Taste Like Chicken

Det är maj 1994 och jag står uppe på vägen och blickar ut över Kata Beach. Det är första gången jag är där. Den breda vita stranden ligger öde. Havet gnistrar i turkosa toner. Vågorna rullar in och när de bryts skapas ett vitt skum. En jämn bris ger en välkomnande svalka. Jag kan svära på att det är den vackraste plats jag har sett under mitt 21-åriga liv och vet redan då att jag aldrig kommer glömma den stunden. 

 

  

[ Det här är en fristående fortsättning på inlägget Krabi Nostalgia ] 

 

Vi går ner och sätter oss i ett par solstolar. Pao justerar parasollet så att det skapas skugga över hela hennes plats.

 

  

Det är bara jag som badar. Hon sitter fullt påklädd och lämnar aldrig den skyddande skuggan. Jag bodysurfar på vågorna. Pao är servitris på Buffalo Steak House, vilket också är min inkvartering under de här slumrande lågsäsongsveckorna på Patong Beach. På dagarna innan restaurangen öppnade så umgicks jag mest med personalen, särskilt med Pao och Nud, och just den här dagen har vi tagit hojarna söderut till Kata Beach. Jag vet inte om det är en date eller om vi bara ska hänga lite. Det är första gången som inte Nud är med. Pao är min flirt för tillfället. Möjligtvis i brist på annat. Hon är försynt och sympatisk och lätt att tycka om, men jag är egentligen inte intresserad på allvar. Mest smickrad kanske.

 

Hennes fråga om Sverige är ett uppvaknande. Hade hon såna förhoppningar? Det var så långt ifrån min egen verklighet man kunde komma. Thailand var en tillfällig drömtillvaro och Paos uppskattning gav mitt bekräftelsebehov en välkommen påfyllning. Att jag skulle ta med henne - en thailändsk tjej - till Sverige var helt otänkbart, för att inte säga omöjligt även om jag hade velat. Jag var en omogen slyngel som reste med fickpengar från a-kassan och hade fullt upp att hantera mitt eget liv. Tanken på att ta hand om någon annan också var helt främmande. Hennes bristfälliga engelska gjorde dessutom längre konversationer omöjliga. Jag minns inte vad jag svarade henne men vågorna fortsatte på ett hypnotiserande sätt att rulla in.

 

Om Pao var lågmäld och mer...buddhistisk - eller kanske traditionellt thailändsk - i hela sin framtoning så var hennes kollega Nud raka motsatsen. Nud var duktig på engelska och kvick i repliken. Hon hade dessutom redan varit gift med en svensk och bosatt i Sverige en tid och hade således blivit en aning västerländsk i sitt beteende. På gott och ont.

 

Thailand var ju helt nytt för mig och Nud kunde svara på alla mina frågor om det leende landet. Medan jag och Pao var jämngamla (21) så var Nud redan 30 år, alltså lastgammal i mina ögon. Hon hade varit med ett tag och det var lite mera riv i henne så att säga. Hon bangade inte för att gå ut efter jobbet och dra några Carlsberg på Soi Bangla med gästerna (mig) från Buffalo. Det skulle Pao aldrig drömma om att göra. Efter avslutat arbetspass satte hon sig alltid på motorcykeln och åkte hem till föräldrarna som bodde en bit utanför Patong. Pao var född på Phuket och hon hade det sydländska utseendet, lite åt malayhållet. På Nud kunde man se att hon var från Isaan, provinsen i nordöst vid gränsen mot Laos.

 

En dag frågade Pao, även om det kanske var Nud som formulerade frågan, om jag ville följa med och hälsa på hennes föräldrar efter jobbet. I mina ögon en intressant utflykt och möjlighet att få blicka in i ett thailändskt hem. I hennes värld kanske en introduktion mellan föräldrar och en potentiell pojkvän och familjeförsörjare. Jag var naivt nyfiken och hade heller inget bättre för mig så jag tackade naturligtvis ja.

 

Vi lämnade det blinkande Patong och befann oss snart på de slingrande vägarna utanför stan. I mörkret följde jag efter den röda baklyktan på Paos motorcykel. Vänstertrafiken kändes ovan men utanför stan när vi kunde öka farten njöt jag av att känna svalkan mot kroppen som nattluften erbjöd. Kepsen hänger jag av på backspegeln så att fartvinden kan fläkta genom håret. Maj är årets hetaste månad och på dagarna klättrade kvicksilvret upp mot 40 grader. Solnedgången och mörkrets inbrott var alltid välkommet.

 

Efter ett tag saktar Pao in och vi är framme. Under det bleka skenet av en gatlykta i en korsning står en samling trähus med öppna fönsterluckor. Någonstans i mörkret skällande hundar. 

 

Inne i huset välkomnas jag med en wai. Taffligt återgäldar jag den. Paos mamma slår ut med armen och visar att jag ska slå mig ner. Vi sitter på en bastmatta på golvet. Det bjuds på dryck. Jag vet inte vad det är. Rummet är upplyst av en gasollykta och konversationen är trögflytande. Jag vet inte vad som förväntas av mig men alla ler i det leende landet. Efter ett tag bryter vi upp och är strax ute på de mörka vägarna igen. Det är en befrielse. Plötsligt smäller det till i mitt framdäck och hjulet börjar wobbla. Jag har fått punktering men får stopp på hojen innan det sker en olycka. Pao vänder tillbaka när hon märker att jag halkat efter. Tillsammans står vi där lite villrådiga och tittar på det platta däcket. Nattfjärilar dansar i skenet av hennes framlykta. Så kommer hon på att hon har en bekant i närheten där vi kan dumpa hojen till nästa dag. 

 

Det här innebär att vi måste åka tillsammans på hennes motorcykel tillbaka till Patong. Det ser jag fram emot. Tänker att hon får skjutsa mig och jag får chansen att hålla om henne. Nog för att vi hade flirtat med varandra den här tiden men jag hade hittills inte ens nuddat henne. Planen hade varit att hon bara skulle lotsa ut mig från de mörka vägarna så att jag inte skulle åka vilse, men nu måste hon följa med hela vägen till Patong och släppa av mig. Det märks att hon är lite besvärad av situationen.

 

-You drive! säger hon och kliver av motorcykeln.

 

Så klart. Hur skulle det annars se ut? Killen kör och tjejen sitter på bönpallen. Så funkar det i hela världen. Pao placerar sig bakom mig och ser till att det finns luft mellan oss. Ingen del av henne vidrör mig. Jag tycker att det kändes vanskligt ur säkerhetssynpunkt. När vi var femton och skjutsade omkring varandra på mopparna hemma i Mora så höll man alltid om den som körde för att inte ramla av. Jag skulle senare lära mig att handtaget bakom sadeln är bättre att hålla fast i, särskilt vid kraftigare inbromsningar då man kan spjärna emot så att chauffören slipper få en elefant i ryggen. Det här visste Pao så klart redan men det var inte enda anledningen att hon inte höll om mig. Nu var jag inte kär i Pao men ville gärna ha hennes omfamning. Jag tyckte att det skulle vara romantiskt om hon höll om mig och lutade kinden mot min nacke när vi for fram genom den tropiska natten.

 

-Hold me Pao, säger jag till henne när vi far i väg.

 

Phukets prunkande djungel omslöt oss och mot den månlösa stjärnhimlen så kunde man ana de svajande trädkronorna avteckna sig. På en lång raksträcka där vi var garanterat ensamma på vägen och motorcykelns framlykta var den enda ljuskällan i det kompakta mörker som nu rådde så la hon ändå sina armar runt mig, även om det var en aldrig så lätt omfamning. Så höll hon kvar ända tills skenet från Patongs gatlyktor närmade sig. Vid första trafikljuset flyttade hon sig ett snäpp bakåt men jag kunde ändå känna doften av hennes parfym.

 

En annan kväll när restaurangen hade stängt föreslog Nud att jag skulle följa med henne och kockarna, tillika bröderna Dom och Dan, på karaoke. Pao hade redan åkt hem i vanlig ordning. Jag visste inte om Nud skämtade eftersom karaoke var en barnslig fluga som redan hade passerat Sverige ett par år tidigare. Jag hade ännu inte förstått att i Asien tog man karaoke på allvar. En fullt legitim sysselsättning för vuxna människor. Ungefär som bowling i västvärlden. Ett sätt att umgås.

 

Av ren nyfikenhet tackade jag ja, men förklarade att jag inte hade för avsikt att sjunga på grund av min totala avsaknad av sångröst och taktkänsla. Nud skrattade och sa att alla kan väl sjunga.

Så i den sena kvällen gav vi oss i väg. Jag fick skjuts av någon då jag inte hade någon egen motorcykel för tillfället. Ovanför mullrade åskan dovt och varslade om regn.

I Patongs utkanter i vad som verkade vara ett vanligt bostadsområde stannade vi på en gård där det redan stod ett gäng motorcyklar parkerade. Ingenting vittnade om att det här skulle vara ett etablissemang av något slag. Ingen skylt och inga kulörta lyktor. Inifrån lokalen som var någons omgjorda garage hördes musik. 

 

I det dunkla ljuset stod några bord uppställda. På väggen en skärm där sångtexten visas, men ingen scen. Jag är den enda västerlänningen, eller farangen som jag lärt mig att det heter, och blir mottagen som någon slags hedersgäst. Det är omvälvande. Jag tar emot en wai och djupare bugning än Nud och kockbröderna. Åtnjuter en större uppmärksamhet och respekt än vad jag förtjänar. Som om jag var någon. Thailand var fascinerande.

 

Menyn som bara består av drycker ges till mig medan mitt sällskap får pärmar med låtar. Det är underförstått att jag ska beställa åt alla. Och förmodligen betala. Det får mig att känna mig viktig. Trots att jag inte var någon, utan bara en backpackande 21-åring på a-kassa så kunde jag gott bjuda mina nya vänner på en runda. Att bjuda på en sång var däremot inte att tänka på.

 

Vi får in ett helrör Sang Thip, fyra ljumna coca-cola, samt en ishink med tång. Nud tar kommandot och blandar grogg åt hela sällskapet. Dom och Dan bläddrar ivrigt fram låtar och väntar på sin tur att få micken. De som sjunger ställer sig inte upp utan sitter kvar på sin plats men riktar blicken mot skärmen på garageväggen. Det är inget flams och trams som en liknande tillställning hade varit i Sverige. Sånginsatserna tas på allvar även om det är en uppsluppen stämning i övrigt. Jag vägrar konsekvent att ta mig an en av de få västerländska låtarna som jag hittar i pärmarna. Inte ens några stärkande thaiwhiskygroggar kan få mig att ändra inställning.

 

 

"Everybody" som uteslutande består av invånare i det leende landet sjunger smäktande kärleksballader på thailändska. Micken går runt bland borden. Mellan låtarna hörs regnet smattra i plåttaket utanför. Alkoholen gör sitt och jag sitter där och förundras över den situation jag hamnat i. Jag trivdes och trots att jag befann mig så långt hemifrån så hade jag aldrig känt mig mer hemma än vad jag gjorde just då. Natten blir lång och först i gryningen beger vi oss tillbaka mot Patong. 

 

Det ljusnar och jag sitter bak på Dans motorcykel. Regnet har upphört och han kryssar mellan vattenpölarna i den ojämna vägen. Jag följer rörelserna och lutar med i kurvorna. Berusningen från thaiwhiskyn har släppt taget. Doften av blöt asfalt och havets salta bris blandas och letar sig in i mitt sinne. Det är ett halleluja moment som bränner sig fast på hornhinnan för alltid.

 

Det var lätt att bli förälskad i Thailand och jag ville aldrig åka därifrån, men dagarna rann i väg alldeles för fort. Vår 3-månadersresa i Asien led mot sitt slut men jag visste att jag skulle komma tillbaka en dag.