W XYZ Lounge

 
W XYZ Lounge är baren på chica Aloft Hotel i Bangkok. (Den hotellrecensionen finns här)
Deras koncept med Cocktail Marathon varje helg har varit uppskattat. Betala 699 Baht och drick så mycket du orkar. Och det gjorde folk. Lite för mycket kanske, de höjde nyligen priset från 499 Baht för att balansera spritflödet. Och kassaflödet så klart. Ibland så misstolkas dock informationen om Drink all you can.
 
"One time a guest puked in his glass and then drank it. He did that two times actually..."  berättade bartendern för mig under mitt lilla studiebesök tidigare på kvällen.
 
 
De stoltserar även med ett annat och nytt koncept, något de kallar för Molecular Cocktails. Enligt bartendern så är de ensamma i hela Thailand om att servera dessa rykande kemiska drinkarna som skulle innehålla hundratals olika kemikalier. Jag blev så klart nyfiken.
 
 
Kemiske Ali gav mig menyn och frågade vilken jag ville beställa.
"I don't care. Anything that looks cool on a picture!" svarade jag.
 
När denna molekylära och uppfriskande skapelse med okänt namn var urdrucken ville jag ha en till och studerade menyn lite närmare.
 
 
Tyckte att past old dream verkade lämplig eftersom min säsong på Lanta redan hade börjat kännas som en avlägsen dröm, men det saknades någon kemikalie så jag bestämde mig istället för heaven on earth som också hade ett passande namn.
 
 
Kvällen hade ju inte dragit igång riktigt än så det var fortfarande lugnt i baren och jag hade gott om tid att sitta och svamla med bartendern som drog en massa skrönor för mig. Jag drog en cocktail till.
 
 
Som av en händelse så nämde jag att jag skrev lite på nätet om ställen jag besöker, och det var helt utan baktanke. Men nu är det ju så att alla i branschen vet mycket väl om internets kraft, särskilt med Tripadvisor som största maktfaktor som vissa följer slaviskt när de ska boka hotell och gå på restaurang. Personligen så besöker jag sällan den sidan, utan går mer på känsla när jag ska välja hotell. Tripadvisor har dessutom solkats ner på sistone med köpta och manipulerade omdömen. Jag skriver endast för skojs skull på bloggen, som en dagbok för att minnas, och om nu någon blir hjälpt på vägen så är det bara kul. (Fick förresten ett pm om att någon precis bokat Lebua som jag skrev om för någon vecka sedan.)
 
 
Det som hände nu var i alla fall att servicen uppgraderades ytterligare. Inte för att jag hade det minsta att klaga på tidigare, men nu började personalen servera massa specialare som jag inte skulle behöva betala för. Jag klargjorde att jag absolut ville göra rätt för mig, men det skulle inte vara nödvändigt. Ska tillägga här att själva marathon-klockslaget började först vid nio och kvällen var fortfarande ung. Bilden ovan föreställer någon slags fryst gelatinboll innehållande okänd spritsort. Det gröna är sånt där godis, pop rocks tror jag det heter, som sprakar i munnen vilket förhöjde smakupplevelsen.
 
 
Här kom det in något annat kul med sprit. Det gula var något de kallade mango caviar. Sött och syrligt som en dessert. Lite för sliskigt för min smak, jag ville hellre ha något som rykte, eftersom jag tyckte det såg coolt ut. Jag gav bartendern fria händer att blanda till något fränt. Jag fyllde på och började bli salongs och salongen började fyllas med folk. Jag hörde av mig till spritimportören att det här var han tvungen att komma och kolla in.
 
Dr Jekyll goes Mr Hyde?
 
Cocktail Marathon hålls varje fredag och lördag mellan klockan 21 och 01. Bra förfestställe till Hi-So-ställena Bed Supperclub och Q-Bar där man även går in gratis om man bor på Aloft. Inträdet är annars löjligt högt till de klubbarna. Andra trendiga ställen i närheten är Nest och Oskar. Hela Sukhumvit Soi 11 är ju förresten gatan att hänga på nu för tiden.
 

V8 Diner

Midsommar, Siljan och raggarbilar hör ju liksom ihop. Efter nattens iskalla tur i kompisens Impala Cab -67:a så kom jag att tänka på något jag såg i Bangkok, nämligen denna den mest eftertraktade modellen av dem alla. En svart Impala Cab -59, den med de största fenorna och det läckraste utseendet. Dessvärre fick jag ingen bra bild med min sketna mobilkamera. Att någon ens har en sådan bil i Thailand gjorde mig riktigt förvånad. Att ge sig ut i Bangkoktrafiken med denna klenod måste vara som att spela rysk roulette. Nu stod den i alla fall parkerad på Suk Soi 11 och drog många nyfikna blickar till sig. En vakt var åtminstone avsatt för att hålla alltför närgångna på avstånd.
 
Care for a ride baby?
 
Om man nu gillar vinkelåttor och har tröttnat på thaikäket och suktar efter burgare så kan man bege sig till V8 Diner och prova deras meny. Det gjorde jag en dag strax innan skymningen. Ligger mellan Suk Soi 12 och 14 i något som kallas för New York Gardens. Ett soft ställe att sitta och chilla på och verkar vara ett förfestställe till nattklubben Club Insomnia som ligger i anslutning till restaurangen som har öppet dygnet runt.
 
Snygga färger, sköna fåtöljer och wifi.
 
Flesta platserna utomhus.
 
 
Inne ser det precis ut som en amerikansk diner med all den rekvisita som stället kräver.
 
VÅtta Diner, What a diner...
 
Hur var burgarna då? Jo helt ok. 4 av 5 möjliga. Priserna för menyerna ligger från 160 upp till 270 Baht för "Aussie Burger with the lot". Service och VAT (10+7 %) tillkommer som vanligt på alla ställen av den här typen.
En importerad öl startar på 70 Baht. Inhemska märken fanns inte.
 
Gångavstånd från BTS Nana eller Asoke.
 
Hemsidan är här. V8 Diner
 
 
 

Lebua at State Tower / Tower Club at Lebua

Mitt hemliga uppdrag som hotelltestare har nu kommit till Lebua at State Tower / Tower Club at Lebua.

Jag skrev tidigare några rader om Sirocco som är takbaren på Lebua. Det kan man läsa om man klickar på den här länken. Sirocco at Lebua 

Lebua är ett av de populäraste hotellvalen för svennar som vill kosta på sig ett lite finare boende när de kommer till Bangkok. De kör ofta, typ nästan jämt kampanjer och hamnar nästan alltid högst upp i rankingen på bokningssidorna Hotels och Agoda. När jag bokade så var det 57% rabatt och jag undrar om inte det egentligen är standardpriset numera. Man kanske ska invaggas i tron att man fått världens deal och så bokar man fort som attan för att inte bli utan. Men man behöver inte bli besviken. Jag tycker Lebua levererar.



Hotellet tar emot i en fin lobby med bugande dörrvakter i vita handskar. Klientelet verkade vara allt från kostymgubbar till white trash i Changlinne och flip flop. De senare blir naturligtvis inte insläppta uppe på Sirocco.

Jag hade bokat Lebua at State Tower men med min vanliga hotelltur så blev jag uppgraderad till någon slags minisvit i Tower Club som ska föreställa lite exklusivare rum belägna högre upp i byggnaden.

Rum.
Generösa utrymmen som synes.





Sängarna var sköna och kuddarna likaså. 



Att ett så högt hotell har balkonger hör till ovanligheterna. De brukar knappt ha öppningsbara vädringsfönster. Läs inlägget Sirocco där jag berättar mer om det. Kom ihåg att om ni har barn under 12 år med er så kommer de överhuvud taget inte ens låsa upp balkongen åt er.



Utsikt från 55:e våningen.




Sirocco. Cool sky bar. Dress code = no trash packers.




Utsikt mot staden.


Utsikt mot floden.

Frukost.


Griljerad julskinka snabbt upphettad över öppen eld.


Stort urval av bröd som de rostar snabbt i vedeldad ugn.


Med skånsk senap blev ju detta en himmelsk combo.


Massa juicer, men ingen lika god som den vi gjorde själva på Nature House.


Alla hotell med med självaktning serverar så klart sushi på frukostbuffén.


Man kan sitta både inne i AC:n eller ute vid poolen.

Sammanfattning Betyg:
Rum. 5.
Rymliga och mysiga. Badrummen har både badkar och dusch.
Sängar. 5. Även om betyget är svagt.
Frukost. 5. Solklar sådan. Dessutom så fick man en hel kanna kaffe på bordet.
Läge. 4. Längst ner på Silom nära floden. Ok gångavstånd till BTS Saphan Taksin.
Utsikt. 5. När man bokar så väljer man stadsvy eller flodvy och det är en liten prisskillnad där.


Plus. Balkongerna och gratis wifi på rummen, takbaren Sirocco.
Minus. Ska väl vara överprisad minibar. Som vanligt.



Visa större karta


 


Crash Test Dummies

Ofta så bekymrar sig thailandsresenärerna för brännmaneter, ormar, hajar och denguemyggor andra "farliga" djur, men glömmer den största faran, nämligen trafiken och då mc-olyckor i synnerhet. På Lanta såg jag, eller hörde talas om olyckor nästan varje dag. Här kommer lite trevliga bilder.


Så här såg mina skotska gäster ut efter en mc-olycka i låg fart.
Höftbenet kom fram i dagen här.


Det gör ont att ta emot sig med händerna och armbågarna. Och magen. Och bröstvårtan.
Förresten så hade han förlorat båda stortånaglarna också, eftersom fötterna är helt oskyddade när man drar runt på hojen iförd endast flip flop.


Den skotska flickvännen som suttit på bönpallen fick också lite stryk när hon slog i asfalten.
Även hon hade avskrap på stortårna.

De skulle egentligen checka ut dagen efter olyckan men blev tvungna pga smärtorna att stanna kvar en natt extra på Nature House innan de fick lov att ta nattbussen upp till Bangkok för vidare flyg hem till Skottland.
Kuriosa: Det var förresten samma par som missade evakueringen av Klong Nin under tsunamivarningen.



Den här grabben träffade jag hos frisören. Han hade också bara åkt lite moppe.
Detta skruvstäd som höll allt på plats skulle sitta kvar i minst tre månader.
-Hur gammal var'u sar'u?



Denna kille bodde på Nature Beach och var också omplåstrad från topp till tå.



Jag hade nio unga gäster från Singapore som absolut skulle hyra moppe. Jag såg direkt att de inte hade någon vana och gick resolut ut i gatan och avrådde dem från att ens försöka åka vidare. "I fear accident" uttryckte jag och Nancy unisont när vi tittade på deras tafatta försök att komma iväg på hojarna.
"It's better to try here in Thailand. We can't do it in Singapore. We have so wicked laws there you know..." 

Senare på dagen fick jag hjälpa till att plåstra om tre stycken av dem. Inga större grejer. Det vanliga med tåskrap och blödande knäskålar. De hade gjort det klassiska misstaget som ovana gör med de helautomatiska hojarna. De håller in handbromsen samtidigt som de gasar mer och mer. Ingenting händer först, bara att varvtalet går upp. Sedan kommer de på att släppa bromsen, vilket alltid görs för fort och resulterar i att hojen stegrar upp sig på bakhjulet, sticker iväg några meter och sedan välter ner över vederbörande. Det här fenomenet beskrev jag tidigare i det här inlägget. Single Ladies.




Här är jag med Nancy hos privatläkaren Dr Salarin någon dag efter hennes olycka. Vid själva olyckstillfället så dök det upp något slags Rescue Team som envisades med att köra henne till det statliga och nergångna Lanta Hospital. Jag försökte förgäves få dem att köra till Dr Salarin eller Siam International Clinic som både är närmare och bättre. En av våra gäster tillika sjuksyster, Karen från Idaho, följde med i rent studiesyfte och hjälpte även till med den efterföljande vården av Nancys fot som aldrig ville läka i det tropiska klimatet.

 
Till vänster ser vi foten 2 dagar efter olyckan, och till höger 43 dagar senare.



Även Ammy krockade på grusvägen nedanför hennes resort. Jag är helt övertygad om att Blackberryn har haft en huvudroll vid olyckstillfället, men det skulle hon så klart aldrig erkänna för mig. Jag har noterat att alltför många thai sitter och messar med sina telefoner medan de kör.



"Hur vare härå?"
De fyra franska damerna som hade hyrt bil tog bara en kvart på sig innan de krockat in i en stillastående minibuss. Naturligtvis på det vanliga stället strax efter 90-kurvan på krönet vid nya Mong Bar på väg mot Klong Nin Village. Följande dygn blev ett efterspel med åtskilliga timmar på polisstationen. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om den upplevelsen. Ett spel för gallerierna där allt till slut bara handlar om pengar. Inget om rätt eller fel. Money number one. Glöm aldrig det.


Lustigt nog så står den handmålade varningsskylten endast någon meter från olycksplatsen. Som vanligt en skön felstavning också. Dangerous Coner. Slow Please. 
Kuriosa. Buss nummer 9 kom tillbaka från verkstaden tydligen eftersom jag själv åkte med den till Krabi Airport tre månader senare.



Här har vi ett akut fall av blodförgiftning. Jag ska berätta mer om det i annat inlägg som kommer innehålla droger, svampar, metadon, objudna gäster, överfall, hallucinationer, tablettmissbruk, fallolyckor, tårar, svek, pengar och slutligen även ett dödsfall.



Pling plong-taxi..


Okej då, här har vi ett dokumenterat fall av denguefeber,
och vi hade även en gäst som fick tyfoid, men de här två
exemplen är undantagen också.

Kom ihåg att försäkringar sällan finns och att det alltid är farangen som får ta fram plånboken om det ska betalas, och det ska det alltid, även om det inte är farangens fel. Nu ska inte jag sitta och baka moralkakor om hur man ska bete sig i trafiken, jag kör själv alltid utan hjälm och lite för fort ibland kanske. Jag har dock ett mc-körkort och är van att köra. Men jag måste ändå påpeka att alltför många gröngölingar kommer till Thailand på semester och inbillar sig helt plötsligt att de kan köra motorcykel fast de alfrig gjort det förr. De åker på fyllan i mörker utan några skydd, glömmer vänstertrafiken osv. Ja, ni fattar. I fear accident...




Kunglig tattoo?

Den här bilden slog ned som en bomb på fejan förra veckan och delades och kommenterades av tusentals thailändare. Jag vet inte vem som tagit bilden eller vem farangen är, men tatueringen på armen säger på thai:

ชาวต่างชาติยังชื่นชมในพระบารมี แต่ก็ยังมีไทยอัปปรีย์ที่ลืมบุญคุณ

 

Om jag förstått rätt så betyder det ungefär:

"Utlänningar är stolta över Kungen men det finns thailändare som inte är det"


Om någon kan förtydliga thaitexten om den inte är korrekt översatt får ni gärna lämna en kommentar.

Detta skulle knappast uppröra några svenskar om det gällde våran egen Kung, men i det här fallet så förstår jag om tatueringen provocerar och rör upp känslor. Den thailändske Kungen är högt älskad och respekterad. Det står till och med inskrivet i grundlagen att kungen ska behandlas med vördnad och dyrkan.

EDIT: Har fått klarhet i vad tatueringen betyder. Se kommentar.

The Girl Next Door

Grannflickan. Ja så skulle jag kunna kalla henne. Hon bodde i mitt staff house tillsammans med sin flickvän och båda jobbade i kaffebaren på grannresorten. Aom var en försynt och lite blyg tjej, men väldigt artig. Varje morgon som hon gick förbi hälsade hon alltid med en wai. Helt enkelt en svärmorsdröm i vit klänning med röda prickar.



Många gånger i Thailand har jag stannat upp och tänkt på det gamla Twin Peaks-citatet "Nothing is what it seems to be". Fritt översatt "Fan, det är aldrig som man tror i det här landet" och jag har en handfull historier på det temat.

En morgon kom en gäst och berättade att han hörde skrik och gråt från mitt staff house, så jag gick dit för att kolla läget. Jag stod utanför och ropade på thai "Wa pruu, tam arai?" men då tystnade de genast. Jag såg inte till tjejerna något mer den dagen och jag utgår från att de skämdes lite grann och höll sig undan.

Dagen efter kom Aom och frågade om hon fick låna telefon och beställa en biljett med minibussen till Krabi. Hon hade bestämt sig för att sluta i kaffebaren och lämna Lanta för åka hem till föräldrarna. Jag noterade att hon var lite svullen på kinden och hon såg att jag såg, men jag sa ingenting. Hon log lite besvärat och slog undan blicken.

Aom var inte speciellt bra på engelska så ibland övade jag själv på thai med henne eftersom jag då inte kunde ta genvägar på engelska. Det var också ett bra sätt att bryta isen med henne eftersom hon var så försiktig i hela sin framtoning. Jag och Nancy satt och småpratade med henne medan hon väntade på minibussen. Det var en bra tjej och jag tyckte att det var synd att hon skulle lämna oss.

Hennes tjej Lég som fortfarande var kvar i kaffebaren och var betydligt frispråkigare och dessutom en hejare på engelska berättade senare att de hade haft ett svartsjukegräl den där morgonen efter att en annan tjej ringt och gjort anspråk på henne. Hon hade även ett rivmärke i ansiktet. Det rådde inget tvivel om att en cat fight ägt rum. Detta skulle även visa sig vara upptakten till ett triangeldrama som skulle fortgå under hela säsongen.

Den som är vaken på natten i Siams land får se många intressanta saker.



En tid senare på högsäsongen kom Lég till mig och ville boka ett rum för Aom som skulle komma tillbaka till Lanta och hälsa på ett par dagar. Jag blev lite fundersam och förklarade att det var fullbokat på hotellet och att Aom nog ändå inte skulle kunna betala 1200 baht per natt som det vid tillfället kostade, men att jag kunde fixa billigare uppe hos Ammy som hade rum från 500 baht. Men nej då, pengarna var inget problem och Aom skulle tydligen kunna betala upp till 1500 för ett rum, men skulle absolut bo på Nature House eller Nature Beach så att det var gångavstånd.

Nu blev jag riktigt konfunderad. Jag visste ju ungefär vad de hade för lön i kaffebaren och nu var de helt plötsligt beredda att lägga en halv månadslön på att hyra ett hotellrum ett par nätter.

"It's to expensive for you." förklarade jag så milt jag kunde.
"No, she can pay sam pan for two nights." Tre tusen alltså.
"That's much money Lég. Why don't you stay in the staff house?"
"It's to small. She bring a friend also."
"Where does the money come from?" undrade jag nyfiket. (Som om jag hade med det att göra.)
"She won the lottery."

De fick hur som helst ett fint rum på Nature Beach med havsutsikt och alla tre tjejerna verkade ha kul tillsammans under de två dagarna de bodde där. Samtidigt så grymtades det inne i köket där en annan tjej inte alls uppskattade att Aom var tillbaka på sitt lilla gästspel.

Säsongen rullade på och det var ganska lugnt ett tag. I alla fall på ytan, men på nätterna så rörde sig skuggorna i mörkret. De visste sällan att de var iakttagna. Mopeder som startades. Sjalar som slets av. Läppar som möttes.
Insyn bakom kulisserna för en farang som tidigare inbillat sig att han hade koll på läget.

Så i slutet på högsäsongen så började Aom dyka upp allt oftare på Nature och hon förklarade att hon var tillbaka på Lanta och numera jobbade med att massera på ett ställe i närheten av Saladan. Jag sa pliktskyldigt men också ärligt att jag skulle titta in någon gång på en massage och försökte också memorera namnet på stället, vilket var en omöjlighet och jag tänkte inte mer på det heller. Bästa massagen fick man ändå på Dreamy Spa ursäktade jag min egen glömska med. Jag tänkte inte mer på saken.


En sen kväll i mars när jag varit på Lanta Seafood på avslutningsmiddag med vänner hemifrån så puttrade jag så sakteliga hemöver mot Klong Nin. Jag åkte och funderade på vad Nancy egentligen menat med sista hon sagt när jag pratat med henne någon timme tidigare. Vi hade haft fullbokat länge och jag sa att så fort vi fick ett ledigt rum så ville jag att hon skulle bo där. Allt för att påskynda läkningen av hennes fot, i ett svalt torrt rum med AC en hel natt skulle nog göra susen. Jag hade provat några timmar mitt på dagen med att låta henne vila inne på mitt rum och den förändringen var häpnadsväckande. Den här dagen hade vi alltså ett rum ledigt och hon gick med på att bo där om hon kunde ta med sig sin son. Självklart sa jag. Mai pruu.

Ändå hade hon ångrat sig av någon anledning och valt att stanna hemma. Orsakerna lät mest som svepskäl som jag så klart inte trodde på, och jag sa vänligt men bestämt att det är viktigt att hennes fot läker så fort som möjligt och jag i det närmaste beordrade henne gå och lägga sig på Nature House. Hon hade gått med på det men så ringde hon upp mig efter några minuter och frågade när jag skulle vara tillbaka.

"Don't come home yet. We cannot go there same time. I call you again when I'm in bungalow"

Vad fan skulle det betyda? Jag hade mina aningar. Jag visste ju hur saker och ting låg till.
Jag hade så klart helt fel skulle det visa sig. "Nothing is what it..."


Plötsligt så tycker jag mig höra att någon ropar mitt namn. Jag var osäker men vände moppen och åkte tillbaka en bit. Visst var det någon där som jag kände igen men inte kunde placera först. Vart var jag egentligen? Någonstans på den långa rakan mellan Saladan och Klong Dao. Så kom jag på det. Det var ju för fan Aom som satt där. Iförd en tight svart kort dress med djup urringning. I en bambuhydda med blinkade julgransbelysning. I sällskap med tre fyra andra tjejer. Nu småkaxigt flirtandes och en helt annan approach än det jag sett nere på Klong Nin. Blygheten var som bortblåst. Hon kändes inte som "the girl next door" längre.   

"Nothing is what it seems to be.."

Jag stängde av moppen och lutade mig fram över styret och försökte ta in det jag såg. Det rådde i alla fall inget tvivel om vilken verksamhet det handlade om. Hon verkade inte skämmas över att jag avslöjat hennes hemlighet. Visste Lég om det här? Jo, hon hade ju skjutsat hit henne ett flertal gånger. Brydde hon sig inte? Förresten, Aom spelade ju i andra ligan. Hon gillade ju inte ens killar. Money number one?

"You can pick anyone!" förklarade hon på ett självklart sätt. Hon verkade bättre på engelska än jag mindes.
"You can take me or she or she or..." Hon pekade runt i luften som en dirigent.

Tankarna snurrade. Vart var tjejen i vit klänning med röda prickar? Här i en helt annan skepnad, flirtandes med manliga faranger fast hon föredrog tjejer. Hon själv buddhist, men ihop med en muslimsk pojkflicka, en så kallad tomboy, som rökte och struntade i både luvan och Koranens påbud, en pojkflicka som samtidigt dubbelspelade med en hyfsat rättrogen muslimsk tjej i köket som verkade känna till allt men ändå accepterade sakernas tillstånd.

Tjejerna skrattade. "Bombom, only pan ha baht.." Lika mycket som de spenderade för en hotellnatt alltså.

Telefonen ringde i fickan. Det var Nancy som sa att kusten var klar. Jag ursäktade mig för tjejerna och sa att jag måste åka hem till hotellet. Jag var väldigt nyfiken på att höra vad det handlade om, att jag inte fick komma tillbaka före henne. Ja, vad handlade allt om egentligen? Det hon berättade för mig dagen efter är egentligen värt ett helt eget inlägg.

Senare samma dag träffade jag Lég nere på stranden. Hon sa att hon hört att jag stannat och pratat med Aom kvällen innan. Det stämmer sa jag. Hon frågade lite ängsligt om jag varit med henne.
"Don't worry my friend" förklarade jag lugnt. Jag hade det bästa uppe på kullen redan.
"Why not? You should." Hon försökte se cool ut när hon sa det men jag läste ansiktsuttrycket och hennes ögon sa något helt annat. Typ "Det är bra för då får hon pengar som hon kan spendera på oss, men egentligen blir jag jäkligt sårad av att tänka på att hon är med andra." Kanske hon dämpar sin egen ångest genom att själv ha en affär vid sidan om? Många frågor dyker upp hos en farang medan thai verkar ta mycket i livet med en axelryckning. Ofta har jag fått höra följande mening.

"Don't think too much. Just enjoy"



RSS 2.0