Livet på Lanta

Alla dessa små händelser som sker varje dag på Lanta är alla värda sin egen berättelse, men läggs på hög och blir till slut ett obestigligt berg. Jag tänker varje dag att jag ska uppdatera, men skjuter upp det hela tiden och i takt med det så mattas intrycken av och känns oviktiga att dokumentera. Inte bra, nu har det gått två nästan två veckor sedan jag kom hit och inget har stått att läsa om livet på Lanta. Ska dock försöka minnesblogga lite kort bakåt i tiden.

Efter att ha vaknat på Phuket efter det sena flyget från Hongkong så insåg jag ännu en gång att jag ogillar ön skarpt och var tvungen att dra vidare till Lanta samma morgon. Jag och det finska paret som jag mött på flyget dagen innan och som jag övertalat att hänga på till Nature tog en taxi från Nai Yang till piren på Phuket. Där hoppade vi på båten för vidare transport till min sommarstuga eller vad man ska kalla det.

Jag försöker alltid snacka med mig andra resenärer på väg till Nature, och bäst gick det förra året då jag återvände efter Laos-trippen och lyckades få hela minibussen på Phuket att ändra sina planer. Det brukar i sin tur generera vissa förmåner på Nature, som gratis internet t.ex.

De två tyska killarna som också var med på Hongkong-flyget var inte lika medgörliga. De frågade flera gånger “Was is das” när jag körde min Nature-pitch. Jag förstod och sa till dem att om de ville ha gogo-barer och tuktuk-maffia så skulle de stanna på Phuket, men om de ville ha mera Thailand så kunde gott följa med till Lanta. De beslöt att fundera en dag och skulle sedan antagligen komma efter, och det var också allt jag såg av dem efter det. Det finska paret bjöd i alla fall på öl som tack dagen efter.

Det var hursomhelst ett trevligt återseende med familjen Kasikun som driver Nature och med alla de andra återvändarna från förr, Engelsmännen Phil, Frannie och Tom, Tjejerna från Sveriges framstjärt, Josefine och Tone med ny förstärkning av Solaleh och Munkedals-Hult. Rönna var där så klart med en hel liga nykomlingar från Tyresö. Störtsköna Sandra och Calle som jag gillade från första stund ej att förglömma. Ja, allt som allt har vi nog varit en stor oformlig massa på ca 20-25 personer som umgåtts i olika konstellationer. Saknar dock Pierre, Erik, Thi, Steffi och Emma här i år. Och flera andra. Inser nu att jag lärt känna över hundra, kanske ett par hundra nya människor här på Nature genom åren. Från Sverige och Världen. En sak som de alla har gemensamt är att inte en endaste har någonsin ifrågasatt ens resande. Till skillnad från många där hemma som har en förmåga att få en att känna sig konstig för att man tar semester och åker till solen på vintern. Jag har hållit mer än Ett försvarstal kan jag säga.

Hemma. Vackert men kallt. Sverige. Vackert men kallt. Bilden från Fryksås dagen innan avresa. -23°

Förändringar sker på Nature varje år. Både bra och dåliga. Största nyheten i år är att en ny bar har byggts, den gillar jag skarpt, ett klart lyft från förra årets provisoriska variant. Den nya är lägre och längre. Det negativa är att min absoluta favoritplats på Nature har fått stryka på foten och ser nu ut som en soptipp med ett lager av tomma ölkartonger pga. barflytten. Tidigare kunde man sitta där och känna den nedgående eftermiddagssolen träffa ryggen samtidigt som man hade en mangoshake i handen och drog dåliga vitsar för Laila och Bum, eller hade ipoden i näven och styrde musikvalet och volymen själv eftersom restaurangen ändå nästan är helt tom den tiden på dagen. Har aldrig fattat det där faktiskt, att folk drar sig undan bästa tiden på dygnet, när färgerna och harmonin kommer.

Andra små händelser som utspelat sig på resorten i icke kronologisk ordning.

Ett par nyincheckade svenska tjejer med skral ekonomi som delar en trashpackerhydda fick en dålig start på Nature. Dagsbudgeten på några hundra baht sprack direkt när en av tjejerna var med i volleybollen och skulle hoppa upp och leverera dagens hårdaste smash. Det ville sig inte bättre än att nämnda tjejs axel hoppade ur led med ett dovt ploppljud, och med en ström av tårar som följd. Eftersom ingen på Nature kunde köra flickstackaren till Lanta Hospital på andra sidan ön så fick hon vackert ta taxi dit. Vågade inte ens fråga vad den kostade men morfinsprutan och återplaceringen av axeln gick lös på lediga 3400 baht. Får antagligen leva på saltvatten och fiskfjäll ett tag. Vilken tur att de hade med sig oboy hemifrån i alla fall. Senare på kvällen kom hon med armen i mitella och undrade om det fanns något öppet internetcafé. Själv undrade jag hur man dubbelklickar med armbågen.

Trashpackerhydda Trash vs. Flash Flashpackerhydda

För första gången på fem år har jag nu också tyvärr sett prostitution här på Nature. Eller att någon gäst tagit med sig en prostituerad till rummet kanske jag ska säga. Inte av det diskretare slaget heller.
Jag var uppe på piren med Eat en dag när Phiphi-båtarna kom in. Vanligtvis så behöver inte Eat någon hjälp när hon raggar gäster till resorten, men den här gången så såg jag på håll hur hon kämpade med två äldre herrar som verkade skeptiska. Solen brände i nacken så jag gick fram och lade mig i och snackade med dem också. De frågade vad Nature var för ett ställe, på knagglig engelska men mest på tyska och jag svarade att det var ett bra ställe på alla sätt och vis. Vilket misstolkades, men de följde med i alla fall. De fick stugan mittemot min och bredvid tjejernas från Sveriges framstjärt.

Senare på kvällen så hade vi (dvs. jag, tjejerna, britterna, en till masjävel samt en feminin clown från Holland) lite kalas på tjejernas terrass. Rätt var det var så öppnades tyskarnas dörr och ut kliver den större av de två herrarna, han är spritt språngande naken och skriker ut “I’m finished!” fast med grov tysk brytning. Våran lilla fest tappade hakan fullständigt inför detta ogenerade skådespel. Oklart om detta vrål var menat till den mindre herren som tydligen väntade på sin tur en bit därifrån. Eftersom samma lilla herre inte kunde ett ord engelska och kanske inte uppfattat den störres budskap så tog den nu (med all rätt) upprörde krigarprinsessan från Persien tillfället i akt att meddela den mindre vad som gällde. Det var inga vackra ord och gör sig inte lämpliga i tryck. Man förundras över hur någon så ogenerat kan ta en bargirl till en resort där vanliga semesterfirare befinner sig. De tysktalande herrarna brydde sig tydligen inte ett dyft om detta i alla fall. De checkade ut några dagar senare och allt var lugnt och trivsamt igen. Jag berättade för Sopanee om allt som hänt och hon svarade att det förstod hon direkt de checkat in vilken sort de var.

Den andra masjäveln hade förresten avskedsparty förra veckan. Temat var rött. Jag tog tillfället i akt att trycka upp ett par tröjor kvällen till ära. Klart grabben skulle ha en present. Åkte även till franska bageriet och köpte ett par kanelbullar att överraska med. Själv dricker jag aldrig dagen innan resdag, men det var inget Gurra från Masriket tog till sig. Det han istället tog till sig var en imponerande mängd buckets som avnjöts i rask takt. Någon gång in på småtimmarna var det dags att bege sig mot bambuhyddan med hjälp av ett par rediga medhjälpare, eftersom Gurrans fötter inte längre bar sin egen vikt. Där blev han omstoppad och sussad och fick även ryggsäcken packad av sina medhjälpare innan de återvände till oss andra i restaurangen. Gissa om Gurran blev förvånad när han vaknade dagen efter och fann sin rygga redo och klar att lämna hyddan.

Den andra Masjäveln

Efter att den yngste av britterna upprepade gånger på helt oklara grunder kallat mig för Uncle Frank så var det dags för mig att delta i volleybollen för första gången den här säsongen. Jag klev in på plan och drog in tio serve-ess mot den den unge britten som för länge sedan tystnat på andra sidan nätet. Hela motståndarlaget såg förresten skitsura ut. Vi ledde sonika med 10-0 och mina egna medspelare började le lite besvärat och uppvisade tecken på empati för motståndarna. Då började jag, mot mina egna principer, att snällserva. Men vad gör man inte för att bevara harmonin på Nature. Hursomhelst så fick jag sedan heta Big Frank, ett epitet som klingar mycket vackert i mina öron. Men jag skulle så klart få igen. På juldagen fick jag en fotbollströja av britterna, med ett namn på ryggen som de tyckte var mer passande.

Uncle Frank

Efter alla återförenings- och avskedspartyn som har pågått sedan jag kom, med julfesten som grande finale så sa kroppen stopp. Jag blev dålig och med vätskeförlust som följd vilket tog fem dagar, femtio liter vatten, samt ett mindre thailändskt apoteks sortiment att återställa. Inser att jag har konsumerat mer alkoholbaserad dryckjom de två första veckorna här än under hela 2010 på hemmaplan. Inte alls lika lugnt som förra säsongen då jag deltog i kanske två-tre fester totalt. Festerna slutar inte klockan två heller, utan pågår så länge någon beställer något från baren. Varje gång jag kommit hem och tittat på klockan så har den varit mellan fyra och fem på morgonen. Då har tupparna redan dragit igång och med hjälp av värmen i rummet så vaknar man ändå vid åtta på morgonen och går upp.

Tack vare de två senaste dagarnas oväder så har temperaturen i rummet sjunkit från 31 till behagliga 25 grader. Inatt har jag inte ens haft fläkten på. Thailändarna tycker så klart att det är rena vargavintern och igår kväll så gick de runt i fleecetröjor och filtar när de jobbade. Jag föreslog Sopanee att hoppa ner i glassboxen och lägga sig (som håller -18) så att hon skulle få en liten uppfattning om hur en vanlig decemberdag i Sverige kan kännas. Det var bara Bum som trotsade kylan, alltså +25, inte -25, och stretade på i bara kortärmat.

Oh, happy days.

Ok, jag tror att det får räcka så länge. Jag återkommer med julen och andra historier inom kort.

 

 


Gurun

“Innan vi börjar så vill jag att du ska veta att jag inte kommer att ge dig några pengar över huvud taget , så det är ingen idé att du slösar bort din tid på mig” Det var det första jag sa efter att den indiska gurun knackat mig på axeln och presenterat sig.

Jag kände igen typen, och efter otaliga resor så har jag en inbyggd men diskret reflex att alltid lägga handen på plånboken när någon okänd människa kommer innanför närgränsen, dvs. en armlängds avstånd. Jag hade några timmar att spendera innan taxin till flyget skulle gå, och hade styrt mina steg in på ett av Hongkongs lyxigaste shoppingkomplex. Jag hade tid över och lät den självutnämnde gurun hållas.

“Det här handlar inte om pengar sir, jag kan se att du är en god människa och skulle vilja ställa några frågor bara.”

Jag backade upp närmare mot skyltfönstret till Manolo Blahniks butik så att jag fick ryggen fri. Gurun ställde först tre frågor om mitt namn, ålder, samt en önskan i livet. Han skrev ner svaren på en lapp, sedan studerades linjer i min hand och i mitt ansikte en liten stund. Hela tiden så fylldes lappen på med mer information under tystnad. Studerade och skrev. När han var klar så knölade han ihop lappen och lade i min hand och bad mig hålla den hårt under följande frågestund. Nu kom det ca tio frågor till om namn, platser, siffror och tal. Gurun krafsade ner svaren på en ny lapp som han hade i sin lilla pärm.

När vi var klara så bad han mig veckla upp lappen som jag hela tiden hållit hårt i min knutna hand.

Luften for ur mig när jag läste vad han skrivit ner efter att ha studerat mina linjer. Svaren jag precis gett honom under frågestunden var identiska med vad jag nu stod och läste på lappen som jag höll i min hand. Vi lade lapparna bredvid varandra och jämförde svaren. Visst var jag imponerad, det var jag faktiskt, men jag anade ändå vad som var på gång och hade knappt tänkt klart tanken innan det kom.

Gurun bläddrade fram bilder på fattiga indiska gatubarn och halvfärdiga hinduiska tempel.

“Sir, tror du att du skulle kunna lägga något här?” Han höll upp pärmen som en rävsax upplevde jag det.
“Hur menar du nu?”
“Ja, ett litet bidrag”
“Hur menar du nu?" Upprepade jag.
“Ja, alltså vi behöver pengar för att hjälpa gatubarnen och för att bygga upp templen."
“Nä” sade jag och skakade på huvudet. Gurun verkade ha glömt bort vad jag hade sagt innan vi börjat.
“Men något kan du lägga här, vissa har lagt 900 dollar, vissa 600 och någon enstaka har lagt 300 dollar” sa han och visade upp en ny lapp där han själv skrivit ner just de nämnda beloppen. Vilka nollor tänkte jag för mig själv. Både gurun och de uppdiktade allmosorna. Jag tänkte också på hur mycket ett par skor från Manolo Blahnik skulle gå lös på. Kanske gurun trodde att jag hade motsvarande belopp i fickan och var i färd med att spendera dem i nämnda butik. Men att han skulle hinna före att dränera min reskassa.
“Nä” upprepade jag igen.
“Lägg något här åtminstone” vädjade han. “Din hand, lägg din hand här”
“Nä” sa jag och tänkte på rävsaxen.
“Men lägg lappen här i alla fall”
“Eh, okej, den ska du faktiskt få tillbaka” sade jag och släppte ner papperstussen i pärmen.

Gurun vände på klacken och for iväg för att uppsöka nya eventuella donatorer i det väldiga Star City och jag själv tog en taxi till Hongkongs flygplats för att möta upp värmen i Thailand.


* Som ni märker så släpar jag efter lite i berättandet, men det är lätt att bli lat här och man tänker hela tiden att man kan vänta till nästa dag och så flyger tiden iväg bara. När man väl kommit till Nature och träffar alla man känner så blir det mer att man umgås med varann än att man sätter sig och skriver. På gott och ont.

Idag är det julafton konstaterade jag också, men det blir inte alls samma arrangemang som förra årets stordåd, som för övrigt kan läsas i inlägget "24".


Up's n' Down's in HK

Lucia idag och utcheckning för vidare färd mot Thailand. Lustigt förresten att restaurangen här på hotellet heter Santa Lucia Restaurant. Eftersom ingen Utanför Sverige vet om att vi firar Lucia, eller ens vet vad det är, så brydde jag mig inte om att berätta det för någon heller.

Kort sammanfattning av läget här.

Hi-So

Matutbudet. I nästan varje gathörn finns det matställen från hela världen representerade. Hyfsade priser och med generösa öppettider också.

Octopus-kortet. Ett slags kontantkort som man laddar med pengar. Används för betalning på "star ferry", spårvagn, tunnelbana, 7-eleven och andra småbutiker. Man slipper hanteringen av småpengar. Inga koder eller chip eller magnetremsor. Man bara viftar med kortet framför en läsare så dras beloppet.

Filippinska gästarbetarna. (läs hembiträdena) Nästan de enda människorna i den här stan som visar någon form av mänsklig värme och glädje. Varje söndag är deras lediga dag och de flockas i tiotusentals, kanske hundratusentals i hela central district. De träffas, umgås, äter, dansar och ler. I parker, på torg, avstängda gator, gångbroar och varhelst det går att sitta ner.


Lo-So

Vädret.
Så klart inget konstant, men visst har det betydelse för humöret och behållningen av hela vistelsen på ett ställe. Bäst var det egentligen dagen jag kom, sedan har det bara blivit sämre. Idag ser man knappt över till HK-sidan och mitt planerade besök upp på Victoria Peak uteblir alltså.

Kineserna. Eller Hongkong-borna kanske det heter. Med risk för att låta fördomsfull, men folket här upplevs stressade, bistra, allvarliga och verkar inte ha lust att släppa ur sig en endaste munter kommentar. Med några få undantag dock ska jag medge, men då bara om jag själv bjudit till med någon artighet först.

Särskilt en snubbe uppe i Mongkok som jag besökte i förrgår. Jag besökte inte snubben, utan Mongkok alltså, som är världens mest folktäta stadsdel med över 50 000 pers/kvadratkilometer. Ska man käka där så får man räkna med att ha folk vid samma bord. Jag halkade in på ställe som verkade trevligt och blev placerad framför en kines som vägrade bemöda sig med en endaste blick. Jag försökte med ett "Tjena" (inte säkert att han förstod svenska) och det tog nästan bara en halv minut innan han mötte min blick, en blick som sade.. "Ett ord till, och skjortan är tom" eller "Ett ord till, och jag tar fram mitt svärd och hugger dig i hundra bitar som jag bär in i köket och friterar och sedan lägger i min soppa. Så det så". Situationen blev ohållbar och jag lade ner menyn på bordet och bara reste på mig och gick ut därifrån. Hittade sedan ett mycket trevligare ställe, med personal som faktiskt verkade spontant glada.

Jag kommer faktiskt inte på något annat som skulle vara dåligt med Hongkong.

Självklara fotoobjektet här måste vara spårvagnarna. De enda dubbeldäckade i hela världen.

HK Tram



Airport Rhapsody

Jag kunde inte hålla emot. Kräkreflexen kom omedelbart och sekunden senare kom den nyss intagna måltiden upp igen. Kallsvettig stirrade jag ner i handfatet och studerade det sista av moral och samvete som lämnade mig. Jag visste då att jag hade bestämt mig. Jag tänkte inte lämna in plastfickan med pengarna till någon hittegodsavdelning. Men vem kan förebrå mig? Upplägget var perfekt. På en flygplats och en biljett ut ur landet i fickan. Tidigare ostraffad. Cirka hundra meter till gaten.

Med ena ipod-luren i örat sjöng Queen sin dunderhit Bohemian Rhapsody när jag passerat säkerhetskontrollen på Arlanda en stund tidigare. Allt hade gått som smort och det var äntligen dags för lite välbehövlig semester. Det här är ett ställe där får man luft under vingarna. I dubbel bemärkelse.

Jag nynnade tyst med i texten;

“Is this the real life, is this just fantasy…”

Det var då jag såg den, plastfickan som hängde på kroken. I spegelbilden bakom mig när jag tvättade händerna. Hjärtat stannade. Innehållet gick inte att ta miste på. Forex Bank. Jag stängde av vattnet, vände mig långsamt och tog varsamt ner den. Kände tjockleken mellan tummen och pekfingret. Tusen tankar flög genom mitt huvud. Utanför båset var det knäpptyst. Eller? Hade jag inte hört en hostning kanske. Vad göra? Snabbt beslut, jag vek ihop plastfickan och tryckte ner den i fickan, smet ut och smög bort och in i ett annat bås. Noterade på vägen att en av dörrarna markerade rött. Någon mer fanns här inne alltså. Om det var bra eller dåligt kunde jag inte avgöra. Jag hyperventilerade, tankarna snurrade. Vad fan skulle jag göra? Vägde för och emot.

Forex Bank

Nu nynnade jag inte längre, utan hörde bara Freddie Mercury sjunga;

“…He's just a poor boy from a poor family
…”

Plötsligt hör jag steg närma sig i rask takt, målmedvetna klackar mot klinkergolvet och en dörr som rycks upp längre bort. Jag fattar direkt vilket bås det handlar om. Mitt blod fryser till is. Utländska svordomar studsar runt inne i det kaklade utrymmet. Försöker komma på vilket språk. Definitivt asiatiskt. Inte thai i alla fall. Mera norrut kanske är allt jag hinner tänka när jag kommer på att jag inte reglat dörren om mig. Nu vågar jag inte längre. Vågar knappt andas. Någon spolar i båset bredvid mig och jag tar chansen att smyga upp på locket på toastolen och ställer mig på huk. Känner hur det stramar i jeansfickan när plastfickan pressas ihop av min kroppstyngd.

“…easy come, easy go, will you let me go…”

Asiaten tystnar och verkar vänta på att denne någon skall komma ut. Jag väntar också. Denne någon verkar överlägga med sig själv om han ska våga sig ut eller inte. Situationen är absurd. Ingenting händer. Mina ben börja krampa och jag vet att jag snart måste sträcka ut. Mitt flyg, när fan går mitt flyg egentligen? Jag har helt tappat tidsuppfattningen. Asiaten närmar sig sakta, stannar upp, verkar huka sig. Kommer närmare. Jag förstår att han böjer sig ner och tittar in i glipan under båsdörrarna. Dörren bredvid mig låses upp och öppnas till slut. Asiaten slänger ur sig något på utrikiska och verkar ta tag i den andre mannen. Jag ber till Gud att han inte ska röja min närvaro. En smal springa i dörren avslöjar skuggor som rör sig fram och tillbaka.

“…I see a silhouette af a man. Scaramouch, Scaramouch, will you do the Fandango…”

Den andra rösten tydligt brittisk som slår ifrån sig. “Don’t touch me! Back off!”. Fler asiatiska svordomar följer, men han verkar förstå att britten är oskyldig och ger sig efter en stund. Men nu har huliganblodet eldat igång och det verkar ha uppstått ombytta roller.

“…Thunderbolt and lightning, very, very frightening me…”

Efter ytterligare ordväxling hör jag en knuff så det skallrar i båsen och britten som säger “Fucking unbelievable, I need a fucking drink now!” innan han lämnar mig ensam med asiaten. Det blir tyst igen, sedan en kran som spolar.

“…Oh, Mamma Mia let me go…”

Asiatens klackar lämnar och jag är själv kvar nu. Jag väntar några minuter innan jag vågar kliva ner på golvet. Smärtan i knäna är obeskrivlig när jag försöker sträcka ut benen. Först nu låser jag dörren. Sedan kommer den. Kräkreflexen, och jag tömmer maginnehållet amatörmässigt i handfatet. Mest Guiness där faktiskt. Efter en stund kommer andningen tillbaka och jag vågar mig ut till de andra handfaten där jag snabbt sköljer ansiktet i kallt vatten. Tandborstningen får vänta till flyget. Måste var hög tid att gå till gaten nu. Jag tar fram mobilen, låtsaspratar och stirrar ner i golvet när jag går ut i avgångshallen. Beblandar mig med andra resenärer som går mot gaten, passerar vodkabaren när jag hör den brittiska stämman igen som uppspelt berättar för en landsman om något nyligen upplevt inne på wc:n. Måste vara han. Kan inte tänka mig annat.


"...Just gotta get out, just gotta get right outta here…”

Han är snaggad och har en Chelsea-tatuering på armen. Huliganen har ändå räddat mig tänker jag för mig själv. Han ser ju livsfarlig ut. Jag stannar upp och överlägger med mig själv någon sekund innan jag går fram till dem, tar fram plånboken och lägger en hundring på bardisken och säger att jag betalar nästa drink.

”…Anyone can see, nothing really matters to me…”

Britten tystnar och stirrar på mig, men han hinner inte säga något innan jag yttrar något i stil med; “Sorry guys, can't join you, got a flight to catch…” och joggar bort till min gate som skriker ut “Zurich LX 1255, FINAL CALL”

Final Call

Jag sjunker ner på sätet som en av de sista och blickar ut över ett frostkallt Sverige när vi taxar ut på startbanan. När vi kommit upp på marschhöjd och bältesskylten slocknat reser jag på mig, tar ner handbagaget och plockar fram tandborste och tandkräm, går in på den trånga flygplanstoaletten och borstar tänderna. Det är inte förrän nu på trygg höjd och långt från Sverige som jag vågar ta fram plastfickan och se efter hur mycket pengar som ligger där. Två olika valutor noterar jag omedelbart. Förutom en liten bunt svenska femhundringar som jag så klart genast känner igen och bläddrar förbi, jag är alldeles för upphetsad för att räkna dem, så lyfter jag upp en bunt av den andra valutan som jag inte känner igen sedan tidigare. Hm, dollar står det, men det är inga US-dollar, det är…Hongkong-dollar. Det var ju smidigt tänker jag, då behöver jag inte växla när jag kommer fram. Sekunden senare slår det mig, och jag blir alldeles kall igen. Kantonesiska. Det var kantonesiska han pratade. Det måste vara så. Vi sitter på samma plan. Jag och asiaten. Vi sitter på samma plan...


Där satt den. Det skulle kunna vara början på min första roman.

( Fotnot: Historien är uppdiktad och jag har naturligtvis inte tagit någons pengar. I fortsättningen ska jag skriva om saker som hänt på riktigt. )

Semester

"Svenskar reser inte TILL någonting, De reser FRÅN någonting..."
Lasse Åberg 1979

Så nu reser jag ifrån den här jävla långtradaren till exempel...


RSS 2.0