Like Brother

Under hela uppväxten så längtade jag alltid efter min storebror. Jag var fem år när mina föräldrar skildes, och jag och min storasyster bodde kvar hos pappa i huset, medan brorsan som då var tolv år flyttade med mamma till en lägenhet. Jag har aldrig ifrågasatt det, som barn accepterar man allt som vuxna säger och för mig var det inget konstigt. Jag var trygg hemma men jag längtade alltid efter min storebror. Våran åldersskillnad på sju år gjorde att vi nästan aldrig bråkade så som syskon annars kan göra.
 
Besöken hos mamma var alltid lustfyllda, hon skämde bort oss med kärlek och godsaker, och så var ju brorsan där förstås. Han hade dessutom en lugnande effekt på min och syrrans något tjafsigare syskonrelation. Brorsan var som ett magiskt filter och när vi var samlade alla tre så hade vi alltid så roligt. Jag kan verkligen sakna de där stunderna när vi satt tillsammans runt mammas köksbord och åt frukost när vi var små. Tjafset mellan mig och syrran upphörde helt när vi blev tonåringar; idag står hon mig oerhört nära, och hade det inte varit för henne så hade jag nog inte klarat av att stå på benen när allt rasade för snart ett år sedan. Det var alltid min storasyster jag ringde när det blev för jobbigt.
 
När jag var åtta år fick jag äran att själv bli storebror då min lillasyster föddes, och senare när jag var tretton kom min lillebror. En stor åldersskillnad, och historien upprepades när han var fem år och det var jag som var storebrorsan som flyttade, men hemifrån på eget initiativ. Jag vet inte vad han tänkte om det, men när han besökte mig i Thailand året jag drev hotellet och det var dags att säga adjö så gav han mig en kram och orden: "Tänk att man ska få lov att åka ända till Thailand för att få tillfälle att träffa sin egen bror, så här mycket har vi nog aldrig umgåtts förut".
När min lillasyster var tonåring fick jag ett kort av henne med en fin och rörande text om värdet av att ha en storebror. Det har jag haft inramat på väggen sedan dess.
Biologiska halvsyskon. Känslomässiga helsyskon. Jag har aldrig gjort skillnad.
 
Jag har alltid varit tacksam för mina syskon, men egentligen handlar inte det här inlägget om att hylla vederbörande, utan om något annat; min och omgivningens eventuella tankar på vad som komma skall. Utan kontext kan det kanske vara svårt att förstå min inställning till det.
 
 
 
 
Jag har fått privilegiet att bli pappa till ett barn, och hade gärna skaffat fler under andra omständigheter. Visst hade vi pratat om det någon gång, men det landade i att vi var överens om att satsa allt på Junior. Verkligheten kom ikapp och vi hade våra skäl, både hon och jag. Det här har ju samtidigt varit en liten sorg - baserat endast på mina egna erfarenheter av att ha syskon - eftersom det innebar att Junior skulle bli "ensambarn". När så skilsmässan var ett faktum förra sommaren så var det ändå inte mycket mer att orda om den saken.
 
 
 
---
 
Det var faktiskt Junior som berättade det för mig. En höstdag vid porten utanför lägenheten, han hänger knäveck i den där bommen som hindrar bilar från att åka in på området. Jag och Hjärter Dam står och småpratar när han plötsligt ropar: "Vet du pappis, jag ska få en lillebror i lägenheten!" Jag snurrar runt ett varv och frågar henne "Hörde du vad han sa? Är du gravid?". Ett nervöst skratt och ett "Va..eh, jag tror det..". Jag ger Hjärter Dam en stor kram och gratulerar henne. Hur skulle jag kunna känna något annat än ren glädje av denna fantastiska nyhet? Junior ska ändå få bli storebror.
 
Jag kan inte påstå att jag blev direkt förvånad, jag hade det på känn. Det gör mig också lugn, eftersom det betyder att hon stannar på orten, åtminstone tills vidare. Jag önskar henne all lycka i sin nya relation och att hon klarar av att bo kvar i detta tidvis karga land. Det har inte alltid varit enkelt. Mitt eget hjärta har läkt och det råder nästan ett TV 4-skimmer över mitt liv så länge jag har Junior hos mig, och det har jag nästan jämt.
 
Varför berättar jag allt det här egentligen? För det första är det ingen hemlighet, det är snart dags, men också för att min omgivning har tassat på tå och inte ens vågat ta upp det här med mig. Trott att jag skulle sitta hemma och fumla med repet i något slags uttryck av personligt nederlag. Jag funkar inte så, men det handlar väl om deras projicering av sina egna tankar kring allt det inträffade. Det kommer ju en dag i framtiden när jag inte finns längre, men då har Junior en brorsa som han kan dela tankar och upplevelser med. Hur skulle jag kunna ha några invändningar mot det. Alla har en ryggsäck att bära på med erfarenheter och upplevelser som formar en genom livet. I min finns en del tunga saker men också glädjen av att ha syskon, utan dem hade det varit ensamt. Jag kan bara se positiva effekter av att Junior ska få en egen bror. 
 
 
Allt för Dylan. Mitt allt.
 
 
 
 
 

RSS 2.0