9 miljoner!

http://www.thaitravelblogs.com/2017/12/top-10-foreign-tourists-to-visit-thailand-during-2017/

 

 

Diamond Cliff. En pärla på Lanta utan folk...

 

 

Jag hälsade förresten på min gamle trotjänare Nancy en dag. Hon håller sig alltjämt nere på Klong Hin hos sin gamle mor och ännu äldre mormor som ser ut att vara en bit över hundra år men är tydligen bara 80. Det är liksom grejen med thailändska (asiatiska?) kvinnor, de ser ut att vara 25 ända tills de fyller typ 59, då blir de gamla gummor över en natt. Nancy hade i alla fall en teori om avsaknade av turister, det kunde nog bara bero på militärjuntan och att Thailand har blivit en militärdiktatur vilket skrämmer bort turisterna till andra länder i regionen. Visst, det är en rimlig teori, förutom att jag inbillar mig att de flesta svenne bananer fan inte har den blekaste susning om vad som pågår i I Thailand bortanför paraplydrinkarna. Thailand verkar kunna komma undan med precis vad som helst. Det spelar ingen roll om det är tsunamis eller bomber som smäller, rödskjortor och gulskjortor, kravaller eller militärkupper. Folk bokar, de ska ha sin chicken cashew nut i en urgröpt ananashalva, ett Singhalinne och inbakade charterflätor i Elsas hår. Händer samma sak i Egypten ställer samtliga bolag in sina flyg i tio år. Så frågan kvarstår. Var är alla människor?

 

 

Junior och Alina 
 
 
 
Jag ska förresten uppdatera sidan om favoritrestaurangerna på Lanta. Inser efter senaste inventeringen att de flesta är stängda, flyttade eller jämnade med marken. Jag provade förresten Nr 1 på Tripadvisor, Yang Garden. Återkommer med rapport.
 
Efter Lanta begav vi oss till Hjärter dams hemby Nong Mak Fai i några dagar. Rapport kommer. Nu befinner vi oss igen i den stora Mangon, på Sofitel Sukhumvit. Recension kommer små småningom.

Torsdagstankar i Thailand

Vi sitter ensamma i restaurangen på Nature, jag och Junior. Väntar på frukost. Hjärter Dam har dragit iväg med moppen för att ta yogabilder medan ljuset ännu ger fina färger utan filter. Klockan är halvåtta på morgonen denna torsdag i mitten på december. Egentligen högsäsong, men trots att julen står för dörren är det fortfarande lugnt på ön. Lite för lugnt, och thailändarna är oroliga. Nee berättar att beläggningen bara är hälften jämfört med samma tid förra året. De flesta rummen står outhyrda. Mig gör det inget, jag välkomnar den nästan ödesmättade stämningen. Det surrealistiska över turistorter som ännu inte vaknat till liv är tilltalande. Man får utrymme att tänka och känna efter, som att sinnena får fritt spelrum.
 
Det är elfte året jag sitter i den den där restaurangen, som egentligen inte är något extra, men bekvämt i avseendet att jag betalar av hela notan först när vi checkar ut. Jag tänker på alla dessa händelser som utspelats här. Alla människor jag träffat och vad det har lett fram till. Den viktigaste sitter nu framför mig och är en produkt av den kedja av händelser och möten som inträffat på ön. En mild bris från havet sveper in och smeker nacken. Jag sippar på iskaffet och plockar upp en servett som blåst ner. Blicken letar sig ut mot horisonten och fastnar på en av räktrålarna som stävar in mot land efter nattens fiske. Junior tittar upp under luggen; "Jag älskar dig pappa" säger han plötsligt, nästan på ett medlidsamt sätt, som om han anar ett visst vemod. Som om han förstår att något gnager. Det går rakt in i hjärtat och jag blir nästan lite blöt i ögat. "..jag älskar havet, och skytrain också"  fortsätter han.
 
Frukosten är en katastrof och Junior äter bara melonen, men ratar fullständigt den så kallade pannkakan som är en två centimeter torr skapelse gjord på pulvermix och vatten. Min grilled ham & cheese sandwich är en på utsidan bränd baguette med kall fuskskinka och dito ost på insidan, dessutom fylld med rhode island-dressing. Den är vidrig. Min thailändska fru är smart nog att handla frukost där lokalbefolkningen gör det. Till en femtedel av priset. Vi lämnar bordet och går ner på stranden.
 
 
 
 
 
Klong Nin Beach ligger nästan helt öde i den tidiga morgontimmen. Det fläktar skönt och vi har ännu en stund på oss innan solen börjar bränna för hårt. Junior springer fram och tillbaka och jagar krabbor där vågorna rullar in. Lämnar fotspår av barnfötter i den våta sanden. Mina fotspår tänker jag. Frukten av mig. Blir fånigt sentimental. Junior är en jackpot i mitt liv, den högsta vinsten, och i stunder som de här kan jag känna en sådan oerhörd tacksamhet. Jag blev pappa till slut. Han slår ut med armarna och pekar åt två olika håll. "Vad är det här?". Jag vet inte riktigt vad han syftar på. "Det är livet" svarar jag efter en stund. "Jag älskar livet pappa"
 
När vi kommer upp till vårat bord igen står våra tallrikar kvar eftersom vi knappt rört maten. Junior tar trots allt ett par tuggor av pannkakan, men mest för att komma åt sylten. Vi packar ihop och går upp till det blå huset som vi hyrt billigt av Nee. Där väntar åtminstone god mat i form av thailändska kycklingkorvar, sticky rice och annat gott som vi alla kan äta av. Jag tycker lite synd om Nee och har ibland dåligt samvete för att vi inte äter oftare på Nature, men de måste höja standarden i köket annars får det vara. Det spelar ingen roll förresten, det funkar ändå inte med turistmenyer om man kommer i sällskap med thailändare. Nee är bekymrad över beläggningen och frågar om svenskarna kommer fortsätta resa till Thailand. Ingen fara svarar jag, men hon kan vara lugn. Kineserna kommer att ta över. Tio miljoner kineser beräknas resa till Thailand i år. De rullar in som en tsunami och har även nått Lanta nu, även om svenskarna fortfarande är i majoritet på just den här ön. Svenskkolonin. Den sista utposten.
 
 
Life goes on och cikadorna fortsätter outröttligt sin ändlösa symfoni i den tropiska natten. Men nu är det banne mig dags för att skingra tankarna med en Chang.
 
 
 
 

Bangkok countdown

Sista veckans alla stresspåslag gjorde att jag morgonen för avfärd låg nere för räkning. Där huttrande, yr och illamående hopkrupen i fosterställning under täcket var jag helt övertygad om att det inte skulle bli någon resa. Utmattad av sömnbrist, snusabstinens, VAB, jobbstress, tandläkarens dom om juniors infekterade tand och allt mer därtill hade gjort mig till en ambivalent och lättirriterad krutdurk med kort tålamod. Jag hade fem timmar på mig att packa det sista, elda, fakturera, och göra mig klar för avfärd mot Arlanda, och jag fattade inte hur fan det skulle gå till. Det dunkade i huvudet och jag försökte komma på vad som var fel. Mental stress? Utmattningssyndrom? I så fall var det allvarligt. Efter en stund kom jag på att det snarare påminde om uttorkning. Jag hade drabbats av det en gång tidigare för några år sedan. Dagen innan hade jag glömt att dricka. Bara kaffe hela dagen, till frukost och som måltidsdryck, och på kvällen toppade jag det med att dricka en öl för att liksom fira att det äntligen var semester. Knappast det bästa alternativet för att balansera vätskenivån i kroppen.
 
Jag stapplade svimfärdig upp och blandade en dubbel resorb och gömde mig under täcket någon timme till. Det positiva var att junior verkade må bättre, och tack vare att han och jag hade sovit över hos farsan i mitt gamla pojkrum natten innan hade gjort att åtminstone Hjärter Dam hade fått sova ut ordentligt en natt för att hämta kraft inför flygresan. Vi hade båda den förra mardrömsresan med Emirates med bytet i Dubai kvar i minnet och ville inte ha en repris på den upplevelsen. Är det någonting som gör oss alla till monster så är det bristen på sömn.
 
Så sakteliga började jag återhämta mig. Huvudvärken bestod men illamåendet var åtminstone borta när vi satt oss i bilen och började den långa resan från Dalarna till Bangkok. Väl på Arlanda hade jag börjat känna mig som en vanlig människa igen och tyckte nog att det var på sin plats att både ta ett glas skumpa och börja snusa igen, och när väl nikotinet letat sig ut i blodomloppet så var det som om änglarna självt hade nedstigit från himlen och gett mig kraft och luft under mina egna vingar. Junior hade pratat hela dagen om att "flyga planet" och hans glädje visste inga gränser när vi klev ombord. Både flygresan och bytet i Dubai gick så smidigt att vi blev förvånade. Junior på gott humör hela vägen och jag lyckades också sova på båda flygen. Vi tog priority lane på Suvarnabhumi och var snabbt igenom och fick taxi direkt. Lördagkväll betyder lugnt i trafiken, så vi var snabbt framme på vårat hotell Radisson Blu Plaza på Sukhumvit. Jag hade bokat Grand premier room vilket betyder speed check-in och bagaget direkt. Hjärter Dam drog snabbt ut och inhandlade påsar med street food, och Junior dansade loss och firade att vi äntligen var framme. 
 
Vi klarade det!
 
 

Julafton i Bangkok

Trots min nyutvecklade fobi mot att boka flygbiljetter på nätet kunde jag inte hålla mig till måndagen då den analoga resebyrån öppnar. Efter att ha kollat på resor runt höstlovet som visade sig vara orimligt dyra, så gjorde jag för skojs skull en sökning på december och fann till min förvåning riktiga klipperbjudanden som gjorde att handsvetten tilltog markant. Det här gick inte att bortse ifrån. Billigast hittade jag med Aeroflot för 12 500:- för hela sällskapet, alltså jag själv, Hjärter Dam och Mini-Godzilla. Men kunde ryssen vara något att hänga i julgran? Jag var tveksam. Eftersom fobin ändå stoppade mig från en nätbokning så tog jag istället junior i vagnen och stegade ner till den lokala resebyrån, bara för att konstatera att de inte längre håller lördagsöppet. Fick väl lugna mig ett par dagar och tänka över det här med ryssarna.
 
 
Två solar? Nu fattar man ju varför det är så jävla varmt i Bangkok... 
 
 
Men nu hade jag fått blodad tand och provade en annan söksida och hittade biljetter med Emirates för ca 15 000:-, och som naturligtvis gav mig hjärtklappning. Det här var för bra för att bara släppa, och kunde absolut inte vänta till måndagen, så jag klickade mig vidare till Odenresor samtidigt som jag ropade ut i luften till mina tilltänkta reskamrater; "Jag har hittat något!". Med darrig hand och ökad puls började jag fylla i uppgifterna, då fobin grundar sig i tidigare slarv när jag bokat på nätet, det har handlat om missade mellannamn (något de sket i på Arlanda) och fel födelsedatum på junior (hann precis se det innan jag bekräftade betalningen den gången).
 
Med stor koncentration och noggrannhet tryckte jag in bokstäverna när allt plötsligt slocknade på kontoret. Jag hade inte märkt att Mini-Godzilla ljudlöst krupit in under skrivbordet och nu stängt av strömbrytaren på skarvdosan i någon form av protest.
"Näääeej!" skrek jag på inandning och stirrade på monstret under bordet, men han svarade bara med lugn blick,
"Vi måste åka flygplan nu pappa"
"Ja, men jag försöker ju boka ett nu för bövulen.."
"Tåg också..."
 
Efter att ha startat om datorn och förpassat monstret till övervåningen och mutat med thailändska riskakor draperade i karamell, samt ett dussin avsnitt med Oddbods på YouTube, så kunde jag hitta samma biljett igen och efter ett otal extrakontroller på namn och datum slutföra bokningen i lugn och ro. Så gott det nu gick med darrig hand.
 
 
Beach 2017 
 
 
Men det ska bli skönt att komma iväg igen. Junior förstår allt mer och pratar ofta om bada poolen, och åka flygplan. Jag har med jämna mellanrum uppdaterat hans minnen genom att visa bilder och videor från förra resan. Framför allt blir det skönt för Hjärter Dam att få komma hem igen, att "få balans i livet " som hon säger, andas Thailand och träffa familjen. Hennes föräldrar längtar enormt efter sitt barnbarn. 
 
 
 
 
Jag själv kunde resten av söndagen återigen ägna mig åt min svinbilliga hobby, åtminstone om ser till årsbasis, att leta och boka lämpligt lyxhotell i Bangkok. Jag var väldigt nära att boka femstjärniga Akyra Thonglor som verkade ha väldigt rimliga priser, men såg i sista stund att det pågår renoveringar där för tillfället. Istället blev det Radisson Blu Plaza på Sukhumvit, mellan BTS Asok och Phrom Phong. Så vi startar där tre nätter innan vi antingen drar till beachen eller om det nu blir hembyn Nong Mak Fai. Vilken beach det blir vet vi inte än. Ko Chang kanske, eller Lanta igen. Skulle fan inte förvåna mig.
 
 
 
 
Det blir nästan tre veckors resa med flyg hem på menlösa barnens dag, den 28:e december. Första julen i Thailand på fem år alltså, exakt lika länge sedan som jag träffade Hjärter Dam där. Men det återstår att se om själva julafton kommer att tillbringas i Bangkok eller någon annastans. Att det blir en varm jul i år är dock ställt utom rimligt tvivel.
 
Nu får vi bara hoppas att Nordkorea och Amerika håller sams så att det inte blir något spektakel i världen.
 
 
 
 
 
 

Hotellbluffen - del 3

Jag stör mig allt mer på bokningjättarnas bluffkampanjer där det utlovas stora rabatter. Varje vecka kommer nyhetsbrev om diverse kampanjer och superreor från Hotels och Booking där jag är medlem. Agoda är en annan jätte som antagligen har samma upplägg.
 
Jag har klickat mig fram och tagit skärmdumpar på detta enastående erbjudande för att se hur det verkligen förhåller sig.
 
 
 
 
Den här gången har jag synat Hotels senaste rea som bl.a. har med resorten Pakasai i Ao Nang i sin kampanj.
 
 
 
 
 
Provbokningen jag gjorde gäller 1 November 2017. Påståendet om upp till 55% rabatt är en direkt lögn, och i mina ögon falsk marknadsföring och föremål för granskning.
 
 
 
 
Här gäller det tydligen att passa på...
 
 
Här nedan syns det som kan uppfattas som den enastående superrabatten, men som egentligen ligger ganska nära det korrekta priset. Det överstrukna (påhittade) priset förstärker så klart illusionen om att man här kan göra ett riktigt klipp.
 
Jag har valt att omvandla priset till Baht för att enklare kunna jämföra priserna med Pakasai's egna hemsida
 
 
 
För ordningens skull har jag gjort jämförelser på resortens enklaste respektive lyxigaste rum, både som inloggad medlem och icke registrerad bokare på Hotels, samt på resortens egna hemsida. Det finns några intressanta prisskillnader, dock ej några utlovade 50-55 % vilket hela den här Sverker Olofsson-spaningen handlar om.
 
 
Superior Grand Room. Enklaste rummet inklusive frukost.
 
Billigast blir det som inloggad medlem hos Hotels. 1890 THB.
 
 
 
Pakasai hemsida. 2100 THB.
 
 
Icke registrerad hos Hotels. 2520 THB.
 
 
Som bäst får man alltså 10% rabatt som medlem jämfört med att boka direkt hos Pakasai.
 
 
 
Om man nu jämför priserna på det lyxigaste rummet så kan man notera en markant skillnad om väljer att boka direkt med Pakasai.
 
Grand Ocean Chalet Suite. Inklusive frukost.
 
Billigast. Pakasai hemsida. 4750 THB.
 
 
Inloggad medlem hos Hotels. 5850 THB.
Här blir det alltså ca 23% dyrare.
 
 
Icke registrerad hos Hotels. 7800 THB. 
Och här ca 64% dyrare jämfört med att boka direkt med hemsidan. Värt att notera är även det överstrukna priset på 13 000 THB, en påhittad summa som alltså ligger nästan tre gånger högre än det egentliga priset.
 
 
Så konklusionen av allt detta är att:
 
1. Superreorna existerar egentligen inte.
 
2. Jämför alltid priserna med hotellens egna hemsidor.
 
3. Det lönar sig trots allt ibland att vara medlem hon någon av bokningsjättarna då man kan ta del av rabattkoder (oftast 10%), och som i Hotel's fall att man samlar tio hotellnätter så får man en frinatt baserat på ett snittpris från de tio senast bokade, men dock bara på de bokningar man gjort utan att använda en rabattkod.
Bokningssidornas starkaste kort är väl annars att det är så lätt att boka om man är medlem. Alla personuppgifter ligger där redan så det är bara att logga in, välja hotell och betala, så har man bekräftelsen på mail direkt.
  
4. Det kan absolut vara en fördel att boka direkt genom hotellen, i synnerhet om man stannar flera nätter, då man kan få ta del av vissa förmåner som t.ex hämtning på flygplats, gratis tvätt eller spa-behandlingar osv. Eventuellt också fria uppgraderingar när man väl är på plats om det bokade rummet inte är färdigstädat.
 
 
 
Relaterade länkar:
Hotellbluffen - del 1
Hotellbluffen - del 2 
  
 
En sak till. Ibland ser man att folk ondgör sig över bokningssidorna när det skiter sig, vilket oftast är fel. Om det är fullbelagt eller om man inte får det rum man bokat eller vad det nu kan handla om som skapar gråt och tandagnisslan så är det nästan alltid HOTELLET som klantat sig och inte bokningssidan. Samma omvänt, om man råkar få en svit fast man bokat budgetrummet så är det hotellets förtjänst och inte bokningssidans...
 
 

Fjärilseffekten

Om det inte hade regnat den där dagen...
 
Det här är en fristående fortsättning på förra inlägget
 
 
 
 
Jag hittade alltså mitt thailändska paradis på Klong Nin den där gången när jag gav Ko Lanta en ny chans 2006. Jag hade stannat så länge jag kunde innan det var dags att åka hem till ett novemberkallt Norden igen. Jag hade träffat trevliga människor, fiskat barracuda, druckit Chang i solnedgången och landat mentalt efter den rastlöshet som rådde i början av resan. Detta betydde inte på något sätt att jag hade planer på att återvända till Lanta igen. Det fanns alltför många nya ställen att upptäcka.
 
 
 
 
Året efter, 2007, hade jag sagt upp mig i Norge för att ge mig ut på min livs längsta resa. Åtminstone ett halvår hade jag tänkt vara borta. Via Transsibiriska järnvägen och Japan så var slutdestinationen Australien. Det var min fasta övertygelse hela tiden de tre första månaderna. Färden gick vidare ner genom Thailand och efter ha lekt charterturist i Ao Nang, Khao Lak och Phuket i tre veckor så var det dags att börja resa på riktigt igen. Som en backpacker. Som Leonardo DiCaprio i The Beach.
 
Jag begav mig till Phuket Town för att checka in på legendariska och slitna On-On Hotel som stod som inspelningsplats för DiCaprios besök på Khao San Road i början av filmen. Tyvärr var det fullbokat så jag fick hitta ett annat hostel. Där hade jag stängt in mig och läst på hela kvällen i Lonely Planet om lämpliga färdvägar ner mot Australien. Först ner till gränsen mot Malaysia och nattbuss till Singapore, och därifrån eventuellt ett flyg till Darwin där jag skulle ta det klassiska tåget The Ghan som korsar hela kontinenten på sin väg ner mot Adelaide i södra Australien. Så fick det bli. Julen skulle firas i Sydney tänkte jag mig. Släckte lampan och förberedde mig för en tidig avfärd nästa morgon. Jag hade inga planer på att ta omvägen via Lanta.
 
 
 
 
När jag vaknade morgonen efter så hade min hjärna tydligen helt ställt om. Jag minns det väldigt tydligt, hur jag slog upp ögonen och bara bestämde mig för att checka ut och ta första bästa båt till Lanta. Det var så starkt, just den ingivelsen. Sagt och gjort, jag tog en taxi till piren och landade efter några timmar på Nature Beach där jag skulle kunna stanna några dagar. Det blev ett kärt återseende med Rambo och Eat och de andra som jobbade där. Mina 30 visumdagar i Thailand skulle dock snart löpa ut och jag var tvungen att ta mig till gränsen för vidare färd mot min slutdestination.
 
Så hade det också blivit om det inte varit för en person, eller två kanske, som jag träffade där. En dag när jag gick på stranden så träffade jag Pierre som var långliggare på Nature Beach, han sa "tja" och vi fann varann direkt. Han var också ute på långresa och tyckte att jag gott kunde skippa Australien och hellre hänga på honom till Filippinerna istället. Jag var dock väldigt tveksam. Den andra personen var Emma som reste runt med sin kompis i Thailand. Hon var så jäkla rolig med sin morbida humor. Så vi fyra hängde där tillsammans tills jag var tvungen att lämna landet, och om de inte hade övertalat mig att komma tillbaka till Thailand från Penang i Malaysia där jag tillbringade några dagar så hade historien sett helt annorlunda ut. 
 
Men jag kom tillbaka, och firade julen där på Nature Beach där jag också blev övertalad att agera tomte, ett uppdrag jag tog på största allvar och gjorde en repris på två år senare med inhyrd elefant och allt. Kontentan av allt är att det var många som lärde känna vararandra där och som återkom år efter år, och jag blev en av dem. 
Jag ombestämde mig den där gången också och följde med Pierre till Filippinerna efter att vi firat nyåret i Singapore. Sex år senare stod han som best man på mitt bröllop. Australien väntar fortfarande. 
 
 
 
 
Men jag tänker ibland på just två saker som förändrade allt. Dels då året innan när jag flackade runt i Thailand och hamnade på Ko Samui, där jag nog hade stannat hela semestern om inte det ihållande regnet fått mig att kliva in på en resebyrå och boka ett flyg till Phuket istället, som förde mig vidare till Phi Phi och sedermera till Lanta som jag alltså gav en ny chans efter tio år, och dels det där beslutet jag tog på morgonen på rummet i Phuket Town året efter. Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade åkt förbi Lanta igen? Det finns så många Om Inte..., små slumpartade detaljer som får livet att ta en annan riktning, och där på Lanta finns det en hel del Om Inte som lett fram till det jag har idag.
 
 
Slumpen eller ödet?
 
 
 
Wikipedia: Fjärilseffekten 
Filmtips på temat: Sliding Doors (1998)
Boktips på temat: Slumpen är ingen tillfällighet 
 
 
För övrigt så hade jag nog inte hamnat i Japan om jag inte sett filmen Lost in Translation. Kan läsas i det här inlägget: Park Hyatt Tokyo
 
 
 

Phi Phi Island Nostalgia

Året var 1996, min andra resa till Sydostasien och Thailand. Bilderna från Phi Phi Island påminner om något som en gång var ett paradis. Massinvasionen hade ännu inte börjat, och Thailand var fortfarande lite exotiskt och knappast ett resmål för varje svenne banan-familj. Charter fanns förvisso till Phuket men på Phi Phi vad det bara backpackers med Changlinne och batikbyxor, och vi tyckte alla att vi var så coola. Om man skulle skicka vykort hem så var det härifrån eftersom det kändes som den mest avlägsna ön i Thailand.
 
 
Hamnen på Phi Phi, anno -96 
 
 
Vi anlände mitt i högsäsongen och det var ganska fullbokat i själva byn, men någon tipsade om en annan strand längre bort på ön som hette Long Beach. Den nådde man endast till fots på små stigar och över klippor, eller naturligtvis med longtail, men de gick bara när tidvattnet tillät. På Long Beach fanns endast ett par tre resorter, och första natten var vi tvungna att ta en i våra ögon onödigt lyxig bungalow för 350 baht. Helt klart över våran budget. Vi hade cirka 10 000 kr i fickpengar för 7 veckors resa och vi hade börjat i dyra Hongkong.
 
 
Lyxbungalow för en backpacker...
 
 
Nästa dag hittade vi vårat paradis allra längst bort på stranden. Det var backpacker- eller trashpackerliv i dess renaste form. Minimalt med utrymme med lite för smal säng för att dela med en kompis. Huktoalett med en slang som dusch som levererade saltvatten. Inte ens en fläkt hade vi. Men den var billig, endast 120 baht,  och låg verkligen direkt på stranden och på natten kunde man ligga och lyssna på vågorna som rullade in som i slowmotion, och känna doften av tropikerna eftersom vi lämnat dörren och fönsterluckan öppna.
 
 
Paradise Lost. Jag står och bryter mig i dörröppningen. Den observante noterar att det är just den här bilden som ligger som tumnagel till vänster om rubriken i varje inlägg på bloggen...(dock ej i mobilvyn)
 
 
Jag var 24 år och tyckte att livet kunde inte bli så mycket bättre än att vara på resande fot. Det var det enda jag egentligen lade pengarna på, och hade heller inga andra intressen. Jag kanske inte föraktade, men kunde inte förstå hur vissa jämnåriga kunde vara nöjda med tillvaron, de som satt fast på fabrikerna i Östnor med sina dyra lån på bilar och skotrar. Mina förutfattade meningar sade i alla fall att det var så det förhöll sig eftersom inte fler var ute och reste. I min värld sa man upp sig, eller såg till att bli uppsagd när vintern närmade sig, och man ägde möjligtvis en skrotbil för några tusenlappar. Man skulle inte ha något som band fast en på hemmaplan. Idag har jag väl en annan bild om sakernas tillstånd.
 
 
Long Beach, Phi Phi Island -96. Våran bunge syns till höger i bild.
 
 
Ibland på kvällarna satt vi i restaurangen och drack grogg på Sang Thip och Cola, (ja det var innan den försvann och ersattes av Sang Som). Den var billig som fan och smakade något bättre än rävgiftet Mekhong. Efter det tog vi en longtail in till byn och gick på Tintin Bar som var stället där alla backpackers festade. Undrar om den fortfarande finns kvar? Jag gick alltid till DJ-båset och önskade The Cults 'She Sells Sanctuary' som var en favoritlåt. Jag får alltid flashbacks till de där nätterna när jag hör den nu för tiden.
 
Ett av mina allra starkaste minnen från den där tiden är när jag och Micke en sen och ljum kväll är på väg från Long Beach in till byn. Lite smått berusade ligger vi där på rygg på varsin bänk i en longtail och tittar upp på den stjärnklara himlen, ackompanjerat av ljudet från den smattrande utombordsmotorn. Ett slags drömlikt tillstånd, ett halleluja moment och en bild jag alltid kommer att bära med mig.
 
Efter tio dagar lämnade vi Phi Phi för att prova en ö ännu längre söderut som hette Ko Lanta. Där fanns en liten fiskeby som hette Saladan som bestod av en röd dammig gata med ett par restauranger och ett tyskt dykcenter. Det var helt värdelöst och jag svor att aldrig återvända till detta gudsförgätna ställe igen...
 
 
Phi Phi Leh i bakgrunden. Då en obesökt ö. Det skulle snart ändras.. 
 
 
Samma år, 1996, satt Alex Garland och skrev boken 'The Beach' som översattes till svenska 1998. Jag sträckläste boken som filmatiserades 2000. Inspelningarna ägde rum på Phi Phi Leh som syns på bilden ovan. Efter det blev ingenting sig likt igen. Massinvasionen var ett faktum, och horder av turister besöker Maya Bay dagligen. Jag har aldrig satt min fot där. Jag avskyr så kallade sevärdheter och alltid blivit besviken de få gånger jag ändå provat. 
 
Jag återvände dock till Phi Phi Island tio år senare, 2006, när jag planlöst flackade runt i Thailand några veckor. Det var min femte resa till Thailand, men min första ensamresa dit. Turisterna hade börjat hitta tillbaka efter tsunamin som slagit hårt mot Phi Phi två år tidigare, och röjningsarbeten pågick fortfarande i byn. Jag tog min tillflykt till Long Beach igen och fick en möglig bungalow som klarat tsunamin då den låg uppe i sluttningen. Jag betalade alldeles för mycket och bestämde mig för att åka vidare redan nästa dag. Jag var besviken och noterade hur girigheten hade gripit tag i Thailand. Det Phi Phi jag mindes fanns inte längre kvar och jag har heller inte återvänt efter det.
 
Om man kommit från Phuket och ska vidare från Phi Phi så var det egentligen bara till Lanta som båtarna gick. Jag bestämde mig för att ge det som blivit svenskön en ny chans. Jag hade läst på i min piratkopierade Lonely Planet som jag köpt på Khao San Road ett par veckor tidigare om vilken strand som var bäst, och jag ställde in siktet på Klong Nin. Föga anade jag då att det skulle bli mitt andra hem de följande tio åren.
 
 
Här är en fristående fortsättning på det här inlägget: Fjärilseffekten
 
Beställ boken: Alex Garland - The Beach
 
 
 
 The Cult - She Sells Sanctuary
 
 
 
 

Double Nature

På ett sätt ångrar jag att vi åkte tillbaka till Lanta. Alltså, visst var det trevligt att återvända efter ett par års uppehåll, men efter att jag skrapat lite på ytan och hört historierna bakom den solstänkta paradiskulissen blev jag nedstämd och undrade om det inte hade varit bättre att välja ett nytt ställe. Men jag ville tillbaka, det är tio år sedan jag hamnade här för första gången av en slump efter att jag på båten från Phi Phi blivit rumsraggad av den charmante Eat med sitt vackra leende. Hon hade visat bilder på bungalow on beach och jag hade följt med. Hittade mitt home away from home. De följande tio åren skulle det bli många återbesök.
Nu hade vi bokat det blå huset på andra sidan vägen genom ett enkelt meddelande på mobilen, och Eat hade sedan länge slutat åka med på Phi Phi-båtarna. Idag bokas allt över internet.
 
 
 
 
Under årens lopp hade jag dock utvecklat någon slags hatkärlek till Nature Beach, så trots att jag kände till skiten bakom fasaden så gillade jag att komma tillbaka, men den här gången blev det nästan ändå för mycket. Särskilt efter vad jag fick höra sista kvällen så undrar jag om det inte förekommer en viss...jag vågar knappt säga ordet.. 'hederskultur' på ön. Vissa jag trodde gott om har jag helt tappat respekten för. Jag har sagt det förr, Thailand är lätt att älska så länge man bara är statist i paradiset och inte tittar för mycket bakom kulisserna. Lanta hade ändå gett mig så mycket och hade det inte varit för allt som hänt på ön så hade jag inte heller haft Junior och Hjärter Dam vid min sida idag.
 
 
Kuliss i paradiset...
  
 
En dag gick jag över till mitt gamla hotell Nature House, som jag arrenderade för fem år sedan, för att kolla läget. Hade hört att det var en holländare som drev det nu på ett tvåårskontrakt efter att ägarna återigen gjort halvhjärtade försök att driva det själva. Första intrycket var beklämmande, hotellet hade helt tappat sin charm efter att det byggts ut åt alla håll och nu hade tre olika färgteman. Mysfaktorn var borta, och inte hjälpte det till att utsikten från loftgångarna nu bestod av baksidan på det nybyggda hotellet Intanin istället för det tidigare grönområdet som vette ut mot Cook Kai's restaurang. (I det här inlägget kan man se skillnaden: Intanin Lanta)
 
 
Nature House. Anno 2017.
 
 
I receptionen träffade jag managern som var en trevlig thailändsk kvinna med ett litet barn i famnen. Noterade att pojken var lika ljus i hyn som Junior och frågade om han var en louk krung, ett halvblod. Det visade sig vara holländaren Peters son och jag frågade om han var där också, men Pla som hon hette, berättade med tårfyllda ögon att han hade fått en hjärtattack under lågsäsongen och tragiskt nog avlidit när pojken bara var två månader gammal. Ja, en mycket sorgsam historia alltihopa, som Leif GW skulle ha uttryckt det. Det sved i hjärtat att se den lille pojken som förlorat sin pappa.
Nu hade hon att driva Nature House själv andra säsongen, med hjälp av bara en anställd som också tjänade som barnflicka. Pla var ändå en stark och mitt i allt elände positiv och sympatisk kvinna. Jag frågade försiktigt om hur det gick annars med hotellet och relationen med ägarfamiljen, och jag nickade igenkännande när hon berättade, och jag förstod att ingenting egentligen förändrats. Förutom att kulliserna hade blivit fulare. Bakom var det fortfarande samma surdegar som spökade. Jag önskade Pla lycka till med allt i framtiden. 
 
 
 
Fr. v. Pla, One och lilleman. 
 
 
Något annat som däremot gjorde mig oerhört varm i hjärtat var när hon berättade att hon hört mitt namn många gånger från återvändande gäster som frågat efter mig, och att hon faktiskt verkade genuint glad att få träffa mig. Det var ju ändå fem år sedan jag drev hotellet, och att det fanns folk där ute i världen som mindes mig och kom tillbaka gjorde mig väldigt smickrad. Jag träffade hundratals gäster den där säsongen men minns bara ett fåtal idag, och döm om min förvåning när jag en dag låg i poolen med Junior på Nature Beach och ett välbekant ansikte dyker upp i receptionen. Efternamnet kom på en sekund, och jag ropade högt, SVARVARE! Bernt och Ann-Louise, ett trevligt par från Luleå som bodde hos mig på Nature House i någon vecka i slutet på säsongen. De var sådana människor som man önskar att man ska få träffa igen, och de hade återvänt till Lanta ett par gånger och frågat efter mig. Men det är väl tankens kraft; det man önskar det får man. Nu sågs vi.
  
 
Välsvarvat från Norrland
 
 
Nu hade jag blivit nyfiken på hur det gick för Micke från Linköping som jag lärt känna i Gröndahls bar för cirka tre år sedan (kommer ni ihåg Gröndahl som sålde allt och drog till Thailand? Enkelbiljett till paradiset.) 
Micke hade en dröm om att också driva en resort på Lanta och hittade till slut Sunset Bungalow som ligger några simtag från Nature House. Jag stoppade en hundrabahting i badbrallorna och simmade dit för en Chang-lunch. Det var härligt att se Micke ta emot och snacka med sina gäster, visa dem rummet och ge dem menyn. En pad thai och mangoshake tack. Varsågod och khob khun khap. Vågornas brus och palmernas sus. Det fläktade skönt från havet. Thailand visade upp sin dubbelnatur med all önskvärd tydlighet.
 
 
Skymning på Klong Nin 
 
  
Mustasch - Double Nature
 
 

Vasaloppet i Bangkok

Att Vasaloppet - the freakshow - gör sig bäst på TV råder det ju inget tvivel om, och då helst beskådat från en skärm i utlandet. Poolside. Nu när cirkusen är här inpå knuten och blockerar all annan verksamhet för oss vanliga dödliga som är helt ointresserade av röda toppluvor och kvargmenyer så fann jag det för gott att boka in familjen på en minisemester till Thailand. Jag menar, dieselavgaserna från att värma "Norra Europas största mässa" får ju utsläppen i Bangkok att framstå som doften av nybryggt nyponte, och att ta sig igenom trafiken i Mora den här veckan får rusningen på Sukhumvit att likna just en rusning. Det här kommer bli rena rama hälsoresan med andra ord.
 
 
Vasaloppsstarten klockan åtta öppnas med en poolside Chang... (AVANI Riverside. Snodd bild)
 
 
Men det var dags. Bangkok brinner i sinnet och är beroendeframkallande, så jag har suttit och klickat resor intensivt de senaste veckorna. Så dök det upp en (möjligtvis självpåtagen) lucka i jobbet. Hittade bra avgångar med oprövade Aeroflot och gjorde i ordning bokningen och skulle bara klicka på Betala när jag plötsligt fick kalla fötter på grund av märkliga saker som inträffade. Som ett jävla omen, en förnimmelse eller ett tecken, som de där gångerna förr. Satt med darrig hand och stirrade på skärmen innan jag slutligen klickade på Avbryt. Skulle inte förvåna mig om Aeroflot störtar i helgen. Gick och lade mig. Tog nya tag nästa dag och hittade bättre biljetter med Thai Airways. Boka, Betala, Skriv ut. Frid i sinnet.
 
 
 
Och Gustav Vasa stod som förstenad...
 
 
Nu fick jag återigen nöjet att leta och boka lämpliga lyxhotell i Bangkok, som för övrigt är en svinbillig hobby jämfört med en start i Vasaloppet med allt kringarrangemang. Ett hotell när vi anländer och ett innan hemresa. Däremellan blir det en vecka på Lanta också. Efter mycket funderande fram och tillbaka så bestämde jag mig ändå för nya AVANI Riverside (som jag nämnde här). Då slipper vi sitta fast på Sukhumvit när vi anländer och när vi ska till Suvvan igen för flyget till Krabi. De sista fyra dagarna i Mangon måste väljas med omsorg och ska passa alla tre i familjen. Efter ett par dagars scrollande insåg jag att klassiska  Anantara Siam, (f.d. detta Four Seasons) hade väldigt rimliga priser för tillfället. Dessutom hade jag en rabattkupong från Hotels att utnyttja. Inte mycket att fundera på. Junior hade förresten en flirt här sedan vi var in i somras och gjorde ett litet studiebesök när vi bodde på grannhotellet Courtyard by Marriot.
 
Anantara Siam har ett soft poolområde, gångavstånd till det mesta och ett av de där hotellen i Bangkok som man verkligen vill bo på, och jag ser fram emot som fan att stiga upp i ottan och vara först in på frukostbuffén och börja plocka av delikatesserna på de orörda faten innan kreti och pleti vaknar och kommer och stökar till.
 
 
 
"Ses vi igen tirak..?" Junior flirtar på Anantara Siam.
"Of course, me love you long time.."
 
 
För övrigt så känns det gött att återvända till Lanta efter två års uppehåll. En Chang och yoga i solnedgången med Junior vid min sida. Palmer och sand. En spicy beef salad på Cook Kai. 
Livet på en pinne.
 
 
Snöyoga bytes snart mot sandyoga... instagram @hana_bladh
 
 
 

Thailands dubbla prissättning

Många anser Thailands dubbla prissättning vara rasistisk. Jag håller nog inte med även om jag tycker den kan vara lite diskriminerande. De flesta dussinturister har nog inte ens lagt märke till skillnaden då skyltar till museum osv. brukar vara skrivna på olika språk, alltså farangpriset på engelska och thaipriset helt och hållet på thai, även siffrorna.
 
 
 
 
Prisskillnaden blir tydligare om man besöker ett ställe i sällskap av thailändare, och första gången jag själv noterade detta var på Asiatique i Bangkok när jag och Hjärter Dam skulle ta en sväng i pariserhjulet och jag fick betala det högre turistpriset (250 thb) medan hon fick thaipriset (200thb). En skillnad på ca 12 spänn och inte så mycket att bråka om.
 
Asiatique, Bangkok. Snurrig prissättning...
 
 
Betydligt större är skillnaden på Siam Ocean World - beläget i bottenvåningen på skrytiga Siam Paragon - som jag besökte för andra gången i somras, då i sällskap av Junior som ju är både thai och svenne banan. Det blev en intressant diskussion eftersom inträdet är 900 thb för vuxna faranger, 700 thb för små faranger, men endast 400 thb för vuxna thai samt 280 thb för småthai.
Här inbillade jag mig att jag kunde komma in för thaipriset om jag bara pratade thai och påstod att jag bodde i landet. Jag höll upp Junior och visade. "Kolla, louk krung (halvt barn (som de kallar halvbloden)) thai farang ha sip ha sip (50/50).."
Jag såg att hon tvekade men sa ok om jag kunde visa upp mitt thailändska ID-kort, men då var det kört och vi åkte således på att betala fullprisvarianten.
 
Andra ställen i Bangkok med dubbel prissättning är bl.a templen Grand Palace som tar 500 thb för faranger men är gratis för thai, och Wat Pho (vilande Buddhan) som tar en hundring av turisten men gratis för thai.
 
 
Siam Ocean World, Bangkok
 
 
På Ko Lanta så är väl största prisskillnaden nere i nationalparken där de har mage att ta 400 thb i inträde för turister, men bara 40 thb för thai. Tror det t.o.m är gratis för öborna. Enligt mig ett omotiverat högt pris och en överskattad attraktion. Under låg- och försäsong har jag dock noterat att det varit gratis.
Att åka bilfärjan mellan fastlandet och Lanta innebär också olika priser även om den är marginell om man tar moppen över.
 
Ko Lanta National Park. Snodd bild från nätet.
 
 
Att besöka Ko Samet där hela ön egentligen är en nationalpark kostar för turister 200 thb, men bara 40 thb för thai. Pengarna ska väl gå till att hålla ön ren, men som den cyniker jag är så antar jag att stordelen av slantarna hamnar i fickorna hos fel personer. Ko Samet som var ett paradis 1996 men vid vårat besök nästan 18 år senare 2013 förvandlats till ett överprisat turistjippo. Ko Samet - Det förstörda paradiset
 
Ko Samet -13. Dagsturisterna stör mitt i strand-Changen...
 
 
Priset togs nog ändå när jag med Hjärter Dams familj besökte Pang Sida National Park (som bl.a. är känt för sina fjärilskolonier) i närheten av Nong Mak Fai. Vi hade klämt in oss i och på den stora Isuzu-pickisen med tonade rutor och närmade oss gaten där man betalar. Vakten började högt räkna ihop totalsumman; sii sip, sii sip, sii sip...osv (40, 40, 40..) när han fick syn på mig, den enda farangen i bilen, och det helt plötsligt blev gratis för alla de andra men jag fick betala 200 baht istället. Tur att man kan skratta åt det, men jag förstår att vissa som inte förstår det thailändska systemet skulle bli vansinniga.
 
Pang Sida National Park. Snodd bild.
 
 
För övrigt tycker jag att det funkar bra i Thailand med priserna då man oftast betalar samma när det handlar om biljetter till buss och tåg osv. I Vietnam däremot så betalar man mycket oftare ett högre pris än vietnameserna själva.
Anledningen till den dubbla prissättningen i Thailand handlar om att myndigheterna anser att den delvis fattiga befolkningen ändå ska ha möjlighet till att besöka tempel och museum t.ex vilket får ses som en rimlig förklaring, samtidigt som turister anses vara rika och ha möjlighet att betala ett högre pris. Det är väl kanske inte konstigare än när man köper fiskekort här i Dalarna där utsocknes får betala mer än lokalbefolkningen...
 
 
Relaterade länkar:
 
http://www.richardbarrow.com/2013/11/sneaky-two-prices-at-asiatiques-big-wheel/
 
http://bangkok.coconuts.co/2017/01/13/racism-anger-and-why-dual-pricing-makes-sense-thai-people-0
 
http://www.2pricethailand.com/

Cheap Charlie's Bangkok

Cheap Charlie's, ett av Bangkoks mest klassiska vattenhål går en dyster framtid till mötes och stänger i mars 2017. Ja, hela hästskon faktiskt hela vägen upp mot Suk 11 Hostel (som kanske har en av Bangkoks mysigaste restauranger) går mot samma öde då hela gatan/blocket har sålts till investerare som planerar ännu ett condo-bygge, eller möjligtvis hotell. Cheap Charlie's öppnade 1982 och har blivit ett stamhak för expats i Bangkok, och även för den nu tyvärr hädangångne journalisten Jan Källman vars intressanta Bangkok-blogg vi nu inte längre får läsa.
 
 
 
 
Personligen tycker jag att baren är överskattad, med endast ett fåtal sittplatser som snabbt blir ockuperade när de öppnar vid femtiden. Kommer man senare betalar man alltså 80 baht för en Chang som man får dricka ståendes bland svettiga amerikaner som verka tycka att de är coola för att de hittat hit. Trångt är det också eftersom utrymmet är avgränsat med en kätting som ligger på marken som man måste hålla sig innanför.
 
 
Lätt att planka...?
 
 
Jag läste om det här redan i juni på just Källmans blogg och trodde att de redan hade klappat igen stället när vi passerade här i somras på väg till min favoritfrisör på Soi 11 längre upp på gatan. Det var på eftermiddagen innan öppning, och där utanför CC satt en gammal kvinna som jag frågade om baren fortfarande var i drift. Det var den förkunnade kvinnan tröttsamt med ett kroppsspråk som visade att hon var innerligt utled på frågan. "No close, still open...". Det var detta som fick mig att börja kolla upp hur det egentligen förhöll sig med sakernas tillstånd i den stora Mangon. Men i mars nästa år verkar alltså den sista Changen serveras på Cheap Charlie's. Passa på att besöka stället i vinter innan ännu en epok går i graven.
 
 
Cheap Charlie's. Foto: Coconuts Bankok
 
 
Cheap Charlie's. Foto: Coconuts Bankok
 
 
Inte för att jag sörjer stängningen av just CC men att hela gränden med dess trevliga restauranger som Charley Brown's, Snappers, Tapas Café och inte minst Suk 11 kommer att duka under av grävskopornas framfart är förstås beklämmande. Det ironiska är att ägaren till Suk 11 Hostel också är ägaren till marken som just sålts till investerarna, och på så vis så ryker ju hans eget ställe också. Men money talks och känslor walks, och det är lätt att förstå logiken i försäljningen då markpriserna i Bangkok skjutit i höjden med raketfart de senaste decennierna. Enligt uppgift såldes marken (1 Rai = 1600 m²) för 2 miljarder Baht, vilket motsvarar ca 500 miljoner Riksdaler.
 
 
Suk 11 Hostel & Restaurant. Kom innan det är för sent...
 
 
 
På Sukhumvit Soi 11 (BTS Nana) som är en av Bangkoks trendigaste gator finns en hel del trevliga hotell. Jag har för bloggens räkning provat Aloft Bangkok, Salil Hotel 11 och Le Fenix
 
 
 
Relaterad källa: 
http://bangkok.coconuts.co/2016/06/09/rip-cheap-charlies-chunk-sukhumvit-soi-11-reportedly-sold-developers
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0