Hem till byn - Femte säsongen

Första natten i Nong Mak Fai. Jag ligger vaken och lyssnar på stormen som sliter i plåtar och fönsterluckor. Jag är fullt påklädd med strumpor, byxor och två tröjor. Thailand har drabbats av en "köldknäpp". Kalla vindar från Kina sveper ner norrifrån. Jag sträcker mig efter mobilen och kopplar upp mig på mitt svenska sim-kort bara för att kolla temperaturen. 14 grader visar skärmen. Som en svensk midsommarnatt, och det påminner faktiskt lite som att tälta, med en slags direktkontakt med naturens alla ljud utanför. Jag kurar ihop mig under täcket och lägger mig alldeles intill Junior som sover fridfullt.
 
 
På väg ut mot odlingarna, iförd fleece och täckjacka... 
 
 
 
Tupparna väcker oss före gryningen, och när buddhistmunkarna borta vid templet börjar ringa i klockorna vet man att klockan är sex. Så dags är alla i huset redan vakna och uppe. Jag får börja med att leta fram vinterkläderna längst ner i ryggsäcken. Inklusive mössa. Att ha strumpor på sig i ett tradionellt thailändskt hem innebär vissa utmaningar då systemet inte är uppbyggt annat än för barfotaliv. Badrum, wc och diskavdelningen utanför köket är alltjämt mer eller mindre blöta, och att ha skor eller tofflor på sig inomhus är ett betydligt större tabu än i ett svenskt hem. (Minns att i Laos togs detta ytterligare en nivå där man fick lämna skorna på en hylla i hotellets lobby.) När solen varit uppe och värmt upp luften till en acceptabel nivå drog vi ut med sidovagnen en sväng för att inspektera odlingarna. Hjärter Dams bror, tillika ingenjören, hade lämnat bilindustrin i Rayong och återvänt till hembyn för ett par år sedan för att lägga om kursen på familjens ägor. Riset ger allt sämre betalt och de har nu bara ett fåtal rai kvar där de fortfarande odlar ris. Nu är inriktningen exotiska frukter, mest eko, som guava, lime, papaya, pumpa, javaäpple med mera. Det har slagit väl ut. Junior har ju också en egen plätt med bland annat bananer och kaffirlime, där man främst använder bladen i matlagning.
 
 
 
Eko-guava vilket innebär att varje enskild frukt knyts in i en plastpåse för att skydda mot skadedjur.
 
 
 
Fem nätter och fyra hela dagar - inklusive julafton som avslutning - skulle vi spendera i hembyn den här gången. En för mig en helt hanterbar tidsrymd, trots avsaknaden av wifi. En digital detox är nog nyttigt för alla då och då. Skulle det knipa kunde jag alltid använda svenska sim-kortet. Efter två dagar hade jag tydligen utnyttjat min fulla utlandslimit (50 Euro), och när jag desperat försökte fylla på saldot fick jag bara felmeddelanden från Hale-fucking-bop. Det tredje dagen hade jag läst ut min andra bok, så återstoden av vistelsen, alltså julafton, var jag helt utlämnad att försöka få tiden att gå på andra sätt. Den här gången fanns ingen motorcykel över att låna heller (förutom sidovagnen då, men den är inte riktigt pålitlig) så jag hade ingen möjlighet att ge mig ut och cruisa som annars är en trevlig sysselsättning. Klockan gick lika sakta som när man var liten och väntade på jultomten. Om möjligt gick den ännu saktare nu. Värmen var dessutom tillbaka. Klockan tre var det thaiboxning på TV. Jag låtsades att det var Mowgli och Baloo som slogs, och jag försökte lära Junior allt jag kan.
 
 
Changlunch och jultallrik på balkongen.
 
 
Eftersom julfirande inte är något buddhisterna sysslar med här, och jag heller inte hade några ambitioner att försöka skapa någon halvhjärtad svensk variant då alla förutsättningar ändå saknades, så blev den här dagen egentligen inte annorlunda än som vilken annan dag som helst i Nong Mak Fai City. Juniors två kusiner fick dock varsin slant i näven liksom i förbifarten och ett Merry Christmas, och med det så var det överstökat med julklappar för det här året. Kusinerna hade förresten fått tag i ett par tomteluvor, från var har jag ingen aning om. Familjen hade också på mitt  önskemål (jag ville ändå att vi skulle göra någonting speciellt för att markera julen) ordnat fram lite färska räkor, bläckfisk och nyslaktad gris och annat gott som vi tillagade på den speciella grillen/fonduegrytan. Den påminner lite om en uppochnervänd sockerkaksform som man lägger på glödbädden. Man grillar på kupolen i mitten, och lägger annat i buljongen som man plockar och äter direkt ifrån. Jag och Junior drog på oss varsin tomteluva för att toppa det hela, och att det hela råkade ske på kvällen den 23:e och inte på julafton var väl inte hela världen.
 
 
Julbuffé thai style
 
 
"Skickar du över gravlaxsåsen farsan"
"Vi har ingen. Funkar det med fisksås?"
 
 
Dagarna rullade ändå på och snart var det dags för sista etappen på resan, och på juldagen fick vi skjuts ända in till vårat hotell på Sukhumvit; Sofitel som ligger mitt i smeten mellan Nana och Asok. I vanliga fall blir vi avsläppta på Suvarnabhumi och därifrån tagit taxi in till stan eftersom ingen normal människa vill köra bil inne i Bangkok. När jag väl kopplat upp mig och läst några meddelanden hemifrån så insåg jag efter lite scrollning att det enda jag missat på de tre internetfria dagarna var ett par hundra opersonliga god jul-hälsningar på fejan. Som att öppna en julklapp som inte ens innehåller ett par strumpor. 
 
 
Kör mig till stan...
 
 
Fjärde säsongen (opublicerat)
 
 
 
 

Lantaveckan

En liten summering av veckan på Lanta. Jag tror nog att det aldrig varit så behagligt väder på Lanta som den här decemberveckan. Morgontimmarna har varit lika svala som en svensk julimorgon när det är som bäst i Sverige. Man har kunnat andas för en gångs skull. Det brukar annars vara mitt främsta motargument när folk frågar varför vi inte bosätter oss i Thailand istället för Sverige. "Det går ju för fan inte att andas i Thailand" brukar jag svara.

 

 

Andrum. Klong Nin Beach 
 
 

Jag fick förresten lite dåligt samvete efter förra inlägget där jag kapade köket på Nature Beach jämns med fotknölarna. Vi gav det några chanser på middagen i slutet av veckan, och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Spicy beef salad var just inte sämre än årets version på Cook Kai som jag tycker tappat det lite. Till och med Hjärter Dam berömde Natures larb moo vilket är ett toppenbetyg av en infödd thai som av princip annars ratar turistmenyerna. Men portionerna är fortfarande för små, men det gäller ju på de flesta ställena. Vitlöksbröden får högsta betyg på Nature, men underkänt på Cook Kai i år, som för övrigt verkar ha bytt ut stordelen av personalen. Det brukar vara ett dåligt tecken. Samma på Nature förresten. Bara nya ansikten i restaurangen, ja förutom de som tillhör familjen då. Laila kvittrar på som vanligt och verkar aldrig ha en dålig dag.

 

 

Spicy beef salad Nature style 

 

 

Jag fick även tid att åka lite moppe, eller motorcykel heter det egentligen med den kubiken (110-125 cc), eller motorped som junior säger och som rullar betydligt lättare på tungan. Jag har tre vändor som jag måste göra för att känna att jag varit på Lanta. En tur upp till Saladan för smågodis och snus på Lanta Diver, lite shopping, och lunch på någon water front restaurant. Hittade en ny favorit förresten som jag ska återkomma till.

 

Passade också på att svänga in på Lanta Resort för att säga hej till en utflyttad moring som jag inte träffat på cirka tjugo år. Det var trevligt trots Gnaget-tatueringen.

 

En annan vända går över till Old Town, för lugnet och maten på Sri Side, och även en klippning den här gången. Yai Barber, 150 baht.

 

Den tredje vändan går söderut på ön till Nationalparken, men där vänder jag alltid eftersom inträdet inte står i paritet till vad man faktiskt får. Ett fyrtorn typ. Men jag gillar de krokiga vägarna och det kuperade landskapet som börjar söder om Klong Nin. De flesta som tycker Lanta är fult har aldrig kommit längre än till Long Beach, och jag håller med. Lantas pärlor finns på södra delen, men det var först året jag drev Nature House (-11/-12) som hela vägen ner till nationalparken blev belagd. Tidigare var det långa sträckor med öns karaktäristiska röda grusjord som blev till lervälling när det regnade. Särskilt över de värsta krönen och det gick på den tiden bara att ta sig fram med pickup.

 

 

 

Kantiang Bay 

 

 

Men nog anar man att bebyggelsen tagit ny fart efter att första bron blev klar. Överallt skjuter det upp nya ställen, mest fula restaurangsyltor efter vägarna, men även några stora resortprojekt. Jag känner knappt fan igen mig längre och då är det bara drygt åtta månder sedan vi var här sist. Hela vägsträckan förbi Klong Khong håller dessutom på att bli fyrfilig. Problemet just nu är att det inte finns folk att fylla ställena med. Alla jag träffat här som bedriver någon form av verksamhet säger samma sak. Var fan är alla turister? Nature Beach har fyra dagar innan julafton bara knappt hälften (30/64) av rummen uthyrda. Det borde vara fullbokat nu, det har det alltid varit när tomten är på ingång. Ett snack med Pla på mitt gamla Nature House vittnar om ännu sämre siffror, endast fyra rum uthyrda. Där har jag i och för sig två teorier. Den ena går ut på att det ser för jävligt ut där nu, det mysiga är helt borta efter tillbyggnaden och ommålningen i en färgskala som bara en LSD-rökande hippie skulle uppskatta, den andra är att turisterna blir allt mer kräsna, de ska ha pool annars får det tydligen vara.

 

 

Klong Khong 

 


Till och med i sömniga Old Town stod näringsidkarna ute på vägen och ropade till förbipasserande. Det har jag aldrig varit med om. Överhuvudtaget inte på Lanta förresten. Det är en av sakerna jag uppskattar allra mest där. Det finns inga jobbiga inkastare, inga dryga skräddare som tjatar hål i huvudet på en, likt tillståndet på Phuket, som jag förresten inte besökt på tio år. Men vad beror det på undrar jag. Vart fan är allt folk? Dåliga somrar i Sverige brukar vara en garanti för fullbokade flyg till det så kallade leende landet, och visst hade vi en skitsommar i år, ja vädermässigt alltså. Och finanserna rullar väl på? Ekonomin på högtryck om man får tro gycklarna och hycklarna i Fjollträsk. Om det inte vore för kineserna som kommit till Lanta så hade man väl trott att domedagen redan var här. Kineserna förresten, jag har noterat hur allt fler skyltar och menyer numera har kinatecken också. Det är nog ett smart drag. De kommer att ta över, sakta - eller fort - men säkert. Första dagen när jag och junior skulle ta ett dopp i poolen så lät det som att det var något bråk på gång när vi närmade oss, men det vara bara ett tiotal kineser som satt och skrek vid poolkanten och trodde de var ensamma (ja det var de ju nästan) på hela resorten. Thailändarna verkar avsky dem, ja det kommer fram om man lirkar lite, och det var inte svårt att stämma in i den hatsången. Men sedan träffade jag ett par som både kunde säga Hello och stå i kö, så då fick jag lite dåligt samvete igen.

 

Kolla in den här länken förresten. Jag skrev i förra inlägget att det beräknades komma 4 miljoner kineser till Thailand i år, men den siffran är uppskriven till över 9 miljoner!

http://www.thaitravelblogs.com/2017/12/top-10-foreign-tourists-to-visit-thailand-during-2017/

 

 

Diamond Cliff. En pärla på Lanta utan folk...

 

 

Jag hälsade förresten på min gamle trotjänare Nancy en dag. Hon håller sig alltjämt nere på Klong Hin hos sin gamle mor och ännu äldre mormor som ser ut att vara en bit över hundra år men är tydligen bara 80. Det är liksom grejen med thailändska (asiatiska?) kvinnor, de ser ut att vara 25 ända tills de fyller typ 59, då blir de gamla gummor över en natt. Nancy hade i alla fall en teori om avsaknade av turister, det kunde nog bara bero på militärjuntan och att Thailand har blivit en militärdiktatur vilket skrämmer bort turisterna till andra länder i regionen. Visst, det är en rimlig teori, förutom att jag inbillar mig att de flesta svenne bananer fan inte har den blekaste susning om vad som pågår i I Thailand bortanför paraplydrinkarna. Thailand verkar kunna komma undan med precis vad som helst. Det spelar ingen roll om det är tsunamis eller bomber som smäller, rödskjortor och gulskjortor, kravaller eller militärkupper. Folk bokar, de ska ha sin chicken cashew nut i en urgröpt ananashalva, ett Singhalinne och inbakade charterflätor i Elsas hår. Händer samma sak i Egypten ställer samtliga bolag in sina flyg i tio år. Så frågan kvarstår. Var är alla människor?

 

 

Junior och Alina 
 
 
 
Jag ska förresten uppdatera sidan om favoritrestaurangerna på Lanta. Inser efter senaste inventeringen att de flesta är stängda, flyttade eller jämnade med marken. Jag provade förresten Nr 1 på Tripadvisor, Yang Garden. Återkommer med rapport.
 
Efter Lanta begav vi oss till Hjärter dams hemby Nong Mak Fai i några dagar. Rapport kommer. Nu befinner vi oss igen i den stora Mangon, på Sofitel Sukhumvit. Recension kommer små småningom.

Torsdagstankar i Thailand

Vi sitter ensamma i restaurangen på Nature, jag och Junior. Väntar på frukost. Hjärter Dam har dragit iväg med moppen för att ta yogabilder medan ljuset ännu ger fina färger utan filter. Klockan är halvåtta på morgonen denna torsdag i mitten på december. Försäsong, och trots att julen står för dörren är det fortfarande lugnt på ön. Lite för lugnt, och thailändarna är oroliga. Nee berättar att beläggningen bara är femtio procent jämfört med samma tid förra året. De flesta rummen står outhyrda. Mig gör det inget, jag välkomnar den nästan ödesmättade stämningen. Det surrealistiska över turistorter som ännu inte vaknat till liv är tilltalande. Man får utrymme att tänka och känna efter, som att sinnena får fritt spelrum.
 
Det är elfte året jag sitter i den den där restaurangen, som egentligen inte är något extra, men bekvämt i avseendet att jag betalar av hela notan först när vi checkar ut. Jag tänker på alla dessa händelser som utspelats här. Alla människor jag träffat och vad det har lett fram till. Den viktigaste sitter nu framför mig och är en produkt av den kedja av händelser och möten som inträffat på ön. En mild bris från havet sveper in och smeker nacken. Jag sippar på iskaffet och plockar upp en servett som blåst ner. Blicken letar sig ut mot horisonten och fastnar på en av räktrålarna som stävar in mot land efter nattens fiske. Junior tittar upp under luggen; "Jag älskar dig pappa" säger han plötsligt, nästan på ett medlidsamt sätt, som om han anar ett visst vemod. Det går rakt in i hjärtat och jag blir nästan lite blöt i ögat. "..jag älskar havet, och skytrain också" fortsätter han.
 
Frukosten är en katastrof och Junior äter bara melonen, men ratar fullständigt den så kallade pannkakan som är en två centimeter torr skapelse gjord på pulvermix och vatten. Min grilled ham & cheese sandwich är en på utsidan bränd baguette med kall fuskskinka och dito ost på insidan, dessutom fylld med rhode island-dressing. Den är vidrig. Min thailändska fru är smart nog att handla frukost där lokalbefolkningen gör det. Till en femtedel av priset. Vi lämnar bordet och går ner på stranden.
 
 
 
 
 
Klong Nin Beach ligger nästan helt öde i den tidiga morgontimmen. Det fläktar skönt och vi har ännu en stund på oss innan solen börjar bränna för hårt. Junior springer fram och tillbaka och jagar krabbor där vågorna rullar in. Lämnar fotspår av barnfötter i den våta sanden. Mina fotspår tänker jag. Frukten av mig. Blir fånigt sentimental. Junior är en jackpot i mitt liv, den högsta vinsten, och i stunder som de här kan jag känna en sådan oerhörd tacksamhet. Ett slags kanaliserat lyckorus. Han slår ut med armarna och pekar åt två olika håll. "Vad är det här?". Jag vet inte riktigt vad han menar. "Det är livet" svarar jag. "Jag älskar livet pappa". 
 
När vi kommer upp till vårat bord igen står våra tallrikar kvar eftersom vi knappt rört maten. Junior tar trots allt ett par tuggor av pannkakan, men mest för att komma åt sylten. Vi packar ihop och går upp till blåa huset som vi hyrt billigt av Nee. Där väntar åtminstone god mat i form av thailändska kycklingkorvar, sticky rice och annat gott som vi alla kan äta av. Jag tycker lite synd om Nee och har ibland dåligt samvete för att vi inte äter oftare på Nature, men de måste höja standarden i köket annars får det vara. Det spelar ingen roll förresten, det funkar ändå inte med turistmenyer om man kommer i sällskap med thailändare. Nee är bekymrad över beläggningen och frågar om svenskarna kommer fortsätta resa till Thailand. Ingen fara svarar jag, men hon kan vara lugn. Kineserna kommer att ta över. Fyra miljoner kineser beräknas resa till Thailand i år. De rullar in som en tsunami och har även nått Lanta nu, även om svenskarna fortfarande är i majoritet på just den här ön. Svenskkolonin. Den sista utposten.
 
 
Life goes on och cikadorna fortsätter outröttligt sin ändlösa symfoni i den tropiska natten. Men nu är det banne mig dags för en Chang.
 
 
 
 

Bangkok countdown

Sista veckans alla stresspåslag gjorde att jag morgonen för avfärd låg nere för räkning. Där huttrande, yr och illamående hopkrupen i fosterställning under täcket var jag helt övertygad om att det inte skulle bli någon resa. Utmattad av sömnbrist, snusabstinens, VAB, jobbstress, tandläkarens dom om juniors infekterade tand och allt mer därtill hade gjort mig till en ambivalent och lättirriterad krutdurk med kort tålamod. Jag hade fem timmar på mig att packa det sista, elda, fakturera, och göra mig klar för avfärd mot Arlanda, och jag fattade inte hur fan det skulle gå till. Det dunkade i huvudet och jag försökte komma på vad som var fel. Mental stress? Utmattningssyndrom? I så fall var det allvarligt. Efter en stund kom jag på att det snarare påminde om uttorkning. Jag hade drabbats av det en gång tidigare för några år sedan. Dagen innan hade jag glömt att dricka. Bara kaffe hela dagen, till frukost och som måltidsdryck, och på kvällen toppade jag det med att dricka en öl för att liksom fira att det äntligen var semester. Knappast det bästa alternativet för att balansera vätskenivån i kroppen.
 
Jag stapplade svimfärdig upp och blandade en dubbel resorb och gömde mig under täcket någon timme till. Det positiva var att junior verkade må bättre, och tack vare att han och jag hade sovit över hos farsan i mitt gamla pojkrum natten innan hade gjort att åtminstone Hjärter Dam hade fått sova ut ordentligt en natt för att hämta kraft inför flygresan. Vi hade båda den förra mardrömsresan med Emirates med bytet i Dubai kvar i minnet och ville inte ha en repris på den upplevelsen. Är det någonting som gör oss alla till monster så är det bristen på sömn.
 
Så sakteliga började jag återhämta mig. Huvudvärken bestod men illamåendet var åtminstone borta när vi satt oss i bilen och började den långa resan från Dalarna till Bangkok. Väl på Arlanda hade jag börjat känna mig som en vanlig människa igen och tyckte nog att det var på sin plats att både ta ett glas skumpa och börja snusa igen, och när väl nikotinet letat sig ut i blodomloppet så var det som om änglarna självt hade nedstigit från himlen och gett mig kraft och luft under mina egna vingar. Junior hade pratat hela dagen om att "flyga planet" och hans glädje visste inga gränser när vi klev ombord. Både flygresan och bytet i Dubai gick så smidigt att vi blev förvånade. Junior på gott humör hela vägen och jag lyckades också sova på båda flygen. Vi tog priority lane på Suvarnabhumi och var snabbt igenom och fick taxi direkt. Lördagkväll betyder lugnt i trafiken, så vi var snabbt framme på vårat hotell Radisson Blu Plaza på Sukhumvit. Jag hade bokat Grand premier room vilket betyder speed check-in och bagaget direkt. Hjärter Dam drog snabbt ut och inhandlade påsar med street food, och Junior dansade loss och firade att vi äntligen var framme. 
 
Vi klarade det!
 
 

RSS 2.0