Efter att ha pustat ut på rummet en stund så kände jag plötsligt hur hungern slog till med full kraft. Måste ha mat. Med nyvunnet självförtroende efter att ha undkommit taxiresan med livet i behåll så kände jag mig återigen som en världsvan och luttrad resenär. Tog en dusch och senare hissen ner till den nu tomma lobbyn. Det började närma sig midnatt. Jag gick fram till receptionsdisken där en kvinna satt försjunken i en bok. Jag ursäktade mig och frågade om det fanns någon öppen restaurang i närheten. Señoran tittade upp ovanför glasögonbågarna och tittade på mig som om jag var en komplett idiot. -I wouldn't recommend you to go outside this time Sir! sa hon och skakade sakta på huvudet så där som man gör när man tycker att någon är helt dum i huvudet.

 

Men eftersom jag var världsvan och hungrig gick jag ändå ut på gatan och spanande lite. Först till höger där det var kolsvart så långt ögat nådde. Sedan till vänster där jag kunde skönja en ljusglimt i fjärran. Blev tveksam. Vid närmare eftertanke så kanske det var en dålig idé trots allt. Att Mexiko City var en farlig stad hade framgått med all önskvärd tydlighet. I alla fall efter mörkrets inbrott. Jag smet upp på rummet igen med svansen mellan benen. Somnade efter att ha tuggat i mig lite torra nötter som jag fått med mig från flyget.

 

 

 

 

 

Thailand, november 2006. Jag sitter på ett internetcafé på Karon Beach på Phuket och funderar på min fortsatta färd. Min första ensamresa till Thailand och ett kringflackande utan egentligt mål. Jag och tjejen som kunde tala med hästar hade brutit upp. Hon var den snällaste personen jag mött i mitt liv men nu hade vi gått skilda vägar. Men vänskapen bestod och jag skickar ett mail till henne om att jag funderar på att åka upp till Khao Lak för att kolla läget. Men jag är osäker på om jag är redo. Tsunamin lever fortfarande kvar i medvetandet hos thailändarna och ganska snart börjar de berätta om sina egna minnen från katastrofen. Tjejen som driver caféet visar på väggen hur högt upp vattnet nådde. Det blir för påtagligt. Khao Lak får vänta och jag bestämmer mig för att dra söderut istället, till Ko Lanta, och på så vis hamnade jag på Nature Beach som skulle bli starten på något helt annat men det är också en helt annan historia. 

 

 

Thailand, november 2007. Jag är ute på min halvårslånga resa och hade startat med Transsibiriska järnvägen och Japan. Nu åkte jag vidare på enkelbiljetter och planerade åtminstone en månad i Thailand. Min lillasyster med pojkvän ska komma och vi stämmer träff i Ao Nang. Vi hänger där några dagar innan jag tröttnar, Ao Nang har aldrig varit någon favorit och jag måste ändå snart göra en visarun så jag bestämmer mig för att dra landvägen upp till Burma. Khao Lak ligger halvvägs så det blir en bra mellanlandning där några dagar.

 

 

 

 

 

Väl på plats tar jag en tuktuk upp till Bang Niang Beach där Orchid Buri tidigare låg. Checkar in på Cousin Resort som någon tipsat om. Khao Lak verkar vid det här laget helt uppbyggt igen men turisterna lyser med sin frånvaro. Det är inga problem att hitta en bungalow och på Cousin Resort är ett fåtal uthyrda. Men visst, november är försäsong och det är ofta dålig beläggning, men här i Khao Lak är det inte hela sanningen. Minnena och rädslan från tsunamin lever kvar och det finns många spöken och osaliga andar här, och det är knappast något man bara viftar undan, hos buddhisterna är spökena efter de döda högst verkliga. I den sena kvällen får jag snart höra nya historier när jag bondar lite med personalen. Det ligger något ödesmättat i den fuktiga kvällsluften i Khao Lak. Jag går och lägger mig. Nästa dag ska jag ta reda på vad som hände med Orchid Buri.

 

 

 

 

Efter frukosten så ger jag mig ut på upptäcksfärd. Det är svårt att orientera sig eftersom allt är nybyggt och jag inte riktigt minns var hotellet stod. Jag trodde egentligen inte att de sista resterna ens skulle stå kvar då allt jag såg var nybyggt. Det fanns inga referensbyggnader jag kunde ta sikte på. Solen bränner redan hårt i nacken så jag genar genom en resort och ner på stranden där det är svårare att gå men fläktar skönt från havet. Efter en stund tar jag en paus på en liten strandservering byggt av bambu. Endast ett fåtal bord får plats under taket som släpper igenom några strilande solstrålar genom den glesa bambun. Jag borrar ner fötterna i sanden och beställer en dricka. Blickar ut mot det stora havet och låter vinden svalka mig. En svensk familj sitter en bit ifrån. Dottern har inbakade blonda flätor med pärlor i. Mamman har dyra solglasögon och pappan piké. De har stil och har definitivt varit i Thailand förr eftersom pappan inte sitter och äter med bar överkropp. Jag undviker kontakt, vill inte röja min nationalitet. Försöker överhöra deras lågmälda konversation. Var de här under tsunamin? Hade de förlorat någon? Jag hade förstått att många överlevande åker tillbaka till Khao Lak som en del av sitt sorgearbete.

 

Ropar in notan, -Kep tang khap, och passar på att fråga den medelålders servitören med fårat ansikte om han känner till och har någon aning om var hotellet Orchid Buri låg. Jag berättar att vi bodde där strax innan tsunamin och ville se platsen och att det borde vara i närheten. Han vet precis och pekar med tummen över axeln upp mot en slybeväxt dunge snett ovanför serveringen. Så nära alltså, och jag frågar vidare om han vet vad som hände med personalen. Den svenska familjen har tystnat och lyssnar nu nyfiket på vårt samtal men låtsas som om de inte gör det.

 

-They survived. Everybody survived svarar han och ger mig en varm blick. Det blänker till i hans ögon och han ger mig en klapp på axeln. Det är fantastiskt men låter otroligt. -Mai pen rai, tam sabai säger han när han förstår att jag kan några ord på thai. Han ler men hans ögon är sorgsna. Det fläktar från havet men luften är tät. Stämningen är känsloladdad. Jag betalar och går därifrån. 

 Tomten är helt igenväxt med för mycket sly på strandsidan så jag går upp på vägen igen och närmar mig från andra hållet och där ligger det helt plötsligt inne i grönskan. Övergivet och bortglömt som en inkaruin. Det har bara gått ett par år sedan jag hittade bilden på den kala tomten men nu har djungeln redan tagit över. Det är svårt att förstå hur fort det växer i tropikerna. Lika svårt att förstå att just vårt hotell var det enda jag såg som bara lämnats på det här sättet. Faktiskt det enda spåret (förutom polisbåten) jag kunde se efter den stora förstörelse som tsunamin orsakade.

 

 

 

 

 

Jag trampar runt där en stund och försöker förstå med vilken kraft vågen dragit fram och om det var  just det här rummet vi bodde i. Det är svårt att avgöra. Det är en märklig känsla att stå här. Hur kan någon ha överlevt det här?

 

Jag lämnar Orchid Buri och tar promenaden upp till polisbåten som spolades cirka 1,5 km upp på land där den blev kvar och nu är ett minnesmärke med information om tsunamin.

 

 

 

När jag senare kommer tillbaka till Cousin Resort så berättar jag för de två thailändarna i receptionen om dagens upplevelser och att jag fått höra att all personal på Orchid Buri hade överlevt. De tittar lite konstigt på mig och den ena nickar långsamt utan att säga något, den andre slår ner blicken i golvet. Vilken märklig reaktion hinner jag tänka innan jag förstår. De thailändska sociala koderna att helst inte säga något som kan upplevas obekvämt. Greng Jai. Ett uttryck jag fick lära mig betydelsen av långt senare. Mannen i bamburestaurangen hade så klart skonat mig från sanningen genom att hålla skenet uppe. Jag ställde inga följdfrågor men förstod att ingen hade överlevt.

 

En eftermiddag när jag satt och chillade utanför bungen med Lonely Planet i näven kom jag att tänka på den gamle glada försäljaren nere i Khao Lak Village. Jag och tjejen som kunde tala med hästar hade köpt ett par handgjorda salladsbestick i snidat trä och lite annat souvenirtjafs av honom. Bang Niang var ganska öde efter mörkrets inbrott så en kväll tog jag en songtheaw ner till stan för att kolla läget. Jag hoppade av i närheten av där han hade stått och sålt sina souvenirer tre år tidigare, men tänkte att han är nog inte kvar. I Thailand förändras allt i en rasande takt, oavsett tsunami eller inte. Men helt plötsligt får jag syn på honom och blev så otroligt glad. Jag stegade fram och berättade att jag mindes honom från innan tsunamin. Han bara stod och log, han kunde inte mycket engelska men kunde åtminstone säga -I survived. Jag stödköpte symboliskt ett par salladsbestick av honom innan jag gick vidare. Så det blev ändå ett bra avslut på mina dagar i Khao Lak tyckte jag.

 

 

 

 

Jag gjorde senare en mardrömsresa upp till Burma över dagen innan jag drog vidare söderut igen. Drygt ett par veckor senare befann jag mig på Nature Beach på Ko Lanta för ett återbesök. Ön som också kallas The Lucky Island i tsunamisammanhang då den klarade sig lindrigt undan i flodvågen. Men minnet efter katastrofen är knappast glömt och den där aprildagen 2012 när tsunamilarmet tjöt över ön så utbröt panik och det kan man läsa om i det här inlägget... I väntan på en tsunami

 

 Relaterad skidparadox...?

 

 

Själva idén med det nya upplägget är åtminstone behjärtansvärt och ädelt. Sprid ut deltagarna under flera dagar för att minska trycket i spåret och på sjukhuset, och sprid ut startgrupperna över flera tider för att minska avstånd och smittspridning. Ett enkelt koncept som är lätt att förstå och hålla med om. Men kommer det funka i verkligheten? Tänk om man inte alls har planer på att byta dag. Matematikern här nedan har räknat ut det jag själv inte orkade när jag läste om den snäva startintervallen.

 

 

 (Skärmdump från Vasaloppets FB-sida)

 

 

Men ju mer jag läser desto fler frågor dyker upp angående både skidloppen och kringarrangemangen. Hur tänker en deltagare som anmält sig och roddat med boende och transporter? Bryr man sig om smittorisken? Personligen hade jag inte valt en annan dag om jag nu vill uppleva folkfesten första söndagen i mars och bokat boende redan och inbillat mig att jag är frisk. Med de ganska stora kostnader som en vasaloppsstart och ett besök i Mora innebär hade jag nog inte valt att lägga mitt skidlopp en vardag med ledigt från jobbet och utan publik och blåbärskontroller bara för att det anses säkrare, det blir liksom bara en svindyr skidtur ute på myrarna. Man får hoppas att tusentals entusiastiska motionärer är av annan uppfattning och uppskattar ett vasaåk utan trängsel och sprider ut sig över dessa nästan fyra veckor som Vasaåket kommer pågå. 

Ytterligare logistikproblem om det t.ex. kommer ett sällskap med olika startled där de amitiösa (startled 1-6) får starta på söndagen men nyårslöftena (startled 7-10) har blivit tilldelade lördagen så innebär det ännu en kostsam övernattning vilket kanske inte går om det är fullbokat.

 

Apropå fullbokat så kommer restaurangerna att vara fullsatta till krögarnas glädje men samtidigt förtret ur ett smittskyddsperspektiv. Nu kommer de ha chansen att ta igen det förlorade året under dessa veckor, men uppmanas att ha typ varannan stol ledig samtidigt som hungriga skidåkare står ute och köar i februarikvällen. Naturligtvis kommer de köa med en stavlängds avstånd så där kommer det i alla fall inte uppstå någon smitta. Svenskarna har ju visat sig exemplariska vad gäller att lyssna på restriktionerna.

 

 

 

 

Ändå en eloge till Vasaloppet som kämpar för att få till en lösning för att gå i mål med allt. De har ju så klart inte spånat fram den här lösningen på en kafferast samma dag det presenterades i media, utan under en period när smittostatistiken såg bättre ut. Det som är anmärkningsvärt är att den samlade smittskyddsexpertisen inte verkar ha några invändningar alls på huruvida det här ska kunna genomföras på ett säkert sätt, i synnerhet nu när smittokurvan pekar brant uppåt. Nåväl, sista ordet är kanske inte sagt än trots allt. Vad händer om smittan ökar under vintern? Inställt? Kanske, men troligtvis inte. Slantarna måste in och The show must go on! 

 

En fin gest från Vasaloppet hade dock varit att låta deltagarna flytta fram sin startplats till 2022. Det hade skapat en naturlig utgallring i startfältet och dessutom en strålande goodwill för varumärket.

 

 

 

  

PS. Under den tid det tog att skriva det här kom svar från alla tre sällskap som bokat boende här, till Öppet Spår, Stafetten och Vasaloppet, där alla meddelat att de har för avsikt att genomföra sina lopp på ursprungliga datum. Kan det ge en fingervisning om hur deltagarna tänker...?

 

 

 

 

 

 

Jag ropar in notan och slänger en blick åt den ensamme gästen lite längre bort i lokalen där han sitter i sitt finska svårmod  och stirrar ner i glaset. Det känns som själva sinnebilden av en stundande framtidsdystopi. Men servitören och kocken är på tårna och väldigt serviceinriktade trots att hela personalstyrkan verkar vara permitterade. Alla väntar på den utplanande kurvan som ska ge oss framtidshoppet tillbaka. Vi säger hej då och jag cyklar hem i den ljumma kvällen.

 

Det har varit vårens finaste dag och aldrig har jag längtat mer till hösten än nu.

 

 

 

Jag snappade förresten upp att jänkarna också har slut på toapapper och har börjat åka till Mexiko för att köpa upp deras lager, vilket har skapat en riktig skitstämning vid gränsen. Helt plötsligt är det väl mexikanerna själva som vill bygga klart muren för att stoppa inflödet av nödställda amerikaner. Världen är upp och ner.

Men det där är nog ett övergående problem snart. Kaffebönderna i Colombia sitter tydligen i tvångskarantän nu och kan inte komma ut och skörda bönorna, så inom kort har vi kaffebrist i världen. Och om inte kreti och pleti får sitt morgonkaffe så kommer vi väl snart drabbas av en kollektiv massförstoppning, och vem fan behöver allt toapapper då? Ett självsanerande rövproblem. Dags att bunkra kaffe istället...

 

 

 

 

 

 

 Svenskarna, de mest individualistiska - och ensammaste - i världen. En hjälp i Coronatider?

 

 

 

Men hav förtröstan. Leif GW sa igår på Brottsjournalen att den här pandemin är över efter våren när det har blivit lite varmare så stämmer det förhoppningsvis, eftersom GW alltid har rätt. En riktig landsfader att luta sig mot när det stormar som värst.

 

 

 

Jag visste redan att de skulle dit och göra ett reportage eftersom Hjärter Dam hade skärmdumpat konversationen med reportern och skickat till mig. Jag hade blivit oerhört glad för hennes skull. Men det var ett tag sedan, precis innan jag och Junior skulle till Thailand i november. De hade varit dit medan vi var borta, och sedan hade hon inte hört ett ljud från dem. Att det kan ta tid mellan reportage och publicering visste jag sedan tidigare då samma tidning väntade månader med att publicera reportaget om mig när jag drev hotellet på Ko Lanta.

 

 

 

Eftersom jag misstänkte att det här helt hade gått henne förbi tog jag lite bilder och skickade till henne. Hon visste ingenting om att reportaget hade publicerats med bild på framsidan och allt. Jag bad den trevliga biblioteksdamen att dra kopior på sidorna när jag samtidigt malligt berättade att det där minsann var mitt barns mor.

 

 

  

När man själv har förstahandsinformation om något som står i en tidning så inser man hur mycket faktafel som finns i en text. Årtal och ålder och sånt är väl inte hela världen, det står t.ex. att Junior är 6 år men han hade ju nyss fyllt fem när repet gjordes. Slarvfel kanske från reportern. Det som dock gjorde mig något förbryllad var att det stod att Junior för tillfället tillbringade några veckor hos sin mormor och morfar i Thailand, men så vitt jag vet så besökte vi bara Lanta på den resan. Möjligtvis ett språkligt missförstånd, eller kanske en medveten justering av verkligheten. Ska tillägga att jag mycket väl hade kunnat tänka mig att åka själv med honom till Nong Mak Fai och hälsa på ett par dagar, men utan Hjärter Dam hade det blivit problem med språket.

 

 

 

 

Ibland har jag fått frågan om hon inte köpt följare men det kan jag intyga att så inte är fallet. Det gick kanske inte på en natt men jävligt fort steg följarantalet till över hundra "K" (som man säger på instagramspråk), och budfirmorna började snart köra skytteltrafik till vårat hus på Väståkersvägen. Sponsorprylar från hela världen kom varje vecka i utbyte mot 48 timmars exponering på kontot. Färgglada yogamattor i hela huset och kläder som användes kanske bara en gång. Följare runt om i världen som hörde av sig; som den där konstnären i Brasilien som målade en tavla av henne, och ett annat hängivet fan som gjorde en tatuering utifrån en annan yogabild. Det kom t.o.m. ett erbjudande från ett lyxigt spa-hotell i Costa Rica som ville att hon skulle komma dit och hålla kurser. Ta med familjen hade de sagt, och jag googlade upp stället och det såg fantastiskt ut där det låg uppe i regnskogen i bergen med utsikt mot en vulkan. Jag var glad för hennes skull och gjorde i ordning ett speciellt yogarum, som jag senare gjorde om till mitt kontor där jag nu sitter och skriver den här texten och funderar på tiden som var.

 

Det är med blandade känslor jag blickar tillbaka. Glädjen av att Hana hittade sin grej som hon brann för och som jag supportade till hundra procent, men sorgen i att jag och Junior samtidigt började leva allt mer i vår egen lilla bubbla. Instagram har en enorm sprängkraft och det är svårt att tävla mot den dopaminkick som tiotusentals likes från världens alla hörn ger för en endaste bild. Det blir som en drog. Jag skyller absolut inte separationen på grund av det, men jag är ganska säker på att den där jäkla skärmen förstör många relationer när man slutar se varann.

 

Den bestånde känslan är ändå att jag är stolt över henne, och på tisdag när mina vasaloppsgäster checkat ut ska jag åka dit och hämta hem Junior - min dopaminkick i livet - så ska jag också ge henne en kram och kopiorna från tidningen.

 

 

 

  

 

 

Jag hade tjatat på pappa länge om en utlandsresa även om jag visste att det var lönlöst, men en dag så frågade han mig om jag ville åka till Rhodos med honom. Jag glömmer det aldrig. Tack vare att farfar hade sparat en slant som jag egentligen skulle få när jag blev myndig så kunde min resa finansieras "om jag nu verkligen ville åka". Jag kunde inte tänka mig ett bättre sätt än att använda en del av pengarna till en resa. Efter det var jag helt fast.

 

 

Fortsättning följer...

 

 

Efterhand upptäckte jag att bloggen skulle bli något mer än bara några reseberättelser. Det finns något kreativt och meditativt med att skriva och formulera meningar, men även i något slags terapisyfte, eller som en pysventil när det blir för rörigt i skallen. Att sätta sig och skriva är också ett sätt att stänga av vardagen för en stund då man går in i sin egen bubbla, ungefär som att bli helt uppslukad av en bra bok då man glömmer tid och rum, med skillnaden att jag skriver istället för att läsa.

 

 

Statistiken och kommentarerna. Även det här är ett bränsle och fyller något slags bekräftelsebehov, samt utsöndring av dopamin. I takt med att sociala medier och smarta telefoner tar över allt mer ser dock bilden något annorlunda ut. I början kom det fler kommentarer på själva bloggen, men numera kommer de alltid på facebook om jag delar ett inlägg där. Statistiken visar också om man läst i mobilvyn eller i webvyn, där mobilvyn idag är helt dominerande. Lite synd kan jag tycka då webvyn är mer lättnavigerad och layouten funkar bättre med både bilder och text. Hur vyn ser ut i en padda har jag dock ingen aning om.

 

 

 

 

 

När bloggen ligger i dvala så får den kanske bara femtio besök om dagen, men vad som är förvånande är att om jag delar ett inlägg på fejan så är det alltid mellan 100 och 200 personer/vänner som klickar in sig på länken. Förvånande i den bemärkelsen att så många ens bemödar sig med att orka läsa, i en tid av okynnesaktigt snabbscrollande i ett konstant flöde av total nonsens. Vem fan orkar klicka på en länk liksom?

Mest klickade/lästa/kommenterade förra året var dock inlägget Like Brother , tätt följt av Like Mother. Året innan var det Shangri-La in my mind - alltså alla inlägg med lite djupare tankar. Det tredje mest lästa var det betydligt lättsammare inlägget Turistens klagan. 

 

Populäraste kategorin är Topplista Bangkok Hotell med ständigt återkommande läsare som tydligen vill ha personliga recensioner av testade hotell i den stora mangon. På andra plats kommer kategorin med Recept.

 

Mest googlade över tid är inlägget Trubbel i Thailand (2011), samt Diplomatdottern på Bangkok Hilton (2012) som stadigt syns i statistiken.

 

Jag har för övrigt stuvat om lite och utökat till fler kategorier där bl.a. inläggen Hem till byn (2013-2017) har fått en egen kategori.

 

Vidare visar statistiken var läsarna befinner sig, uppdelat i städer, län/regioner och länder, så man kan t.ex. se precis hur många i Mora, Västergötland, Florida eller Thailand som besökt bloggen.

 

Fina kommentarer från okända är alltid lite speciella, som när de skriver att de hittat bloggen av en slump och fastnat och marathonläst alla inlägg tillbaka till starten. En egoboost så klart, precis som 2013 när bloggen blev nominerad till bästa asienblogg (slutade trea), ett erkännande och en fjäder i hatten för en självutnämnd högstadiepoet som varken kan spela hockey eller gitarr.

 

Ja det har hänt mycket de senaste tio åren med resor och upplevelser i olika konstellationer. Nu har jag ju hunnit med några ensamresor med Junior också - som är ett fantastiskt resesällskap har jag kommit på. Det passar mitt sinnelag extra bra, bara han och jag vilket betyder lugn och ro. Jag planerar redan nästa resa med honom och drömmen är en roadtrip i Amerika, men det är möjligt att vi väntar något år.

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

-----

 

 

Harrys Sunset Beach Bar är också nytt för i år. Det här stället hette tidigare Sunset Bungalow och drevs av min kompis som nu sålt det till andra trevliga svenskar som bytt koncept. Här kan man få en saftig hamburgare och annat västerländskt, samt thaikrubb. Junior åt goda pannkakor från barnmenyn. Personligen tycker jag att de har ett toppenläge direkt på Klong Nin-stranden där man kan äta med sand mellan tårna. Lite av den thailändska drömmen med bambumöbler och kulörta lyktor i träden. Väldigt mysigt. Bra service och inte lång väntan på maten. Kom hit om du suktar efter lite ordentligt farangkäk. Nyrenoverade bungalows för den som behöver.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den goda nyheten var att det uppstått en ny restaurang - Anutama - alldeles bredvid, ur spillrorna från Cook Kai, men det ska jag ta upp i ett annat inlägg. Jag känner ägaren mycket väl.

 

Övriga restaurangtips på Klong Nin

 

 

---

 

 

Den andra restaurangen som gått i graven är min absoluta favorit i Old Town, nämligen Cee Side, även kallad Sri Side eller Sea Side, beroende på vilken skylt eller meny man läser. Det var ett sådant där vattenhål som man lätt missar om man inte vet exakt var man ska gå in, och förra året när vi passerade på hojen trodde jag bara att jag missat skylten. Precis som då åt vi nu på den nästan lika bra Apsara istället. Väl där förhörde jag mig om Cee Side's öde och personalen berättade att ägaren hade klappat igen restaurangen och flyttat till Bangkok. En tråkig nyhet då jag har många fina minnen från Cee Side.

 

 

 

 

 

 

Det kommer ett inlägg inom kort med andra restaurangtips på Lanta och ett i Krabi Town.