Reportaget i Mora Tidning

Tänkte ta och publicera reportaget från Mora Tidning / Pralin här, eftersom det bara kom med i pappersvarianten.
Text: ERIK NILSSON

--------

Vi är många som förbannat vintermörker, snön och storm denna vinter. Men det finns också de som gjort andra val och därmed också har en helt annan upplevelse av årets vintermånader. Morasonen Frank Bladh från Finnsnäs har sedan oktober haft det lilla hotellet Lanta Nature House på Koh Lanta i Thailand som sitt hem och sin arbetsplats.

En mild vind fläktar oss där vi halvligger på takterrassen på Nature House, eller ”sky loungen” som Frank lite skämtsamt kallar det. Det är behagligt varmt så här i skuggan. Blicken letar sig gärna bort över taken, mot det azurblåa Andamanhavet och horisontlinjen. En och annan moped smattrar förbi nere på vägen. När man ligger här och tänker på snöskottningen och Dagmars härjningar hemma i Sverige är det lätt att förstå Franks val av bostadsort.

Det är väl som Lasse Åberg säger i Sällskapsresan, säger Frank, svenskar reser inte till någonting, de reser från någonting!


Uppslaget i Pralin (Helgbilagan till Dalarnas Tidningar) 


Men för Frank handlar det inte bara om att fly mörkret. Nyfikenheten och suget att resa fanns där tidigt.
- Redan som liten cyklade man ner till järnvägsstationen i Mora för att hämta säsongens interrailkarta och sen fantiserade man ihop olika resrutter, berättar Frank och skrattar gott.

Vid 19 års ålder kom han så iväg på sin första tågluff och efter det har resandet blivit hans stora intresse. 2006 kom han så av en ren slump till resorten Nature Beach på Koh Lanta. Han lärde snabbt känna ägarfamiljen Kasikon och några av de återkommande långliggarna. Året efter hade Frank egentligen bara planerat ett kort stopp på Klong Nin, men när han blev tillfrågad om att vara jultomte på Nature Beach så ändrades planerna och han blev kvar. Efter det blev det återkommande årliga besök till Koh Lanta. När så familjen Kasikon hörde av sig i juni 2011 och frågade om han var intresserad av att arrendera det närliggande Nature House, så tvekade inte Frank speciellt länge innan han tackade ja till ett ettårskontrakt.

När Frank väl tackat ja, hade han tre månader på sig att hyra ut lägenheten i Mora, fullgöra sina åtaganden inom sin egen firma Bladhs Hantverk och planera för den kommande säsongen som manager för Nature House på Koh Lanta.

Man kan tycka att det måste vara ett stort steg för en hantverkare från Mora att ta över en hotellrörelse i Thailand, men för Frank var det inte någon ny värld.
⁃ Jag har egentligen en ganska stor branschvana eftersom jag jobbade som allt från trädgårdsmästare till kock på Scandic Hotell i Mora under en 10-årsperiod, berättar Frank. Så tanken på att någon gång själv få driva ett litet guest house har hela funnits där.
Dessutom finns det i Franks värld likheter mellan att driva Bladhs Hantverk i Mora och Nature House på Koh Lanta.
⁃ Jag gillar ju att vara hantverkare, det kreativa och alla kundkontakter. Jag vill ju oavsett vad jag gör att mina kunder ska bli nöjda. Och det är svårt att beskriva den underbara känslan när jag bokade in mina första gäster eller när jag sålde den första ölen. När folk trivs, tycker att det är god stämning och stannar längre än de planerat, det är det som är den stora kicken!


Uppslaget i Mora Tidning.

En stor orsak till trivseln på Nature House är allt-i-allon Nancys förtjänst. Hon jobbade tidigare på Nature Beach där Frank lärde känna henne. Nancy jobbar i köket, serverar och står i receptionen. Alltid glad och trevlig, och att Frank och Nancy känner varandra väl och tycker om att jobba tillsammans märks väl och smittar av sig på stämningen.

Vad har då varit det jobbigaste?
-Det är utan tvekan alla de oförutsedda utgifter som kommer, och osäkerheten innan turisterna började komma i november. Översvämningarna i Bangkok i höstas gjorde att många trodde att man inte kunde åka till Thailand alls, det var ganska stressande, berättar Frank.

Att han bedriver rörelse här, och inte bara är turist gör ju också att Frank fått en mer nyanserad bild av semesterparadiset Thailand.
- Korruption och avundsjuka är ju sidor som man först får se när man lever längre på en plats, funderar Frank.

Nu när halva säsongen gått ser det bra ut för Franks rörelse. Många nätter den sista månaden har hotellet varit fullbelagt. Frank har allt eftersom börjat fundera över framtiden. Hem längtar han inte alls, möjligen till fäbodstugan i Rostberg, men att återgå till att vara hantverkare, jobba sju till fyra, handla på Ica och skotta snö har blivit en allt mer avlägsen tanke. Koh Lanta håller helt enkelt på att trumfa över det Mora har att erbjuda.
⁃ Jag är väl inte heller så jätteintresserad av ishockey, jakt och skoteråkning. Dessutom behöver man aldrig motivera varför man väljer att resa eller leva utomlands när man får träffa så många likasinnade.

Medan vi samtalat har två thailändare börjat riva takkonstruktionen över restaurangdelen som börjat luta betänkligt efter ett oväder för två veckor sen. Trä och bambu far fort illa i det här klimatet, och för att det inte ska ske någon olycka har Frank bett ägarfamiljen att påbörja rivningen i förtid. Det taktfasta huggandet av röjknivarna i bambun ljuder över Klong Nin medan solen letar sig allt närmare Andamanhavet. Det ser ut att bli ännu en vacker solnedgång och kväll för Frank Bladh på Klong Nin Beach.

Text: Erik Nilsson


Foto: Erik Nilsson

--------------------


Här är även urklippet från Annonsbladet. Den texten har Sofia Jemthans skrivit och går att läsa online om man klickar på den här länken.



Sinatra x 2 poserar...

Det kom förresten ett gäng leksingar med urklippet från Annonsbladet i handen. De hade letat upp Nature House och var sugna på de berömda brie/salami-mackorna som de läst om. Sköljdes ned med Chang så klart.
Mora-Leksand 1-1





Förresten igen. Kom att tänka på ett litet lustigt YouTube-klipp där Mora sågas rejält av Soran. Humor.


Impact - Nedslag i den svenska verkligheten

Nedslag i den nya verkligheten. Sverige såg vackert ut från luften. Grönt och blått. Jag hade sluppit vintern så när som på någon vecka. Två decimeter snö hemma i Dalarna hade jag tidigare fått rapporter om. 
Nu såg jag fram emot att kliva ut från Arlanda och dra i mig den friska svenska majluften.



Hämtning och färd hemåt via Gävle. E4:an. Viltstängsel. Rådjur. Landskapet svischade förbi. Jag trodde det skulle kännas mer efter så lång tid. Inte hade det doftat något speciellt av fosterlandet heller. Inte som den gången efter första resan till Asien för sexton år sedan. Den gången hade det varit ljuvligt att komma hem och dra i sig majluften. Bytte sim-kort i telefon. Några sms, två stycken undrade om jag hade strumpor på mig. Jag tittade ner på mina fötter. Fortfarande barfota i sandalerna. Welcome to China. Dragon Gate. Vi åkte förbi. Vad önskas? Sibylla. 150g ostburgare. Dippen Hot Orient smakade ingenting. Allt var som vanligt. Kändes som om jag varit borta en vecka bara. Jag saknade Nancys mat.


Siambylla...

Tankning av bil. Räkneverket tickade på. Jag räknade om. Fem jävla tusen Baht. Var vänlig att betala i kassan. Jag tänkte på det första som spritimportören i Bangkok hade sagt när vi träffades. "Välkommen till Thailand, var vänlig betala i kassan.."

En stund senare stod vi på ett bygge och tittade på mitt nästa jobbprojekt. Rätt in i verkligheten bara två timmar efter att landningshjulen slagit i backen. Doften av gipsskivor och byggdamm. På något sätt hade jag alltid gillat det. "Hur vare i Thailand då..?", "Jo, det var väl bra.." Jag var alldeles för mosig i skallen för att kunna utveckla det ytterligare. Hur ska man egentligen kunna sammanfatta åtta månader och ett helt annat liv med några enkla meningar? Det kändes ändå redan som illusion. Jag undrade själv om det egentligen hade hänt. Vart hade tiden tagit vägen? Jetlag.

Chauffören stannade på bygget och jag fick köra hem bilen själv från Gävle. "Kom ihåg att köra på höger sida nu." Redbull och Ahlgrens bilar. Kaffe och kanelbulle. Stannade på Söderås och kände in lite av Dalarna. Utsikten över Siljan. Alltid lika vacker. Tog en bild med polaroid-appen och lade upp. Bekräftat med över sjuttio "likes" från patriotiska kullor och masar. Scenen känns också igen från inledningen i filmen Masjävlar.



Strax före Garsås hamnade jag i en lång bilkö. Långt där framme kunde jag ana någon form av bärgningsarbete. Tydligen hade en tankbil åkt av vägen tidigare på dagen. Jag välkomnade avbrottet. Stängde av bilen och vevade ner rutan. Tröttheten gjorde sig påmind. Gick ändå ut och spanade lite. Kände doften av barrskog. Satt mig igen och blundade en stund. Slumrande noterade jag hur vissa bilister inte orkade vänta utan trixade sig ur kön och vände tillbaks mot Rättvikshållet igen. Den där jäkeln där framme har säkert somnat vid ratten hann jag tänka innan jag själv gjorde samma sak. Flashbacks från säsongen flimrade förbi mina ögonlock. Ansikten och repliker. "You can't go home, you belong to here.."



Men nu var jag hemma. Det mesta såg ut som vanligt. Noretbron och kyrkan och allt det där och det var som om jag aldrig hade varit borta. Jag klev in oanmäld hemma hos farsan för att hämta nycklar och post och vardagen var ett faktum. Det enda som var lite mysko var när jag klev in i lägenheten, då kände jag att, hm här var det längesedan jag var. Hyresgästerna hade dessutom lämnat stället i toppskick. Det var som om ingen hade bott där medan jag varit borta. Fyllde upp ett stort glas kallt kranvatten och drack. Förbaskat gott vatten vi har här i Mora. Har aldrig fattat att folk åker på Statoil och köper smaksatt flaskvatten för dyra pengar när vi har världens godaste vatten gratis överallt i alla kranar.

Ica Maxi. Handla basvarorna. Jag hade bävat inför detta uppdrag. Jag avskyr att handla. Det var annorlunda på Lanta. Där tog jag moppen till Pailot och köpte lite frukt eller gav en lista till dem så körde de ut allt till Nature House. Eller så tog Nancy hand om den biten vilket var ett trevligt avbrott för henne på dagarna.
Kom till kassan med två överfulla korgar. Någon kundvagn hade jag inte lyckats rycka åt mig då man behövde en svensk tiokrona för att kunna lossa på kedjan som håller ihop vagnarna. Det hade inte jag. Jag hade ett Thailändskt Mastercard i plånboken. Kassörskan blippade och blippade. Jag räknade om slutsumman. Fem jävla tusen baht till.

Jag blev på bättre humör efter mitt besök på Ruan Thai där jag lite överraskande togs emot som någon slags stjärna. I butiken fanns för tillfället sju åtta thai som tydligen hade haft stor koll på min vistelse i deras kära hemland. "You are like a superstar here Frank!" Jag log förläget men höll på att spricka av mallighet. De hade läst eller fått översatt tidningsartiklarna om mig och de hade hört att det gått bra för mig. När artighetsfraserna var över ville de genast prata pengar. Jag blev inte förvånad. På Lanta ville alla thai prata pengar hela tiden och det är något jag verkligen lärde mig där. Money number one. Jag log hela vägen ut till bilen.







Cambodia part 5

Söndag. Phnom Penh. Min sista av 225 dagar i Asien för den här gången. Vi hade bestämt oss för att åka till lyxiga Intercontinental som erbjuder något så trevligt som "Free Flow Champagne Sunday Brunch" för den nätta lilla summan 66 Dollar. Kan jämföras med den gatumaten jag åt häromdagen för endast en halv Dollar.
Det gällde alltså att få valuta för pengarna här, och jag kan säga att vi var mycket ambitiösa när vi tog till oss detta svårbemästrade uppdrag. När vi kom dit vid halvtolv så var vi nästan först på plats.



På buffén fanns massa läckerheter som ostron, musslor, lammfilé, ankbröst, gravlax med mera. Där fanns även en chokladfontän men den hoppade jag över eftersom sötsliskiga efterrätter inte är min grej. Free flow är mera min grej kände jag. Särskilt i huvudet. Efter tre och en halv timme när det började närma sig stängning bad vi dem fylla på glasen igen. Flaskan tog precis slut innan Lottas glas var så pass fyllt så att servitrisen skulle vara nöjd. Hon sneglade diskret på klockan och verkade konstatera för sig själv att det nog var slutdrucket för masarna och kullorna som var på besök i de fina salongerna. Hur skulle hon göra? Öppna en flaska till eller inte. Vi sade inget. Klockan var fem i tre och skumpan var god. Var det free flow eller inte? Servitrisen trippade bort till någon överordnad och rådgjorde. Han tecknade obesvärat att det var bara att öppna en flaska till av de dyra dropparna. När vi senare reste på oss vid halvfyra så hade vi fått i oss två flaskor var och man kan nog säga i ordets rätta bemärkelse att vi var rejält salongberusade.

Vi var ändå inte riktigt klara än, så våran tuktuk-förare körde oss genom ett regnblött Phnom Penh till flådiga Raffles som tydligen har happy hour på eftermiddagarna. Där frotterade vi oss i samma korridorer som Jackie Kennedy en gång rört sig. Vi beställde ett par drinkar och kände historiens vingslag i den gamla anrika byggnaden. Under andakt stod vi och betittade Jackies läppavtryck på det odiskade glaset från 1967.



Efter en rejäl powernap hemma på hotellet så möttes vi upp igen på sportbaren Score och kollade på dagens F1-lopp (från Catalunya) på Kambodjas största projektorskärm.




Övrig rapport från khmerlandet. Kontrasterna är ju stora här. Precis som i Thailand så är inkomstklyftorna enorma. Det syns också ibland i gatubilden och jag kan inte förstå hur man kan våga ratta runt en Lamborghini på Phnom Penhs gator. Eller jo, det handlar ju om yta så klart. Statusen är oerhört viktig i ett fattigt land. Man vill gärna visa om man lyckas klättra på den sociala hierarkistegen.




Efter några dagars letande så lyckades jag faktiskt hitta riktigt khmerkaffe, alltså typ samma som de har i Vietnam och Laos. Extra kul att stället hette Nature.




Ja just ja. Hundgrytan. Det blev aldrig tid att åka till Nordkoreanska restaurangen och prova hundgrytan, men jag var dit och rekade lite. (Jag hade nog inte våga prova ändå) Det var stängt när jag kom dit men jag bankade på och fick komma in och studera menyn. Jag förstod att hela grejen kanske var lite känslig och det bekräftades när jag försökte ta ett kort på menyn där hundrätterna var avbildade. Då blev det stopp direkt och hon höll handen över och hon sa också att hon inte gillade kameror. Det var dock helt ok att ta kort på de andra sidorna i menyn. Hon berättade också stolt att de tog in hundarna direkt från Korea. De höll bäst kvalitet. Servitriserna hade även varje kväll dansuppvisning a la massgames nordkorea style go Wallmans Salonger.




För övrigt så kan jag väl säga att Phnom Penh kanske inte är så intressant ur turistsynpunkt. Ett par dagar räcker nog här. Kolla in Killing Fields och Toul Sleng och flanera lite efter riverside så är man nog nöjd sedan. Hade jag inte haft mina vänner här så hade jag dragit upp till Angkor Wat istället. Tyvärr så blev det inte av den här gången, men det står väl kvar några tusen år till får jag förmoda.


Nu då? Om ett dygn är jag hemma i Sverige igen. Via Thailand och Turkiet. Märklig känsla. Dags att dra på sig strumporna igen.

Cambodia part 4

"Don't worry Mister, they are elastic.." 

Så hade hon sagt och sedan backat ut ur rummet med ett  flin på läpparna.

Tidigare på morgonen hade jag suttit och ätit frukost på Villa Langka, och bläddrat i lokalblaskan Phnom Penh Post lite förststrött. En liten artikel hade väckt mitt intresse och jag bestämde mig för att prova eftersom jag inte hade några egentliga planer för dagen. De bofasta vännerna var ju ändå på jobbet. Gångavstånd från hotellet hade det varit också, så jag gick dit efter att först ha legat på rummet och läst om Kambodjas, eller hela Indokinas, historia i tre timmar. Mycket intressant och jag får rätta mig själv lite grann, det var faktiskt mest vietnamesiska styrkor som placerade ut minorna och inte jänkarna.
Men nu ska väl inte jag sitta och låtsas vara historielärare här på bloggen. Här är en kort enkel sammanfattning istället, sedan rekommenderar jag också att läsa wikipedialänkar om Pol Pot med (kh)mera.

Eller som hon sa den där blondinen,
"Asså, vem e den där
Kme Råå egentligen, som alla snackar om?"



Jag blev väl emottagen av hyfsat engelsktalande personal som berättade om de olika behandlingarna och efter en stund valde jag den med de varma stenarna, samma som jag hade läst om i tidningen.
Hon visade in mig i ett rum och gav mig en handduk och uppmanade mig att ta av alla kläderna och sedan ropa när jag var klar.
"Men inte allt va?" hade jag frågat klentroget.
"Everything." sa hon och tittade mig bestämt i ögonen.
"Kallingarna också alltså?..."
Hon böjde sig ner och drog ut en byrålåda och gav mig ett litet paket.
"Ok, put these on!"
Jag tog bort plasten och vecklade ut det lilla tygstycket. Det påminde om ett par underbyxor för en barbiedocka och jag upplyste damen i fråga om att jag trodde nog att de var lite för små för att passa mig. Men visst, det var som hon hade sagt. De var så pass elastiska så jag tror till och med King Kong hade fått på sig dem. Bara det att maskorna blev lite större.

Sedan började behandlingen med de varma stenarna. Det var massage både med stenar och händer och det var två stycken som höll på. En som masserade och en som assisterade och bytte stenarna som blivit för svala. Det hela kändes proffsigt och de hade fattat grejen med att skapa ett spa som levde upp till förväntningarna. (Inte som vissa pajasställen på Lanta där de sitter och pratar mobiltelefon med ena handen och förhoppningsvis masserar med den andra.) Men ni kan vara lugna, jag hade hela tiden en handduk över som täckte mina nya chica fisknätskallingar. Behandlingen tog 90 minuter och kostade 20 dollar, (600 Baht). Det är naturligtvis ett högt pris för att vara i Phnom Penh men så ligger det också i området där de flesta expats bor.
Efteråt fick man te och en inte alltför delikat tallrik med sojabönor i någon slags youghurt eller vad det var.  Jag tog en sked och förklarade sedan att jag var allergisk mot soja och inte kunde äta upp.

Här är länken till Angkor Spa. Jag fick just inga egna bra bilder därifrån, så kolla in deras site istället.





Övrig rapport från Khmerlandet. Inte mycket svenskar befinner sig här i Phnom Penh. Uppgifter säger mellan 200-400 personer per dag, inkluderat expats och turister. Jag har dock sprungit på ett par av dem, på S-21 och Killing Fields bl.a. Man undrar hur många svenskar som rör sig i Bangkok varje dag.

Har förresten flyttat till ett nytt hotell igen. Khmer Surin. Ett riktigt stylish boutiqe hotell som har tio nya rum ovanför deras lika coola restaurang. Allt inrett i stilen kina-khmer, och här blir också mina sista nätter i Asien för den här gången. Snart är det dags för livet hemma i Sverige igen och det känns konstigt att jag ska åka hem om två dagar.

I nästa inlägg ska jag berätta om den koreanska restaurangen som hade hundgryta på menyn.

Nej , nu måste jag dra ser jag på klockan, jag ska följa med och träffa och äta med något slags ambassadfolk ikväll.

Cambodia part 3

Att skjuta ihjäl en gris eller ko med ett raketgevär skulle tydligen vara fullt möjligt här i Kambodja. Jag hade även fått höra att man kunde kasta handgranater på dem men det är inget som de sysslolösa tuktuk-förarna kunde bekräfta för mig. Jag misstänker att detta är olagligt men pågår ändå bakom kulisserna eftersom ingen först ville berätta öppet om det, utan jag har bemötts med besvärade leenden och flackande blickar av tuktuk-chaffisarna, men som ändå vill tjäna en slant på en körning till en "normal" shooting range där man ska pricka cocosnötter och annat trams. Det har jag redan provat utanför Saigon, med en M-60.

Vid närmare efterforskning visar det sig att det kostar 200 us dollar för raketen, 300 dollar köper du kossan för, samt 100 dollar till för hundra skott till en rysk M-57 i det tillfälle du eventuellt skulle missa din kära ko med raketen. Hörde något om paketpriset 800 us dollar för den lilla angenäma combon handgranat + ko.



När jag fått detta bekräftat så lät jag meddela att jag inte var intresserad att skjuta sönder de stackars oskyldiga djuren utan nöjde mig med att slå ihjäl några insekter då och då, och att jag ändå föredrog importerat kött framför lokalproducerat. Inte heller är jag någon jägare, så jag skulle säkert missa med raketen ändå. Vilket antiklimax om man nu ändå bestämt sig. Nej, det verkar oerhört grymt och jag har svårt att förstå att någon skulle se en tjusning i att ihjäl en ko med handgranat.




Övrig rapport från khmerlandet dag 3: Phnom Penh är ganska skitigt men ändå charmigt. Jag gillar det gamla kolonialarvet. Arkitekturen och matkulturen. Enda amerika-kedjan är KFC. Khmererna är tydligen ett ganska förlåtande folk, men de måste ju ändå smyghata USA för alla bomber och minor. Man ser många som saknar ett ben eller två. Kambodja verkar sargat och det är inte konstigt. Både Vietnamkriget och Pol Pots härjningar har satt sina spår. Kontrasten mellan Bangkok och Phnom Penh är slående. Det går inte att jämföra de olika huvudstäderna. Ett besök på ryska marknaden idag kunde väl ändå påminna om en motsvarande marknad i Thailand. Det vanliga tjafset med t-shirts, souvenirer osv. och sedan maten då som alltid är intressant att studera. Sedan är tydligen peppar en grej de håller på med här också och är en av de sakerna man ska köpa med sig hem.

Två valutor håller de på med också. US dollar och den lokala Riel, jag räknar om båda till Baht för att jag ska fatta hur mycket saker kostar. 4000 Riel är lika med 1 dollar som är lika med 30 Baht. Svenska kronor? Det ska jag försöka börja med nästa vecka.

Nu ska vi besöka Phnom Penhs högsta sky bar. Den ligger på 8:e våningen.

Cambodia part 2

Kvällen avslutade vi på klassiska FCC, eller snarare Foreign Correspondent Club, som ligger ner vid riverside. Ett mål i sig och orsak nog för mig att besöka Phnom Penh. Det var alltså här i den gamla kolonialbyggnaden som krigskorrespondenterna huserade och rapporterade hem till Europa under Vietnamkriget. Det kunde ta dagar innan man fick en öppen linje och kunde ringa hem om nyheterna. Under tiden dracks det gin & tonic i baren och svettades under de stora takfläktarna, och journalisterna från de olika länderna skröt om vem som hade varit med om de värsta strapatserna. Vi tog också några drinkar här först och även middagen, men utan att för den del skryta om några strapatser för varandra. 



Jag har alltid fascinerats av Asien i allmänhet och Sydostasien i synnerhet, och gillat att lyssna på utrikeskorrarnas rapporter och kåserier därifrån. Särskilt på radio. De bästa asienkorrarna har varit Kjell Albin Abrahamson, Herman Lindqvist och så klart Staffan Heimersson som också myntade uttrycket "Rösten från Östern" under sitt första kåseri om Kinas enbarnspolitik från Shanghai för en så där tjugo år sedan. Inlägget som jag skrev förra veckan Strax före deadline syftade på Lindqvists bok från 1980 med samma namn.


Korrens val...

Jag hade förresten frågat Marco vad det var för dress code som gällde.
"Dress code?"
"Ja.."
"Vart då?"
"Dit vi ska.."
"Vi är i Kambodja nu!"
"Jo jag vet"
"I Kambodja finns ingen dress code. Här har man flip flop på sig"
"Fattar.."


Killing Fields & Toul Sleng.

Dagen började med ett besök på Killing Fields , eller Choeung Ek strax utanför Phnom Penh. Man fick en bandspelare, hörlurar och en karta man kunde följa runt området. En intressant lyssning och man har svårt att förstå hur Pol Pot kunde göra mot sin egen befolkning. Inte så värst länge sedan heller, utan detta folkmord skedde under mina tidiga omedvetna barndomsår.



Än idag kan man hitta benrester och kläder efter offren på området efter kraftiga regnoväder. Flera tusen kroppar hittades och grävdes fram bara på det här området. Det finns massor av killing fields runtom i Kambodja






Toul Sleng S-21 är tortyrfängelset som ligger inne i stan. Det var egentligen en skola men som röda khmererna gjorde om från klassrum till fångceller och tortyrkammare. Intrycken här berörde mig starkare än ute vid massgravarna.


En av tortyrcellerna på S-21.


Jag ska faktiskt ta och slänga in ett par högupplösta bilder eftersom jag tog med systemkameran.


0,8 x 2 meter cell.


Loftgångarna klädes med taggtråd så att inte fångarna kunde kasta sig ut och begå självmord.


Några av 9000 skallar i stupan vid Choeung Ek.


Övrig rapport från khmerlandet. Regnet fortsätter ösa ner. Kaffet är gott i det här landet och juice och drinkar gjorda på passionfrukt verkar vara grejen i den här stan. Engelskan är bättre än jag förväntat mig även om uttalet är lite luddigt ibland. Vi hade en plan om att dra till beachen i Sihanoukville till helgen, men om det fortsätter regna så blir det nog inställt. Då är frågan om det kanske blir en tur upp till Angkor Wat ändå. Eller...eh, jag vågar knappt säga det, men back to Bangkok i förtid.

Cambodia part 1

Det första jag tänkte när jag satt i taxin på väg in från flygplatsen till hotellet i Phnom Penh var om de inte hade några dagvattenbrunnar som tog hand om allt regnvatten som nu öste ner. Folk vadade fram på gatorna med vatten upp till knäna och vesporna plöjde fram genom trafiken så gott de kunde.




Efter nästan två veckor i Bangkok så bokade jag alltså in en minitripp till Kambodja. Det var väl kanske dags eftersom det har varit det enda land i Sydostasien som jag ännu inte besökt efter dussintalet resor till Asien. Sedan passade det ju bra eftersom jag har ett par kompisar, Lotta och Marco som bor här nu och jag behövde träffa lite känt folk igen efter min lilla svacka förra veckan. Även om jag nu sista dagen faktiskt lyckades styra upp ett möte i Bangkok med spritimportören från Vika. Jag ska återkomma om äventyren in The Big Mango i ett senare inlägg.

Att komma till ett nytt land innebär att man är helt nollad på det lokala språket och all thai jag lärt mig blir omedelbart värdelös. Av bara farten slinker artighetsfraserna ut i alla fall på thai innan man kommer på sig och ändrar till engelska.

Efter en halvtimme i taxin uppdagade jag en annan sak. Det var något som inte stämde. Vad i helsike, vi kör ju på fel sida av vägen och ratten sitter på fel sida konstaterade jag. Eller förresten, det är ju här i Kambodja det stämmer. Det är ju precis som hemma. Högertrafik. Åtminstone för det mesta såg jag senare. Vesporna verkade ha en tendens att åka på båda sidor om vägen och även mot trafiken således.


Mot Marcosplatsen i Venedig... (Snott foto av Marco Muuri)

Efter incheckning på Blue Lime och en snabb ölprovning av det lokala ölet Angkor så blev jag upphämtad av mina vänner från Dalarna. Efter att ha kryssat fram genom Venedigs kanaler i våran gondol, jag menar Phnom Penhs vägar med våran tuktuk, så kom vi till en spännande khmerkrog som serverade riktigt gott khmerkäk så klart. Det bästa med att träffa folk som bott på ett ställe ett tag är att man slipper gå på en massa minor (öh..) beträffande restauranger och ödsla massa tid och energi på att hitta guldkornen som man alltid får göra i en ny stad. Det här stället heter för de intresserade Sovonna och ligger på ett ställe som jag inte hittar tillbaka till utan någon slags satellitnavigering.


Kan man få (kh)mer käk här eller?


I morgon blir det Killing Fields och Toul Sleng, eller S 21 som det också kallas. Det är förresten raka motsatsen till T 21 i Bangkok. Om jag nu klarar av det.



Strax före deadline

Ända in i elfte timmen satt jag och funderade på om jag skulle boka om eller inte. Drack en halv Chang och tittade ut genom panoramafönstret på det polerade men helt opersonliga Grande Centerpoint som jag nu bodde på ett par nätter. Äh, jag lär väl ångra mig efter ett par dagar om jag åker hem nu tänkte jag och mailade Resecity hemma i Mora och bokade om hemresan till den 14:e maj. Det som egentligen var avgörande var att mina hyresgäster bor kvar till den 10:e och jag hade ingen lust att hysa in mig någon annanstans om jag väl åker hem.


Grande Centre Point Terminal 21

Frågan är nu vad jag skulle hitta på istället. Hettan i Bangkok var olidlig och efter att ha ätit sushi i några dagar på de svala shoppingcenterna började jag tröttna. Det var ändå ett par saker jag inte hunnit med ännu och ett par personer jag inte haft möjlighet att styra upp möten med, så jag valde att checka ut och flyttade tillbaka till favorithotellet Aloft igen. De hade dessutom en promotion nu och man fick tredje natten gratis om man bokade två, så det gjorde jag.


Hotel Aloft Bangkok - Suk Soi 11

Trots att det var skönt att lämna lugnet på Lanta så längtar jag redan tillbaka på ett sätt. Det var kul att komma till Bangkok en sväng och känna pulsen här, och några dagar på egen hand i en storstad gör mig absolut inget. Men nu börjar jag bli uttråkad. Beua. Jag saknar att sitta på Nature och babbla med Nancy och gästerna. Men nu är det stängt och nycklarna är överlämnade och ingen finns kvar där. Ko Lanta har dragit ner rullgardinen för den här gången. Så frågan återstår. Vad fasen ska jag hitta på nu i tio resterande dagar. Kanske skulle ha åkt hem i alla fall och bott i fäbodstugan någon vecka. Andas klar luft.


Hotel Rostberg - Soi grusväg...








RSS 2.0