Italy Nostalgia

Jag fortsätter min nostalgitripp nedför minnenas allé.
 
På mitt hotellrum i Verona hade jag sett Danmark slå Tyskland i EM-finalen i fotboll. Det hette förresten Hotel Europa och var egentligen för dyrt för min strama budget. Året var alltså 1992 och jag var ute på min första tågluff. Jag hade hamnat där efter ett par dagar i Innsbruck, mitt första stopp efter Köpenhamn
 
Nu satt jag på tåget någonstans mellan Genua och franska gränsen. Liguriska kusten. Emellanåt kunde jag känna doften av medelhavet som letade sig in i tågfönstret. Det hjälpte inte. Jag var fruktansvärt uttråkad. Ända fram tills dess så hade allt gått bra och jag hade träffat massa trevliga människor. Nu var jag ensam. Eller jag kände mig ensam. Jag visste egentligen inte vart jag var på väg. Kanske Nice, jag visste inte. Jag åkte på måfå.
 
 
I kupén satt förutom jag själv endast en äldre italiensk herre, helt orörlig, händerna på knäet. Sa inte ett ord, men nickade åt mitt håll lite då och då. Jag klättrade på väggarna. I kupén bredvid hördes skål och glada skratt och jag önskade att jag satt med dem istället, men var för feg för att gå in dit. Det här var det sämsta med att resa själv. Italienaren gick mig på nerverna och jag kände att jag var tvungen att hoppa av tåget snart för att bryta den negativa spiralen. Det var ändå sen eftermiddag och jag visste inte var jag skulle spendera natten.
 
Tåget saktade in. Jag tittade ut genom fönstret och såg skylten. ALASSIO. Namnet klingade bekant. Alassio? Så kom jag på det. Farsan hade ju berättat om sina resor till Italien på 60-talet och nämnt att han och morsan hade både bilat och flugit hit när de var unga. Saken var klar. Jag slet ner ryggan från hyllan och kastade mig ut på perrongen innan tåget hann åka vidare.
 
Alassio, Italien, anno 1992.
 
Nu började det svåra med att hitta bra och billigt boende. Det var helt kört skulle det visa sig. Det var fredag kväll och det fullbokat överallt. Även spaggarna åkte hit på helgerna. Satt mig ner på en uteservering och beställde pasta med hummer för att jag tyckte att det lät fränt. Men vart fan skulle jag sova? På stranden? Jag skulle i alla fall kolla in det bara jag ätit upp.
 
Det var en speciell känsla att komma ner till havet kommer jag ihåg. Medelhavet. Någonting man flög till i vanliga fall, men jag hade kommit med tåg. Jag drog upp jeansen till knäna och vadade ut och kände på temperaturen. Medelhavet, Mediterraneo, det kändes fantastiskt att stå här.
Sova på stranden alltså...man hade ju läst varningarna om att tillbringa nätterna där men jag hade inget val. Solstolarna stod i tre rader och jag tog en plats längst bak i skuggan där någon belysning från strandhotellen inte nådde mig.
 
 
Det skulle bli en intressant natt. Stranden var tydligen tillflykten för unga italienare och turister som ville komma undan för en stund. Jag hade krupit ner i sovsäcken och satt där i en solstol i mörkret och kollade på folk som passerade förbi. Även om ingen såg mig så hade jag ändå morakniven beredd om någon mot förmodan skulle råka se mig och få för sig att råna mig. Framåt småtimmarna så blev det lugnare och jag lyckades slumra lite lätt.
 
Plötsligt vaknar jag till av att jag hör röster som närmar sig. Mitt blod fryser till is och jag rör mig inte ur fläcken. De är bara några meter ifrån mig men ser mig inte. En kille och en tjej. Berusade viskande röster på italienska. Killen sätter sig i solstolen snett framför mig till vänster. Tjejen på knä framför. Jag vågar knappt andas, än mindre röra på huvudet. De är max tre meter ifrån mig. Hon hjälper till att lossa på hans skärp. Inbillar mig att jag kommer bli ihjälslagen om de märker min närvaro. Jag kramar kniven krampaktigt mot bröstkorgen och försöker så diskret som möjligt sjunka helt ner i sovsäcken så att min blonda kalufs inte ska synas. Jag vågar inte titta längre.
 
Efter en liten stund hör jag hur tjejen reagerar häftigt, hon säger snabbt något på italienska till killen. Jag fattar. Hon har sett att det sitter någon i solstolen snett framför henne. Jag låtsas sova men är beredd att hugga med morakniven om jag nu skulle bli attackerad. Jag inbillar mig i alla fall att jag skulle försvara mig med kniven, hur det nu skulle gå till, med tanke på hur fredlig jag egentligen är. Men det var aldrig någon fara. Killen drog på sig brallorna fort som fasen och sedan sprang de där ifrån.
 
Framåt gryningen hör jag nya röster som närmar sig. Språket är bekant. Svenska. Och italienska. De sätter sig en bit bort, kanske femton meter. Två svenska tjejer som uppvaktas intensivt av varsin italienare, men det är vänskapligt och de verkar känna varandra. Jag blir trygg av att höra svenskan och jag somnar snart in och vaknar inte förrän hotellpersonalen kommer och börjar ställa i ordning med parasollerna. Jag ser att svenskorna också är kvar. Jag ropar till dem och alla fyra kommer upp till mig och börjar babbla. Jag berättade att jag var förvånad att se svenskar här över huvud taget eftersom det inte gått någon charter hit sedan 70-talet, men de hade bilat från Milano kvällen innan.
 
 
Alassio anno 1968-1969.
 
Jag kan så klart inte låta bli att slänga in några bilder från mina föräldrars resor. Jag tycker att de är fantastiska och visar samtiden på ett kul sätt. Det är propellerplan och Club 33 som gäller och farsan ser ut som värsta strandraggaren och har nyss träffat morsan. Det var ju Italien som gällde på den tiden och det skulle dröja 43 år innan någon av dem gjorde en resa till Thailand.
 
 
Italy. Summer of '69.                                                    Thai. Winter of '12.
   
 
 
 
Det självklara låtvalet.
 
 

Bangkok Nostalgia

Sitter på bussen på väg från Hua Hin. På väg mot Bangkok. Året är 1994. Min storebror är kvar i Krabi någonstans och Fredde lämnade vi i Singapore en månad tidigare. Nu var jag själv, på väg mot det mytomspunna Khao San Road som jag hade läst så mycket om, men aldrig sett några bilder på. På den tiden fanns inte internet, utan all information kom från Lonely Planet, eller "Gula Bibeln" som den kallades. Guideboken som också lärde mig engelska.
 
 
Kartan var bara en svartvitt skiss och jag vet inte hur många gånger jag hade studerat den. Väl framme i den stora staden slog jag följe med några andra resenärer som hade varit där tidigare. Vi kom in på Khao San Road via en gränd och det såg absolut inte ut som jag hade föreställt mig. För att visa mitt oberoende så checkade jag naturligtvis inte in på samma guest house som dem, fast det var precis det jag ville göra.
 
 
Lät mig således raggas upp av någon skum typ och följde med in på någon av de smala bakgatorna. Det kryllade av indier på det där stället och några andra vita såg jag inte till. Jag fick taskiga vibbar men spelade världsvan. Betalade rummet i förskott och tog den knarrande trappan upp till övervåningen. Rummet, eller masonitbåset, luktade mögel. Fläkten gick bara på lägsta hastigheten. Slängde ryggan på sängen och gick till toaletten som låg i korridoren. Det gick inte att spola och ringen var trasig. Vem fan kan bo på ett sånt här ställe? tänkte jag för mig själv och stod och funderade någon minut. Jag bestämde mig. Här stannar jag inte en minut till.
 
(Det var precis som inledningsscenen i Beach som kom några år senare. Jag sträckläste boken och såg så klart filmen när den kom. Kuriosa: Just scenen från guest houset är inspelad på On on Hotel i Phuket Town, ett ställe jag försökte boka rum på 2007 men som tyvärr var fullt.)
 
Tillbaka på Khao San Road så gick jag ändå in på samma guest house som jag sett att de andra checka in på. Chada Guest House alldeles i början på gatan. Det stod ju även omnämnt i gula bibeln, så det måste ju vara bra. Rummet, eller masonitbåset, kostade bara 60 baht och var inte mycket bredare än sängen, men det luktade i alla fall inte mögel och toaletten var helt ok. Vi bodde här även -96 och -97 också.
 
Chada Guest House, anno 1994.
 
Två dagar innan jag skulle åka hem till Sverige så hade jag slut på pengar och gick till en bankomat för att göra ett uttag. Apparaten krånglade och tog mitt kort. Stum stod jag där och insåg att jag var helt utan slantar. Det var söndag och banken var stängd. Inga resecheckar hade jag heller kvar. Vad fan skulle jag göra? Jag hade trots allt betalat för rummet och transporten till flygplatsen Don Muang. Jag behövde alltså pengar till mat och flygplatsskatten som då kostade 200 baht. I plånboken hade jag endast 30 baht. Det skulle räcka till en måltid. 
 
Vart fan låg svenska ambassaden? Jag var helt utlämnad. Vem skulle hjälpa mig?
 
Khao San Road -94.
 
På Chada berättade jag om mitt dilemma, och en svensk som var där råkade höra samtalet. Han skulle själv till ambassaden så jag slog följe med honom. Med Bangkoks lokalbussar tog vi oss dit och jag hade noll koll på var vi var någonstans. Än idag vet jag inte var ambassaden låg på den tiden. Jag fick låna telefon och ringde SOS International i Köpenhamn. De skulle kolla upp min försäkring och skicka ut en kille med ett nytt visa-kort redan samma dag. Jag var lättad när vi lämnade ambassaden och till slut kom tillbaka till Khao San Road.
 
Jag minns att Kurt Cobain hade dött bara någon månad tidigare och piratkopierade Best of Nirvana-kassetter fullkomligt exploderade marknaderna runt om i Thailand och på kvällarna var det enda musiken man hörde på Khao San Road. Jag hade läst om nyheten en morgon i Singapore efter att vi kommit med nattfärja från Indonesien. Jag hade köpt ett par kassetter på Phuket och lyssnade ständigt på Nirvana i min Walkman. Än idag när jag hör Nirvana så får jag flashbacks från den tiden.
 
 
När jag klev in på Chada Guest House så fick jag höra att försäkringsbolaget hade ringt och sökt mig. De hade sagt att jag inte hade någon gällande försäkring och kunde således inte hjälpa mig. Jag kunde inte tro det, jag visste att jag hade en som gällde i nittio dagar. Varför hade de sagt så?
 
Där stod jag alltså och kramade min sista 20-bahtsedel och undrade om jag skulle äta eller ringa tillbaka till Folksam och fråga vad som stod på. Jag måste ju äta insåg jag, så det gjorde jag. Först hade det känts plumpt att shoppingen fick utebli helt, men nu handlade det om överlevnad kändes det som. Skulle jag behöva tigga för att kunna betala flygplatsskatten? Hur många timmar bort var flygplansmaten? 30-40? Vad händer om jag dricker kranvatten? Vart var min bror när jag behövde honom som mest.
 
På kvällen gick jag runt på gatan, törstig och hungrig. Villrådig. Men så plötsligt så tycker jag mig se ett bekant ansikte i vimlet. Och visst fan var det Fredde som kom där gående. Efter vi lämnat honom i Singapore så hade han flugit till Filippinerna men inte gillat det och hade nu kommit till Thailand istället. Han bjöd på Chang och gav mig 500 baht. Det var helt otroligt och jag kände mig som en lottomiljonär fast det bara var 150 svenska kronor.
 
Hjälte -94...
 
På den tiden ringde man collect call hem till Sverige för att själv slippa betala samtalet. Jag ordnade så att min syster kom och hämtade mig på Arlanda. När jag klev ut i majluften den gången doftade Sverige ljuvligt. Det skulle bli en fantastisk sommar hemma och Sveriges hjältar tog hem bronset i fotbolls-VM.
 
 
Nutid. 2012.
Det är flera år sedan jag bodde på Khao San Road men brukar alltid ta en vända dit för att insupa atmosfären. När jag var där senast i april så blev jag nyfiken att studera Chada närmare. Jag gick in och bad att få titta på rummen. De var fullbokade men hade bilder och priser att visa. Stället hade genomgått en renovering och priserna hade ökat markant. Den mysiga serveringen med rangliga bord i markplanet var borta. Nu hade Subway tagit över och stod där och krängde baguetter i den svala luftkonditioneringen bakom stora glasväggar.
 
Vad hette Wi-Fi för 18 år sedan?
 
Får väl runda av det här inlägget med Nirvanas största hit.
 
Smells Like Thai Spirit...

Phuket Nostalgia

Man kan inte tro det, men bilden nedanför föreställer Patong Beach. Året är 1979 och bebyggelsen är nästan obefintlig. De första resenärerna som kom hit kunde nog inte föreställa sig vilken utveckling som skulle ske här de kommande åren. Bilden är lånad av Gottland som var den första svenska barägaren i Patong. Klicka på länken för att se fler bilder från Phuket och läsa små berättelser från livet där i slutet av 70- och början av 80-talet.
 
Min första resa till Sydostasien och Thailand var vårvintern -94. Vi hamnade bl.a så klart på Patong Beach som då fortfarande var hanterbart. Barerna var koncentrerade till Soi Bangla och mycket mer än så var det inte då. Vi bodde på Buffalo Steak House som var nyöppnat då av två unga svenskar (Joan och Sam) låg på en subsoi till Bangla och ett rum på övervåningen kostade inte många baht. Idag finns Buffalo även på Kata och Karon.
 
Patong Beach 1979. Inte en jet-ski i sikte. Inte heller någon maffia. (Foto: Gottland)
 
Senaste gången vi bodde på Patong var -97 och jag återvände inte heller till Thailand förrän -04. (Resorna gick västerut under några år.) Den gången åkte vi minibuss från Phuket Airport på väg till Kata Beach. Färden gick via Patong som inte längre gick att känna igen. Hela bukten var bebyggd och jag hade svårt att orientera mig.
 
Phuket Airport 1976. Notera vilken kvalitet det är på bilden, och på den tiden fanns ju inte ens Instagram...
(Foto: Gottland)
 
Soi Bangla. Tidigt 80-tal. (Foto: Gottland)
 
Nu för tiden är Soi Bangla en enda stor freak show som kryllar av ladyboys och prostituerade, och mitt i allt detta flanerar Svenne Banan med familj och barnvagn för att beskåda spektaklet. Dags att börja ta inträde?
 
Patong Beach 2012.
 
Buffalo Steak House 1996. Våran fina balkong syns på övervåningen. 
Charterresorna hade börjat ta fart på allvar till Phuket och Vingresor upprättade något slags ambulerande kontor på restaurangen där en representant satt och svarade på frågor ett par timmar varje dag.
 
Idag kontrolleras stora delar av Phuket av maffian, särskilt vad gäller tuktuk-trafiken (och jet-ski) och ofta kan man i thailändsk media läsa om turister som blivit misshandlade. Vanliga taxichaffisar blir hotade om de försöker plocka upp folk på fel ställen. Jag hade själv kompisar som bodde hos mig på Nature House på Lanta i vintras, som skulle till Phuket en vända några dagar. De hade ringt till det bokade hotellet och frågat om upphämtning på piren men de hade svarat att de inte vågade komma dit pga av hot från tuktuk-förarna. En tråkig utveckling och jag är glad att det där inte förekommer på Lanta.
 
(PS. Gottland har idag en restaurang i Khao Lak som heter Scandinavian Corner.)
 
(EDIT: Efter info som kom under dagen så var det inte alls Sam och Joan som öppnade Buffalo, utan två andra herrar som heter Sören och Gösta.)
 
 
 

Köpenhamn Nostalgia

Min roadtrip ner genom Sveriges avlånga land hade fört mig ända till Malmö. Det hade tagit en vecka. Möten med gamla reskamrater och gäster från Nature House. Sista natten. Kände instinktivt att jag var tvungen att åka över till Köpenhamn några timmar. Av rent nostalgiska själ. Jag tog tåget över Öresund. København Hovedbanegård. Förknippat med så många minnen. När vi var små på väg till mormor och morfar, tågluffandet genom Europa. Äventyret började alltid här.
 
 
Gjorde mig ingen brådska att lämna stationsbyggnaden. Gick sakta runt och insöp atmosfären. Dofterna. Tegelvalven. Noterade hur de stora kedjorna har tagit över allt mer. Stannade till i steget när jag såg O'Learys. Fick genast en flashback.
 
 
Då. För ett halvt liv sedan. Nitton år och jag hade övervunnit min rädsla att tågluffa ensam. Mina kompisar ville hellre dra på charter till Kos så jag hade stuckit själv trots allt. Året innan hade jag fegat ur på mållinjen när jag stått i biljettkön på tågstationen i Mora för att köpa mitt första interrail-kort. Jag hade bestämt mig den gången men hade hunnit få kalla fötter när väntan blivit alltför lång.
 
Efter en sömnlös natt på tåget från Stockholm till Köpenhamn stod jag här utanför. Sömndrucken. Hela natten hade jag legat och hållit krampaktigt i mitt moneybelt med passet och tio olika valutor. Lyssnat på kassetter med Best of Queens i min Walkman. Freddie Mercury hade dött året innan och nu lyssnade alla på hans musik.
 
I någon av alla interrailböcker jag lånat på biblioteket hade jag läst att det var här de serverade Köpenhamns bästa frukost. En klassisk institution med vita dukar och silverbestick. Danska servitriser i svart kjol och vit blus. Väl i Köpenhamn hade rädslan runnit av mig. Nu satt jag och planerade min vidare färd genom Europa. Egentligen hade jag bara ett mål bestämt, jag skulle till Pamplona och springa framför tjurarna. I övrigt låg hela kontinenten öppen.
 
Nyfiket studerade jag tidtabellen på kvällens avgångar. Amsterdam, Paris, Munchen, Prag. Jag hade ingen aning om var jag skulle befinna mig nästa morgon. Jag kunde välja vad jag ville och den frihetskänslan är svår att beskriva. Det fick till slut bli Innsbruck i Österrike.
 
 
Min dagsutflykt i Köpenhamn förde mig via Ströget helt naturligt ner till Nyhavn. Det fick bli smörrebröd och Tuborg på klassiska Nyhavn 17. Jag kom återigen att tänka på min första tågluff tjugo år tidigare. Det hörde ju liksom till att man skulle tatuera sig i Köpenhamn om man tågluffade och jag hade hittat ett ställe här i Nyhavn som jag tänkte besöka på min hemfärd efter min månad ute i Europa.
 
 
Naturligtvis var jag tvungen att se efter om stället fanns kvar. Och visst låg det där. Tato Svend. Som om tiden stått stilla och med de klassiska motiven med ankare, rosor, skepp och halvnakna indianer.
Då, den gången hade jag kommit tillbaka till Köpenhamn med massor av nya intryck efter tågluffen och skulle nu bara tatuera mig som för att toppa hela resan. På dörren hade det suttit en handskriven lapp "Tilbage snart". Jag hade satt mig ner och väntat och funderat på mitt motiv. Det skulle så klart få bli en tjur som för att symbolisera min ädelmodiga tjurrusning i Pamplona någon vecka tidigare. Jag väntade och väntade men ingen Svend dök upp. Jag tröttnade på att vänta och gav upp och det blev ingen tatuering den gången.
 
Då som nu så tog jag tåget tillbaka till Sverige. Den gången via Helsingör och färjan över till Helsingborg. Ingen på den tiden kunde drömma om en broförbindelse till Malmö. På kvällen hade jag träff med en tjej som jag reste tillsammans med på en annan tågresa senare i livet. Den största och längsta. Transsibiriska Järnvägen.
 
 
 
Time, melting fast
In a room where the sun is burning dust from our past
It's a huge carnival
In my chest
I didn't know anything..
 

Immigration Office Bangkok

Det är alltså hit man ska ta sig för att t.ex. förlänga sitt visum om man befinner sig i Bangkok, vilket jag gjorde för ett tag sedan. Jämfört med Immigration i Krabi där allt tog endast tio minuter så var det en ganska bökig procedur. Förutom själva resan upp från Centrala Bangkok till Lak Si där det nybyggda och enorma Government Center ligger så tog det ca 1,5 timme för hela proceduren.
 
Government Center Building B, Chaeng Wattana Road Soi 7.
 
Att ta sig dit gör man enklast med BTS till Mo Chit, eller MRT till Chatuchak Park. Därifrån tar man en taxi sista biten, det tar ca 20 minuter. Det är samma väg som upp mot gamla flygplatsen Don Muang (som förresten AirAsia börjar trafikera from. 1 Oktober 2012.)
 
 
Länk till BTS & MRT , för övrigt en skitbra sida till hela världens Metrolinjer.
 
Som ett thai style Stonehenge påminner dessa betongfundament om den ekonomiska kraschen i slutet på 90-talet. Det bidde ingen motorväg den gången. Ser du det här så är du i alla fall på rätt väg.
 
Väl inne i byggnaden kommer du att se den här enorma lokalen. Oklart vad den används till, men är helt klart lämplig för inlines och innebandyturneringar. Man behöver hursomhelst dra kopior på sidor i passet och det gör man hur billigt som helst här på plats. Ta rulltrappan ner och håll vänster förbi caféerna en bit. Naturligtvis finns här även ett 7-eleven.
 
   
 
Ta promenaden tillbaka upp mot entrén igen och gå in här.
 
 
Därinne finns olika bås med lättförståeliga lathundar om hur man ska fylla i sin visumansökan.
 
 
När detta är ifyllt och klart får man gå till disken för att få godkänt att man fyllt i allt rätt och att man har alla handlingar med sig. Har man gjort det så blir man vidareslussad till nästa avdelning. Annars blir det bakläxa.
 
 
Här köar man får att få rätt kölapp för nästa avdelning, beroende på vilken typ av visumärende det handlar om. Här inne kryllar det av folk och det är stort och med hjälp av färgkoder på kölappen så får man navigera sig fram till rätt ställe för att sätta sig och vänta på sin handläggare.
 
 
Här granskas passet och resten av handlingarna, och man betalar sina 1900 Baht för en 30-dagarsförlängning, som det handlade om i det här fallet. Sedan får man gå ut och vänta medan allt granskas ytterligare en gång. Får man avslag så blir det inga pengar tillbaka. Och som vanligt när man har med myndigheterna att göra i Thailand så är det proper klädsel som gäller. Lämna Changlinnet hemma alltså. Yta är allt.
 
 
Efter en stund så blir man uppropad och allt är klart och man kan bege sig in mot stan igen och svalka sig med en kall eftermiddagsöl på Chep Charlie's på soi 11 med trettio nya thailändska dagar i bakfickan.
 
Mer info.
http://www.thaiwebsites.com/immigration.asp
 
http://www.globaltravelmate.com/asia/thailand/bangkok/bangkok-useful-info/362-bangkok-immigration-office.html
 
 
Mitt på järnvägsspåret drog taxichaffisen i handbromsen och tog en rökpaus medan han väntade på att trafiken skulle släppa...
 
 Immigrant Song. Klassiker från 1970.
 
We come from the land of the ice and snow,
From the midnight sun where the hot springs blow... 
 
 

RSS 2.0