Den gamle och havet

"Can you drink?" Frågan är öppen och undrande, om jag tillfrisknat så pass att vi kan dela några öl.
"Can you drink?" Min fråga är retorisk och ifrågasättande, eftersom det är han som kör.
 
Det är min nya svåger som ställt frågan. Nu är det inte så att vi på något sätt saknar nyktra alternativ i bilen. Både Hjärter dam och ingenjörens blivande fru har båda körkort, men det är som om det är helt irrelevant i det här fallet.
Vi har tidigare på dagen blivit hämtade i Bangkoks utkanter, på det enorma köpcentret Mega Bangna, där även IKEA (inlägg -12) ligger och där jag som stolt kulturbärare av det svenska exportundret köpt knäckebröd, blåbärssylt och pepparkakor som gåva till dem. Även när vi skulle hem till bynhade vi blivit hämtade i Bangkok och det känns som om jag blivit uppgraderad till någon slags thailändsk gräddfil där jag hela tiden blir skjutsad, bjuden och omhändertagen.
 
Tada Park, ett gated community med omkring 300 hus innanför murarna. Thailändsk övre medelklass. Jag studsar på summan när Hjärter dam berättar vilken månadslön hennes bror har. Jag räknar om och jämför med svenska löner. Det blir astronomiska skillnader när man väger in den minimala inkomstskatten och hur billigt man kan leva i Thailand. Inkomstklyftorna är enorma och Thailand är på intet sätt något jämlikt samhälle. Alla har sin plats på samhällsstegen och man skulle faktiskt kunna rangordna varenda thailändare utifrån titel, utbildning, förmögenhet, inkomst, familj, och inte minst kön och ålder där gammal man är äldst. Utifrån detta är det också lättare att förstå vem som också kör bilen en kväll som denna.
 
 
 
Det är kvällens middag som är målet och restaurangen ligger ett par mil från deras hus. En trafikerad korsning någonstans utanför Rayong, långt från turiststråken och som enda farang på stället får jag mångas blickar på mig. Maten är som vanligt utsökt när man får den thailändska gräddfilen till de rätta ställena. Det är jämförelsevis billigt och vi frossar och beställer in mer mat än vi orkar äta upp. Vi sköljer ned med stora Leo och innan vi sätter oss i bilen igen så räknar jag flaskorna på bordet. Det blir ungefär fyra vanliga starköl var, vilket här betraktas som en lugn och nykter kväll och inga problem att köra alltså. Det konstiga är att jag inte ens ifrågasätter det nu, men Hjärter dam läser av mitt kroppsspråk och påminner mig om att i Sverige är det fortfarande tillåtet att snacka i mobilen medan man kör över någon stackare på ett övergångsställe och fortsätter vidare ner i diket, så länge man bara är nykter under själva mejandet.
 
Deras hus i Tada Park är modernt och bara tre år gammalt och skulle vid en första anblick kunna vara en svensk bostad. Men den tydligaste skillnaden är dock köket vilket är alldeles för litet i proportion till resten av husytan, men förklaringen är enkel. Man äter oftast ute på restaurang, även frukost, och bara när man inte orkar åka iväg så lagar man mat hemma. Alltså raka motsatsen till svenska vanor där man beställer pizza när man inte orkar laga mat hemma. Thailändska kylskåp används oftast till att hålla läsken kall, och i frysen har man isbitar till läsken och knappast flera liter lingon eller någon älgstek som legat tre år för länge.
Den största konsumenten av gåvorna från Ikea blir som väntat jag själv, men knäckebrödet är redan efter en dag mjukt och motbjudande pga luftfuktigheten, trots att jag förvarat det i kylen. Pepparkakorna funkar dock bättre som mjukvara.
 
Hela hennes familj är oerhört generös och mina förutfattade meningar om att alla thailändare är gnidna och själviska omkullkastas gång på gång. Som häromdagen efter vi ätit frukost ute och inför ett besök till ett tempel i närheten så svängde vi in till en matgrossist där Hjärter dam och hennes bror köpte massa varor för att skänka till de fattiga barnen uppe i Isanprovinsen . Eller som när vi var på marknaden och det satt en hemlös äldre man utan skor i närheten av våran bil. Innan vi åkte vidare på våran roadtrip så gick ingenjören iväg och köpte lite mat till honom och hjärter dam gick också till bilen och hämtade en stor flaska vatten och gav honom även påsen med mandariner som vi precis köpt. 
 
 
 
 
Eftersom de gör allt för att jag ska känna mig som en kung så tyckte de att vi skulle dra till havet - eftersom jag gillar havet - även om det skulle ta över två timmar i anspråk att komma fram. Faktum är att vi inte haft blå himmel eller knappt sett solen sedan vi landade i Thailand för snart tre veckor sedan. Till slut kom vi fram till Mae Phim Beach som ligger en bit öster om Ko Samet och jag kände hur havet sög tag i mig och gjorde mig frisk. Det var helt perfekta förhållanden enligt mig. Fläktande vindar och en sådan där disig himmel som skyddar från solens starkaste strålar. Efter ännu ett matfrossande som jag omöjligt fick betala, och en stor Chang så kastade jag av mig shorts och t-shirt och sprang ut och kastade mig i vågorna. Så oerhört befriande efter två veckors trafikkaos och regntunga skyar i Bangkok. Havet som helande kraft. Man blir aldrig för gammal för att uppskatta det. Medan de andra satt kvar under parasollerna med sina  smarta telefoner så njöt jag för mig själv där vågorna bröts. En stunds filosoferande och egentid. Det är fortfarande lågsäsong och nästan inget folk på stranden. Jag såg bara en till farang där, som antagligen var fastboende efterom han hade hunden med sig. Mae Phim har annars blivit ett tillhåll för svenskar som köper hus i Thailand på äldre dagar, och stranden är lång och perfekt för promenader.
 
 
Ta mig till havet och gör mig till kung...
 
 
 
 
 
Dödssynden frosseri är något jag är en stor anhängare av i Thailands aldrig sinande utbud av god mat. Tyvärr så har jag tappat karaktären vad gäller motionen vilket gör att jag mer och mer börjar känna mig som ett riktigt gödsvin, men det är för jävla varmt för att ut och powerwalka här. Kanske någon kan skicka hit ett par dojor i storlek 43.
 
 
"Kan man få lite bacon till frukost älskling?"
 
 
 
 
 

Resident Visa - Uppehållstillstånd

Efter en timme och tjugosex minuter kommer hon ut från förhörsrum nummer fyra. Jag försöker utläsa signaler från hennes ansiktsuttryck. Hon är en av fyra thailändskor som fått tid för intervju på ambassaden den här morgonen. Jag är den ende partnern på plats och jag sitter ensam på den hårda träbänken och räknar minuterna. De andra har redan kommit ut från sina respektive förhörsrum, men Hjärter dam dröjer sig kvar och jag börjar bli orolig att det krånglar. Jag vet att jag fyllde i några uppgifter fel i min webintervju angående hennes syskons födelsedatum men har inte vågat säga något till henne om det. Ja, ni anar inte vilken kartläggning det är av familjen inför en ansökan. Jag skulle fylla i födelsedata, adresser, civilstånd, tidigare namn, antal barn, vilken nivå de uppnåt i Candy Crush Saga, samt hur ofta de går på toaletten osv på samtliga familjemedlemmar, även om det inte har ett skvatt att göra med saken.
Jag får en klump i magen och vill gå på toaletten, men vågar inte lämna väntrummet. Jag har lovat att jag ska sitta utanför som ett moraliskt stöd under hela intervjun. Eftersom jag hela tiden sitter och hostar så kommer hon märka direkt om jag lämnar. Jag vet att samtidigt sitter hon där inne och försöker komma ihåg hur man uttalar min lillasysters efternamn, min gymnasieskola samt alla platser som vi besökt i Sverige under hennes besöksvisum. Bakom glasväggen till de tre betjäningsluckorna sitter ambassadfolk med allvarliga miner och arbetar, och jag misstänker att de tycker att de är skitballa som jobbar där med sina höga löner som de kan spendera på någon av Bangkoks alla Hi-So-ställen för att imponera på vännerna. Tankarna får fritt spelrum när mobilen måste vara avstängd. Jag nynnade på Clandestino och inbillade mig att jag kunde texten.
 
 
 
 
 
När hon äntligen kommer ut frågar jag varför det tog så lång tid, alla andra var ju klara för länge sedan. Men Hjärter dam hade tur som fick en thailändsk förhörsledare, en mycket trevlig kvinna, och de hade suttit och snackat om översvämningarna i Sa Kaeo och om hur fint det var i Sverige. Det hade mera känts som ett avslappnat samtal än om ett hårdnackat förhör om hennes syften i Sverige. De andra tjejerna hade haft thaitalande svenskar med högljudda röster som hörts från rummen intill. Men nu var det bara att vänta på ett beslut alltså och kvinnan som intervjuade henne trodde att hon skulle ha det inom ett par veckor. En stund efteråt när vi lämnat ambassadbyggnaden var det som om luften gick ur fullständigt. Nu kunde vi inte göra något mer än bara vänta. Alla förberedelser som vi hållit på med ända sedan i somras då första kontakten med thaikonsult togs och fram tills nu med alla vändor fram och tillbaka i Bangkok mellan olika myndigheter var nu äntligen över. Vi gick till Stable Lodge och käkade danska smörrebröd och pad thai och jag tyckte nog att jag var frisk nog att dra en dubbel pint med Chang. Resten av kvällen höll vi oss på hotellrummet och jag låg i sängen och skrev förra inlägget Hem till byn. Efter att jag postat det kollade jag mailen en sista gång innan jag släckte lampan. Hjärter dam hade redan somnat bredvid mig.
 
1 nytt meddelande: Avs: Thaikonsult. Ämne: uppehållstillstånd.
 
"...Hej Frank. 
Din frus uppehållstillstånd är klart. 
Nu ska hon kontakta ambassaden så hon får veta när hon kan hämta sitt UT-kort. 
Mvh
Roffe på Thaikonsult..."
 
Jag läser mailet flera gånger. Sedan inser jag att beslutet redan är fattat. Hjärter Dam har fått sitt uppehållstillstånd. Kunde det verkligen stämma? Jag tittar på henne och undrar om jag ska väcka henne. Klart som fan att jag ska väcka henne. "Honey, wake up, it's approved! you have your visa now! They have decided already!" Hon är redan långt borta i dimmorna och mumlar bara "Mai khao jai, mai khao jai" (förstår inte). När hon väl vaknat ber hon mig att maila tillbaka och fråga om det verkligen redan är klart. Efter bara några minuter får jag svar igen. Japp, beslutet taget idag, nu är det bara att vänta på UT-kortet. (Ska passa på här att skicka en eloge till thaikonsult som har varit så behjälpliga med allting och alltid svarat snabbt på de simplaste frågor.)
 
Next stop Sweden...
 
 
Planetens bästa band. Manu Chao - Clandestino
 
(Mer känd för hiten Bongo Bong http://www.youtube.com/watch?v=BCoP7G2K7Hc )
 
 
 

Hem till byn

Jag ligger och vrider mig i sängen som knarrar vid minsta rörelse. Sömnlös igen. Regnet vräker ned utanför fönstret och har gjort så ända sedan vi kom fram. Eller det är snarare en fönsterlucka, själva glaset saknas och jag har bara myggnätet mellan mig och regnet ett par meter bort. Grodornas till synes outtröttliga kakafoni är det enda som kan tävla med smattret från regndropparna. Djungelns ljud. Den totala kontrasten mot ljudbilden i Bangkok. Huset är stort men väggarna tunna. Jag vill inte väcka hennes familj som ligger och sover, förutom föräldrarna så bor där även hennes syster med sina två bedårande barn. Men sängen är obekväm och madrassen så tunn att min höft ligger och nöter mot ett stålrör i sängbotten. Jag har dessutom börjat känna mig sjuk efter att jag suttit i draget från AC:n, både på hotellet och i bilen. Det gör ont när jag sväljer och jag är törstig men vi har glömt att ta med vatten upp. Regnet fullkomligt rasar ned från himlen och gör inte minsta ansats att göra uppehåll. Det går mot gryning innan kroppen ger upp och sömnen segrar.
 
 
 
 
Vi har kommit till hennes hemby  som ligger några mil nordöst om Sa Kaeo. Även om Hjärter dam satt uppe länge kvällen innan och pratade med sina föräldrar så har hon ändå vaknat före mig och är borta när jag vaknar. Jag ligger och lyssnar på skramlet från nedervåningen och lätta fotsteg i trätrappan utanför. Hennes systerdotter Chompoo som är nio år kommer med kaffe. Ett försiktigt "Excuse me" innan hon gläntar på dörren. De skämmer bort mig, gör allt för att jag ska trivas. Det är inga problem, jag känner mig välkommen och uppskattar deras gästfrihet. Hennes mamma har varit orolig att jag inte skulle kunna bo där, men jag bedyrar att det är hur lugnt som helst. Herregud, jag kan bo under ett träd om det är så, vilket jag förresten gjorde en gång utanför Paris i min forna ungdom när jag tågluffade utan slantar. Jag köpte dock en extra bäddmadrass till sängen när vi nästa dag åkte in till stan.
 
 
Mama, I am home..
 
 
Hade jag inte vetat bättre kanske jag hade blivit överraskad av hur spartanskt de ändå bor, men thailändarna har andra prioriteringar än vi svenskar med mottot "mitt hem är min borg". Medan vi lägger ned enorma pengar på vårat boende och kanske 150 000 på ett nytt badrum så har de istället en bil i miljonklassen i garaget, men duschar fortfarande bara med att skopa kallvatten över sig. Att duscha kallt förresten gjorde så klart att min annalkande förkylning tog extra fart. Ett besök på apoteket där jag nämnde "lite ont i halsen" resulterade i tre olika förpackningar med antibiotika på disken. Jag orkade inte dra hela biten med överdrivet användade av dessa produkter kommer på sikt att göra att mänskligheten kommer bli resistenta, utan tog bara ett paket Strepsils och tackade för mig. I fortsättningen började min nya svärmor koka upp vatten i en stor kastrull som jag kunde blanda ut med kallvattnet i duschbaljan. Snacka om femstjärnig service.
 
 

Risfält och riskokare..
 
Senare på dagen kom även Hjärter dams bror med blivande fru och det planerades grillfest senare på kvällen. Himlen sprack upp och vi tog den nya Isuzu-pickisen för att åka ut och kolla på ägorna. Jag satt på flaket och kände att nu kommer sjukan som ett brev på posten. Vi kollade in risfälten och tapiokaodlingarna. Tapioka som är det nya guldet i Thailand. En universalrot som man kan utvinna massa produkter från, bl.a. gasen som Bangkoks alla taxibilar drivs på. Det var en mäkta stolt svärfar som visade upp sina domäner. Hjärter dams föräldrar hade kämpat hårt i livet för att bygga upp verksamheten. När hon var liten hade pappan köpt en traktor som han hyrt ut till de andra bönderna i byn, vilket hade varit en lysande investering. Som alltid i Thailand när någon har ett vinnande koncept så kopieras idén. Det slutade med att alla i byn köpte traktorer men ingen längre behövde hyra in dem, vilket gjorde att alla förlorade på det.  
 
 
 
 
Något som många undrat över är det här med hemgiften, sin sod som det heter på thai. Alltså hur mycket man ska betala till familjen när man äktar dottern. Summan bestäms oftast av föräldrarna och om man inte vill framstå som en komplett idiot och snålast på planeten så betalar man bara. Det är konstigt men jag själv har knappt funderat alls på det, jag har hela tiden haft en känsla av att det kommer lösa sig på bästa sätt. Detta trots att jag hört skräckexempel på miljonbelopp. Detta var också vad de suttit och pratat om första kvällen när jag gått och lagt mig. Som den svärmorsdröm jag är så hade hennes föräldrar sagt att de faktiskt inte ville att jag skulle betala någon hemgift, för de ville inte framstå som giriga. De klarade sig gott ändå. Hjärter dam ville ändå visa sin respekt för föräldrararna och göra en transaktion till dem från sitt eget konto och således betala hemgiften själv. Jag tyckte att det kändes fel och att jag bara skulle slippa undan, som om jag inte respekterade dem. Vi kom överens om att betala hälften var och egentligen så är det en struntsumma i sammanhanget med tanke på hur mycket vi har betalat för allt annat hittills med flygresor, bröllopet i Sverige, hotellnätter osv. I slutändan så står man ju ändå bara där och tittar på när pengarna rinner ner i slukhålet. Jag är glad så länge jag har mat på bordet.
 
Och mat på bordet blev det. Eller snarare på golvet, på sedvanligt thailändskt manér. Och snacka om lokalproducerat. Man ringer till slaktaren och säger att man vill ha en anka t.ex. och då går han ut på baksidan och greppar tag i närmsta fågel och hugger huvudet av den medan man hänger kvar i luren bara för att försäkra kunden om att det är färskt kött man får. Det grillades bläckfisk och spjäll och annt gott också. Jag började känna mig rejält matt men drack ändå några öl med syskonen. Ja till och med Hjärter dam blev lite berusad och det är första gången jag sett den sidan av henne. Finbesök av självaste amphoe fick vi också, men det är en annan historia. Hela valkampanjen med amphoe i Sa Kaeo är en historia där verkligheten överträffar dikten. Här snackar vi skottlossning och omvänd nepotism. Jag borde skriva ett inlägg om bara det.
 
 
 
 
Mitt immunförsvar åkte ner på rött och jag höll samtliga familjemedlemmar vakna under följande natt med mitt snörvlande och hostande. Jag kände mig skitfånig och nästa dag så bad jag de andra om ursäkt, ändå så kunde jag inte hålla mig still resten av dagen för återhämtning. Det hade slutat regna och ingen svalkande vind. Vi tog en tur på moppen för att bryta av ledan en stund. Familjens hund vars namn jag fritt översätter till Pulver var en riktigt cool hund med bra balanssinne. Han hoppade bara upp på moppen och lade framtassarna på styret och tyckte att det var hur naturligt som helst och skulle bums med på en tur. Vi stannade bl.a. till vid ett märkligt fält fullt med vita buddhastatyer i långa rader.
 
 
 
 
Efter fyra nätter i byn som uttalas typ No Mc Fly så var det dags att bege sig tillbaka till "The Big Mango" för ett besök på ambassaden där Hjärter Dam skulle göra sin intervju. Det sista steget i processen för att få ett uppehållstillstånd i Sverige. Vi checkade in på Adelphi Suites som ligger på soi 8 och bara runt hörnet från ambassaden. Från bussen såg vi spåren av senaste dygnens skyfall och det var översvämningar överallt.
 
 
 
Eftersom jag plöjde Ozzys självbiografi "Jag är Ozzy" medan jag låg och flämtade på övervåningen, och Hjärter Dam nu äntligen kommit hem till kära mor, så kan ju ingen video passa bättre än den här. Jag kan för övrigt rekommendera boken, den är bitvis tragisk men innehåller mycket humor också.
 
 
Ozzy Osbourne - Mama, I'm Coming Home...
 
 
 
 
 
 
Bonusbild på Pulver & Poeten
Jag kommer också snart hem mamma....
 
 

Gifta på låtsas

“Vill du heta Miss eller Mrs nu när du gift dig?” frågar uniformen mittemot oss.

“Mrs..” svarar hjärter dam.

 

Vi sitter i ett kontorslandskap hos amphoe i Bang Rak för att även registrera vårat äktenskap i Thailand. Vad var det för en fråga undrade jag. Heter man inte alltid Mrs efter man gift sig. Men tydligen så har det förekommit protester mot att män alltid tituleras Mr oavsett om man är gift eller inte, så varför ska det vara skillnad för kvinnor. Förslaget gick igenom för något år sedan. Det som hände sedan var att ladyboysen också började protestera, fast för att få byta från Mr till Miss. Eller Mrs för den delen. Oklart om det gått igenom ännu.

 

Och jag undrar om det inte var det som höll på att hända ett annat par som var där samtidigt som oss. Förutom oss så var där kanske fem sex andra mixade par, alltså farang/thai som skulle skriva på giftaspapprena. Två av paren såg misstänkt likt ut att innehålla brudar som kanske egentligen var av annat kön, varav en av de giftaslystna brudgummarna inte alls verkade vara medveten om att han nu stod i begrepp att gifta sig med en tjej som förmodligen var en kille. Men vi hade nog med vårat. Processen gick segt. Vi hade hållit på hela veckan med papper som skulle översättas, stämplas och kopieras. Nästan allting hos olika myndigheter på olika platser i Bangkok. Det var knappast en romantisk tillställning även om vi hade klätt upp oss lite dagen till ära. En kölapp och vänta på din tur. Varsågod nästa. Vi hade heller inget vittne med oss, men det kunde uniformerna bistå med om man bara skänkte ett litet bidrag till ett tempelbygge i närheten. Ett thailändskt bröllop är just bara en ceremoni och man är bara gift på låtsas tills äktenskapet är registrerat hos amphoe.

 

 

 

Vi hade planerat att åka upp till takbaren Vertigo på Banyan Tree och ta en drink för att fira och sedan vidare till T&K Seafood i Chinatown för att käka middag, men när vi äntligen var klara var vi så trötta att vi bara tog en enkel anka på gatan och sedan upp till hotellet och powernappade istället. Dagen hade varit lång och hjärter dam hade klivit upp klockan sex på morgonen för att ta sig ända upp till Government Building i Chang Wattana för att få papper stämplade och jag själv hade packat och checkat ut oss från Muse Hotel och flyttat in till grannhotellet Urbana Langsuan. Vi hade tänkt stanna en natt till på Muse men de höjde priset femtio procent och det var det knappast värt. Recension på Muse Hotel kommer snart, med både ris och ros.

 

Medan hjärter dam låg i soffan och tupplurade så kollade jag upp Tripadvisor på närbelägna restauranger eftersom jag ändå tyckte att vi skulle ut och käka middag på något schysst ställe innan det blev för sent. Jag hittade Suikin Japanese Restaurant och tänkte att det skulle bli skitbra eftersom de bara hade fått toppbetyg. Jag väckte Mrs hjärter dam bredvid mig och sa att det var dags att få i oss lite riktigt käk. Vi hoppade i tofflorna och tog en promenad upp till Suikin och insåg att det var verkligen ett riktigt japanställe med bara japanska gäster där. Inga thai och än mindre några faranger. Vi fick ögonen på oss men det är oklart om mitt sällskap uppfattade det eftersom hon skippat linserna den här kvällen., vilket jag lite senare skulle bli varse.

 

 

Menyn kom in och jag fattade direkt att det här var ett ställe i den högre prisklassen och vi hade svårt att känna igen rätterna även om det fanns en del bilder. Jag fick friheten att välja och föreslog ett set med lite olika smårätter som vi kunde dela på. Hjärter dam samtyckte och hade inga åsikter om den hisnande prislappen så den tog vi. Den väna servitrisen påpekade försynt att det nog bara var mat för en person i det setet, men jag tyckte att det såg tillräckligt ut på bilden och priset var redan mer än tillräckligt, och sa att vi kan beställa in mer senare. Först kom det in ett fat med något som vi listade ut var den helt onödiga rätten tofu, i fyra olika varianter. Den som smakade bäst påminde om en hårtuss som legat till sig fyra dagar i gammalt diskvatten. Vi åt några tofumolekyler var medan vi väntade på resten av maten. Några bitar sashami snyggt upplagda och två friterade grönsaksbitar av okänd modell, samt en rå räka. Det såg gott ut men jag tyckte att det växte i munnen. Därtill en helt ok misusoppa men knappast mat för en arbetarmage från Dalarna. Den väna servitrisen såg hur mitt sällskap plågades och kom på eget bevåg in med en skål nudlar med någon slags soja som var oätbar.

 

Vi bestämde oss för att ta in notan och skojade om att istället gå på Mc Donalds för att intaga föda. Det är nu det prekära i situationen börjar. Hjärter dam gissar att notan ska gå på 300 baht, vilket torde vara rimligt med tanke på hur lite mat vi fick och att det egentligen bara var för en person, samt med vetskapen om hur billigt man kan äta i Bangkok. Jag tittar på henne och överlägger ett par sekunder med mig själv huruvida hon skojar eller om hon aldrig såg priset bredvid bilden i menyn. Den väna servitrisen kommer in med notan som jag genast rycker åt mig. Den ligger på dryga 2200 baht och jag har bara stora sedlar och plockar på ett patetiskt och fumligt sätt fram tre tusenlappar utan att hjärter dam ska se det. Det misslyckas så klart och jag känner mig fånig som dragit dit henne och undrar varför jag ens försöker dölja det. Hon spärrar upp ögonen och frågar vad jag håller på med. Hon tror att jag fått fullständigt hjärnsläpp och inte inser att jag ger servitrisen tre tusen istället för de förmodade tre hundra. Jag flackar med blicken och försöker rädda situationen och min stolthet, och känner mig ännu fånigare med tanke på att jag vet att hon hade varit nöjd med en som tam på gatan för 30 baht. Ja, de yviga gesterna har aldrig imponerat på henne, och jag har heller aldrig försökt att imponera på henne, men har kanske ett annat matintresse och provar gärna speciella restauranger och är beredd att betala för det om det är så. Men priset i menyn hade hon aldrig sett eftersom hon inte satt i linserna.

 

Vi lämnade restaurangen och efter hundra meter började vi skratta hejdlöst åt situationen. Eftersom vi fortfarande var lite småhungriga så letade vi rätt på en annan enklare restaurang längs med Langsuan som fortfarande var öppen och tog en pad thai och en paneng curry och där notan slutade på en mer rimlig nivå. I rättvisans namn ska val tilläggas att det inte var något fel på maten på Suikin, men den passade kanske inte våra gommar. Pärlor för svin helt enkelt.

 

Men nu är vi alltså även officiellt gifta i Thailand också. Antagligen håller vi en mindre ceremoni den 3:e november.

 

Mätt högstadiepoet..
 

 

 


Hansar Bangkok

Det viktiga uppdraget som hotelltestare förde mig till Hansar som första anhalt i Bangkok denna gång. Hotellet är rankat som nummer fem (av 273) i änglarnas stad på Tripadvisor och lever också upp till förväntningarna. Ett varmt välkomnande och personlig service mötte oss när vi checkade in pådet här ganska stora men gemytliga hotellet. Vi kände oss som hemma direkt och hjärter dam ansåg att det var det bästa hotellet vi hittills bott på, trots att hon tycker att det är slöseri med pengar att bo så fint och hellre bor med enklare standard. Själv tycker jag antingen kan man bo billigt trashpacker style eller betala för riktigt fint så att man får valuta och känsla för pengarna. Några halvmesyrer på trestjärningt Scandic style går helst helt bort för min del. Man betalar för mycket men får ingen upplevelse tillbaka. Antingen går man all-in eller inte, men det finns ingen anledning att betala fullpris för snygghotellen. Bangkok har en hel intressanta hotell att erbjuda och det är alltid något som har kampanj och då gäller det att slå till, som Hansar i det här fallet som erbjöd både wifi och frukost i standardrumspriset. Och nog räcker rummen till, de är stora med soffgrupp, pentry och faktiskt även egen tvättmaskin. Dubbla tvättfat och både dusch och badkar i badrummen.
 
 
Hansar ligger i ett lummigt och lugnt kvarter granne med andralyxhotell som Four Seasons och St Regis med flera. Närmaste BTS är Ratchadamri och det är bara en kort promenad till Central World och Sukhumvit.
Hotellet har en handfull olika restauranger som vi inte provade och en takbar som tyvärr var abonnerad när vi sista kvällen tog hissen upp för att inspektera. I bottenvåningen finns en sådan där typisk pionabar med för lite folk och för egen del så har jag ingen lust att sätta mig där och beställa något. Det är absolut inte min grej och ingen annans heller verkar det som. Någon enstaka kostymklädd japansk affärsman möjligtvis. Jag är trots allt en enkel arbetargrabb från Dalarna som inte imponeras av påklistrad elegans.
 
   
 
Rummen är rymliga och hemtrevliga som sagt, och vi hade en skaplig utsikt över Bangkok och mot Muse Hotel som jag nu sitter och skriver på. Hjärter dam har dragit till Siam Square i några ärenden och jag sitter här med magen och undrar varför jag nödvändigtvis var helt tvungen att käka upp den där råa kycklingen igår.
Hansar har faktiskt något så ovanligt som gratis minibar som fylls på varje dag, och även Chang som sällan brukar finnas på snygghotellen. Nästan alltid är det Singha, Hieneken och japanska Asahi. Sprit fanns dock inte, men snacks och lite annat.
 
Hansar Bangkok
 
   
 
Badrummet kändes nästan som en walk-in closet med gott om utrymme.
 
 
 
Hansar har en trevlig pool som är belägen på åttonde våningen och vi besökte den varje dag. Eftersom den inte ligger på taket så har den inte sol hela dagen och vilstolarna ligger under tak. Det finns ångbastu och en barservering där också. Jag provade en för dyr Hansar Hawaii som skulle innehålla sprit men den smakade bara ananas. Hjärter dam avstod helt enligt hennes motto och ekonomiskt tänkande "den där drinken kostar en tiondel ute på gatan".
 
 
 
Frukosten imponerade på mig. Inte i fråga om kvantitet Lebua style utan i kvalitet och känsla. Första morgonen kom vi ner före klockan åtta och var nästan först. En trevlig lokal där man kan sitta inne eller ute. Valfritt kaffe och omelett på beställning. Till och med rinnande färsk honung, kolla bara in bilden så fattar ni. Dock ingen sushi på den här buffén, men att bröd ska vara dagsfärskt det hade framgått och ett par grova varianter. Trevlig och serviceminded personal, något som gällde genomgående på hela hotellet.
 
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 5.
Rymliga och hemtrevliga och har allt man kan önska sig.
Sängar. 5. Även om betyget är svagt.
Frukost. 5. Det får en femma trots att sushin saknades.
Läge. 4. Det kanske är snålt, men jag saknar lite mer utbud i direkt anslutning.
Utsikt. 4. Beror på på vilken våning och väderstreck man har rummet försås.
 
Sammanfattningsvis kan jag varmt rekommendera Hansar Bangkok Hotel som inte gör någon besviken. Personalen är proffsiga och serviceminded och vi fick ett personligt visitkort av managern när vi checkade in, vilket var tur då jag insåg att jag antagligen glömt min bankdosa där efter vi checkat in på Muse Hotel. Han ringde tillbaka och sa att de hittat mina kalsonger också.
 

Visa större karta

Guardian Angel

Förstasidesstoff i de thailändska nyhetsmedierna handlar idag återigen om planet från Thai Airways som kanade av landningsbanan på Suvarnabhumi förra veckan och det påstådda andeväsen/spöke eller snarare skyddsängel som såg till att ingen skadades allvarligt. Hon fanns dock inte med på passagerarlistan och ingen vet vem hon var.
 
 
Passagerare vittnade om en kvinna klädd i tradionella thailändska kläder som hjälpte till att evakuera planet, och räddningspersonalen på marken noterade störningar i radiotrafiken när samma kvinna hasade in och ut på deras kontor. Till och med Bangkok Post tar upp nyheten. Här är länken för mer information.
 
http://www.bangkokpost.com/breakingnews/369447/spirits-leave-mark-on-airport
 
 
 
I Thailand är tron på spöken, andar och andra väsen blodigt allvar och under morgonen har hjärter dam suttit och läst thailändska nyheter med gåshud krypande på hela kroppen. Många av thailändarna som jag känner har berättat om egna möten med spöken och andar i olika sitautioner. De små andehusen som man ser överallt i Thailand har inget med buddhismen att göra, utan just med olika andar som man ska tillfredsställa på olika sätt.
 
 
Nyheten fick mig inte helt osökt att komma tänka på den här gamla klassikern från 80-talet.
 
Masquerade - Guardian Angel
 

Pop-up Ass

En pryl som antagligen aldrig kommer sälja i Europa är push-up, eller pop-up, fast för röven i det här fallet. Asiatiska tjejerna har väl aldrig gjort sig kända som speciellt bredrövade, och det är något som verkar göra dem bedrövade. Men hav förtröstan, för här finns lösningen. Jeans med ilägg för skumgummikuddar, och vips så får man stuss på studs. Notera demoexemplaren där iläggspåsarna är fastsydda i jeansen. Som ett par hederliga svenska cykelbyxor när jag tänker efter, fast med kuddarna lite felmonterade. 
Nu var inte det här någon nyhet för mig, jag visste om att det fanns redan tidigare. Jag känner en som hade pop-up-röv-ilägg i bröllopsklänningen och som tycker att ett "Vilken stor röv du har älskling"! är en av de finaste komplimanger man överhuvudtaget kan få levererat av sin make.
 
 
 
I övrigt så bjöd andra dagen i änglarnas stad på en hel del regn och ägnades åt att stångas med olika myndigheter. Dokument som ska översättas inför registreringen av äktenskapet här, och stämplar från ambassaden och avgifter som ska betalas. Förresten så fick jag en flashback när vi kom till svenska ambassaden. Jag hade inte en tanke på att de fortfarande låg på samma ställe, men när vi kom in där så poff så for jag nitton år tillbaka i tiden. Den gången som ett ynkligt blåbär i Thailand, ensam och utan slantar efter att bankomaten käkat upp mitt visakort och brorsan kvar i Krabi. Jag tror att jag har berättat om den episoden tidigare i bloggen, men hittar det inte nu. Jag minns mycket väl den där trädörren in till båset där man kunde ringa gratis till SOS International i Köpenhamn. Den gången var det svettigt att befinna sig i österlandet helt renskrapad på deg, och ingen hjälp fick jag heller förresten efter en miss från Folksam som skrivit fel datum på min reseförsäkring. Den gången kom hjälpen från oväntat håll..
 
Medan vi väntade på att ambassaden skulle öppna igen efter lunch så gled vi ner på Nickermann's och beställde ett par nya skräddarsydda skjortor. Så smidigt att gå tillbaks till samma ställe varje gång så man slipper där tugget från nepaleserna. Jag kan verkligen rekommendera Nickermann's om man vill ha något uppsytt. Det ligger i bottenvåningen på Landmark Hotel som jag skrivit om här. Landmark
 
Sedan vidare med himmelståget ut mot Central Bangna där vi skulle träffa hjärter dams brorsa, alltså min nya svåger. Tyvärr så fastnade han i en trafikstockning och missade hela mötet. Helt normalt i den psykotiska Bangkoktrafiken. Vi ägnade oss istället helhjärtat åt ytterligare en matfrossa på Sukishi så att vi knappt kunde gå därifrån. Bangkok är världens bästa matstad. Det är nog bara Tokyo som kan vara med och tävla där.
Middagen intogs på välrenommerade Hyde & Seek som ligger några kvarter bort från Hansar. Där åt jag mitt livs godaste burgare. Där förstod de att medium rare ska vara medium rare och inte welldone.
 
Frossa på Sukishi och Hyde & Seek.
 
Väl tillbaka på hotellet så blev det dags att slänga sig i poolen en sväng i skymningen. Vi var i princip helt ensamma där och hjärter dam ägnade sig åt lite yogaövningar i plurret. Jag brukar nästan aldrig använda poolen om det finns på hotellet men här har vi badat varje dag faktiskt och man kan simma längder då den är nästan 25 meter. En fullständig recension om Hansar kommer inom kort hoppas jag. I morgon flyttar vi till Muse Hotel.
 
 

The smell of airport

  I love the smell of airport in the morning..
 
Instagram: frassemas
 
Det tråkiga är att jag inte längre kan förnimma doften av den fantastiska känslan av att vara på en flygplats längre. Möjligtvis ett lyxproblem men jag saknar den där resnerven som förr i tiden alltid infann sig i avgångshallen på Terminal 5. Euforin av att ge sig iväg på ännu ett äventyr, alla nya platser man skulle besöka. Belöningen av att ha jobbat och sparat pengar och äntligen kunnat köpa en flygbiljett med något obskyrt öststatsbolag. Där flygresan i sig var ett självändamål.
Nu är det annorlunda. Man bävar för flygresan och hoppas bara att den ska gå så smärtfritt som möjligt och att man ska komma fram någon gång. Inte ens att landa på Suvarnabhumi slog an någon speciell ton. Business as usual liksom. Känslan ljusår från 90-talet då man landade på slitna Don Muang och tog sig in till Khao San Road och tog in på något sjaskigt guest house. Nu för tiden är det en taxi in till Sukhumvit och bättre standard på boendet.
 
 
Flyga med Qatar är ändå det bästa bolaget anser jag och välkomnar stoppet i Doha. Första flighten gick som en dans och planet var bara halvfullt. Jag och hjärter dam kunde bre ut oss på tre säten var. Andra flighten var värre. Fullsatt och jag blev inklämd i mitten av en stor amerikan. Ett missförstånd under seatingen gjorde att jag missade min plats vid gången så ryggen och träsmaken drev mig till vansinne. Men fram kom vi till slut och det som slog mig när vi kom till Bangkok denna morgon var att det var samma temperatur här som det var när vi lämnade Masriket något dygn tidigare. Same same alltså.
 
Efter att vi checkat in på Hansar och slängt in väskorna kunde inte hjärter dam hålla sig längre. Hon hade suktat efter riktig som tam (papaya sallad) hela sista veckan hemma, så trots tröttheten och jetlagen tog vi himmelståget till Terminal 21 och restaurangen San Sab som vi redan provat en gång i januari. Hon beställde en som tam med tio chili och jag lade till några andra smarriga rätter så matfrossandet kunde starta.
 
 
 
Finally a real som tam...
 
Efter att vi syndat klart drog vi tillbaka till hotellet och tog en tupplur för att ladda infär nästa matseans. Egentligen ville vi till favvohaket i Chinatown men det ligger för långt bort så vi tog istället en promenad till Central World och startade en ny frossa på rullbandsfonduestället Shabushi där små fat med råa matbitar åker förbi, och man tar således vad man gillar och kastar ner i grytan framför sig. Här finns även sushi och annat gott. Priset är ca 300 baht för obegränsat frossande. Fantastiskt och förödande för en gourmand som mig. Vi rullade hemåt igen och snappade åt oss en gatu-som tam på vägen, men hjärter dam var för mätt och ångrade sig och gav bort den till p-vakten på Hansar. Sedan somnade vi sött i de sköna sängarna, ackompanjerat av åsksmällarna och det tropiska regnet.
 
 
To be countinued...
 
 
 
 
 
 
 

30 grader i september

Jag hade rubriken klar för mig redan för någon vecka sedan, och syftar så klart på att vi kommer att befinna oss i Thailandet från elfte september. Föga anade jag då att det skulle lika gärna kunna stämma in på Sverige den här helgen som bjudit på skön brittsommarvärme. TV-serien med liknande namn har jag däremot helt missat.
 
Skrivtarmen har gjort sig påmind senaste tiden och jag känner att det är dags för högstadiepoeten att ta till pennan, jag menar tangentbordet igen. Ett halvår med hjärter dam i Sverige har flugit fram och på väldigt länge så har tiden på hemmaplan inte känts som bara en transportsträcka fram till nästa resa. En helt annan ro i vardagen har infunnit sig och även hon har funnit sig väl tillrätta i det svenska samhället. Det har varit förvånansvärt få kulturkrockar och allt har gått mycket smidigare än vad jag någonsin hade vågat hoppats på.
 
 
 
 
En vända upp till Horrmundsjön igen på sensommaren påminde mig om när jag satt i stugan i februari och precis hade bokat hennes biljett till Sverige. Då var det full vinter och tankarna snurrade om hennes ankomst till Sverige.  Det inlägget kan läsas här, Sagan om ringen. Jag tog en bild på samma ställe och funderade på hur saker och ting kan ändras totalt av små små slumpartade händelser som leder fram till nya riktningar i livet.
 
Efter att hennes förlängningsansökan blivit godkänd av Migrationsverket så fick hon således stanna tre månader till i Sverige, alltså till september, så beslutade jag snabbt att åka tillbaka till Thailand tillsammans med henne trots att det är högsäsong för firman hemma då. En öppen ettårsbiljett med Qatar för drygt 6000 var inte att tveka på. September är även månaden med mest nederbörd i Thailand så jag antar att Bangkok kommar att välkomna oss med tropiska oväder. Jag har så klart mitt självutnämnda och viktiga uppdrag som hotelltestare att ta hand om, så två trevliga hotell har jag bokat in. Vi börjar på Hansar Bangkok Hotel i tre nätter, och sedan såg jag idag att spännande Hotel Muse Bangkok hade nedsatt pris så jag slog till direkt. Recensioner kommer så klart senare.
 
Många har frågat vad vi ska syssla med medan vi väntar på att hjärter dams uppehållstillstånd blir klart. Ja det har varit många bud fram och tillbaka. Enligt Migrationsverkets hemsida så kan det ta mellan sju och tolv månader och det var efter den informationen vi började planera business i Thailand. Jag ringde mina kontakter på Lanta och faktiskt så hade Nature House sänkt garden och var villiga till ett nytt arrende på tre år. Jag blev eld och lågor och vi var så nära så nära att slå till. Efter flera samtal och sömnlösa nätter så sa jag bara mitt i natten till hjärter dam att vi skiter i det. "We cancel Nature House, chai mai?", "Yea".
Så var det avgort och inte mer med det. Det kändes bara inte rätt att göra det. Vi pratade även med La Monaco men det var redan bortlovat. Vi lade hela grejen på is ett tag. Sedan började jag kolla runt på nätet om det verkligen kunde ta så lång tid att få uppehållstillståndet beviljat och såg faktiskt att det kunde gå betydligt fortare. Några hade fått klart på någon månad eller två. Så med all den nya informationen så ställdes allt i en helt ny dager och vi bestämde att strunta i allt vad business heter den här säsongen. Nu ska vi istället ta det lugnt och resa runt i Thailand och se vad som händer. Drar det ut på tiden så åker jag hem och jobbar igen senare i höst eller vinter och åker tillbaka igen. Men det blir minst ett par månader där för min del.
 
 
Vi har förresten thaifierat vardagsrummet hemma med att göra en maffig buddhavägg. En cool fototapet med en bild från Ayttahya och träpaneler med LED-belysning bakom blev jäkligt häftigt. Så nu sista natten hemma i Masriket och nästa rapport levereras från Änglarnas stad.
 
Jag har även uppgraderat bloggen till PRO vilket innebär att adressen nu är smidigare http://tastelikechicken.se/ samt att jag kan se sökord och länder och annat smått och gott. Kul att se att jag har träffar från både Japan och USA bl.a. Statistiken visar också att läsarna inte har svikit mig trots att det är länge sedan jag postade något inlägg.
 
 

RSS 2.0