Interrail Nostalgia - den (o)bjudne gästen...

-Kom ner till Spanien och hälsa på vet jag! Vi kommer ju vara där samtidigt!
-Nja, jag tror inte det, jag ska inte så långt söderut. Pamplona ligger i norra delen.
 
 
 
 
Det är juni 1992 och jag ska iväg på min första tågluff. Nitton år fyllda och full av tvivel, men det här året skulle jag inte banga som jag gjort året innan. Jag ska dessutom resa ensam, knappast något jag såg fram emot, men ingen kompis kunde hänga på, och reslusten och drömmen om den romantiska tågluffen var alltför stor.
 
Inbjudan kommer från Perra, en av mina bästa barndomsvänner, och det är vårt sista samtal innan våra vägar skiljs åt. Vi växte upp nära varandra med bara kyrkogårdshäcken och ett annat hus emellan oss. Familjen Torstensson som egentligen heter något annat var frikyrkliga och fulla av kärlek med ett hem som ständigt doftade nybakta kardemummabullar. Perra hade också en snygg äldre syster som brukade krama mig. Jag var oerhört fäst vid familjen och sprang jämt där, och Perras mamma har alltid kallat mig sin andra son. Skulle de på fjällsemester så fick jag följa med. Jag var som en del av deras familj. Ja, jag följde även med dem till kyrkan ibland. Lite andlig spis kunde nog bara vara nyttigt för den lille hedningen.
 
Någon gång på 80-talet så flyttade det in en trevlig gammal dam som hette Gunvor i tegelhuset mellan oss. Hennes dotter med man och deras tre söner kom alltid dit och hälsade på under loven. Familjen von Mickelsson bodde i den fina universitetsstaden med domkyrkan och var en riktig akademikerfamilj med fina titlar och var lite för fina i kanten för att jag med min arbetarklassbakgrund skulle tycka att det var bekvämt. De hade både sommarstuga vid Siljans strand och hus med pool på spanska solkusten. Deras äldste son Johan var i min och Perras ålder och vi umgicks alla tre en del tillsammans på sommarloven, men jag och Johan umgicks aldrig själva eftersom vi egentligen inte hade något gemensamt. Han var väluppfostrad med välklippt frisyr och mest intresserad av studier. Jag själv fick tidigt "frihet under ansvar" som min pappa kallade det, var långhårig och egentligen bara intresserad av tjejer som jag skrev kärleksbrev till men aldrig postade. Johan var egentligen ganska trevlig, men vi levde i olika världar och det är möjligt att det fanns ett ömsesidigt klassförakt även om jag inte kände till termen på den tiden.
 
Familjerna Torstensson och von Mickelsson kom dock bra överens och umgicks över tomtgränsen och fortsatte alltjämt att hålla kontakten även efter att Gunvor blivit så gammal att hon sålt huset och flyttat till en lägenhet nere på Mora. Åren gick och 80-talet spillde över till 1990. Jag hade tagit studenten, fått jobb och flyttat hemifrån en vecka senare, och efter något år bytt upp mig till en tvåa på Vasagatan. Det skulle visa sig att Gunvor bodde i dörren bredvid så vi blev goda grannar igen. Jag tyckte om henne och hjälpte henne ibland med matkassar och lite småfix i lägenheten.
 
 
 
 
Nu hade det alltså blivit 1992 och jag var ute på vift på Europas järnvägar. Perra som var sympatisk och lätt att tycka om hade tagits under vingarna av familjen von Mickelsson, och hade samma sommar blivit medbjuden till deras hus i Spanien. De skulle bila ner genom Europa och stanna där ett par veckor. Jag hade inte tänkt mer på Perras kanske självpåtagna inbjudan och inte ens tagit adressen till huset i Spanien. Jag hade inga som helst planer på att åka ända dit. Resan hade börjat bra och jag hade fullt fokus på att ta mig till Pamplona för att springa framför tjurarna under San Fermin-festivalen.
 
 
I Italien hade jag dock börjat känna mig ensam och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, och det var över en vecka innan festivalen skulle dra igång. Jag var rådvill och otroligt sällskapssjuk, men hade ingen hemlängtan. Efter stoppet i Alassio hade jag hoppat på tåget som följde franska rivieran. Klev av i Nice och slängde in ryggsäcken i en box på stationen och vandrade planlöst omkring i staden. Badade på den steniga stranden och undrade vart jag skulle ta vägen. Hela Europa låg där öppet men jag hade ingen aning om vad jag ville se. Så slog det mig, jag åker för fan till Perra i Spanien. På tågstationen hittade jag en telefonkiosk där jag petade i så många franska mynt jag hade och slog numret hem till familjen Torstensson som jag naturligtvis kunde utantill efter tusentals samtal genom åren. Det var pastorn som svarade och tyckte att det var ju en jättebra idé att åka ner och hälsa på, alla skulle bli så glada om jag kom dit. På en liten papperslapp krafsade jag ner den långa adressen och telefonnumret till växeln på området där de bodde, det var tydligen något slags svenskgetto, eller gated community med ett finare ord, som hade en gemensam telefon där man kunde nå husägarna. Om jag fattat det rätt när jag läste lappen efteråt så var det någon Urban Izacion man skulle fråga efter. Kollade avgångarna och såg att det gick ett nattåg till Barcelona och vidare därifrån ner till Murcia. Jag försökte ringa för att meddela min ankomst men fick inget svar och hoppade således på tåget. Nu var jag taggad till tusen, den onda spiralen var bruten.
 
 
 
 
Nästa morgon vaknade jag upp i Barcelona som rustade för fullt inför kommande sommar-OS samma år. Jag hade bara en kort stund på mig att byta perrong för att hoppa på nästa tåg men hann med att prova ringa igen men ingen lyfte luren på min destination. Skulle jag bara dyka upp oanmäld alltså funderade jag och skulle jag ens hitta fram? Det hade så klart varit önskvärt att bli upphämtad på tågstationen, jag hade ju ingen aning om hur långt det var från Murcia till huset eller Los Alcázares som själva badorten hette. Strax innan solnedgången anländer vi till den sydspanska provinshuvudstaden. Jag går fram till en grupp taxichaufförer på stationen och visar upp adresslappen. Min spanska är nästan obefintlig men jag har ett litet ficklexikon som jag övat fraser i. De diskuterar sinsemellan och en av dem säger att han nog vet vart det ligger.
-Cuanto cuesta? Jag håller upp mina enda fem tusen pesetas och frågar om det räcker. Han nickar och vi drar i väg upp mot bergen i den spanska skymningen.
 
Det mörknar fort och efter ett tag på ensliga vägar förstår jag att taxichauffören inte alls är säker på vart svenskgettot ligger. Vi åker länge och han stannar emellanåt och frågar andra landsmän om de känner till adressen. Mina sista pesetas borde vara förbrukade för länge sedan. Efter ett par timmar verkar vi ha kommit fram till rätt område och vi kör igenom inhägnaden. Det är ödsligt men här och där lyser det lampor i husen. Plötsligt får jag syn på en man som är ute och promenerar. Han ser både svensk och trevlig ut.
-Stopp! säger jag och vevar ner rutan och frågar på svenska om han känner till området. Jag förklarar vilken familj och adress jag letar efter men han har ingen aning om vilket hus det kan vara, men säger att om jag inte hittar dem så är jag varmt välkommen att komma upp till hans familj längre upp på gatan och sova där. Jag är djupt tacksam för hans generositet att bjuda in en främling till sitt hus med enda kopplingen att vi båda är svenskar.
 
Vi hittar fram till ett hus med rätt nummer. Jag ber chauffören att stänga av motorn och jag kliver ur bilen och försöker lyssna. Kvällen är ljum och i buskarna spelar cikadorna sin sång. På andra sidan muren som omger huset hör jag samtal över klirrande bestick. Så en röst jag känner igen, jag kan inte tro att det är sant. Exalterat ropar jag över muren. -PERRA! Det blir knäpptyst på andra sidan. Pliktskyldigt får jag ur mig ett -...och Johan! men utan samma entusiasm, och det är först då under de två sekunderna av efterföljande tystnad jag själv inser det prekära med situationen. Så kommer svaret från andra sidan muren. -FRANK, FÖR HELVETE! och det var antagligen första gången i livet som jag hört min frikyrklige barndomsvän svära. Men Gud så ljuvligt det lät. Som om en hel änglakör fyllde den spanska kvällsluften.
 
Vi kramas och pratar i mun på varann medan resten av familjen von Mickelsson sitter som förstenade fågelholkar. Efter en stund finner de sig och frågar om jag vill ha middag. Det finns visst lite potatis kvar. Jag tackar glatt ja och ignorerar att det är en armbågsbjudning. Familjens överhuvud som kanske heter Paul säger att han är imponerad att jag hittade dit. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Mamman som vi kan kalla Beatrice säger med illa dold syrlighet att jag borde ha ringt först.
 
-Jag försökte, från både Nice och Barcelona men den där Urban svarade ju aldrig...
-Ursäkta mig, vilken Urban?
-Ja, han Urban Izacion eller vad han heter, han som ska vakta telefonväxeln...
 
Frågande blickar från samtliga familjemedlemmar så jag visar den lilla lappen jag klottrat ner adressen på och berättar att Perras pappa har bokstaverat alla uppgifter till mig. De förklarar, hela det nybyggda området med svenskägda hus är en "urbanizacion" som det kallas, och så namnet där under på just det här området. Telefonväxeln är bara bemannad vissa tider, men inte av Urban. Jaha tänker jag för mig själv; svenskgetto-samfällighet heter alltså urbanizacion på spanska.
Jag och Perra sprudlar även om jag noterar en annan stämning under ytan från de andra runt middagsbordet. Möjligtvis att de betraktade mig som något katten släpat in. Efteråt får tydligen Perra ta hand om disken och jag får uppgiften att torka densamme. Jag fattar senare att det är en slags markering men jag kunde inte vara gladare just då.
 
Dagen efter så drar jag, Perra och de tre bröderna von Mickelsson med bilen till stranden i Los Alcázares. Runt det nybyggda gettot fanns varken affärer, restauranger eller kommunikationer. Bil var en nödvändighet. Stranden är som en dröm. Bred med vit mjölig sand och med blåa vågor som rullar in. Jag njuter för fullt och tycker att livet är underbart. Ensamheten är som bortblåst och jag har hittat min kompis i det här exotiska paradiset. Jag ignorerar faktumet att bröderna knappt pratar med mig. Efter knappt en timme säger de att det är dags att vända hemåt igen. Jag tror inte mina öron. "Solen är för stark" tydligen, men jag misstänker att det snarare handlar om att jag verkar trivas alldeles för bra där och att det ska de minsann ta ur mig. Väl tillbaka i huset så blir det bad i poolen istället och jag njuter precis lika bra där. Jag hade aldrig varit i närheten av sådan lyx.
  
 
Viva España...
 
 
När jag ligger där och plaskar så sätter sig Paul på poolkanten och ropar efter mig, så jag simmar dit.
-Ja Frank, får jag fråga, hur länge har du tänkt stanna här egentligen?
 
Jag trivdes ju som fisken i vattnet bokstavligt talat och hade inga planer på att dra än, det var flera dagar kvar tills invigningen av festivalen i Pamplona. Jag tryckte undan känslan av att vara en - i deras ögon - snyltgäst. Men det handlade inte om att få några gratisnätter, jag var bara sällskapssjuk.
 
-Jag tänkte mig nog några dagar till, jag har ingen brådska egentligen.
-Jaha...vi hade planer på en utflykt till Cartagena i morgon och vi får inte plats i bilen allihop.
-Nej, men herregud, åk ni, jag kan ligga här vid poolen och läsa en bok. Jag klarar mig.
-Nja, det är inte så vi gör i den här familjen...
 
Budskapet var tydligt. Jag var inte välkommen. Jag tänkte på den okände mannen kvällen innan som med öppna armar bjöd in mig att stanna hos dem. Här var det annorlunda trots att jag var bekant med familjen sedan flera år.
Vid middagen på kvällen kom min avfärd på tal. Beatrice von Mickelsson frågade hur jag hade tänkt ta mig till tågstationen följande morgon. Frågan var ledande, hon målade in mig i ett hörn med vetskapen om att det inte fanns några kommunikationer.
-Jag vet faktiskt inte, svarade jag ärligt. Vad jag visste var att jag åtminstone inte tänkte be om deras hjälp. Hon fyllde mer än gärna i svaret åt mig, som om det var planerat.
-Ja, det är ju din kompis som tagit hit dig, så han får väl skjutsa dig.
Hon la tonvikten vid "din kompis", och piken mot Perra gick inte att ta miste på. Jag avskydde henne för det. Det var en gåta att hon kunde vara dotter till min godhjärtade granne Gunvor hemma i Mora. Jag behövde egentligen inte bry mig mer eftersom jag skulle lämna nästa dag, men Perra skulle få känna den kniven i sidan under resten av deras vistelse. 
 
Vi kliver upp i svinottan för att hinna till stationen i tid. Johan är också med, och han kör. Perra bredvid och jag i baksätet. Jag misstänkte att föräldrarna hade pratat igenom saken en gång till och kommit på olämpligheten i att skicka iväg en 20-årig Perra som ensam förare ut på de spanska vägarna. Ingen av oss hade haft körkort särskilt länge och knappast rattat en bil utomlands, och det var några mil att köra. Om det hade nått familjen Torstenssons öron på hemmaplan så hade det nog blivit dålig stämning. Ja, det skulle det bli ändå, men inte förrän vi alla hade återvänt till Sverige.
 
På stationen var det avsked och sedan var jag på väg norrut igen. Jag var på gott humör, mitt sociala behov var tillfredsställt och nu var jag äntligen på väg mot Pamplona, mitt huvudmål med hela tågluffen, men jag hade lika gärna kunnat råka missa hela festivalen om det inte vore för en  bestämd gammal señora i samma tågkupé som bokstavligen...ja, det är en helt annan historia som jag får ta en annan gång.
 
 
Lättare sagt än gjort...
 
 
Epilog.
 
Några månader senare, på hösten någon gång när jag är tillbaka i vardagen igen och går upp i trapphuset på Vasagatan så träffar jag Gunvor utanför ytterdörren. Hon visste att jag hade varit ner till hennes dotters familj i Spanien eftersom jag berättat det tidigare, men utan att ha dragit några detaljer. Hon skiner upp och ber mig att komma med in en sväng. Hon ska visa mig något. En överraskning säger hon. Jag fattar ingenting men följer med in. -Kolla i köket. När jag kikar in så ser jag hela familjen von Mickelsson sitta där och äta middag. De tystnar ännu en gång och ser ut som fågelholkar, och jag också kan jag säga. Det var uppenbart att Gunvor inte hade någon som helst kännedom om läget, i så fall hade hon aldrig bjudit in mig. Paul frågar pliktskyldigt om hur det gick i Pamplona och jag svarar att jo det gick bra, jag sprang faktiskt framför tjurarna, och var med på svensk TV till och med efter den bedriften. De tittar på mig som något katten släpat in.
 
Epilog 2. 
 
När våra historier, alltså min och Perras, kom till familjen Torstenssons kännedom hemma i Sverige så blev de oerhört besvikna. Att jag, som var som deras andra son inte hade tagits emot med öppen famn nere i Spanien hade de väldigt svårt att förlåta. Än idag finns en spricka mellan familjerna efter den händelsen. Jag själv bryr mig inte, men med facit i hand så skulle jag aldrig ha åkt dit, idag hade jag ju aldrig gjort det, men just då var det så viktigt. Men jag lärde mig något; i mitt hem skulle det alltid finnas en stol över och dörren skulle alltid stå öppen för spontana påhälsningar, och jag skulle naturligtvis aldrig drömma om att be gästerna ta hand om disken. 
 
Epilog 3. 
 
För några år sedan så fick jag en förfrågan från byggföretaget jag samarbetar med. Det gäller målning av en tillbyggnad på en sommarstuga som ligger vid Siljans strand. Kunden bor på annan ort. Jag ska bara kunna åka dit och göra jobbet och fakturera löpande. Jag blir fundersam när de förklarar var stugan ligger och frågar vad kunden heter. Hon bläddrar i sina papper och hittar det. De heter...von Mickelsson. Jag åker ut till stugan och får en flashback, jag hade fått följa med hit med båt en gång för kanske 25 år sedan. Jag leker med tanken en sekund om någon slags payback för utfrysningen i Spanien, men slår undan den lika fort. Jag vet inte vad jag vill bevisa men gör jobbet så noggrant jag någonsin kan och avrundar timmarna neråt. För att man alltid ska försöka göra gott. Kanske fick jag något med mig från Kyrkan trots allt. Bakom ett skåp skriver jag datumet och med Mvh mitt namn. Kanske de upptäcker det en vacker dag i framtiden.
Så vad är sensmoralen i allt detta då? Kill them with kindness!
 
 
 
 
 
 
 

Manila Nostalgia

Januari 2008. Tanken på att återvända till Manila utan sällskap var inte alls lockande. Filippinernas huvudstad var en kloak med hög kriminalitet, i alla fall i jämförelse med Bangkok. Jag ångrade att jag inte förlängt mitt filippinska visum och följt med skånepågarna till Palawan, men nu satt jag där själv i det lilla Cessnaplanet som gick in för landning på Ninoy Aquino International Airport. Det började skymma och skulle snart vara mörkt.
"Manila can be a pretty sketchy place, particularly after dark..." som det stod i guideboken.
Redan nästa morgon skulle jag med ett annat flyg tillbaka till Singapore. Jag behövde således ett hotell nära flygplatsen och skulle åtminstone inte behöva åka in till centrala Manila. Lonely Planet tipsade om ett billigt skithotell i närheten som hette Town House. Det fick duga som inkvartering och jag hoppades att det inte skulle vara fullbokat. Jag hade ingen plan B.
 
 
 
 
Med Mexiko City i minnet några år tidigare så hade jag inga planer på att ta en egen taxi den här gången. Jag spanade ut i den långa taxikön efter lämpligt sällskap, det vill säga andra vitingar med ryggsäck. En bit bort såg jag ett ungt par som lyste med sitt skandinaviska utseende; killen med jeansshorts och tjejen med blond hästsvans. Båda med Haglöfsryggor såg jag när jag närmade mig. Definitivt svenskar. Eftersom det enligt mig inte finns någon anledning att stanna i rövhålet Manila så misstänkte jag att de också skulle vidare nästa dag. Jag presenterade mig på svenska och frågade om vi kunde dela taxi till ett billigt hotell jag visste fanns i närheten. Eftersom backpackers ofta reser på stram budget och förslaget på delad taxi och billigt boende ofta faller i god jord så sa de ja direkt. Jag var lättad.
 
Eftersom hotellet verkade vara av det simplaste slaget och ligga lite avsides så misstänkte jag att chaffisen inte skulle känna till det, så nu gällde det att få en som kunde engelska. Nog för att engelskan är utbredd på Filippinerna men kanske inte bland lågutbildade taxichaufförer så var det av yttersta vikt att vi fick en som vi kunde kommunicera med. Att sträcka fram en karta och visa vart man skulle visste jag av erfarenhet att det var lönlöst, det hade sällan funkat i Asien. När det var vår tur så talade jag om för personen - som med viktig skjorta och rak arm visade passagerarna vilken bil man blivit tilldelad - att vi behövde en engelsktalande chaffis. Han svarade bara yes som i förbifarten och pekade på den bilen som stod närmast. 
 
 
-Do you speak english? frågade jag när vi tryckt in oss alla tre i den gistna gamla Toyotan. Jag fram, och Peter och Magda i baksätet. Chauffören svarade inte ens på min fråga och jag förstod att det här skulle bli problem. Mina egna kunskaper i tagalog var obefintliga. Town House låg bara ett stenkast från flygplatsen och jag försökte visa honom sidan i Lonely Planet för att förtydliga om vart vi skulle. Han tittade och nickade och vi kom överens om ett fast pris för körningen, och satte av, men in mot stan upptäckte jag efter en stund.
-Fan, det här blir helt fel! sa jag till mina nyfunna vänner. De var trevliga, men Peter var mer stor än klyftig skulle det visa sig. Magda verkade vara mer skärpt än sin pojkvän. Jag försökte förklara för den fåordige chaffisen att vi inte skulle in till Manila. Han gjorde en gir och började köra in på småvägar och jag hade snart tappat orienteringen. Ute var det redan kolsvart sedan länge och jag visste inte längre vad som var norr och söder. Efter en stund stannade vi på en mörk bakgata med parkerade taxibilar och rökande män i grupp. Vår chaffis vevar ner rutan och ropar något. En av dem bryter sig ur gruppen och kommer emot oss. En diskussion på tagalog mellan männen. Vi andra sitter tysta. Det är något olustigt över situationen. Mannen som nu hänger in genom rutan verkar inte vara någon muntergök direkt, han har ciggen i mungipan och blåser utan omsvep in röken i bilen medan han studerar de tre blonda turisterna, som om vi blev...värderade.
 
-You go with me, I know the place. Pay your driver first! Vi befinner oss i en utsatt situation inser jag men är tacksam att jag inte är ensam. Det känns inte bra att byta bil men vår egen chaffis har ingen aning så det är lönlöst att sitta kvar. Jag har absolut inget förtroende för den nye killen och överlägger med Magda om våra valmöjligheter. Peter verkar över huvud taget inte känna in stämningen och utsattheten som råder i den här mörka gränden för tillfället. Han börjar opponera sig och ifrågasätter att vi måste betala fullt pris för taxiresan trots att vi inte ens kommit fram än. Jag säger lugnt till honom att det är nog inte läge att börja bråka om pengarna nu, att det är småpengar i sammanhanget. Men han ger sig inte och höjer rösten och frågar varför vi i helvete måste betala två gånger. Killen med ciggen i mungipan som knappt når upp till taket på bilen ryggar inte en millimeter för den reslige svensken, utan blåser bara ny rök in mot baksätet och svarar med självsäkert lugn:
-It depends on the situation... 
 
 
 
 
Vi byter motvilligt bil, gör upp ett nytt pris och kör iväg. Nu har Peter åtminstone den goda smaken att hålla käften under resten av färden. Magda hade väl läxat upp honom med några dräpande blickar tyckte jag mig uppfatta i ögonvrån när vi flyttade över ryggsäckarna till den nya bilen. Jag försöker lätta upp stämningen med alla inblandade i den allt senare kvällen. Efter ett tag kör vi in på ännu en mörk bakgata och där ligger faktiskt Town House. Om det inte finns lediga rum här så är vi rökta. Stället är slitet, men verkar poppis då det sitter en hel del folk runt om i den kombinerade lobbyn/serveringen. -Only one room left, and some dorm beds, säger kvinnan bakom disken. Egoistiskt och utan att överlägga vidare med mitt taxisällskap säger jag att jag tar rummet och drar fram pengarna och betalar innan någon annan hinner reagera. Rummet kostar en svensk femtiolapp. Jag ska fan inte ligga i någon sovsal med en massa andra snarkande trashpackers. Jag är trött, svettig och hungrig. Och irriterad efter taxidebaclet. Det skulle bli skönt att lämna Filippinerna. Nu ska jag bara härda ut en natt på det här gudsförgätna stället.
 
Jag tvärstannar utanför tröskeln till rummet som mest påminde om en cell på Alcatraz. Golvet såg ut att aldrig blivit skurat så jag halar fram en av alla saronger ur ryggan och lägger ut som en matta framför mig innan jag kliver in. I det minimala rummet utan fönster finns bara en smal säng som skriker bed bugs, och ett litet bord bredvid. I taket en fläkt. Inga sängkläder på den tunna skumgummimadrassen, men en kudde finns. Jag knuffar ner den på golvet och breder ut ännu en sarong över madrassen. Tar fram min tjockaste tröja och rullar in den i ytterligare en sarong som får tjäna som kudde. Ryggan hänger jag upp på rummets enda krok. Fy fan vilket ställe, jag inser att det är det värsta jag någonsin bott i under alla resor jag gjort, men hade inget val. Delad dusch och toalett skulle finnas på varje våning men jag hittade bara en som var i funktion en trappa ner. Det här var ett steg rätt ner i avgrunden och den diametrala motsatsen till mitt rum på Park Hyatt i Tokyo tre månader tidigare.
 
Hungern tvingar ner mig till serveringen. Jag hade knappt ätit något sedan jag lämnade Coron tidigare på dagen. De få borden är alla upptagna ser jag efter jag gjort beställningen i kassan. Spanar runt efter någon som ser trevlig och social ut. Vid ett bord sitter ett par salongsberusade herrar i 60-årsåldern. Ser ut som europeer. Båda har grå mustasch och vita kortärmade skjortor med cigarrettpaket och glasögonfodral i bröstfickan. De sticker ut i mängden och smälter inte alls in bland alla andra svettiga trashpackers iförda linnen med ölreklam. De ser mig och nickar åt mig att slå mig ner. Jag är tveksam men har inget bättre alternativ. De kommer från Österrike visar det sig men var duktiga på engelska. Medan jag väntar på maten så försöker jag pliktskyldigt kallprata med dem. Något jag egentligen är skitdålig på i vissa situationer. När jag frågar dem vad de gör i Manila så börjar båda gubbskratta, den ena lite osäkert, den andra roat. De tittar på mig som om de försöker avgöra om jag var allvarlig och faktiskt inte förstod varför man åker hit. Så fattar jag och ställer inga vidare frågor på det. Manila var Sydostasiens avskrädeshög som drog till sig allsköns slödder med sjuka böjelser och jag var glad att lämna nästa dag. Plötsligt ser jag Peter och Magda komma nedför trappan och jag hojtar på dem och frågar om de vill sitta, men de ska försöka få tag i en taxi till gallerian som ligger någon mil bort för att äta där. -Ska ni ut och åka taxi igen?? Nu?
Jag bara skakade på huvudet åt dårskapen runt mig.
 
Natten blir orolig, jag kan inte riktigt slappna av och sover dåligt. Rummet är kvavt. Sarongen täcker inte riktigt madrassen och jag ligger där i mörkret och försöker sträcka ut hörnen. Tänker på alla bed bugs som eventuellt ska bita mig under natten, men jag kommer att klara mig. När jag checkar ut nästa morgon lämnar jag kvar sarongen på golvet och den i sängen, jag vill inte ta med mig smutsen från det här stället. Town House hade åtminstone egen transfer till flygplatsen så det gick smidigt att ta sig härifrån och det är nog det enda positiva man kan säga om det här stället.
Jag lämnade Filippinerna en erfarenhet rikare, och efter ett kort stopp i Singapore så såg jag fram emot att få besöka ännu ett nytt land som stått på önskelistan länge, nämligen Vietnam som jag misslyckades med -99 och istället hamnade i Mexiko.
 
 
 
 
 
Filippinerna är annars fint ute på öarna med fantastisk dykning. Det mesta är billigt och de flesta kan engelska. Det dåliga är kriminaliteten och maten. Boracay är nog bland de vackraste stränder jag sett men alldeles för överbefolkat. Tio år senare, 2018, var det så förorenat att hela Boracay stängdes ner under ett halvår. 
 
 
 
Boracay anno 2008 
 

Mexiko City Nostalgia

Mexiko City, Oktober 1999. Sen kväll på väg från flygplatsen. De två mexikanerna i framsätet i cheva-pickupen verkade vara allt annat än ett par fromma svärmorsdrömmar. Jag kände mig oerhört utsatt och kanske första gången jag varit oroad för min egen säkerhet. Jag var övertygad om att de när som helst skulle svänga in på någon mörk gränd och rånmörda mig. Jodå, jag hade läst om historierna. Hur fan hade jag hamnat här?
 
 
 
 
Ja, hur hamnade jag där egentligen?
Någon vecka tidigare hade jag fått besked av min arbetsgivare att jag kunde ta ut ett par veckors semester om jag ville. Projektet i Vemdalen hade gått bra, och jag hade till och med fått en liten bonus. Med målmedvetna steg hade jag gått in till Göran på Heza-Resor i Mora med förevändningen att boka en biljett till solen. Jag hade tänkt mig Vietnam eftersom jag redan hade varit i Thailand tre gånger och tyckte att det räckte. Göran förklarade att jag behövde söka visum om jag skulle dit vilket inte skulle hinna ordnas innan min semester startade. Rådvill satt jag där och plockade upp en resekatalog som jag snabbt drog tummen igenom och stoppade slumpmässigt på en sida. Ett uppslag med vajande palmer och turkost vatten slog emot mig. Yucatan. Welcome to Mexico!
Hm, äta taco varje dag? Ja, Mexiko får det bli!
 
Heathrows enorma flygplats hittar jag en bokhandel där jag köper Lonely Planets utgåva Mexico. Några timmars väntan innan avgång och tvivlen hann komma och gå många gånger. Det här var en resa som jag absolut inte ville göra ensam, men alternativet att sitta hemma och uggla i två veckor var ett betydligt sämre alternativ. Reslusten var alltför stark.
 
När vi landade på Aeropuerto Internacional de la Ciudad de México tio timmar senare var jag väl påläst och förberedd och hade bestämt mig för ett hotell i "rätt" område som boken tipsat om. Skräckhistorier om oseriösa taxichaufförer som rånmördat sina passagerare passerade revy inför mitt inre när jag rörde mig genom terminalen. Flygplatsen hade utarbetat ett system för att förhindra det här, man skulle förköpa en taxibiljett i ett speciellt bås innan man passerade EXIT där man i princip blev kastad till vargarna annars. Sedan skulle man gå till de godkända och ackrediterade taxichaufförerna, vilket jag gjorde med påklistrad och världsvan min och mitt moneybelt väl dolt under kläderna.
 
Det var knappast en uppmuntrande syn som mötte mig när jag skärskådade gruppen av svartmuskiga och mustachprydda machomän. Det var inga tvålfagra typer direkt, snarare drogkartellernas underhuggare. Min blonda kallufs drog blickarna åt mitt håll och en olustkänsla spred sig i kroppen. Jag viftade med taxibiljetten så självsäkert som jag förmådde. Två mexikaner i bakvända baseballkepsar närmade sig. Jag höll upp taxibiljetten framför mig som ett inbillat skydd, den försäkrade att taxiresan redan var betald, inklusive dricks. Här ska inga plånböcker med kontanter plockas fram. De såg sura ut. Jag berättade vilket hotell jag skulle till. De började prata sinsemellan på spanska.
-Cerrado! Area closed. We take you to another hotel.
 
 
 
 
Det kunde inte stämma. Alla varningsklockor började ringa. De påstod att hela området var avspärrat på grund av demonstrationer. Det är en blåsning. Jag protesterade lamt och började kolla runt efter någon form av räddning. Såg en polis i närheten som jag gick fram till, med baseballkepsarna hack i häl. Jag frågade om det kunde stämma att hela området Centro Histórico var stängt. Polisen bekräftade att så var fallet och motvilligt följde jag med till taxin som inte var en vanlig bil utan en stor Cheva-pickup med dubbelhytt och 8-fotsflak. Perfekt att transportera lik med tänkte jag för mig själv när jag hoppade in i baksätet.
 
Färden gick genom mångmiljonstaden, förhoppningsvis till deras alternativa hotell i ett annat område. Jag kunde inte komma på något att säga för att lätta upp stämningen. Varför var de två personer förresten? Jag la armarna över magen som för att skydda mitt moneybelt.
 Till slut körde de in i en mörk gränd där jag kunde se ett hotells ensamma neonskylt kasta en gul ljuskägla på gatstumpen nedanför. Snabbt hoppade jag ur pickupen med ryggsäcken i ett stadigt grepp. Att komma in i den upplysta lobbyn var en befrielse. De två mexikanerna följde med in av någon anledning. -Muchas gracias försökte jag men möttes bara av två stenansikten.
 
 
 
Mexikanskt stoneface...
 
 
Medan jag väntade på min tur i receptionen så såg jag i ögonvrån att de stod kvar och hängde vid hissarna. Fick mitt rum som egentligen var för dyrt för min budget men det var det minsta jag brydde mig om just nu. Med nyckeln i handen och sänkt blick gick jag mot hissarna. Det slog mig att de kanske var ute efter dricks trots att min förköpta taxibiljett hade befriat mig från ytterligare kontanthantering. Det sista jag hörde innan hissdörrarna gled igen bakom mig var ett väsande -El puta madre! 
 
 
Notera telefonkatalogen...
 
 
Efter att ha pustat ut på rummet en stund så kände jag plötsligt hur hungern slog till med full kraft. Måste ha mat. Med nyvunnet självförtroende efter att ha undkommit taxiresan med livet i behåll så kände jag mig återigen som en världsvan och luttrad resenär. Tog en dusch och senare hissen ner till den nu tomma lobbyn. Det började närma sig midnatt. Jag gick fram till receptionsdisken där en kvinna satt försjunken i en bok. Jag ursäktade mig och frågade om det fanns någon öppen restaurang i närheten. Señoran tittade upp ovanför glasögonbågarna och tittade på mig som om jag var en komplett idiot. -I wouldn't recommend you to go outside this time Sir! sa hon och skakade sakta på huvudet så där som man gör när man tycker att någon är helt dum i huvudet.
 
Men eftersom jag var världsvan och hungrig gick jag ändå ut på gatan och spanande lite. Först till höger där det var kolsvart så långt ögat nådde. Sedan till vänster där jag kunde skönja en ljusglimt i fjärran. Blev tveksam. Vid närmare eftertanke så kanske det var en dålig idé trots allt. Att Mexiko City var en farlig stad hade framgått med all önskvärd tydlighet. I alla fall efter mörkrets inbrott. Jag smet upp på rummet igen med svansen mellan benen. Somnade efter att ha tuggat i mig lite torra nötter som jag fått med mig från flyget.
 
 
 
 
Dagen efter kastade jag mig ut i staden som på ytan i dagsljus kändes lite mer välkomnande. Metron under ytan däremot fick återigen varningsklockorna att börja ringa en aning. Beware of pickpockets stod det i Lonely Planet. Min blick letade febrilt efter andra turister, andra vita, att ansluta mig till. Såg inga. Stålsatte mig med självsäker uppsyn och ett fast grepp om plånboken i framfickan. Kameran försökte jag dölja under tröjan så gott det gick, sedan tryckte jag in mig i den packade tunnelbanan för att ta mig till bussterminalen och köpa en bussbiljett till Yucatanhalvön, närmare bestämt Playa del Carmen. En nätt liten resa på 1700 km på en buss som skulle visa sig vara mer lämpad för lokaltrafik. Att vara backpacker var ibland att utsätta sig för idiotiska saker.
 
 
 
 
Efter en obekväm mardrömsresa och 26 timmar senare klev jag ledbruten av bussen i ett regntungt Playa del Carmen. Vid en första anblick såg det knappast ut som i resekatalogens bilder hos Göran på Heza-Resor. Men nu var jag här, och det skulle bli bättre...
 
 
Har ni Corona här...?
 
 

Khao Lak Nostalgia

Annandag Jul, 2004. Jag väcks av att telefonen ringer. Sträcker mig efter min Nokia 6310 och svarar. Det är min svägerska.
 
-Har du hört vad som hänt i Thailand? Det har varit nån jordbävning och en stor våg som slagit in mot Phuket.
 
Jag befinner mig i källaren i Dysberg och känner mig lätt bakis, dagen innan har vi varit på juldagsdisco på Älvdalens hotell. Jag slår på text-teven och tänker att om Phuket drabbats så borde det vara ännu värre i Khao Lak som ligger helt öppet utan skyddande vikar. Jordbävningen i Asien är huvudrubriken. Det rapporteras om att två svenskar omkommit i flodvågen. Ordet tsunami är det ingen som använder än. 
 
 
Orchid Buri, Khao Lak 2004 
 
 
Khao Lak, november 2004. Vi hade tagit en lång promenad på stranden, jag och tjejen som kunde tala med hästar, och sett det här hotellet. Vi hade gått in och frågat vad det kostade och flyttade dit redan nästa dag. Jag minns att en gravid kvinna stod och fyllde upp poolen när vi checkade in. Hon log mot oss och hälsade oss välkomna. Orchid Buri var ett nybyggt litet gulligt hotell i vitt och rosa, och hade precis slagit upp portarna och tagit emot sina första gäster. Det var så fint där det låg på stranden, och alla rum hade utsikt mot det stora blåa havet.  
All personal var så gullig och den gravida kvinnan gick runt och log hela tiden och klappade sig på magen och såg fram emot att snart få bli mamma. Ja, vi trivdes på Orchid Buri, men vår månadslånga vistelse i Thailand led mot sitt slut så vi vinkade adjö och önskade lycka till med allt och tog ett flyg ner till Kuala Lumpur där vår resa skulle avslutas.
 
Att allt skulle ligga i ruiner en månad senare hade så klart ingen någon aning om.
 
 
 
 
 
En tid efter tsunamin när katastrofen var ett faktum så hittade jag så småningom en tysk hemsida som hade dokumenterat och listat alla förstörda hotell i Khao Lak. Jag hittade en bild på Orchid Buri och kunde konstatera att endast en huskropp återstod. Det var en sorglig syn och jag har tänkt många gånger om hur det gick för den gravida kvinnan och de andra som jobbade där, och för egen del om vi varit där en månad senare. De flesta svenskar verkar känna till någon som drabbats. 543 svenskar omkom i Thailand och de allra flesta i just Khao Lak.
 
 
Orchid Buri, Khao Lak 2005. (Bild från Radarheinrich.de)
 
 
Thailand, november 2006. Jag sitter på ett internetcafé på Karon Beach på Phuket och funderar på min fortsatta färd. Min första ensamresa till Thailand och ett kringflackande utan egentligt mål. Jag och tjejen som kunde tala med hästar hade brutit upp. Hon var den snällaste personen jag mött i mitt liv men nu hade vi gått skilda vägar. Men vänskapen bestod och jag skickar ett mail till henne om att jag funderar på att åka upp till Khao Lak för att kolla läget. Men jag är osäker på om jag är redo. Tsunamin lever fortfarande kvar i medvetandet hos thailändarna och ganska snart börjar de berätta om sina egna minnen från katastrofen. Tjejen som driver caféet visar på väggen hur högt upp vattnet nådde. Det blir för påtagligt. Khao Lak får vänta och jag bestämmer mig för att dra söderut istället, till Ko Lanta, och på så vis hamnade jag på Nature Beach som skulle bli starten på något helt annat men det är också en helt annan historia. 
 
 
Thailand, november 2007. Jag är ute på min halvårslånga resa och hade startat med Transsibiriska järnvägen och Japan. Nu åkte jag vidare på enkelbiljetter och planerade åtminstone en månad i Thailand. Min lillasyster med pojkvän ska komma och vi stämmer träff i Ao Nang. Vi hänger där några dagar innan jag tröttnar, Ao Nang har aldrig varit någon favorit och jag måste ändå snart göra en visarun så jag bestämmer mig för att dra landvägen upp till Burma. Khao Lak ligger halvvägs så det blir en bra mellanlandning där några dagar.
 
 
 
 
 
Väl på plats tar jag en tuktuk upp till Bang Niang Beach där Orchid Buri tidigare låg. Checkar in på Cousin Resort som någon tipsat om. Khao Lak verkar vid det här laget helt uppbyggt igen men turisterna lyser med sin frånvaro. Det är inga problem att hitta en bungalow och på Cousin Resort är ett fåtal uthyrda. Men visst, november är försäsong och det är ofta dålig beläggning, men här i Khao Lak är det inte hela sanningen. Minnena och rädslan från tsunamin lever kvar och det finns många spöken och osaliga andar här, och det är knappast något man bara viftar undan, hos buddhisterna är spökena efter de döda högst verkliga. I den sena kvällen får jag snart höra nya historier när jag bondar lite med personalen. Det ligger något ödesmättat i den fuktiga kvällsluften i Khao Lak. Jag går och lägger mig. Nästa dag ska jag ta reda på vad som hände med Orchid Buri.
 
 
 
 
Efter frukosten så ger jag mig ut på upptäcksfärd. Det är svårt att orientera sig eftersom allt är nybyggt och jag inte riktigt minns var hotellet stod. Jag trodde egentligen inte att de sista resterna ens skulle stå kvar då allt jag såg var nybyggt. Det fanns inga referensbyggnader jag kunde ta sikte på. Solen bränner redan hårt i nacken så jag genar genom en resort och ner på stranden där det är svårare att gå men fläktar skönt från havet. Efter en stund tar jag en paus på en liten strandservering byggt av bambu. Endast ett fåtal bord får plats under taket som släpper igenom några strilande solstrålar genom den glesa bambun. Jag borrar ner fötterna i sanden och beställer en dricka. Blickar ut mot det stora havet och låter vinden svalka mig. En svensk familj sitter en bit ifrån. Dottern har inbakade blonda flätor med pärlor i. Mamman har dyra solglasögon och pappan piké. De har stil och har definitivt varit i Thailand förr eftersom pappan inte sitter och äter med bar överkropp. Jag undviker kontakt, vill inte röja min nationalitet. Försöker överhöra deras lågmälda konversation. Var de här under tsunamin? Hade de förlorat någon? Jag hade förstått att många överlevande åker tillbaka till Khao Lak som en del av sitt sorgearbete.
 
Ropar in notan, -Kep tang khap, och passar på att fråga den medelålders servitören med fårat ansikte om han känner till och har någon aning om var hotellet Orchid Buri låg. Jag berättar att vi bodde där strax innan tsunamin och ville se platsen och att det borde vara i närheten. Han vet precis och pekar med tummen över axeln upp mot en slybeväxt dunge snett ovanför serveringen. nära alltså, och jag frågar vidare om han vet vad som hände med personalen. Den svenska familjen har tystnat och lyssnar nu nyfiket på vårt samtal men låtsas som om de inte gör det.
 
-They survived. Everybody survived svarar han och ger mig en varm blick. Det blänker till i hans ögon och han ger mig en klapp på axeln. Det är fantastiskt men låter otroligt. -Mai pen rai, tam sabai säger han när han förstår att jag kan några ord på thai. Han ler men hans ögon är sorgsna. Det fläktar från havet men luften är tät. Stämningen är känsloladdad. Jag betalar och går därifrån. 
 Tomten är helt igenväxt med för mycket sly på strandsidan så jag går upp på vägen igen och närmar mig från andra hållet och där ligger det helt plötsligt inne i grönskan. Övergivet och bortglömt som en inkaruin. Det har bara gått ett par år sedan jag hittade bilden på den kala tomten men nu har djungeln redan tagit över. Det är svårt att förstå hur fort det växer i tropikerna. Lika svårt att förstå att just vårt hotell var det enda jag såg som bara lämnats på det här sättet. Faktiskt det enda spåret (förutom polisbåten) jag kunde se efter den stora förstörelse som tsunamin orsakade.
 
 
 
 
 
 
Jag trampar runt där en stund och försöker förstå med vilken kraft vågen dragit fram och om det var  just det här rummet vi bodde i. Det är svårt att avgöra. Det är en märklig känsla att stå här. Hur kan någon ha överlevt det här?
 
Jag lämnar Orchid Buri och tar promenaden upp till polisbåten som spolades cirka 1,5 km upp på land där den blev kvar och nu är ett minnesmärke med information om tsunamin.
 
 
 
När jag senare kommer tillbaka till Cousin Resort så berättar jag för de två thailändarna i receptionen om dagens upplevelser och att jag fått höra att all personal på Orchid Buri hade överlevt. De tittar lite konstigt på mig och den ena nickar långsamt utan att säga något, den andre slår ner blicken i golvet. Vilken märklig reaktion hinner jag tänka innan jag förstår. De thailändska sociala koderna att helst inte säga något som kan upplevas obekvämt. Greng Jai. Ett uttryck jag fick lära mig betydelsen av långt senare. Mannen i bamburestaurangen hade så klart skonat mig från sanningen genom att hålla skenet uppe. Jag ställde inga följdfrågor men förstod att ingen hade överlevt.
 
En eftermiddag när jag satt och chillade utanför bungen med Lonely Planet i näven kom jag att tänka på den gamle glada försäljaren nere i Khao Lak Village. Jag och tjejen som kunde tala med hästar hade köpt ett par handgjorda salladsbestick i snidat trä och lite annat souvenirtjafs av honom. Bang Niang var ganska öde efter mörkrets inbrott så en kväll tog jag en songtheaw ner till stan för att kolla läget. Jag hoppade av i närheten av där han hade stått och sålt sina souvenirer tre år tidigare, men tänkte att han är nog inte kvar. I Thailand förändras allt i en rasande takt, oavsett tsunami eller inte. Men helt plötsligt får jag syn på honom och blev så otroligt glad. Jag stegade fram och berättade att jag mindes honom från innan tsunamin. Han bara stod och log, han kunde inte mycket engelska men kunde åtminstone säga -I survived. Jag stödköpte symboliskt ett par salladsbestick av honom innan jag gick vidare. Så det blev ändå ett bra avslut på mina dagar i Khao Lak tyckte jag.
 
 
 
 
Jag gjorde senare en mardrömsresa upp till Burma över dagen innan jag drog vidare söderut igen. Drygt ett par veckor senare befann jag mig på Nature Beach på Ko Lanta för ett återbesök. Ön som också kallas The Lucky Island i tsunamisammanhang då den klarade sig lindrigt undan i flodvågen. Men minnet efter katastrofen är knappast glömt och den där aprildagen 2012 när tsunamilarmet tjöt över ön så utbröt panik och det kan man läsa om i det här inlägget... I väntan på en tsunami
 
 
 
 
 

Krabi Nostalgia

Det var en tidig aprilmorgon 1994 och mitt allra första möte med Thailand. Vi hade anlänt till Hat Yai med nattbussen från Singapore. Hela Malaysia hade således avverkats sovandes. Vi tog en taxi utan AC till en bankomat för att ta ut pengar, och åkte med nervevade rutor genom staden. När bilen saktade in vid banken så närmade sig en thailändsk kille och stack in en stor vattenpistol genom rutan och sprutade ner oss fullständigt. Vi fattade ingenting, och brorsan tog ett hårt tag kring armen på killen och frågade vad fan han höll på med. Taxichauffören bara skrattade. Vi hade anlänt till Thailand mitt under Songkran, det thailändska nyåret. Det är mitt absolut första minne från Thailand.
 
 
 
 
Krabi var ett relativt nytt resmål och det fanns inte mycket att läsa i "Gula Bibeln" som Lonely Planets utgåva South-East Asia on a Shoestring kallades, men jag mindes en bild från någon resekatalog på de karaktäristiska kalkstensklipporna och var fast besluten om att vi skulle leta upp dem på något sätt. Krabi var tydligen en hel provins och inte bara en plats. Men vi började bli luttrade backpackers inbillade vi oss efter att vi tillbringat nästan två månader i Indonesien. Vi hade lärt oss. Man träffar folk efter vägen som ger tips på boenden och sevärda platser. Det skulle dröja många år innan Google och Tripadvisor skulle bli de nya reskompisarna och ersätta sociala möten med riktiga människor.
 
Så nu satt vi där lite villrådiga på en servering i Krabi Town och visste inte vart vi skulle ta vägen. Brorsan pekade på en medelålders herre i skägg som såg resvan ut. Vi ursäktade oss och frågade om han kände till någon fin strand, och med det var samtalet igång. Mr Blix som var amerikan skulle bli våran ciceron de följande dagarna. "I'll show you the most beautiful beach in the world". Han hade varit där förut, det kändes bra. Vi inkvarterade oss på samma guest house som honom, och betalade 80 baht för rummet. Vi skulle ses på piren nästa morgon där man kunde ta en longtail ut till en strand som hette Rai Leh Beach. Omnämnt i Gula Bibeln med endast tre rader. Accessible by boat only... Inga bilder, inga kartor. Kändes avlägset, som den sista utposten. Längre bort än så här hade mänskligheten aldrig kommit.
 
 
Phra Nang Beach -94.
 
 
Utmattade av bussresan genom Malaysia så försov vi oss. Mr Blix var borta, men nu visste vi hur vi skulle ta oss ut. Vi betalade en thailändare på piren för att köra oss i sin longtail som det tydligen kallades. Det smattrande ljudet från utombordsmotorn var hypnotiserande och ju närmare vi kom de majestätiska klipporna desto större blev övertygelsen om att vi hittat paradiset på Jorden. Vårat eget Shangri-La.
 
 
 
 
En bungalow med fläkt kostade 100 baht. 15 spänn var för mig och brorsan på den tiden. Rai Leh bestod egentligen av tre stränder med gångavstånd emellan. Rai Leh East och West, samt Phra Nang som var den finaste. Att det inte var en ö utan låg på fastlandet men bara kunde nås med båt gjorde det bara ännu mer exotiskt. Det skulle dessutom finnas en gömd lagun inne i ett av bergen. Det här stället var verkligen den ultimata backpackerdrömmen. Det fanns bara en handfull resorter och det gick inte att förboka, det var bara walk-in och först till kvarn. Så klart fanns ju det nybyggda och superlyxiga Dusit Rayavadee som upptog hela Phra Nang men det kostade tusentals kronor att bo där. Ett par år senare skulle nygifta Eva & Efva ta sin tillflykt hit.
 
 
Rai Leh West & East from view point, anno 1994.
 
 
Vi träffade Mr Blix igen och hängde med honom på kvällarna och beundrade solnedgångarna på Rai Leh West. Han lärde oss att dricka Sang Thip med coca cola och berättade sina historier från ett långt liv på resande fot. Trots sin ålder så klättrade han på dagarna, "But I always take drugs when I'm climbing. Cocaine make me alert...". Vi förstod snart att den här avskilda platsen också lockade till sig folk som ville röka pipa i fred. Det var dödsstraff på sådant och kändes olustigt för en 22-årig masjävel som var van att berusa sig med endast alkohol.
 
 
 
 
I baren på våran favoritrestaurang Raylay Bay hängde en TV på väggen som alltid hade MTV på. Där rullade hela tiden Mariah Careys nya dunderhit Without You som kom att bli ett soundtrack för hela den här resan. Men även Nirvana. Bara två veckor tidigare hade Curt Cobain begått självmord och nu visades deras musikvideor allt oftare. Det skulle bli ännu tydligare senare på resan när jag kom till Phuket och Bangkok där piratkopierade kassetter hade en blomstrande tid. Senare skulle CD-skivan ta över helt. Idag är den marknaden helt död.
 
 
Sunset at Rai Leh West -94.
 
 
Vi hade varit ute och rest över två månader och det började bli slitsamt. Inte resandet i sig men att man nöter för mycket på varann. Hur mycket man än älskar någon så blir det till slut jobbigt att umgås dygnet runt. Man behöver space. Eller jag kanske. Jag började fundera på om vi kanske skulle åka åt varsitt håll ett tag. Thailand verkade enkelt, mycket enklare och tryggare än Indonesien i alla fall. Jag tog upp det här en morgon med brorsan men han tyckte inte att det var någon fara, men jag ville inte utsätta honom för mitt stundtals dåliga humör. Min storebror var den viktigaste personen i mitt liv och vi hade aldrig någonsin varit osams under uppväxten. Han hade alltid varit min förebild och stora idol. Nu avskydde jag mig själv för att jag blev irriterad över småsaker. Vi bestämde att dela på oss ett tag, så brorsan tog båten till Phi Phi och jag åkte vidare till Phuket. Eftersom det inte fanns några sätt att hålla kontakten (förutom att ringa collect call till Sverige och säga till farsan var man befann sig och hoppas att den andre också skulle göra det..) så var det inte troligt att vi skulle ses igen förrän hemma i Sverige. Vi hade dessutom olika hemresedatum eftersom jag skulle hem tidigare och gå Fåsåsmarschen.
 
 
Phra Nang Beach -94. 
 
 
Någonstans så kändes det ändå som att det skulle lösa sig. April spillde över till maj och på Phuket 1994 så märktes lågsäsongen. Jag hamnade först i en masonitbungalow på södra Karon Beach då jag hängt på ett par brittiska tjejer som jag träffat på busstationen i Phuket Town. Karon var vackert, en favoritstrand, men det var helt stendött så jag flyttade till Patong där det fanns en nyöppnad svensk restaurang som hette Buffalo Steak House som hade några rum på övervåningen. En dag någon vecka senare när jag låg uppe på rummet och skrev dagbok med papper och penna så hörde jag hur ägaren Sam ropade på mig ute från gatan. När jag reser på mig och kollar ut så står brorsan där och jag blev så jävla glad att träffa honom igen. Han hade varit och letat efter snus och sett svenskflaggan på Buffalo och börjat prata med ägaren som råkat nämna att det bodde en svensk där som hette Frank. Brorsan fattade ju direkt att det måste vara jag. Det blev ett kärt återseende och vi firade så klart med Sang Thip & cola.
 
 
Storebror & Lillebror. Buffalo Steak House, Patong Beach 1994.
 
 
Relaterat inlägg: Bangkok Nostalgia 
 
 
 
 
 
 

Phi Phi Island Nostalgia

Året var 1996, min andra resa till Sydostasien och Thailand. Bilderna från Phi Phi Island påminner om något som en gång var ett paradis. Massinvasionen hade ännu inte börjat, och Thailand var fortfarande lite exotiskt och knappast ett resmål för varje svenne banan-familj. Charter fanns förvisso till Phuket men på Phi Phi vad det bara backpackers med Changlinne och batikbyxor, och vi tyckte alla att vi var så coola. Om man skulle skicka vykort hem så var det härifrån eftersom det kändes som den mest avlägsna ön i Thailand.
 
 
Hamnen på Phi Phi, anno -96 
 
 
Vi anlände mitt i högsäsongen och det var ganska fullbokat i själva byn, men någon tipsade om en annan strand längre bort på ön som hette Long Beach. Den nådde man endast till fots på små stigar och över klippor, eller naturligtvis med longtail, men de gick bara när tidvattnet tillät. På Long Beach fanns endast ett par tre resorter, och första natten var vi tvungna att ta en i våra ögon onödigt lyxig bungalow för 350 baht. Helt klart över våran budget. Vi hade cirka 10 000 kr i fickpengar för 7 veckors resa och vi hade börjat i dyra Hongkong.
 
 
 
Lyxbungalow för en backpacker...
 
 
Nästa dag hittade vi vårat paradis allra längst bort på stranden. Det var backpacker- eller trashpackerliv i dess renaste form. Minimalt med utrymme med lite för smal säng för att dela med en kompis. Huktoalett med en slang som dusch som levererade saltvatten. Inte ens en fläkt hade vi. Men den var billig, endast 120 baht,  och låg verkligen direkt på stranden och på natten kunde man ligga och lyssna på vågorna som rullade in som i slowmotion, och känna doften av tropikerna eftersom vi lämnat dörren och fönsterluckan öppna.
 
 
Paradise Lost. Jag står och bryter mig i dörröppningen. Den observante noterar att det är just den här bilden som ligger som tumnagel till vänster om rubriken i varje inlägg på bloggen...(dock ej i mobilvyn)
 
 
Jag var 24 år och tyckte att livet kunde inte bli så mycket bättre än att vara på resande fot. Det var det enda jag egentligen lade pengarna på, och hade heller inga andra intressen. Jag kanske inte föraktade, men kunde inte förstå hur vissa jämnåriga kunde vara nöjda med tillvaron, de som satt fast på fabrikerna i Östnor med sina dyra lån på bilar och skotrar. Mina förutfattade meningar sade i alla fall att det var så det förhöll sig eftersom inte fler var ute och reste. I min värld sa man upp sig, eller såg till att bli uppsagd när vintern närmade sig, och man ägde möjligtvis en skrotbil för några tusenlappar. Man skulle inte ha något som band fast en på hemmaplan. Idag har jag väl en annan bild om sakernas tillstånd.
 
 
Long Beach, Phi Phi Island -96. Våran bunge syns till höger i bild.
 
 
Ibland på kvällarna satt vi i restaurangen och drack grogg på Sang Thip och Cola, (ja det var innan den försvann och ersattes av Sang Som). Den var billig som fan och smakade något bättre än rävgiftet Mekhong. Efter det tog vi en longtail in till byn och gick på Tintin Bar som var stället där alla backpackers festade. Undrar om den fortfarande finns kvar? Jag gick alltid till DJ-båset och önskade The Cults 'She Sells Sanctuary' som var en favoritlåt. Jag får alltid flashbacks till de där nätterna när jag hör den nu för tiden.
 
Ett av mina allra starkaste minnen från den där tiden är när jag och Micke en sen och ljum kväll är på väg från Long Beach in till byn. Lite smått berusade ligger vi där på rygg på varsin bänk i en longtail och tittar upp på den stjärnklara himlen, ackompanjerat av ljudet från den smattrande utombordsmotorn. Ett slags drömlikt tillstånd, ett halleluja moment och en bild jag alltid kommer att bära med mig.
 
Efter tio dagar lämnade vi Phi Phi för att prova en ö ännu längre söderut som hette Ko Lanta. Där fanns en liten fiskeby som hette Saladan som bestod av en röd dammig gata med ett par restauranger och ett tyskt dykcenter. Det var helt värdelöst och jag svor att aldrig återvända till detta gudsförgätna ställe igen...
 
 
Phi Phi Leh i bakgrunden. Då en obesökt ö. Det skulle snart ändras.. 
 
 
Samma år, 1996, satt Alex Garland och skrev boken 'The Beach' som översattes till svenska 1998. Jag sträckläste boken som filmatiserades 2000. Inspelningarna ägde rum på Phi Phi Leh som syns på bilden ovan. Efter det blev ingenting sig likt igen. Massinvasionen var ett faktum, och horder av turister besöker Maya Bay dagligen. Jag har aldrig satt min fot där. Jag avskyr så kallade sevärdheter och alltid blivit besviken de få gånger jag ändå provat. 
 
Jag återvände dock till Phi Phi Island tio år senare, 2006, när jag planlöst flackade runt i Thailand några veckor. Det var min femte resa till Thailand, men min första ensamresa dit. Turisterna hade börjat hitta tillbaka efter tsunamin som slagit hårt mot Phi Phi två år tidigare, och röjningsarbeten pågick fortfarande i byn. Jag tog min tillflykt till Long Beach igen och fick en möglig bungalow som klarat tsunamin då den låg uppe i sluttningen. Jag betalade alldeles för mycket och bestämde mig för att åka vidare redan nästa dag. Jag var besviken och noterade hur girigheten hade gripit tag i Thailand. Det Phi Phi jag mindes fanns inte längre kvar och jag har heller inte återvänt efter det.
 
Om man kommit från Phuket och ska vidare från Phi Phi så var det egentligen bara till Lanta som båtarna gick. Jag bestämde mig för att ge det som blivit svenskön en ny chans. Jag hade läst på i min piratkopierade Lonely Planet som jag köpt på Khao San Road ett par veckor tidigare om vilken strand som var bäst, och jag ställde in siktet på Klong Nin. Föga anade jag då att det skulle bli mitt andra hem de följande tio åren.
 
 
Här är en fristående fortsättning på det här inlägget: Fjärilseffekten
 
Beställ boken: Alex Garland - The Beach
 
 
 
 The Cult - She Sells Sanctuary
 
 
 
 

Italy Nostalgia

Jag fortsätter min nostalgitripp nedför minnenas allé.
 
På mitt hotellrum i Verona hade jag sett Danmark slå Tyskland i EM-finalen i fotboll. Det hette förresten Hotel Europa och var egentligen för dyrt för min strama budget. Året var alltså 1992 och jag var ute på min första tågluff. Jag hade hamnat där efter ett par dagar i Innsbruck, mitt första stopp efter Köpenhamn
 
Nu satt jag på tåget någonstans mellan Genua och franska gränsen. Liguriska kusten. Emellanåt kunde jag känna doften av medelhavet som letade sig in i tågfönstret. Det hjälpte inte. Jag var fruktansvärt uttråkad. Ända fram tills dess så hade allt gått bra och jag hade träffat massa trevliga människor. Nu var jag ensam. Eller jag kände mig ensam. Jag visste egentligen inte vart jag var på väg. Kanske Nice, jag visste inte. Jag åkte på måfå.
 
 
 
 
I kupén satt förutom jag själv endast en äldre italiensk herre, helt orörlig, händerna på knäna. Sa inte ett ord, men nickade åt mitt håll lite då och då. Jag klättrade på väggarna. I kupén bredvid hördes skål och glada skratt och jag önskade att jag satt med dem istället, men var för feg för att gå in dit. Det här var det sämsta med att resa själv. Gubbjäveln gick mig på nerverna och jag kände att jag var tvungen att hoppa av tåget snart för att bryta den negativa spiralen. Det var ändå sen eftermiddag och jag visste inte var jag skulle spendera natten.
 
Tåget saktade in. Jag tittade ut genom fönstret och såg skylten. ALASSIO. Namnet klingade bekant. Alassio? Så kom jag på det. Farsan hade ju berättat om sina resor till Italien på 60-talet och nämnt att han och morsan hade både bilat och flugit hit när de var unga. Saken var klar. Jag slet ner ryggan från bagagehyllan och kastade mig ut på perrongen innan tåget hann åka vidare.
 
 
Alassio, Italien, anno 1992.
 
 
Nu började det svåra med att hitta bra och billigt boende. Det var helt kört skulle det visa sig. Det var fredag kväll och fullbokat överallt. Även spaggarna åkte hit på helgerna. Satte mig ner på en uteservering och beställde pasta med hummer för att jag tyckte att det lät fränt. Men vart fan skulle jag sova? På stranden? Jag skulle i alla fall kolla in det bara jag ätit upp.
 
Det var en speciell känsla att komma ner till havet kommer jag ihåg. Medelhavet. Någonting man flög till i vanliga fall, men jag hade kommit med tåg. Jag drog upp jeansen till knäna och vadade ut och kände på temperaturen. Medelhavet, Mediterraneo. Det kändes fantastiskt att stå här.
Sova på stranden alltså? Man hade ju läst varningarna om att tillbringa nätterna där men jag hade inget val. Solstolarna stod i tre rader och jag tog en plats längst bak i skuggan där någon belysning från strandhotellen inte nådde mig.
 
 
 
 
Det skulle bli en intressant natt. Stranden var tydligen tillflykten för unga italienare och turister som ville komma undan för en stund. Jag hade krupit ner i sovsäcken och satt där i en solstol i mörkret och kollade på folk som passerade förbi. Även om ingen såg mig så hade jag ändå morakniven beredd om någon mot förmodan skulle råka se mig och få för sig att råna mig. Framåt småtimmarna så blev det lugnare och jag lyckades slumra lite lätt.
 
Plötsligt vaknar jag till av att jag hör röster som närmar sig. Mitt blod fryser till is och jag rör mig inte ur fläcken. De är bara några meter ifrån mig men ser mig inte. En kille och en tjej. Berusade viskande röster på italienska. Killen sätter sig i solstolen snett framför mig till vänster. Tjejen på knä framför. Jag vågar knappt andas, än mindre röra på huvudet. De är max tre meter ifrån mig. Hon hjälper till att lossa på hans skärp. Inbillar mig att jag kommer bli ihjälslagen om de märker min närvaro. Jag kramar kniven krampaktigt mot bröstkorgen och försöker så diskret som möjligt sjunka helt ner i sovsäcken så att min blonda kalufs inte ska synas. Jag vågar inte titta längre.
 
Efter en liten stund hör jag hur tjejen reagerar häftigt, hon säger snabbt något på italienska till killen. Jag fattar. Hon har sett att det sitter någon i solstolen snett framför henne. Jag låtsas sova men är beredd att hugga med morakniven om jag nu skulle bli attackerad. Jag inbillar mig i alla fall att jag skulle försvara mig med kniven, hur det nu skulle gå till, med tanke på hur fredlig jag egentligen är. Men det var aldrig någon fara. Killen drog på sig brallorna fort som fasen och sedan sprang de där ifrån.
 
Framåt gryningen hör jag nya röster som närmar sig. Språket är bekant. Svenska. Och italienska. De sätter sig en bit bort, kanske femton meter. Två svenska tjejer som uppvaktas intensivt av varsin italienare, men det är vänskapligt och de verkar känna varandra. Jag blir trygg av att höra mitt modersmål och jag somnar snart in och vaknar inte förrän hotellpersonalen kommer och börjar ställa i ordning med parasollerna. Jag ser att svenskorna också är kvar. Jag ropar till dem och alla fyra kommer upp till mig och börjar babbla. Jag berättade att jag var förvånad att se svenskar här över huvud taget eftersom det inte gått någon charter hit sedan 70-talet, men de hade bilat från Milano kvällen innan.
 
 
Alassio anno 1968-1969.
 
Jag kan så klart inte låta bli att slänga in några bilder från mina föräldrars resor. Jag tycker att de är fantastiska och visar samtiden på ett kul sätt. Det är propellerplan och Club 33 som gäller, och farsan ser ut som värsta strandraggaren och har nyss träffat morsan. Det var ju Italien som gällde på den tiden och det skulle dröja 43 år innan någon av dem gjorde en resa till Thailand.
 
 
Italy. Summer of '69.                                                    Thai. Winter of '12.
   
 
 
 
Det självklara låtvalet.
 

Bangkok Nostalgia

Sitter på bussen på väg från Hua Hin mot Bangkok. Året är 1994 och min första resa till Thailand går mot sitt slut. Min storebror är kvar i Krabi någonstans och Fredde lämnade vi i Singapore en månad tidigare. Nu var jag ensam, på väg mot det mytomspunna Khao San Road som jag hade läst så mycket om, men aldrig sett några bilder på. All information kom från Lonely Planet, eller Gula Bibeln som den kallades. En guidebok utan bilder, men som lärde mig mer engelska än nio år i grundskolan.
 
 
 
 
Kartan var bara en svartvitt skiss och jag vet inte hur många gånger jag hade studerat den. Väl framme i den stora staden slog jag följe med några andra resenärer som hade varit där tidigare. Vi kom in på Khao San Road via en gränd och det såg absolut inte ut som jag hade föreställt mig. För att visa mitt oberoende så checkade jag naturligtvis inte in på samma guest house som dem, även om det var precis just det jag ville göra.
 
 
 
 
Lät mig således raggas upp av någon skum typ och följde med in på någon av de smala bakgatorna. Det kryllade av indier på det där stället och några andra vita backpackers såg jag inte till. Jag fick taskiga vibbar men spelade världsvan. Betalade rummet i förskott och tog den knarrande trappan upp till övervåningen. Rummet, eller masonitbåset, luktade mögel. Fläkten fungerade bara på lägsta hastigheten. Slängde ryggan på sängen och gick till toaletten som låg i korridoren. Det gick inte att spola och ringen var trasig. Vem fan kan bo på ett sånt här ställe? tänkte jag för mig själv och stod och funderade någon minut. Jag bestämde mig. Här stannar jag inte en minut till.
 
(Det var precis som inledningsscenen i Beach som kom några år senare. Jag sträckläste boken och såg så klart filmen när den kom. Kuriosa: Just scenen från guest houset är inspelad på On on Hotel i Phuket Town, ett ställe jag försökte boka rum på 2007 men som tyvärr var fullt.)
 
Tillbaka på Khao San Road så gick jag ändå in på samma guest house som jag sett att de andra checka in på. Chada Guest House alldeles i början på gatan. Det stod ju även omnämnt i gula bibeln, så det måste ju vara bra. Rummet, eller masonitbåset, kostade bara 60 baht och var inte mycket bredare än sängen, men det luktade i alla fall inte mögel och toaletten var helt ok. Vi bodde här även -96 och -97 också.
 
 
Chada Guest House, anno 1994.
 
 
Två dagar innan jag skulle åka hem till Sverige så hade jag slut på pengar och gick till en bankomat för att göra ett uttag. Apparaten krånglade och tog mitt kort. Stum stod jag där och insåg att jag var helt utan slantar. Det var söndag och banken var stängd. Inga resecheckar hade jag heller kvar. Vad fan skulle jag göra? Jag hade trots allt betalat för rummet och transporten till flygplatsen Don Muang. Jag behövde alltså pengar till mat och flygplatsskatten som då kostade 200 baht. I plånboken hade jag endast 30 baht. Det skulle räcka till en måltid. 
 
Vart fan låg svenska ambassaden? Jag var helt utlämnad. Vem skulle hjälpa mig?
 
 
Khao San Road -94.
 
 
På Chada berättade jag om mitt dilemma, och en svensk som var där råkade höra samtalet. Han skulle själv till ambassaden så jag slog följe med honom. Med Bangkoks lokalbussar tog vi oss dit och jag hade noll koll på var vi var någonstans. Än idag vet jag inte var ambassaden låg på den tiden. Jag fick låna telefon och ringde SOS International i Köpenhamn. De skulle kolla upp min försäkring och skicka ut en kille med ett nytt visa-kort redan samma dag. Jag var lättad när vi lämnade ambassaden och till slut kom tillbaka till Khao San Road.
 
Jag minns att Kurt Cobain hade dött bara någon månad tidigare, och piratkopierade Best of Nirvana-kassetter fullkomligt exploderade marknaderna runt om i Thailand, och på kvällarna var det den enda musiken man hörde på Khao San Road. Jag hade läst om nyheten en morgon i Singapore efter att vi kommit med nattfärja från Indonesien, och köpte senare ett par kassetter på Phuket och lyssnade ständigt på Nirvana i min Walkman. Än idag när jag hör Nirvana så får jag flashbacks från den tiden.
 
 
 
 
 
När jag klev in på Chada Guest House så fick jag höra att försäkringsbolaget hade ringt och sökt mig. De hade sagt att jag inte hade någon gällande försäkring och kunde således inte hjälpa mig. Jag kunde inte tro det, jag visste att jag hade en som gällde i nittio dagar. Varför hade de sagt så?
 
Där stod jag alltså och kramade min sista 20-bahtsedel och undrade om jag skulle äta eller ringa tillbaka till Folksam och fråga vad som stod på. Jag måste ju äta insåg jag, så det gjorde jag. Först hade det känts snopet att shoppingen fick utebli helt, men nu handlade det om att överleva. Tankarna snurrade. Skulle jag behöva tigga för att kunna betala flygplatsskatten? Hur många timmar bort var flygplansmaten, 30-40? Vad händer om jag dricker kranvatten? Vart var min bror när jag behövde honom som mest?
 
På kvällen gick jag runt på gatan, törstig och hungrig. Villrådig. Men så plötsligt så tycker jag mig se ett bekant ansikte i vimlet. Och visst fan var det Fredde som kom där gående. Efter att vi lämnat honom i Singapore så hade han flugit till Filippinerna men inte gillat det och nu kommit till Thailand istället. Han bjöd på Carlsberg och gav mig 500 baht. Det var helt otroligt och jag kände mig som en lottomiljonär fast det bara var 150 svenska kronor.
 
 
Hjälte -94...
 
 
På den tiden ringde man collect call hem till Sverige för att själv slippa betala samtalet. Jag ordnade så att min syster kom och hämtade mig på Arlanda. När jag klev ut i majluften den gången doftade Sverige ljuvligt. Det skulle bli en fantastisk sommar hemma och Sveriges hjältar tog hem bronset i fotbolls-VM.
 
 
Nutid. 2012.
Det är flera år sedan jag bodde på Khao San Road men brukar alltid ta en vända dit för att insupa atmosfären. När jag var där senast i april så blev jag nyfiken att studera Chada närmare. Jag gick in och bad att få titta på rummen. De var fullbokade men hade bilder och priser att visa. Stället hade genomgått en renovering och priserna hade ökat markant. Den mysiga serveringen med rangliga bord i markplanet var borta. Nu hade Subway tagit över och stod där och krängde baguetter i den svala luftkonditioneringen bakom stora glasrutor.
 
 
 
 
Får väl runda av det här inlägget med Nirvanas största hit.
 
Smells Like Thai Spirit...

Phuket Nostalgia

Man kan inte tro det, men bilden nedanför föreställer Patong Beach. Året är 1979 och bebyggelsen är nästan obefintlig. De första resenärerna som kom hit kunde nog inte föreställa sig vilken utveckling som skulle ske här de kommande åren. Bilden är lånad av Gottland som var den första svenska barägaren i Patong. Klicka på länken för att se fler bilder från Phuket och läsa små berättelser från livet där i slutet av 70- och början av 80-talet.
 
Min första resa till Sydostasien och Thailand var vårvintern -94. Vi hamnade bl.a så klart på Patong Beach som då fortfarande var hanterbart. Barerna var koncentrerade till Soi Bangla och mycket mer än så var det inte då. Vi bodde på Buffalo Steak House som var nyöppnat då av två unga svenskar (Joan och Sam) låg på en subsoi till Bangla och ett rum på övervåningen kostade inte många baht. Idag finns Buffalo även på Kata och Karon.
 
Patong Beach 1979. Inte en jet-ski i sikte. Inte heller någon maffia. (Foto: Gottland)
 
Senaste gången vi bodde på Patong var -97 och jag återvände inte heller till Thailand förrän -04. (Resorna gick västerut under några år.) Den gången åkte vi minibuss från Phuket Airport på väg till Kata Beach. Färden gick via Patong som inte längre gick att känna igen. Hela bukten var bebyggd och jag hade svårt att orientera mig.
 
Phuket Airport 1976. Notera vilken kvalitet det är på bilden, och på den tiden fanns ju inte ens Instagram...
(Foto: Gottland)
 
Soi Bangla. Tidigt 80-tal. (Foto: Gottland)
 
Nu för tiden är Soi Bangla en enda stor freak show som kryllar av ladyboys och prostituerade, och mitt i allt detta flanerar Svenne Banan med familj och barnvagn för att beskåda spektaklet. Dags att börja ta inträde?
 
Patong Beach 2012.
 
Buffalo Steak House 1996. Våran fina balkong syns på övervåningen. 
Charterresorna hade börjat ta fart på allvar till Phuket och Vingresor upprättade något slags ambulerande kontor på restaurangen där en representant satt och svarade på frågor ett par timmar varje dag.
 
Idag kontrolleras stora delar av Phuket av maffian, särskilt vad gäller tuktuk-trafiken (och jet-ski) och ofta kan man i thailändsk media läsa om turister som blivit misshandlade. Vanliga taxichaffisar blir hotade om de försöker plocka upp folk på fel ställen. Jag hade själv kompisar som bodde hos mig på Nature House på Lanta i vintras, som skulle till Phuket en vända några dagar. De hade ringt till det bokade hotellet och frågat om upphämtning på piren men de hade svarat att de inte vågade komma dit pga av hot från tuktuk-förarna. En tråkig utveckling och jag är glad att det där inte förekommer på Lanta.
 
(PS. Gottland har idag en restaurang i Khao Lak som heter Scandinavian Corner.)
 
(EDIT: Efter info som kom under dagen så var det inte alls Sam och Joan som öppnade Buffalo, utan två andra herrar som heter Sören och Gösta.)
 
 
 

Köpenhamn Nostalgia

Min roadtrip ner genom Sveriges avlånga land hade fört mig ända till Malmö. Det hade tagit en vecka. Möten med gamla reskamrater och gäster från Nature House. Sista natten. Kände instinktivt att jag var tvungen att åka över till Köpenhamn några timmar. Av rent nostalgiska själ. Jag tog tåget över Öresund. København Hovedbanegård. Förknippat med så många minnen. När vi var små på väg till mormor och morfar, tågluffandet genom Europa. Äventyret började alltid här.
 
 
Gjorde mig ingen brådska att lämna stationsbyggnaden. Gick sakta runt och insöp atmosfären. Dofterna. Tegelvalven. Noterade hur de stora kedjorna har tagit över allt mer. Stannade till i steget när jag såg O'Learys. Fick genast en flashback.
 
 
Då. För ett halvt liv sedan. Nitton år och jag hade övervunnit min rädsla att tågluffa ensam. Mina kompisar ville hellre dra på charter till Kos så jag hade stuckit själv trots allt. Året innan hade jag fegat ur på mållinjen när jag stått i biljettkön på tågstationen i Mora för att köpa mitt första interrail-kort. Jag hade bestämt mig den gången men hade hunnit få kalla fötter när väntan blivit alltför lång.
 
Efter en sömnlös natt på tåget från Stockholm till Köpenhamn stod jag här utanför. Sömndrucken. Hela natten hade jag legat och hållit krampaktigt i mitt moneybelt med passet och tio olika valutor. Lyssnat på kassetter med Best of Queens i min Walkman. Freddie Mercury hade dött året innan och nu lyssnade alla på hans musik.
 
I någon av alla interrailböcker jag lånat på biblioteket hade jag läst att det var här de serverade Köpenhamns bästa frukost. En klassisk institution med vita dukar och silverbestick. Danska servitriser i svart kjol och vit blus. Väl i Köpenhamn hade rädslan runnit av mig. Nu satt jag och planerade min vidare färd genom Europa. Egentligen hade jag bara ett mål bestämt, jag skulle till Pamplona och springa framför tjurarna. I övrigt låg hela kontinenten öppen.
 
Nyfiket studerade jag tidtabellen på kvällens avgångar. Amsterdam, Paris, Munchen, Prag. Jag hade ingen aning om var jag skulle befinna mig nästa morgon. Jag kunde välja vad jag ville och den frihetskänslan är svår att beskriva. Det fick till slut bli Innsbruck i Österrike.
 
 
Min dagsutflykt i Köpenhamn förde mig via Ströget helt naturligt ner till Nyhavn. Det fick bli smörrebröd och Tuborg på klassiska Nyhavn 17. Jag kom återigen att tänka på min första tågluff tjugo år tidigare. Det hörde ju liksom till att man skulle tatuera sig i Köpenhamn om man tågluffade och jag hade hittat ett ställe här i Nyhavn som jag tänkte besöka på min hemfärd efter min månad ute i Europa.
 
 
Naturligtvis var jag tvungen att se efter om stället fanns kvar. Och visst låg det där. Tato Svend. Som om tiden stått stilla och med de klassiska motiven med ankare, rosor, skepp och halvnakna indianer.
Då, den gången hade jag kommit tillbaka till Köpenhamn med massor av nya intryck efter tågluffen och skulle nu bara tatuera mig som för att toppa hela resan. På dörren hade det suttit en handskriven lapp "Tilbage snart". Jag hade satt mig ner och väntat och funderat på mitt motiv. Det skulle så klart få bli en tjur som för att symbolisera min ädelmodiga tjurrusning i Pamplona någon vecka tidigare. Jag väntade och väntade men ingen Svend dök upp. Jag tröttnade på att vänta och gav upp och det blev ingen tatuering den gången.
 
Då som nu så tog jag tåget tillbaka till Sverige. Den gången via Helsingör och färjan över till Helsingborg. Ingen på den tiden kunde drömma om en broförbindelse till Malmö. På kvällen hade jag träff med en tjej som jag reste tillsammans med på en annan tågresa senare i livet. Den största och längsta. Transsibiriska Järnvägen.
 
 
 
Time, melting fast
In a room where the sun is burning dust from our past
It's a huge carnival
In my chest
I didn't know anything..
 

RSS 2.0