En helt vanlig dag

Det är många som undrat hur en helt vanlig dag ser ut för mig.



Jag vaknar av mig själv i vargtimmen när det fortfarande är mörkt ute. Sedan går jag upp och kastar en näve grus på tupparna för att väcka dem, som hämnd för alla gånger de väckt mig i ottan genom alla resor i tropikerna.

Går runt och låser upp dörrar och öppnar för frukost vid sjutiden. Brukar vara lugnt fram till åtta så innan dess har jag hunnit dricka kaffe och käkat också. Dagens bästa stund för övrigt, och det är fortfarande skönt och svalt ute innan solen stigit alltför högt och börjar bränna.



Det är liksom bara hönsen och jag som är vakna, och sedan när koffeinet gjort sitt så matar jag tupparna med ris för att bli kompis med dem igen. Ibland lyssnar jag på Sveriges Radio direkt genom mobilen och extrahögtalare.



Antalet frukostgäster kan verkligen variera från dag till dag. Kan pendla mellan 1 och 15 gäster. Beror lite på väder (walk-in) och nationalitet (hotellgäster). Skandinaver och tyskar äter som regel alltid frukost, medan sydeuropéer kanske tar en kaffe eller inget alls.



Är det lugnt så hinner jag kanske sticka iväg och köpa en säck is, eller mera frukt och grönt, eller en påse ägg som man får balansera på moppestyret. Saker som tidigare varit helt otänkbart gör man nu som vardaglig syssla.
Framåt tolvtiden har de flesta som vill äta ätit. Är det stressigt så är Sao med i köket och hjälper till med det mesta. Ja i alla fall ända tills jag råkade säga till Nancy (på thai) att jag hade fläsk i kylen, då blev Sao skitsur och vägrade diska och hjälpa till under någon vecka. Sedan jag förklarat att jag numera bara hade kycklingskinka så var allt frid och fröjd igen.


Nancy & Jr

Sedan Nancy började hjälpa mig så har jag också fått tid att åka upp till piren och fiska faranger. Båtarna från Phi Phi och Krabi kommer ungefär samtidigt runt ett- tvåtiden. Detta är dock ett uppdrag som jag är lite kluven till. Jag gillar verkligen att komma ifrån hotellet en stund som omväxling och vetskapen att Nancy håller ställningarna under tiden gör att jag också kan slappna av under tiden när jag är borta.


Rumsraggare och taxichaffisar. Ett nödvändigt ont på Lanta?

Den negativa sidan är ju att det är så förbannat otacksamt att stå där och fråga om folk behöver rum. Alla beter sig som om de inte behöver boende och transport, fast alla vet att det är ju precis det de behöver. Lanta är för stort för att börja knata med bagaget och tro att man ska ha boende inom promenadavstånd. Farhågorna om att thaiarna skulle "boxing you" kom snart på skam. Nee hade ju avrått mig från att åka till piren just på grund av risken att bli misshandlad där. Eat hade ju snarare uppmanat mig att åka dit. Så det gjorde jag.

Efter att ha socialiserat med thaiarna och slängt mig med lite fraser och erbjudit alla provisioner om de skickar folk till mig så var jag snart accepterad där. Förresten så är jag ganska diskret och håller mig i bakgrunden och siktar in mig på någon enstaka farang som ser penningstark ut. Det får räcka. Har istället ägnat lång tid till att bara sitta hos Choke och Oui på resebyrån @pier som ligger precis vid piren och erbjudit dem rejäla provisioner för att skicka folk till Nature House i första hand. Sedan kan man ta en lunch där och beskåda spektaklet på avstånd istället.


@Pier at Pier

På vägen hem stannar jag på Lanta Mart och handlar importerade specialprodukter om det behövs. Om inte så tar jag gärna omvägen över Old Town, ett ställe som jag gillar mer och mer. Passar alltid på att äta på mitt favoritställe där och kan sitta hur länge som helst och bara chilla och insupa atmosfären. Så lugnt och så långt från kommersen på nordvästra sidan av Lanta.


Old Town


Självporträtt på Cee Side, Old Town


Old style bathroom in Old Town

Tillbaka på Klong Nin och Nature House så brukar det mesta stå still under de hetaste eftermiddagstimmarna. Då kan jag gå ner till havet och bada en stund. Så det gör jag allt som oftast.


Havet

På kvällarna är det än så länge så lugnt att jag kan stänga receptionen om det inte är något speciellt på gång, som en beställning i restaurangen till exempel. Oftast så käkar jag middag nere på Nature Beach, ibland med Matte som också varit här sedan oktober, eller så provar vi någon ny restaurang på Klong Nin. Ibland drar jag iväg själv om jag vill rensa skallen på intryck. Eller så äter jag något från mitt eget kök, vilket är billigaste alternativet så klart. Men det är nog bara om jag fastnar i receptionen med trevliga och pratglada gäster.



Vid tiotiden brukar John Blund komma och slänga en näve grus i mina ögon och då är det bara att gå hem och lägga sig så att man orkar gå upp nästa morgon. Aldrig sovmorgon. Men jag har det bra här och hade inte velat byta med någonting. Jag lever min dröm mer eller mindre, men ser fram emot min visarun till Kuala Lumpur på torsdag och hem igen på fredag. En minisemester.

Och en sak till . Det kom förbi en liten fågel på motorcykel och kvittrade i mitt öra att någon var på väg till Lanta.


Night in Nature.. 


Lanta Nature House on Booking.com

Passar på här att göra lite reklam för Lanta Nature House.


Klicka här för att boka eller bara kolla lite grann på bilder...



Love me tender...

Jag vaknade till av att någon smekte något sött och lent på mina läppar. Hade jag slumrat till här av alla ställen? Verkligen otippat. Jag öppnade ögonen försiktigt och tittade upp i tre thailändska leenden. Så nära. De stod lutade över mig. Min blick mötte hon som var närmast, och sedan till de andra två. Alla ingav ett lugn. Vad var det med dessa exotiska ögon egentligen? "Don't worry Mr, we take care of you. Just relax." Och jag var avslappnad, alldeles lugn. Förtrollad. Jag hade bestämt mig för att prova det här.

Tidigare hade jag åkt förbi och sneglat på skyltfönstret. Många gånger. Vid två tillfällen hade jag till och med parkerat vespan utanför och gått fram, men sedan vänt i dörren. Inte skulle väl jag.
Men i mars när jag var här så träffade jag en kille som hade provat. Han sa att det var värt varenda krona. Eller baht. En ren njutning som han uttryckte det. Ett par timmar och tolv tusen baht skulle det kosta. Nästan tre tusen svenska. Äh, man lever bara en gång. Kan väl prova. Det var jag värd efter alla turer den senaste tiden. Dessutom var det lördag. Så är man väl direktör förresten. Det här var väl en sådan grej som direktörer gör.
Det var lätt att hitta orsaker.

Jag låste fast henne med blicken. Hon var så nära att jag hade svårt att fokusera först. Jag under. Hon över. Hennes ögon var så mörka att det var svårt att avgöra gränsen mellan iris och pupill. Hon mötte mig. Jag testade henne. Vem skulle slå undan blicken först. Hon vann. Så klart. Med den självsäkerheten som hon utstrålade. Jag flackade vidare med blicken och landade på en av de andra. Hon log belåtet. Hade sett spelet.

De var proffs och jag var knappast deras första kund. Jag valde att blunda igen. Bäst så. Han hade haft rätt. Detta var en ren njutning. De fortsatte med sin behandling och mina tankar flög iväg och gick igenom senaste tidens turbulenta svängningar. Jag tänkte på mordet som begicks på Lanta förra veckan. Hur det hade tystats ner. Ett beställningsjobb. 300 000 Baht. Så mycket var ett liv värt. Ingen turist fick veta. Men den vänlige konstapeln hade berättat för mig. Handlar alltid om skulder. Eller svartsjuka. Svartsjuka hade jag tänkt. Vad kostar ett mord på en farang hade jag frågat. Mycket mera, det skulle ju bli publicitet utomlands.

En av tjejerna hade en liten handduk som hon torkade mig i pannan med, med jämna mellanrum. Vilket omhändertagande. Jag ska nog besöka det här stället snart igen tänkte jag, men då ska jag ta en annan behandling. Hon som vann blickduellen log varmt mot mig och frågade om jag sov dåligt på nätterna. Vad? Varför frågade hon det. "You worry about something Mr?" Jag var med ens klarvaken. En till som påstod att jag gnisslade tänder. Vad skulle jag svara på det. "Mai pen rai..". Verkligheten hade hunnit ikapp mig igen.

Vi var klara. Jag reste på mig. Varför fanns det inte liknande servicenivå hemma för? Vad var hemma förresten? Jag hade knappt ägnat Sverige en tanke sedan jag lämnade Arlanda. "I'm never homesick" har jag hört mig själv säga genom åren.

Betalat hade jag gjort i förskott, så jag klev ut på gatan med mitt nya direktörsleende. Zoom hade de kallat det.Laser var ute. Nu var det blue ray som var det nya svarta. Eller det nya vita för all del. Måå faan är titeln på thai. Men inte mådde jag fan. Jag mådde nog ganska fint trots allt. Stunden med tjejerna hade gjort mig gott. Bekräftades också av spegeln som jag stod och höll upp framför mig.








Kan väl lägga in en bild också.


Thai måå faan - Swedish måå faan, 1 - 0
(Måå=läkare, Faan=tand)



Lifetime

Med svaret hängandes i luften så lämnade hon mig och Lanta nästa morgon. Tomheten gick inte att beskriva. Rastlös och fången på hotellet trampade jag runt i cirklar tills jag inte stod ut längre. Jag ringde in Bee för att hoppa in som standby för mig. Själv tog jag vespan och drog söderut mot Kantiang Bay. Parkerade på Noon viewpoint restaurant där jag hade tillbringat så många timmar med henne förr. Beställde in en laxmacka och en Chang och väntade in solnedgången.



Solen sjönk ner bakom Ko Ha , och mitt hjärta med den. Jag undrade om jag någonsin skulle få se henne igen.
En halvtimme senare satt jag nere på stranden på Kantiang Bay och tog in det sista av dagens ljus. Innan det blev helt mörkt hann jag se att någon skrivit LOVE i sanden med stora bokstäver. Då ringde telefon. Det var hon.



Sa att hon saknade mig och solnedgångarna på Lanta. Hon var ledsen och nedstämd. Ja vad skulle hon upp där och göra tänkte jag för mig själv. Men jag visste, eller förstod, att hon hade varit tvungen att lämna ön ett tag. Tills vissa saker hade lugnat ner sig. Hade jag någonsin varit så tålmodig. Antagligen inte, men jag har någonstans hela tiden trott på det. På oss.
Eller så är jag bara naiv igen.

"How long can you wait for me?" hade hon frågat redan i våras.
"A lifetime" hade jag svarat.
"What means lifetime?"
"It means all my life tirak. All my life. Khao jai mai?"

"Oh..honey, I love you so.."

Och jag hade menat det, precis som allt annat jag sagt till henne.
Tiden får utvisa vad som händer. Nu har det gått ett par dagar och en vecka. En livstid i sig.

The show must go on. Så jag åkte till marknaden och köpte några kilo apelsiner till och ställde mig i köket på Nature och pressade juice till frukosten. Jag visste att hon skulle komma tillbaka en dag.






Heartbreak Hotel 11/11/11

Jag cruisade ner från Long Beach mot Klong Nin i den heta eftermiddagssolen. Tankarna snurrade. Jag tänkte på hur fin hon hade varit i sin uniform och uppsatta hår. Hade hon menat allvar? Jag hade svårt att vänja mig vid tanken. Jag kisade mot solen och ökade farten.



Jag svängde in och parkerade vespan på allmänningen på Klong Nin. Mellan Nice Beach och Nick's Garden. Satte mig på en uppochnervänd longtail och tittade på vågorna. Och skymningen. Funderade. Luften gick ur mig.

"Flytta" ? Det var det hon sagt. Från Lanta till Khon Kaen. Det låg ju ända uppe i Isaan. Vad skulle hon där och göra? Föräldrarna skulle sälja resorten, de hade fått ett bud som de inte kunde motstå. Jag förstod. Stället hade potential. De hade drivit resorten sedan tsunamiåret. Det var dags att ta hem vinsten.
När åker du då, hade jag frågat. Om några dagar redan. Jag kunde inte ta in det. Så svårt att acceptera. Hon hade frågat om jag skulle sakna henne och bli ledsen. Måste ha varit årets understatement. Jag var golvad. Nere för räkning.

Vi skulle så klart hålla kontakten med telefon och internet. Kändes meningslöst. Jag levde ju bara när jag var nära henne. Att bara sitta nära henne laddade mina batterier och gav mig all energi jag någonsin skulle behöva.

De tre sista dagarna hade jag varit helt under isen och haft svårt att fokusera på hotellet. Sista dagen innan hennes avresa var det fullmåne och Loy Krathong-festival i Old Town. Massor av folk i rörelse och mycket att göra för alla. Vi bestämde att ses redan på morgonen vid halvtio på Nature och för första gången den här säsongen stängde jag restaurangen. Jag förklarade för Sao på thai att hon kunde göra kaffe om någon ville beställa men ingen mera mat serverades idag.

Jag noterade hur Sao dröjde kvar med blicken på Ammy som stod i restaurangen och väntade på mig. Jag vet, tänkte jag för mig själv, hon är det vackraste som gått omkring på den här planeten.



Vi gick spiraltrappan upp på takterassen och satt oss där i sky loungen ett tag. Silverhalsbandet med hjärtat glimmade till i solen. Jag hade köpt det hemma i Sverige redan i april. Hon hade fått det för ett par veckor sedan och jag blev glad att hon hade det på sig. Efter ett tag gick vi ner på Cook Kai och käkade tidig lunch. Satt där gott och väl ett par timmar och hann med att ta en Singha och en Chang också. Det var både vemod och skratt. Jag ville aldrig gå därifrån.

Och så sa jag det till henne igen. Samma sak som jaq sagt några dagar tidigare uppe på deras resort. Jag såg att hon blev rörd och inte visste vad hon skulle säga. Så jag frågade igen. Och igen. Hon skrattade och slog till mig på armen. "Farang baa!" Tokiga farang! Jag flinade bara tillbaka. "I'm not joking tirak. Think about it anyway!" .




Vibrations

Förutom mina lojala finländare som alltjämt bor kvar och kommer ner och äter frukost varje morgon så var det fullständig stiltje. På hotellet. I restaurangen. Och i luften. Inte en vindpust. Hettan var olidlig, atmosfären vibrerade. Jag började bli desperat. När skulle turisterna komma egentligen. Svepte ännu en flaska vatten som tio minuter senare svettades ut och blötte ner morgonens andra tröja. Jag hade insett en sak. Ingen agent skulle förse mig med gäster så länge de hade vänner och släktingar på ön som också behövde folk till sina resorter. Precis som hemma är det så klart ett kontaktnät den viktigaste beståndsdelen i ett lyckat företagande.

Återigen, med tunga steg, traskade jag bort till Eat för goda råd, och planer på att erbjuda henne hundraprocentiga provisioner om hon bara kunde ge mig en endaste bokning. Om de bor hos mig så kanske de köper en dricka eller en baguette. Äter sin frukost här. Jag befann mig på ruinens brant kändes det som. Hittills hade jag tjänat mer pengar på att sälja mitt presskaffe än på att hyra ut rum.

Kaffepengar. I dess renaste form. Som sagt var.

Hon såg det på mig på långt håll och förklarade att hennes hjärta kändes som en sten när hon såg mig med den uppgivna blicken.

"Change the sign tirak.."
"What do you mean?"
"Don't put the price on it, people will just pass it and never come in and check the rooms."
"Hmm.."

Det här var två dygn sedan. Att mörkret skulle vända till ljus himmel på så kort tid kunde jag aldrig fantisera om.


Ingen succé...


Nice rooms with flooding discount! Succé?


Självklart succé!

Sista dygnet har varit helt otroligt. Folk har kommit på vespor och i tuktuk och frågat om priser på rummet. Så jag har visat och snackat och fyllt hotellet. 

Pom mi kwam suk mak mak!

Kaffet är poppis och baguetterna med creme cheese och pesto är i särklass den mest sålda. Ska passa på att tacka SJ som kom med den goda idén. Eller mig själv kanske. Jag köpte en sådan macka på tåget till Arlanda för en dryg månad sedan. Den var delikat och jag fick en idé. Kanske kunde jag sälja sådana i restaurangen på Nature. Jag tog en mobilbild för att inte glömma. 

 
SJ Original.               Thai copy.


Så just nu är det bara positiva vibrationer i luften. Det får bli ett besök på Cook Kai med goda vänner ikväll. Naturligtvis inkluderas Beer Chang i beställningen.




 

RSS 2.0