Hotel Muse

Hotel Muse är en orgie i vintage/retro/boutique och antagligen Bangkoks mest stilfulla designhotell. De har sannerligen träffat rätt och inte en endaste detalj har lämnats åt slumpen. Hela hotellet är en fest för ögat och jag tvekade inte en sekund när jag såg att de tillfälligt sänkte priset i mitten på september. Dessutom så ligger Hotel Muse bara ett stenkast från Hansar som vi för tillfället bodde på. Trots att Muse har alla förutsättningar för att toppa listan för bästa hotellupplevelsen i Bangkok så räcker de inte ända fram. Det är något som inte stämmer med det här hotellet.
 
 
     
 
Man får verkligen en wow-känsla när man kommer till Muse och kollar runt i lobbyn, restaurangerna och inte minst rummen. Tyvärr så har bara hälften av personalen gått charmkursen och det började redan vid incheckningen när jag välvilligt delade med mig av min begeistring till receptionisten. "I really love this vintage style..", tyckte jag. "Boutique!" svarade hon kort och torrt utan att möta min blick. Ok, fattar. Hon tyckte nog hon var coolast i Bangkok när hon satt där. Jag svepte de fyra shotsen som ställts framför oss.
Är det något som drar ned stämningen så är det när folk i serviceyrken som inte förstår att vara service minded, särskilt när man betalat lite extra för att få det där lilla extra. 
 
 
 
Rummen är fantastiskt vackert inredda och man känner sig ungefär som Den store Gatsby när man bor här. Hela hotellet andas lyxigt 30-tal, åtminstone inbillar jag mig att det kunde vara så på den tiden, och man misstänker att det ska finnas någon dold svartklubb under valven i källaren, och döm om min förtjusning när Hjärter dam lutar sig mot ett mörkt väggparti på översta våningen och en lönndörr glider upp och blottlägger en smal trappa som leder upp till en dold loungebar uppe på taket.
 
Rummen.
 
 
  
 
Av alla hotell jag hittills testat i Bangkok så kammar Hotel Muse hem förstaplatsen vad gäller skönaste sängar. Bara Park Hyatt i Tokyo kan utmana Muse, och bor man här finns ingen anledning att kliva ur sängen, man kan stanna hela dagen inlindad i de supersköna täckena och kuddarna utan att behöva be om ursäkt för sig. Det är bara ringa room service var fjärde timme så klarar man sig. Bra wifi som är gratis i alla utrymmen har de också, även om det inte framgår av bokningssidan. Vill man sträcka på benen lite så kan man resa på sig och gå och lägga sig i divanen istället och kolla på utsikten.
 
   
 
Kolla in detaljerna på badrummet. Lejontassar på badkaret, dekoreringen i handfatet, M:et i golvet i duschen. Som vanligt så finns ju glasväggen där, men för den noggranne och känslige finns ett elstyrt jalusi att dra ned
 
 
 
Hotel Muse har en trendig och välbesökt Hi-So style takbar som heter Speakeasy som vi kollade in en kväll. I anslutning finns även ett coolt cigar smoking room med ännu coolare rökrockar/kavajer till utlåning. Ibland är det så jäkla synd att jag inte är rökare. Det är också här lönndörren finns, som jag nämnde tidigare. Tyvärr hade jag bara mobilkameran med mig på den här resan så mörkerbilderna blir bara skit som ni kanske ser. Den snygga cigarrumsbilden är stulen.
 
 
 
Naturligtvis finns även en pool på Muse. Den är inte så stor och det är begränsat med stolar, men vi provade att ta ett dopp här. Jag noterar en liten detaljmiss i det för övrigt genomtänkta hotellet. Jag beställer en drink som tyvärr serveras i plastglas. Alltså jag fattar ju att det är för att de inte vill riskera glaskross, men jag anser det här vara en generaltabbe. För det första är det jävligt äckligt att dricka cocktail ur formgjuten hårdplast och betalar man över 400 baht så vill man ha ett riktigt glas. Det var i alla fall duktigt med sprit i drinken Mused som jag beställde.
 
Försöker se cool ut i poolen. Vårat tidigare hotell Hansar i bakgrunden.
 
 
 
Här fanns även små omklädningsrum med bastu och här skedde en miss till när Hjärter dams klänning försvann och personalen stod som oproffsiga frågetecken och inte visste hur de skulle bete sig. Till slut kom någon överordnad och redde ut situationen på ett proffsigt sätt. Någon städerska hade kastat iväg klänningen med badlakanen medan hon satt i bastun så hon hade fått låna badrocken av en annan gäst på hotellet så att personalen kunde kontaktas. Under tiden hade jag själv gjort mitt bästa för att bräcka en annan farang i bastun genom att skopa mer och mer vatten över de heta stenarna. Jag vann.
 
 
 
I källarvåningen på Muse finns en prisbelönt italiensk restaurang med mycket karaktär. Där serveras bl.a en Söndagsbrunch för 1900++ Baht om man vill ha alternativet free flow italian wines & cocktails. (jag kommer inte helt osökt att tänka på champagnebrunchen på Intercontinental i Phnom Penh när jag skriver detta..). Snikvarianten med free flow läsk kostar 1500++, där plus plus betyder att moms 7% och service charge 10% tillkommer.
 
 
Vi (jag) gjorde den riktigt snåla varianten genom att provsmaka ett glas vitt gratis och sedan gå och käka frukost runt hörnet på det riktigt trevliga stället Crepes & Co, som dessutom belönades med ett omdöme på Tripadvisor. Men jag hade nog gärna provat brunchen under andra förutsättningar ska jag medge. Den såg förbannat delikat ut.
 
 
Gratis är godast...
 
 
 
Naturligtvis så finns ju också en vanlig frukostbuffé på Hotel Muse men går inte att boka i något rumsalternativ, utan måste köpas till på plats. Vi blev upplysta om priset när vi checkade in och av den hisnande summan 700++ (819 THB) så antog jag att det skulle vara något alldeles extra, en riktig wow-frukost. Den andra morgonen hade Hjärter dam klivit upp tidigt för att åka upp till Chaeng Wattana för att få några dokument översatta och stämplade inför våran vigsel, och jag tog således chansen att ensam frossa i läckerheterna eftersom hon ändå inte är någon frukostmänniska och skulle aldrig drömma om att lägga en sådan summa på "dagens viktigaste mål" som vi i Sverige mer än gärna myndigt förklarar för våran omgivning. Jag tog hissen upp och slog en lov runt buffén och konstaterade att detta var ett slap in the face och ett hån för en gäst som betalat över 800 baht och förväntar sig ett halleluja moment vid frukostbordet. Det var inte ens värt att ta en bild. Jag tog hissen ner igen och gick ut på gatan och tog en kaffe och skinkmacka på ett närbeläget fik då Crepes & Co inte öppnat ännu.
 
Vi hade planerat att stanna en natt till på Muse, men de höjde priset med en tusing så vi flyttade in på grannhotellet Urbana Langsuan istället och det blir nästa recension här på kycklingbloggen.
 
Bangkoks roligaste adress? haha / hahaha...
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. Lagom rymliga med en känsla av lyx och flärd från en svunnen tid.
Sängar. 5. Hittills bäst i Bangkok.
Frukost. -. Oprövat men orimligt dyrt.
Läge. 4. På trevliga Soi Langsuan, men avståndet till BTS Chitlom drar ner betyget.
Utsikt. 4. Bangkoks stadsbild och parken runt amerikanska ambassaden.
 
Sammanfattningsvis så kan jag absolut rekommendera att prova ett par nätter här. Hotellet är en designmässig fullträff och är en av Bangkoks intressantaste hotell. Delar av personalen borde dock jobba lite på charmen och servicebiten så att de matchar bättre in i hotellets koncept. Skicka dem till Hansar på ett studiebesök kanske. 
 
 

Visa större karta

Recept Spicy Salmon Salad

Väl hemma i Masriket igen så försökte jag återskapa den "kryddiga laxsalladen" som jag berättade om i förra inlägget, och jag måste säga att det gick rätt så hyfsat, även om den inte nådde upp i den nivån som vi fick på iberry i Thonglo. Här är i alla fall receptet som egentligen har samma grund som Spicy Beef Salad som jag skrev om för ett par år sedan.
 
 
Kopian...
 
På restaurangen använde de nog kallrökt lax, men jag valde en bit gravlax istället som jag skar upp själv. Jag behöll även själva dressingen bredvid salladen istället för att som vanligt blanda ihop allt innan serveringen, detta för att man själv ska kunna bestämma hur spicy man vill ha det. Börja med den så den får dra sig en stund och sockret löses upp. Tomater och gurka är egentligen bara lite utfyllnad och har inte så mycket med smaken att göra, men citrongräset och löken är viktig. Skär upp allt i lite schyssta bitar och blanda runt. En annan sak man inte får glömma om man vill ha den "nam tok style" är att rosta riskorn i en torr panna och sedan mortla noga - om man inte vill bita av sig en tand - innan man strör över laxen innan servering. För att få ut mesta smaken av citrongräset så bankar man lite på den med knivskaftet innan man skivar den så tunt man kan.
 
Ingredienserna:

Kallrökt lax
Tomater
Gurka
Rödlök
Salladslök
Koriander
Salladsmix
Citrongräs
 
Dressingen blandas som vanligt lika delar lime och nam pla, och sedan balansera upp med socker. Chili efter önskemål och någon vitlöksklyfta. Finhackad koriander kan man också slänga i. Jag har förresten upptäckt en fisksås av ett annat märke (Squid) som är lite mildare än den klassiska, och Hjärter dam använder sig uteslutande av den.
 
 
Uppstickaren och klassikern...

Fisksås (Nam Pla)
Färsk chili
Vitlök
Lime
Socker
Koriander 
 
Den här kan man servera som en förrätt eller som huvudrätt med ris till, men det viktigaste av allt är att det står en ansenlig mängd riktigt kalla Chang på bordet, vilket blir en gudalik delikat combo!
 
 
 
Originalet...
 

Instant Karma

(Fortsättning från förra inlägget.)
 
Det är inte pengarna det sitter i, det är principen. Att som farang bli betraktad som en måltavla, och det var det som jag hade invändningar mot och påpekade när vi nu hamnade i den dyrare turistbåten på Chao Praya River och inte i den billigare båten som normala thailändare använder sig av. Naturligtvis blir jag pikad för detta (pga språkliga missförstånd där hon tror att det är just priset det handlar om) och upplyst om att jag kan ju ta en simtur om jag vill ha det gratis, och att det är nog tjugo år sedan det bara kostade 15 baht att ta flodbåten. 40 baht är ett helt rimligt pris. Jag säger inget men är helt övertygad om att vi blev slussade till den dyrare båten just för att jag är farang, och det är just det som stör mig men knappast värt att diskutera vidare. Det positiva är att turistbåten gör färre stopp och att det just inte är så mycket folk på den. Det allra sämsta dock är att det sitter en thaigubbe med en halvtrasig megafon och skriker ut information på taskig engelska om sevärdheterna vi passerar. Det skär i öronen och vi är trots allt rörande överens om att vi lätt hade betalat gubben 500 baht om han bara kunde slänga megafonen i floden och hålla sig lugn resten av färden upp till Tha Phra Athit. 
 
 
"On you lef han sai we hav Wat Arun, tempe of the dawn..."
 
När vi kommer fram till bryggan som är belägen precis bredvid Navalai som jag bodde på förra året så kan man studera tidtabell och prislista. Jag konstaterar nöjt för mig själv att jag hade haft rätt angående prisbilden.
Vi tar genvägen upp till Soi Rambuttri och vidare upp till stimmiga Khao San Road. Trots att det är tidig oktober så är det knappast lågsäsong här i Sydostasiens backpackermetropol. Det kryllar av farang kinok iklädda batikbrallor och Changlinne/alt. annat ölmärke. (Eftersom det i backpackerkretsar anses creddigare att ha rest i de fattigare grannländerna så är man extra cool om man har ett linne med Beer Lao/Angkor/Saigon istället för Chang eller Singha. Nu för tiden kan man dock köpa alla linnen på Khao San och behöver således inte lämna Thailands trygga famn.) Den största skillnaden mot förr är att Lonely Planet är utbytt mot en facebookuppdatering på den smarta telefonen.
 
 
 
 
 
Vi kollar på brända DVD-kopior men köper inget, kollar på folk och hur de beter sig och gissar hur många gånger de varit i Thailandet. Förstagångarna är alltid roligast att studera. Vi tar en fotmassage vid Susie Walkstreet och jag måste koncentrera mig som fan för att inte rycka undan fötterna, men jag är så jävla kittlig och det är knappast någon njutning för mig. Efteråt så är fötterna alldeles hala av oljan och jag har svårt att gå på ett normalt och snyggt sätt.
 
Vi beslutar oss för att ta en taxi tillbaka till Thong Lo. På taxameter föreslår jag självklart eftersom det alltid blir billigast. Jag hoppar in i baksätet och ger instruktioner till chaffisen om läget. Hjärter dam står med ena foten inne bilen när chaffisen säger något på thai om 50 baht extra pga. trafikstockningen. Glöm det säger jag och förvandlas till farangen utan förståelse för kulturen. I de här situationerna brukar jag alltid kliva ur taxin om chaffisen fortsätter försöka trixa, särskilt här i blåsningarnas epicentrum. En kort diskussuíon på thai mellan de två och irritation uppstår. Hon frågar om jag vill sitta kvar eller byta bil. Med händelsen på båten i mitt goda minne och som den pacifist jag är så säger jag att det är lugnt och att vi tar den här bilen. Jag tänker absolut inte bråka om 50 baht. Eftersom Hjärter dam besitter hela spektrat mellan att agera Moder Theresa för de utsatta i samhället till att mer än gärna trycka ner den röda knappen för att starta ett kärnvapenkrig om fel person kommer i vägen, så kan det ibland bli svårt att läsa av situationen. Vi glider sakta iväg i taxin och mina känsliga tentakler säger mig att ett missförstånd mellan oss nyss ägt rum. En lång tystnad uppstår. Jag tittar ut genom sidorutan och försöker analysera situationen. Bangkoks typiska stadsbild flimrar förbi. Seven elevenbutiker, ombyggda mopedgatukök med torkad bläckfisk och ännu fler taxibilar.
 
 
 
 
Vi sitter snart fast i trafiken och förslaget om att i stället ta oss till närmsta BTS kommer upp. Hon tar upp det med chaffisen och jag lägger mig i och frågar om inte MRT Hualampong ligger närmare. I min inre karta gör den det åtminstone. Morrandet från min vänstra sida låter mig förstå att det här är en diskussion mellan de två infödda och inget för en farang. Hon är ett lejon född i tigerns år, jag en fredlig jungfru född i den meningslösa råttans år och har inget att komma med. Jag hade fullständigt misstolkat situationen skulle det visa sig senare men det visste jag inte ännu. Till slut når vi fram till BTS Ratchaweti. Taxametern står på 63 baht och jag slänger åt honom en hundring och säger att det är jämna pengar. Då börjar han trixa och vill ha sina femtio extra. Eftersom vi inte ens är halvvägs till Thong Lo så går Hjärter dam i taket. Hon leverar några väl valda ord och kastar åt honom 40 baht till. Det positiva med det här är att jag förstår att jag på en sekund har vunnit över henne till mig igen. Vi kliver ur taxin och jag tar ett par bilder på regskylten för att skrämma upp honom. Bangkoks taxichaffisar är livrädda för att bli rapporterade, men jag vet inte vilka följder det blir. Han ser helt paralyserad ut och vill lämna tillbaka pengarna, men det är för sent. Hon bryr sig inte om att alla taxichaffisar har vapen i sina bilar utan ber mig ta ett par bilder till när vi tar rulltrappan upp. Det här ska minsann rapporteras.
 
När vi kommit tillbaka till Salil Hotel på Thong Lo och snackat igenom situationen så förstod jag missförståndet. Hon ville absolut byta bil redan vid Khao San Road eftersom hon såg direkt att det var en chaffis som ville blåsa oss, och jag ville inte bråka om femtio baht och tyckte att vi kunde ta den bilen vilket vi också gjorde.
 
Hungern förde oss ut på Soi Thong Lo och vi hittade fram till en trevlig restaurang som hette iberry. Vi beställde och fick fantastiskt god mat, särskilt en spicy salmon salad som fick mig att till och med skriva ett omdöme på Tripadvisor. Hjärter dam frågade mig om jag förstod varför vi fick så bra mat. Tja, antagligen för att kocken gillar sitt jobb och befann sig i ett schysst flow just ikväll försökte jag. Nä, för att hon redan raderat bilderna i kameran så klart. Hon ville inte bråka med taxichaffisen längre och således förstört bevismaterialet. Buddha pays back directly. Instant Karma!
 
 
Spicy karma salad...
 
 
 
 
 
 

Bangkok Split Vision

Första gången det egentligen slog mig var när vi bodde på det nyöppnade The Continent. Det var våran femte dag tillsammans IRL och vi hade kommit till Bangkok efter våran första date på Ko Larn. Hjärter Dam hade suttit länge länge på soffan vid panoramafönstret i vårat rum på trettionde våningen och bara tittat på trafiken som sakta flöt fram nere på Asoke/Sukhumvit intersection. Hon hade vänt sig om och berättat att det var första gången i hennes liv som hon faktiskt befunnit sig i centrala Bangkok efter mörkrets inbrott. Hur kunde det vara möjligt tänkte jag, men i takt med att vi lärde känna varandra bättre och hon berättade mer om sitt liv så förstod jag att Bangkok kan vara två olika städer beroende på om man är turist eller thailändare. Det skulle komma fler exempel.
 
 
 
 
Efter tiden på Ramkhamhaeng Univerity och diverse anställningar hade hon hamnat ute i Samut Prakan där hon köpt radhuset och också hade sin firma. In till centrala Bangkok åkte man endast motvilligt för eventuella kundbesök. Jag konstaterade att vi hade helt olika uppfattning om den stora Mangon, och även Thailand i övrigt. Jag har alltid tyckt att Bangkok varit en trygg stad och aldrig upplevt en hotfull stämning oavsett plats eller tid på dygnet, till skillnad mot Manila, Mexiko City eller Dar es Salaam. Hon däremot ansåg att Bangkok var en farlig stad, särskilt efter mörkrets inbrott. För att inte tala om trafiken.
 
Jag har rest mycket och anser mig vara street smart, eller ha street instict som är ett bättre ord, och har koll på fällor och var man ska vara på sin vakt för blåsningar. I egenskap av farang får man alltid vara beredd för att bli tagen för någon man kan slå mynt av, särskilt i turistområden, och då i synnerhet vid tuk tuk- eller taxiresor. Jag ska återkomma om just det lite senare.
 
 
 
 
Hjärter dam skulle heller inte vara så korkad så hon korsade trafikerade Sukhumvit till fots på gatunivå, utan tar alltid en gångbro eller en taxi som får svänga runt i en U-sväng. Jag däremot inbillar mig att jag har koll på läget och knallar rätt ut i vägen mellan Soi 8 och 11 till exempel. Att ta omvägen över BTS Nana känns inte aktuellt. Apropå Soi 11 så flyttade vi ju dit till Salil Hotel efter vistelsen på The Continent, och denna populära turistgata med massor av hotell och restauranger hade hon heller aldrig sett. Samma med Khao San Road som hon hade hört talas om flera gånger men inte besökt själv. Hennes vänner hade varit dit vid något tillfälle och bevittnat att det kryllade av farang kinok där, och aldrig mera återvänt. Uttrycket farang kinok skulle enklast kunna översättas till engelskans white trash eller fritt översatt till svenska svenne banan/farang utan koll på thailändsk klädkod iförda flipflop, changlinne, snäckhalsband, otvättat hår samt ett för övrigt ovårdat yttre med inbillningen att de är ett med naturen och det leende thailändska folket. (något de inte är). Jag bestämde att vi så klart skulle göra ett studiebesök till denna freak show, och mina gamla domäner, även om det nu tog ända till den här senaste trippen innan vi faktiskt åkte dit. Och därifrån. I en taxi. En taxi som betraktade mig som ett lätt offer eftersom vi befann oss vid Khao San Road, ett område där 99 procent av taxikunderna är faranger och många kanske gör sitt livs första taxiresa i Thailand där. Jag har så klart mitt sätt att hantera en sådan situation, och Hjärter dam har sitt sätt, och det är just här det blir extra tydligt hur olika vi beter oss, och det ska jag ta upp i nästa inlägg.
 
 

 
Andra transportsätt som jag trodde att alla luttrade Bangkokbor använde sig av är MC-taxin som smidigt tar sig fram mellan bilarna i den ständiga trafikstockningen. Jag har förstått att inte alla tycker att det är ett lämpligt färdsätt. I inlägget Bangkok MC-taxi kan man se en inspelning jag gjort från bönpallen. Ännu ett transportsätt för att undvika trafiken och smogen för en stund är flodbåten Chao Phraya River Express som jag ofta använder mig av, men Hjärter dam aldrig använt sig av, och detta var också inledningen till missförståndet med taxiresan från Khao San Road eftersom vi bara någon timme innan använt oss av just flodbåten för att ta oss dit. Vi hade hoppat på båten nere vid Saphan Taksin, ett annat ställe med stor genomströmning av turister och lätta måltavlor. Det hade blivit ännu tydligare hur olika vi egentligen såg på Bangkok.
 
 
 
 
Fortsättning följer...
 
Vadå split vision..? 

Back to basic

Egentligen hade jag tänkt skriva en liten berättelse om karma och kulturskillnader, och hur olika man tar sig an den stora staden Bangkok beroende på om man är farang eller infödd thailändare, men jag tar det nästa gång och summerar istället den här drygt månadslånga vistelsen med några rader.
 
 
VIE Hotel till höger i bild. Taget idag från Outback på Siam Discovery. 
 
 
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, och jag lär väl ångra mig, men jag ser faktiskt fram emot att komma hem till Sverige igen och börja jobba, trots att vi går mot mörkare tider och hela vintern ligger framför oss. Att få vara så där svensk och värma matdosan klockan nio, att spackla gipsväggarna i ett småkallt nybygge i skenet av en strålkastare och värmen från en nio kilowatts byggfläkt, att ta en snus och sätta på sig dewalt-lurarna och bara fokusera på jobbet, och att komma hem och laga mat i ett välplanerat kök med rinnande varmvatten. Att köra bil på så gott som tomma och översvämningsfria vägar.
 
 
Pulver trött på regn...
 
 
Som sagt, den här trippen till Thailand blev nog den mest annorlunda jag gjort, och påminner inte mycket om den paradisbild som man kanske målar upp när man tänker "en månad i Thailand". Nu hade vi så klart ett speciellt syfte här, att få klart uppehållstillståndet och nu är det gjort. Vackert så. Men det känns som om regnet öst ned hela tiden och att vi ständigt suttit fast i trafikstockningar och översvämningar vart vi än har begett oss, och om nu trafiken lossnat för en liten stund, ja då har man helt plötsligt befunnit sig i nästa inspelning av Fast and the fucking Furios. Vi har i princip rört oss i cirklar mellan Bangkok, Amata City och hembyn No Mc Fly, (som egentligen heter Nong Mak Fai). Hela tiden on the road mellan ytterligheterna i Thailand, från den moderna miljonstaden till de väldoftande risfälten i öster och tillbaka. Senaste vändan så var det valet till Ampohe som förde oss dit över dagen. Förutom den rätt så värdelösa och dyra vändan till Ko Samet så gjorde vi två dagsturer till Mae Phim också. Och för första gången på många år så blev det heller inget Lanta nu, men förhoppningsvis så kommer vi tillbaka till Thailand i mars kanske, och då står Lanta på schemat.
 
 
   
 
 
Det här är sista dagen men inte sista inlägget från den här resan. Det kommer lite minnesbloggande och hotellrecensioner framöver. De sista dagarna här i den stora Mangon har vi tillbringat på femstjärniga men prisvärda VIE Hotel. Det ligger på gångavstånd från svenne banan-shoppingcentret MBK, som jag av ideologiska skäl nästan alltid undviker att handla på. Men tiderna förändras och nu har vi handlat vinterjackor och skor, både till mig och Hjärter dam som nu ska få möta det eviga svenska mörkret på allvar.   
 
 
Från Asok till E4:n...
 
  
 
 

Super Model Praya Lundberg "ปู ไปรยา"

Tillbaka i Änglarnas stad. Den här gången för att plocka upp Hjärter dams UT-kort på ambassaden. Jag tror faktiskt att vi har rekordet i kortast handläggningstid för ett uppehållstillstånd. Endast tolv dagar mellan webansökan, intervju och klubbat beslut. På Migrationsverkets hemsida hade de förvarnat om sju till tolv månaders handläggningstid. Detta har gjort att allt har kommit i en helt ny situation och vi bestämde oss faktiskt för att boka om våra biljetter och åka hem till Sverige igen (17:e okt). Den här gången checkade vi in på Salil Hotel - Thong Lo, så nu har vi provat alla tre Salil i Bangkok. Recensioner kommer så småningom.
 
En promenad runt Hi-So-kvarteren Thonglor och Ekkamai förde våra steg slumpartat in på det lilla exklusiva shoppingcentret Ei8ht Thonglor som logiskt ligger vid subsoi 8 på Soi (55) Thonglor. Inom loppet av tio minuter så hade Hjärter dam spanat in fem thailändska superkändisar, varav den högst rankade kom i riktning mot oss och såg ut att vara halvblod, alltså hälften thai, hälften farang. Jag är inte förvånad, nästan alla supermodeller, skådespelare och artister verkar vara ha sip, ha sip (50/50) som de säger. Min äkta hälft hade inga planer på att låta detta tillfälle att passera obemärkt och ursäktade sig och bad om att få fotograferas tillsammans med henne. Det var inga problem så vi tog ett par bilder och gick vidare.
 
 
Par med Praya...
 
När vi kom tillbaka till hotellet så blev jag nyfiken och googlade fröken i fråga. Döm om min förvåning när det visade sig att hon var hälften svenska. Hennes namn Praya Lundberg vittnade väldigt tydligt om det också. I Thailandet så använder man aldrig någons efternamn vid tilltal utan det är bara det könlösa Khun som föregås av förnamnet, och jag har uppdagat att folk här inte ens verkar veta vad deras nära vänner heter i efternamn. Praya blir bara Praya (ปู ไปรยา) och alla vet vem hon är. Skådis och supermodell och framröstad till Thailands sexigaste kvinna 2012.
För övrigt så är det rätt intressant att här i Thailand så verkar det vara ok att vara snygg och sexig, till skillnad mot i jantelagens Sverige där man inte får framhäva sig för mycket. Vid flera tillfällen har jag fått frågan (av thai)varför svenska tjejer är korthåriga och aldrig använder läppstift, varför de alltid bär långbyxor istället för kjol eller klänning. Jag minns särskilt ett tillfälle då Hjärter dam kom hem från stan, hon hade varit på sminkavdelningen på HM tror jag det var. Hon hade frågat personalen vilket märke och färg på läppstift som var poppis bland svenska tjejer och således fått en produkt visad och varmt rekommenderad av en tjej som verkat expert på området, men som paradoxalt nog inte använde läppstiftet själv. Som om hon inte trodde själv på varan hon försökte sälja. Det här var väldigt förbryllande för Hjärter dam som kommer från ett land utan Jantes inblandning.
Som vanligt har jag inga åsikter om saken, utan betraktar bara.
 
 
 
 
 
 
 

Ko Samet - Det förstörda paradiset

Ko Samet. Det har gått nästan arton år sedan jag besökte ön. Nyfikenheten och närheten hade fört mig tillbaka. Egentligen borde jag ha lyssnat på varningsorden jag fick över Instagram strax innan, när vi stod på piren, "det bästa tipset är nog att inte åka dit alls". Han hade haft rätt. Det var en studie i brott. Miljöbrott. Ko Samet hade länge varit mitt Shangri-La, ett paradis med kristallklart vatten med vita mjöliga stränder, en turkos dröm, och där allt i menyn endast kostade 30 baht, och där den enda kontakten med omvärlden var fiskebåten som hade tagit oss dit och inte en facebookuppdatering med en strandbild i motljus. Det hade varit den ultimata backpackerdrömmen, vårat eget The Beach redan långt innan Alex Garland skrev den klassiska romanen.
 
 
Det jag möttes av nu var en sargad nationalpark som blivit våldtaget av kommersiella krafter, där kortsiktiga vinstintressen och giriga myndighetspersoner bestämmer dagordningen. För mig är en nationalpark ett ställe där man inte flyttar ett sandkorn om man absolut inte måste. Här är en nationalpark en reklamslogan och en orsak att ta betalt en extra avgift när turisterna kliver iland med förevändningen att hålla ön snygg men där pengarna används till att bygga ut vägen för att förenkla ytterligare exploatering av öns södra delar. Men vem kan klandra dem egentligen. Pengarna är det som styr världen, och jag och alla andra turister fortsätter komma till Thailands inte längre så orörda paradis. Ett bra år kommer nästan 400 000 svenskar till Thailand. Det låter kanske mycket, men jämför det med årets förväntade invasion av FYRA MILJONER kineser. Men det är lugnt, än finns det mycket tropisk regnskog att röja undan för ännu en skinande resort.
 
 
Men det skulle trots mina första illavarslande intryck bli lite bättre. I vanliga fall har jag stenkoll på namn på stränder och hotell där jag någon gång har satt ned min fot. Dessvärre inte på Ko Samet, men jag minns att det var någonstans i mitten på ön och jag ville om möjligt hitta stranden och bo där. På chans tog vi en pickuptaxi till Ao Wong Duean. Ingenting av det jag såg efter vägen eller när vi kom fram gjorde mig upplyft på något sätt. En sönderbyggd strand med parasoller och bord som sträckte sig ända ned till strandlinjen och jag konstaterade att det inte kunde vara samma ställe som vi bott på arton år tidigare. Men vi var hungriga och trötta så vi checkade in på Bell House som jag blivit tipsad om på ett thaiforum några dagar tidigare. På stranden trivdes vi inte så vi tog en promenad genom djungeln ned till Ao Thian som var lite stenigare men lugnare, inte heller rätt beach, men ganska så soft faktiskt så vi tog ett par solstolar och jag en Chang och hon en ice coffee. Solen tittade fram och jag fick njuta cirka en minut innan en pråm med dagsturande kineser plötsligt tittade fram bakom udden. På ett ögonblick så fylldes den lilla strandremsan med folk och solen gick samtidigt i moln. Bokstavligt och bildligt.
 
 
 
 
Samtidigt såg jag i ögonvrån en kvinna som närmade sig. Hon såg bekant ut och jag frågade om hon var svensk, jodå, och jag frågade om hon hette Ellen, och jodå, och jag konstaterade att det var hon som tipsat om Bell House. Det visade sig att vi också bodde grannar där med bungarna alldeles bredvid varandra. Ellen var en härlig och levnadsglad kvinna som vi genast tog till vårat hjärta och hängde ihop med under resten av vistelsen på Ko Samet. Men i mina nostalgitankar om det svunna paradiset funderade jag fortfarande på var vi egentligen hade bott den där gången och kunde inte släppa tanken på att hitta stranden innan vi återvände till fastlandet.
 

Efter att ha ätit en alldeles för dyr middag med dålig service gick vi och lade oss och funderade på att lämna ön redan nästa dag, trots att vi hade betalt för tre nätter i förskott. Nästa morgon kändes det dock bättre. Solen sken faktiskt och det skulle bli den första dagen helt utan regn sedan vi kom till Thailand. Vi hörde oss för om lugna stränder och tillsammans med Ellen tog vi en taxi söderut till Ao Wai. Det såg fint ut och det verkade bara finnas en resort på den stranden. Inga klocka ringde dock om att det skulle vara den jag sökte, men vi slog oss ned där och softade resten av dagen. Tyvärr så kom det snart en pråm med ännu ett lass dagturare från fastlandet. Den här gången var det ryssar som spred ut sig på stranden.

 

Senare på eftermiddagen när jag kände att det var dags att röra på det rödbrända sidfläsket tog jag en promenad norrut på stranden. Jag hajade till när jag såg en välkänd form på en bungalow bland träden, för det var just den geometriska formen som jag mindes, en sexkantig stor bungalow, uppmurad i lecablock, som hade varit uppdelad på två rum den gången. Det kunde knappast finnas två resorter med samma design. Jag gick fram till  ett av fönstret och kikade in. Flashbacken var ett faktum och jag mindes precis det där rummet med toalettdörren i plast som jag hade rusat in genom när jag blivit magsjuk näst sista kvällen, och sängen där jag legat och svettats och vridit mig i magsmärtor medan mitt resesällskap den långe kocken hade suttit på stranden och druckit Sang Thip med våra nyfunna backpackervänner. Nu hade de tagit bort mellanväggen och gjort en stor familjebungalow av hela rasket. Jag kupade händerna runt ansiktet för att stänga ute det reflekterande ljuset och tittade in i genom det tonade fönstret. Bakom mig stod Hjärter dam och frågade vad som var så intressant där inne, vad jag tittade på så länge. Jag svarade bara "I think it was here. Let's go back now".

 

Det var då. Den långe kocken får massage. -96.

 

 

Samma plats nästan 18 år senare...

 

Vi återvände till Ao Wong Duean där vi åt en middag på stranden som började bra men som tog en ände med förskräckelse då det var en uppvisning i dålig service, ockerpriser, nonchalans och girighet. Kulmen nåddes när vi väntat över en och en halv timme på efterrätten, en dessert som de skrutit upp som någon slags paradrätt, men som var en patetisk ursäkt till friterad ananas/banan där frukten längst in var mindre än en tärning och frityrsmeten runtom var stor som en bandyboll, som dessutom hade legat så länge i fritösen att de var alldeles mörkbruna. Sedan ytterligare väntan på notan och ännu längre på växeln. Jag plågades egentligen mer av att se Hjärter dams besvikelse än av själva middagen. Hon svor på att aldrig mer besöka en turistö och jag föreslog att vi lämnade Ko Samet redan nästa morgon, oavsett om vi skulle få tillbaka pengar för rummet eller inte. Men all heder till personalen på Bell House som hela tiden var tillmötesgående och serviceinriktade, och de gav oss också pengarna tillbaka för sista natten. Tillsammans med Ellen som skulle till sjukhuset i Rayong så lämnade vi ön efter bara två dagar, och är nu tillbaka hos ingenjören i Tada Park i Amata City.


 

 

 
Hej då Ko Samet. Vi ses aldrig mer igen...

 

 
 
 

RSS 2.0