Taste Like Chicken

Var det nu det skulle gå åt helvete? I en brant på strax under 4000 meter. Jag stod still i ett moment där jag faktiskt började ifrågasätta mig själv och hela den här idén. Förstod plötsligt varför man inte borde bestiga Breithorn ensam. Stirrade ner i snön och fördelade tyngden på fyra punkter. Lika mycket vikt på stavarna som på skidorna. Jag hade nått en punkt där det inte fanns någon vits med att försöka backa, och att fortsätta framåt, snett uppåt skulle bara göra saken värre. Jag var helt enkelt tvungen att göra en kickturn. Här och nu. Det hade jag tränat alldeles för lite på, och aldrig i en sådan här brant. Om jag tappade fästet skulle jag obönhörligen glida ett hundratal meter ner på glaciärsidan och göra mig till åtlöje inför de andra riktiga bergsbestigarna med rep, sele och hjälm. Nu var det skarpt läge och jag var en gul klumpig humla med alldeles för små vingar för att kunna flyga uppför ett berg.

 

 

 

Ända sedan vår resa till Cervinia 2023 hade jag haft en fix idé om att jag absolut skulle bestiga Breithorn någon gång, just för att spränga 4000-metersgränsen. Egentligen ett helt meninglöst mål eftersom det inte känns det minsta i kroppen när man lämnar 3999 meter bakom sig. Ungefär som när man passerar ekvatorn med en färja. Det är ett jäkla ståhej men ingen synbar skillnad på havet. Det sitter bara i skallen och på ett digtalt instrument. Men jag hade ett mål och en mening och hade varit motiverad i tre år. Jag hade förvisso gjort mindre vandringar och berg tidigare, mest för att hålla igång benmusklerna mellan skidsäsongerna, men hade insett att jag uppskattade träningsformen otroligt mycket då naturupplevelsen i sig själv har blivit den drivande kraften. Träningen fick man på köpet. Att gå på topptur med skidor och få ett åk som belöning var liksom den ultimata sysselsättningen. Earn your turns, som de säger.

 

Jag inser att det kommer bli alltför osäkert att gå upp med skidorna då det bara blev brantare ju högre upp jag kom. Att genomföra flera riskabla kickturns i ännu brantare terräng kändes inte alls lockande. På vissa partier så släppte stighudarna trots att de annars är som magneter i snön. Jag fann det för gott att lämna skidorna och sätta på stegjärnen på pjäxorna och fortsätta mot toppen till fots. Att vandra hela den biten med toppturspjäxorna gick betydligt bättre än jag hade befarat. De var knappast lika bekväma som mina vanliga vandringskängor, men jag fick ett oerhört bra stöd i foten vilket underlättar när det är brant.

 

Här och där dök det upp mindre glaciärsprickor bredvid spåret och jag förstod verkligen vitsen med att gå inknuten med andra. Ramlar man ner så stoppas fallet upp av de andra och man kan dras upp upp och räddas relativt enkelt. Går man ensam och faller ner så är det nog tack och godnatt. Med skidor på sig så fördelar man ju ut vikten över större yta och det blir ju som en räddningsplanka inbillar jag mig. De allra flesta går ju i replag, men jag mötte åtminstone ett par tre andra som solovandrade. Jag var dock den ende med skidor.

 

Värmeböljan i Europa har letat sig upp på glaciären också och jag går hela vägen upp till toppen i bara kortärmat; min blågula fotbollströja som är en riktig isbrytare (no pun intended...). Det går bra så länge jag rör på mig. Nere i Cervinia på 2050 meter så är det kanske 25 plusgrader och på toppen av Breithorn - 4164 möh - så råder väl den femte årstiden skulle jag säga. UV-strålningen är dock brutal här uppe och jag ska bränna sönder läpparna som jag inte smörjt in men det inser jag försent.

 

Klättringen är knappast teknisk och man fattar varför den kallas för en av Alpernas enklaste 4000-metare. Utmaningen är väl sprickorna, och den tunna luften gör att det är fysiskt ansträngande. Själv hade jag acklimatiserat mig genom att åka skidor dagen innan. Vis av erfarenhet (både 2023 och 2025) så visste jag att första dagen på den här höjden så plågades man av både ohämmad törst och huvudvärk. Redan dag två så var kroppen hyfsat anpassad till den höga höjden.

 

Efter att ha stått och flexat på toppen en stund och hunnit blivit kall av vinden som drog över bergskammen så var det dags att börja nedstigningen. Solen bränner hårt och har börjat göra leden riktigt slushig och ibland trampar man igenom. Jag var glad att jag startat tidigt då snön fortfarande var stabil. Hungern gör sig påmind men jag har svårt att få i mig något. Träffar några holländare och vi skojar om matchen dagen innan där de spöat Sverige. Fotbollströjan var en ständig orsak till möten med nya människor runt om i världen. Vi garvar och jag fortsätter nedåt.

 

 

 

 

När jag kommer ner till skidorna som jag lämnat på ca 4000 meter så känner jag att tröttheten kommer över mig. Jag känner mig knappast i form för skidåkning men är ändå tacksam att jag har dem där eftersom alternativet hade varit att fortsätta pulsa i den nu alldeles för mjuka snön. Jag kommer avverka en lång sträcka på bara några minuter. Ja allt syns ju i den oerhört pretentiösa filmen nedan.

 

På Hotell Marmores uteservering Casa Montana tas jag emot som självaste Edmund Hillary och får applåder och jubel av hotellgänget och jag och blir rörd på riktigt. Sedan håller jag hov och solar mig i stjärnglansen. Så det blev en fin avslutning på dagen och jag var rusig och adrenalinstinn och kunde inte sova på kvällen trots att jag var helt slut.