Overstay
"...Få inte "overstay" i Thailand! Detta innebär att du stannar över tillåten tid i Thailand. Dagen du måste lämna landet står stämplat i ditt pass. Mycket viktigt att följa dessa Thailändska lagar!
Overstay
Den högsta bötesbeloppet är 20000 baht (ca 4.500 kronor). Utländska barn är föremål för böter för overstay i Thailand bara när barnet äldre än 14 år.
Du kan enkelt klara en lång overstay på flygplatsen, men om du fångas av någon myndighet innan du kommer till flygplatsen kommer du att bli fängslad och deporterad tills du kan betala dina böter och visar en enkel resa tillbaka till ditt hemland.
Om du stannar längre än till en dag blir det inga böter. Efter det, kostar det 500B per dag, så 2 dagar är 1000B böter, 3 dagar 1500B etc.
Betala böterna är enkelt. När kommer genom Immigrationen, kommer de att märka det och ta dig till ett "kontor" där du får betala böterna, tar ca 5 minuter i sin helhet. Böter kan också ofta betalas i förskott vid varje Immigrations kontor. Du kommer inte att fängslas om du frivilligt visar upp din overstay.
Varning
Observera att overstay är att bryta mot lagen och samtidigt finns det lite problem med det om du "överlämnande" dig själv till Immigrationen på flygplatsen, det kan vara en mycket annorlunda berättelse om du stoppas av polisen på förhand av någon anledning och polisen konstaterar att du stannat för länge i Thailand - oavsett hur länge. Detta kan mycket väl leda till att du hålls kvar i en av de fruktade "Immigration Detention Center" i några dagar medan ditt ärende behandlas. Det kan inte sägas för många gånger att detta är en upplevelse du kan väl vara utan. Amnesty International har beskrivit förhållandena här som "grymma och förnedrande" och "allvarligt överfullt..."
En dags overstay var inga problem. Fick dock en handskriven notering i passet.

Bangkok MC-taxi

MC-brud med engelsk attityd. Dock ingen MC-taxi.
Förresten, lite kuriosa.
Apropå Bangkoks namn så säger thailändarna själva oftast Krung Thep om sin egen huvudstad. Namnet betyder Änglarnas Stad. Precis som Los Angeles alltså. Ett namn som för övrigt är väldigt nedkortat. Det långa namnet lyder på thai:
"Krung Thep Maha Nakhon Amon Rattanakosin Mahinthara Ayutthaya Mahadilok Phop Noppharat Ratchathani Burirom Udom Ratchaniwet Mahasathan Amon Phiman Awatan Sathit Sakkathattiya Witsanu Kamprasit"
Det skulle kunna översättas till:
"Änglarnas stad, den stora staden, den eviga juvelen, den oövervinneliga Indras stad, världshuvudstaden med nio värdefulla juveler, den lyckliga staden, staden med ett stort kungligt palats som liknar himlen där gudarna härskar efter att ha fötts på nytt, en stad given av Indra och byggd av Vishnukarn"
Hur som helst, här är filmen!
Giant Mekong Catfish...

Jag var där med Tom från England som jag lärt känna på Nature för ett år sedan och nu var det en slump att vi befann oss i Bangkok samtidigt. Vi träffades över några Chang på Khao San Road kvällen innan (eller snarare Soi Rambuttri som ligger i anslutning). Även Nicke och Ingela var i "The Big Mango" samtidigt så de slöt också upp senare på kvällen. De hade fiskat i Bungsamran tidigare och drog sina bästa fiskehistorier för oss. Vi var enormt taggade, särskilt Tom som ville ha revanch sedan han blivit utan fisk en månad tidigare när vi fiskat på Lanta. Den gången så var jag, Tom, Phil och Frannie ute med Yanaa Boat och hade fisketävling. Engelsmän som de är så skulle det så klart vara vadslagning och vi lade 500 Baht var i potten. Då fick jag en tonfisk som bara var en cm längre än Phils fisk och vann därmed också deras surt förvärvade reseslantar. Sverige - England, 1 -0. Trots box play.
På vingliga ben bröt vi upp vid midnatt och sade hejdå till Nicke & Ingela som skulle flyga till Hat Yai morgonen efter. Tom såg ganska dimmig ut men var klart inställd på att vinna tillbaka sina 500 Baht. Jag tog en vansinnesfärd med en tuk tuk (för en gångs skull) genom den ljumma Bangkok-natten till Landmark på Sukhumvit och sov en skönhetssömn med plufsiga kuddar på flashpackerhotellet och drömde om nästa dags storfiske.
Så klart blev det sovmorgon och en lång frukost i Landmarks Club Lounge och sedan taxi till Khao San. Eller inte riktigt hela vägen eftersom vi krockade på vägen. Det var inte så farligt men efter en häftig inbromsning så kom bakomvarande bil och körde in i oss. Jag hann uppfatta situationen och kastade mig ner i sätet för att undvika en eventuell whiplash. Chaffisarna fick så klart en massa pappersarbete framför sig så jag betalade och tog istället en mc-taxi resten av vägen. Ett mycket smidigt sätt att ta sig genom trafiken i Bangkok, även om det kanske inte är det säkraste sättet. Ibland får man dock en hjälm att sätta på huvudet. Att åka mc-taxi i Bangkok gjorde jag tre eller fyra gånger den här vistelsen, något jag faktiskt aldrig har gjort förr. Jag har film på det och det kommer att läggas upp senare.
När jag kom fram och mötte upp Tom så såg han bra sliten ut och han hade inte hunnit fixat nytt rum än som han skulle. Han hade sovit över och receptionen hade ringt och väckt han och sagt att det var hög tid att checka ut. Jag köpte en fiskekeps och Tom fixade nytt rum, sedan fick vi adressen nedskriven på thai och drog iväg med taxi till Bungsamran vilket tog en dryg timme och kostade 300 Baht inklusive Expressway.
Fisket blev lyckat och vi fick ungefär lika stora firrar, vi hade ingen våg men våran guide visste hur mycket de vägde ändå, han hade jobbat där i tio år så han hade koll på läget. Vi lade också därför ner vadslagningen eftersom vi inte visste exakt vem som fångat den största fisken. Jag kan varmt rekommendera en fisketur hit om ni har någon dag över i Bangkok.
Här är länken till hemsidan http://www.bungsamran.com/en/
Och här är filmen...
Shibuya Crossing Time Lapse Video
Fick i alla fall tid att slänga ihop den här lilla videon. Sedan gillar jag verkligen Ane Brun's version av Big in Japan, så den fick ligga som soundtrack här.
Moshi Moshi Japan
Efter att ha blivit nekad på fem Love Hotel så började tålamodet att tryta. Diskrimineringen bestod av rent språkliga orsaker. Det var uppenbart att det fanns lediga rum men ingen ville ta emot den trötte och frusne svensken. Tokyonatten hade välkomnat med nollgradigt och snålblåst. Klockan var redan efter halvtvå. När jag gick in på det sjätte stället så var jag bättre förberedd. Jag hade nu lärt mig frågan de alla ställde på japanska, och det var just om jag pratade japanska eller inte. “Japanese…yes, of course…Arigato…konnichiwa..Moshi Moshi…” Kvinnan bakom disken studerade mig tyst några sekunder och överlade med sig själv om huruvida jag skulle få passera eller inte. Efter en kontrollfråga som jag inte förstod så var det dörren direkt. Hon kryssade underarmarna framför ansiktet vilket betyder ett definitivt Nej. Jag förstod att det inte var någon idé att diskutera saken vidare. Det är så de gör, korsar armarna framför ansiktet, eller bara slår ihop pekfingrarna mot varann och tecknar ett kryss.
Jag lommade iväg genom Shibuyas trånga gränder med riktning mot ett kapselhotell (going trashpacker) som jag visste fanns på Dogenzaka som är en av huvudgatorna som löper västerut från Shibuya Crossing, världens mest trafikerade korsning vad gäller fotgängare. En japansk kvinna som uppfattat situationen dök upp vid min sida och erbjöd sig att lösa problemet.
“I can hel yo”
“You can help me?” Japanerna är alltid så hjälpsamma.
“Ye, stay fo fee”
“I can stay for free?” Tänk vad vänliga de är ändå.
“Ye, but firs massa an bloro”
“Pardon me?” Dessa asiatiska uttal.
“Massa”
“Do you mean first massage?” Snacka om hjälpsam dam. Jag blev full i flin.
“Ye, an bloro, oly 10000”
“What is bloro? I don’t understand that word” Sa hon inte for free alldeles nyss?
Den japanska kvinnan tecknade med överdrivna gester om vad bloro handlade om.
Jag skrattade och tackade som ödmjukast, men avböjde detta chantila erbjudande innan jag korsade gatan och tog in på kapselhotellet som endast tog 4000 Yen för en sardinburksövernattning.
“I gi discoun!” ropade hon efter mig innan dörren gick igen bakom mig.
Efter att ha lyssnat på snarkande halvfulla salarymen i de andra kapslarna så vann tröttheten till slut och jag föll själv in i sömn. Bara för att vakna upp nästa morgon med halsont och täppt näsa. Nu såg jag verkligen fram emot att få checka in på Shibuya Excel Hotel (going flashpacker again) efter en frukost på Starbucks med utsikt över den väldiga korsningen som syntes upprepade gånger i “Lost in Translation”, filmen som förde mig till Japan den första gången för tre år sedan.
Dagen har varit lugn med små rundor i Shibuya och lite fotande, men med mest fokus på mat så klart. Bara lunchen idag var mödan värd att ta sig den långa vägen till Tokyo via Kuala Lumpur. Japan ÄR världens överlägset bästa matland. Jag kommer aldrig förlåta min lillasyster som åkte hit ett par veckor och levde på pommes frites under hela vistelsen. Middagen idag var också helt oslagbar.
Hoppas jag känner mig bättre i morgon. Denna kylan alltså. Ska erkänna att jag inte var riktigt medveten om medeltemperaturen här i januari när jag under ett svagt ögonblick i höstas råkade klicka i “Bekräfta bokning” på AirAsias hemsida. Men solen skiner i alla fall och det är så klart i luften att jag såg ända till Mt Fuji från hotellrummet idag. Mt Fuji till vänster i bild
Shibuya Crossing från hotellrummet, med Shinjuku i bakgrunden.
Big City x 3 & Video
Bilden nedan visar lite god mat i Chinatown i KL. Räkor i Curry bl.a.
