Resan till Slåttdalsskrevan
Det började med att vi inte hade något bröd hemma. Att vi några timmar senare skulle befinna oss på ett hotell i Sundsvall trettio mil norrut hade jag så klart ingen aning om denna tidiga söndagsmorgon.
Slåttdalsskrevan. Skuleskogens nationalpark.
Vi cyklar till Café Zorn och tar en frukost där i morgonsolen. Jag njuter av att semestern börjat. Junior frågar om den stora tegelbyggnaden bredvid. Jag förklarar att det där är ju Zornmuseet och drar en kort resumé om Moras stolthet. Han vill gå in och titta på tavlorna, så det gör vi. Jag själv hade inte varit där på nästan fyrtio år, då med det obligatoriska besöket med skolklassen. Nu verkar museet mindre än jag minns det.
Café Zorn
På vägen därifrån frågar Junior vad vi ska hitta på resten av dagen.
-Jag vet inte riktigt..
-Kan vi inte åka någonstans?
-Jo, det kan vi väl..
-Vi sticker på roadtrip pappa!
-Ok, vi drar hem och packar!
En halvtimme senare är vi klara för avfärd och jag har under tiden grillat kycklingvingar och bestämt att vi drar norrut, ut mot kusten. Höga kusten kanske. Vi är båda två taggade inför denna spontana miniroadtrip. Tältet skippar vi den här gången så det får bli hotellvistelse, i vilken stad vet jag ännu inte. Det beror på hur långt vi hinner.
På en rastplats norr om Hudiksvall stannar vi, tar en glass och via hotellappen bokar ett rum på Quality Hotel i Sundsvall. Jag noterar att det inte finns mycket kvar att välja på. Pandemin gör sig påmind, alla svenskar semestrar hemma i fäderneslandet och det mesta är uppbokat, allt från stugor till hotell. Samma med nöjesparker och sommarland som jag kollat upp någon vecka tidigare, där var man tvungen att boka sin entrébiljett ett par veckor i förväg. Helt värdelöst, den dagen man får plats så kanske det spöregnar. Man måste kunna bestämma samma morgon vad man ska hitta på.
När vi gått och lagt oss frågar Junior vad vi ska göra nästa dag. Jag brukar aldrig lova något innan jag vet säkert, eftersom besvikelser och grusade förhoppningar är jobbiga att hantera. Som småbarnsförälder vet man att saker kan skita sig på vägen, eller att plötsliga väderomslag gör att man måste skjuta upp eller skippa saker.
-Jag tror att vi ska vandra till ett coolt ställe...om allt funkar som det ska, tillägger jag för säkerhets skull. Googlar fram en bild på Slåttdalsskrevan och visar honom.
-Wow, ja dit vill jag!
-Bra, då bestämmer vi det.
Jag var inte alls säker på om han skulle klara, eller orka med det. Från parkeringen var det över tre kilometer till själva skrevan, med stigning och viss klättring på slutet. Sedan var det hela vägen tillbaka. Fysiskt är det nog inga problem, men motivationen kan ju svaja, med tillhörande protester.
Som vanligt vaknar vi i ottan och hänger på låset till frukostbuffén. Jag hade laddat ryggsäcken med frukt och snacks inför vandringen, men som en gniden svenne banan-turist på hotell så gjorde jag även ett par extra ost- och skinkfrallor på buffén som jag lindade in i servetter och smugglade med mig i sidofickorna på mina vandringsbyxor.
Högakustenbron
Efter ett par timmar närmar vi oss, och då har vi också åkt över Högakustenbron som blir något av ett antiklimax, jag vet inte vad jag hade förväntat mig men jämfört med Öresundsbron så är det ju inget att skriva hem om. Den sista milen går på en smal och slingrig väg till södra entrén till Skuleskogens nationalpark. Klockan är snart tio och jag inbillar mig att vi är tidiga och kanske först på plats. Morgonen har varit grå och det är bara femton grader ute. Perfekt för vandring. När vi kommer upp till den stora parkeringen visar det sig att den redan är fullpackad med bilar. Tydligen så har hela semestersverige kommit på samma idé denna dag. Det positiva är att jag ser en hel del barn i Juniors ålder, vilket måste betyda att jag inte är helt dum i huvudet som dragit med honom på den här vandringen.
Junior som har ögonen med sig hittar en låda med kartor vid entrén, det är tur, på den ser jag att det finns en alternativ stig tillbaka över bergknallen.
Stigen består av en hel del sträckor på spångar vilket gör att vandringen snarare påminner om en promenad. Jag har under veckan som gått gjort lite research och det finns tydligen en skiljelinje blande de inbitna mellan vad som får kallas för promenad, vandring och trekking. Ja det handlar om avstånd, typ av skor, packning och övernattning med mera. Precis som inom alla områden kan man nörda ner sig hur mycket som helst om vad som gäller och hur man ska bete sig. Jag och Junior är tydligen bluffvandrare eftersom vi har gympadojor istället för kängor. Precis som många andra som inte kan åka utomlands pga restriktionerna har vi börjat utforska Sverige istället.
Bitvis går stigen över stock och sten...
I kartan som Junior hittade står det att läsa: "En vandringsstav kan underlätta när det börjar gå uppför...". Herregud, vi är väl inga pensionärer heller tänker jag, men hittar en avbruten gren bredvid stigen som jag ger till Junior. -Här, ta den här så ser du ut som ett riktigt vandringsproffs!
Nu kan ingen genomskåda oss förkunnar jag tydligt. Efter nästa kexchokladpaus så glömmer han den likväl. Eller om han bröt den i två delar över knät och kastade ut den i skogen minns jag inte riktigt.
Klapperfält, Skuleskogens nationalpark
Topografin, eller geologin kanske det heter (får fråga någon naturnörd..) är synnerligen intressant och ändrar karaktär allteftersom. En informationsskylt beskriver dessa klapperfält som tidigare, alltså för en jäkla massa år sedan, före både internet och Sundsvall brann och allt det där, så var det här strandlinjen, bara det att det är ca 300 höjdmeter ner till nuvarande havsnivå. Då börjar man fatta varför det kallas för Höga Kusten. Okej, slut på historielektion.
När man kommer till den här passagen är det nära till skrevan och klättringen är bokstavligt talat en barnlek för ett barn. Jag imponeras av att det inte har klagats en endaste gång under vandringen, men vi har stannat ofta och jag har delat ut små belöningar emellanåt.
Uppe på toppen precis intill kanten på skrevan vilar vi och firar med de stulna hotellmackorna. Vandringen hit har tagit oss drygt två timmar, men går ju betydligt fortare om man inte har barn med sig.
Slåttdalsskrevan från det bästa perspektivet. The botten is nådd....
Det känns nästan bibliskt att stå där nere i skrevan. Berget är delat med två lodräta väggar rakt upp och påminner lite om när Moses delade på Röda havet och vandrade igenom där. Fast det är nog bara fake news när jag tänker efter. Okej, slut på religionshistoria.
En annan fake news är att det här skulle vara självaste Helvetesgapet som delar Mattisborgen från Borkafästet i filmen om Ronja Rövardotter, men den klyftan hittar man tydligen i Dalsland.
Skuleskogens nationalpark, Höga Kusten.
På vägen tillbaka tar vi den andra leden vilken börjar med ganska så brant men inte svår klättring innan man kommer upp på platån. Fantastisk utsikt härifrån, sedan knappt en kilometer vandring där uppe innan det börjar gå nedför igen och stigarna möts. Efter nästan totalt fem timmars vandring är vi tillbaka på parkeringen igen där jag på allvar måste börja fundera på vart vi ska tillbringa natten.
Det verkar inte finnas ett endaste hotellrum över inom tio mils radie, så appen hänvisar mig till Sundsvall igen. Det får sjunka in en stund medan vi beger oss söderut till Härnösand där vi hinner med ett besök på bilmuseet innan de stänger, men inte ett boende i stan ledigt enligt flera av apparna. Impulsresornas och onlinebokningarnas förbannelse, det är svårt med walk-in under högsäsong. I Sundsvall finns bara ett dyrt rum på Clarion collection Hotel Grand. Jag blundar och bokar och tycker att det är vi värda, och en knapp timme senare parkerar vi utanför och slänger in väskorna på rummet.
Efter dusch och restaurangbesök är det äntligen läggdags i den ljuvliga hotellsängen, och då slår det mig när jag ligger där, som vanligt med Junior på min vänstra arm.
-Tänk Dylan, igår morse hade vi ingen aning om att vi skulle åka hit och göra allt det här. Coolt va?
-Ja, men vad ska vi göra i morgon?
-I morgon? Det har jag ingen aning om. Det får vi se då.
-Ja, nu är vi på roadtrip pappa.
Underbart att få (för det är så det känns) vara med i er upplevelse!
( Geologi var det du menade, typ beskrivningen av naturen, topografin är mer höjdlinjer, ,den förra är väl mer användbar vid vandring men upplevelsen blir av större med båda.