Millenium Hilton Bangkok

Det beryktade fängelset Bang Kwang kallas ibland lite missvisande för Bangkok Hilton. Men det är också namnet på ett hotell. Millenium Hilton Bangkok heter det egentligen och är nog en av de bättre hotellupplevelserna jag haft i Bangkok, och jag tror att det var det första lyxhotellet jag bodde på i den stora Mangon efter jag insett att det inte var speciellt dyrt att uppgradera sig från budgethotellen på Khao San Road. Millenium Hilton ligger ju på Thonburi-sidan av Chao Phraya och det är väl egentligen enda nackdelen med hotellet om man vill ha smidig tillgång till Bangkoks centralare delar.
 
 
Hotellet har dock en egen båt som korsar floden hela dagen och kör gästerna gratis mellan flodbankarna men då den lägger till vid River City så är det ändå en bra bit till närmsta BTS/MRT. Antingen tar man en taxi därifrån, eller flodbåten vidare ner till Sathorn Pier där man kan hoppa på BTS Saphan Taksin för vidare färd in mot stan. 
 
(Kuriosa: River City hade en central roll i den läsvärda boken Bangkok 8 av John Burdett. Den finns även att låna på svenska.)
 
  
Visa större karta
 
Jag tog tillfället i akt att för en blygsam merkostnad att uppgradera mig till executive floor vilket innebar liknande fördelar som på Landmark även om de inte var lika generösa här på Hilton. Precis som på alla finhotell som inte erbjuder gratis WiFi på rummen så tar de istället en omotiverat hög taxa, men detta slipper man alltså om man får tillgång till Executive Lounge eller vad de nu kallar det på Hilton.
 
 
Executive Lounge ligger nästan längst upp i hotellet, på våningen under baren Three Sixty Lounge dit vem som helst är välkommen. Här uppe erbjuds ingen gratis Champagne men väl en magnifik utsikt över floden och staden. Här fick man kaffe, frukt och snacks, och bra service medan man väntade på att de fixade incheckningen.
 
 
Om man gillar att hänga vid poolen så bör man ta det på förmiddagen innan solen dragit förbi och lägger nästan hela poolområdet i skuggan senare på dagen. En stor del av poolen är bara någon decimeter grund där de placerat solstolarna lägligt för att man ska kunna ligga och spana på floden eller något annat.
 
 
Dagen till ära så pågick det någon slags fotosession och en fotomodell låg och kråmade sig i poolkanten hur länge som helst. Förnöjt noterade jag hur alla killar låg och smygspanade på modellen fast de inte trodde att det skulle märkas. De eventuella flickvännerna såg skitsura ut och delade ut armbågar och arga blickar till sina skenheliga raringar.
 
Rummen.
 
 
Rummen är lagom stora och har stora panoramafönster ut mot floden. Naturligtvis med glasväggen med insyn, eller utsikt om man så vill, från badrummet. Skrivbord, minibar, ett par fåtöljer och så fantastiskt sköna sängar.
 
 
Jag har sett att flera finhotell har kuddmenyer som man kan välja från, men tycker att det känns lite överdrivet att ringa efter någon som kommer till rummet med ett gäng olika kuddar som man ska hålla på att provligga och provdregla på. Just press Hilton MAGIC.
 
 
Frukost.
Om man väger in alla aspekter så har det här hotellet den bästa frukosten i Bangkok av dem jag har provat. Inte bara utbudet utan även hela känslan och stämningen i lokalen. Man kan sitta både inne i lite svalare temperatur eller på uteserveringen där det fläktar skönt från floden. Här kan man sitta länge och njuta av frukosten och det känns inte som något som bara ska överstökas. Combon kaffe och sushi har aldrig varit mera rätt än här!
 
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 4. Snuddar på toppbetyget men saknar wow-känslan.
Sängar. 5. Sov gott säger jag.
Frukost. 5. Bäst i Bangkan.
Läge. 3. Nedgraderad till en trea efter kriterierna för kommunikationer.
Utsikt. 5. Millenium Hilton fyller lätt upp kriterierna för högsta betyget.
 
Helhetsbetyget blir högt och hotellet kvalar in på Topp 3 i Bangkok. Här kan man bo om man inte har bråttom till Sukhumvit utan hellre chillar på hotellet och irrar runt i gränderna vid hotellet där det är riktigt billigt och finns massa god gatumat och inte så mycket turister. De flesta tar ju trots allt båten över till andra sidan. Det finns en handfull restauranger på hotellet, och ett flådigt spa också som det inte blev tid till att testa. Jag bodde här två nätter innan jag var tvungen att retirera till Soi Rambuttri trots allt, för att plana ut ekonomin så att säga.
 
 
 

Bangkok Chinatown part II

Jag hittade ännu fler bortglömda filmklipp från Thailand, mest från Lanta, men också Bangkok och då med Chinatown i synnerhet. Jag gjorde slag i saken och klippte ihop dem lite snabbt och tankade upp dem.
 
 
Eftermiddag på Ratchawong och Sampeng Lane, samt en kvällstur med MC-taxi från Yaowarat ut mot Charoen Krung. Fortsättningen på den galna MC-turen kan man se i klippet i det här inlägget: Bangkok MC-taxi
 
 
Yaowarat Road, the Golden Mile. Chinatowns pulsåder. Eller guldåder om man så vill.
 
 
 
 
Bustling Chinatown...
 

View T & K Seafood in a larger map
 
 
Har även fått lite bra länkar till matbloggar i Thailand. 
 
 
 
 
Här är förresten länken till första inlägget: Bangkok Chinatown
 
 
Ett spännande hotell i Chinatown som jag haft ögonen på länge heter Shanghai Mansion. Det ser verkligen hur läckert ut som helst. Inte så farligt dyrt heller, cirka 2000 Baht och de de har även tillägget -Best Value Hotel in Asia, i namnet, vilket förpliktigar. Kanske blir ett par provnätter i vinter.
 
 
 
Kastar in en video med diverse klipp från Bangkok.
Scener från Klong Saen Saep, Chinatown, Khao San Road, Chao Phraya, Soi Rambuttri.
 
 
 
Förresten. Kolla in den här intressanta sidan med handritade kartor över Bangkoks stadsdelar http://www.chiang-mai.org/map-of-bangkok.html Helt klart en kille med på tok för mycket tid och kreativitet.
 
Ritad i Kinastad?
 
 
 

Landmark Bangkok

Landmark är ett av de hotellen som ständigt verkar ha kampanj på ca halva priset. Jag passade på att boka ett rum här för något år sedan, innan jag insåg att rean aldrig verkar ta slut. Landmark är byggt 1987 och har alltså några år på nacken. Känslan på rummen är väl lite bättre än Scandic och bjuder egentligen inte på något extra. WiFi fick man betala extra för, men det är möjligt att de har ändrat på det sedan jag bodde här (jan -11).
 
 
Jag blev erbjuden att uppgradera till Club eller vad de nu kallade det, vilket jag nappade på. (Rumstyperna är inte helt lätt att förstå om man tittar på hemsidan.) Men ett helt korrekt beslut, då det inkluderade en massa fördelar som late check out, gratis tvätt och massa andra saker som jag glömt, men det bästa var tillgången till Executive Lounge där det varje eftermiddag mellan 17.00 och 19.30 serverades gratis dricka (läs Champagne) och tilltugg i olika varianter som sushi och annat gott. Och fritt WiFi så klart. Det var öppet dygnet runt och det serverades även en enklare frukost där uppe, om man nu inte ville sitta nere med resten av hotellgästerna.
 
Utsikten från rummet. Lyxiga Conrad Hotel i mitten, och CRC Building är den höga.
 
Executive Lounge.
 
Som Winston Churchill sa. "Champagne ska vara kall, torr och gratis!"
 
 
I anslutning till loungen så finns en av Bangkoks bästa köttrestauranger, RR&B Steak House.
I alla fall enligt dem själva. The Best Steaks in Bangkok, som de stolt annonserar. Eftersom jag inte är någon vegetarian (förutom den där veckan i Laos) så studerade jag menyn i smyg. Jag visste ju att priserna skulle vara lika saftiga som köttet och en Kobebiff gick mycket riktigt lös på ungefär 6000 Baht. Ja det är alltså en bra bit över 1000 svenska spänn. Det i en stad som Bangkok där du kan köpa ett grillspett på gatan för endast 5 Baht.
 
Jag provade så klart inte, men det gjorde däremot den här engelskspråkiga matbloggaren. Värt att kolla in bilderna även om man inte orkar läsa hela texten.
 
Rummen.
 
Ett hotellrum i fyra nyanser av brunt. 
 
 
Rummen är helt okej i den prisklassen, alltså om man får det för deras ständiga halva pris, ca 800 SEK, men inte annars! Verkar som de renoverat rummen förresten, dvs tagit bort badrumsväggen och ersatt med en stor glasvägg istället, precis som alla andra hotell bygger nu för tiden. Syns om man tittar på den här skärmdumpen.
 
 
Sammanfattning Betyg:
Rum. 3. Standardmodell á la -87
Sängar. 4. Antar att de är värda en fyra.
Frukost. 4. Det vanliga. Plus för att man kunde välja lugna loungen.
Läge. 5. Ligger alldeles vid BTS Nana. På gott och ont.
Utsikt. 4. Relativt högt hotell, men med sina 112 meter så kvalar det ändå inte in på topp 20 i Bangkok.
 
Helhetsbetyget blir ändå en fyra om man uppgraderar sig så man får tillgång till Loungen, annars kan man skippa att bo på Landmark. Även om man får det för halva priset så finns det mer spännande hotell i Bangkok i den prisklassen (4-5000 THB). Hotellet ligger ju på de lägre soierna och det korta avståndet till NEP gör ju att det stryker runt lite individer med tveksam moral och klassificering där. Har man inga problem med det så är det ju ett kanonläge med Skytrain och partygatan Soi 11 så nära. Dessutom så finns en av Bangkoks bästa skräddare i källarvåningen till Landmark. Nickermann's Tailors. Jag har sytt upp några skjortor där och kan varmt rekommendera dem.
 
 
From dusk to dawn.
 
 

Hotellbluffen

Jag får en massa nyhetsbrev från websidor som jag har haft att göra med i form av olika bokningar. Nu så här i bokningstider inför kommande resa så började jag studera och jämföra hotellbokarsidorna. De stora giganterna Agoda, Hotels och Booking, men även Supersavertravel, och det var i morse som det kom ett mail från just dem som fick mig att reagera.
 
Alla bokningssidor, eller hotellen själva, verkar köra med sina tricks för att locka kunder. Jag har länge stört mig på Agoda som alltid visar sina priser exlusive skatt, och det fattar ju vem som helst att enda anledningen är att det ska se ut som om de är billigast. Det här var också något jag påtalade för Agodas representanter i vintras när de kom till mig på Nature House för att värva hotellet till sin sida. De hade så klart jättebra förklaringar till att inte sätta ut slutpriset förrän i slutet på bokningen. Det blev inget kontrakt med dem då. Jag hade haft fullbokat länge, dessutom så hade jag hotellet på Booking redan.
 
Söker man på hotell i Bangkok på Hotels.com så hamnar alltid Lebua överst med sina stadiga 57% rabatt, och man tänker så klart wow det här måsta man boka medan kampanjen pågår. Men den tycks aldrig ta slut. Just nu kallas det "sommarrea". Läs recension. Samma sak för ett par år sedan när jag bokade Landmark då de hade en kampanj på 55%, också en kampanj som verkar pågå än idag.
 
 
Men nu var det alltså Supersavertravel den här gången. En sida som jag egentligen gillar och har bokat både flyg och hotell med tidigare. Det som fick mig att reagera var att de satt ut ett lockpris som såg riktigt bra ut. Dock så avslöjade det finstilta under att det trevliga priset handlade om per person. (Det handlade alltså inte om Per Persson, en kille här i byn..) Och det vet ju de flesta att man oftast betalar för rummet oavsett om man är en eller flera personer. (Hehe, kom precis på att rekordet i vintras på Nature House var att vi hade minst åtta! malaysier i ett och samma rum. Utanför dörren låg ett berg av skor.)
 
I mailet från Supersavertravel fanns ett antal utvalda hotell från Bangkok med. Bland annat Citrus Sukhumvit 22 som jag valde att kika närmare på. Wow, halva priset ungefär tänker man och klickar vidare. Endast 234 SEK för ett fyrstjärnigt hotell mitt på Sukhumvit. Låter ju nästan för bra för att vara sant.
 
Skärmdump från Supersavertravels annons.

Knappast "Supersaver" med falsk marknadsföring.
 
Defaultläget är ifyllt med 1 rum med 2 vuxna så det behöver man inte klicka i själv för att bara göra en sökning på tillgänglighet.
 
 
Wow, endast 245 SEK på valt datum. Sedan tittar man på den lilla svarta texten under och inser att det står pris/person och Totalpris 490 SEK?
Men eftersom man är så smart så ändrar man ju antal Vuxna till 1 pers. då man verkar betala priset per person och inte rum. Jaha, men du var de tydligen kvicka med att höja priset till 490 SEK/person. Jag testade så klart om de var konsekventa med priset 490 SEK för hela rummet och gjorde en provbokning med 3 pers, men då höjdes genast priset med 50% upp till 720 SEK.
 
 
 
Nu var jag så klart tvungen att jämföra Citrus 22 på de andra bokningssidorna och började med Hotels.com, och där låtsades de som att de hade kampanj med ungefär halva priset. Nedsatt från 905 SEK till 490 SEK!
Wow vilket klipp tänker man ju. Om man utgår från Hotels' utgångspris på 905 SEK och jämför lite snabbt med Supersavers' dito på 245 SEK så inbillar man sig att man fått en rabatt på 660 SEK, eller över 3000 THB!!  
 
  
 
 
Agoda kör på med sina tröttsamma exklusive-skatt-priser. På sidan där du ska knappa in ditt kreditkortsnummer så står det lite smått att skatten slås på, men du får räkna ut slutpriset själv.
 
     
 
 
Så man undrar ju vad det korrekta priset är. Jag kollade in vad deras egna hemsida hade att säga. Ett dubbelrum för en eller två personer lossnar på 2251 THB, omräknat blir det ca 480 SEK. Priset ökade till 695 SEK om man klickade i tre personer. De annonserar stolt en "Early Bird Promo" om man bokar i tid, men slumpmässiga provbokningar visar samma pris oavsett ankomstdatum.
 
     
 
Nu var det ju bara en ren slump att det blev just Citrus Sukhumvit 22 som jag jämförde, men jag kanske rent av ska bo där ett par dagar innan färden går vidare ner mot Ko Lanta, eftersom jag nu hunnit bygga en sådan fin relation med hotellet medan jag skrivit om det. Ser att det ligger inte långt ifrån coola S31 (läs recension) som jag bodde på för nästan precis ett år sedan. Betyder också att det är en liten promenad till BTS.
 
Om man t.ex. tittar på hotellet S31 på Booking så ser det ut som om de bara har ett fåtal rum kvar på valt datum. Ojdå, tänker man och skyndar sig att boka innan hotellet är fullbelagt. Det här är ju en sanning med modifikation då det kan finnas massor med lediga rum kvar. Att det står "Endast X antal rum kvar" betyder bara att hotellet i fråga har valt själva hur många rum de tilldelar respektive bokningssida. (På Nature House tilldelade jag endast 2-4 rum till Booking). (Ser förresten att det finns ett Nature House på Phuket också. Förväxla ej det förtappade stället med klenoden på Lanta!).
 
 
Däremot så ifrågasätter jag trovärdigheten i blänkaren "Detta hotell blir troligen slutsålt snart" som man t.ex. kan hitta i informationen om Thailands högsta hotell, Bayoke Sky. Ojdå, tänker man och skyndar sig att boka innan det blir fullt med faranger i de 660 rummen.
 
 
Apropå vilseleda kunden. Jag satt och kollade in Nature House på Agoda igen. Det är så många saker jag hakar upp mig på där. T.ex på den där lilla lila fliken på rummet de kallar för Superior står det Populärt val! Jag undrar vad det baserar sig på, eftersom hotellet är nytt på Agoda och faktiskt inte ens har öppnat än. Och jag undrar fortfarande över de två rumstyperna. Och prissättningen.
 
 
 
Eftersom jag kan Lanta Nature House som min egen bakficka och alltså känner till luddigheterna på bokningssidan så undrar man ju hur mycket man kan lita på informationen när man läser om andra hotell. Det luriga är ju att veta vad som skiljer de olika rumstyperna åt. Vissa hotell kan ju ha flera rum som verkar se likadana ut men som skiljer i pris. Nej, det slutar väl med att man bokar en masonitlåda på Khao San Road som på den gamla goda tiden, så man slipper köpa grisen i säcken.
 
Jag undrar också hur jag ens orkade skriva hela det här inlägget.
 

Får väl hoppas jag bokat hotell innan jag ser den här skylten nästa gång...
 
 

Bortglömda filmklipp

Råkade hitta en bortglömd mapp med massa menlösa filmklipp från säsongen. Tänkte att jag kunde ta och posta dem här. Jag klippte ihop några lite snabbt och tankade upp dem. De innehåller absolut ingenting av värde och är egentligen rätt trista att titta på.
 
Utsikten från mitt rum, med alla sina morgonljud. Dagens första böneutrop från minareten hörs i bakgrunden. Lyssnar man noga så hör man även hur vågorna rullar in. Förstora fönstret och skruva upp volymen.
 
 
 Typisk regnsäsong. (Manu Chao - Rainin' in Paradize)
 
 
 Så här såg det ut när vi fick sky loungen på plats. (The Who - Teenage Wasteland)
 
Saxat från inlägget Nature Starts 2011-10-19 ...
(...Mitt nya favorittillhåll är toppstugan uppe på tekterassen. Jag fick idén direkt när jag såg bambuhyddan som stod och skräpade mellan hotellet och köket. Problemet var bara hur man skulle lyfta upp den på taket. Behöver en kranbil. Känns dyrt. Hur göra? Vänta tills jag ser en blev svaret. Ett par dagar senare blev jag bönhörd. Fyra rökande thai låg och slappade på en orange kranbil inne på Nature Beach. De verkade ha slutat för dagen och jag började vifta med armarna och peka bort mot Nature House och förklarade mitt önskemål. Jag erbjöd dem 500 baht för att lyfta upp hyddan på takterrassen och det blev respons direkt. En halvtimme senare var den på plats. Jag har några klipp på det, så om jag får tid ska jag göra en liten film och lägga upp. Nu har vi på Nature House klong nins enda “VIP sky lounge” som jag har valt att kalla den. Dagen efter drog jag lite el och satt in en myslampa under taket så nu kan man make romantic där!...)
 
Som sagt så blev det ju jäkligt mysigt där, och jag har många fina minnen från stunder i den hyddan. Den var så klart också väldigt populär och uppskattad av gästerna. Grejen med att bara ha endast en bambuhydda på taket, eller "sala" (ordagrant: paviljong) som det heter på thai, var att det blev lite mer privat och man kunde sitta där i fred.
 
 
Nancy visar hur man öppnar en cocosnöt. Tyvärr ramlade själva finalen bort.
 
 
En dag följde vi med och kollade på Rambos comeback. Gula shorts och lite lönnfett är hans kännetecken. Något skit med videokonverteraren har gjort att filmen är lite uppspeedad. Det var i alla fall en jämn match och först trodde vi att Rambo skulle vinna, men hans dåliga kondition fällde honom i de sista ronderna.
Trots att jag varit så många gånger i Thailand så var det här första gången jag såg muay thai i verkligheten.
 
 

Tror det blir fireshow resten av säsongen...
 
 
 

Thaimout

Ett samtal från resebyrån häromdagen.
 
"Hej, du bad ju mig kolla upp lite resor till vintern..."
"Hej, ja just ja, det hade jag faktiskt glömt av."
"Så nu har jag gjort en prelbokning här till dig!"
"Ok..Vart då?"
"Bangkok."
"Med vilka då?"
"Qatar"
"När då?"
"2:a november"
"Hur länge då?"
"Tre månader. Ombokningsbar"
"Hm."
"Ska'ru ha den? Yes or No?"
"Långt eller kort stopp i Doha?"
"Kort. Två timmar."
"Det här kom ju lite plötsligt. Kan jag få fundera ett tag?"
"Javisst, den hänger kvar några dagar."
(Paus på fyra sekunder.)
"...Okey. Sådär. Jag har tänkt klart."
"Vadå?"
"Jag tar den."
"Fint. Jag mailar dig biljetten i eftermiddag."
"Bra. Nu har du precis löst tre problem åt mig."
"Hur menar du? Vilka då?"
"November, december och januari."
 
The Big Mango.
 
Det är lika bra att jag lägger in flygtiderna här också. Och vilka suveräna tider dessutom. Inga onödiga övernattningar på Arlanda innan eller efter. Korta stopp i Doha, och perfekt med den bensträckaren där halvvägs eftersom jag hatar att sitta på flyget så där länge. Klockrena ankomsttider också.
Pris. 7200:- vilket som får anses som ett fynd för ett av världens bästa bolag som nu ska premiärflygas för min del. Hittade samma biljett på nätet för en femhundring billigare, men då utan ombokningsmöjligheten.
 
Qatar Airways.
Fredag 2 Nov. Arlanda - Doha. Kl. 15.15 - 23.15.
Doha - Bangkok. Kl. 01.20 - 11.35 (Lör 3 Nov)
 
Preliminär hemresa.
5 Feb 2013. Bangkok - Doha. Kl. 20.50 - 00.05
Doha - Arlanda. Kl. 01.45 - 06.35 (6 Feb)
 

Önskedröm.
 
 
Nu börjar i-landsproblemet med att hitta ett coolt hotell i Bangkok. Har haft sikte på Sofitel So som jag mer än gärna hade testat, men det kostar för mycket alltså. De kör tema på de fem elementen och rummen i jordelementet ser asballa ut. Kolla in den här bilden nedan. Hur läckert som helst.
Men nej, det får nog bli något billigare, dock ingen masonitlåda på Khao San.
 
 
Apropå hotell. Fick en länk skickad till mig häromdagen av min hotelltestarkollega som hittat "mitt" hotell (Nature House) på Agoda. Jag noterar att de tar ca 2500 baht redan i början av november. Ett pris som jag med nöd och näppe kunde klämma ur under mellandagarna. Dessutom så ser det ut som om det skulle vara halva priset (ett högre överstruket pris bredvid). Lägg på skatten på "originalpriset" och man hamnar på över 5000 baht för en natt. Alltså skulle det kosta lika mycket som ett lyxhotell i Bangkok. Helt orimligt.
 
 
Nej, 800 Baht hade varit rimligare. Jag vet, för jag har facit från förra säsongen. Mina trogna finländare hade t.o.m frukost i det priset i slutet på oktober. Mitt råd är alltid att förhandla på plats. Vidare ser jag att de presenterar två olika rumstyper med två olika priser. Verkligen konstigt eftersom alla rum är exakt lika. En till sak också. Alla bilderna där är mina. Det stör mig lite att Agoda inte bryr sig det minsta om copyright. But hey, we are in Thailand after all..
Fast egentligen är jag bara sur över att det inte är jag som driver Nature House i år.
 
 
Däremot ska jag faktiskt lägga lite energi på att hjälpa Nancy med hennes nya verksamhet. Restaurangen på Klong Hin. Jag är så jäkla glad och stolt över henne, att hon försöker med egen business i år istället för att vara underbetald anställd åt någon annan. Det är hon för bra för! Ska göra lite mer reklam åt henne längre fram. Jag kan i alla fall säga att jag har aldrig ätit så god thaimat som den hon gjorde förra säsongen. Fasen vad bortskämd jag var där och då!
 
Nancy och en halvfigur från Hälsingland.
 

Sug och knapra på ett fiskhuvud. Same same kräfta but different.
 

Till vä. bläckfisk garlic/pepper och koriander. Mitten. Nancys starkaste red curry chicken.
Till höger. "Pla too" som är friterad småfisk. Hur gott som helst och jag åt nog den så gott
som varje dag hela säsongen. Tröttnade aldrig.
 

 
 

Story about June

Det här är historien om June, som egentligen heter något annat.

 

Första gången jag såg henne var på torsdagsmarknaden på Klong Khong. Det plötsliga skyfallet hade fått folk att rusa in under taken för att ta skydd och hon stod bara någon meter ifrån mig. Hon såg inte ut som någon vanlig tjej från Lanta. Mer utmärkande, och jag misstänkte att hon kom utifrån. Dessutom var hon buddhist. Våra blickar möttes för en sekund och vi nickade i samförstånd åt regnet som öste ner. Det här var i oktober och det var inte alls ovanligt med häftiga skurar. Vi hade precis öppnat hotellet och hoppades på att de första gästerna snart skulle komma.

 



Efter en liten stund lättade regnet något och jag skyndade mig tillbaka till Nature House med apelsinerna jag köpt på marknaden. Jag hade haft en idé om att vi skulle servera färskpressad juice på frukosten, vilket också blev väldigt uppskattat skulle det visa sig.

 

Eftersom det var så lite turister på Lanta i början på säsongen så åkte jag ibland upp till piren i Saladan för att ragga gäster när båtarna från Phi Phi och Krabi anlände. En dag när jag stod där  och väntade på en gäst som förbokat, så såg jag att tjejen från marknaden också var där. Hon hade en bunt broschyrer i handen men avståndet var för långt för att jag skulle kunna se vad det handlade om. Jag smög lite närmare. Båten från Krabi angjorde piren och det samlades mer folk.

 

Jag stod kanske tio meter ifrån henne och hon hade inte sett mig ännu. Jag studerade henne. Hon var fin. Rena drag, höga kindben. Snygg hållning, men ändå diskret. Det var något intressant med henne. Men samtidigt. Det var något som inte stämde. Hur som helst. Min nyfikenhet var väckt.

 

Hon tittade upp åt mitt håll och såg mig. Log och nickade igenkännande. En strid ström av ryggsäckar passerade mellan oss. Jag såg inte till min gäst ännu.

 

 

Jag trängde mig fram och ställde mig bredvid henne. Sa hej och frågade vad för broschyrer hon delade ut. It’s for my job. Svarade hon. Jag kollade och insåg att jag kände till stället mycket väl även om jag aldrig varit där. Jag frågade om jag kunde lämna mina broschyrer för Nature House där, eftersom jag förstod att det var ett ställe som det cirkulerade mycket folk på.

 

Vi stod och småpratade en stund medan jag spanade efter min gäst. Han skulle vara lätt att känna igen. 1,90 lång och över hundra kilo muskler. Jag mindes honom från säsongen innan då vi bott på Nature Beach samtidigt även om vi aldrig pratade med varann då. Han skulle stanna hela säsongen på Lanta och skulle också bli en av mina bästa vänner där. Steffe, som han hette, dök upp och jag sa hej då till June.

 

När vi kommit till Nature House och Steffe fått nyckeln till sitt rum så nämnde han att han kände igen tjejen jag pratat med.

 

“Jag såg att du stod och pratade med June på piren.”

“Öh, jaa, känner du henne?”

“Ja lite, du vet var hon jobbar va?”

“Ja jag såg det idag, på Phrae Ae, hon delade ut broschyrer.”

“Ok, jag brukade åka dit ett par gånger i veckan förra säsongen. Det är en fin tjej”

“Ja. Men visst är det något som är speciellt med henne?”

“Vad menar du?”

“Jag är inte helt säker på att det är en helt vanlig tjej.”

“Jo men det tror jag nog. Verkar vara hur go som helst.”

“Ja, vad vet jag? Jag har ju bara sett henne två gånger, det är nog som det ska.”

 

Steffe checkade in och bodde några dagar på Nature House innan han hyrde en egen lägenhet uppe på Long Beach, men han kom ofta och hälsade på oss nere på Klong Nin. Vi pratade ibland om June huruvida det egentligen låg till med allting. Oftast såg jag henne på piren och ibland utanför hennes jobb, och jag växlade nästan alltid några ord med henne. Jag hade bestämt mig för att fråga henne men visste inte hur jag skulle kunna göra det på ett snyggt sätt. Om jag hade fel så skulle jag väl få en smäll på käften eftersom det skulle kunna tolkas som en förolämpning.

 

En dag när jag var på piren så kom båten från Krabi senare än vanligt. Jag hade missat Nancys lunch så jag bestämde mig för att äta på restaurangen At Pier medan jag väntade på min gäster. Jag såg att June var där också så jag frågade om hon hade lust att hålla mig sällskap vid bordet. Det här var ju min chans insåg jag.

 

Jag beställde en röd curry och formulerade frågan i huvudet under tiden.

 

“June..I want to ask you something.”

“Yes, what?”

“Hm…“

Jag gjorde en konstpaus innan jag fortsatte. “..Is it really one hundred percent with everything?”

“What do you mean?”

“You know what I mean June.”

“…Well”

Nu var det hon som gjorde en konstpaus. “..Inside of me is one hundred percent, and outside is almost hundred percent…”

“Almost…ok, I think I understand.”

 

Jag lät den här nya informationen sjunka in en stund. Jag hade alltså haft rätt i mina misstankar.

 

How long you know? How can you see? Frågade hon.

“I could not see June. But hear. It was something with your voice!”

 

Och visst. Hon betedde sig som en vanlig tjej. Ingenting i vare sig hennes utseende eller sätt att röra sig var så där överdrivet som man sett på andra likasinnade. Hon hade inte mycket gemensamt med freak showen på Soi Bangla. Hon smälte in i mängden, förutom det faktum att hon var buddhist bland muslimerna på Lanta som gjorde att man la märke till henne. Det var bara det. Rösten. Men den var inte heller mer avvikande än att jag lika gärna skulle kunna låta det passera.

 

“Not even thai people can see..” som hon uttryckte det.

 

 

Precis som i inlägget The Girl Next Door  så tänkte jag på det gamla Twin Peaks-citatet:

Nothing is what it seems to be.

 

Förresten, påminde inte hela grejen lite grann om filmen The Crying Game?

 

 
Trailern till filmen, och soundtracket som nådde Billboards 15:e plats.                              
             

 

Men så började hon berätta sin historia. Redan som ung tonåring hade hon gillat att prova sin mammas kläder. I smyg förstås. Men en dag blev hon så klart påkommen och fick ohyggligt mycket stryk av sin besvikna mor. Nu hade det ju gått flera år sedan den händelsen och June hade både blivit förlåten och bästa vän med sin mamma igen. Hon hade hur som helst varit helt på det klara med vad hon ville, att förvandlas till en riktig kvinna, och hade börjat äta hormoner redan som femtonåring. Det var också det som största delen av hennes inkomst gick till, det var dyrt, men hon vägrade ta några genvägar för att tjäna pengar.

 

Helt plötsligt slutar hon berätta,och tittar upp på mig, frågar om jag vill se en bild från när hon var yngre, innan förvandlingen. Sure säger jag. Hon letar en stund i plånboken och sträcker sedan fram ett litet skolfoto. Jag blev helt förbluffad och kunde inte tro att det var samma person på bilden som nu satt framför mig. På fotot, en femtonårig grabb med osäker blick. Framför mig, en ung kvinna med en helt annan utstrålning. Att det var samma person var fullständigt ofattbart.

 

June fortsatte sin berättelse. Jag satt tyst. Det var historier om märkliga relationer hon haft och hur snabbt hon lärt sig engelska efter hon flyttat till Lanta och börjat prata med turister. Jag hade frågat om hur en datingprocess går till, eftersom man  förr eller senare kommer till en punkt då hemligheten obönhörligen kommer att avslöjas. Eftersom hon visste att hon riskerade att bli misshandlad så lät hon det aldrig gå så långt som till sovrummet innan hon berättade hur det egentligen låg till. Det här var ju så klart också den stora sorgen i Junes liv, eftersom de flesta killar helt enkelt lämnade henne på stående fot när den brutala sanningen uppdagades. Jag tyckte synd om henne, även om jag naturligtvis förstår varje killes reaktion och som sticker därifrån.

 

Hennes absolut högsta önskan var således en operation. Det var bara det som fattades, liksom pengarna. Cirka 300 000 Baht skulle det kosta att vända ut och in på grejerna. Pengar som hon aldrig skulle kunna spara ihop till med en vanlig anställning. Hon berättade om en väninna som hade gjort ett könsbyte något år tidigare och June hade tyckt att resultatet hade varit helt enastående. Eller som hon uttryckte det…“It was a damn good looking pussy!” .

 

 

Samtalet fortsatte ett tag till och det var nog den märkligaste pratstund jag haft. Ändå hade jag inte frågat det som de flesta undrar som varit i Thailand ett tag, och jag har själv fått frågan flera gånger av mina gäster på Nature House. -Hur kan det finnas så många just i Thailand? -Varför är det så vanligt just här? Jag har fortfarande inget svar på den frågan.

 

Hon berättade att i december så skulle det vara en skönhetstävling på Marlin Rock Pub som hon tänkte ställa upp i om hon vågade. Hon hade aldrig gjort det förr och var oerhört nervös, men man kunde vinna en liten slant om man hamnade på prispallen. Tyvärr så hade det kommit många tävlande från fastlandet och June hade slutat femma om jag inte minns fel. Det skulle dock hållas en till tävling senare på säsongen som hon eventuellt skulle försöka ta sin revansch i.

 

 

Allt det där hände alltså i början på säsongen och jag såg knappt till June på några månader efter den där gången på piren. Jag slutade helt enkelt åka dit eftersom vi ändå hade fullt på hotellet när högsäsongen dragit igång på allvar, men ibland så såg jag henne utanför hennes jobb på Prae Ae om jag hade vägarna förbi. Jag brukade tuta och vinka men det dröjde ända till efter Songkran i april innan jag faktiskt pratade någon längre stund med henne. Jag hade frågat hur det gick med allt.

 

“I’m dating a Swedish guy right now!”

“Ah, really! Congratulation!

“He stay only two Weeks. We’ll having dinner tonight”

“Yea, ok. Does he know about your secret?”

“Yes, and he doesn’t mind!”

“Really?”

 

För mig personligen var det här lite svårt att förstå, men å andra sidan har jag hört så många konstiga historier i Thailand att ingenting förvånar mig längre. Jag önskade henne lycka till med allt innan jag åkte därifrån, men kom på mig att fråga en sak till innan jag gasade iväg.

 

“By the way, how did it go in the last beauty contest?”

“I won!”

 

 

-----

 


RSS 2.0