Fjärilseffekten

Om det inte hade regnat den där dagen...
 
Det här är en fristående fortsättning på förra inlägget
 
 
 
 
Jag hittade alltså mitt thailändska paradis på Klong Nin den där gången när jag gav Ko Lanta en ny chans 2006. Jag hade stannat så länge jag kunde innan det var dags att åka hem till ett novemberkallt Norden igen. Jag hade träffat trevliga människor, fiskat barracuda, druckit Chang i solnedgången och landat mentalt efter den rastlöshet som rådde i början av resan. Detta betydde inte på något sätt att jag hade planer på att återvända till Lanta igen. Det fanns alltför många nya ställen att upptäcka.
 
 
 
 
Året efter, 2007, hade jag sagt upp mig i Norge för att ge mig ut på min livs längsta resa. Åtminstone ett halvår hade jag tänkt vara borta. Via Transsibiriska järnvägen och Japan så var slutdestinationen Australien. Det var min fasta övertygelse hela tiden de tre första månaderna. Färden gick vidare ner genom Thailand och efter ha lekt charterturist i Ao Nang, Khao Lak och Phuket i tre veckor så var det dags att börja resa på riktigt igen. Som en backpacker. Som Leonardo DiCaprio i The Beach.
 
Jag begav mig till Phuket Town för att checka in på legendariska och slitna On-On Hotel som stod som inspelningsplats för DiCaprios besök på Khao San Road i början av filmen. Tyvärr var det fullbokat så jag fick hitta ett annat hostel. Där hade jag stängt in mig och läst på hela kvällen i Lonely Planet om lämpliga färdvägar ner mot Australien. Först ner till gränsen mot Malaysia och nattbuss till Singapore, och därifrån eventuellt ett flyg till Darwin där jag skulle ta det klassiska tåget The Ghan som korsar hela kontinenten på sin väg ner mot Adelaide i södra Australien. Så fick det bli. Julen skulle firas i Sydney tänkte jag mig. Släckte lampan och förberedde mig för en tidig avfärd nästa morgon. Jag hade inga planer på att ta omvägen via Lanta.
 
 
 
 
När jag vaknade morgonen efter så hade min hjärna tydligen helt ställt om. Jag minns det väldigt tydligt, hur jag slog upp ögonen och bara bestämde mig för att checka ut och ta första bästa båt till Lanta. Det var så starkt, just den ingivelsen. Sagt och gjort, jag tog en taxi till piren och landade efter några timmar på Nature Beach där jag skulle kunna stanna några dagar. Det blev ett kärt återseende med Rambo och Eat och de andra som jobbade där. Mina 30 visumdagar i Thailand skulle dock snart löpa ut och jag var tvungen att ta mig till gränsen för vidare färd mot min slutdestination.
 
Så hade det också blivit om det inte varit för en person, eller två kanske, som jag träffade där. En dag när jag gick på stranden så träffade jag Pierre som var långliggare på Nature Beach, han sa "tja" och vi fann varann direkt. Han var också ute på långresa och tyckte att jag gott kunde skippa Australien och hellre hänga på honom till Filippinerna istället. Jag var dock väldigt tveksam. Den andra personen var Emma som reste runt med sin kompis i Thailand. Hon var så jäkla rolig med sin morbida humor. Så vi fyra hängde där tillsammans tills jag var tvungen att lämna landet, och om de inte hade övertalat mig att komma tillbaka till Thailand från Penang i Malaysia där jag tillbringade några dagar så hade historien sett helt annorlunda ut. 
 
Men jag kom tillbaka, och firade julen där på Nature Beach där jag också blev övertalad att agera tomte, ett uppdrag jag tog på största allvar och gjorde en repris på två år senare med inhyrd elefant och allt. Kontentan av allt är att det var många som lärde känna vararandra där och som återkom år efter år, och jag blev en av dem. 
Jag ombestämde mig den där gången också och följde med Pierre till Filippinerna efter att vi firat nyåret i Singapore. Sex år senare stod han som best man på mitt bröllop. Australien väntar fortfarande. 
 
 
 
 
Men jag tänker ibland på just två saker som förändrade allt. Dels då året innan när jag flackade runt i Thailand och hamnade på Ko Samui, där jag nog hade stannat hela semestern om inte det ihållande regnet fått mig att kliva in på en resebyrå och boka ett flyg till Phuket istället, som förde mig vidare till Phi Phi och sedermera till Lanta som jag alltså gav en ny chans efter tio år, och dels det där beslutet jag tog på morgonen på rummet i Phuket Town året efter. Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade åkt förbi Lanta igen? Det finns så många Om Inte..., små slumpartade detaljer som får livet att ta en annan riktning, och där på Lanta finns det en hel del Om Inte som lett fram till det jag har idag.
 
 
Slumpen eller ödet?
 
 
 
Wikipedia: Fjärilseffekten 
Filmtips på temat: Sliding Doors (1998)
Boktips på temat: Slumpen är ingen tillfällighet 
 
 
För övrigt så hade jag nog inte hamnat i Japan om jag inte sett filmen Lost in Translation. Kan läsas i det här inlägget: Park Hyatt Tokyo
 
 
 

Urban Safari

Av en slump fick jag Bobo Karlssons bok Urban Safari 2 i min hand, där han på ett målande sätt beskriver tolv olika storstäder runt om i världen. Först nyfiken och sedan besviken bläddrade jag igenom boken bara för att konstatera han inte skrivit något om Bangkok. Men om det finns en Urban Safari 2 så måste det finnas en Urban Safari 1. Googlade fram första boken och fann till min glädje att han faktiskt avhandlat den stora Mangon i den. Bara att beställa då, men Adlibris hade den inte och Bokus förkunnade att den var slut hos förlaget. Biblan hade den inte. Hittade den till slut på Tradera för 18 spänn. Kom i fredags.
 
 
 
 
Bobo Karlsson beskriver Bangkok (och de andra städerna) personligt och har en fenomenal förmåga att återge sina betraktelser av den stora staden. Man rycks med i texten, ser gatorna och känner dofterna. Känner att det är dags att boka och åka dit ännu en gång. Han namndroppar ett antal ställen som jag känner igen och även bott på, t.ex Sukothai och Millenium Hilton (mitt första testade lyxhotell), platser i Chinatown och runt Banglampoo. Även klassiska hotellet The Atlanta (som jag skrev om i förra inlägget) omnämns.
 
Igenkänningsfaktorn är hög men jag var tvungen att kolla upp ett par ställen jag inte kände igen, bl.a. Lemongrass som tyvärr har bommat igen, samt en sylta i Chinatown som heter Chote Chitr som hamnar långt ner på listan hos Tripadvisor. Känslan att våghalsigt susa fram i Bangkok på bönpallen på de otaliga MC-taxi som finns i staden. Filmsnutt från bönpallen finns att se i det här inlägget från 2011: Bangkok MC-taxi.
Så klart nämner han även vattenhålet Cheap Charlies som snart går i graven. Finns att läsa i det här inlägget: Cheap Charlie's Bangkok. Kan varmt rekommendera kapitlet Det brinner min sköna för alla som inte kan få nog av Bangkok. Bobo utforskar staden utan skygglappar och ger en annorlunda bild än vad som skulle beskrivas i en stadsguide av ett glättigt resemagasin.
 
 
Urban Safari, Bobo Karlsson
 
 
Städerna i Urban Safari 1:
Amsterdam, Bangkok, Beirut, Berlin, Buenos Aires, Chicago, Istanbul, Los Angeles, New York, Rio de Janeiro, Sao Paulo, Stockholm.
 
Städerna i Urban Safari 2:
Barcelona, Hamburg, Las Vegas, Lissabon, Madrid, Marrakesh-Tanger, Mexiko City, Miami, New Orleans, Paris, San Fransisco, samt ett bonusavsnitt om Berlin igen.
 
 
 
 

Thailands dubbla prissättning

Många anser Thailands dubbla prissättning vara rasistisk. Jag håller nog inte med även om jag tycker den kan vara lite diskriminerande. De flesta dussinturister har nog inte ens lagt märke till skillnaden då skyltar till museum osv. brukar vara skrivna på olika språk, alltså farangpriset på engelska och thaipriset helt och hållet på thai, även siffrorna.
 
 
 
 
Prisskillnaden blir tydligare om man besöker ett ställe i sällskap av thailändare, och första gången jag själv noterade detta var på Asiatique i Bangkok när jag och Hjärter Dam skulle ta en sväng i pariserhjulet och jag fick betala det högre turistpriset (250 thb) medan hon fick thaipriset (200thb). En skillnad på ca 12 spänn och inte så mycket att bråka om.
 
Asiatique, Bangkok. Snurrig prissättning...
 
 
Betydligt större är skillnaden på Siam Ocean World - beläget i bottenvåningen på skrytiga Siam Paragon - som jag besökte för andra gången i somras, då i sällskap av Junior som ju är både thai och svenne banan. Det blev en intressant diskussion eftersom inträdet är 900 thb för vuxna faranger, 700 thb för små faranger, men endast 400 thb för vuxna thai samt 280 thb för småthai.
Här inbillade jag mig att jag kunde komma in för thaipriset om jag bara pratade thai och påstod att jag bodde i landet. Jag höll upp Junior och visade. "Kolla, louk krung (halvt barn (som de kallar halvbloden)) thai farang ha sip ha sip (50/50).."
Jag såg att hon tvekade men sa ok om jag kunde visa upp mitt thailändska ID-kort, men då var det kört och vi åkte således på att betala fullprisvarianten.
 
Andra ställen i Bangkok med dubbel prissättning är bl.a templen Grand Palace som tar 500 thb för faranger men är gratis för thai, och Wat Pho (vilande Buddhan) som tar en hundring av turisten men gratis för thai.
 
 
Siam Ocean World, Bangkok
 
 
På Ko Lanta så är väl största prisskillnaden nere i nationalparken där de har mage att ta 400 thb i inträde för turister, men bara 40 thb för thai. Tror det t.o.m är gratis för öborna. Enligt mig ett omotiverat högt pris och en överskattad attraktion. Under låg- och försäsong har jag dock noterat att det varit gratis.
Att åka bilfärjan mellan fastlandet och Lanta innebär också olika priser även om den är marginell om man tar moppen över.
 
Ko Lanta National Park. Snodd bild från nätet.
 
 
Att besöka Ko Samet där hela ön egentligen är en nationalpark kostar för turister 200 thb, men bara 40 thb för thai. Pengarna ska väl gå till att hålla ön ren, men som den cyniker jag är så antar jag att stordelen av slantarna hamnar i fickorna hos fel personer. Ko Samet som var ett paradis 1996 men vid vårat besök nästan 18 år senare 2013 förvandlats till ett överprisat turistjippo. Ko Samet - Det förstörda paradiset
 
Ko Samet -13. Dagsturisterna stör mitt i strand-Changen...
 
 
Priset togs nog ändå när jag med Hjärter Dams familj besökte Pang Sida National Park (som bl.a. är känt för sina fjärilskolonier) i närheten av Nong Mak Fai. Vi hade klämt in oss i och på den stora Isuzu-pickisen med tonade rutor och närmade oss gaten där man betalar. Vakten började högt räkna ihop totalsumman; sii sip, sii sip, sii sip...osv (40, 40, 40..) när han fick syn på mig, den enda farangen i bilen, och det helt plötsligt blev gratis för alla de andra men jag fick betala 200 baht istället. Tur att man kan skratta åt det, men jag förstår att vissa som inte förstår det thailändska systemet skulle bli vansinniga.
 
Pang Sida National Park. Snodd bild.
 
 
För övrigt tycker jag att det funkar bra i Thailand med priserna då man oftast betalar samma när det handlar om biljetter till buss och tåg osv. I Vietnam däremot så betalar man mycket oftare ett högre pris än vietnameserna själva.
Anledningen till den dubbla prissättningen i Thailand handlar om att myndigheterna anser att den delvis fattiga befolkningen ändå ska ha möjlighet till att besöka tempel och museum t.ex vilket får ses som en rimlig förklaring, samtidigt som turister anses vara rika och ha möjlighet att betala ett högre pris. Det är väl kanske inte konstigare än när man köper fiskekort här i Dalarna där utsocknes får betala mer än lokalbefolkningen...
 
 
Relaterade länkar:
 
http://www.richardbarrow.com/2013/11/sneaky-two-prices-at-asiatiques-big-wheel/
 
http://bangkok.coconuts.co/2017/01/13/racism-anger-and-why-dual-pricing-makes-sense-thai-people-0
 
http://www.2pricethailand.com/

Bloggens mest besökta sidor

Rundar av året med lite statistik. Det är alltid intressant att gå in och kolla vilka inlägg som googlas eller besöks oftast, vilket är möjligt om man uppgraderat till PRO. För besökaren märks det endast på att man slipper reklamen samt att bloggen har en egen domän.
 
Mest googlade inläggen: (utan inbördes ordning eftersom det varierar över tid)
 
Tandläkare i Bangkok (2015/16)
 
Diplomatdottern på Bangkok Hilton (2012)
 
Trubbel i Thailand (2011)
 
Recept Spicy Salad (2011)
 
Kim Sirawan Eriksson - In Court (2011)
 
 
Mest besökta inlägg totalt: (Återvändande läsare)
 
Topplista Bangkok Hotell (2015)
 
Restaurangtips Ko Lanta (2015)
 
 
Mest kommenterade inlägg: (På Bloggen och/eller Facebook)
 
Resident Visa - Uppehållstillstånd (2013)
 
Airport Rhapsody (2010)
 
 
Mest läst under 2016
 
Hem till byn - Tredje säsongen
 
Med barn i Bangkok
 
 
 
 
 
 
 
 
Man kan ju även se var läsarna befinner sig, och det mesta ter sig naturligt som t.ex. Dalarna, Stockholm, Bangkok osv. Det är dock en som sticker ut och som varje vecka syns i statistiken (som uppdateras en gång per vecka), det är Mountain View i Kalifornien som gör mig nyfiken eftersom det är en återvändande läsare, alltså ingen sökträff. Särskilt intressant eftersom jag inte skrivit sedan september. Det märks också på en nedåtgående trend i statistiken där sidvisningarna nu pendlar mellan 10-50 per dag. Rekordet ligger på ca 2000 sidvisningar på en endaste dag.
 
 
 
 
 
 
 Gott Nytt År.
 
 
Sirocco at Lebua (2012)
"..stod där och blickade ut över Bangkoks skyline och tänkte på säsongen som gått. Ett halvår som började så mörkt ekonomiskt men som vände och slutade så mycket bättre. Jag hade rott skutan i hamn och hade fått någonting över också. Jag var nöjd, en oerhört angenäm känsla..."
 
 
 
 

Olika namn på pass och PUT

Ni minns kanske namnstrulet på min biljett som jag inte för så länge sedan hetsade upp mig över. (Bangkok in blanco). Möjligtvis en obefogad oro. Men nu har det uppstått huvudbryderier av betydligt värre karaktär.
 
Efter att biljetterna blivit bokade så har Hjärter Dam blivit beviljad Permanent Uppehållstillstånd, alltså PUT som det kallas, vilket medför att ett nytt PUT-kort utfärdas. Detta ställer så klart till problem eftersom hon bytte efternamn när vi gifte oss.
 
Eftersom namn på pass, biljett och PUT-kort ska överensstämma så innebär det att hon måste ansöka om ett nytt pass vilket kan göras både i Stockholm och Bangkok. Och för att få ett nytt pass så måste man ha ett ID-kort först vilket kan sökas på thailändska ambassaden i Stockholm eller hos Amphu i sin hemort i Thailand, i det här fallet Nong Mak Fai i Sa Keao.
 
 
 
Att fixa passet i Sverige är uteslutet då flygbiljetten direkt blir ogiltig, återstår att fixa det i Thailand. Att resa ut från Sverige är ju inget problem då hon reser till sitt hemland och inte behöver något PUT-kort den vägen.
 
Om vi fixar passet i Bangkok, som är det enda alternativet, så måste vi först åka till Nong Mak Fai (5 timmars bilväg) och få ett nytt ID-kort, sedan tillbaka till Bangkok för att ordna med passet.
 
När det är fixat så uppstår nästa problem vid hemresan eftersom namnet på biljetten inte längre stämmer med nya namnet på passet och PUT-kortet, vilket kan innebära att hon blir nekad boarding vid incheckningen på Suvarnabhumi.
 
Just detta är den enda som kan vara lite godtyckligt eftersom det är personen bakom incheckningsdisken som ska ta ett beslut huruvida Hjärter Dam kommer att bli insläppt genom passkontrollen i Sverige/Schengen utan eventuellt giltiga rese/visumhandlingar. Blir hon inte insläppt så får ju flygbolaget betala återresan till Thailand, därför är ju risken överhängande att hon blir nekad ombordstigning.
 
Ett alternativ är ju att behålla gamla passet och visa det så det stämmer med biljetten, och även nya passet så att det stämmer med PUT-kortet. Thailand är inte lika noga med att makulera gamla pass ska väl tilläggas. Det känns dock lite sådär att börja vifta med två olika pass inför auktoriteter i Thailand. Det är dessutom en dålig chansning om det inte skulle fungera. Flyget går mitt i natten och så har vi ju dregelklumpen med oss och det kommer bli en jävligt dålig stämning i familjen Bladh om vi inte blir påsläppta på flyget.
 
Ett annat alternativ är ju så klart att kontakta flygbolaget (Emirates) i Bangkok och försöka få till en namnändring på biljetten när vi väl har det nya passet i hand. Det kan nog göras mot en svidande tilläggsavgift.
 
Om det inte funkar med en namnändring så blir det helt enkelt att köpa nya biljetter, men det beslutet måste tas innan vi ens försöker åka hem med första alternativet. Då kommer nästa frågeställning. Ska vi stanna längre i Thailand om vi nu ändå måste lösa nya biljetter? Jag har ju redan insett att det bara är att glömma avslappnat strandliv på Lanta eftersom hela den här processen kommer ta den mesta tiden i anspråk. Enkelbiljetter med Norvegian såg inte så fasligt dyra ut senast jag kollade, men det hinner ju ändras så klart.
 
Så kontentan av allt detta är att just nu känns det som om vi får ta beslutet först när vi är på plats, men det lutar åt att vi köper nya biljetter och stannar någon vecka till i Thailand.
 
Jag kan bara skylla min egen impulsivitet på detta strul. Om jag bara lugnat mig lite innan jag bokade så hade det inte varit någon fara. Men ni vet hur det är, man fastnar framför datorn och sitter och kollar flygpriser, hittar en bra deal med ett bra bolag och bra tider, vill överraska frugan som kanske längtar hem, tar fram betalkortet och klickar på Bekräfta Köp...
 
 
 
 

Under floden

Böckerna Under Floden, Samnang Tiggarpojken och Sista Färden utgör Staffan Nordstrands dokumentära romantrilogi på nästan sammanlagt 1500 sidor. Dessa har jag klämt nu under sena sommarkvällar när Junior och Hjärter Dam gått och lagt sig.
 
 
 

"Bakom turistparadisens fasad finns en grym värld av trafficking och tvångsprostitution. Under floden bygger på verkliga livsöden. Personerna i boken har fått andra namn, men alla platser finns i verkligheten som de är beskrivna i boken. Under floden är första delen i en kommande trilogi. Del två lyfter fram handeln med gatubarnen..."  /Adlibris
 
 
Jag kan absolut rekommendera bokserien. Den är lättläst och medryckande även om den bitvis är brutal och skrämmande. Rent språkmässigt har den kanske vissa brister, men det gör inget eftersom man inte kan sluta läsa. Nordstrand väver även in historia och fakta på ett hyfsat naturligt sätt i handlingen, och man får en hel del aha-upplevelser. Sedan är det ju alltid intressant när man känner igen sig rent geografiskt, och jag gillar när författare namndroppar mängder med platser, gator och hotell som man vet var de ligger. Jag har ju varit i de flesta städer som omnämns i böckerna, som Luang Prabang, Chiang Mai, Bangkok, Phnom Penh, Phuket, Vientiane samt färdats ner för Mekongfloden.
 
 
Flodentrilogin är verkligen en väckarklocka för de som tror att Sydostasien bara är leende människor som lever i samförstånd med varandra och ser till att turisterna har det bra i sina solstolar på stranden. Det är som jag brukar säga; Strandresorten är bara en kuliss, vad som händer bakom är något helt annat...
 
 
Förresten, här är en länk http://www.beewithus.com/vad-ar-bee-with-us/ om man vill hjälpa till mot trafficking.
Bee är för övrigt en av huvudkaraktärerna i flodentrilogin...
 
 
 
 
Mekongfloden, Laos. 2009
 

Gräddfil till Bangkok

Jag vänder mig om och tittar uppgivet på Hjärter Dam. Svetten pärlar sig i hennes panna och på överläppen. Junior börjar bli otålig. Jag svär och undrar vad jag gör för fel. Jag har fäst den där bilbarnsstolen så många gånger förr men får fan inte till det nu. Bältet kommer fel hela tiden. Räcker inte till. Den vänlige chauffören gör tafatta försök att hjälpa till, men det gör mig bara mer irriterad. Jag har betalat extra för en limousinetaxi för att vi ska få en säker körning från Suvarnabhumi Airport till Eastin Grand Hotel i Bangkok, men nu har jag en fullständig blackout och kan inte ens fästa stolen. Jag har inte sovit en blund sedan vi lämnade Mora dagen innan och kan inte tänka klart. Jetlag. Törstig. Svettig. Safety first tänker jag och gör ett nytt försök. Ger upp och känner att de första hatmailen från Sveriges överbeskyddande lattemaffia redan är på gång.

 

 

 

 

Trafiken är ovanligt lugn den här kvällen och chauffören tar det försiktigt. Junior sitter i mitt knä - precis som jag själv gjorde i min pappas knä under bilfärderna på 70-talet - och tittar fascinerat  ut på de blinkande neonljusen när vi närmar oss The Big Mango som Bangkok ibland kallas.

 

Flygresan som jag hade bävat inför gick ändå rätt bra. Vi fick guldplatserna längst fram och Junior sov i omgångar i våran famn mellan Arlanda och Doha. Korgen på väggen var inte intresserad av att ligga i.

 

 

 

 

Andra flyget till Bangkok var vakentid i dygnsrytmen. Planet var långt ifrån fullbokat och vi fick vi tre stolar för oss själva längst fram. Tre andra spädbarn var också med och samtliga hade plats längst fram. De låg och sussade så sött i sina korgar, men inte junior som lånade ut sin till Svampbob Fyrkant och var själv framme hos flygvärdinnorna och drog sina bästa partytricks.

 

 

 

Pärlor för svin...

 

 

Det är ju första gången jag reser med barn och det har varit en helt ny upplevelse. Junior drar till sig uppmärksamhet hela tiden och de barnälskande thailändarna blir helt galna när de ser honom. Ja det började redan i Doha förresten. Här i Thailand så väcker en så kallad ha sip/ha sip (50/50) eller louk krung (halvt barn) extra stor uppmärksamhet. Mixen thai och farang får ju ett speciellt exotiskt utseende och ofta får de jobb som skådisar och fotomodeller. Men först ska han lära sig hugga ved tycker jag.

 

 

Överallt i Bangkok så har folk spruckit upp i stora leenden när de sett honom. På flygplatsen, hotellet, varuhusen, och på himmelståget har det bildats cirklar runt honom och alla ska klämma och känna på honom. Oh narak na' (Oh så gullig) hela tiden, och det är nästan så att till och med jag har blivit generad trots att jag gillar uppståndelsen och är stoltaste pappan i mannaminne.

 

 

Uppmärksamhet på Dohas nya flygplats...
 

 

En till sak förresten. När man kommer med barn så får man gräddfilen genom flygplatsköerna. I Doha när vi ställde oss i den extremt långsamtflytande kön till säkerhetskontrollen så tog det bara någon minut innan en uniform började vifta med en käpp lite längre bort. Jag tittade upp från min telefon och såg att han pekade på mig. You, you and you sa han och pekade på oss och öppnade avspärrningarna. En annan resenär trodde det gällde honom också men blev abrupt avvisad med käppen och inskickad i snigelkön igen.

 

 

 

 

Samma sak på Suvarnabhumi. Hela den trögflytande massan vid passkontrollen där gled vi lättsamt förbi och hänvisade till ett bås utan kö.

 

 

Det var så skönt att äntligen ha kommit fram och att Junior tyckte det var intressant att resa. Vi var helt slutkörda klockan 21 lokal tid och alla slocknade nästan direkt, även om den lille dreglande klumpen trixade lite och hellre ville räkna bilar nere på Sathorn Road, och jag själv mentalmonterade den där jävla bilbarnstolen hur många gånger som helst innan jag också försvann bort i Bangkokdimman...

 

 

Eastin Grand Hotel. A room with a view...
  

 


Flygångest

Jag hade i min patetiska enfald inbillat mig att man automatiskt fick plats vid en främre vägg på flyget om man reste i egenskap av spädbarnsfamilj, men betalade ändå några hundra spänn extra för att kunna försäkra mig om att vi fick dessa platser med extra benutrymme, och där man kan lägga Junior i en sådan där korg som hänger på väggen. Fan vad skönt att kunna sträcka ut ordentligt tänkte jag och bekräftade köpet.
 
 
Junior resklar med nytt pass och semesterkeps...
 
 
Några dagar senare får jag mail från resebolaget där de säger att dessa platser inte kan förbokas då de är reserverade för handikappade och spädbarnsfamiljer.?! Ja vad fan är problemet tänkte jag och formulerade ett nytt mail i huvudet, där jag även inkluderade mina restless legs, för att ytterligare belysa vikten av att vi borde få dessa guldsäten. Vidare fick jag en länk att följa för att se var vi blivit placerade istället. Egentligen inga dåliga platser (rad 12-14 på samtliga fyra flyg) förutom Doha-BKK där vi blivit intryckta mot fönstret utan frigång. Men ur spädbarnssynpunkt såg jag ångestresa under uppsegling framför mig. Hur ska man ens kunna äta med en 10-kilosklump i famnen? Det är ju komplicerat nog ändå under så kallade normala omständigheter.
 
 
Träningsläger hemma i köket...(Bildkälla: Kellermannen, Aftonbladet)
 
 
Efter ytterligare någon dag fick jag svar från resebolaget som rekommenderade oss att vara extra tidiga vid incheckningen så skulle mina ångestladdade problem nog lösa sig på allra bästa sätt. You bet on it, jag ska fan åka till Arlanda dagen innan och paxa incheckningskön med en solstol och handduk som en annan svenne banan-charterturist på ett all inclusive i Benidorm.
 
 
Dessutom lär man väl bli hatad av resten av passagerarna på planet när de ser vad man kommer dragandes med, men just det bryr jag mig faktiskt minst om. Junior är lugn och skriker aldrig i onödan, jag tror att han kommer sköta sig. Men visst funderar jag mycket, det kommer att bli en lång resa, och hittills har vi ju inte ens varit utanför Masriket sedan han föddes. Till BB i Falun är det inte ens 10 mil. Nu ska vi färdas 1000 mil. Vad gör man inte för att träffa grabbens mormor.
(Om man tar en promenad från Mora till Bangkok tar det enligt Google 2161 timmar!)
 
 
 
 
 
Jag följer en underhållande sida på fejan som heter Passenger Shaming där folk kan dela med sig av "speciella" flygupplevelser. Videon nedan var lite lustig tyckte jag. Om inte videon kommer upp beror det nog på dålig lina.
 
 
 
 
 
Förresten så har vi bokat ett annat boende på Lanta efter att en vän postat en intressant bild på fejan, men det kan jag ta upp i ett annat inlägg.

Morden på Ko Tao

Det är snart en månad sedan våldtäkten och morden på brittiska Hannah Witheridge och David Miller. Utredningen är farsartad, och två torterade burmeser har gjorts till syndabockar även om alla spår pekar åt ett annat håll, en pannkaksförsäljare har fått agera tolk och tvivelaktiga DNA-analyser som matchar efter behov.
 
Hade det inte varit för att de var två västerländska backpackers som blev utsatta hade nog hela historien glömts bort ganska fort, och det lilla dykparadiset Ko Tao hade fått fortsätta vara just det. Nu har fallet fått omvärldens ögon på sig och "paradiset" Thailand solkas i kanten. Kraven och pressen på Thailand om att låta göra en oberoende utredning ökar. Sätt in Scotland Yard på fallet istället för att låta den korrupta lokalpolisen sköta mordutredningen!
 
Bildkälla: change.org
 
 
"...On September 15th, 2 innocent British citizens - David Miller, 24, and Hannah Witheridge, 23 were found raped and murdered in the most horrific manner  possible whilst on holiday in Thailand on the island of Koh Tao. The Thai police’s flawed handling of this crime has been a grave cause of concern from both the local and international community from the very start of the investigation. The Thai authorities insensitive obsession with tourist figures and the police’s notoriously corrupt reputation around the world, has been in the forefront of these concerns. ..."
 
Följ länken och skriv på för en oberoende mordutredning!
 
http://www.change.org/p/the-government-of-the-united-kingdom-independently-investigate-the-horrific-murders-of-hannah-witheridge-and-david-miller
 
 
Här en video som sammanfattar storyn på ett bra sätt.
 
 
 
 
Relaterade länkar:
 
Den oberoende CSI LA följer fallet bäst. https://www.facebook.com/CSILA90210?fref=nf Sedan han började granska fallet har han snabbt fått över 300 000 följare. Det mesta står på thai men allt relevant är översatt till engelska.
 
Andrew Drummond skriver också http://www.andrew-drummond.com/2014/10/sean-mcanna-breaks-his-silence-on-koh.html McAnna nyckelvittne/medskyldig? Åtminstone vet han något och verkar dölja det. Alla förstår att de stackars gästarbetande burmeserna är oskyldiga, ja alla utom polisen på Ko Tao som anser fallet uppklarat. Mediadrevet pekar ut ägarna till Ac Bar och kommentarerna har inte låtit vänta på sig. http://www.kohtao.asia/food-and-drink/bars-and-night-clubs.html
 
Även Jan Källman uppdaterar emellanåt
http://blogg.jankallman.com/?p=23691
http://blogg.jankallman.com/?p=24227#respond
 
Brittiska Mirror skriver spaltmeter http://www.mirror.co.uk/all-about/thailand-backpackers-murder
 
Svensk media verkar dessvärre ha upphört med sin rapportering.
 
Och här om en annan turist som hittades död på samma strand på nyårsdagen http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/thailand-beach-death-parents-convinced-4410135
 
 
Polisen anser alltså att fallet är löst och således kommer burmeserna antagligen skickas till "Death row" på det fruktade Bang Kwang-fängelset i Bangkok (samma som vår svenska sk "Diplomatdottern" som jag tidigare skrivit om) . OM nu inte fallet tas upp igen, och då bara om de internationella påtryckningarna blir för stora och Thailand inte vill riskera att tappa ansiktet, vilket de flesta anser att de redan gjort.
 
Den vanlige charterturisten har så klart ingen aning om vad som pågår bakom kulisserna. Thailand är ju en paraplydrink under parasollet, blått hav, god mat och leende människor. Få anar hur utbredd korruptionen är. Alla med pengar kan köpa sin frihet. Den som har slanten har makten så att säga.
 
 
Land of Smiles - Land of Bribes...
 
 
 
 
 
 
 

Undantagstillstånd i Landet på Låtsas

Sommartorka på bloggen? Egentligen inte. Snarare tidsbrist. Jobb och husköp med tillhörande renovering har tagit all tid i anspråk, men jag räknar med att få mer tid att skriva snart igen.
 
 
I Thailand, eller Landet på Låtsas som det också kallas ibland, råder undantagstillstånd och utegångsförbud efter att militären (för vilken gång i ordningen?) gjort en statskupp ännu en gång. I vilket annat land som helst så hade nog folket tagit detta betydligt allvarligare än vad thailändarna verkar göra.
 
Thailändarna tycks tro att utegångsförbudet inte gäller just dem, utan någon annan. Så vad gör de istället? Jo, de sticker hem och sminkar sig, kanske drar på sig en lustig kostym, och sedan ut på stan och letar rätt på närmsta militärfordon, poserar med soldater, tar några selfies, gör V-tecken och postar på Facebook. En militärkupp som betraktas som ett slags skojigt studentspex.
 
 
Selfie med Snövit...? Snacka om undantag. Foto: @kamonwan
 
Nä, de flesta thailändare gillar faktiskt militären, som stöder Kungen, (till skillnad mot den korrupta och avskydda poliskåren) och välkomnar kuppen "som nu ska få ordning på torpet".
 
But first, let's take a selfie...
 
Foto: The Nation, samt @Arjuna_Thai
 
Alla bilder hittade på https://www.facebook.com/www.thai.nu?fref=ts
 
Mer intressant info på http://walleniusvinklar.com/
 
 
 
Senaste nytt från Thai.nu
 
"Det har spridits rykten om att utegångsförbudet har upphört. Det stämmer inte. Fortfarande är det hemmakväll som gäller tills annat meddelas. Mellan klockan 22-05...

Ett antal nattklubbar har kompenserat bortfallen inkomst genom att släppa in gäster innan klockan 22 och sedan inte släppa ut någon innan klockan 05. Smart."

 

Som sagt. Landet på låtsas.

 
 
 
 
 
 

Taste like chicken Finalist

Taste Like Chicken har blivit framröstad som en av tio finalister i kategorin Bästa Asienblogg. Släpp OS-ringarna en stund och hjälp mig nu fram till en pallplats genom att rösta igen!
 
 
 
Travel Blog Awards 2013! Med ett hotell nära city slipper du besvärliga transportförbindelser - hitta ett bra boende hos oss!
 
 
 
 
 
 
 
 

Ny resa feb -14

Ett litet avbrott i Tokyo-bonanzan här. På grund av, eller tack vare, sakernas tillstånd i magtrakten så har vi varit tvungna att företa oss en resa i östlig riktning med avfärd inom en snar framtid.
 
Bokade med KLM häromdagen. Pris 6600:- / person.  (exakt samma pris som för exakt 20 år sedan när jag och brorsan bokade första resan till Asien. Då med Alitalia.) Ett riktigt klipp tycker jag, korta byten och bra avgångstider.
 
 
 
 
Det blir direkt en inrikes med Thai Airways ner till Krabi för vidare transport ner till Lanta och beachen för avnjuta en kall Chang. Innan hemfärd så blir det en sväng till Hjärter Dam's hemby No Mc Fly, och naturligtvis en eller ett par hotelltestarnätter i Bangkok. Jag har redan bokat in oss på maffiga Okura Prestige där vi ska bo innan hemresan. Jag hade några bonuspoäng att lösa in på Hotels.com's rewardprogram, samt en boka-tidigt-rabatt, vilket fick ner priset från 1700 SEK till under tusenlappen. Inklusive frukost.
 
 
Okura Prestige bird view...
 
 

Hotellbluffen - del 2

(Uppdaterad 28 dec -13)
 
Nu är det dags att skriva om hotellbluffen igen. Nu är det Hotels.com som synas lite i sömmarna, eftersom jag bokar nästan alla hotell genom dem och ständigt ligger och sniffar deras site efter nya spännande hotell, och hotell i Bangkok i synnerhet. Som prenumerant på deras nyhetsbrev så får man ta del av olika erbjudanden. Det förekommer ofta kampanjer, typ 72-timmarsrea eller Dagens erbjudande osv.
 
Det senaste som damp ner i inboxen var denna "Exklusiva rea". Den här gången blev jag riktigt nyfiken och började kolla och jämföra för att se hur "exklusivt" det egentligen kunde vara med "handplockade" erbjudanden.
 
 
(... Privat rea på Hotels.com
*Regler och villkor
Erbjudanden från den privata rean på Hotels.com gäller endast för personer som prenumererar på e-postmeddelanden från Hotels.com  och har ett giltigt Hotels.com-konto och våra Facebookfans. Klicka på länken i e-postmeddelandet för den privata rean för att se alla erbjudanden eller på Hotels.coms Facebooksida. Endast personer som prenumererar på e-postmeddelanden från Hotels.com kan genomföra en bokning till ett pris som ingår i ett erbjudande från en privat rea. Prenumeranter på Hotels.com kan behöva logga i på sina Hotels.com-konton för att visa erbjudanden. Erbjudandet kan inte överlåtas. 
Erbjudanden från en privat rea är endast tillgängliga på deltagande hotell och kan variera från boende till boende. Särskilda restriktioner och otillgängliga datum kan förekomma. Rabatterna baseras på de standardhotellavgifter som är tillgängliga på Hotels.com. Priserna kan ändras utan förvarning och inkluderar skatter och avgifter. Priser och rumstillgänglighet för särskilda datum och destinationer kan variera vid olika tillfällen, även innan en bokning slutförts. Kontrollera varje enskilt erbjudande från en privat rea för att se fullständiga regler och villkor. Erbjudandet gäller endast vid nya bokningar...)
 
 
Jag kollade upp Bangkok som hade två hotell med i kampanjen, bl.a. Silver Gold Garden Suvarnabhumi Airport som jag valde att titta närmare på. Som inloggad prenumerant på Hotels sida så fick jag priset 121 SEK för en natt den 12:e januari 2014. Jag loggade sedan ut och provbokade igen och fick återigen priset..tadaa..121 SEK. Se skärmdumpar här nedan.
 
 
  
 
Jag trodde först att det kunde bero på att datorn kände igen IP-numret och det därför inte spelade någon roll om jag var inloggad eller inte, så jag bad min fru, samt två kompisar som inte är prenumeranter att göra provbokningar med samma kriterier. Ja ni har nog redan gissat att de fick exakt samma pris som jag.
 
 
 
 
Jag insåg snart att allt detta med kampanjerna bara verkade vara rent hitte-på och föranledde mig att helt enkelt ställa frågan helt neutralt på Hotels Facebooksida för att se om jag möjligtvis hade missuppfattat något här. Se skärmdump. Idag fick jag ett svar från dem, och eftersom jag råkade vara hemma på lunch just då fick jag tillfälle att raskt svara tillbaka. Under tiden jag var hemma så hände inget mer, och när jag senare kom hem från jobbet och kollade så hade Hotels helt sonika tagit bort hela inlägget. Jag kunde åtminstone inte hitta det igen, men som tur var kunde jag klicka mig bakåt genom Notifications och ta en skärmdump.
 
 
Så nu undrar man ju om Hotels försöker mörka att man kör med bluffkampanjer eller vad var anledningen till att man tog bort hela inlägget?  
 
  
Här är länken till förra inlägget som jag skrev för drygt ett år sedan, och som jag faktiskt såg att någon konsumentupplysningssida hade länkat till.  
 
http://tastelikechicken.se/2012/september/hotellbluffen.html
 
 
Nu är väl detta inte unikt för Hotels, utan det förekommer nog bland de andra stora bokningssidorna också. Jag har för mig att det var på nyheterna tidigare i år om Booking.com's Genius-program som verkade vara rena bluffen också. Om någon kommer ihåg vad det handlade om får ni gärna kommentera.
För skojs skull gjorde jag nu en provbokning på samma hotell hos Booking och fick priset 99 SEK inloggad med Genius-rabatten, och 110 SEK utloggad. Deras egna hemsida ger priset 599 THB som omräknat blir ca 121 SEK utan att de för den skull kallar det för specialpris.
 
 
 
Värt att notera längre upp är det överstrukna hitte-på-priset 224 SEK på Hotels, alltså ca dubbelt så mycket som Silver Golds hemsidas originalpris.
 
Så vad är kontentan? Är allt bluff? Silver Gold blir här "handplockat" av Hotels för utvalda e-postprenumeranter, men egentligen så har hotellet haft samma pris hela tiden. Kan någon skicka mera fisksås...
 
 
 
EDIT 28 Dec -13:
Senaste veckan kom det upp ytterligare ett par länkar från Hotels.com på deras Facebooksida på den så kallade "Privata Rean". Jag följde länkarna och gjorde provbokningar på Landmark Hotel på juldagen, och som väntat så blev det samma pris oavsett om man var inloggad eller inte. Notera att Landmarks egen hemsida ger det ännu billigare priset 3300 THB, mot Hotels "privata rea-pris" 3496 THB (707 SEK).
Nu när jag scrollar tillbaka så finns dock inga liknande länkar kvar. Möjligt att de tar bort dem allteftersom ändå.
 
 
   
 
Vill man förresten läsa bloggens test av Landmark så kan man göra det här. Landmark Bangkok. Dock verkar det som hotellet genomgått en renovering av rummen sedan testet, så kanske betygen borde revideras.
 
 
 
 
 
 
 

Adventstorka

Adventstorka på bloggen. Jag har dock några utkast på olika teman på gång, som restaurangtips och utflykter från Bangkok. Hotellrecensionerna tar dock juluppehåll tills vidare, möjligtvis kommer en kortare från Bayoke då det är många år sedan jag bodde där, men provade buffén nyligen. Bangkok Hotell är trots allt den populäraste och mest klickade kategorin. Har ni tips på hotell som borde få sig en utvärdering så tipsa gärna.
 
Som jag skrev för några månader sedan så uppgraderade jag bloggen till PRO vilket ger mig större möjlighet att studera trafiken på bloggen. Som läsare märker man inte av det så mycket förutom att man slipper reklamen. Det roligaste är nog att se söktermer från Google, även om jag inte fattar hur det går till ibland, då jag inte hittar bloggen i listan om jag själv provar att använda samma sökord. Ännu konstigare eftersom jag inte ens skrivit om det. Eller vad sägs om den här söktermen? "Hur får man ligga med thaidamer i Sverige?"...
 
Några är självklara dock, många sökträffar på Diplomatdottern (Karolina Johnsson) som satt fängslad på det felaktigt så kallade Bangkok Hilton. Spicy Salad får jag regelbundet träffar på, och jag har fattat hur poppis det är med recept på nätet. Chinatown är en annat inlägg som får träffar varje vecka.
 
Man kan även se trafiken från utlandet där läsare från Thailand, Japan, Norge, England och USA förekommer flitigt, och även resten av världen även om det nog är oavsiktliga Googleträffar. I Sverige finns de trognaste läsarna i Dalarna, Stockholm och Västergötland.
 
Och jag måste säga att jag är imponerad att många är lojala och klickar in ofta trots att jag som nu inte skrivit på över tre veckor. Kurvan går inte direkt ner, men jag är nästan mer impad att så många från Facebook faktiskt bemödar sig att klicka in när jag länkar där, med tanke på att jag själv nästan aldrig följer andras länkar. Men upp till 200 klick på varje länk på fejan betyder ju att ca en tredjedel av fejanvännerna är nyfikna, och det är också där majoriteten av kommentarerna hamnar. På själva bloggen är det betydligt tunnare med kommentarer, Antagligen av två orsaker. Robotspamfiltret som man ska ta sig förbi, och att många inte gillar att kommentaren kan läsas av vem som helst. Jag vill dock tillägga att jag uppskattar enormt att få dem, och särskilt när de kommer från personer jag inte känner. Det skulle vara kul att veta vad ni gillar mest att läsa, tips på hotell och restauranger, personliga betraktelser och upplevelser, mer recept, kanske kulturkrockarna som kan uppstå mellan farang och thai,  eller helt enkelt bara mera bilder.
 
Avslutar med en skön video med ett skönt soundtrack.
 
 
 

Recept Mangosallad

Tänkte dela med mig av ett recept som ursprungligen är stulet av Tina Nordström (boken Jättegott Tina), men där jag bytt ut papayan mot mogen mango istället.
 
Det här behöver du för en enkel och lyckad förrätt.
 
Mango
Lime
Ruccola
Olivolja
Salt & Peppar
 
Skala och skär mangon i tärningar eller skivor. Blanda ner saften och rivet skal från limen, samt ruccolan. Ringla över olivolja och dra några varv med pepparkvarnen. Klart!
 
 
 
Jättegott...
 
 
Direktlänk till Receptkategorin
 

Recept Spicy Salmon Salad

Väl hemma i Masriket igen så försökte jag återskapa den "kryddiga laxsalladen" som jag berättade om i förra inlägget, och jag måste säga att det gick rätt så hyfsat, även om den inte nådde upp i den nivån som vi fick på iberry i Thonglo. Här är i alla fall receptet som egentligen har samma grund som Spicy Beef Salad som jag skrev om för ett par år sedan.
 
 
Kopian...
 
På restaurangen använde de nog kallrökt lax, men jag valde en bit gravlax istället som jag skar upp själv. Jag behöll även själva dressingen bredvid salladen istället för att som vanligt blanda ihop allt innan serveringen, detta för att man själv ska kunna bestämma hur spicy man vill ha det. Börja med den så den får dra sig en stund och sockret löses upp. Tomater och gurka är egentligen bara lite utfyllnad och har inte så mycket med smaken att göra, men citrongräset och löken är viktig. Skär upp allt i lite schyssta bitar och blanda runt. En annan sak man inte får glömma om man vill ha den "nam tok style" är att rosta riskorn i en torr panna och sedan mortla noga - om man inte vill bita av sig en tand - innan man strör över laxen innan servering. För att få ut mesta smaken av citrongräset så bankar man lite på den med knivskaftet innan man skivar den så tunt man kan.
 
Ingredienserna:

Kallrökt lax
Tomater
Gurka
Rödlök
Salladslök
Koriander
Salladsmix
Citrongräs
 
Dressingen blandas som vanligt lika delar lime och nam pla, och sedan balansera upp med socker. Chili efter önskemål och någon vitlöksklyfta. Finhackad koriander kan man också slänga i. Jag har förresten upptäckt en fisksås av ett annat märke (Squid) som är lite mildare än den klassiska, och Hjärter dam använder sig uteslutande av den.
 
 
Uppstickaren och klassikern...

Fisksås (Nam Pla)
Färsk chili
Vitlök
Lime
Socker
Koriander 
 
Den här kan man servera som en förrätt eller som huvudrätt med ris till, men det viktigaste av allt är att det står en ansenlig mängd riktigt kalla Chang på bordet, vilket blir en gudalik delikat combo!
 
 
 
Originalet...
 

Back to basic

Egentligen hade jag tänkt skriva en liten berättelse om karma och kulturskillnader, och hur olika man tar sig an den stora staden Bangkok beroende på om man är farang eller infödd thailändare, men jag tar det nästa gång och summerar istället den här drygt månadslånga vistelsen med några rader.
 
 
VIE Hotel till höger i bild. Taget idag från Outback på Siam Discovery. 
 
 
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, och jag lär väl ångra mig, men jag ser faktiskt fram emot att komma hem till Sverige igen och börja jobba, trots att vi går mot mörkare tider och hela vintern ligger framför oss. Att få vara så där svensk och värma matdosan klockan nio, att spackla gipsväggarna i ett småkallt nybygge i skenet av en strålkastare och värmen från en nio kilowatts byggfläkt, att ta en snus och sätta på sig dewalt-lurarna och bara fokusera på jobbet, och att komma hem och laga mat i ett välplanerat kök med rinnande varmvatten. Att köra bil på så gott som tomma och översvämningsfria vägar.
 
 
Pulver trött på regn...
 
 
Som sagt, den här trippen till Thailand blev nog den mest annorlunda jag gjort, och påminner inte mycket om den paradisbild som man kanske målar upp när man tänker "en månad i Thailand". Nu hade vi så klart ett speciellt syfte här, att få klart uppehållstillståndet och nu är det gjort. Vackert så. Men det känns som om regnet öst ned hela tiden och att vi ständigt suttit fast i trafikstockningar och översvämningar vart vi än har begett oss, och om nu trafiken lossnat för en liten stund, ja då har man helt plötsligt befunnit sig i nästa inspelning av Fast and the fucking Furios. Vi har i princip rört oss i cirklar mellan Bangkok, Amata City och hembyn No Mc Fly, (som egentligen heter Nong Mak Fai). Hela tiden on the road mellan ytterligheterna i Thailand, från den moderna miljonstaden till de väldoftande risfälten i öster och tillbaka. Senaste vändan så var det valet till Ampohe som förde oss dit över dagen. Förutom den rätt så värdelösa och dyra vändan till Ko Samet så gjorde vi två dagsturer till Mae Phim också. Och för första gången på många år så blev det heller inget Lanta nu, men förhoppningsvis så kommer vi tillbaka till Thailand i mars kanske, och då står Lanta på schemat.
 
 
   
 
 
Det här är sista dagen men inte sista inlägget från den här resan. Det kommer lite minnesbloggande och hotellrecensioner framöver. De sista dagarna här i den stora Mangon har vi tillbringat på femstjärniga men prisvärda VIE Hotel. Det ligger på gångavstånd från svenne banan-shoppingcentret MBK, som jag av ideologiska skäl nästan alltid undviker att handla på. Men tiderna förändras och nu har vi handlat vinterjackor och skor, både till mig och Hjärter dam som nu ska få möta det eviga svenska mörkret på allvar.   
 
 
Från Asok till E4:n...
 
  
 
 

Super Model Praya Lundberg "ปู ไปรยา"

Tillbaka i Änglarnas stad. Den här gången för att plocka upp Hjärter dams UT-kort på ambassaden. Jag tror faktiskt att vi har rekordet i kortast handläggningstid för ett uppehållstillstånd. Endast tolv dagar mellan webansökan, intervju och klubbat beslut. På Migrationsverkets hemsida hade de förvarnat om sju till tolv månaders handläggningstid. Detta har gjort att allt har kommit i en helt ny situation och vi bestämde oss faktiskt för att boka om våra biljetter och åka hem till Sverige igen (17:e okt). Den här gången checkade vi in på Salil Hotel - Thong Lo, så nu har vi provat alla tre Salil i Bangkok. Recensioner kommer så småningom.
 
En promenad runt Hi-So-kvarteren Thonglor och Ekkamai förde våra steg slumpartat in på det lilla exklusiva shoppingcentret Ei8ht Thonglor som logiskt ligger vid subsoi 8 på Soi (55) Thonglor. Inom loppet av tio minuter så hade Hjärter dam spanat in fem thailändska superkändisar, varav den högst rankade kom i riktning mot oss och såg ut att vara halvblod, alltså hälften thai, hälften farang. Jag är inte förvånad, nästan alla supermodeller, skådespelare och artister verkar vara ha sip, ha sip (50/50) som de säger. Min äkta hälft hade inga planer på att låta detta tillfälle att passera obemärkt och ursäktade sig och bad om att få fotograferas tillsammans med henne. Det var inga problem så vi tog ett par bilder och gick vidare.
 
 
Par med Praya...
 
När vi kom tillbaka till hotellet så blev jag nyfiken och googlade fröken i fråga. Döm om min förvåning när det visade sig att hon var hälften svenska. Hennes namn Praya Lundberg vittnade väldigt tydligt om det också. I Thailandet så använder man aldrig någons efternamn vid tilltal utan det är bara det könlösa Khun som föregås av förnamnet, och jag har uppdagat att folk här inte ens verkar veta vad deras nära vänner heter i efternamn. Praya blir bara Praya (ปู ไปรยา) och alla vet vem hon är. Skådis och supermodell och framröstad till Thailands sexigaste kvinna 2012.
För övrigt så är det rätt intressant att här i Thailand så verkar det vara ok att vara snygg och sexig, till skillnad mot i jantelagens Sverige där man inte får framhäva sig för mycket. Vid flera tillfällen har jag fått frågan (av thai)varför svenska tjejer är korthåriga och aldrig använder läppstift, varför de alltid bär långbyxor istället för kjol eller klänning. Jag minns särskilt ett tillfälle då Hjärter dam kom hem från stan, hon hade varit på sminkavdelningen på HM tror jag det var. Hon hade frågat personalen vilket märke och färg på läppstift som var poppis bland svenska tjejer och således fått en produkt visad och varmt rekommenderad av en tjej som verkat expert på området, men som paradoxalt nog inte använde läppstiftet själv. Som om hon inte trodde själv på varan hon försökte sälja. Det här var väldigt förbryllande för Hjärter dam som kommer från ett land utan Jantes inblandning.
Som vanligt har jag inga åsikter om saken, utan betraktar bara.
 
 
 
 
 
 
 

Den gamle och havet

"Can you drink?" Frågan är öppen och undrande, om jag tillfrisknat så pass att vi kan dela några öl.
"Can you drink?" Min fråga är retorisk och ifrågasättande, eftersom det är han som kör.
 
Det är min nya svåger som ställt frågan. Nu är det inte så att vi på något sätt saknar nyktra alternativ i bilen. Både Hjärter dam och ingenjörens blivande fru har båda körkort, men det är som om det är helt irrelevant i det här fallet.
Vi har tidigare på dagen blivit hämtade i Bangkoks utkanter, på det enorma köpcentret Mega Bangna, där även IKEA (inlägg -12) ligger och där jag som stolt kulturbärare av det svenska exportundret köpt knäckebröd, blåbärssylt och pepparkakor som gåva till dem. Även när vi skulle hem till bynhade vi blivit hämtade i Bangkok och det känns som om jag blivit uppgraderad till någon slags thailändsk gräddfil där jag hela tiden blir skjutsad, bjuden och omhändertagen.
 
Tada Park, ett gated community med omkring 300 hus innanför murarna. Thailändsk övre medelklass. Jag studsar på summan när Hjärter dam berättar vilken månadslön hennes bror har. Jag räknar om och jämför med svenska löner. Det blir astronomiska skillnader när man väger in den minimala inkomstskatten och hur billigt man kan leva i Thailand. Inkomstklyftorna är enorma och Thailand är på intet sätt något jämlikt samhälle. Alla har sin plats på samhällsstegen och man skulle faktiskt kunna rangordna varenda thailändare utifrån titel, utbildning, förmögenhet, inkomst, familj, och inte minst kön och ålder där gammal man är äldst. Utifrån detta är det också lättare att förstå vem som också kör bilen en kväll som denna.
 
 
 
Det är kvällens middag som är målet och restaurangen ligger ett par mil från deras hus. En trafikerad korsning någonstans utanför Rayong, långt från turiststråken och som enda farang på stället får jag mångas blickar på mig. Maten är som vanligt utsökt när man får den thailändska gräddfilen till de rätta ställena. Det är jämförelsevis billigt och vi frossar och beställer in mer mat än vi orkar äta upp. Vi sköljer ned med stora Leo och innan vi sätter oss i bilen igen så räknar jag flaskorna på bordet. Det blir ungefär fyra vanliga starköl var, vilket här betraktas som en lugn och nykter kväll och inga problem att köra alltså. Det konstiga är att jag inte ens ifrågasätter det nu, men Hjärter dam läser av mitt kroppsspråk och påminner mig om att i Sverige är det fortfarande tillåtet att snacka i mobilen medan man kör över någon stackare på ett övergångsställe och fortsätter vidare ner i diket, så länge man bara är nykter under själva mejandet.
 
Deras hus i Tada Park är modernt och bara tre år gammalt och skulle vid en första anblick kunna vara en svensk bostad. Men den tydligaste skillnaden är dock köket vilket är alldeles för litet i proportion till resten av husytan, men förklaringen är enkel. Man äter oftast ute på restaurang, även frukost, och bara när man inte orkar åka iväg så lagar man mat hemma. Alltså raka motsatsen till svenska vanor där man beställer pizza när man inte orkar laga mat hemma. Thailändska kylskåp används oftast till att hålla läsken kall, och i frysen har man isbitar till läsken och knappast flera liter lingon eller någon älgstek som legat tre år för länge.
Den största konsumenten av gåvorna från Ikea blir som väntat jag själv, men knäckebrödet är redan efter en dag mjukt och motbjudande pga luftfuktigheten, trots att jag förvarat det i kylen. Pepparkakorna funkar dock bättre som mjukvara.
 
Hela hennes familj är oerhört generös och mina förutfattade meningar om att alla thailändare är gnidna och själviska omkullkastas gång på gång. Som häromdagen efter vi ätit frukost ute och inför ett besök till ett tempel i närheten så svängde vi in till en matgrossist där Hjärter dam och hennes bror köpte massa varor för att skänka till de fattiga barnen uppe i Isanprovinsen . Eller som när vi var på marknaden och det satt en hemlös äldre man utan skor i närheten av våran bil. Innan vi åkte vidare på våran roadtrip så gick ingenjören iväg och köpte lite mat till honom och hjärter dam gick också till bilen och hämtade en stor flaska vatten och gav honom även påsen med mandariner som vi precis köpt. 
 
 
 
 
Eftersom de gör allt för att jag ska känna mig som en kung så tyckte de att vi skulle dra till havet - eftersom jag gillar havet - även om det skulle ta över två timmar i anspråk att komma fram. Faktum är att vi inte haft blå himmel eller knappt sett solen sedan vi landade i Thailand för snart tre veckor sedan. Till slut kom vi fram till Mae Phim Beach som ligger en bit öster om Ko Samet och jag kände hur havet sög tag i mig och gjorde mig frisk. Det var helt perfekta förhållanden enligt mig. Fläktande vindar och en sådan där disig himmel som skyddar från solens starkaste strålar. Efter ännu ett matfrossande som jag omöjligt fick betala, och en stor Chang så kastade jag av mig shorts och t-shirt och sprang ut och kastade mig i vågorna. Så oerhört befriande efter två veckors trafikkaos och regntunga skyar i Bangkok. Havet som helande kraft. Man blir aldrig för gammal för att uppskatta det. Medan de andra satt kvar under parasollerna med sina  smarta telefoner så njöt jag för mig själv där vågorna bröts. En stunds filosoferande och egentid. Det är fortfarande lågsäsong och nästan inget folk på stranden. Jag såg bara en till farang där, som antagligen var fastboende efterom han hade hunden med sig. Mae Phim har annars blivit ett tillhåll för svenskar som köper hus i Thailand på äldre dagar, och stranden är lång och perfekt för promenader.
 
 
Ta mig till havet och gör mig till kung...
 
 
 
 
 
Dödssynden frosseri är något jag är en stor anhängare av i Thailands aldrig sinande utbud av god mat. Tyvärr så har jag tappat karaktären vad gäller motionen vilket gör att jag mer och mer börjar känna mig som ett riktigt gödsvin, men det är för jävla varmt för att ut och powerwalka här. Kanske någon kan skicka hit ett par dojor i storlek 43.
 
 
"Kan man få lite bacon till frukost älskling?"
 
 
 
 
 

Resident Visa - Uppehållstillstånd

Efter en timme och tjugosex minuter kommer hon ut från förhörsrum nummer fyra. Jag försöker utläsa signaler från hennes ansiktsuttryck. Hon är en av fyra thailändskor som fått tid för intervju på ambassaden den här morgonen. Jag är den ende partnern på plats och jag sitter ensam på den hårda träbänken och räknar minuterna. De andra har redan kommit ut från sina respektive förhörsrum, men Hjärter dam dröjer sig kvar och jag börjar bli orolig att det krånglar. Jag vet att jag fyllde i några uppgifter fel i min webintervju angående hennes syskons födelsedatum men har inte vågat säga något till henne om det. Ja, ni anar inte vilken kartläggning det är av familjen inför en ansökan. Jag skulle fylla i födelsedata, adresser, civilstånd, tidigare namn, antal barn, vilken nivå de uppnåt i Candy Crush Saga, samt hur ofta de går på toaletten osv på samtliga familjemedlemmar, även om det inte har ett skvatt att göra med saken.
Jag får en klump i magen och vill gå på toaletten, men vågar inte lämna väntrummet. Jag har lovat att jag ska sitta utanför som ett moraliskt stöd under hela intervjun. Eftersom jag hela tiden sitter och hostar så kommer hon märka direkt om jag lämnar. Jag vet att samtidigt sitter hon där inne och försöker komma ihåg hur man uttalar min lillasysters efternamn, min gymnasieskola samt alla platser som vi besökt i Sverige under hennes besöksvisum. Bakom glasväggen till de tre betjäningsluckorna sitter ambassadfolk med allvarliga miner och arbetar, och jag misstänker att de tycker att de är skitballa som jobbar där med sina höga löner som de kan spendera på någon av Bangkoks alla Hi-So-ställen för att imponera på vännerna. Tankarna får fritt spelrum när mobilen måste vara avstängd. Jag nynnade på Clandestino och inbillade mig att jag kunde texten.
 
 
 
 
 
När hon äntligen kommer ut frågar jag varför det tog så lång tid, alla andra var ju klara för länge sedan. Men Hjärter dam hade tur som fick en thailändsk förhörsledare, en mycket trevlig kvinna, och de hade suttit och snackat om översvämningarna i Sa Kaeo och om hur fint det var i Sverige. Det hade mera känts som ett avslappnat samtal än om ett hårdnackat förhör om hennes syften i Sverige. De andra tjejerna hade haft thaitalande svenskar med högljudda röster som hörts från rummen intill. Men nu var det bara att vänta på ett beslut alltså och kvinnan som intervjuade henne trodde att hon skulle ha det inom ett par veckor. En stund efteråt när vi lämnat ambassadbyggnaden var det som om luften gick ur fullständigt. Nu kunde vi inte göra något mer än bara vänta. Alla förberedelser som vi hållit på med ända sedan i somras då första kontakten med thaikonsult togs och fram tills nu med alla vändor fram och tillbaka i Bangkok mellan olika myndigheter var nu äntligen över. Vi gick till Stable Lodge och käkade danska smörrebröd och pad thai och jag tyckte nog att jag var frisk nog att dra en dubbel pint med Chang. Resten av kvällen höll vi oss på hotellrummet och jag låg i sängen och skrev förra inlägget Hem till byn. Efter att jag postat det kollade jag mailen en sista gång innan jag släckte lampan. Hjärter dam hade redan somnat bredvid mig.
 
1 nytt meddelande: Avs: Thaikonsult. Ämne: uppehållstillstånd.
 
"...Hej Frank. 
Din frus uppehållstillstånd är klart. 
Nu ska hon kontakta ambassaden så hon får veta när hon kan hämta sitt UT-kort. 
Mvh
Roffe på Thaikonsult..."
 
Jag läser mailet flera gånger. Sedan inser jag att beslutet redan är fattat. Hjärter Dam har fått sitt uppehållstillstånd. Kunde det verkligen stämma? Jag tittar på henne och undrar om jag ska väcka henne. Klart som fan att jag ska väcka henne. "Honey, wake up, it's approved! you have your visa now! They have decided already!" Hon är redan långt borta i dimmorna och mumlar bara "Mai khao jai, mai khao jai" (förstår inte). När hon väl vaknat ber hon mig att maila tillbaka och fråga om det verkligen redan är klart. Efter bara några minuter får jag svar igen. Japp, beslutet taget idag, nu är det bara att vänta på UT-kortet. (Ska passa på här att skicka en eloge till thaikonsult som har varit så behjälpliga med allting och alltid svarat snabbt på de simplaste frågor.)
 
Next stop Sweden...
 
 
Planetens bästa band. Manu Chao - Clandestino
 
(Mer känd för hiten Bongo Bong http://www.youtube.com/watch?v=BCoP7G2K7Hc )
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0