Indonesia Nostalgia
Singapore 1994.
-Det spelar ingen roll vilken kamera du köper, den kommer ändå bli stulen i Indonesien.
Jag förstod att både Fredde och brorsan började tröttna på mitt letande efter den perfekta kameran som var tänkt att dokumentera vår tremånaderstripp i Sydostasien. Det är min första resa till Asien och jag och brorsan hade landat i Singapore för att möta upp Fredde som redan var på plats. Han var en luttrad resenär och hade backpackat i regionen redan under 80-talet. Vår första tanke att långsamt arbeta oss upp genom Malaysia och Thailand kastade vi snart överbord när Fredde föreslog att vi istället skulle dra ner till Bali. Båt- och landvägen. Det lät exotiskt och vi tände på idén. Ska bara köpa en kamera först. Och en ryggsäck. Vi hade bara packat det absolut nödvändigaste i varsin skolväska innan vi lämnade Sverige.
Så efter några dagar lämnade vi Singapore - Asia Light, för att bege oss till Indonesien - Asia Hardcore... En osynlig landgräns i Singaporesundet skilde två helt olika världar från varandra.
Att komma från det välordnade och rena Singapore till det fullständigt kaosartade Indonesien blev så klart en chock. Människor överallt. Allt var nytt och främmande. Men spännande. Jag höll hårt i min nyinköpta kamera. Bara för att Fredde hade blivit bestulen där tidigare så betydde det inte att jag tänkte bli det.
Första anhalten var det lilla samhället Tanjungpinang varifrån den stora färjan mot Jakarta på Java avgick ifrån. Jag minns vår första måltid där på en sylta vid vägkanten. Wokade nudlar och en burk Heineken för sex spänn. Här skulle reskassan räcka långt.
Vårt hostel var ett riktigt svettigt råtthål med gemensamt utedass (vilket är en vacker omskrivning av de verkliga förhållandena) ute på gården. Brorsan vägrade att ens gå in där och vände i dörren. På natten låg vi och slogs med myggen i nerluggna sängar med tunna madrasser angripna av mögel. Ja, det är fortfarande ett av de värsta ställena jag bott på.
Jag, Fredde, brorsan. Ekvatorn, anno 1994.
Vi hade köpt biljetter i billigaste ekonomiklass vilket innebar att vi inte hade någon hytt. Det var allt vi visste på förhand. Båtresan skulle ta ett och ett halvt dygn. När vi kom till den så kallade kajen så rådde det fullständig anarki i kön, eller det var ingen kö, utan tusentals människor som trängde sig fram mot den smala landgången. Lokalbefolkningen hade beydligt mer packning än vi. Stora lådor och säckar med höns. I folkmassan kunde vi skönja ett dussintal andra västerlänningar som också försökte ta sig ombord. De var ganska lätta att upptäcka då vi är minst ett huvud längre än indonesierna. Vi gav oss målmedvetet in i trängseln och pressade oss framåt. Plötsligt får brorsan magkänningar och måste ta sig bakåt igen för att hitta en toalett. Jag tar hans ryggsäck på min mage så länge och fortsätter att trycka framåt tillsammans med Fredde.
Nu har vi bara en liten bit kvar fram till landgången där en auktoritet med brun uniform och bambukäpp står och river biljetter och skriker till folkmassorna att uppföra sig. Uppe på däck har han en kollega som är uppenbart irriterad på sina landsmän som kommer med för mycket packning. Även han har en bambukäpp som han frekvent använder till att slå till diverse packlårar som han motvilligt måste hjälpa till att lyfta över relingen. En låda är så stor att han ilsknar till och helt enkelt slänger ner den i vattnet. Lådans ägare som befinner sig på den branta landgången skriker av förtvivlan. Hela detta skådespel pågår framför mina ögon när det är vår tur. Mina sinnen är på helspänn, jag har aldrig varit med om något liknande. Men vart fan är brorsan? Jag är genomblöt av svett av att trängas och att bära båda våra ryggsäckar. Kameran har jag i ett fodral som är fäst i bältet. Precis innan vi ska kliva upp på landgången känner jag att något snuddar vid höften. Min fria hand som inte håller upp biljetten åker blixtsnabbt ner för att ta ett grepp om kamerafodralet. Då känner jag det, fodralet är tomt och jag tror instinktivt att jag tappat kameran på marken. Jag tittar upp på mannen i den bruna uniformen och tjuter, -I LOST MY CAMERA!
Han uppfattar situationen direkt och skriker något på indonesiska och svingar sin bambukäpp över huvudena på människorna runtom mig. Som genom ett trollslag så har jag flera kvadratmeter fri yta runt mig. De kuvade indonesierna trycker sig effektivt bakåt för att undkomma att bli träffad. Jag förstår inte hur det går till, det måste vara ett par tusen människor som trycker på bakifrån. Min blick flackar runt på marken för att hitta kameran. Efter bara några sekunder så säger uniformen till mig,
-Forget it! It's gone, somebody took it. Move on!
Han manar på oss med käppen och skickar upp oss på färjan. Jag kan inte fatta att det är sant. Flera gånger kramar jag om fodralet för att känna om det verkligen är tomt. Men det är det, min nya kamera är borta. Stulen av en ficktjuv.
På färjan råder förvirring, inte bara i min egen skalle. Vi visar våra biljetter för besättningen och de skickar ner oss för de trånga trapporna till de lägre däcken. Där nere råder kaos med folk och höns överallt. Ciggarettröken och svettlukten ligger tät. Det är kvavt och jobbigt att andas. Det finns inga tilldelade platser utan man kan slå sig ner varhelst man kan hitta en ledig galonmadrass. Unisont kommer vi överens om att här ska vi inte vara kvar. Vi måste ut, upp på däck igen. Färjan har sålt betydligt fler biljetter än det finns plats för, men på den sidan solen skiner är det relativt lugnt och vi slår oss ner där helt enkelt. Vi känner oss uttittade. De andra västerlänningarna på båten ser vi inte röken av. På kvällen ger sig brorsan och Fredde ner till ekonomiklass igen för att sno med sig tre galonmadrasser medan jag vaktar packningen på soldäck. Vi installerar oss och förbereder oss på den långa resan mot Java. I biljetten ingår också ett mål mat vilken blir uppslevad på plåtbrickor på nedre däck. En skopa ris, lite vattniga grönsaker och en bit av en orättvist uppdelad fisk. Brorsan får stjärten.
Vi har passerat ekvatorn och solen - Mata Hari (ordagrant "dagens öga") - sjunker snabbt ner bakom horisonten på en molnfri himmel. Fredde som har varit ute och rest ett tag redan har en liten bergsprängare med sig i ryggan, samt massvis av piratkopierade kassetter. Vi lyssnar på R.E.M's album 'Automatic for the people' på repeat. Än idag ger mig musiken flashbacks från den resan.
På natten är det svårt att sova. Vi känner oss exponerade och utsatta, indonesierna är närgångna, de ställer sig precis intill och tar kort på oss, eller bara stirrar. Jag håller ett krampaktigt grepp om mitt moneybelt innanför tröjan.
Jag måste ha slumrat till ändå förstår jag när jag vaknar av att det börjar regna. Ett oväder sveper in med regn och blåst. Vi är helt oskyddade och krafsar snabbt ihop våra saker. Ser en brant trappa till något som ser ut som kommandobryggans privata utedäck, men den ligger under tak ser vi och klättrar raskt upp för att mötas av en låst grind. Men en vitskjorta med guldränder på axlarna och snällt ansikte har redan noterat oss och låser upp grinden. Några indonesier som också söker skydd har sett oss och följer efter, men de blir bryskt avvisade av samma vitskjorta som nu har ett annat ansiktsuttryck. Han ser med avsky på sina landsmän. Vi välkomnas i kraft av vår hudfärg.
Där uppe ligger redan de andra västerlänningarna och trycker i mörkret. Ingen kan sova på grund av ovädret. Färjan gungar lätt fram och tillbaka och regnvattnet letar sig fram i små rännilar runt våra madrasser. Det är kyligt i luften och jag drar på mig mina enda jeans och långärmade skjorta, kryper ihop med min handduk som täcke och trycker mig tätt intill min storebror för att söka värme och skydd hos honom. Aldrig hade jag varit så mycket lillebror i vuxen ålder som just då.
Ovädret bedarrar så småningom, och när solen stiger upp på andra sidan havet följande morgon så kommer också värmen snart igen. När vi når Jakarta senare på dagen är det olidligt hett. Indonesiens huvudstad är ett hett, fuktigt, skitigt och korrupt stinkande rövhål. Här skulle jag vara tvungen att leta upp en polisstation för att göra en stöldanmälan till mitt försäkringsbolag. Det gick inte utan mutor så klart men det får jag ta upp i ett annat inlägg. Resten av resan i Indonesien fotograferades med engångskameror. Så småningom nådde vi Bali men höjdpunkten av hela Indonesien skulle bli något helt annat, långt från någon tropisk paradisstrand, men det får också bli i ett annat inlägg.
-Jag sa ju att kameran skulle bli stulen...
Jag och Fredde. Returfärjan. Någonstans vid ekvatorn 1994.
Relaterade inlägg från samma resa:
R.E.M - Find The Camera River