Eurotrip dag 5 - Tåg Chur-Tirano ToR

Under de tidigare tågluffarna på 90-talet var Schweiz en no-go-zon. Alldeles för dyrt att vistas i med en skral budget, samt en massa privata tågbolag där tågluffarkortet inte gällde. Alperna fick vänta, hur gärna jag än ville dit. Helst på vintern faktiskt. Jag hade läst om en av världens vackraste tågsträckor; Chur - St Moritz, eller hela vägen till Tirano i Italien. Efter fyra tågluffar kände jag mig dock klar med Europa, och eftersom jag gillade sol mer än snö så har resten av alla mina resor i princip gått till tropikerna. Ja det här inlägget vänder sig främst till tågfantaster och jag ska försöka ge lite fakta om dagens rutt.
 
 
Lago Bianco - Vita sjön - som egentligen borde heta Turkosa sjön...
 
  
Nu var vi ändå här - 25 år efter min senaste tågluff - och jag fick tillbaka känslan av att stå på en tågperrong någonstans i Europa. Vi var på stationen tidigt och hade god tid på oss att parkera bilen, köpa frukost och gå in att höra oss för om biljetterna. Bernina Express var som jag befarat fullbokat, men med facit i hand så anser jag nog att regionaltåget är att föredra - av flera orsaker. Åtminstone om man åker på sommaren. Det är billigare, och barn upp till sex år åker gratis. Det behövs ingen platsbiljett så man kan hoppa runt mellan sätena för att få den bästa vyn. Man kan dessutom öppna fönstrena för att få bättre bilder, något som inte verkar gå på Bernina Express. Jag hade läst att man ska sitta på höger sida i tåget om man utgår från Chur, och det stämde verkligen. Att hamna på Bernina Express med platsbiljett på vänster sida är inte önskvärt.
 
 
 
 
Egentligen hade jag tänkt mig en övernattning i Italien. Främst för att slippa åka hela sträckan fram och tillbaka under en och samma dag. Men det skulle bli för bökigt med bilen och tältet kvar i Chur. Jag bestämde mig för att avverka allt i ett svep, det skulle betyda att jag inte behövde riva tältet på morgonen, samt att vi faktiskt hade sovplatsen ordnad när vi kom tillbaka på kvällen vid sjutiden. Regionaltåget hade ju flera avgångar om dagen, och vi tog två timmars uppehåll i Tirano innan vi åter skulle kliva på tåget tillbaka. Jag betalade en tusenlapp för biljetten tur och retur, och Junior åkte som sagt var gratis. Uttag fanns vid sätena på tre av sträckorna så det gick bra att ladda mobilen under resan.
 
 
 
 
Att ta det här tåget skulle innebära två byten om man åker hela vägen till Tirano. Först två timmar upp till Samedan där man byter till ett lokaltåg som tar cirka tio minuter till Pontresina, där hoppar man på tåget som tar en resten av vägen ett par timmar till. Tanken på det här kändes komplicerat, men det var bara att följa strömmen till rätt perrong under bytena. Jag tyckte nog att sträckan från Pontresina ner till Tirano var mer storslagen än första delen, så jag är glad att vi inte tog snålvarianten till St Moritz och tillbaka.
 
 
Landwasser Viaduct
 
 
Första sträckningen upp till Samedan går över dessa enorma viadukter, och man undrar ju vad det var för stackars straffarbetare som tvingades till detta vådliga arbete. Enligt Wikipedia stod Landwasserviadukten klar 1902.
Det är först efter bytet i Pontresina det verkligen börjar bli storslaget, med de turkosa sjöarna och snöklädda topparna. Antagligen den vackraste plats jag sett. Tåget når sin högsta punkt vid Ospizio Bernina (2256 möh) innan det i princip får börja bromsa sig hela vägen ned mot Tirano (429 möh).
 
 
Ospizio Bernina
 
 
Jag låter bilderna tala för sig själva, men de bör klickas upp på en stationär dator för maximal effekt. Det är dessutom lättare att navigera bland inläggen i webvyn, till skillnad från mobilvyn som är något begränsad och svåröverskådlig.
 
 
 
  
Efter att tåget tagit sig nedför värsta branten mot Poshiavo så planar det ut och man når Miralago och sedan Brusio där tåget nästan kröker sig runt sig själv i Kreisviadukten. En stund senare når man Tirano och Italien. Då har man rest i fyra timmar från Chur.
 
 
 
 
 
I Tirano hade vi ett par timmar att spendera på det man bör göra i Italien; äta glass, pizza och kaffe, i nämnd ordning. Egentligen bör pizzan ätas i Neapel, och jag var ytterst nära att boka en resa dit istället innan jag bestämde mig för att faktiskt göra en roadtrip till Schweiz. Jag ångrar mig inte.
 
 
 
 
 
 
 
 
Efter ett par timmar i Italien så satte vi oss åter på tåget. Min reskompis tyckte att det var dags för en tupplur och sov sig hela vägen upp till första bytet i Pontresina. Skönheten från Zürich, tillika min spontant uppståndna guide till det förlovade landet skickade lite tips och länkar om sevärdheter i Schweiz. Faktum var att bara ett par veckor tidigare hade hon postat en bild på Facebook som fått mig att ännu mer vilja åka hit. Jag hade tänkt att -OM jag kommer till Schweiz någongång så måste vi åka till det där stället. Det var ett av mina tre delmål i landet. Att det skulle bli så snart hade jag ingen aning om just då, men i morgon skulle vi dit. Det låg bara en timmes körning från Chur, och Junior skulle få åka linbana som jag lovat honom. 
 
 
Over and out... 
  
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Grutt

Du har alltid skrivit bra det borde du veta av alla kommentarer genom åren men det känns som du utvecklats till nästa steg när du skriver/reser med Dylan.
Tal anekdoterna er emellan är fantastiska inlägg!
Kram ( bara för att jag alltid ska!:) )

Svar: Tack Grutt.
Taste like chicken

2019-07-29 @ 12:53:59
Postat av: Pappa

Alltid lika bra det du skriver

2019-07-29 @ 22:02:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0