Eurotrip dag 5 - Tåg Chur-Tirano ToR

Under de tidigare tågluffarna på 90-talet var Schweiz en no-go-zon. Alldeles för dyrt att vistas i med en skral budget, samt en massa privata tågbolag där tågluffarkortet inte gällde. Alperna fick vänta, hur gärna jag än ville dit. Helst på vintern faktiskt. Jag hade läst om en av världens vackraste tågsträckor; Chur - St Moritz, eller hela vägen till Tirano i Italien. Efter fyra tågluffar kände jag mig dock klar med Europa, och eftersom jag gillade sol mer än snö så har resten av alla mina resor i princip gått till tropikerna. Ja det här inlägget vänder sig främst till tågfantaster och jag ska försöka ge lite fakta om dagens rutt.
 
 
Lago Bianco - Vita sjön - som egentligen borde heta Turkosa sjön...
 
  
Nu var vi ändå här - 25 år efter min senaste tågluff - och jag fick tillbaka känslan av att stå på en tågperrong någonstans i Europa. Vi var på stationen tidigt och hade god tid på oss att parkera bilen, köpa frukost och gå in att höra oss för om biljetterna. Bernina Express var som jag befarat fullbokat, men med facit i hand så anser jag nog att regionaltåget är att föredra - av flera orsaker. Åtminstone om man åker på sommaren. Det är billigare, och barn upp till sex år åker gratis. Det behövs ingen platsbiljett så man kan hoppa runt mellan sätena för att få den bästa vyn. Man kan dessutom öppna fönstrena för att få bättre bilder, något som inte verkar gå på Bernina Express. Jag hade läst att man ska sitta på höger sida i tåget om man utgår från Chur, och det stämde verkligen. Att hamna på Bernina Express med platsbiljett på vänster sida är inte önskvärt.
 
 
 
 
Egentligen hade jag tänkt mig en övernattning i Italien. Främst för att slippa åka hela sträckan fram och tillbaka under en och samma dag. Men det skulle bli för bökigt med bilen och tältet kvar i Chur. Jag bestämde mig för att avverka allt i ett svep, det skulle betyda att jag inte behövde riva tältet på morgonen, samt att vi faktiskt hade sovplatsen ordnad när vi kom tillbaka på kvällen vid sjutiden. Regionaltåget hade ju flera avgångar om dagen, och vi tog två timmars uppehåll i Tirano innan vi åter skulle kliva på tåget tillbaka. Jag betalade en tusenlapp för biljetten tur och retur, och Junior åkte som sagt var gratis. Uttag fanns vid sätena på tre av sträckorna så det gick bra att ladda mobilen under resan.
 
 
 
 
Att ta det här tåget skulle innebära två byten om man åker hela vägen till Tirano. Först två timmar upp till Samedan där man byter till ett lokaltåg som tar cirka tio minuter till Pontresina, där hoppar man på tåget som tar en resten av vägen ett par timmar till. Tanken på det här kändes komplicerat, men det var bara att följa strömmen till rätt perrong under bytena. Jag tyckte nog att sträckan från Pontresina ner till Tirano var mer storslagen än första delen, så jag är glad att vi inte tog snålvarianten till St Moritz och tillbaka.
 
 
Landwasser Viaduct
 
 
Första sträckningen upp till Samedan går över dessa enorma viadukter, och man undrar ju vad det var för stackars straffarbetare som tvingades till detta vådliga arbete. Enligt Wikipedia stod Landwasserviadukten klar 1902.
Det är först efter bytet i Pontresina det verkligen börjar bli storslaget, med de turkosa sjöarna och snöklädda topparna. Antagligen den vackraste plats jag sett. Tåget når sin högsta punkt vid Ospizio Bernina (2256 möh) innan det i princip får börja bromsa sig hela vägen ned mot Tirano (429 möh).
 
 
Ospizio Bernina
 
 
Jag låter bilderna tala för sig själva, men de bör klickas upp på en stationär dator för maximal effekt. Det är dessutom lättare att navigera bland inläggen i webvyn, till skillnad från mobilvyn som är något begränsad och svåröverskådlig.
 
 
 
  
Efter att tåget tagit sig nedför värsta branten mot Poshiavo så planar det ut och man når Miralago och sedan Brusio där tåget nästan kröker sig runt sig själv i Kreisviadukten. En stund senare når man Tirano och Italien. Då har man rest i fyra timmar från Chur.
 
 
 
 
 
I Tirano hade vi ett par timmar att spendera på det man bör göra i Italien; äta glass, pizza och kaffe, i nämnd ordning. Egentligen bör pizzan ätas i Neapel, och jag var ytterst nära att boka en resa dit istället innan jag bestämde mig för att faktiskt göra en roadtrip till Schweiz. Jag ångrar mig inte.
 
 
 
 
 
 
 
 
Efter ett par timmar i Italien så satte vi oss åter på tåget. Min reskompis tyckte att det var dags för en tupplur och sov sig hela vägen upp till första bytet i Pontresina. Skönheten från Zürich, tillika min spontant uppståndna guide till det förlovade landet skickade lite tips och länkar om sevärdheter i Schweiz. Faktum var att bara ett par veckor tidigare hade hon postat en bild på Facebook som fått mig att ännu mer vilja åka hit. Jag hade tänkt att -OM jag kommer till Schweiz någongång så måste vi åka till det där stället. Det var ett av mina tre delmål i landet. Att det skulle bli så snart hade jag ingen aning om just då, men i morgon skulle vi dit. Det låg bara en timmes körning från Chur, och Junior skulle få åka linbana som jag lovat honom. 
 
 
Over and out... 
  
 
 
 
 

Eurotrip dag 4 - Mot Schweiz

Sent på kvällen i tältet på campingplatsen i Chur plingade det till i mobilen. Jag log när jag såg vem meddelandet kom ifrån. Jag hade inte pratat med henne på nästan tio år. Hade träffat henne på Lanta. Sett henne över borden, och en blick tillbaka som hade hängt kvar en sekund för länge.
 
"What's your plan here in Switzerland Ikea-man?"
"I don't really have a plan, you know I'm a backpacker after all.."
" :-D " 
 
Men visst hade jag haft en plan. Vi hamnade inte i Schweiz av en slump, men när vi åkte hemifrån vågade jag inte tro att vi faktiskt skulle ta oss så här långt. Landet var förutom Irland mina enda obesökta i Västeuropa. Jag hade egentligen tre platser jag ville se i första hand. Jag hade tänkt oss en färd mot Matterhorn först, men ändrade mig när jag såg att det var närmare till Chur, och ville ha en kortare körsträcka den här dagen.  
 
 
 
 
Junior höll sig vaken hela vägen men somnade precis när vi körde in i Chur. Bergen hade blivit allt högre ju längre söderut vi kom. En imponerande syn. Färden via norra sidan av Bodensjön hade varit vacker. Vi passerade vinodlingar och små pittoreska städer. Jag snurrade upp mig lite i gränstrakterna där Tyskland, Schweiz och Österrike möter varann, och ett tag visste jag fan inte vilket land jag befann mig i, men vi åt tydligen lunch i Österrike såg jag på kvittot.
 
 
 
 
Campingen låg fint precis intill Rhen som har sin upprinnelse i närheten. Junior satt och sov i bilen så jag kunde sätta upp tältet, bädda och städa bilen lite i lugn och ro. Ta en kaffe, varva ner och insupa den sköna alpluften. Schweiz är ju förhållandevis ganska dyrt, men att slå upp tältet här kostade bara 200 spänn. Allt kändes bra, vi hade tillryggalagt cirka 200 mil redan och Junior hade inte klagat på bilåkandet en endaste gång, och min egen rygg hade varit barmhärtig hela vägen.
 
 
Camp Sweden goes to Switzerland. Same same but different...
 
 
 
 
När min reskompis vaknat gick vi ner till floden och kastade sten och njöt av det fina vädret. Schweiz kändes bra. Ett tryggt land som fungerade på alla sätt och vis. Ett bra första intryck är nog så viktigt när man kommer till ett nytt ställe. 
Allt var perfekt, det kändes som att vi hade kommit i mål på ett sätt. Omgivningen var så vacker att jag trodde att vi kommit till Paradiset. Definintivt ett hallelujah moment.
Flodbanken bestod av välpolerade platta stenar, och jag försökte lära Junior att kasta macka. Visade hur man skulle snärta till med underarmen så lågt som möjligt så att stenen studsade på vattenytan. En typisk pappa-son-grej.
 
"Vet du Dylan, jag tror att du kommer minnas den här stunden för resten av livet"
"Varför?"
"Jag tror att du kommer minnas hur vi åkte bil till Alperna och kastade sten i en nästan turkos flod"
"Pappa, vad ska vi göra i morgon?"
"Jag tror att vi ska lite åka tåg uppe i bergen, man kommer se snö på topparna. Vill du det?"
 
 
 
 
Vi tog bilen upp till tågstationen för att informera oss om läget. Antingen kunde man boka den klassiska och dyrare Bernina Express, med stora panoramarutor så att man får fullast möjliga exponering av Alperna. Den går hela vägen till Tirano i Italien och vänder en gång om dagen. Det andra alternativet var regionaltåg som går nästan varje timme men med byte av tåg halvvägs. Den var billigare och krävde ingen platsbiljett och man kunde hoppa av och på som man ville, i båda riktningarna. Det var en hel del att fundera på så jag sa till den hjälpsamme expediten att vi skulle gå och äta lite och komma tillbaka med ett besked när vi bestämt oss.
 
 
 
 
Tyvärr fick vi vänta alldeles för länge på maten och när vi kom tillbaka till stationen så hade de precis stängt, klockan var fem över sju. Jag vet inte vad jag inbillat mig, att vi var i Thailand kanske där allt stänger typ först klockan tio på kvällen. Nu fick vi åka tillbaka till campingen besvikna och utan tågbiljetter. Jag idiotförklarade mig själv som inte hade bättre framförhållning. Jag var en usel pappa, tänk om vi skulle bli utan biljetter.
När Junior somnat på min vänstra arm i vanlig ordning  låg jag med mobilen och försökte kolla platstillgången på Bernina Express, men det verkade fan vara fullbokat. Jag var irriterad. Vi hade åkt så långt för det här. Det var då det plingade till. En stunds chatt innan det var dags att sova. Jag hade genast blivit på bättre humör. I morgon skulle jag fixa allt på bästa sätt.
 
 
Camp au Chur, Switzerland
 
Den här "tavlan" var det sista vi såg innan vi drog igen dragkedjan på tältet. Det hade varit en perfekt dag. Morgondagen skulle bli ännu bättre, men det visste vi inte ännu. 
 
 
 

Eurotrip dag 3 - V8 Hotel Motorworld Stuttgart

Enligt kartan skulle det bara vara raka spåret med Autobahn ner mot nästa destination, V8 Hotel strax utanför Stuttgart. Vi var på rull före sju på morgonen och hade vind i seglen efter en frukost på ett Autohof, en av dessa enorma rastplatser som dyker upp med jämna mellanrum på Tysklands motorvägar. Det var söndag och den tunga trafiken stod still. Vi skulle hinna fram i skaplig tid.
 
 
"Nudda INTE bilen Dylan, den kostar fyra miljoner kronor!"
 
 
Vi skulle bli rejält sinkade, inte bara av mängder av vägbyggen, bensträckare, tre falska bajsalarm från min medpassagerare som vägrade acceptera tronen trots att jag hade ett mindre RUT-företags hela rengöringsarsenal med mig. "Jag väntar till hotellet pappa..". Det som var mer alarmerande var att Google map varnade för en trafikolycka på Autobahn norr om Stuttgart, med långa köer som följd. Trots det föreslogs den rutten som snabbaste vägen. Kan inte stämma tänkte jag för mig själv. Det var ändå några timmar kvar innan vi skulle nå fram och då borde trafiken ha släppt på igen.
 
 
 
 
 
När vi närmade oss var sträckan fortfarande rödmarkerad i appen och jag märkte att trafiken började gå långsammare. Jag zoomade in kartan och såg att jag kunde köra igenom Ludwigsburg för att komma runt kön. "Kolla in farsan Baloo som kan reda ut en trafiksituation.." sa jag och tittade på Junior i backspegeln, men då hade han redan somnat. Det fanns tydligen en jävla massa Baloo där ute som tänkt samma sak, för inne i stan var det tvärstopp med otaliga trafikljus som bara tycktes lysa rött. Vädret hade blivit sämre och regnet slog ner i vindrutan. Här någonstans började jag ifrågasätta mig själv och undra vad fan jag höll på med egentligen. Var jag en oansvarig förälder?
 
När vi väl hade kommit ut på andra sidan och såg motorvägen igen så råkade jag ta fel påfart och befann mig helt plötsligt körandes norrut igen, mot den massiva bilkön på andra sidan barriären. Då höll jag fan på att krevera. "Körde du fel pappa..?" hörde jag Junior bakom mig som precis vaknat igen. Som tur var hade de smarta tyskarna blockerat andra påfarter och skyltat om precis hur man skulle åka för att komma runt eländet. Ovädret drog förbi och snart sken solen igen och sista sträckan gick som en dans. Humöret på topp.
 
 
V8 Hotel Motorworld
 
Junior blev helt lyrisk när han såg alla bilarna som stod uppställda överallt, och när han såg vårat coola hotellrum med en Cadillac som säng så hoppade han upp på huven och dansade runt. Hotellet var inte speciellt uppbokat och vi kunde välja på en uppsjö av olika temarum. Alla rum är unika och har sin egna speciella stil. Vi tog det som kallades Drive-in Cinema.
 
 
Drive-in Cinema room, eller Auto Kino på tyska. V8 Hotel Motorworld Region Stuttgart
 
 
 
Hotellet består egentligen av två byggnader, en nyare del, och en äldre där vi bodde. Det kan vara lite förvirrande på bokningssidorna där de presenteras som två olika hotell, men de ligger precis bredvid varandra. I den äldre delen finns den stora bilutställningen som verkar vara en kombination av museum, försäljning, privat parkering, samt verkstad. I den nya delen serveras frukosten, och här är rummen modernare med luftkonditionering. Även här finns en bilutställning/försäljning.
 
 
Vad sägs om en Merca i trä med måsvingedörrar?
 
 
 
Vi kom ändå fram i skaplig tid så att vi hann med att gå runt och kolla i lugn och ro, äta schnitzel, en sväng på marknaden utanför, och chilla på rummet. Jag ska inte påstå att jag är överdrivet intresserad av bilars effekt och prestanda och sådana saker, men jag gillar estetiken. Det är en fest för ögat att studera form och design, eller se hur de kan restaurera gamla bilar, som den där folkabussen till exempel, med matching numbers och allt (som för övrigt kan bli din för 1,3 miljoner riksdaler). Junior sprang fram och tillbaka mellan bilarna och ropade "Ta en bild här också pappa!"
 
 
Så här vill jag alltid ha min frukostjuice serverad...
 
 
 
 
Här i nyare delen intog vi frukosten. Bilar finns uppställda på alla möjliga ställen. I lobbyn stod en Porsche helt byggd av "skrot" och kunde bli din om du nu råkade ha 6 miljoner spänn liggandes löst i fickan. 
V8 Hotel var en alltigenom positiv upplevelse med bra service på alla plan. Temarummen borde göra de flesta barn uppspelta, kolla in deras hemsida för alla rumstyper. Bilden nedan visar några exempel.
 
 
 
 
Utvilade efter en hotellnatt och mätta efter frukosten så frågade jag Junior hur han kände med bilåkandet, om det gick bra eller om han längtade hem. Jag hade pratat om Schweiz, att vi kunde tälta igen och kanske åka lite tåg om vädret var bra, men att det låg ännu längre hemifrån.
 
"Vi åker till Schweiz pappa"
 
 
 

Eurotrip dag 2 - Legoland och vidare

Vi står på Legolands enorma parkering. Vi är nästan först på plats. Jag har inte varit här på 40 år men får ändå en flashback. Sent 70-tal. Jag och syrran ensamma med pappa. Våran mörkgröna Saab V4. Då hade vi bott i privatrum med gemensam frukost med värdfamiljen. Ett av mina första resminnen. Hade det varit ett undermedvetet val att åka hit?
 
 
 
 
Junior står och studsar på parkeringen, vill in direkt. Han har egentligen studsat sedan gryningen. Bor man i tält så vaknar man tidigt, och vi hängde på låset till campingens väldigt danska frukostservering. Efter att vi hade fått i oss lite morgenmad, studsat lite till så packade vi ändå ihop tältet och drog iväg. Jag hade varit osäker på om vi skulle stanna en natt till och åka vidare morgonen därpå, men om Junior skulle vara klar på Legoland tidigt så fanns det ingen anledning att spilla tid på att var kvar i dyra Danmark. Det skulle visa sig vara ett korrekt beslut.
 
   
  
Jag hade bävat inför köerna på Legoland, hade hört skräckhistorier om griniga ungar i timslånga köer till attraktionerna. De första två timmarna gick ändå bra, då det rann undan fort, men efter lunch small det till ordentligt och vi befann oss i ett inferno av missnöjda barn och suckande föräldrar. Vi började köa till en attraktion jag inte visste vad det var. Det var tydligen Dragen, en berg-och-dal-bana som jag trodde skulle vara för häftig för Junior, men han ville prova, så det gjorde vi.
Han satt med uppsträckta armar och tjöt av glädje genom de snabba kurvorna. Det var värt allt.
På Legoland är det korsdrag i plånboken; tusen spänn in för oss, och sedan lika mycket till för glass, rød pølse, legoasken, Ninjagotröjan och så vidare.
 
Personligen blev jag oerhört uppiggad av ministäderna, i synnerhet när jag såg mini-Bergen med både Zachariasbryggen och Sjøboden där jag drack mängder med öl när vi jobbade där under ett halvår 2003. Junior fascinerades av mini-Amsterdam med båtarna på kanalerna. Jag berättade att han faktiskt varit i riktiga Amsterdam när han låg i mammas mage, en roadtrip vi gjorde 2014.
 
Efter drygt fyra timmar verkade han ha fått nog. Jag frågade om han ville prova någonting mer eller om det räckte. Det räckte.
 
"Okej kompis, vill du åka hem till Mora igen och träffa mamma så gör vi det, eller om du vill åka på mera roadtrip så gör vi det, men då kanske vi blir borta några dagar till..."
"Vi åker på roadtrip, vi åker till en camping och tältar pappa"
"Då drar vi till Tyskland då..."
 
Jag googlade mysig camping Nordtyskland, hittade ett ställe och satte av söderut. Junior slocknade omedelbart. Utanför Hamburg såg jag Ikeaskylten där vi stannade och fick oss lite svenska köttbullar. Någon timme senare nådde vi Südsee-Camp i Wietzendorf. En fin camping med stor lekplats och en liten sjö. På restaurangen fick vi utmärkt tysk mat. Junior på toppenhumör, det märktes att han gillade att vara på resa.
 
 
 
 
När vi lagt oss funderade jag på våran fortsatta färd. Jag insåg att vi nu på ett sätt hade passerat point of no return, man kan inte bara åka till Nordtyskland för att sedan vända hemåt. Det kändes meningslöst, vi var tvungna att fortsätta söderut. Junior var taggad. Jag med. Vi kände resnerven. Bröt ny mark. Kvällen var fin och den annalkande fullmånens ljus speglade sig i motorhuven. Doften av Europa.
 
Jag hade det det där hotellet i Stuttgart i tankarna, hade känt till det några år, men skulle vi hinna dit? Beror på när vi vaknar. 60 mil Autobahn hela vägen, det borde gå om det inte händer något skit. Men det skulle hända skit som sinkade oss rejält. 
 
 
Südsee-Camp, Wietzendorf
 
 
 
 
 

Eurotrip dag 1 - Mot Danmark

"Dylan, vakna. Ska vi åka på roadtrip?"
 
 Med ens blir han klarvaken och ställer sig upp bredvid sängen. Repliken kommer lika fort.
 
"Kom nu då pappa så åker vi på roadtrip"
 
Klockan är inte ens fem på morgonen när kaffebryggaren börjar puttra och jag gör i ordning lite färdkost. Junior hade kraschat tidigt kvällen innan i hängmattan och var väl utvilad. Jag själv hade gjort klart sista måstejobbet och insett att jag faktiskt var ledig. 
 
 
Morkarlbyhöjden i arla morgonstund. 
 
 
Nu hade jag äntligen tagit ett beslut. Jag hade velat fram och tillbaka länge om vart fan vi skulle åka på semestern. Om vi ens skulle åka överhuvudtaget. Hemester. Nä glöm det, jag ville iväg. Junior också. Jag hade tittat på alla möjliga sorters resor; bland annat en helt vanlig chartervecka till medelhavet, men att åka i juli skulle visa sig vara svindyrt. Aldrig att jag betalar tjugo lök för ett mediokert hotell långt från stranden på någon grekisk ö jag inte ens känner till, än mindre uttala. Särskilt inte när jag inser att samma resa i september går för en spottstyver.
 
Att sy ihop en egen resa med lågprisflyg och boende på något Airbnb (<-reklam) med tillkommande logistik och mer därtill landade på nästan samma pengar. Ändå för bökigt. Bara att lägga ner. Jag vet inte hur många gånger jag stängt igen locket på laptopen i ren frustration senaste veckorna. 
 
"När du får barn, då kommer du vilja åka på all-inclusive.."
Jag vet inte hur många gånger jag hört det där från min omgivning. Nu har jag barn sedan några år men får ändå allergiska besvär när jag tittar på bilder från de där gigantiska hotellkomplexen. Paxa solstol. Grisiga bufféer. Inhägnat område. "Man behöver inte ens lämna hotellområdet". Behöver!?Det finns ingenting i min kropp som får mig att vilja boka all-inclusive
Jag ville resa. På riktigt, se något nytt. Känna nerven.
 
Interrail? Jag ville åka tåg. Junior också, han älskade tåg. Men då måste vagnen med, han skulle aldrig palla med att gå så mycket. För komplicerat. Lägg ner tills vidare.
 
Roadtrip då? Eller en combo kanske?
 
 
 
 
I så fall utanför Sverige. Jag ville ner på kontinenten. Vad fan man nu skulle dit och göra. Började ändå misströsta när jag insåg att färjorna började bli fullbokade. Dyrt var det också. Blev sur.
Men när google map föreslog omvägen runt Jylland med obetydlig tidsförlust bestämde jag mig direkt. Dessutom var det billigaste vägen ner och inga tider att förhålla sig till. Jag insåg också att Legoland i princip låg ett stenkast från rutten. Där har vi det! Vi drar till Legoland till att börja med, sedan får vi se vad som händer.
 
 
 
 
 Junior sov sött i hängmattan så jag kunde packa i lugn och ro. Tältet och ombyte för en vecka ungefär kastades in i bakluckan. Öresundsbron kunde man få för halva priset om man reggade sig på deras hemsida. Det här kändes bra. Jag hade en plan om att ta oss betydligt längre ner i Europa men vågade inte hoppas på att det skulle funka. Skickade ett meddelande till Hjärter Dam att vi skulle dra nästa morgon. Jag var tacksam att vi hade en friktionsfri relation.
 
 
Vi var på rull redan före klockan sex. Vi skulle hinna långt, oklart hur långt bara. Junior var hur taggad som helst. Jag också. Kände resnerven.
Det enda som sinkade oss förutom hundra pissraster var en trasig säkring till 12-voltsuttaget som jag lyckades lokalisera först efter att jag rivit ut all packning ur bilen. Prick klockan fyra passerade vi bron, och först någon timme senare släppte jag bomben för Junior att vi skulle på Legoland nästa dag. Han blev eld och lågor. 
 
 
On the road again..
 
 
Googlade fram en camping som såg fin ut och satte kurs. 101 mil senare var vi framme, och strax före åtta var tältet och flaggan uppsatt. Junior som sovit från Jönköping till Helsingborg var pigg, och uppspelt över den stora lekplatsen. När han fått springa av sig en stund käkade vi på campingens grillafton. En lång dag var till ända och en kall Tuborg hade aldrig smakat bättre. Junior hade inte gnällt en endaste gång under den långa bilfärden. Jag var oerhört imponerad. Klarar han det här kan vi åka hur långt som helst.
 
 
Randbøldal Camping
 
 
Strax innan vi somnade började han gråta och sa att han saknade mamma och ville att vi skulle bo tillsammans. Mitt hjärta gick sönder. Det kom så plötsligt och oväntat. Det har gått flera månader sedan han sa något liknande. Jag tröstade och kramade och sa att vi kunde åka hem igen efter Legoland om han ville. Bytte fokus och pratade om annat. Skrattade lite och somnade. 
 
 
 
 
 

RSS 2.0