It's a small world

Vad är det med afrikanska flygbolag och deras incheckningsköer? Det är alltid kaos på något sätt. Jag noterade detta ännu en gång när Ethiopian Airlines hade incheckning samtidigt bredvid oss som skulle till Thailand. Personalen sliter sitt hår och det uppstår alltid diskussioner framme vid disken, om vad vet jag inte. För mycket bagage är en vild gissning, men jag vet inte. Anarki verkar råda, och det som toppade hela kalabaliken var när kvinnan längst fram skulle böja sig ner och lägga upp sin första kartong (varför har de inga väskor?) på transportbandet. Hon hade så klart en tvååring fastknuten med en sarong på ryggen, och det verkade inte som knuten var knuten ordentligt eftersom knuten gick upp och den lille krabaten på ryggen halkade ur sin trygga tillvaro där och slog huvudet i kanten på disken och landade på transportbandet som nu hade börjat transportera damens kartonger för vidare färd mot Addis Abeba. Krabaten följde naturligtvis samma väg, utan bagageadress påklistrad men väldigt högljutt skrikande och jag noterade dopplereffekten som uppstod när nämnda krabat passerade framför mig, ungefär som när man står på trottoaren och ambulansen far förbi i hög fart. Jag hoppas innerligt att den lille fick återse sin kära mor.

Väl inne i terminal 5 tog det inte långa stunden innan jag träffade på någon jag kände. Först var det Enni som jag reste tillsammans med på Transsibiriska-Korea-Japan-trippen, hon var nu på väg till Centralamerika. Jag hade många timmar att slå ihjäl på Arlanda denna gång och jag letade mig så sakteliga mot F-piren där mitt flyg till Krabi skulle gå ifrån. Köpte en räklandgång och en stor stark, förresten en stor stark som var något helt annat jag tidigare sett, den här var på 75 cl, alltså nästan dubbelt så stor som de man brukar se. Då när jag satt där och sippade på blomvasen med öl så dök nästa kändis upp, nämligen Halmstad-Micke som jag också reste med på Transsibiriska järnvägen-trippen från -07. Han är väldigt lustig och vi satt där någon timme och svamlade över våra sjuttiofemmor och utbytte lite resminnen från svunna tider.

 

Det var första gången sedan -01 som jag den gången svor på att aldrig sätta mig i ett charterplan igen efter våran lilla tripp till Kreta, men nu var det alltså dags igen. Möjligheten att åka nonstop från Arlanda till Krabi hade varit allt för lockande och efter en uppgradering till sunclass för ynka 500 spänn så satt jag där nu i en flygstol tillsammans med svenne banan. Jag hade förväntat mig skrikande barnfamiljer och överförfriskade unga grabbgäng som drog dåliga Lasse Åberg-vitsar som de bara själva skulle skratta åt, men inget av detta fick jag uppleva som tur var. Sunclass erbjöd även mer benutrymme än alla de reguljära flyg jag tidigare provat. Det negativa och mycket tidskrävande som de däremot sysslade med var att ta betalt för drickat, alltså även om man ville ha juice till frukosten. Hade dt inte varit enklare för alla att bara ta någon hundring extra för biljetten så slapp man det tramset. För att inte tala om lottförsäljningen, herregud, vart är min skämskudde? Sedan efter landningen så hände det värsta, efter att besättningen tackat för sig osv så började alla att applådera?? Varför i helvete då undrade jag. Dog inte det ut på 80-talet? Jag har inte hört en applåd sedan jag och farsan flög till Rhodos -85. Men ändå, att slippa långa byten i Europa eller Asien, samt Bangkok så var det värt det.

Själv är bäste dräng. En annan sak på planet var min läslampa som inte gick att styra. Den tändes och släcktes om vartannat, något som blev väldigt irriterande när det var dags att slumra. Efter upprepande påpekningar till personalen som gjorde halvhjärtade försök att åtgärda problemet men som hade helhjärtade ursäkter till att det inte gick att lösa, även efter mina goda förslag så som att helt enkelt skruva ur lampan - “nä det går inte” - till att helt enkelt köra upp ett järnspett i lampan så den slocknade en gång för alla - “nä, något sådant har vi inte tagit med oss” - vilket jag tyckte var synd, eftersom jag hade velat veva runt lite med det senare när idioterna runt mig började applådera över den lyckade landningen, så tog jag ändå saken i egna händer efter att ha tillskansat mig en taperulle med flygbolagets reklam, samt en tom matkartong så tillverkade jag en mysig lampskärm till mina ännu medresenärers förtjusning. Ja, de blev senare mina motresenärer när de applåderade landningen.



När jag efter en stund lyckades börja slumra in så var det dags att tända upp hela planet igen, för nu var det hög tid att börja ta betalt för frukostjuicen och fälla ut landningsstället. Dagen på Nature gick åt till att sitta och surra med alla thai jag känner, jag höll ut dagen med hjälp av “Krating Daeng”, det som vi idag kallar för Red Bull hemma i våran värld. En produkt som har sitt ursprung i Thailand, men utan kolsyra, det är vårat påhitt det där med bubblorna, men grundaren är idag en av de rikaste i det här landet.

När jag gick och lade mig på kvällen på Nature så hade jag varit vaken i 36 timmar och sov sedermera i 14 timmar med ett litet avbrott för telefonen som ringde och väckte mig på natten.

Vaknade utvilad till blå himmel och tog en kycklingbaguette till frukost och mitt kaffe som fortfarande stått orört sedan januari, vilket bekräftades av den dammiga kaffepressen som jag smart nog tagit med och lämnat för något år sedan.

Tyckte mig notera en morabo på Nature som jag inte sett sedan 90-talet men jag lämnade det därhän tillsvidare. Jag lånade Sopanees vespa och drog upp till banken i Saladan och satt in lite pengar på thaikontot. En klippning hos min favvofrisör fick stå över eftersom han hade stängt, kanske pga. Fredagsbönen. Drog vidare till internationella skolan LLC (Lanta Learning Center) för att kolla upp lite saker om eventuella studier osv. Där kände jag igen ett par personer direkt som jag känner genom internet tack vare att de bloggar från Thailand och som satt och hängde över en dator. Jimmy kände inte igen mig först men det gjorde Siri som är född thai men uppvuxen i Sverige. De båda går på skolan för att lära sig thai. Jag hade även ett annat syfte att besöka LLC, det var att träffa Leo som tidigare bodde på Halabala Resort, en resort som jag fick en speciell anknytning till under min förra vistelse här i julas. Jag frågade om han visste något som jag borde veta, och tyvärr så berättade han en story som fick det att skära som knivar i mitt hjärta. Men nu fick jag det svart på vitt, och det var också ett av huvudsyftena att komma tillbaka till Lanta så snart. Hade jag inte åkt så hade jag inte fått veta.

Efter att ha suttit och surrat någon timme med Jimmy och Siri så sa vi hejdå och vi ses.

Vägg i vägg med skolan så ligger Dreamy Spa där jag gick in och kollade lite. De erbjöd det mesta i skönhetsvård och jag frågade om de kunde skönhetsbehandla mig på något sätt så att jag återigen kunde bli så där snygg och charmig som jag var på julafton då ingen kunde motså mig. Ironi, ok.

Njae, det var kanske inte en brasilian vax jag hade i åtanke, men en klippning kanske som på något sätt förvandlades till en ryggvaxning istället innan jag kom ut därifrån. Damen i fråga föreslog en vaxning av bröstet också, men där gick fan gränsen kan jag säga.

Hungrig återvände jag mot Nature igen men stannade på Cook Kai och tog en Spicy Beef Salad,
Thailands bästa! Nästan slagen på målsnöret av Halabalas Spicy Pork Salad. De kom med den glada nyheten att de fått förläng kontrakt på tre år. Gott så.


Lanta Learning Center och Dreamy Spa

Solnedgången var i antågande och jag tog en Chang med Rambo och fick det senaste skvallret till livs. Det var då jag såg den förmodade morabon igen. Jag känner henne tänkte jag och Bao ropade efter henne. Ja, hon kom från Sverige och Mora. Heter du Lotta frågade jag, och det gjorde hon. Vem är du frågade hon mig och jag sa att hon kände mig. Jag sa Frank och hon fyllde i med både för och efternamn. Hon har inte bott i Mora sedan 90-talet och är numera gift i England med en sydafrikan. Naturligtvis tog vi några Chang tillsammans och gick igenom det senaste, och det visade sig att sist de var i Mora så har de träffat både en av mina bästa kompisar som lärde ut grunderna i längdskidåkning samt lånat slalomutrustning av min bror och svägerska.

Så där satt jag på en strand i Thailand och snackade med en sydafrikan som nyss varit i Sverige och lånat slalomskidor av min käre bror. Ja det är en liten värld må jag säga.

Det är sådana här saker som resor handlar om. Oväntade möten med nya människor, över en öl på en strand någonstans. Jag brukar alltid tänka vad hade jag gjort om jag varit hemma just nu, och svaret brukar bli det samma, handlat mat, gjort matdosa, planerat nästa dags jobb och klickat internet.
Varje resa är värd varenda krona.

Klong Nin

 


RSS 2.0