Resan till Slåttdalsskrevan

Det började med att vi inte hade något bröd hemma. Att vi några timmar senare skulle befinna oss på ett hotell i Sundsvall trettio mil norrut hade jag så klart ingen aning om denna tidiga söndagsmorgon.
 
 
Slåttdalsskrevan. Skuleskogens nationalpark.
 
 
Vi cyklar till Café Zorn och tar en frukost där i morgonsolen. Jag njuter av att semestern börjat. Junior frågar om den stora tegelbyggnaden bredvid. Jag förklarar att det där är ju Zornmuseet och drar en kort resumé om Moras stolthet. Han vill gå in och titta på tavlorna, så det gör vi. Jag själv hade inte varit där på nästan fyrtio år, då med det obligatoriska besöket med skolklassen. Nu verkar museet mindre än jag minns det.
 
 
Café Zorn 
 
 
På vägen därifrån frågar Junior vad vi ska hitta på resten av dagen. 
-Jag vet inte riktigt..
-Kan vi inte åka någonstans?
-Jo, det kan vi väl..
-Vi sticker på roadtrip pappa!
-Ok, vi drar hem och packar!
 
En halvtimme senare är vi klara för avfärd och jag har under tiden grillat kycklingvingar och bestämt att vi drar norrut, ut mot kusten. Höga kusten kanske. Vi är båda två taggade inför denna spontana miniroadtrip. Tältet skippar vi den här gången så det får bli hotellvistelse, i vilken stad vet jag ännu inte. Det beror på hur långt vi hinner.
På en rastplats norr om Hudiksvall stannar vi, tar en glass och via hotellappen bokar ett rum på Quality Hotel i Sundsvall. Jag noterar att det inte finns mycket kvar att välja på. Pandemin gör sig påmind, alla svenskar semestrar hemma i fäderneslandet och det mesta är uppbokat, allt från stugor till hotell. Samma med nöjesparker och sommarland som jag kollat upp någon vecka tidigare, där var man tvungen att boka sin entrébiljett ett par veckor i förväg. Helt värdelöst, den dagen man får plats så kanske det spöregnar. Man måste kunna bestämma samma morgon vad man ska hitta på.
 
När vi gått och lagt oss frågar Junior vad vi ska göra nästa dag. Jag brukar aldrig lova något innan jag vet säkert, eftersom besvikelser och grusade förhoppningar är jobbiga att hantera. Som småbarnsförälder vet man att saker kan skita sig på vägen, eller att plötsliga väderomslag gör att man måste skjuta upp eller skippa saker. 
-Jag tror att vi ska vandra till ett coolt ställe...om allt funkar som det ska, tillägger jag för säkerhets skull. Googlar fram en bild på Slåttdalsskrevan och visar honom.
-Wow, ja dit vill jag!
-Bra, då bestämmer vi det.
Jag var inte alls säker på om han skulle klara, eller orka med det. Från parkeringen var det över tre kilometer till själva skrevan, med stigning och viss klättring på slutet. Sedan var det hela vägen tillbaka. Fysiskt är det nog inga problem, men motivationen kan ju svaja, med tillhörande protester.
 
 
 
 
Som vanligt vaknar vi i ottan och hänger på låset till frukostbuffén. Jag hade laddat ryggsäcken med frukt och snacks inför vandringen, men som en gniden svenne banan-turist på hotell så gjorde jag även ett par extra ost- och skinkfrallor på buffén som jag lindade in i servetter och smugglade med mig i sidofickorna på mina vandringsbyxor.
 
 
Högakustenbron 
 
 
Efter ett par timmar närmar vi oss, och då har vi också åkt över Högakustenbron som blir något av ett antiklimax, jag vet inte vad jag hade förväntat mig men jämfört med Öresundsbron så är det ju inget att skriva hem om. Den sista milen går på en smal och slingrig väg till södra entrén till Skuleskogens nationalpark. Klockan är snart tio och jag inbillar mig att vi är tidiga och kanske först på plats. Morgonen har varit grå och det är bara femton grader ute. Perfekt för vandring. När vi kommer upp till den stora parkeringen visar det sig att den redan är fullpackad med bilar. Tydligen så har hela semestersverige kommit på samma idé denna dag. Det positiva är att jag ser en hel del barn i Juniors ålder, vilket måste betyda att jag inte är helt dum i huvudet som dragit med honom på den här vandringen.
 
 
 
 
 
Junior som har ögonen med sig hittar en låda med kartor vid entrén, det är tur, på den ser jag att det finns en alternativ stig tillbaka över bergknallen. 
 
 
 
Stigen består av en hel del sträckor på spångar vilket gör att vandringen snarare påminner om en promenad. Jag har under veckan som gått gjort lite research och det finns tydligen en skiljelinje blande de inbitna mellan vad som får kallas för promenad, vandring och trekking. Ja det handlar om avstånd, typ av skor, packning och övernattning med mera. Precis som inom alla områden kan man nörda ner sig hur mycket som helst om vad som gäller och hur man ska bete sig. Jag och Junior är tydligen bluffvandrare eftersom vi har gympadojor istället för kängor. Precis som många andra som inte kan åka utomlands pga restriktionerna har vi börjat utforska Sverige istället.
 
 
 
Bitvis går stigen över stock och sten...
 
 
 
I kartan som Junior hittade står det att läsa: "En vandringsstav kan underlätta när det börjar gå uppför...". Herregud, vi är väl inga pensionärer heller tänker jag, men hittar en avbruten gren bredvid stigen som jag ger till Junior. -Här, ta den här så ser du ut som ett riktigt vandringsproffs!
Nu kan ingen genomskåda oss förkunnar jag tydligt. Efter nästa kexchokladpaus så glömmer han den likväl. Eller om han bröt den i två delar över knät och kastade ut den i skogen minns jag inte riktigt. 
 
Klapperfält, Skuleskogens nationalpark 
 
 
Topografin, eller geologin kanske det heter (får fråga någon naturnörd..) är synnerligen intressant och ändrar karaktär allteftersom. En informationsskylt beskriver dessa klapperfält som tidigare, alltså för en jäkla massa år sedan, före både internet och Sundsvall brann och allt det där, så var det här strandlinjen, bara det att det är ca 300 höjdmeter ner till nuvarande havsnivå. Då börjar man fatta varför det kallas för Höga Kusten. Okej, slut på historielektion.
 
 
 
När man kommer till den här passagen är det nära till skrevan och klättringen är bokstavligt talat en barnlek för ett barn. Jag imponeras av att det inte har klagats en endaste gång under vandringen, men vi har stannat ofta och jag har delat ut små belöningar emellanåt.
 
 
 
 
 
Uppe på toppen precis intill kanten på skrevan vilar vi och firar med de stulna hotellmackorna. Vandringen hit har tagit oss drygt två timmar, men går ju betydligt fortare om man inte har barn med sig. 
 
 
Slåttdalsskrevan från det bästa perspektivet. The botten is nådd.... 
 
 
Det känns nästan bibliskt att stå där nere i skrevan. Berget är delat med två lodräta väggar rakt upp och påminner lite om när Moses delade på Röda havet och vandrade igenom där. Fast det är nog bara fake news när jag tänker efter. Okej, slut på religionshistoria.
En annan fake news är att det här skulle vara självaste Helvetesgapet som delar Mattisborgen från Borkafästet i filmen om Ronja Rövardotter, men den klyftan hittar man tydligen i Dalsland.
 
 
Skuleskogens nationalpark, Höga Kusten.
 
 
På vägen tillbaka tar vi den andra leden vilken börjar med ganska så brant men inte svår klättring innan man kommer upp på platån. Fantastisk utsikt härifrån, sedan knappt en kilometer vandring där uppe innan det börjar gå nedför igen och stigarna möts. Efter nästan totalt fem timmars vandring är vi tillbaka på parkeringen igen där jag på allvar måste börja fundera på vart vi ska tillbringa natten.
 
Det verkar inte finnas ett endaste hotellrum över inom tio mils radie, så appen hänvisar mig till Sundsvall igen. Det får sjunka in en stund medan vi beger oss söderut till Härnösand där vi hinner med ett besök på bilmuseet innan de stänger, men inte ett boende i stan ledigt enligt flera av apparna. Impulsresornas och onlinebokningarnas förbannelse, det är svårt med walk-in under högsäsong. I Sundsvall finns bara ett dyrt rum på Clarion collection Hotel Grand. Jag blundar och bokar och tycker att det är vi värda, och en knapp timme senare parkerar vi utanför och slänger in väskorna på rummet.
 
 
 
 
Efter dusch och restaurangbesök är det äntligen läggdags i den ljuvliga hotellsängen, och då slår det mig när jag ligger där, som vanligt med Junior på min vänstra arm.
-Tänk Dylan, igår morse hade vi ingen aning om att vi skulle åka hit och göra allt det här. Coolt va?
-Ja, men vad ska vi göra i morgon?
-I morgon? Det har jag ingen aning om. Det får vi se då.
-Ja, nu är vi på roadtrip pappa. 
 
 
 
 
 
 

Interrail Nostalgia - den (o)bjudne gästen...

-Kom ner till Spanien och hälsa på vet jag! Vi kommer ju vara där samtidigt!
-Nja, jag tror inte det, jag ska inte så långt söderut. Pamplona ligger i norra delen.
 
 
 
 
Det är juni 1992 och jag ska iväg på min första tågluff. Nitton år fyllda och full av tvivel, men det här året skulle jag inte banga som jag gjort året innan. Jag ska dessutom resa ensam, knappast något jag såg fram emot, men ingen kompis kunde hänga på, och reslusten och drömmen om den romantiska tågluffen var alltför stor.
 
Inbjudan kommer från Perra, en av mina bästa barndomsvänner, och det är vårt sista samtal innan våra vägar skiljs åt. Vi växte upp nära varandra med bara kyrkogårdshäcken och ett annat hus emellan oss. Familjen Torstensson som egentligen heter något annat var frikyrkliga och fulla av kärlek med ett hem som ständigt doftade nybakta kardemummabullar. Perra hade också en snygg äldre syster som brukade krama mig. Jag var oerhört fäst vid familjen och sprang jämt där, och Perras mamma har alltid kallat mig sin andra son. Skulle de på fjällsemester så fick jag följa med. Jag var som en del av deras familj. Ja, jag följde även med dem till kyrkan ibland. Lite andlig spis kunde nog bara vara nyttigt för den lille hedningen.
 
Någon gång på 80-talet så flyttade det in en trevlig gammal dam som hette Gunvor i tegelhuset mellan oss. Hennes dotter med man och deras tre söner kom alltid dit och hälsade på under loven. Familjen von Mickelsson bodde i den fina universitetsstaden med domkyrkan och var en riktig akademikerfamilj med fina titlar och var lite för fina i kanten för att jag med min arbetarklassbakgrund skulle tycka att det var bekvämt. De hade både sommarstuga vid Siljans strand och hus med pool på spanska solkusten. Deras äldste son Johan var i min och Perras ålder och vi umgicks alla tre en del tillsammans på sommarloven, men jag och Johan umgicks aldrig själva eftersom vi egentligen inte hade något gemensamt. Han var väluppfostrad med välklippt frisyr och mest intresserad av studier. Jag själv fick tidigt "frihet under ansvar" som min pappa kallade det, var långhårig och egentligen bara intresserad av tjejer som jag skrev kärleksbrev till men aldrig postade. Johan var egentligen ganska trevlig, men vi levde i olika världar och det är möjligt att det fanns ett ömsesidigt klassförakt även om jag inte kände till termen på den tiden.
 
Familjerna Torstensson och von Mickelsson kom dock bra överens och umgicks över tomtgränsen och fortsatte alltjämt att hålla kontakten även efter att Gunvor blivit så gammal att hon sålt huset och flyttat till en lägenhet nere på Mora. Åren gick och 80-talet spillde över till 1990. Jag hade tagit studenten, fått jobb och flyttat hemifrån en vecka senare, och efter något år bytt upp mig till en tvåa på Vasagatan. Det skulle visa sig att Gunvor bodde i dörren bredvid så vi blev goda grannar igen. Jag tyckte om henne och hjälpte henne ibland med matkassar och lite småfix i lägenheten.
 
 
 
 
Nu hade det alltså blivit 1992 och jag var ute på vift på Europas järnvägar. Perra som var sympatisk och lätt att tycka om hade tagits under vingarna av familjen von Mickelsson, och hade samma sommar blivit medbjuden till deras hus i Spanien. De skulle bila ner genom Europa och stanna där ett par veckor. Jag hade inte tänkt mer på Perras kanske självpåtagna inbjudan och inte ens tagit adressen till huset i Spanien. Jag hade inga som helst planer på att åka ända dit. Resan hade börjat bra och jag hade fullt fokus på att ta mig till Pamplona för att springa framför tjurarna under San Fermin-festivalen.
 
 
I Italien hade jag dock börjat känna mig ensam och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, och det var över en vecka innan festivalen skulle dra igång. Jag var rådvill och otroligt sällskapssjuk, men hade ingen hemlängtan. Efter stoppet i Alassio hade jag hoppat på tåget som följde franska rivieran. Klev av i Nice och slängde in ryggsäcken i en box på stationen och vandrade planlöst omkring i staden. Badade på den steniga stranden och undrade vart jag skulle ta vägen. Hela Europa låg där öppet men jag hade ingen aning om vad jag ville se. Så slog det mig, jag åker för fan till Perra i Spanien. På tågstationen hittade jag en telefonkiosk där jag petade i så många franska mynt jag hade och slog numret hem till familjen Torstensson som jag naturligtvis kunde utantill efter tusentals samtal genom åren. Det var pastorn som svarade och tyckte att det var ju en jättebra idé att åka ner och hälsa på, alla skulle bli så glada om jag kom dit. På en liten papperslapp krafsade jag ner den långa adressen och telefonnumret till växeln på området där de bodde, det var tydligen något slags svenskgetto, eller gated community med ett finare ord, som hade en gemensam telefon där man kunde nå husägarna. Om jag fattat det rätt när jag läste lappen efteråt så var det någon Urban Izacion man skulle fråga efter. Kollade avgångarna och såg att det gick ett nattåg till Barcelona och vidare därifrån ner till Murcia. Jag försökte ringa för att meddela min ankomst men fick inget svar och hoppade således på tåget. Nu var jag taggad till tusen, den onda spiralen var bruten.
 
 
 
 
Nästa morgon vaknade jag upp i Barcelona som rustade för fullt inför kommande sommar-OS samma år. Jag hade bara en kort stund på mig att byta perrong för att hoppa på nästa tåg men hann med att prova ringa igen men ingen lyfte luren på min destination. Skulle jag bara dyka upp oanmäld alltså funderade jag och skulle jag ens hitta fram? Det hade så klart varit önskvärt att bli upphämtad på tågstationen, jag hade ju ingen aning om hur långt det var från Murcia till huset eller Los Alcázares som själva badorten hette. Strax innan solnedgången anländer vi till den sydspanska provinshuvudstaden. Jag går fram till en grupp taxichaufförer på stationen och visar upp adresslappen. Min spanska är nästan obefintlig men jag har ett litet ficklexikon som jag övat fraser i. De diskuterar sinsemellan och en av dem säger att han nog vet vart det ligger.
-Cuanto cuesta? Jag håller upp mina enda fem tusen pesetas och frågar om det räcker. Han nickar och vi drar i väg upp mot bergen i den spanska skymningen.
 
Det mörknar fort och efter ett tag på ensliga vägar förstår jag att taxichauffören inte alls är säker på vart svenskgettot ligger. Vi åker länge och han stannar emellanåt och frågar andra landsmän om de känner till adressen. Mina sista pesetas borde vara förbrukade för länge sedan. Efter ett par timmar verkar vi ha kommit fram till rätt område och vi kör igenom inhägnaden. Det är ödsligt men här och där lyser det lampor i husen. Plötsligt får jag syn på en man som är ute och promenerar. Han ser både svensk och trevlig ut.
-Stopp! säger jag och vevar ner rutan och frågar på svenska om han känner till området. Jag förklarar vilken familj och adress jag letar efter men han har ingen aning om vilket hus det kan vara, men säger att om jag inte hittar dem så är jag varmt välkommen att komma upp till hans familj längre upp på gatan och sova där. Jag är djupt tacksam för hans generositet att bjuda in en främling till sitt hus med enda kopplingen att vi båda är svenskar.
 
Vi hittar fram till ett hus med rätt nummer. Jag ber chauffören att stänga av motorn och jag kliver ur bilen och försöker lyssna. Kvällen är ljum och i buskarna spelar cikadorna sin sång. På andra sidan muren som omger huset hör jag samtal över klirrande bestick. Så en röst jag känner igen, jag kan inte tro att det är sant. Exalterat ropar jag över muren. -PERRA! Det blir knäpptyst på andra sidan. Pliktskyldigt får jag ur mig ett -...och Johan! men utan samma entusiasm, och det är först då under de två sekunderna av efterföljande tystnad jag själv inser det prekära med situationen. Så kommer svaret från andra sidan muren. -FRANK, FÖR HELVETE! och det var antagligen första gången i livet som jag hört min frikyrklige barndomsvän svära. Men Gud så ljuvligt det lät. Som om en hel änglakör fyllde den spanska kvällsluften.
 
Vi kramas och pratar i mun på varann medan resten av familjen von Mickelsson sitter som förstenade fågelholkar. Efter en stund finner de sig och frågar om jag vill ha middag. Det finns visst lite potatis kvar. Jag tackar glatt ja och ignorerar att det är en armbågsbjudning. Familjens överhuvud som kanske heter Paul säger att han är imponerad att jag hittade dit. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Mamman som vi kan kalla Beatrice säger med illa dold syrlighet att jag borde ha ringt först.
 
-Jag försökte, från både Nice och Barcelona men den där Urban svarade ju aldrig...
-Ursäkta mig, vilken Urban?
-Ja, han Urban Izacion eller vad han heter, han som ska vakta telefonväxeln...
 
Frågande blickar från samtliga familjemedlemmar så jag visar den lilla lappen jag klottrat ner adressen på och berättar att Perras pappa har bokstaverat alla uppgifter till mig. De förklarar, hela det nybyggda området med svenskägda hus är en "urbanizacion" som det kallas, och så namnet där under på just det här området. Telefonväxeln är bara bemannad vissa tider, men inte av Urban. Jaha tänker jag för mig själv; svenskgetto-samfällighet heter alltså urbanizacion på spanska.
Jag och Perra sprudlar även om jag noterar en annan stämning under ytan från de andra runt middagsbordet. Möjligtvis att de betraktade mig som något katten släpat in. Efteråt får tydligen Perra ta hand om disken och jag får uppgiften att torka densamme. Jag fattar senare att det är en slags markering men jag kunde inte vara gladare just då.
 
Dagen efter så drar jag, Perra och de tre bröderna von Mickelsson med bilen till stranden i Los Alcázares. Runt det nybyggda gettot fanns varken affärer, restauranger eller kommunikationer. Bil var en nödvändighet. Stranden är som en dröm. Bred med vit mjölig sand och med blåa vågor som rullar in. Jag njuter för fullt och tycker att livet är underbart. Ensamheten är som bortblåst och jag har hittat min kompis i det här exotiska paradiset. Jag ignorerar faktumet att bröderna knappt pratar med mig. Efter knappt en timme säger de att det är dags att vända hemåt igen. Jag tror inte mina öron. "Solen är för stark" tydligen, men jag misstänker att det snarare handlar om att jag verkar trivas alldeles för bra där och att det ska de minsann ta ur mig. Väl tillbaka i huset så blir det bad i poolen istället och jag njuter precis lika bra där. Jag hade aldrig varit i närheten av sådan lyx.
  
 
Viva España...
 
 
När jag ligger där och plaskar så sätter sig Paul på poolkanten och ropar efter mig, så jag simmar dit.
-Ja Frank, får jag fråga, hur länge har du tänkt stanna här egentligen?
 
Jag trivdes ju som fisken i vattnet bokstavligt talat och hade inga planer på att dra än, det var flera dagar kvar tills invigningen av festivalen i Pamplona. Jag tryckte undan känslan av att vara en - i deras ögon - snyltgäst. Men det handlade inte om att få några gratisnätter, jag var bara sällskapssjuk.
 
-Jag tänkte mig nog några dagar till, jag har ingen brådska egentligen.
-Jaha...vi hade planer på en utflykt till Cartagena i morgon och vi får inte plats i bilen allihop.
-Nej, men herregud, åk ni, jag kan ligga här vid poolen och läsa en bok. Jag klarar mig.
-Nja, det är inte så vi gör i den här familjen...
 
Budskapet var tydligt. Jag var inte välkommen. Jag tänkte på den okände mannen kvällen innan som med öppna armar bjöd in mig att stanna hos dem. Här var det annorlunda trots att jag var bekant med familjen sedan flera år.
Vid middagen på kvällen kom min avfärd på tal. Beatrice von Mickelsson frågade hur jag hade tänkt ta mig till tågstationen följande morgon. Frågan var ledande, hon målade in mig i ett hörn med vetskapen om att det inte fanns några kommunikationer.
-Jag vet faktiskt inte, svarade jag ärligt. Vad jag visste var att jag åtminstone inte tänkte be om deras hjälp. Hon fyllde mer än gärna i svaret åt mig, som om det var planerat.
-Ja, det är ju din kompis som tagit hit dig, så han får väl skjutsa dig.
Hon la tonvikten vid "din kompis", och piken mot Perra gick inte att ta miste på. Jag avskydde henne för det. Det var en gåta att hon kunde vara dotter till min godhjärtade granne Gunvor hemma i Mora. Jag behövde egentligen inte bry mig mer eftersom jag skulle lämna nästa dag, men Perra skulle få känna den kniven i sidan under resten av deras vistelse. 
 
Vi kliver upp i svinottan för att hinna till stationen i tid. Johan är också med, och han kör. Perra bredvid och jag i baksätet. Jag misstänkte att föräldrarna hade pratat igenom saken en gång till och kommit på olämpligheten i att skicka iväg en 20-årig Perra som ensam förare ut på de spanska vägarna. Ingen av oss hade haft körkort särskilt länge och knappast rattat en bil utomlands, och det var några mil att köra. Om det hade nått familjen Torstenssons öron på hemmaplan så hade det nog blivit dålig stämning. Ja, det skulle det bli ändå, men inte förrän vi alla hade återvänt till Sverige.
 
På stationen var det avsked och sedan var jag på väg norrut igen. Jag var på gott humör, mitt sociala behov var tillfredsställt och nu var jag äntligen på väg mot Pamplona, mitt huvudmål med hela tågluffen, men jag hade lika gärna kunnat råka missa hela festivalen om det inte vore för en  bestämd gammal señora i samma tågkupé som bokstavligen...ja, det är en helt annan historia som jag får ta en annan gång.
 
 
Lättare sagt än gjort...
 
 
Epilog.
 
Några månader senare, på hösten någon gång när jag är tillbaka i vardagen igen och går upp i trapphuset på Vasagatan så träffar jag Gunvor utanför ytterdörren. Hon visste att jag hade varit ner till hennes dotters familj i Spanien eftersom jag berättat det tidigare, men utan att ha dragit några detaljer. Hon skiner upp och ber mig att komma med in en sväng. Hon ska visa mig något. En överraskning säger hon. Jag fattar ingenting men följer med in. -Kolla i köket. När jag kikar in så ser jag hela familjen von Mickelsson sitta där och äta middag. De tystnar ännu en gång och ser ut som fågelholkar, och jag också kan jag säga. Det var uppenbart att Gunvor inte hade någon som helst kännedom om läget, i så fall hade hon aldrig bjudit in mig. Paul frågar pliktskyldigt om hur det gick i Pamplona och jag svarar att jo det gick bra, jag sprang faktiskt framför tjurarna, och var med på svensk TV till och med efter den bedriften. De tittar på mig som något katten släpat in.
 
Epilog 2. 
 
När våra historier, alltså min och Perras, kom till familjen Torstenssons kännedom hemma i Sverige så blev de oerhört besvikna. Att jag, som var som deras andra son inte hade tagits emot med öppen famn nere i Spanien hade de väldigt svårt att förlåta. Än idag finns en spricka mellan familjerna efter den händelsen. Jag själv bryr mig inte, men med facit i hand så skulle jag aldrig ha åkt dit, idag hade jag ju aldrig gjort det, men just då var det så viktigt. Men jag lärde mig något; i mitt hem skulle det alltid finnas en stol över och dörren skulle alltid stå öppen för spontana påhälsningar, och jag skulle naturligtvis aldrig drömma om att be gästerna ta hand om disken. 
 
Epilog 3. 
 
För några år sedan så fick jag en förfrågan från byggföretaget jag samarbetar med. Det gäller målning av en tillbyggnad på en sommarstuga som ligger vid Siljans strand. Kunden bor på annan ort. Jag ska bara kunna åka dit och göra jobbet och fakturera löpande. Jag blir fundersam när de förklarar var stugan ligger och frågar vad kunden heter. Hon bläddrar i sina papper och hittar det. De heter...von Mickelsson. Jag åker ut till stugan och får en flashback, jag hade fått följa med hit med båt en gång för kanske 25 år sedan. Jag leker med tanken en sekund om någon slags payback för utfrysningen i Spanien, men slår undan den lika fort. Jag vet inte vad jag vill bevisa men gör jobbet så noggrant jag någonsin kan och avrundar timmarna neråt. För att man alltid ska försöka göra gott. Kanske fick jag något med mig från Kyrkan trots allt. Bakom ett skåp skriver jag datumet och med Mvh mitt namn. Kanske de upptäcker det en vacker dag i framtiden.
Så vad är sensmoralen i allt detta då? Kill them with kindness!
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0