Far & son på Lanta 2019

Återigen hade vi hamnat på Lanta. Jag och Junior på resa igen. Inför den här resan hade jag inga som helst betänkligheter om att åka ensam med honom så långt. Vi hade ju redan provat ett år tidigare och även hunnit göra vår roadtrip till Schweiz i somras. Jag var vid det här laget helt trygg med att åka själv med honom. Ingen oro inför flygresan eller procedurerna på flygplatsen. Junior hade dessutom blivit ett år äldre och allt mer självgående på flera områden.
 
Med en begränsad budget och tidsrymd så skippade vi också Bangkok den här gången, något som annars får tusenbahtingarna att flyga iväg fortare än en Changkapsyl. Vi slapp också kostnaden för inrikesflyget till Krabi eftersom det var lika billigt att boka en genomgående biljett direkt dit som att bara boka Bangkok tur och retur som vi alltid annars gör. 
 
 
Klong Nin Beach, november -19.
 
 
Jag hade ju tänkt att vi skulle hålla oss hemma den här vintern då mitt garageprojekt gräver lika djupa hål i plånboken som i marken utanför huset. Men det uppstod ett läge och då drog vi iväg på en kortis, tio nätter på plats i Thailand och sedan hem igen. Tänkte jag skulle redovisa kostnaderna längre ner.
 
Vi kom snart in i en fin dagsrytm. Vaknar vid sjudraget då vi tar vespan till korsningen i Klong Nin där vi köper billig thaifrukost. Sticky rice med rostad lök, friterad kyckling och så en påse med de där friterade thaimunkarna - pa thong ko - som kostar typ 2 baht styck. Allt för 80 baht för både mig och Junior, och då har vi också kvar lite till förmiddagen. Eget presskaffe hemifrån och en tetrajuice från Seven så har man en perfekt frulle på balkongen.
 
 
 
 
 
Det här en av dagens bästa stunder innan det blir för varmt. Man tar en snus efter maten och sitter och chillar någon timme med skärmen eller boken, ja jag lyckades faktiskt läsa en halv bok på resan vilket var en välkommen skräll. Vid niotiden går vi ner till poolen där vi badar ett par tre timmar inklusive glasspaus i skuggan. Att bada med Junior nu när han fyllt fem var något helt annat än ett år tidigare. Han utvecklades snabbt i poolen de här dagarna och han tog sina första riktiga simtag. Det funkar bra med mutor för att motivera ett barn att utföra olika uppgifter märkte jag, som att hoppa i från kanten och simma till andra sidan till exempel, eller att dyka efter föremål på botten.
 
 
 
 "Hoppa i och simma hit så får du en glass!"
 
 
Vid tolv när det börjar hetta för mycket drar vi oss tillbaka till bungen för att äta det sista från frullen och softa ett par timmar medan jag funderar på vart vi ska inmundiga lunchen. Då drar jag på Junior den thailändska skyddsmunderingen, alltså långbyxor, riktiga skor och hjälm, och tar vespan till någon favoritrestaurang i närheten, helst Kantiang Restaurant på Klong Hin. Där frossar vi deras läckerheter och sköljer ner med mangoshake i lugn och ro. Ibland drar vi upp till Saladan om vi har något ärende dit, men då åker vi taxi dit, och tuktuk hem. Jag skulle aldrig drömma om att köra vespa i den trafiken med Junior, men söderut är det lugnare.
 
 
 
 "Fill her up khop khun krap..."
 
 
Efter den sena lunchen är det dags för poolen igen och här plaskar vi runt tills solen börjar gå ner. Bad i havet har det tyvärr blivit minimalt med. De första dagarna var det ändå för stora vågor och starka underströmmar för att det skulle kännas tryggt med Junior. Men några dopp blev det i alla fall.
 
 
Klong Nin Beach, november 2019
 
 
Efter mörkrets inbrott så är det dusch och lite chill på balkongen en stund. Beroende på hur hungriga vi är så går vi antingen på restaurang eller åker och köper något lättare vid Seven. Inte förrän sista kvällen valde vi faktiskt att äta på vår egen resort, alltså Natures restaurang. Maten där är alldeles för slätstruken och turistanpassad tycker jag, men jag tog en hot plate som åtminstone var en höjdare förr. Träffade också ett par Morabor där som jag kände, vi tog bordet bredvid så att jag också fick lite vuxet socialt umgänge. Det är ytterst sällan jag får tid till det. Vi tog en Chang ihop och surrade ett par timmar medan Junior lekte på stranden med sina thaikompisar. Det blev ett fint avslut på våran resa för den här gången.
 
 
Caught on camera... Nature Beach Resort, Klong Nin Beach. Ko Lanta. Foto: T Hamberg.
 
 
Om jag ska summera den här resan med några ord då. Jag är glad att vi gjorde den så klart, det är ett fantastiskt privilegium att få resa ensam med sitt barn. Jag har ju gjort några turer nu, både korta och långa. Man blir så ihopsvetsade och Junior får känna att han har all fokus och uppmärksamhet. Han litar på mig fullt ut och berättar alltid om sina känslor och tankar. Särskilt på kvällen när vi släckt lampan och det är dags att sova ligger vi alltid och pratar en stund, precis som hemma. Det är då han brukar öppna sig som mest. Saknaden efter farmor som är i himlen, eller jobbiga frågor om varför mamma flyttade egentligen. Det är så svårt att förklara för honom, jag väger orden på guldvåg. Men också kärleksfulla tankar, om Ellen på dagis som han är kär i, eller om hur mycket han tycker om mig. Han kan vara oerhört uttrycksfull och välformulerad ibland, som en kväll innan vi somnade så kramade han mig och sa:
"Godnatt mitt regnbågshjärta, vi ses i drömmarnas värld..."
Det var så poetiskt att jag nästan blev lite tårögd.
 
 
Drömmarnas värld...
 
 
Kostnaderna då?
 
2 x Flygbiljetter med Thai Airways. Arlanda - Krabi: 12000:-
Connect Hotel (600:-) + Parkering (500:-): 1100:-
Transfer Krabi - Lanta ToR 2 x 2000 thb: 1200:-
Bungalow Nature Beach 10 nätter x 800 thb: ca 2700:-
Hyra motorcykel 7 dagar x 200 thb: ca 500:-
Fasta kostnader =17500 SEK
 
Fickpengar, alltså mat, dricka, glass, taxi och lite shopping. Inga utflykter med båt eller annat har vi gjort: 7000 SEK. Det blir ju 700 om dagen, delat på två personer. Så för 350 kronor, eller drygt en tusenbahting per skalle så klarar man sig.
 
Så totalt 24500 spänn gick kalaset lös på. Men då har jag inte räknat med resan till Arlanda och kostnaderna där, så det blir väl ytterligare en tusenlapp.
 
Jämfört med våran roadtrip till Schweiz i somras under lika många dagar blev det alltså i princip lika dyrt att åka till Thailand, men med skillnaden att flygbiljetten drar upp summan där, men billigare levnadskostnad, och vice versa i Europa. Ja, det behövdes kanske ingen Einstein för att räkna ut det.. 
 
 
See you next time...
 
  
 

Tre favoriter i graven

Med bestörtning konstaterade jag att Cook Kai hade tagit ner skylten och sålt restaurangen till någon annan. Cook Kai, själva urmodern till spicy beef salad (enligt mig) fanns inte längre. Stadigt hade den stora bamburestaurangen legat där ett stenkast från Nature Beach, sedan åtminstone min första resa till Klong Nin 2006. En epok hade gått i graven.
 
Uppgifterna sa att det var ägarna till Sri Lanta som tagit över stället. Jag tänkte bojkotta först, men nyfikenheten tog över, så näst sista kvällen provade vi pliktskyldigt restaurangen - som numera heter Nai-Hua - och då naturligtvis en spicy beef salad. En besvikelse; Seg thaibiff och alldeles för mycket lök. Junior fick en fried rice sausage som var en katastrof med gammal korv. Han fick kväljningar, och jag både smakade och klagade, och slapp faktiskt betala den. Jag tackade för den fina gesten, och tänkte att det var nog första gången det hänt i Thailand. 
 
I skrivande stund har dock stället 13/13 toppbetyg på Tripadvisor. Antingen fake eller så hade vi bara otur när vi var där. Restaurangen var inte heller lika mysig längre. Massa inredning var borta och det kändes lite kalt när vi var där (Nov -19).
 
Det sas att även Cook Kai på Long Beach var sålt, men där satt åtminstone skylten kvar uppe såg jag när vi passerade. Den byggdes i samma stil och öppnade för bara ett par år sedan, men jag har aldrig provat den.
 
 
Nai-Hua, f.d Cook Kai. Notera Kinatecknen som blir allt vanligare på skyltarna i Thailand.
 
 
 
Den goda nyheten var att det uppstått en ny restaurang - Anutama - alldeles bredvid, ur spillrorna från Cook Kai, men det ska jag ta upp i ett annat inlägg. Jag känner ägaren mycket väl.
 
Övriga restaurangtips på Klong Nin
 
 
---
 
 
Den andra restaurangen som gått i graven är min absoluta favorit i Old Town, nämligen Cee Side, även kallad Sri Side eller Sea Side, beroende på vilken skylt eller meny man läser. Det var ett sådant där vattenhål som man lätt missar om man inte vet exakt var man ska gå in, och förra året när vi passerade på hojen trodde jag bara att jag missat skylten. Precis som då åt vi nu på den nästan lika bra Apsara istället. Väl där förhörde jag mig om Cee Side's öde och personalen berättade att ägaren hade klappat igen restaurangen och flyttat till Bangkok. En tråkig nyhet då jag har många fina minnen från Cee Side.
 
 
 
 
---
 
 
Den tredje restaurangen som gått i graven är Café Europa i Krabi Town. Det här blev jag varse dagen för vår hemresa då vi drog in till stan för ett mobilrelaterat ärende; Junior hade dagen innan spräckt skärmen på sin spelmobil och det skulle enligt uppgift gå att fixa på Tesco Lotus i närheten av flygplatsen, men när jag visade upp Sonytelefonen så skrattade de bara åt mig och förklarade att Sony var nästan helt utraderat i Thailand. 
Det här betydde att vi hade några timmar att slå ihjäl innan kvällsflyget skulle ta oss vidare hemåt. Jag bad den bussige taxichaffisen som väntat på oss att köra oss in till Krabi Town där jag lotsade fram honom till gränden där Café Europa ligger. Jag tänkte att där kan vi sitta och slappa tills det är dags att ge sig ut till världens tråkigaste flygplats. Det här har alltid varit ett naturligt stopp på hemvägen när man tröttnat på thaimaten.
 
Till min fasa så inser jag att stället är igenbommat. Vi klev dock ur och samlade kraft på en närliggande thaisylta där vi intog resans sista mangoshake och blev informerade att det var två år sedan de stängde. Ja, allt har sin tid och jag inser att det är cirka tjugo år sedan jag besökte Café Europa första gången.
 
 
 
Café Europa, permanent stängt... 
 
 
Det kommer ett inlägg inom kort med andra restaurangtips på Lanta och ett i Krabi Town.
 

Nature House - 8 år senare

Guldet blev till sand... Varje gång jag går förbi "mitt" gamla hotell Nature House så brukar jag tänka så. För den oinsatte så pratar jag om hotellet som jag arrenderade för åtta år sedan.
 
En morgon träffade jag på min gamle nemesis, tillika fru nummer två till ägaren av nämnda hotell. Allt gammal groll är naturligtvis glömt då jag inte är långsint överhuvudtaget. Jag frågade hur affärerna gick och om hon hade fullbokat och andra liknande frågor på samma tema. Hon erkände utan vidare omsvep att det gick lite trögt just nu och att rummen startade på 320 baht för walk-in (360 thb hos booking). Jag höll på att ramla baklänges. Trehundratjugo baht!? Det kunde inte vara möjligt. Eller jo, vid närmare eftertanke så var det kanske det.
 
 
Lanta Nature House, anno 2019 
 
 
Av de tolv rummen så var endast tre uthyrda. Visst, jag vet att det kan vara lite dåligt i början av säsongen men priserna borde ligga runt en tusing i mitten av november. I skrivande stund överväger jag fortfarande att flytta dit från Nature Beach där vi nu bor. Det är inget fel på rummen; de är stora, har tre bäddar, AC, kylskåp, varmvatten och balkong, samt barfotaavstånd till beachen.
 
 
 
 
Ett riktigt klipp alltså, är man tre personer som delar så blir det ju cirka 35 svenska riksdaler per skalle. Jag blev nyfiken och frågade runt lite om situationen. Min nemesis sa till och med själv att det berodde på dåliga recensioner på Bookings sida. Någon annan berättade att de hade under 1,0 i betyg (av 10 möjliga) . Nature Beach ligger på över 8 i betyg. Recensionerna hos Booking var så dåliga att de (Nature House) helt enkelt valde att stänga ner sidan och starta en ny som kom upp för bara någon vecka sedan. På Tripadvisor så tragglar de runt i mittenträsket i kategorin B&B/Vandrarhem.
 
För mig är det ta mig fan en gåta att man inte klarar av att sälja en produkt som är bra. Hade Nature House varit ett skitställe så hade jag förstått prisnivån, men det är ett bra ställe, i alla fall på papperet. Jag har naturligtvis följt recensionerna genom åren på Tripadvisor och det har varit mycket klagomål på saker som egentlgen inte är svårt att fixa. Typ att gäster har beställt städning av rummet som inte blivit utfört, dålig servicenivå över lag, avsaknad av sittmöbler på balkongen osv. Jag tror ändå till syvende och sist att ett första bra bemötande är den främsta orsaken till bra recensioner. Man har fem, tio sekunder på sig att sätta in rätt känsla hos gästen.
 
Jag är inte förvånad, men heller inte skadeglad, utan vill egentligen bara tipsa om Klong Nins kanske mest prisvärda boende just nu. Jag gjorde en prisjämförelse på några av Bookings boenden längs stranden, kolla in kartan nedan bara. 
 
 
 
 
Som jämförelse kan jag nämna att jag snittade 1300 baht för rummen under högsäsong och 1800 för peak season - alltså jullovet - och hade fullbokat från november till slutet av mars den säsongen 2011/12.
 
Jag var dit och hälsade på en sväng igår kväll, då var både fru nummer ett och två där. Fru nummer ett verkade ta den dåliga beläggningen med ro. Ja, hon basar ju över Blue Andaman på Klong Khong också, och där rullar pengarna nog in eftersom jag tydligt kunde se dollartecknen i ögonen på henne när jag frågade om sakernas tillstånd på den resorten. Fru nummer två verkade betydligt mer bekymrad då hon ska ha huvudansvaret för Nature House. Deras man, och ägare av hotellet, tillika äldsta brorsan i Nature-familjen verkar rätt så nöjd med tillvaron. Han går mest runt och ler och har även taxirörelse, och det är alltid han som kommer och hämtar oss på flygplatsen i Krabi. Nej nu börjar det här likna en släktkrönika så jag slutar nog här, men som sagt, vill man ha ett bra rum till ett riktigt vrakpris så kan jag rekommendera att bo här på Lanta Nature House. 
 
 
2 x naturliga fruar...
 
 
Bonusbild.
 
Naturlig manager 2011 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Flight plan(e)

Jag drog handen snabbt genom badrumshyllan, och det som ramlade ner i neccesären fick följa med. Resten av packningen gick till på ungefär liknande sätt. I micron paniktinade jag älgfärs så att vi kunde få i oss något innan vi drog mot Arlanda. I tvättmaskin låg favoritkläderna och snurrade runt. Det var bara att glömma att få med sig dem. Men de måste dock hängas innan avfärd.
 
Fredag och hämtning på dagis, ja just då hade jag ingen aning om att vi bara timmar senare skulle ut och resa. Ett oplanerat stopp i jobbschemat hade uppstått och jag insåg att det helt plötsligt fanns en möjlighet att dra från novembermörkret. Två riskabla parametrar som kan resultera i det som nu faktiskt skedde.
 
 
 
 
Jag hade mest för skojs skull klickat mig in och kollat på olika resor, och insett att det var billigare att åka till Thailand än till Kanarieöarna. De välkända signalerna i skallen kickade in och jag kände hur köpklorna grep tag i mig. Tankarna snurrade, jag hade sagt till mig själv och alla att det blir ingen långresa i vinter, men nu var jag fast. Ändå inte så enkelt som förr. Jag var tvungen att stämma av med åtminstone tre personer innan jag klickade på bekräfta köp.
 
Jag låste dock resan först genom att klicka Boka. Ett meddelande dök upp på skärmen att jag hade 30 minuter på mig att slutföra köpet. Nu var det bråttom att få klartecken från alla håll. Snabbt svar från uppdragsgivaren att luckan faktiskt fanns. Tokringde till Hjärter Dam som inte svarade. Inaktiv på messenger. Var hon på jobbet skulle det bli problem. Minuterna på skärmen tickade ner alldeles för fort. Jag sökte samma resa en gång till för att vinna tid, men den hade redan gått upp över femtonhundra spänn. Under tiden pratade jag med den tredje parten i målet, men hon sa att jag borde åka om jag nu hade chansen. Hon var bra.
Nu hade jag tio minuter på mig innan resan skulle gå förlorad. Plötsligt ser jag aktivitet på messenger. Ringer upp direkt och Hjärter Dam svarar. Hon hade sövt Lokus. Jag förklarar mig kort och tydligt, att jag har ledigt och vill ta med Junior till Thailand i cirka tio dagar. Efter tre långa sekunder av betänketid så säger hon att det går bra, då får Dylan komma dit en sväng i vinter. Jag är så jäkla tacksam att hon alltid är tillmötesgående. Jag tror det är karma, jag har aldrig varit otrevlig mot henne, vare sig före, under eller efter skilsmässan.
 
Jag klickar på Bekräfta köp innan vi ens lägger på. Genomför betalningen och ropar till Junior att nu drar vi till Thailand. Packar, lagar mat, gör matsäck, hänger tvätt, slår av vedpannan och igång den förbannade elpatronen som dränerar hushållskassan. Packar mera, glömmer hälften, säger till Junior att plocka ur åttiofem bilar ur sin väska, han blir sur och ska stanna hemma fast han redan har satt på sig skorna. Jag trycker en älgburgare i näven på honom för att höja blodsockret. Han blir glad igen och packar om femton bilar och sin kusins rosa diamant, samt sina simglasögon och den rosa elefanten som han fick av en okänd gammal dam vid bagagebandet förra året.
 
Det sista jag gör innan vi låser och sticker till firman och hämtar Volvon är att boka Connect Hotel Arlanda. Det är bättre att stressa i kväll istället för i morgon bitti. Flyget med Thai Air går halvtvå nästa dag.
 
 
 
 
Vi lämnar Mora kvart i sju på kvällen, och inte förrän vi närmar oss Rättvik kommer jag ner i varv. Årets först snö har ramlat ner från himlen under hela dagen. Vi åker genom mörker och snörök. Det är snudd på surrealistiskt. Junior har redan somnat i baksätet. Två känslor drabbar mig. Saknad och egoism. Jag hanterar detta faktum en stund. Häller upp en kopp kaffe och byter snus utan att stanna under färden. Vid Gävle Bro är det dock stopp. Vi hamnar bakom en salt- och plogbil som tar upp båda körfälten. Alldeles för sent kommer vi fram till hotellet, men vi kan sova ut åtminstone.
 
 
 
 
Ungefär ett dygn senare är vi framme på Lanta. Jag har inte sovit en blund på flyget. Junior höll igång i sju timmar innan han slocknade i mitt knä, men jag kan aldrig sova oavsett.
 
Jag siktade på Cook Kai och en spicy beef salad med tillhörande Chang, men stället var till min bestörtning sålt till någon annan. Vilket antiklimax. Men jag tyckte Junior summerade det bra ändå.
 
"Tänk att vi faktiskt är i Thailand nu pappa, det sa liksom bara Poff så var vi framme.."
 
 
 

RSS 2.0