Big City x 3 & Video

Efter att ha lämnat själ och hjärta på Ko Lanta befinner jag mig fysiskt på Le Meridien i Kuala Lumpur, men på väg till ett betydligt svalare Tokyo. Det hände så mycket på Lanta sista tiden så jag måste smälta alla intrycken innan jag kan återberätta några historier. Som pausunderhållning kan ni ta en titt på den här videon från Hong Kong som jag slängde ihop för några dagar sedan. Hoppar i tiden.




Bilden nedan visar lite god mat i Chinatown i KL. Räkor i Curry bl.a.

God mat på Jalan Petaling

Gurun

“Innan vi börjar så vill jag att du ska veta att jag inte kommer att ge dig några pengar över huvud taget , så det är ingen idé att du slösar bort din tid på mig” Det var det första jag sa efter att den indiska gurun knackat mig på axeln och presenterat sig.

Jag kände igen typen, och efter otaliga resor så har jag en inbyggd men diskret reflex att alltid lägga handen på plånboken när någon okänd människa kommer innanför närgränsen, dvs. en armlängds avstånd. Jag hade några timmar att spendera innan taxin till flyget skulle gå, och hade styrt mina steg in på ett av Hongkongs lyxigaste shoppingkomplex. Jag hade tid över och lät den självutnämnde gurun hållas.

“Det här handlar inte om pengar sir, jag kan se att du är en god människa och skulle vilja ställa några frågor bara.”

Jag backade upp närmare mot skyltfönstret till Manolo Blahniks butik så att jag fick ryggen fri. Gurun ställde först tre frågor om mitt namn, ålder, samt en önskan i livet. Han skrev ner svaren på en lapp, sedan studerades linjer i min hand och i mitt ansikte en liten stund. Hela tiden så fylldes lappen på med mer information under tystnad. Studerade och skrev. När han var klar så knölade han ihop lappen och lade i min hand och bad mig hålla den hårt under följande frågestund. Nu kom det ca tio frågor till om namn, platser, siffror och tal. Gurun krafsade ner svaren på en ny lapp som han hade i sin lilla pärm.

När vi var klara så bad han mig veckla upp lappen som jag hela tiden hållit hårt i min knutna hand.

Luften for ur mig när jag läste vad han skrivit ner efter att ha studerat mina linjer. Svaren jag precis gett honom under frågestunden var identiska med vad jag nu stod och läste på lappen som jag höll i min hand. Vi lade lapparna bredvid varandra och jämförde svaren. Visst var jag imponerad, det var jag faktiskt, men jag anade ändå vad som var på gång och hade knappt tänkt klart tanken innan det kom.

Gurun bläddrade fram bilder på fattiga indiska gatubarn och halvfärdiga hinduiska tempel.

“Sir, tror du att du skulle kunna lägga något här?” Han höll upp pärmen som en rävsax upplevde jag det.
“Hur menar du nu?”
“Ja, ett litet bidrag”
“Hur menar du nu?" Upprepade jag.
“Ja, alltså vi behöver pengar för att hjälpa gatubarnen och för att bygga upp templen."
“Nä” sade jag och skakade på huvudet. Gurun verkade ha glömt bort vad jag hade sagt innan vi börjat.
“Men något kan du lägga här, vissa har lagt 900 dollar, vissa 600 och någon enstaka har lagt 300 dollar” sa han och visade upp en ny lapp där han själv skrivit ner just de nämnda beloppen. Vilka nollor tänkte jag för mig själv. Både gurun och de uppdiktade allmosorna. Jag tänkte också på hur mycket ett par skor från Manolo Blahnik skulle gå lös på. Kanske gurun trodde att jag hade motsvarande belopp i fickan och var i färd med att spendera dem i nämnda butik. Men att han skulle hinna före att dränera min reskassa.
“Nä” upprepade jag igen.
“Lägg något här åtminstone” vädjade han. “Din hand, lägg din hand här”
“Nä” sa jag och tänkte på rävsaxen.
“Men lägg lappen här i alla fall”
“Eh, okej, den ska du faktiskt få tillbaka” sade jag och släppte ner papperstussen i pärmen.

Gurun vände på klacken och for iväg för att uppsöka nya eventuella donatorer i det väldiga Star City och jag själv tog en taxi till Hongkongs flygplats för att möta upp värmen i Thailand.


* Som ni märker så släpar jag efter lite i berättandet, men det är lätt att bli lat här och man tänker hela tiden att man kan vänta till nästa dag och så flyger tiden iväg bara. När man väl kommit till Nature och träffar alla man känner så blir det mer att man umgås med varann än att man sätter sig och skriver. På gott och ont.

Idag är det julafton konstaterade jag också, men det blir inte alls samma arrangemang som förra årets stordåd, som för övrigt kan läsas i inlägget "24".


Up's n' Down's in HK

Lucia idag och utcheckning för vidare färd mot Thailand. Lustigt förresten att restaurangen här på hotellet heter Santa Lucia Restaurant. Eftersom ingen Utanför Sverige vet om att vi firar Lucia, eller ens vet vad det är, så brydde jag mig inte om att berätta det för någon heller.

Kort sammanfattning av läget här.

Hi-So

Matutbudet. I nästan varje gathörn finns det matställen från hela världen representerade. Hyfsade priser och med generösa öppettider också.

Octopus-kortet. Ett slags kontantkort som man laddar med pengar. Används för betalning på "star ferry", spårvagn, tunnelbana, 7-eleven och andra småbutiker. Man slipper hanteringen av småpengar. Inga koder eller chip eller magnetremsor. Man bara viftar med kortet framför en läsare så dras beloppet.

Filippinska gästarbetarna. (läs hembiträdena) Nästan de enda människorna i den här stan som visar någon form av mänsklig värme och glädje. Varje söndag är deras lediga dag och de flockas i tiotusentals, kanske hundratusentals i hela central district. De träffas, umgås, äter, dansar och ler. I parker, på torg, avstängda gator, gångbroar och varhelst det går att sitta ner.


Lo-So

Vädret.
Så klart inget konstant, men visst har det betydelse för humöret och behållningen av hela vistelsen på ett ställe. Bäst var det egentligen dagen jag kom, sedan har det bara blivit sämre. Idag ser man knappt över till HK-sidan och mitt planerade besök upp på Victoria Peak uteblir alltså.

Kineserna. Eller Hongkong-borna kanske det heter. Med risk för att låta fördomsfull, men folket här upplevs stressade, bistra, allvarliga och verkar inte ha lust att släppa ur sig en endaste munter kommentar. Med några få undantag dock ska jag medge, men då bara om jag själv bjudit till med någon artighet först.

Särskilt en snubbe uppe i Mongkok som jag besökte i förrgår. Jag besökte inte snubben, utan Mongkok alltså, som är världens mest folktäta stadsdel med över 50 000 pers/kvadratkilometer. Ska man käka där så får man räkna med att ha folk vid samma bord. Jag halkade in på ställe som verkade trevligt och blev placerad framför en kines som vägrade bemöda sig med en endaste blick. Jag försökte med ett "Tjena" (inte säkert att han förstod svenska) och det tog nästan bara en halv minut innan han mötte min blick, en blick som sade.. "Ett ord till, och skjortan är tom" eller "Ett ord till, och jag tar fram mitt svärd och hugger dig i hundra bitar som jag bär in i köket och friterar och sedan lägger i min soppa. Så det så". Situationen blev ohållbar och jag lade ner menyn på bordet och bara reste på mig och gick ut därifrån. Hittade sedan ett mycket trevligare ställe, med personal som faktiskt verkade spontant glada.

Jag kommer faktiskt inte på något annat som skulle vara dåligt med Hongkong.

Självklara fotoobjektet här måste vara spårvagnarna. De enda dubbeldäckade i hela världen.

HK Tram



RSS 2.0