Coronamoralen 5

-Tjohoo! Fuck Corona! Skit i FHM! "Släpp fångarne loss det är vår!" Ungefär så.
 
 
Kombinationen alldeles för lång självisolering, plötslig sommarvärme och utplanande kurva blev tydligen en trestegsraket med okontrollerad sprängkraft, typ som nitroglycerin som detonerar med en hastighet av 8000 meter per sekund, och det var väl ungefär med den farten som nollåttorna cyklade in till uteserveringarna på Söder och intog årets första njutbara uteöl. Men vem kan klandra dem egentligen? (Typ hela Europa..). Så gott som alla svenskar ägnar sig mer eller mindre åt självvald isolering från oktober till april varje år, och när vårsolen äntligen tittar fram så trycker sig den likbleka mellanmjölksmedborgaren ut genom ytterdörren med samma kraft som en tussilago spränger fram genom asfalten. Det går inte att stoppa, man ser äntligen ljuset i den mörka vintertunneln och landet lagom upphör för en stund att existera. Vi är så där härligt kontinentala, förutom att det kontinentala Europa fortfarande sitter i karantän och längtar efter sina igenbommade uteserveringar. 
-Två "stöl" till tack! sa Svenne Banan som garvar med öppen mun bakom solglajjorna.
 
(Jag försvarar det inte, utan försöker bara hitta förklaringsmodeller)
 
Det är lätt att bli bestört och provocerad av nonchalansen hos huvudstadsborna, och tyvärr så får varenda en av dem klä skott för den klick som glömt hur lång en utvecklad tumstock är. Mest provocerad är IVA-personalen med märken i ansiktet efter munskydden som suttit fastspända från gryning till skymning. Numera ser man dem i flödet varje dag; utslitna hjältar i rymddräkt med trötta ögon och vädjande statusuppdateringar. Krisen är INTE över. De är värda både medalj, staty och löneförhöjning, men det är väl bara att glömma sedan när pandemin har blåst över och krismiljarderna är slut och ladorna tömda.
 
 
Det är vårens finaste dag och fotbollspremiär för knattarna. På Prästholmens IP är det fullt med glada barngrupper och här märks ingenting av den rådande pandemin förutom att de vuxna verkar hålla lite större avstånd än vanligt. Vi är trots allt svenskar som vanligtvis och helt naturligt upprätthåller en social distansiering utan uppmaning från någon myndighet. Fotbollsplanen badar i vårvärme och föräldrarna vet inte om de ska vända ansiktet mot solen eller sina framtida försörjare. Alla njuter så gott det går av den annalkande sommaren. En illusion om att allt är som vanligt. Som förr.
 
 
Efter avslutad träning cyklar vi hem till Juniors mamma och lämnar över för några dagar. Samtidigt som jag lämnar trapphuset så kryper ensamheten på mig och gör mig modfälld. Jag vänjer mig aldrig. Klockan är kvart i sex så jag cyklar till en kompis som har butik på "Kyrkogårdsgatan" och frågar hur det går med affärerna. Ett uppgivet skratt bara när han slår ut dagskassan, men det är vårens finaste dag och när han frågar om vi inte ska gå och ta en öl så tvekar jag inte längre än det tar att uttala statsepidemiolog. Jag kan inte minnas hur länge sedan det är jag svingade en bägare med en kompis ute på lokal. Kanske var det under förra pandemin när svininfluensan härjade.
 
 
Vi beger oss till Hotell Siljan som har bytt namn till något jag aldrig kommer ihåg. Här är den sociala distansieringen inget problem. Vi är ensamma i lokalen förutom en finländare som verkar befinna sig i någon slags ofrivillig exilkarantän då han missat sista båten hem innan de stängde gränsen. Senast jag var här en gråmulen kväll i november med min gamla högstadiekärlek så var restaurangen fullsatt och med flera gäster på väntelistan och vi fick gå vidare. Den här gången kunde vi ta vilket bord vi ville. En iskall lager, en charkbricka, och en lika kall Guiness till efterrätt satt som en smäck denna måndag en aprilkväll i nådens år 2020. Vi sitter där som dubbelmoralens väktare  med våran öl och raljerar över de tokiga stockholmarna som inte vet hur man beter sig. Ja, det är lätt att moralisera och döma, men inte lika lätt att veta om man själv gör allt rätt alla gånger.
 
 
Att gå på restaurang känns ju som ett moraliskt dilemma, man vet inte om man gör en god gärning som stöttar det lokala näringslivet eller om man har tagit värvning i Coronans dödspatrull. Jag antar att det beror på vem man frågar. Jag inbillar mig ändå att smittspridningen är lika stor på matbutikerna där de flesta kommuninvånare passerar igenom, på jobbet, eller på soptippen där vi lantisar nu trängs när vi har tid att rensa ur gårdarna och garagen.
 
Att driva restaurang är väl om möjligt ett ännu större moraliskt dilemma. Krögarna vill ha dit gäster för att inte gå i konkurs, men inte för många gäster så att man eventuellt bidrar till smittspridningen. Krögarna har fått den delikata uppgiften av regeringen att agera godtycklig bödel. -Visst, ni får ha öppet, men inte jättemycket öppet. En piska och morot från myndigheterna som skjuter ifrån sig ansvaret, och samtidigt uppmanar medborgarna till angiveri. Det hade varit lätt att tvångsstänga och erbjuda krogarna krishjälp (som typ Danmark) om ladorna är så fulla som de påstår - vilket jag betvivlar starkt efter år av nedskärningar och besparingspaket.
 
 
Den enes öl, den andres Corona...? 
 
 
Jag ropar in notan och slänger en blick åt den ensamme gästen lite längre bort i lokalen där han sitter i sitt finska svårmod  och stirrar ner i glaset. Det känns som själva sinnebilden av en stundande framtidsdystopi. Men servitören och kocken är på tårna, de är på hugget och väldigt serviceinriktade trots att hela personalstyrkan verkar vara permitterade. Alla väntar på den utplanande kurvan som ska ge oss framtidshoppet tillbaka. Vi säger hej då och jag cyklar hem i den ljumma kvällen.
 
Det har varit vårens finaste dag och aldrig har jag längtat mer till hösten än nu.
 
 
Framtidshopp...?
 

Coronaskamning 4

Motsättningarna på lokalnivå är lite som konflikten i Jugoslavien, om än i mikroformat. Tidigare såta vänner/grannar/kollegor börjar kolla snett på varann beroende på hur man förhåller sig till den nya farsoten. Jag tycker det känns mer olustigt än viruset självt. Få verkar dock rädda för att bli smittade och sjuka själva. Det handlar mer om dels hur andra hanterar smittspridningen och hur det i slutändan eventuellt ska nå en nära anhörig i riskgrupp, och dels hur man påverkas mentalt, men framför allt ekonomiskt av permitteringar, social distansiering och godtyckliga karantänregler. När alla ska agera självutnämnda statsepidemiologer tar det fram det sämsta hos människor. Även hos mig.
 
 
De som har en Coronasmittad anhörig på IVA förespråkar kanske en total "lockdown" av samhället, medan de som räknade med intäkter - alltså ekonomisk överlevnad - från turisterna på väg till fjällen hade nog gärna sett att skidanläggningarna höll öppet under påsklovet. Alla har sina egna syften och det är lätt att döma andra som inte följer samma linje. Corona shaming har blivit det nya flight shaming (som för övrigt ingen behöver skammas för längre). 
  
 
Personligen förespråkar jag än så länge den svenska "mjuka linjen" där verksamheter hålls igång i den mån det går. Det ger åtminstone företag och framför allt restauranger en sportslig chans att överleva. Att dagis fortsatt håller öppet betyder att jag (och andra) kan åka och jobba och fortsätta betala in skatt, och det är ju någon (typ småföretagarna) som måste betala notan för Coronakalaset. Vårdpersonalen på IVA däremot får antagligen ångestattacker av bara tanken på att folk rör sig över kommungränserna eller träffas i större grupper om två personer eller fler och skulle säkert välkomna en tvångskarantän av samtliga medborgare. Om någon vecka är det möjligt att jag bytt åsikt igen om jag ser att min lillasyster går på knäna eller in i väggen efter några slitsamma tolvtimmarspass i sjukhusets korridorer.
 
 
För bara några veckor sedan var Morabornas största bekymmer snöbristen och om Vasaloppet eventuellt skulle bli inställt, och det var nog ingen då som förstod vidden av det som lurade runt hörnet. En inställd Vasaloppsvecka (som är årets viktigaste vecka) hade varit ett förödande ekonomiskt bakslag för de lokala näringsidkarna, men det känns ändå som en piss i havet jämfört med det stålbad som vi nu ligger och plaskar runt i. Förresten så hänger Vasaloppets sommarvecka löst (vasaloppet.se/covid19).
Om jag får killgissa lite så inbillar jag mig att Sverige ändå har en fördel på sikt att låta samhället pågå i det lilla än att stänga helt. Än så länge stöttar jag Tegnell som står där stadig som en svensk fura och inte låter sig påverkas av grupptrycket från Europa. Han får nog garanterat ett sommarprat i P1 oavsett hur detta elände slutar.
  
 
Via Dolorosa? Kyrkogatan, Mora. Påsken 2020. 
 
 
Det är en svår balansgång hur man ska bete sig i dessa tider. Självvald hemkarantän eller ut på stan och stödshoppa och äta på restaurangerna. Jag tycker det är dubbla budskap hela tiden huruvida man smittar eller inte om man känner sig frisk. Alla önskar nog oavsett att butiker och restauranger ska överleva den här krisen så då får man helt enkelt gå ut och äta om man inte vill att Kyrkogatan ska bli en kyrkogårdsgata. Jag killgissar också på att bara man nått kulmen och kurvan börjar plana ut så kommer också det kollektiva trycket över bröstet att släppa, och man kan äntligen börja andas ut.
 
 
HELT ENKELT en av de bästa restaurangerna i Mora! 
 
 
Håll avståndet bara. Här informationsskyltar för både utsocknes och målmedvetna...
 
Finns Moramål på google translate? 
 
 
 
 
 

Coronaångest 3

Strutsbeteende verkar vara det bästa botemedlet mot Coronaångest har jag kommit på. Med förnekelse kommer man långt, eller åtminstone genom att undvika nyhetsrapporteringen i den mån det går. 
 
Ångesten står heller inte i relation till antal smittade eller hur nära pandemin kryper inpå ens egen hembygd, även om viruset på ett sätt redan krupit in under skinnet. Om det nu är bildligt eller bokstavligt kan man låta vara osagt. Eftersom man inte vet. Ångesten står snarare i relation till sin egen framtidstro. Eller brist på densamme.
 
Mina egna mest dystopiska tankar nådde sin botten söndagen för ett par veckor sedan då jag stod på baksidan och ofokuserat sparkade boll med Junior. Det måste ha varit efter de stängt skolorna, och resten av befolkningen drabbats av en sympatipsykos och självpåtagen hemkarantän eftersom dagis också gapade tomt. I slutet på veckan var det bara Junior och två andra barn där.
Bekymrade mig för farsan som är i riskgrupp, och hade uppmanat honom att hålla sig i pannrummet så kunde vi väl ses igen till midsommar kanske. Juniors händer som var torra som fnöske efter allt tvättande. Coronan låg som en blöt filt över hela tillvaron.
 
Jag hade ingen aning om hur länge jobben skulle räcka, eller om de inbokade kunderna hade fått kalla fötter och ville dra sig ur tills vidare. I så fall var det illa. Jag tänkte att jag kanske skulle ta ett CSN-lån och studera till undersköterska, då måste ju framtiden vara säkrad i alla fall. Men det föll ju på sin egen orimlighet då vårdyrket antagligen är den sista bransch jag skulle söka mig till. Kanske man får börja sälja av sina toarullar till högstbjudande på Tradera istället.
 
 
Jag snappade förresten upp att jänkarna också har slut på toapapper och har börjat åka till Mexiko för att köpa upp deras lager, vilket har skapat en riktig skitstämning vid gränsen. Helt plötsligt är det väl mexikanerna själva som vill bygga klart muren för att stoppa inflödet av nödställda amerikaner. Världen är upp och ner.
Men det där är nog ett övergående problem snart. Kaffebönderna i Colombia sitter tydligen i tvångskarantän nu och kan inte komma ut och skörda bönorna, så inom kort har vi kaffebrist i världen. Och om inte kreti och pleti får sitt morgonkaffe så kommer vi väl snart drabbas av en kollektiv massförstoppning, och vem fan behöver allt toapapper då? Ett självsanerande rövproblem. Dags att bunkra kaffe istället...
 
 
Bakluckeloppis i Tijuana?
 
 
Hade också funderingar på om man skulle slita upp hallonbuskarna och börja odla morötter och potatis istället och bli lite mera självförsörjande. Arrendera granntomten och ställa dit några grisar och höns verkade inte vara en alltför tokig idé just då. Ett par strutsar hade väl varit än mer passande. Bli månskensbonde. Kanske göra ved av de stadiga rönnarna jag har på tomten, då hade man ju dessutom sluppit allt skräp i hängrännorna. Desperationen är uppfinningens moder.
 
  
Jag fann det för gott att bland annat pausa Marcus Oscarssons nyhetsrapportering tills vidare. Jag stod inte ut med ett till BREAKING NEWS i versaler om smittans utbredning i världen. Coronan stod mig ända upp i halsen så att säga. Möjligtvis bokstavligen. Man vet ju inte. Slutade kolla och lyssna på nyheterna ett tag. Och vips så började det genast kännas bättre. Om man bara slutar rulla sig i dyngan så märker man den ju faktiskt inte speciellt mycket. Det får mina nybeställda grisar sköta förresten. Att rulla sig i dyngan alltså. Under tiden stoppar jag huvudet i sanden tills någon blåser faran över.
 
 
Snart en strutsfarm nära dig...?
 
 
Nä, måste gå och knyta mig. Känner mig lite febrig. I morgon är det jobb och dagis igen...
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0