Renaissance Bangkok Ratchaprasong Hotel

Det här hotellet som tydligen är så svårt att uttala i allmänhet, och för thailändarna i synnerhet, visade sig vara ett riktigt höjdarhotell. För mig har det varit en doldis och jag hade nog aldrig noterat det om jag inte letat efter hotell som låg i närheten av Okura Prestige som vi skulle flytta till efteråt. Inte förrän jag visade en bild i mobilen för taxichaffisen så förstod han vart han skulle. Det thailändska uttalet påminde knappast om varianterna jag hade försökt mig på.
 
 
 
Vi blev väl mottagna av leende och proffsig personal i den flådiga lobbyn. Det skulle visa sig vara ett genomgående tema på hela hotellet med serviceinriktad personal. Till skillnad mot många andra femstjärniga hotell i Bangkok så kändes leendena äkta, och personalen verkade genuint glada att vi bodde just där hos dem. Både jag och Hjärter Dam är nog lite känsliga för dålig service, men här på Renaissance behöver ingen bli besviken.
 
 
   
 
 
Rummen och resten av hotellet har ett skönt färgtema som känns välkomnande. Rummen är normalstora och inredda med det vanliga. Säng, skrivbord, minibar, en skön fåtölj, samt en sådan där bänk framför sängen som man brukar sitta på medan man funderar på hur fjärrkontrollen fungerar. Naturligtvis (som brukligt är) glasväggar in mot badrummet. För den blyge finns en elstyrd rullgardin. Den oblyge tar ett bad och zappar TV-kanaler.
 
 
 
Sängarna är sköna som fan men når inte riktigt upp till standarden på Hotel Muse som hittills är bäst i Bangkan. Jag ger en svag femma för bingen. Flera kuddar att välja på också som ger söta drömmar. Alert personal här också som var in på rummet och fixade lite småting medan vi var ut en sväng. Fyllde på frukt, schampo och bäddade upp sängen lite småsnyggt. Det enda egentligen som var att anmärka på var en alldeles för slö internetuppkoppling på rummen, annars var allt perfekt på det här hotellet. Badrummen har förresten både badkar och dusch.
 
 
 
 
Man brukar nästan aldrig hitta Chang i minibarerna på lyxhotell eftersom den (och Leo) anses som fulöl i Thailand (hur tokigt det än kan låta), men ibland så finns faktiskt finvarianten Chang Export som är lite svagare i procenten. Nästan tvåhundra illbahtingar här på Renaissance. Det blev aldrig tillfälle att nyttja room service men menybilden ger en fingervisning om priserna. ++ (10+7%) tillkommer.
 
 
 
 
 
Utsikt mot kapplöpningsbanan och Central World som det är gångavstånd till. Central World är för övrigt så stort att jag aldrig lär mig hitta där inne. Att hitta ut ska jag väl tillägga, men det gör inget eftersom det finns så mycket god mat där att man inte behöver lämna stället. Om man nu vill ta sig till något annat köpcenter så finns BTS Chitlom på en armlängds avstånd från hotellet.
 
 
 
 
På markplan finns en snygg bar i snygga färger, samt en demo av aldrig skådat slag på Mekhongwhisky, vilket kändes ovanligt på ett ställe som det här, då man förknippar det rävgiftet i händerna på utslagna människor från socialgrupp 3 och 4 habiterande i Bangkoks nersläckta soier, eller för all del, i händerna på semestrande svenne banan-farsor på Kata Beach som tycker att de är coola för att de minsann tar "seden dit de kommer"...
 
 
 
 
På Renaissance Bangkok Ratchaprasong Hotel finns så klart också en pool som ligger under tak, för att inte säga inomhus, men med stora öppningar utåt så att det känns som utomhus, fast utan sol dårå. Nu är det här med pool ingen stor grej för mig, men jag vill att det ska vara utomhus om det nu ska vara pool över huvud taget. Annars känns det, och låter, som en ordinär simhall hemma i Sverige. Det här hotellet är alltså ingen höjdare för min hotelltestarkollegas fru som alltid reser under mottot "Pool med sol är cool"...
 
 
 
 
 
Här uppe finns även hotellets SPA som Hjärter Dam provat för bloggens räkning och gett höga betyg . Med en rabattkupong på 20% så gick ändå en så kallad "salt glow polish" lös på över 1400 illbahtingar. Men då pågick den salta glödpoleringen i nittio minuter också.
 
 
Varje dag ett nytt färgtema på frukosten. Idag grönt med kiwishots...
 
 
Frukosten på Renaissance får höga betyg. Ett väl tilltaget utbud med olika brödsorter, äggstation och färskpressad juice på beställning. Obegränsat med kaffe och trevlig service, och gissa om mitt sällskap blev extra förtjust när hon skådade de läckra kycklingfötterna i en skål. Ja vi jublar helt klart över olika saker på buffén. Jag gillade nog den rökta ankfilén bäst.
 
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 4. Lagom rymliga och hemtrevliga, men minus för dåligt wifi.
Sängar. 5. Inte bäst hittills men ändå en svag femma.
Frukost. 5. Kanske generöst då jag saknade vissa saker, men personalen drar upp betyget.
Läge. 5. Närheten till BTS Chitlom och gångavstånd till Central World ger femma här.
Utsikt. 3. Bangkoks stadsbild och området runt Central World. Hotellet är inte speciellt högt heller.
 
Sammanfattningsvis kan jag verkligen rekommendera att bo här på Renaissance Bangkok Ratchaprasong Hotel om man uppskattar bra service och trevlig personal. Hotellet innehar plats nummer 19 på Tripadvisor där man kan läsa mer och se fler bilder. Glöm nu bara inte att ta med en bild på hotellet om ni kommer med taxi och är lika dålig som mig på att uttala "Renaissance, do you understand?", "Arai?", Rånnechååns, khao jai mai?". Äh, nog bäst att ta BTS ändå...
 
 
 
 
 
Ta mig fan, det fanns till och med en låt...
 

Lanta last episode

Visst hade jag redan innan vi kommit till Lanta kalkylerat med sannolikheten huruvida det skulle uppstå en konfrontation mellan det gamla och det nya. Tidsaspekten på tio dagar och Lantas storlek. Ön var stor nog för att man inte nödvändigtvis skulle råka träffa alla man kände, men liten nog för att det inte skulle kunna uteslutas. Särskilt med tanke på hur mycket vi cruisade runt på ön med moppen. Ligga och klämma på beachen hela dagarna var inte riktigt våran grej.
 
 
Summertime happiness. Diamond Cliff Beach. En av få heldagar på stranden.
 
 
Skuggan av det förflutna hängde över ön som ett möjligt hot mot våran trivsel där, och jag önskade att Hjärter Dam skulle förskonas från alla slags påminnelser om den gamla surdegen uppe på kullen. Själv hade jag lagt den episoden på hyllan och stängt dörren för länge sedan, och det var knappast något som spökade längre för egen del, och jag hoppades att öborna som kände till historien skulle vara smarta nog att inte babbla om det. Tänk vad fel man kan ha. Jag visste att Cook Kai kunde vara minerad mark, men deras spicy beef salad och morning glory är oemotståndlig, så vi gick dit och åt ett flertal gånger. Allt verkade frid och fröjd. Bomben släpptes först när det var för sent, då satt vi redan på night market i Krabi Town och skulle flyga nästa morgon.
 
 
Fadd eftersmak...?
 
 
Där satt jag i godan ro medan servitrisen stod vid vårat bord och orerade sina falsarier fullständigt respektlöst. Hon hade pratat allt för fort med mitt sällskap för att jag skulle kunna snappa upp vad det handlade om. Hjärter Dam höll god min men hade avbrutit henne efter en stund och sagt "Nu ska du sluta prata och ta våran beställning istället!" Jag beundrade henne för det. Det som grämde mig mest var att jag inte kunde återupprätta min heder genom att gå dit och fråga vad fan det där var nödvändigt för. Jag var oerhört besviken eftersom jag egentligen gillade Cook Kai och personalen där. Jag kände mig maktlös och det gjorde mig enormt irriterad att jag inte kunde gå tillbaka och konfrontera nämnda servitris. Min kära hälft tog det betydligt bättre, men ville upplysa mig om att hennes folk inte agerar på samma sätt som svenskar. Har de något skvaller så skvallrar de gärna.
 
 
Cruising ner till lugna Bamboo Bay. Thank you for quiet places...
 
 
En annan dag en vecka tidigare var vi på väg upp till Saladan för att käka middag med Ventildoktorn och RUTer Dam. Det pågick någon slags marknad vid vägen och det var mycket folk i rörelse och vi var tvungna att sakta ner farten lite. På håll såg jag en buddhisttjej (enkelt att skilja ut eftersom de flesta är mussar och alltid har luvan på sig) som vände sig om och först fokuserade på våra vänner längre fram och sedan riktade blicken mot oss. Jag kopplade först inte vem det var. Hon buffade på sin kompis som for runt och stirrade rakt på mig, jag mötte hennes blick genom mina solglasögon och inte förrän vi precis passerade dem så föll min blick tillbaka på den första tjejen och då slog det mig vem det var. Hon på kullen. Men jag var helt oberörd och åkte bara vidare och undrade stilla för mig själv om Hjärter Dam noterat samma sak. Och visst hade hon det, och frågade mig bara "Det var ditt gamla pök va?", "Japp" sa jag och så var det inte mer med det.
 
 
 
 
Förutom incidenten med servitrisen på ovan nämnda restaurang så blev mötena med de flesta andra bekanta bara positiva. Nancy, Frukt-Lasse, Grönsaksgumman, Massage-Mae, personalen på Paragon, och andra thai som jag lärt känna under Nature House-året hade bara talat gott om mig, och visst blev jag rörd och smickrad när Hjärter Dam stolt vänder sig mot mig och säger "Everybody say you're jai dee (godhjärtad) honey, I never hear anybody talk bad about you."  Att få höra det var för mig ett bevis på att jag lämnat efter mig något gott och att jag vunnit över mina giriga antagonister.
 
Så slutligen då? Var det sista besöket på Ko Lanta? Förmodligen, men man ska aldrig säga aldrig. Någon bredvid mig har redan börjat prata om "next time..." Fler inlägg från ön blir det nog hur som helst.
 
Inom kort kommer även hotellrecensioner från Renaissance och Okura Prestige.
 
 
 

Trafiksylt i Mangon

Tillbaka i den stora Mangon. Vi sitter fast i trafiken. Igen. Målet med taxiresan är Skatteverket i Bangkok. Anledningen att trafiken står stilla är faktiskt en direkt följd av orsaken till att vi är på väg dit vi är på väg. Redan mindfucked? Låt mig förklara. Att trafiksituationen i Bangkok är ett svårlöst problem har länge varit känt, och det blev knappast bättre när regeringen för några år sedan införde en subvention på 100 000 baht "för att stimulera handeln" för nybilsköpare i Thailand. Som ett slags BIL-avdrag. Personligen tror jag att de som klubbade igenom beslutet sitter med välfyllda fickor med korrupta stålar från bilbranchen. Möjligt att jag har fel om mutorna, men hur som helst, Hjärter Dam hängde på detta och köpte sig en sprillans Toyota för ett par år sedan, men ännu inte fått tillbaka pengarna, och nu skulle hon dit och "reda ut situationen" så att säga.

 

 

Hur ska man egentligen tyda klistermärket på rutan?
 
  

Så om trafiken var en trög massa förut så står den nästan helt still nu eftersom det i en smäll kom ut hundratusentals nya bilar till på vägarna. Hur många av dessa förare som dessutom har körkort är okänt. Minns förresten när Bee köpte sin Mazda i Krabi Town och bilförsäljaren frågade henne om hon visste hur man körde, och hon svarade "jodå, jag har sett några klipp på YouTube, så det är nog ingen fara.."

 

 

 Ibland äter jag farangmat i Thailand, och ibland äter jag thaimat i Sverige...
 

 

Nu satt vi där i alla fall. I ett rum med papperstravar på golv och på skrivbord. Lysrören i taket surrade. Sinnebilden av thailändsk byråkrati. Att kvarnarna skulle kunna mala fram hundra tusen baht inom en överskådlig framtid tedde sig omöjligt vid en första anblick. Det drog ut på tiden. Jag somnade. På en stol med huvudet i bordet medan mitt sällskap fyllde i dokument på dokument. Jag var matt efter dagens resa från Krabi, och magen var i uppror efter en alltför överdriven smörrebrödsfrossa på Café Europa i Krabi Town dagen innan. Jag hade helst stannat på rummet på Renassiance Ratchaprasong (hotellet med namnet som ingen kan uttala, än mindre visste var det låg, eftersom ingen kan uttala det, med mindre att man har franska som modersmål. Recension kommer) men hade lojalt följt med den havande eftersom hon var rädd för att svimma i värmen. En uppgift som jag alltså istället åtog mig att utföra. Fransmän förresten, jag minns nu med fasa förra årets farsartade flygning mellan Bangkok och Krabi.

 

 

Rånnechååns..?
 
 

När allt var klart så lovade de att pengarna skulle vara Hjärter Dam tillhanda om ett par månader, vilket gjorde henne på ett fantastiskt bra humör eftersom hon insåg att en lite längre mammaledighet nu eventuellt skulle vara möjlig på varmare breddgrader. Jag tror det när jag ser det, både tänkte jag och sade. Pengarna på kontot alltså. Men föräldraledig på Lanta? Knappast. Jag ska förresten sammanfatta de sista dagarna på ön i nästa inlägg. Det fick ett lite irriterat avslut när jag insåg att en i personalen på en viss restaurang skvallrat och dragit rena osanningar för Hjärter Dam om mina tidigare förehavanden på ön.

 

 

A restaurant with a view.
 
  

Visst ja. Det blev till slut en tredje plats i Travel Blog Awards i Asienkategorin för högstadiepoeten från Masriket. Det var snubblande nära en silverplats då endast sju röster saknades, men jag är nog lite mallig ändå, även om jag samtidigt blir lite obekväm när folk säger att de läser bloggen. Det känns som om skrivandet bara är något slags "guilty pleasure" för mig, något som ingen borde veta om, eller i alla fall inte prata om. Låter ju som en paradox med tanke på att jag länkar bloggen i tid och otid. Vem vill vara tvåa förresten? "Second place is the first loser..."

 

Taste like bronze...
 

 


RSS 2.0