Bangkok Fever

Bangkok har bjudit på rena rama febertemperaturerna de senaste dagarna, och i morgon så har de lovat 40 heta jäkla plusgrader. På tisdag blir det kallt igen enligt prognosen med endast 35 grader. En sådan här tryckande hetta har jag aldrig upplevt någonsin förut. Det går knappast att röra sig utomhus under dagtid. En vindpust känns som om någon blåser med hårfön på en och med lite avgaser i tillägg så blir det olidligt. Man får hålla sig på rummet eller i något köpcenter. Det nya Terminal 21 vid Asok var kul att se även för en som inte gillar att shoppa, men mer om det senare.



Efter ett par dygn på Lebua så flyttade jag till ett lite billigare, men fortfarande dyrt hotell på Sukhumvit Soi 11 som heter Aloft. Jag gillade hotellet direkt, ännu ett i raden av nya designhotell som poppar upp i Bangkok. Sängarna får högsta betyg och är ett strå vassare än Lebuas faktiskt. I morgon har jag bott här fyra nätter och det blir väl dags att prova ett nytt igen kan jag tro.

Att boka om biljetten hem visade sig vara en dyrare historia än vad jag trott. Egentligen har jag hemfärd den 2:a maj men jag är inte riktigt redo att komma hem än. Faktum är att det skrämmer mig lite. Dessutom är mina hyresgäster kvar någon vecka till, så nu är siktet inställt till mitten på maj då jag har lovat att dra igång ett nytt jobbprojekt som jag tackat ja till.

Så nu måste jag bestämma mig i morgon om jag ändå ska ta min biljett hem utan att krångla, jag har ju både stugan och ett par andra boendealternativ, eller om var jag ska ta vägen om jag blir kvar. Att stanna i Bangkok känns inte som ett alternativ i den här hettan. Uppsöka en badstrand blir det kanske ändå. Eller så åker jag till Kambodja och hälsar på vänner i Phnom Phen, samt en vända upp till Siem Reap och Angkor Wat. Men nu var det ju så att jag var upp på Immigration häromdagen och gjorde en extension på visumet, vilket var helt onödan i så fall.

Har hunnit med ett besök på Ikea igår också. Det kändes lite konstigt att helt plötsligt stå där i ett miniatyr-Sverige. Jag köpte jag en låda pepparkakor som jag gav till personalen här på hotellet. Det var uppskattat. Jag åt upp hälften medan jag stod där och socialiserade och berättade om våra svenska traditioner.


Pepparkaksgumma från pepparkakeland...

Sirocco at Lebua

Landade i Bangkok sent på eftermiddagen och fick se solen gå ner över staden i taxin på väg in från Suvarnabhumi. För att spara tid gjorde jag det smarta draget att åka upp på Departure och tog en taxi därifrån, innan bilarna åker runt för att plocka upp nya kunder som står nere på Arrival och väntar.



Kom till Lebua och blev av oklar anledning uppgraderad till Tower Club at Lebua, vilket innebär någon slags svit belägen på 55:e våningen. Det ovanliga med Lebua är att det finns balkonger på rummen och jag fick skriva på ett papper om att inte bete mig som ett svin och kasta ut saker och att ansvara för uppkomna skador som ett eventuellt resultat av detta. "Please don't jump" som hon i receptionen så milt uttryckte det. Sedan kom en bellboy med väskan upp på rummet och även en nyckel för att låsa upp balkongen.


"Please refrain from leaning over or sitting on the balcony's balustrade."

Efter en dusch så var det dags att kolla in Sirocco Sky Bar på 64:e våningen. Det ska alltså föreställa Bangkoks "credigaste" i sin klass och en dress code föreligger alltså. Eftersom jag blir så in i helsike varm i täckta skor som även inkluderar strumpor - som jag inte har haft på mig på...207 dagar (minus julafton) - så tog jag ändå chansen med sandalerna eftersom jeansen ändå täcker halva foten. Nej, det är inte samma sak som flip flop.

Tog hissen upp med andra parfymdoftande faranger och vi fick alla ett varmt och proffsigt välkomnande och som bara i förbifarten så viskar en av de förtjusande damerna förkunnande att de har en dress code och att "Full covered shoes is required". Jag svarade först glatt på sydthai "Mai pruu" och kom sedan på att här i Bangkok fattar de ju inte ett dyft av de fraser jag lärt mig där nere på Lanta. Vi ses om ett par minuter sa jag och åkte ner och satt på finskorna (det är något annat än finländskorna..)


Pink on the Roof

För en gångs skull så tog jag fram systemkameran. Har ju hela tiden använt mobilkameran annars och oftast med polaroid-appen. Nog för att jag gillar effekten med den, men den klarar ju knappast svåra ljusförhållanden och kontraster. Bilden ovan tycker jag blev riktigt bra med de suddiga ljuspunkterna nere på backen.

Drinkarna var så klart skitdyra, men det hade jag räknat med. De billigaste startade på 500 baht, och med service charge och skatt som de alltid lägger på i efterhand på flashiga ställen så landade det på 577 Baht för ett sådant glas som jag håller i handen. En flaska öl kostade ca 450 Baht, alltså tio gånger mer än den gör nere på gatan. Men här betalar man för utsikten, och jäklar vilken utsikt säger jag.


Slår vad om att ingen skulle se om man hade sandaler på sig...

Jag stod där och blickade ut över Bangkoks skyline och tänkte på säsongen som gått. Ett halvår som började så mörkt ekonomiskt men som vände och slutade så mycket bättre. Jag hade rott skutan i hamn och hade fått någonting över också. Jag var nöjd, en oerhört angenäm känsla. Jag struntade i vad det kostade. "Another drink Mr Bladh?" Självklart, ta en du också. "Oh, mai dai, haha".


The Dome.








The Last Supper

Så var sagan på Lanta slut. Eller inte riktigt förresten . Jag har massa historier på lager som jag ska skriva ner och posta framöver. Sedan ska jag ju inte åka hem till Sverige riktigt än. Först ska jag ha lite semester. Någonstans. Har inte riktigt bestämt mig var. Antagligen inte sol och bad i alla fall. Jag flyger till Bangkok imorgon. Där ska jag ta och fundera i några dagar.

Jag hade ju sagt till mig själv att OM jag gick break-even så skulle jag ta en rejäl fest, vilket jag också gjorde redan i februari. Jag hade även lovat mig själv ett riktigt fint hotell i Bangkok om jag skulle gå så pass mycket plus att jag inte behövde bry mig om hur mycket det kostade. Efter att ha klickat runt ett tag så bestämde jag mig till slut för Lebua at State Tower, som också stoltserar med Bangkoks mest kända sky bar, Sirocco.


Sirocco, inget för höjdrädda.

Tänkte även ett tag att jag skulle boka Plaza Athénée efter att jag läst deras hotellbeskrivning.


After Ski efter en dag i backarna? I Bangkok?



Sista solnedgången på Lanta?

Sista veckan på Nature House har jag ägnat mig åt att kränga grejerna. Hojen sålde jag ju för 25000, alldeles för billigt egentligen men skönt att jag fick iväg den så smidigt. Nancy fick helt utan kostnad ta tvättmaskin, kylskåp, ugn och en massa andra prylar. Hennes svåger fick alla verktyg och redskap som tack för de gånger han hjälpt mig med reparationer på hotellet. Sao fick också grejer när hon slutade. Möblerna och resten av bottenskrapet sålde jag tillbaka till gamnästet för 20000. Så klart försökte de trixa men jag var stenhård på den punkten. Det var bara att betala, annars skulle andra intressenter få ta grejerna.

Jag hade även lovat Nancy alla inkomster från rummen för resten av tiden hon är kvar här. Om nu någon vilsen turist mot förmodan skulle dyka upp här nu i slutet på säsongen. Så idag när vi höll på att lasta på hennes prylar på pickupen så kom det en italiensk walk-in som ville kolla på rummen. Jag nickade åt Nancy att nu var det upp till henne att göra affärer. Italienskan bokade in sig fem nätter och jag såg hur det lyste i Nancys ögon när gästen skrev in sig, och det gjorde fan verkligen min dag idag måste jag säga.


Like.

Den sista middagen innan avresa, brukar alltid förtäras nere på Nature Beach, men inte den här gången.
I kväll har jag istället varit med Nancys familj på hennes systers Nabs restaurang nere på Klong Hin. Det blev grillade räkor, snapper och morning glory och annat gott. Faktum är att de andra inte ens vet att jag åker imorgon. Om de frågar så har jag bara åkt på visarun ett par dagar och är snart tillbaka. Om de förstår att jag faktiskt inte kommer tillbaka något mer den här säsongen så kommer gamarna slita hotellet och min vapendragare i stycken. Så länge farangen är kvar så råder lugnet. I alla fall på ytan.



Nu kanske det låter värre än det är, men det är ingen fara, jag vill bara att det ska vara lugnt här sista veckan efter att jag åkt härifrån. Jag kommer att ringa ägarna och tacka för den här säsongen, och att jag fått möjligheten att göra det här. Lite besviken på hur vissa saker har hanterats bara. Jag har fått se mycket skit bakom kulisserna, som girighet och avundsjuka, men jag kommer i alla fall att göra rätt för mig och föra över pengar för sista elräkningen och vad som nu ska betalas.
Det har som sagt varit den bästa tiden i mitt liv, och när jag gick ut i morse och skrev på skylten för sista gången så ska jag erkänna att jag blev lite blöt i ögat.






Nu undrar kanske vissa som har följt mig på bloggen vad som hände med hon där uppe på kullen. Jag har eventuellt en liten story där också, men jag håller på den ett par dagar.


Next coming up: The Big Mango. (..but smells like a durian..)


Nature House: Season II

Det kom för sent. Samtalet. Det hade gått för lång tid och jag var redan mentalt inställd på att det inte skulle bli något mer. Dessutom så hade jag redan börjat kränga grejerna. Jag hade ju blivit mest fundersam över helomvändningen från deras sida. Knappast glatt överraskad. Jag hade svarat dem att jag inte kunde ta ett beslut om en fortsättning så snabbt över telefon. Att jag var tvungen att tänka på saken. Men jag hade redan bestämt mig för att säga nej. Antagligen kommer jag ångra mig gruvligt när nästa mörkersäsong närmar sig.

Det är som hon sa min vapendragare, att jag inte vet vem jag kan lita på. Om de redan har ändrat sig två gånger så kan de ändra sig igen. Jag hade ju förresten redan lovat bort moppen till Bee's kollega, jag skulle aldrig kunna bryta ett sådant löfte. Samma sak med tvättmaskinen och kylskåpet och några andra saker som jag lovat efterskänka till Nancy och Sao. Jag skulle aldrig ha hjärta att behålla de sakerna. Om jag nu skulle fortsätta driva Nature House nästa år så hade jag varit tvungen att börja om på nytt igen. Köpa allt en gång till.

Det där är alltså ett par veckor sedan som jag fick telefonsamtalet och jag ville ändå känna in ett tag om jag själv skulle ändra mig och kanske ändå köra en säsong till. Men det definitiva kom till mig för två dagar sedan när jag låg uppe på rummet och hörde någon prata ute på min takterass. När jag gick ut kollade vad som stod på hittade jag ägaren för granntomten där och som dessutom hade en arkitekt i släptåg med sig.
Jag frågade vad de gjorde och de svarade att de inspekterade utsikten och tomten och planerade för den nya resorten de tänkte bygga där. De skulle visst starta redan i lågsäsongen.

Poletten trillade ner. Var det därför gamnästet hade gjort en helomvändning? De hade fått nys om den planerade byggnationen? Ena dagen ville de ha ett pris på inventarierna, nästa dag erbjöd de en fortsättning på kontraktet.
En byggarbetsplats som granne är det sista man vill ha som hotellägare, och gäster som klagar är den sämsta marknadsföring man kan ha.


Snart en byggarbetsplats nära dig...



I övrigt...


...så har jag sålt den sista Changen nu. Systemet med "self service" har varit väldigt uppskattat, och har så vitt jag vet bara missbrukats av singaporianerna som bodde här för ett tag sedan. De plockade på sig åtskilliga flaskor Singha utan att skriva upp på listan. Det var väl lika bra det, eftersom ändå knappt ingen ville dricka Singhan. De sista flaskorna gick jag in med till massagen bredvid och bytte ut mot Chang, och vips så försvann de också.



...så kom ju firandet av Songkran av sig lite grann med tanke på tsunamivarningen. De flesta drog från ön och de som skulle komma kom inte. Sedan är ju Songkran snarare en buddhistisk högtid och därmed lockar det inte fram glädjeyran hos mussarna på ön. Det hindrade mig dock inte från att beväpna min personal med ett par rediga vattenpistoler.



...så har Sao jobbat sin sista dag idag. Tre rum checkade ut så nu har vi bara en kiwi-familj kvar på hotellet. "Beua" tyckte Sao och sa att hon kunde sluta lika gärna. "Ok" sa jag och skickade hem henne med slutlön och några goodiebags med lite prylar från hotellet. Tycker förresten att hon ser stenhård ut på den här bilden med tuff attityd och vattenpickan hängandes på axeln.











Happy Songkran (2)555

Idag startar SONGKRAN. Det är alltså det Thailändska nyåret! Det kommer att bli fest i dagarna tre och ingen kommer undan vattenkanonerna.


Nancy taking care of the business...

I väntan på en tsunami

En del av mig ville verkligen se vågen komma. Och jag förstod att jag inte var ensam där uppe på kullen med de tankarna. Det rådde knappast någon panik uppe på Halabala. Snarare en slags förväntan om att vi alla snart skulle få se en storslagen teater.



Folk satt och spelade yatzy eller minglade runt med en öl i handen. Öl som Ammy och hennes kompis passade på att ta hundra baht för, eftersom alla affärer och restauranger nu var stängda pga evakueringen. Samma del av mig beundrar sådant företagande. När man ser möjligheterna.
Alla satt och småpratade, tittade ut mot det stora havet, kastade blickar mot TV:n som rapporterade om jordbävningen och den annalkande tsunamin.



Förra inlägget avslutades ju precis innan allt drog igång igår. Någonting var på gång förstod jag. Jag hade gått ner från rummet till receptionen och ut på vägen. Nancy stod i telefonen och verkade upprörd över något.
Bilar kom körandes i full fart med varningsblinkers ivrigt tutande för att röja väg. Andra pickuper stannade för att plocka upp folk på flaket. Eat passerade mig i sin svarta chevrolet. Hennes blick var panikartad. Hennes fot i botten. Förresten, alla jag tittade på hade samma...skräck i blicken. Vad fan är det som händer tänkte jag.

Vänder upp mot Nancy igen som är på väg ner mot mig, samtidigt ringer mobilen i fickan. Ser att det är Ammy. "TSUNAMI IS COMING P'FRANK, YOU MUST COME UP HERE!" Jag möter Nancys blick och när hon får ögonkontakt så säger hon samma sak. "Tsunami is coming soon, we must leave! You tell the guest, reu reu!"

Tre rum uthyrda. Lätt match. En ryss, ett ungt par från Skottland (som prutat på rummet), samt två medelålders kvinnor från Tjeckien.  Först ryssen som jag verkligen fick förklara för flera gånger vad som var på gång innan han trodde mig. Sedan upp och knacka på dörren till skottarna som inte verkade vara på rummet för tillfället. Konstigt eftersom jag såg deras flipflop utanför dörren och även deras moppe stod parkerad. Sprang ner igen och mötte tjeckiska damerna som kom upp från stranden med panik i blicken. Jag sa åt dem att ta värdesakerna med sig och ta första bästa tuktuk eller bil upp på någon höjd. Jag hade ju sett hur bilarna plockade upp folk efter vägen. Jag skulle senare på kvällen bli varse att det var inte riktigt korrekt av mig i egenskap av manager för hotellet. Jag sprang upp ännu en gång till skottarna och knackade på deras dörr. Ingen reaktion.

Nancy hade jag skickat iväg för att möta upp sin familj nere på Klong Hin. Jag packade ihop mina egna värdesaker och låste alla dörrar på Nature House medan jag väntade på ryssen som verkade ta en evighet på sig. När han var klar så tog vi mopparna upp mot Klong Toab. Polisen hade satt upp vägspärrar uppe i korsningen och frågade vart alla som kom från Klong Nin var på väg. Halabala Resort skrek jag åt honom i farten och han backade och släppte förbi oss. De utan bestämd destination blev skickade åt andra hållet upp till Khao Jai Restaurant.



Uppe på Halabala hade det börjat samlas allt mer folk, och jag smet istället ut och satt mig på Ammys balkong där jag hade första parkett ut mot havet. Reaktionerna på facebook lät inte vänta på sig. Jag blev kontaktad av både Sveriges Radio och SVT som ville komma i kontakt med folk på plats. Jag tyckte att det var lite onödigt så länge det faktiskt inte hade hänt något. Någon hade ropat på vargen, men inte hade vi sett någon varg ännu.
Alla väntade på den stora vågen som skulle komma om någon timme, om tjugo minuter, alldeles strax, den hade ju nyss slagit in mot Phuket sa ryktena. Skulle inte havet dra sig tillbaka snart?



Efter ett tag blev det mörkt och vi såg inte längre horisonten. Folk verkade besvikna. Jag förstår att detta kan låta helt horribelt med tanke på vad som hände 2004, och naturligtvis så önskar ju ingen en repris på den katastrofen, men ändå så var det som om folk kände sig blåsta på konfekten.

Mitt i det här spektaklet så satt jag med mina tankar på hur jordbävningen utanför Sumatras kust hade fört oss samman igen. Jag hade varit mer eller mindre inställd på att vi inte skulle ses något mer innan jag åker hem. Att det kanske blev bäst så. Inte riva upp såren igen. Men nu hade hon ringt upp mig och varit orolig och ville att jag skulle komma. Så klart hade jag åkt dit. Träffade hennes mamma igen också som var på besök. Vi kramades förstås och hade hon fått bestämma hade jag varit måg för längesen. Brorsdottern var där också med nya hundvalpen "Lucky".
Jag tänkte också på Nancy. Hur våran relation utvecklats under den tiden vi jobbat ihop. Jag ringde upp henne, och anade jag inte en viss underton av missnöje att jag befann mig uppe på kullen igen?
Jag tänkte också på det där telefonsamtalet häromdagen. Hur skulle jag egentligen förhålla mig till det? Jag tog upp det med Ammy och efter att hon funderat ett tag så sa hon "No, they kihok you". Jag tror det också. De bluffar. Men hur ska man kunna veta i landet där ingenting verkar vara på riktigt, förrän efter det har hänt? Inte ens då ibland.

Ungefär som i den där pjäsen I väntan på Godot...

Nyfikenheten och hungern fick mig att ta moppen ner mot Klong Nin för att kolla läget. Allt var nersläckt, alla var borta. Rena rama spökstaden. Som Pripjat ungefär. Den känslan fick jag. Eller som Stephen King's klassiska bok "Pestens Tid". Några koner på vägen bara som markerade att det var "Hit men inte längre". Det var lätt att runda dem och komma in på själva strandvägen som löper bort mot Nature House. Jag vände halvvägs och letade mig upp mot 7/11 på Klong Toab. Stängt så klart men bredvid så fann jag en ensam entreprenör som sålde pannkakor. Vilken hjälte, det gäller att se möjligheterna. Jag var enda kunden dock. Knappt någon annan hade vågat sig ner till huvudvägen.



Efter ett tag så blåste de faran över. Det var ett jäkla liv i den där tsunamiskrämman och den fick fick många faranger att springa uppåt höjderna igen, innan de förstod att det betydde grönt ljus. Alltså ingen tsunami.



Rent affärsmässigt så visar sig detta nog vara dödsstöten för säsongen. Jag skrev ju i förra inlägget att vi var fullbokade inför Songkran som drar igång imorgon. Tyvärr så avbokades fyra av mina rum idag pga tsunamivarningen. Det spelade ingen roll att både jag och Nancy förklarade att det inte var någon fara längre. Ingenting har hänt. Det är bara att komma hit och fira precis som ni planerat. Men thailändarna som bokat upp rummen vågade inte komma hit nu. Samma sak hade hänt på Nature Beach enligt Nee. Jag var precis ner till Nancy och frågade vad hon tyckte om allt. "Beua" var hennes enkla men tydliga svar. Nu var hon beredd att stänga, struntade i pengarna. Sitta i trettiofemgradig värme hela dagarna och vänta på att något ska ske är inte kul för någon. Ok, igår skedde det ju något trots allt. Eller inte.


"Sawadee khap, jag skulle vilja avboka fyra rum,
vi drar till Bangkok och firar
Songkran istället..."


Undrar ni vad som hände med skottarna som bodde här på Nature House? Ja, de hade legat på rummet med hörlurar och lyssnat på musik under uppståndelsen. Inte hört ett smack. När de gick ut och skulle käka vid sjutiden så var allt kolsvart och inte en käft fanns kvar på Klong Nin.




Sunday roast

Jag har nu bestämt mig för att boka om biljetten hem. Jag tog beslutet häromkvällen, i söndags närmare bestämt, när jag satt på White Rock och tuggade i mig en brittisk "sunday roast menu" och fick en smakbit av västerlandet. Sedan om den måltiden får mig att åka hem tidigare eller senare får ni gissa själva.


Brittisk mat och fotboll. Lika kul som det låter?

Jag har hängt allt oftare på White Rock på sistone. Det har blivit lite som en samlingspunkt för de faranger som fortfarande är kvar på Klong Nin. De har ett bra koncept på menyn och man får alltid stora och välsmakande portioner. Deras "full rack of ribs" är redan en klassiker efter bara en säsong.

För varje dag som går nu i april så blir det allt lugnare och turisterna försvinner sakta men säkert. Jag har dock fullbokat över Songkran vilket gläder mig. Varje bokning vi får nu känns som en ren bonus då jag har utgått från att april skulle bli en minusmånad. Dagarna är ganska sega och långsamma nu för både mig och Nancy och Sao. Jag frågade dem igår om de tyckte att vi skulle stänga igen hotellet, men de vill ju precis som jag krama ur det sista av säsongen. Samtidigt, så fort jag åker härifrån så måste jag börja betala boende för mig, samt börja äta frukost och lunch på restaurang. Jag har varit enormt bortskämd här med Nancy som lagat så god mat varje dag.

Jag är väldigt kluven inför stängningen, när den än nu blir. Som jag sagt så ser jag fram emot det, men vet också att jag kommer sakna livet här redan efter några dagar. Det har varit mitt livs bästa tid, även om det kanske har låtit lite negativt i de senaste två inläggen.

Vänta lite, det är ett jäkla liv utanför nu, måste gå ner och se, verkar vara något allvarligt.. jag postar det här inlägget nu och återkommer senare..

(EDIT: Det var gårdagens tsunamivarning. Jag skriver ett till inlägg snart)

Gamarna

Jag hade knappt hunnit lägga ut krokarna om att jag tänkte kränga min Honda Dream innan jag lämnade Lanta. Det blev som en väckarklocka för gamarna som förstått att det snart skulle finnas mer godsaker att plocka ur nästet.



De började kretsa runt huset, och särskilt då köket, men gjorde bara utfall när alfahannen inte var närvarande. Men jag var lugn, jag litade på min allierade, och attackerna var väntade. Jag log i mjugg från mitt gömställe.

Jag hade betalat drygt 40000 baht för hojen och slumpade nu iväg den för 25000 illbahtingar. Ser ut som ny, inga olyckor och endast 300 mil. Jag fick genast respons från Pimalai, en kompis till Bee som ringde och ville ha den osedd. Inget tjafs om priset, bara bekräftade att han tog den. Samma kväll kom det en indisk skräddare och också ville ha den. Tyvärr sa jag, någon har redan ringt och bekräftat att han köper hojen av mig. Det ville indiern inte lyssna på utan ville titta i gröna boken och börja diskutera priset. "Discount? Men varför ska jag ge dig rabatt på priset om någon redan har bekräftat köpet och dessutom inte tjafsat om köpesumman?"

För övrigt så uppvisade han helt fel attityd gentemot mig och jag läste av honom direkt att han ansåg att jag var en dum farang som han lätt skulle kunna lura av hojen. Jag gav hellre bort den till Sao än att sälja till denne herre.

Gamarna tog tillfället i akt och var in i köket och nafsade efter hårdvalutan. Kylskåp, tvättmaskin, vattenkokare, ugnen mm. Helst ville de nog ha allt gratis. Att jag bara skulle lämna grejerna bakom mig när jag lämnade hotellet. Min personal höll masken och sa att de inte hade en aning om vad jag skulle göra med allt.
En dag ringde de till och med från självaste gamnästet och ville ha ett pris på på både motorcykel och prylarna i köket. Jag svarade att tyvärr så var både hojen och tvättmaskin, ja nästan allting, sålt redan. Det ville de inte lyssna på utan bad mig bara räkna ihop ett pris på allting.
Tänk om de bara visste.

Dagen efter så ringde telefonen en gång till och den informationen som framfördes då gjorde mig väldigt fundersam. Det var på eftermiddagen och jag låg och slumrade uppe i 201:an, mitt gamla favoritrum som jag nu flyttat tillbaka till. Sedan jag stängde frukosten förra veckan så har jag ramlat in i en riktig komaperiod och jag kan ligga i timmar och vila på dagarna, och samtidigt hålla mig undan den trettiofemgradiga värmen.
Men nu gick jag ner till Nancy som låg och vilade i en sala. Det var ändå fullbokat. Hur vi nu kan ha fullbokat i april. Hon såg direkt att det var någonting. Vi känner varann väl nu. Läser varann som en öppen bok. Tillsammans tio timmar om dagen i ett halvår. Sådant sätter sina spår.
Jag berättade om telefonsamtalet.

"Why? Why they say like that..?
"I have no idea. I don't understand anything now.."
"So..how you do..?"
"I have to think. I'll take a swim."
"Pbai loie"


RSS 2.0