Cujo

Midnatt. Kvavt inne. Svalare ute. Vindstilla. Mörkt både inne och ute. Verkar inte spela någon roll att dörren har stått öppen i två timmar. Den varma luften cirkulerar bara runt, runt med hjälp av fläkten och rummet känns som en masugn. Ingen värme letar sig ut genom dörröppningen, som än mindre släpper in någon svalka.


Jag står och borstar tänderna i skenet av mobilen som ligger på hyllan ovanför tvättfatet. Någonting får mig att reagera, en känsla bara, och jag tar ett kliv ut i det mörka rummet. En siluett som rör sig får mitt blod att frysa till is. Varelsen stannar upp och våra ögon möts i mörkret. Tiden stannar. Vi mäter varandra med blicken. Jag är större men inträngd. Inga flyktvägar. Ingen rör sig. Två röda ögon som stirrar. Enda tanken; Cujo. Jag riktar en spark i luften mot inkräktaren. Ingen reaktion. En spark till, nu närmare. Han backar ett par steg men verkar inte vilja lämna rummet. Jag rycker åt mig en sarong som jag skymtar på sängen. Virar ihop den snabbt i luften och snärtar till. Nu står han i dörrposten och verkar överlägga med sig själv om han ska göra ett utfall eller inte. Cujos blick har inte vikt en tum än så länge utan har hela tiden varit riktad rakt mot mina ögon. Jag skickar iväg en sista spark innan skuggan till slut vänder sig om och försvinner iväg i det svaga månskenet. Jag står kvar en minut ute på verandan och lyssnar på syrsorna som spelar någonstans där ute i vegetationen innan jag spottar ut tandkrämen över räcket och går in och lägger mig.




Andra objudna gäster som fått utstå en betydligt omildare behandling är alla de horder av småmyror som valt att inreda nya bostäder i min nya fina laptop. Hade hört talas om det problemet tidigare att myrorna dras till strålningen eller magnetismen eller vad det nu kan vara som finns i elektronikprylar. Fyra dagar klarade sig datorn, men när jag på den femte dagen uppgraderade mitt boende och flyttade in i en dubbelt så dyr bungalow så hade ju så klart de små rackarna redan mutat in vissa delar av rummet. Alltså ingen myra bodde i de billiga bambuhyddorna. De visste väl bättre. Att man blir sjösjuk när man går omkring i de rangliga kojorna.


Hursomhelst så blev jag lite panikslagen när jag uppdagade att USB-portarna faktiskt fungerade som precis det. Portar till ett nytt och fint boende. Jag provade att blåsa bort de små liven, men då blev det helt plötsligt ett jäkla liv uppe på taket. Eller uppe på tangentbordet kanske jag ska säga. Ungefär som om de skulle upp och stänga takluckorna så det inte blev korsdrag i nya fina hemmet. Återigen tog jag sarongen till hjälp och viftade bort de inkräktare jag kunde. Inbillade mig att kusten var klar och tog ett örngott att stoppa ner laptopen i, och sedan ner i tillhörande vadderad väska och in i den till synes obebodda garderoben. Nästa morgon när jag skulle kolla myrstatusen så visade det sig att de kluriga små rackarna använt sig av det mobila bredbandet under natten och kallat in förstärkning. Här snackar vi det riktigt tunga artilleriet alltså. Jag stoppade ner hela armen i örngottet och lyfte upp datorn. Myrinvasionen sträckte sig nu bara inte till datorn utan även hela min hand och halva underarmen.


-Ok, my friends, you are messing around with the wrong guy!


En stund senare när jag kommit tillbaka från ful-Ica där jag köpt antimyr-spray så gav jag dem vad de tålde minsann. Och lite till. Jag såg hur de sista myrstackarna lommade iväg slokörat från USB-portarna innan de varit in i kortläsaren och hämtat de sista grejerna, där även några av myrgästerna som kommit dit på natten hade slagit upp sina tält.


Uppsägningstid var det inte tal om.


Efter den lärdomen så placerades datorn på en stol mitt på golvet efter att berörda områden först sprayats grundligt. Laptopen har även fått vara påslagen hela tiden så att den aldrig svalnar. Noterade nämligen att myrorna hade en tendens att klättra upp på tangenterna och svalka sig när datorn blivit varm, och då var det ju mycket enklare att vifta undan dem. Myrfritt alltjämt sedan dess.

 


Ikea-boy

Jag hann egentligen aldrig reagera när smällen kom. Kändes som en ohyvlad planka rakt över munnen och näsan. Jag stapplade bakåt in i rummet igen och slog igen dörren i fallet bakåt mot sängen. Tog ett djupt andetag och kände hur det brann i lungorna. Drog med handryggen över munnen och tittade efter. Inget blod i alla fall.


Som om det inte hade räckt med huvudvärken efter alla öl och caipirinhas kvällen innan när vi firat av brudparet som skulle resa hem nästkommande dag.


Jag gjorde ett nytt försök att närma mig dörren, men nu var jag bättre förberedd.


Det var så klart blåslampan ovanför skallen som slagit till med full kraft och visade sig på sitt allra mest strålande humör från en himmel som hittills varit grå men nu skiftat till blå. På tiden!


Kanske borde jag ha anat vad som komma skulle när jag på natten hade lullat hem från baren och på väg mot bungalowen tittat upp mot himlen och konstaterat att det faktiskt var stjärnklart. Kunde det verkligen vara så efter alla dessa dagar med mulet och regn tänkte jag för mig själv. Njöt av det faktumet och åt rådjursögonen från Schweiz men med rötter från mekongdeltat som fått mig att beställa några fler drinkar än jag egentligen tänkt mig. Den mixade exotismen hade gett mig epitetet Ikea-boy och vi blev bästisar och bundis och skojade om hur alla alltid blandade ihop Abba-landet och banklandet.


Fick för mig på natten att jag igen skulle lyssna på Nour El-Refai’s sommarprat från P1. En skön radioröst besitter denna unga dam från södra Sverige. Det kunde hjälpa mig att glömma det lätt snurrande taket där jag låg och höll mig i sängkanten. Har återigen lidit av insomnia alla nätter efter första natten i Krabi, men nu somnade jag faktiskt in till slut.


KNACK, KNACK, KNACK! Dörren. Jag flög upp och undrade vem som behagade hälsa på i denna sena timme. Inte kunde det väl vara rådjursögonen. Nej. Knackningen var bestämd och jag räknade ut direkt att den kom från en manlig knytnäve. Jag kollade bort på ipoden som stod och lyste för sig själv i mörkret och lyssnade på Nour’s ljuvliga stämma som fortfarande fyllde rummet.


-Öh, tjena. Sade jag.

-Yes, do you think you can turn off the fucking radio? Sade han.


Joråsåatt…


Min första tanke när jag stel i nacken vaknade på morgonen var att de har förbannat hårda kuddar här på Nature. Måste byta. Sedan konstaterade jag att det var den bärbara datorn som tjänat som huvudkudde under nattens sista timmar.


Efter att ha städat undan baksmällan med svampomelett, Löfbergs Lila och ett uppfriskande dopp så lade jag mig ner på stranden för en liten powernap. Solfaktorn kvar på rummet hann jag tänka innan jag försvann bort i drömmarnas horisont.


Senare. Ett abrupt uppvaknande av att Rambo häller att glas isvatten över mig.


Min lekamen som hittills varit vit hade nu istället skiftat till rosa. På tiden!


Träffade grannen och bad om ursäkt för nattens obehag, men han var hur lugn som helst och sade att det där händer han hela tiden. Att han somnar ifrån speldosan alltså och att andra människors knytnävar hälsar på ytterdörren.

Rambo Lunch. Men inte min. Barnota. Min. Laila & Rambo.


KROGAKUTEN Version 2.0


Förra året så stångade jag mitt huvud blodigt i mina försök att få till en mysigare restaurang på Nature. Med hjälp av de andra långliggarna förstås. Jag föreslog en hel del saker man kunde göra för att locka mer folk till resorten. Börja med att fixa till belysningen. Make it cosy. Make it romantik. Folk gillar inte när det är för upplyst. Installera en dimmer for God’s sake. Eller Allah’s sake om ni så hellre vill. Lite sjysta ljusstakar också. Så till en slut en vacker dag efter ett par veckor med för lite gäster så ordnades till slut en dimmer så belysningen kunde dämpas och levande ljus placerades på borden.


Den kvällen när jag traskade ner till restaurangen full av nyfikenhet huruvida det nya tilltaget skulle ge något utslag eller inte så tvärstannade jag när jag kom fram.


Fullsatt! -Sopanee! Utbrast jag. -Kolla, det är ju för fan knökat. Då fick jag faktiskt lite gåshud. Samma sak nästa kväll också. Nöjd och tillfreds.


Nu behöver ni bara lägga på lite dukar på borden och dynor på stolarna så man slipper träsmaken, så kanske man sitter ett tag till och beställer både efterrätt och flera drycker. Det kommer nog så småningom ska ni se. Babysteps Frankie, babysteps.


Andra saker som ordnades var ny ost till pizzorna som genast smakade bättre. Jag gick in i köket efter lite recept-googling och fixade till en pizzasallad med till buds stående medel och gick ut i restaurangen så folk fick provsmaka. Svennarna gillade. De andra nationaliteterna tyckte ok. Italienarna sa att det där gav de till grisarna hemma och upplyste mig om att det där är ett svenskt påfund med pizzasallad. Thaiarna totalsågade och spottade ut. Den överlevde två dagar, så var det inte mer med det.


Jag blandade även ihop en dressing och sa att det där ska ni servera till hamburgarna så de inte blir så torra. Uppskattades av alla. När jag ringde till Sopanee i våras och frågade om de fortfarande gjorde dressingen så rabblade hon upp receptet utantill i luren för att försäkra mig om påståendets riktighet.


Ny kycklingleverantör fick vi till också. Inte någon utsocknes fryst fulkyckling här inte. Lyckligt slaktade färska små gula fjäderfän ville vi ha. Sagt och gjort. Spicy chicked salad var numera en njutning för gommen.


Har tjatat om chinese fried morning glory ända sedan förra året och nu har de äntligen fixat det. Det är bland det godaste man kan äta nämligen. Och det gör jag numera varje dag. Men ingen annan eftersom det inte finns nerskrivet på menyn.


Middag igår intogs på en närbelägen nyöppnad restaurang. Jag satt där med Matte, Berra & co och snackade om att personalen borde ha enhetliga tröjor på sig på Nature så folk förstår vilka som jobbar där, samt att det ser ju mycket proffsigare ut. Väl tillbaka på Nature träffade jag på Sopanee och Bee som var på väg att stänga för dagen. De hade faktiskt pratat om samma sak och frågade om jag ville följa med och kolla på tröjor. Självklart sa jag. Vi tog vesporna och drog iväg i mörkret till nämnda butik. Vi pratade färger och stilar och Sopanee sa att jag fick bestämma om jag ville.


-I trust you Frank. It’s up to you. You can decide everything if you like.


Fick välja typsnitt och placering och allt möjligt. Jag blev oerhört stolt och smickrad över uppdraget.


Men jag vet hur det kan vara. Det färdiga resultatet kan bli något helt annat. Ska bli intressant att se.

 


Airport

På väg ut från wc:n på terminal 5 kunde jag inte undgå att notera den kraftiga guldlänken i ögonvrån trots att jag gick och tittade ner i mobilen, samt den kraftigt utsmyckade portföljen med dubbla kodlås som ägaren till nämnda länk gick och höll i. Jag hann som hastigast att tänka att den där innehåller nog rena guldtackor som någon ska smuggla ut ur landet innan jag släppte tanken lika fort i upptäckten av att Eva Dahlgren stod i pocketshoppen och valde böcker.
Att jag tre timmar senare skulle få bevittna portföljens innehåll i säkerhetskontrollen på Frankfurts flygplats hade jag så klart ingen aning om. 


  

Jag hade ju förresten en flaska fulskumpa med mig i handbagaget som jag var tvungen att dricka innan jag gick igenom passkontrollen på Arlanda. Jag hade fått den av båtflyktingens fru i utbyte mot en fondtapet och hade lovat drottningen av vita bergen att jag skulle dricka den på tåget ner, men det blev aldrig riktigt läge där. Tänkte att jag kommer säkert att träffa någon morabo på Sky City som jag kan dela ur den med. Så jag korkade upp fulskumpan, startade upp cherrytopen och höll utkik efter kändisar medan jag kollade mailen. Ingen moring i sikte men väl en Willys-professor från Orsa som jag inte sett på flera år. Tyvärr så var han så nödbjuden så jag fick dricka själv, men med tanke på att jag bara ätit en Delicato-boll på hela dagen så drabbades jag av en snabb salongsberusning där jag satt och svamlade om svunna tider med orsingen.




Det positiva som jag såg när jag gick igenom mailen var att jag rott hem ett till kontrakt på en Fiskarheden-villa med uppstart i mars. Nice, nu har jag tre hus som ska göras när jag kommer hem.

Jag sa hej då till Willy och halva innehållet i flaskan och gled igenom passkontrollen utan problem. Fyllde på blodsockret med Tuborg och räklandgång innan det var dags att “go to gate” eller snarare “final call”. 

Lufthansa ska få sig en känga som inte låter en “pick your seat”. Trodde inte mina öron när den mycket trevliga och tillmötesgående damen i incheckningen berättade läget för mig. Men det är av yttersta vikt att jag får sitta vid gången försökte jag.

“Nej, tyvärr, Lufthansa släpper inte in oss i systemet. De har redan satt dig på en F-plats och det går inte att ändra. Men jag skickar ett mail till Frankfurt om restless legs osv. så får vi se vad som händer” Åh, herregud tänkte jag och tackade för hjälpen och hoppades på det bästa. Det gick ju så klart åt skogen. Det var bara Nein, nein och impossible. Det spelade ingen roll att jag drog en vals om restless legs, psychological bordercase och probably panic up there. Blev således nedtryckt mellan en liten vietnames med rätt attityd men ingen engelska samt en för lång tysk med både fel attityd och inte heller någon engelska. Tio timmar utan att kunna gå upp och röra på sig när man vill. Plåga. Problemet fick lösas med thailändska sömntabletter som funkade dåligt samt ipoden laddad med “Sommar i P1”. Klämde Plura, Ingvar Kamprad, Hanna Hellqvist, Hans Alfredsson, Lena Ph, Herman Lindqvist, Nour El-Refai, Katerina Janouch, Peter Englund,Björn Ulvaeus, Christer Eriksson, Fredrik Lindström, Jens Lapidus och lite av Mikael Strandberg men han är ju lite jobbig så då stängde jag av och satt och stirrade in i stolsryggen framför mig istället sista två timmarna.


Skymning  Knorrskraj  AirAsia  Ett par decimeter fran thailandskt territorium.

Men det var där i den där smala gången mellan gaten och flygplanet som jag såg guldlänken igen och den här gången så kollade jag upp lite snabbt i ansiktet och hajade till. Flashback. Jag slog undan blicken men inte fort nog. Han visste att han var iakttagen och var beredd. Jag gick två meter framför men min nyfikenhet tvingade mig att vända mig en gång till och möta blicken. Den här gången höll jag kvar medvetet ett par sekunder. Men är det inte? Jo det måste det vara. “Hörrudu, känner vi igen varann eller?” frågade guldlänken. Ha, då visste jag, den rösten mindes jag tydligt och svarade, -Jo det kan du ge dig fan på att vi gör sa jag. Coron. Busuanga, Filippinerna, två år sedan. Jag känner igen dig men du minns nog inte mig. Du var rätt packad och skulle ut på en vansinnesfärd med en liten överlastad bangka till någon avlägsen ö fast det var värsta stormen på havet. Jag är faktiskt ganska glad att se att du är i livet, jag trodde aldrig ni skulle fixa det där. 

(jag har faktiskt skrivit om mötet med honom i resdagboken i det här Inlägget 

Vi presenterade oss för varann och jag frågade om han hade guldtackor i portföljen och, ja i det närmaste tyckte han, “nästan hela mitt liv i alla fall“.
Stasi-polisen på Frankfurts flygplats var synnerligen intresserade av nästan hela hans liv och fick portföljen grundligt genomsökt i varje söm efter narkotika. Det drog så klart ut på tiden så jag lämnade honom och hans filippinska sällskap där.


 

 

 


Wax on, wax off...

 ..."Don't forget to breathe..." Ja vem minns inte kultfilmen Karate Kid från 1984 med Miyagi's bevingade ord. Jag fick höra orden idag, fast på svenska, och av syrran d.ä., "glöm inte att andas nu" påminde hon mig hela tiden. Nu föreföll det sig ju inte så att hon höll på att lära ut någon avancerad självförsvarskurs inför kommande resa till österlandet, även om det var precis det som jag fick lust att ägna mig åt under den lätt sadistiska prövningen.

Jag hade ju bestämt mig och hoppades på någon jag kände när jag gick mot kassan. Men icke. Där stod en skönsjungande skogsfe med getingmidja och kupa i slutet på alfabetet och mötte upp med trolsk blick och en aura som doftade av junimorgon och timotej. Tiden stannade och jag drunknade för ett ögonblick innan jag bröt förtrollningen med att ställa frågan rakt och enkelt om huruvida hon hade några vaxprodukter att erbjuda för att fixa till ryggen min. Hon fnissade lite men visade vägen bort till någon undanskymd hylla längre bort i butiken. Hon förklarade skillnaderna mellan de olika produkterna och jag höll med och förstod och nickade och glömde det hon sade så klart direkt så att syrran fick läsa innantill på förpackningen senare om hur man skulle göra.
Skogsfen fnissade vidare och när vi kom tillbaka till kassan så stod brutalmonstret till kollega där och drog av ett Tengil-skratt och tyckte att jag kunde väl komma tillbaka och visa upp resultatet.  Jovars. Den sjöngsjungande önskade mig en trevlig resa när jag lämnade butiken.

"Andas ut nu.." RYCK, RYCK "Moahahaha" skrockade syrran och varken hon eller den 8-åriga sonen i huset kunde dölja sin fascination och glädje över den smärta som nu åsamkades Judas som valt att fly mörkret över den annalkande julen. "Ja, sluta klaga på smärtan kära bror, då skulle du veta hur det känns att föda barn.." sade hon myndigt, varpå jag replikerade med att man föder väl för fan inte barn genom ryggen i alla fall.
Men jag blev ju len, och jag behövde inte sys ihop efteråt. 
För övrigt så undrar man ju var fan allt hår på ryggen kommer ifrån. Men det kom jag också på senare. Minns att senast jag var hos frissan och hon höll upp spegeln så där så att man ser hur man ser ut på baksidan så uppdagade jag att det fattades lite hår på huvudet, så det måste vara så att det har lossnat där och halkat ner och fastnat på ryggen istället.

Annars har dagen bestått av att fixa det sista innan resan, nyckeln ska gömmas, locket ska läggas på brunn och korna ska tas in osv och säga hej då och kramen och allt det där. Dagens otippade överraskning var att mormors Guld från vidderna kom ner i garaget och sa hej då också.

Lägger upp ett par kontraster också.

 Härligt... 


The backpacker goes flashpacker...

Efter att ha gått stora omvägar runt min nya Haglöfsrygga (oXo 65) ett tag så har jag äntligen packat ner 14,9 kg julgrejer, eller vad det nu är som råkar väga så mycket. Tänkte försöka hålla mig under Air Asia's maxgräns på 15 kg på incheckat bagage, så jag var tvungen att plocka ur julmusten, hade ju blivit 15,4 kg med den, och julbocken var ju lätt men förbannat otymplig. Försök själv att trycka ner ett halmdjur med 1,5 meters mankhöjd i en ryggsäck på 65 liter. Lufthansa som jag ska flyga med till Bangkok har ju 20 kg maxgräns och de stora flygbolagen är ju sällan noga med vikterna, men budgetbolaget Air Asia som ska ta mig vidare ner till Krabi har jag aktivt valt max 15 kg i bokningen för att pressa priset på en biljett som för övrigt kostade ca 150 SEK. Det är tillvalen på de budgetflygen som gör att det kan dra iväg i pris. "Jaha, vill du ha en stol att sitta i? Det blir 1000 $ extra", " Jaha, vill du låna wc:n, det kostar 300 $, men 350 $ om du vill ha toapapper med dig", "Handbagage? 500 $ tack", "Oj, väger din väska 0,2 gram för mycket, då får du betala en straffavgift på ett mindre lands hela BNP, och vi tar kort så klart, men mot en blygsam merkostnad på..." Ja ni fattar grejen. Men jag vill absolut passa på att göra lite reklam för Air Asia som har fantastiska kampanjer om man är ute i god tid och bokar. Här kommer länken AirAsia . Jag har köpt på mig några biljetter hittills som jag kan använda under resan om jag vill. Eller så kan jag kasta dem över axeln också om det inte passar.
Jag beställde ju även ny minirygga till CherryTopen på Fjäll&Natur-butiken i Mora där min kompis Stefan är delägare. Ja det där var reklam om ingen förstod det. En Haglöfs det också, fyndigt nog kallad BackUp 17". 

Nytt x 2

Med uppgraderade väskor så krävs det ju att resandet också gör en klassresa uppåt. Jag läste på en annan resblogg om en kille som tyckte att han misslyckades som backpacker när han hela tiden hamnade på för dyra ställen och kom på att han var en flashpacker istället! Jag tyckte att uttrycket var så klockrent att jag helt ogenerat snodde det rakt av. Och för att göra själ för namnet flashpacker så var jag tvungen att boka in ett riktigt flashigt hotell, och det har jag nu alltså gjort. Nämligen Millenium Hilton i Bangkok de två sista nätterna innan hemfärden till kalla Svedala. Här lite softa bilder på en flashig tillvaro.

    


Varför Blogg?

Öjj! Högstadiepoeten är tillbaka igen.

Varför blogg? Eller ska man kanske kalla det för Vlogg? Har för mig att det heter så när det är mer video än text.
Men jag tänkte att det är lite bökigt med resdagboken med för många klick innan man kommer dit man ska, samt att fotoverktyget är lite långsamt ibland. På bloggen har man dessutom en annan möjlighet att lägga in bilder i texten där man tycker att de passar i sammanhanget.
Ska se om jag kan praktisera det här med ett litet test. Det är ju bra om man har värmt upp lite innan man är ute och flaxar.

Inför en stundande avresa som till Thailand t.ex så kan man ju värma upp med lite thaikäk från någon sylta på hemmaplan. Jag provade en ny häromdagen och blev positivt överraskad, det är den som ligger utanför Willys i Noret...

Lanna Thai

Det är ingen fast meny, utan en whiteboard med nya rätter varje dag.

   

Den otroligt goda såsen till höger tvingade jag henne att ge mig receptet på också!



RSS 2.0