Italy Nostalgia

Jag fortsätter min nostalgitripp nedför minnenas allé.
 
På mitt hotellrum i Verona hade jag sett Danmark slå Tyskland i EM-finalen i fotboll. Det hette förresten Hotel Europa och var egentligen för dyrt för min strama budget. Året var alltså 1992 och jag var ute på min första tågluff. Jag hade hamnat där efter ett par dagar i Innsbruck, mitt första stopp efter Köpenhamn
 
Nu satt jag på tåget någonstans mellan Genua och franska gränsen. Liguriska kusten. Emellanåt kunde jag känna doften av medelhavet som letade sig in i tågfönstret. Det hjälpte inte. Jag var fruktansvärt uttråkad. Ända fram tills dess så hade allt gått bra och jag hade träffat massa trevliga människor. Nu var jag ensam. Eller jag kände mig ensam. Jag visste egentligen inte vart jag var på väg. Kanske Nice, jag visste inte. Jag åkte på måfå.
 
 
I kupén satt förutom jag själv endast en äldre italiensk herre, helt orörlig, händerna på knäet. Sa inte ett ord, men nickade åt mitt håll lite då och då. Jag klättrade på väggarna. I kupén bredvid hördes skål och glada skratt och jag önskade att jag satt med dem istället, men var för feg för att gå in dit. Det här var det sämsta med att resa själv. Italienaren gick mig på nerverna och jag kände att jag var tvungen att hoppa av tåget snart för att bryta den negativa spiralen. Det var ändå sen eftermiddag och jag visste inte var jag skulle spendera natten.
 
Tåget saktade in. Jag tittade ut genom fönstret och såg skylten. ALASSIO. Namnet klingade bekant. Alassio? Så kom jag på det. Farsan hade ju berättat om sina resor till Italien på 60-talet och nämnt att han och morsan hade både bilat och flugit hit när de var unga. Saken var klar. Jag slet ner ryggan från hyllan och kastade mig ut på perrongen innan tåget hann åka vidare.
 
Alassio, Italien, anno 1992.
 
Nu började det svåra med att hitta bra och billigt boende. Det var helt kört skulle det visa sig. Det var fredag kväll och det fullbokat överallt. Även spaggarna åkte hit på helgerna. Satt mig ner på en uteservering och beställde pasta med hummer för att jag tyckte att det lät fränt. Men vart fan skulle jag sova? På stranden? Jag skulle i alla fall kolla in det bara jag ätit upp.
 
Det var en speciell känsla att komma ner till havet kommer jag ihåg. Medelhavet. Någonting man flög till i vanliga fall, men jag hade kommit med tåg. Jag drog upp jeansen till knäna och vadade ut och kände på temperaturen. Medelhavet, Mediterraneo, det kändes fantastiskt att stå här.
Sova på stranden alltså...man hade ju läst varningarna om att tillbringa nätterna där men jag hade inget val. Solstolarna stod i tre rader och jag tog en plats längst bak i skuggan där någon belysning från strandhotellen inte nådde mig.
 
 
Det skulle bli en intressant natt. Stranden var tydligen tillflykten för unga italienare och turister som ville komma undan för en stund. Jag hade krupit ner i sovsäcken och satt där i en solstol i mörkret och kollade på folk som passerade förbi. Även om ingen såg mig så hade jag ändå morakniven beredd om någon mot förmodan skulle råka se mig och få för sig att råna mig. Framåt småtimmarna så blev det lugnare och jag lyckades slumra lite lätt.
 
Plötsligt vaknar jag till av att jag hör röster som närmar sig. Mitt blod fryser till is och jag rör mig inte ur fläcken. De är bara några meter ifrån mig men ser mig inte. En kille och en tjej. Berusade viskande röster på italienska. Killen sätter sig i solstolen snett framför mig till vänster. Tjejen på knä framför. Jag vågar knappt andas, än mindre röra på huvudet. De är max tre meter ifrån mig. Hon hjälper till att lossa på hans skärp. Inbillar mig att jag kommer bli ihjälslagen om de märker min närvaro. Jag kramar kniven krampaktigt mot bröstkorgen och försöker så diskret som möjligt sjunka helt ner i sovsäcken så att min blonda kalufs inte ska synas. Jag vågar inte titta längre.
 
Efter en liten stund hör jag hur tjejen reagerar häftigt, hon säger snabbt något på italienska till killen. Jag fattar. Hon har sett att det sitter någon i solstolen snett framför henne. Jag låtsas sova men är beredd att hugga med morakniven om jag nu skulle bli attackerad. Jag inbillar mig i alla fall att jag skulle försvara mig med kniven, hur det nu skulle gå till, med tanke på hur fredlig jag egentligen är. Men det var aldrig någon fara. Killen drog på sig brallorna fort som fasen och sedan sprang de där ifrån.
 
Framåt gryningen hör jag nya röster som närmar sig. Språket är bekant. Svenska. Och italienska. De sätter sig en bit bort, kanske femton meter. Två svenska tjejer som uppvaktas intensivt av varsin italienare, men det är vänskapligt och de verkar känna varandra. Jag blir trygg av att höra svenskan och jag somnar snart in och vaknar inte förrän hotellpersonalen kommer och börjar ställa i ordning med parasollerna. Jag ser att svenskorna också är kvar. Jag ropar till dem och alla fyra kommer upp till mig och börjar babbla. Jag berättade att jag var förvånad att se svenskar här över huvud taget eftersom det inte gått någon charter hit sedan 70-talet, men de hade bilat från Milano kvällen innan.
 
 
Alassio anno 1968-1969.
 
Jag kan så klart inte låta bli att slänga in några bilder från mina föräldrars resor. Jag tycker att de är fantastiska och visar samtiden på ett kul sätt. Det är propellerplan och Club 33 som gäller och farsan ser ut som värsta strandraggaren och har nyss träffat morsan. Det var ju Italien som gällde på den tiden och det skulle dröja 43 år innan någon av dem gjorde en resa till Thailand.
 
 
Italy. Summer of '69.                                                    Thai. Winter of '12.
   
 
 
 
Det självklara låtvalet.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0